lördag, februari 22, 2020

Invandring - migration - integration


Invandringen har ändrat svensk politik i grunden – Tommy Möller - 
Professor i statsvetenskap vid Uppsala universitet

Det som kan leda till en ytterligare fördjupning av polariseringen är den kulturkonflikt som blottläggs i mångkulturens kölvatten, skriver Tommy Möller.

Sverige har genomgått betydande förändringar till följd av den omfattande invandringen och dessa demografiska förändringar kommer att genomsyra svensk politik under överskådlig tid, skriver Tommy Möller, professor i statsvetenskap.

När vi lämnar 2010-talet kan vi blicka tillbaka på ett omvälvande decennium. Den stabilitet som länge kännetecknat det svenska politiska systemet, och som ännu gjorde det vid förra decennieskiftet, tycks åtminstone just nu vara förpassat till det historiska muséet. Och den samförståndsinriktade politiska kulturen, som varit ett annat definierande drag för Sverige under lång tid, förefaller vara under upplösning.

Det gångna decenniets dramatiska politiska utveckling inleddes med Sverigedemokraternas inträde i riksdagen 2010. Partiet blev omedelbart ett pariaparti. Övriga partier övervägde rentav att minska antalet platser i riksdagens utskott för att utestänga nykomlingen. Genom ett samarbete inom de båda block som vid denna tid ännu existerade var tanken att alla andra partier, även de som av egen kraft inte kunde det, skulle bli representerade. Nu skedde inte detta utan SD fick delta i utskottsarbetet. Men det utfärdades en sorts samtals- och kontaktförbud, och den rådande doktrinen var att om SD konsekvent ignoreras så kommer de väljare som röstade på partiet att inse att deras röster varit bortkastade och därför istället rösta på något annat parti i fortsättningen.

Strategin blev inte särskilt framgångsrik. Med snabbt och obrutet växande stöd för SD har den svenska parlamentarismen kommit att steg för steg implodera. Redan under det första året efter valet 2010 led Reinfeldts regering ett antal svidande nederlag i riksdagen genom att SD röstade med den röd-gröna oppositionen. Det bidrog till att regeringen, som under sin första period demonstrerat en reformiver av sällan skådat slag, blev försiktig och i vissa avseenden rentav passiv. Det mest tydliga beviset för att strategin att låtsas som om SD inte fanns var behäftad med vissa svagheter var alliansregeringens budgetnederlag 2013, när SD gjorde gemensam sak med den röd-gröna oppositionen och stoppade förslaget att sänka den statliga inkomstskatten.

Den parlamentariska oredan hade då bara börjat. Följande år förlorade den nytillträdda Löfvenregeringen sin första budgetomröstning efter att SD valt att bryta mot den praxis som tidigare funnits om att lägga ned rösterna i huvudvoteringen efter att det egna förslaget röstats ned. Därefter vi fick först en decemberöverenskommelse och sedan, fyra år senare (efter att en skuggbudget återigen antagits av riksdagen), en januariöverenskommelse som i båda fallen baserades på den grundprincip som utgjort rättesnöret för svensk parlamentarism under 2010-talet: att det övergripande målet är att förhindra att SD får inflytande.

Det intressanta är att både försvarare och kritiker av denna princip använder sig av tunga moraliska argument: medan den ena sidan påminner om SD:s ideologiska rötter och betraktar partiet som odemokratiskt och rentav fascistiskt pekar den andra sidan på den politiska jämlikhetens princip att alla röster är lika mycket värda och att det innebär ett representationsproblem om den principen inte respekteras.

Det är med andra ord inte särskilt svårt att förstå varför svensk politik kännetecknas av parlamentariska låsningar och ideologisk polarisering.

Kommer denna situation att bestå? Sannolikt. Vissa förväntar sig att den konflikt som handlar om huruvida Sverige ska ha en generös eller restriktiv migrationspolitik kommer att spela en mindre framträdande roll om invandringen minskar. Säkerligen, om det blir så. Men oavsett hur det blir med den saken kan ingen förneka att vårt samhälle har genomgått betydande förändringar till följd av den omfattande invandringen, och dessa demografiska förändringar kommer att genomsyra svensk politik under överskådlig tid. Vissa betraktar förändringen som berikande, kulturellt och måhända även ekonomiskt (på lång sikt), medan andra förknippar den i stort sett enbart med problem. SD:s opinionsmässiga uppgång visar att alltfler delar partiets uppfattning om invandringens negativa konsekvenser. Problemen inom sjukvården och skolan, kommunernas ökade kostnader för försörjningsstöd, bostadsbristen och inte minst den accelererande gängkriminaliteten – alla dessa problem och några till har av SD kopplats samman med invandringen. Partiets stöd för sin verklighetsbeskrivning lär knappast minska när det uppfattas som att regeringen inte alls ser sambanden. Stefan Löfvens intervju i Agenda och den debatt som följde efter den bär syn för sägen.

Det som kan leda till en ytterligare fördjupning av polariseringen är den kulturkonflikt som blottläggs i mångkulturens kölvatten. Konflikten har redan åskådliggjorts i anslutning till de symbolpolitiska frågor som aktualiserats i exempelvis det SD-styrda Sölvesborg. Åsiktsbrytningar om flaggning och kommunala konstinköp lär vårt svenska samhälle mäkta med. Men potentiellt rymmer dessvärre mångkulturen vidare och betydligt mer oroväckande konflikter. Om inte integrationen av de nyanlända lyckas bättre riskerar i förlängningen det sociala kitt som gör ett demokratiskt välfärdssamhälle av vår typ möjligt att vittra sönder.

Den mellanmänskliga tillit som är en förutsättning för att ett storskaligt samhälle ska fungera har dessvärre minskat i Sverige under de senaste åren. Det beror naturligtvis inte enbart på invandringen även om det framför allt är nyanlända invandrare som har låg social tillit – också de växande ekonomiska klyftorna spelar stor roll. Klyftor mellan människor skapar, oavsett om de är ekonomiska eller kulturella, ett avstånd ifråga om erfarenheter och värderingar. Blir det riktigt stort minskar möjligheterna till förståelse och samhörighet, och således känslan av att ingå i en gemenskap, med ty åtföljande konsekvenser för möjligheten att upprätthålla en välfärdsstat av den typ som Sverige har haft under lång tid. I värsta fall undergrävs förutsättningarna för själva demokratin.

Resonemanget kan framstå som överdrivet drastiskt men det finns empiriska belägg som gör att det inte kan avfärdas som en dystopisk spekulation. Beteendeekonomisk forskning visar nämligen att människor tenderar att vara mindre generösa gentemot människor som är olika dem själva, och det är av allt att döma det som förklarar att medborgarna i kommuner med många flyktingar, enligt forskningen, är mindre positiva till ekonomisk omfördelning än andra. Det är dåliga nyheter för dem som vill slå vakt om välfärdsstaten.

När vi nu lämnar 2010-talet har det politiska landskapet förändrats på ett genomgripande sätt jämfört med hur det var i decenniets begynnelse. Förändring leder inte sällan till förvirring. Låt oss hoppas att våra politiker inte drabbas av det.

Tommy Möller
Professor i statsvetenskap vid Uppsala universitet

Inga kommentarer: