måndag, maj 31, 2021

Mångkultur – Kriminalitet –Ali Khan

 






Man skjuten till döds i Hjällbo mitt på söndagseftermiddagen
GöteborgEn man i 45-årsåldern dödades i en skottlossning i Hjällbo centrum mitt på söndagen. Ytterligare fem personer fördes skadade till sjukhus. Dådet skedde trots att polisen kraftsamlat i Hjällbo efter fredagens våldsamheter i stadsdelen.

Larmet om skjutningen kom klockan 13.23, och polisen kunde relativt snabbt därefter gripa en man som under kvällen anhölls misstänkt för mord. Han uppges vara i 20-årsåldern.

Enligt uppgifter till GP ska den gripne mannen ha befunnit sig i anslutning till ett vapen.

Inledningsvis meddelade SOS Alarm att fyra personer hade förts till sjukhus. Senare på söndagskvällen uppgav Sahlgrenskas presstjänst att fem personer vårdas på sjukhuset till följd av händelserna.

Enligt uppgifter till GP hade den avlidne mannen blivit skjuten i bakhuvudet. Ytterligare två personer ska ha skottskadats: en i armen och en i benet. Övrigas skador har inte vållats av skjutvapen.

Polisen beskrev situationen på platsen som rörig efter skjutningen.

När GP:s reporter kom till Hjällbo på söndagseftermiddagen var det flera stora grupper av människor i rörelse i stadsdelen.

GP:s team på plats hade svårt att röra sig fritt i stadsdelen. Flera upprörda och maskerade personer uppmanade GP:s reporter och fotograf att gå därifrån.

Skjutningen hör ihop med fredagens händelser
Enligt polisens presstalesman Fredrik Svedemyr finns det en koppling mellan söndagens dödsskjutning och våldshändelserna i fredags, vilka polisen klassat som upplopp.

Hur kunde detta hända mitt på dagen, på en plats där ni har en pågående särskild händelse?

– Ja, olyckligtvis har detta skett ändå. Vi har så klart alltid ambitionen att förebygga brott. Men det är inte alltid vi når ända fram, säger Fredrik Svedemyr, som tillägger att de första polispatrullerna var ”väldigt snabbt” framme vid brottsplatsen:

– Vi var på plats i stort sett när det hände. Vi klev på direkt.

Efter söndagens skjutning fortsätter den särskilda händelsen tills vidare. Den polisiära åtgärden ger myndigheten speciella möjligheter att rekvirera extra personal till insatsen.

Särskild händelse tillsvidare
– Det är en händelsestyrd insats, som nu rullar vidare så länge det finns ett behov, säger Svedemyr.

Polisens hävde avspärrningarna av mordplatsen klockan 20.48, uppger presstalesman Thomas Fuxborg.

Han uppger att polisen har samma dimensionering av sin styrka i Hjällbo efter skjutningen som man hade innan. Den är betydande, men Fuxborg kan inte säga hur stor den är på söndagskvällen.

– Men just nu har vi 18 poliser som genomför dörrknackning i Hjällbo, förutom vår övriga personal på plats.

Fuxborg påpekar att polisen var i Hjällbo centrum, i omedelbar anslutning till platsen där skjutningen skedde.

– Vi var där, men inte just där skjutningen skedde. Det visar hur hänsynslösa personerna i de här nätverken är. När de ser varandra, då smäller det. Det viktigaste för dem är att få genomföra sin vendetta, säger Thomas Fuxborg.

Enligt vad GP erfar handlar upploppen i fredags mer om uppblossade schismer mellan ett flertal klanbaserade släkter i nordost, än om regelrätta konflikter mellan rena förortsgäng. De tre män som sitter anhållna efter fredagens våldsamma upplopp tillhör alla Ali Khan-sidan. En av dem, en man i 25-årsåldern, anses vara ledande kriminell i Hjällbo.

Fredrik Svedemyr kan i nuläget inte bekräfta några kopplingar till Ali Khan-släkten men säger att man tittar brett på händelsen, både upploppet i fredags och söndagens skottlossning.

Enligt GP:s källor är det en person ur det ena klanbaserade nätverket som avlossat skott mot en man från en annan stor familj i området.

Bakgrunden till striderna i Hjällbo sägs vara en händelse i fredags eftermiddag.

Då blev en 14-årig kille avsparkad eller nedknuffad från sin moped när han kom åkande. Efter detta uppstod handgripligheter.

Denna misshandel var motiv för en av grupperna att försöka hämnas på den andra.

Under fredagskvällen uppstod ett större tumult och bråket accelererade ytterligare i och med söndagens dödsskjutning i Hjällbo centrum.

Efter söndagens skottlossning skickades nio ambulansenheter till Hjällbo. En ambulanshelikopter landade nära händelsens centrum, men lyfte inte någon person från platsen.

Polisens fortsatta insatser i Hjällbo är inriktade på att förhindra ytterligare brottslighet, genomföra utredningstekniska insatser för att att lösa söndagens mord samt arbeta trygghetsskapande i stadsdelen.

måndag, maj 24, 2021

Guillou

 



Svansbitare Guillou är sannolikt rätt förvirrad.

När hans böcker om agent Hamilton kom ut, köpte jag samtliga och lämnade dem till Återbruket efter läsning.

Jag ville inte ens skänka dem till Röda Korset eftersom någon annan då skulle ha lurats till att ta del av skräpet.

Intrigen i böckerna är intressant men Guillous eländiga språkhantering placerar böckerna i samma division som de av Henning Mankell och Liza Marklund – Skräplitteratur!

Nu har den vilsne Guillou bitit sin svans igen!


fredag, maj 21, 2021

Antje Jackelén igen!


Vår intellektuellt vilsna ärkebiskop hävdar att den interreligiösa diskursen försvåras av det islamfientliga tankekomplexet samtidigt som hon vägrar att uttala sig om det kristendomsfientliga terrorkomplexet som utspelas på svenska asylboenden där kristna förföljs på grund av sin tro.




Risken för rasiststämpling försvårar debatten om islamism

Mellanöstern är det inga problem att diskutera islamism eller islam. Men i Sverige bemöts fortfarande dessa frågor med rädsla och ett kollektivt spring mot utgångarna. Det är inte minst den senaste tidens angrepp mot Magnus Ranstorp ett tydligt tecken på, skriver forskaren Magnus Norell.

20 maj, 2021

Att det svenska debatt- och samtalsklimatet inte mår så bra är knappast någon nyhet. När mitt politiska intresse väcktes i slutet på 1970-talet fanns inte på kartan att vägra debattera eller att försöka hindra någon från att uttrycka sig genom personangrepp.

Den här förändringen märks väldigt tydligt när det gäller mina egna forskningsområden som islamism och terrorism. Detta ändrades gradvis och från och med Salman Rushdie-affären 1989 har den förändringen märkts allt tydligare. När jag studerade till min doktorsexamen på 1990-talet var det sällan några problem att diskutera islamism eller islam. Och det är det fortfarande inte i Mellanöstern. Men i Sverige bemöts fortfarande dessa frågor med rädsla och ett kollektivt spring mot utgångarna. Här har vi förlorat mark till de bigotta, identitetspolitiska, gällt twittrande, rättrogna politiska poliser som patrullerar internet och de sociala medielandskapen, i akt och mening att fördöma, och förhoppningsvis tysta, de med ”fel” åsikter eller analyser.

En illustration till denna situation fick vi nyligen i den debatt som initierades av Elina Pahnke i Aftonbladet 29/4. I en kulturartikel kritiserar Pahnke forskaren Magnus Ranstorps skriverier om folkbildning i allmänhet och Ibn Rushd i synnerhet. Det gör hon främst genom att lyfta fram olika kritiker av Ranstorp där både hans forskning och debattinlägg ifrågasätts. Allt i akt och mening att svärta ner hans rykte. Detta påhopp följdes upp av Mattias Irving (ordförande i föreningen Hjärta – troende socialdemokrater i Stockholm), som i en debattartikel i Göteborgs-Posten 6/5 går till storms mot Ranstorp och anklagar honom för allsköns oegentligheter, bland annat att han använt sig av ”högerlutande konspirationsteoretiker” och ”rasister” som källor. Dessa namnges och då är det lätt att konstatera att definitionerna av termerna ”högerlutande konspirationsteoretiker” och ”rasister” har fått en mycket kreativ innebörd!

Svartmålning och karaktärsmord

Då är det viktigt att komma ihåg att denna taktik av svartmålning och karaktärsmord är högst genomtänkt och bevisad mycket framgångsrik i Sverige. Att här kritiseras för att vara ”rasist” eller ”islamofob” är ett reellt hot och har medfört att en tystnadskultur brett ut sig.

Det är inte frågan om att gå till botten med Ranstorps forskning. Syftet är framförallt att lägga ut dimridåer för att förhindra en seriös debatt om kärnfrågan. I detta fall Ibn Rushd och folkbildning. Och här sällar sig Pahnke och Irving till det som på engelska kallas ”lawfare”. Medvetet eller omedvetet använder sig båda av en taktik som handlar mer om att ge sig på personen ifråga, och betydligt mindre, eller helst inte alls, om sakfrågan.

Detta märks tydligt när det gäller Ranstorps belackare. Det helt rimliga i att ifrågasätta metod och källor hos en forskare appliceras inte alls när det kommer till Ranstorps kritiker. Dessas uttalanden och åsikter får stå helt oemotsagda. Den korrekta kritik som framförs – som JO:s kritik av FHS avseende förstörelsen av källor i Rosengårdsrapporten – räcker inte för att dölja den ideologiskt selektiva historieskrivning som används mot Ranstorp.



Sakfrågan försvinner

Förlorarna är flera; läsarna som inte får en rättvis och hederlig bild; sakfrågorna som helt kommer bort (vilket alltså är själva syftet med angreppet på Ranstorp) och ett alltmer polariserat debattklimat där samtal och dialog blir helt omöjligt. När din opponent reduceras till ”högerlutande konspirationsteoretiker”, ”tyckare” och ”rasist” finns inget utrymmer för Det Goda Samtalet. Och att förhindra eller försvåra just den sortens samtal är det ultimata syftet med den taktik som Pahnke och Irving använder.

Den franske 1700-talsfilosofen Joseph Joubert skrev: ”det är bättre att debattera en fråga utan att lösa den, än att lösa en fråga utan att debattera den”.

Utan fungerande politiska samtal och en vital diskussionskultur där alla måste få komma till tals dör demokratin. Yttrande- och åsiktsfriheten är de mest grundläggande friheterna – fundamentet för alla andra friheter – och om de inte används, eller om de snävas in, förlorar vi både dem och demokratins grundpelare.

Hur våra samhällen således har halkat bakåt när det gäller att hantera en förnyad och ofta aggressiv hållning gentemot politiska och religiösa motståndare är en sorglig påminnelse om hur lite vi lärt av historien.

Dagens partier och samhällsinstitutioner har förlorat förmågan att hantera nya politiska och religiösa motståndare. Antingen blir resultatet ett överdrivet aggressivt debattklimat eller att reella motsättningar helt enkelt förnekas. Båda metoderna är auktoritära i den bemärkelsen att de försvårar eller omöjliggör ett konstruktivt samtal. Hur våra samhällen således har halkat bakåt när det gäller att hantera en förnyad och ofta aggressiv hållning gentemot politiska och religiösa motståndare är en sorglig påminnelse om hur lite vi lärt av historien. Det bådar inte gott inför framtiden.

Magnus Norell, forskare

Israel Palestina del 666¼

Vapenvila – Jag är skeptisk.

Jag har sett det många gånger.

Jag har sett rubrikerna och lovorden.

Jag har sett återfallen!

Israeliska och palestinska religiösa fundamentalister vill inte ha fred, de vill ha motparten utraderad av religiösa skäl.

Den drivkraften kan inte förhandlas bort, den kan bara tvättas bort.







torsdag, maj 20, 2021

Importerad kriminalitet – Klaner – Mats Löfving

Uppdaterat 1/3 2023

Det här skrev jag 20/5 2021!

Nu är Mats Löfving död och efterspelet blottlägger de högsta polischefernas ofullkomlighet.

Ja, de är ofullkomliga precis som du och jag men vi älskar att döma andra ofullkomliga för att glömma vår egen.


Senaste nytt om frosseriet i Mats Löfvings liv och död


Den första svenska polischef som vågar berätta om verkligheten




Han öppnade dörren för samtal om klaner

Polischefen Mats Löfvings utspel om släktbaserade kriminella nätverk fick stort genomslag i den offentliga debatten. Vad var det som fick honom att uttala sig så – enligt honom själv – generaliserande?

Foto: Johan Fredriksson, via Wikimedia Commons

Man kan önska sig tusen saker. Man kan önska sig att hitta den perfekta vinterjackan på rean, att solen ska skina på midsommarafton eller en resa till månen. När Mats Löfving anlände till Radiohuset vid tolvtiden lördagen den 5 september visste han vad han skulle säga, han förstod att det skulle väcka uppmärksamhet men att han fyra dagar senare skulle citeras i partiledardebatten, föranleda en särskild riksdagsdebatt och intervjuas i SVT:s Agenda var mer än han skulle ha kunnat önska.

Mats Löfving var då chef för polisens Nationella operativa avdelning, ställföreträdande rikspolischef, och det Ekots Monica Saarinen sagt när hon kontaktat honom var att intervjun skulle handla om gängkriminaliteten: ”Klarar polisen gängkriminaliteten, Mats Löfving?” Tyglarna var för övrigt fria. Sikten god. Ryggen säkrad. Han hade talat med rikspolischefen och med sakkunniga inom polisen. Han hade en rätt färsk rapport i ränseln. Han var, kort sagt, taggad.

Det var hans första framträdande i Lördagsintervju, en av hans första längre intervjuer överhuvudtaget. Han var van vid att bli avbruten, snabba frågor och snabba svar; nu skulle han få utveckla en tankegång, brodera, tala till punkt. Det var, skulle han senare säga, ”en linjeintervju”.

Han uttrycker sig gärna på det sättet.

Sexton minuter in i handlingen kom den fråga han väntat på.

Monica Saarinen:

– Jag har sett att polisen i både Malmö och Göteborg talar om att det finns sådana här släktbaserade kriminella nätverk. De bygger på familjer helt enkelt. Är det så? Och hur påverkar det ert arbete?

Mats Löfving:

– Det här är en jätteviktig fråga för …

Han avslutade inte meningen, bytte spår:

– Vi kan uppfatta att den här diskussionen om integrationen kan vara lite naiv i Sverige.

Monica Saarinen:

– Hur då?

Mats Löfving:

– För det är ju på det sättet att långt ifrån alla människor vill bli en del av det svenska samhället. Just nu har vi minst fyrtio stycken släktbaserade kriminella nätverk i Sverige. Ja, så kallade klaner. De har kommit till Sverige, påstår jag, med syfte att organisera och systematisera kriminalitet. De arbetar med att skapa makt. De har stor våldskapacitet. De vill tjäna pengar.

Han betonade orden ”makt”, ”våldskapacitet”, ”pengar” utan att höja rösten. Dialekten kunde spåras till trakten av Norrköping. Han preciserade sig: brottsligheten handlar om narkotika, våld, utpressning. Han påstod att de, som han uttryckte det, ”tar sig in i näringslivet”. Han sa:

– Det finns också exempel på att man tar sig in i det politiska livet och vill ha en roll att spela i den offentliga riktiga styrningen av en kommun eller till och med av Sverige.

Det var, naturligtvis, sensationellt det han sa.

– Det låter ju väldigt …, hann Monica Saarinen säga innan hon blev avbruten av polischefen. Han hade mer på hjärtat, mer att säga om klanerna. Nu hade han fått upp ångan.

– Det ska man göra väldigt tydligt, där är inte individen viktig. Det är till och med så att man arrangerar äktenskap med syfte att stärka släktens, klanens, varumärke och makt.

– Okej, men …, sa Monica Saarinen.

Efteråt skulle hon säga att ”hakan föll i skrivbordet” när hon hörde Löfving lägga ut texten. Hon hade intervjuat partiledare och näringslivstoppar och generaldirektörer i decennier, varit nyhetsankare och ansvarat för valvakor i televisionen, på åttonde året styrt Lördagsintervjun med stor precision och lätt hand, alltid väl förberedd, ständigt aktuell, men detta överrumplade henne.

Flera gånger hade Anders Thornberg, Mats Löfvings chef, rikspolischefen, gästat Lördagsintervjun, också med frågor kring gängkriminalitet och dödsskjutningar, och han hade talat bekymrat om den fortsatta tillväxten av unga kriminella, det ökade våldet, bristen på respekt för rättsväsendet, tystnadskulturen, men det var allmänna resonemang, dämpat tonläge, under flagg av förtröstan: Sverige är ett av de tryggaste länderna i världen. Dialogen med både regering och opposition är väldigt bra.

Mats Löfving överraskade med sin konkretion. Han överraskade med sina påståenden om klaner som kommit till Sverige för att begå brott, om arrangerade äktenskap, snart också med påståenden om barn som uppfostras till att ta över den kriminella organisationen, som inte vill bli en del av samhället. Det var som om han talade om ett annat land än det gamla och fria, det glädjerika sköna.

– Vet du, det här låter ju väldigt kontroversiellt, sa Monica Saarinen. För du påstår att du vet att det är så här.

Han visste. Han hänvisade till ”den underrättelsebild vi har”. Han nämnde Stockholm, Södertälje, Göteborg, Malmö, även Landskrona, Jönköping. Han påstod att det var en utveckling som pågått under ”många år”. Monica Saarinen kastade in en fråga om vad detta betyder för polisens arbete och Mats Löfving svarade, fortfarande utan att tveka, fortfarande utan ens en darrning på rösten, som om han satt i en intervju om pensionssparandets grunder och inte om kriminella nätverk, med att dela in skurkarna i tre kategorier, på olika nivåer: Huvudmän. Möjliggörare. Utförare.

Polisens resurser, sa han, måste sättas in på alla tre nivåer, med olika metoder för var och en. För att komma åt huvudmännen, betonade han, i samarbete med arbetsförmedling, försäkringskassan och så vidare.

Det var moderatledaren Ulf Kristersson som fyra dagar senare citerade Mats Löfving i riksdagens partiledardebatt. Ytterligare sju dagar senare initierade Liberalerna en särskild riksdagsdebatt om gängkriminaliteten. Den inleddes av partiets Johan Pehrson:

– Gängvåldet fräter sönder samhället.

Han krävde repressiva insatser, samtidigt en historisk satsning på förebyggande åtgärder, ”kalla det gärna en Marshallplan för förorten”. Inrikesminister Mikael Damberg tackade Liberalerna för en både ”angelägen och plågsamt aktuell debatt om gängvåldet”, sa sig dela människors oro och vrede och berömde den egna regeringen för att leverera fler poliser, övervakningskameror, straffskärpningar än någonsin tidigare. Moderaternas Johan Forssell var inte lika begeistrad överregeringens insatser. Sverigedemokraternas Adam Marttinen skyllde på invandringen. Centerns Johan Hedin var närmast ångerfull:

– Vi måste lägga prestigen åt sidan och inse och erkänna att vi har gjort för lite och ibland har gjort fel. Vi måste vara beredda att ompröva gamla ställningstaganden när vi förstår att världen har förändrats.

Mikael Damberg nickade i sin bänk. Det gjorde han inte när vänsterpartiets Linda Westerlund Snecker talade om ”duttande med lagstiftning” – här gjorde han en minnesanteckning – fast hon låg Löfving inte långt efter då hon avslutade med att beskriva ett gängkriminalitetens parallellsamhälle som måste tryckas åt från varje håll.

– Polisen står idag ensamma mot gängen.

Mikael Damberg avslutningsvis:

– Frågan är om de svenska partierna i riksdagen har varit mer eniga kring de här frågorna än vi är just nu.

Mats Löfving nämndes några gånger under debatten, som en auktoritet i ämnet. I SVT:s Agenda gladde han sig åt att ha öppnat dörren för ”en redig diskussion”.

– Ja, jag är nöjd med det här, säger Mats Löfving tre månader senare i Stockholmspolisens numera ödsliga pressrum på Kungsholmen – ett vitt bord, åtta grå stolar, fyra kala väggar – och han är som alltid i offentligheten klädd i polisens ljusblåa skjorta med beteckningen POLIS i gult mot svart botten, axelklaffarna i guld, två eklövsgaloner, svart slips, svarta byxor, svarta skor: 1,92 i strumplästen, slätrakad och vältränad, ger intrycket av att kunna springa ikapp vem som helst.

Sedan Lördagsintervjun har han bytt jobb. Titeln är numera Regionpolischef i Stockholm.

Löfving är nöjd över: Att bli flitigt citerad i media. Att saken togs upp i riksdagen. Att tvärpolitiska motioner skrivits. Att kommuner reagerat.

– Dörren har öppnats, säger han åter. Många är beredda att göra rediga saker. Ingen inom polisen har hört av sig och klagat.

Allt han sa i Lördagsintervjun, menar han, allt finns redan i polisens egna rapporter och analyser, i Brottsförebyggande rådets utredningar, i tidningsartiklar, alltmedan ”Sverige” undvikit att tala om saken. Sverige?

– Alla … som finns i den offentliga debatten. Man har undvikit de här frågorna.

Politiker, sa han i Lördagsintervjun, har ”åkt jojo” i sitt engagemang, anpassat sig till ”det mediala trycket”. Nu säger han att han hoppas på enighet i sak, på att politiker ute i landet vågar ta initiativ, på att politiker och myndigheter samordnar sig nationellt på det att polisen vet vad de har att förhålla sig till, ”för att kunna göra det som krävs av oss”. Nationell samling alltså?

– Vad menas med det? Det måste i alla fall vara så att det lokala och det nationella hänger ihop, att där finns en balans, även om det naturligtvis kan variera lite lokalt. Och förhoppningsvis finns en enighet om problembilden.

Boel Godner, säger han, Boel Godner är ett föredöme, ett undantag.

– Jamen titta på Boel Godner.

Boel Godner är sedan snart ett decennium kommunalråd och kommunstyrelsens ordförande i Södertälje. Som ny på posten talade hon om kriminaliteten som ”en böld” på samhällskroppen, undvek inte att uttrycka sina bekymmer över att kommuninvånare flydde staden – ”De känner inte igen sig i Södertälje” – och gav sitt fulla stöd till en hela samhällets offensiv mot brottsligheten. Människor mördades på lokal i Södertälje, polishuset besköts, flera varuhus och en skola brann; värre ändå var att kriminaliteten, en mer raffinerad sådan, uppenbarligen letat sig in i det offentliga rummet, till och med in i finrummen. Brottsligheten började bli samhällstärande.

– Det som utmärker Boel Godner kan andra ta efter, säger Mats Löfving. Hennes tålamod, hennes uthållighet och det långt över mandatperioden. Hon har respekt för att det inte kan bli klart med en gång. Hon har stark integritet. Hon har också haft motgångar men hon har förmått ta på sig kaptensbindeln, stått för ett verkligt ledarskap, en offensiv anda som visar att det här är bra för kommunen.

Han säger att polischefer ute i landet berättar för honom att politiker ringer och frågar vad de ska göra.

– Så ska det ju inte vara.

Och politiker högre upp, i riksdag och regering?

– Det här att kriminaliteten har letat sig in överallt, att den finns på olika nivåer i samhället, gör saken komplicerad. Det kräver samordning. Vi måste gå åt samma håll. Vi måste angripa kriminalitetens drivkrafter. Makt och pengar. Det handlar om makt och pengar. Man måste följa pengaflöden, se vart statens pengar tar vägen.

Lagändringar?

– Det ska inte vara en massa prat om lagändringar.

Åtgärder pratar Mats Löfving hellre om.

Den rapport på vilken Mats Löfving byggde sitt uttalande om de fyrtio familjerna är naturligtvis hemligstämplad. Den har kommit ut ändå. Av referaten att döma blandar rapporten stort och smått, äpplen med päron.© Tillhandahålls av Gazzine Den rapport på vilken Mats Löfving byggde sitt uttalande om de fyrtio familjerna är naturligtvis hemligstämplad. Den har kommit ut ändå. Av referaten att döma blandar rapporten stort och smått, äpplen med päron.

Polis blev han för att han inte hade en bättre idé och jobbet tycktes rätt häftigt: han hade pryat hos polisen i sjuan, lyckades få prya där igen i nian och sommarjobbet på landstingstvätten övertygade honom om att vika 1 400 handdukar om dagen inte var vad han ville ägna sig åt. Uppvuxen i stadsdelen Lindö i Norrköping – villor och radhus, småbåtshamn – pappa typograf på Norrköpings Tidningar och mamma personlig bankman på Nordbanken, tvåårig social linje på gymnasiet – ”värdelös” – och lumpen direkt efter studenten vilket innebar att han kunde söka till Polishögskolan nitton år gammal. Han kom in, på första försöket.

– Det är klart att jag var för ung. Jag visste ju ingenting om världen.

Löfving var en duktig, engagerad student som aldrig ägnade en tvivlande tanke över sitt yrkesval. Det var första gången han ansträngde sig i skolan. Därefter fyra år som ordningspolis i Norrköping – forna kollegor beskriver honom som: vettig, vetgirig, målmedveten, alltid korrekt mot buset, också skojig, känd för sina stora gapskratt och djupa suckar.

Han började plugga juridik i Uppsala; inte för att bli polischef, säger han själv och hänvisar till sitt examensarbete: ”Köpares skadeansvar gentemot en säljare vid köparens dröjsmål då köpet ej häves.” (Icke utan beröm godkänt.) Han funderade på att bli bolagsjurist. Han satt ting, sökte jobb, fick inga jobb, ramlade in på en polischefsutbildning och så började hans väg mot toppen: chef för kriminalavdelningen i Norrköping, sakkunnig vid justitiedepartementets polisavdelning, biträdande länspolismästare och sedan länspolismästare i Östergötland och vidare uppåt. De forna kollegorna understryker chefens ambition att ej tappa markkontakten, gärna en kväll i radiobil. Negativt? Snål. Höll hårt i statens pengar.

Den rapport på vilken Mats Löfving byggde sitt uttalande om de fyrtio familjerna är naturligtvis hemligstämplad. Den har kommit ut ändå. Aftonbladet publicerade ett referat, Acta Publica publicerade ”en fördjupad granskning”. Av referaten att döma blandar rapporten stort och smått, äpplen med päron. Det blir, för att vara konkret, problematiskt att jämföra den familj som skildras i Johanna Bäckström Lernebys bok Familjen med de tre och med varandra förbundna släkter som behandlas i den trettiosidiga interna analys med namnet ”Grov och organiserad brottslighet bland kriminella syrianer och assyrier i Södertälje” som lade grunden till den fleråriga totalinsats som gått under namnen Tore 1, Tore 2 och Tore 3. (Löfvings indelning av skurkarna i Huvudmän-Möjliggörare-Utförare har hämtats från den.) Medlemmar av familjen i Angered som Lerneby berättar om hotar och skrämmer människor, har dömts för grova våldsbrott och övergrepp i rättssak och narkotikalangning, smuggling av tårgas och springknivar, misstänks för värre brott än så; familjen har en egen moské, internationella kontakter, sysslar med detaljhandel. I Södertälje skulle problemen – enligt polisens analys – inte ta slut i och med att våldsverkarna syddes in, problemen var nämligen värre än så. Här fanns en parallell kriminell struktur, ett maffialiknande mönster, som ätit sig in i kyrkan, idrottslivet, restaurangnäringen, assistentbranschen, också den kommunala förvaltningen och kommunfullmäktige.

Familjen i Angered demonstrerade utanför stadsdelsförvaltningens sammanträde för att få den att ändra ett beslut, i Södertälje skulle familjen ha suttit med på sammanträdet.

Familjerna i Angered och Södertälje liknar varandra på så sätt att klanen ger skydd och andra fördelar, en sluten krets där individen underordnas gruppen, helheten går före delen.

Skillnaden dem emellan, om man ska tro Södertäljeanalysen, är både arten och omfattningen av brottsligheten.

Gunnar Appelgren är kritisk. Gunnar Appelgren är kriminalkommissarie, han ledde insatsen i Södertälje från första början, såg till att den kom att bygga på en grundlig analys och har visst aldrig setts i uniform – klädseln går åt jägarhållet – och i bilen på väg mellan nya uppdrag säger han sig vara skeptisk till talet om klaner:

– Min invändning är att vi hamnar i ett definitionsträsk, att vi får en diskussion om vad saker och ting betyder. Jag har ingenting emot att vi internt använder oss av de här begreppen, när vi är överens om vad vi menar, men det blir ett pedagogiskt problem när vi vänder oss utåt. Redan nu är det svårt. Man blandar ihop saker och ting. Jag menar en sak, du kan mena något annat och en tredje kanske tycker något annat. Det blir kluddigt.

Han säger:

– Sedan är det naturligtvis så att det finns kriminella nätverk som baseras på släktkontakter. Att det finns vet vi ju från Södertälje.

Mats Löfvings påstod i Lördagsintervjun att klanerna kommit till Sverige ”enbart med syfte att organisera och systematisera kriminalitet”. De släkter som beskrivs i Södertäljeanalysen tycks snarare ha glidit in i kriminalitet – det ena gav det andra – med en från hemländerna importerad och välgrundad skepsis mot staten, med släkten som livförsäkring. Mats Löfving förstår invändningen.

– Jag generaliserade. Det var hårt sagt. Men min avsikt var att angripa kriminaliteten. Mitt uppdrag är att bekämpa brott. För mig är det självklart.

Som regionpolischef i Stockholm har han kunnat konstatera att det på fem år blivit tvåhundrafemtio färre poliser i huvudstadsregionen.

– Det är så klart en stor besvikelse, säger han. Samtidigt har vi anställt cirka tusen civila experter och jag har en god dialog med rikspolischefen om de kommande årens tillväxt.

Allt färre poliser arbetar i yttre tjänst, enligt en artikel i Polistidningen, färre än hälften. Vid mitten av åttiotalet fanns två tredjedelar av styrkan på gatan.

– Det är absolut ett problem att det inte är fler i yttre tjänst, men det är framför allt helheten som måste fungera. Vi måste bli bättre på underrättelsetjänst, utredningar, förhörsteknik, it … Vi kommer inte att lösa de problem vi talar om bara med fler poliser på stan.

Hur lång tid kommer det att ta?

– Länge. Det har tagit trettiofem, fyrtio år att komma hit. Och så beror det ju på hur vi agerar också.

Svenska Dagbladet 3/1 2021


måndag, maj 17, 2021

Cilla Benkö vs Peter Wolodarski




I nio fall av tio anser jag att Vidrige Wolodarski är en fähund men i fallet med den terroristkramande journalisten på Sveriges Radio, har han för en gångs skull helt rätt.

Sveriges Radio är en del av Sveriges totalförsvar och det är idiotiskt av VD Cilla Benkö att förneka detta faktum.

Hela historien med kopplingar mellan radikal islam och Public Service bör bli ett fall för granskning av Sveriges Radios trovärdighet och pålitlighet.

Public Service – ett säkerhetshot!

Tidigare i bloggen






söndag, maj 16, 2021

Rosa enhörning



The Invisible Pink Unicorn (IPU) is the goddess of a parody religion used to satirize theistic beliefs, taking the form of a unicorn that is paradoxically both invisible and pink. She is a rhetorical illustration used by atheists and other religious skeptics as a contemporary version of Russell's teapot, sometimes mentioned in conjunction with the Flying Spaghetti Monster. The IPU is used to argue that supernatural beliefs are arbitrary by, for example, replacing the word God in any theistic statement with Invisible Pink Unicorn. The mutually exclusive attributes of pinkness and invisibility, coupled with the inability to disprove the IPU's existence, satirize properties that some theists attribute to a theistic deity.


För att utveckla och manifestera den öppna och inkluderande staden gör Malmö stad många olika insatser. Allt från att höja kompetensen hos alla medarbetare i syfte att stärka hbtqi-personers rättigheter, till att måla parkbänkar och papperskorgar i regnbågens färger. Till och med temat i årets blomsterplanteringarna symboliserar kärlek och tolerans genom transparenta färger som i en regnbåge på himlen.

Ett samarbete mellan Malmö stad och Malmö Pride
En mångfärgad enhörning har idag installerats på Gustav Adolfs torg. Mitt i siktlinjen från Södra Tullgatan lyser den upp torget fram till slutet av augusti när arrangemanget WorldPride är avslutat. Den 6 meter höga och 10 meter breda enhörningen är en del av fastighets- och gatukontorets utsmyckningsprogram.

Gestaltningen är resultatet av ett samarbete mellan Malmö stad och Malmö Pride, som tillsammans gör staden fin inför värdskapet av WorldPride.

– Enhörningen blir en glädjespridare i staden, såväl bland barn som vuxna. Även i sitt färgsprakande skimmer bär den också ett allvarligt budskap när den påminner oss på ett lekfullt sätt om alla människors lika värde. Det ska också bli spännande att se vilka namn som barnen ger enhörningen när bilder av den sprids i olika sammanhang, säger Andreas Schönström (S), tekniska nämndens ordförande.

Erland Weerasinghe, enhetschef för arrangemangsenheten på fastighets- och gatukontoret, vill att enhörningen ska vara uppseendeväckande och locka fram glädje.

– Enhörningen ska utstråla gästfrihet, värme och kärlek, och erbjuder dessutom sittplatser som är anpassade för alla. Det är när vi ”målar med stora penslar” som vi får det att kännas, säger Erland Weerasinghe.

Anna Tenfält, projektledare för WorldPride i Malmö, tycker att enhörningen är helt fantastisk.

– Det är något magiskt med enhörningar. De symboliserar hur e det finns en styrka i att bryta normer och vara olika. Vilket är precis som årets Pridetema: #YouAreIncluded. Jag ser fram emot att se alla selfies som kommer att tas med enhörningen, säger Anna Tenfält.


Kontakt
Anderas Schönström (S), tekniska nämndens ordförande, 0709-116897

Erland Weerasinghe, enhetschef arrangemangsenheten, fastighets- och gatukontoret Malmö stad, 0709-342166

Anna Tenfält, projektledare för WorldPride i Malmö, föreningen Malmö Pride, 0703–65 66 25

IS och elefanten

 






fredag, maj 14, 2021

Idéträdgårdarna 2021

 LÄNK










Eid al-fitr – Kristi Himmelsfärdsdag

De socialdemokrater som gjorde religiösa markeringar under torsdagen hälsade till muslimer med "glad eid al-fitr"

Ingen nämnde Kristi Himmelsfärdsdag!

Vilken minister hälsar Glad Påsk till kristna församlingar?

Det är anmärkningsvärt och det är tragiskt men kanske en naturlig följd av att Socialdemokraternas religiösa sektion Tro och Solidaritet som tidigare hette Kristna Broderskapsrörelsen, nu har en muslimsk ordförande.


Kristendomen och muslimska brödraskapet har kors
i sina symboler men det är kors med olika innebörd.

Väldigt olika!



tisdag, maj 11, 2021

IS – I-Sverige

Kriterierna för hur man blir svensk eller fortsätter att vara svensk bestäms av PK-trollen.



Israel - Palestina del 666

När jag var barn på 1950-talet kom Jaffa-apelsinerna till Sverige från Israel och svenska ungdomar reste dit för att arbeta i Kibbutz som var ett slags jordbrukskollektiv.

Före Jaffa, var våra apelsiner små runda och sura.

Jaffa var stora, ovala och obeskrivligt söta.


Nu är Jaffa i Israel förknippat med besinningslöst våld mellan muslimer och judar.

Konflikterna går i vågor med attacker på topparna och fredsförhandlingar i dalarna.





Varje gång de naiva förhandlarna ser freden randas kommer en tokreligiös jude eller muslim med en attack som raserar fredsansträngningarna.




Bara extremisterna tjänar på våldet mellan israeler och palestinier

Våldsamma tv-bilder rullar än en gång in från Jerusalem och Gaza, av allt från gatukravaller till flygbombningar. I den israelisk-palestinska konflikten finns alltid ett virrvarr av stubintrådar som så lätt kan antändas. Infekterade stridsfrågor från decennier och sekler tillbaka blandas ständigt med nya sår.

Kanske började den senaste upptrappningen när judiska extremister för två veckor sedan marscherade genom palestinska kvarter i Jerusalem. Palestinier har samtidigt protesterat högljutt mot inskränkningar av deras rörelsefrihet under slutet av den heliga muslimska fastemånaden ramadan.

Parallellt har en rättsprocess gått vidare som kan leda till att ett par hundra palestinska familjer vräks från sina hem i östra Jerusalem. Enligt israelisk lag har judar som bodde där före Israels självständighet 1948, och tvingades bort under kriget som följde, rätt att flytta tillbaka.

Palestiniernas mest omöjliga krav under den numera insomnade fredsprocessen har varit rätten för alla 1948 års flyktingar att återvända. Det kan Israel aldrig gå med på. Men i östra Jerusalem blir orättvisan därför desto mer skriande.

När gummikulor och granater viner tas hur som helst föga notis om de få rösterna för försoning.
Inget blir lättare av att Tempelberget i gamla Jerusalem är heligt för både judar och muslimer (och kristna). Eller att årsdagen av Israels erövring av stadens arabiska del inföll i måndags. Eller att palestinierna på lördag minns den ”stora katastrofen”, fördrivningen 1948 av hundratusentals människor.

En polisinsats vid al-Aqsamoskén resulterade i stenkastning och tumult. Terrororganisationen Hamas svarade med hundratals missiler från Gaza in i Israel. Vedergällningen kom omedelbart, israeliska flygbombningar mot Hamas. Och så fortsätter kedjan av attacker och repressalier, tills något får dem att tillfälligt bedarra.

I fonden lurar dessutom krångliga politiska förvecklingar. Israel har just hållit sitt fjärde val på två år, återigen utan klar segrare. Premiärminister Benjamin Netanyahu kämpar desperat för att behålla sin post, enda chansen att ta sig ur den knipa av mutåtal han sitter fast i. Hans motståndare, en salig blandning av partier från yttersta vänstern till nationalisthögern, försöker bilda en koalition för att avsätta honom.

Netanyahu har i över ett decennium ignorerat den palestinska frågan. Rivalerna är inte heller intresserade, och skulle knappast kunna enas om de var det. När gummikulor och granater viner tas hur som helst föga notis om de få rösterna för försoning.

Mahmoud Abbas, den palestinske presidenten på Västbanken, har för sin del skjutit upp det val som skulle hållas i maj. Det brukar han göra. Ingen har fått rösta på 15 år, för han och den korrupta klicken omkring honom är rädd för att förlora. Hamas har inte en tanke på att släppa sin enpartistat i Gaza eller kravet att förgöra Israel. Men några dussin missiler mot judiska bostadsområden utgör ingen räddning för palestinierna, utan är bara ett verktyg i fejden med Abbas.

Palestinierna i östra Jerusalem borde inte vräkas. Netanyahu borde inte förbli premiärminister på livstid. Abbas och Hamas borde inte strypa alla demokratiska drömmar på Västbanken och i Gaza. Dessvärre finns det alltför många ”borde” som inte är i närheten av att infrias.

Extremister finns på båda sidor av den israelisk-palestinska konflikten, alltid redo att sabotera minsta antydan till fredsansträngning. De gamla ledarna blockerar alla nya idéer och initiativ. I väntan på nödvändiga maktskiften tillåts våldsverkarna regera.

måndag, maj 10, 2021

Ärkebiskopens offerkofta



Ärkebiskopen har gång på gång jämrat sig över "det islamfientliga tankekomplexet"!

När asylsökande kristna terroriseras för sin tro i Sverige tiger hon om det kristendomsfientliga tankekomplexet.

Dags att gå i pension nu, Antje Jackelén. 9 maj 2021 05:56.

Krönika av Annika Borg


Att en ärkebiskop slutar använda Twitter som sin budskapskanal är naturligtvis ingen världshändelse. Men det säger något om en ärkebiskopsperiod som går mot sitt slut och om tillståndet i Svenska kyrkan.

När ärkebiskop Antje Jackelén nyligen valde att upphöra med sitt twittrande, fick hennes uppgifter om hat och hot enorm uppmärksamhet i medierna (till exempel ).

Men vad var det egentligen som skett? Och hur har ärkebiskopen själv hanterat sin kommunikation i sociala medier?

Hat och hot är allvarligt, ibland brottsligt, och skadligt för vårt offentliga samtal. Men det är även riskabelt när kritik generellt beskrivs med ord som hat och hot eller när människor som invänder mot makthavare som regel målas i extrema färger. Det vulgariserar och polariserar samhällsdebatten att påstå att alla som har en avvikande mening är mörkermänniskor.

Och det är precis om detta som debatten, både inom och utanför kyrkväggarna, handlat under många år nu. Regelbundet har nämligen ärkebiskopens sätt att bemöta dem som opponerar sig varit föremål för anmärkningar från kyrkligt anställda och medlemmar. Ärkebiskopen har alltför ofta mött invändningar genom att hävda att kritikerna missuppfattar, är okunniga, ljuger, förtalar eller kan förbli i sin ”ekokammare”. Så ofta att man faktiskt kan tala om .

Ett exempel är en predikan ärkebiskopen höll på pingstdagen år 2018 i Uppsala domkyrka och som kyrkan spred på nätet. I sin smällde ärkebiskopen, oemotsagd, sina kritiker på fingrarna och kallade dem ”felfinnare” och ”trumpna tornbyggare och babblande dvärgar”.

Det är samma strategi, fast grövre, hon nu väljer för att beskriva skälen bakom beslutet att lämna sociala medier. I en stort uppslagen krönika i skriver Jackelén hur ord kan betraktas som verbala övergrepp och har likheter med fysiskt våld, som nazistiska förbrytelser, folkmordet i Rwanda och våldtäkt.

Här manifesteras vänsterns grundläggande och repressiva syn: Ord är våld, var tyst om du inte håller med mig.

Förutom att ärkebiskopen trivialiserar och relativiserar fasor, det oetiska i att jämställa det hon varit med om på Twitter med fysiskt våld mot människors faktiska kroppar, ekar och manifesteras här vänsterns grundläggande och repressiva syn: Ord är våld, var tyst om du inte håller med mig.

Det var i själva verket en kedja av händelser som alstrade den stormande kritik – i den finns också hat, ingen förnekar det – som ledde till ärkebiskopens Twitterbeslut.

En var att hon och kyrkostyrelsens förste vice ordförande, och tidigare LO-basen, Wanja Lundby-Wedin (S) nyligen drev igenom att Svenska kyrkan skulle lämna en spontanremiss till justitiedepartementet om att språkkrav förhindrar integrationen. De försökte alltså påverka i en detaljerad parti- och sakpolitisk fråga. Kyrkoledningens ensidiga ställningstagande i migrationspolitiska frågor – som att uppvakta ministrar för ökad invandring och amnesti – är omdiskuterad sedan åratal.

Ärkebiskopen borde ha insett att hennes politiska lobbying mot språkkrav skulle väcka starka reaktioner.

En annan händelse var att Antje Jackelén på självaste den kristna påskdagen valde att sätta sig i Sveriges Television tillsammans med en islamist för att tala om påsken. Nu kan dock inte ärkebiskopen och hennes rådgivare lastas för public services hialösa tilltag och okunskap om att islam inte har med påsken att göra. I stället borde naturligtvis en representant för judendomen bjudits in. Det är judendomen och kristendomen som är syskon – den judiska påsken är den kristnas urmoder. Jackelén hade kunnat påtala detta för SVT och villkorat sin medverkan.

Ärkebiskopen borde ha förutsett att i en kyrklig och samhällelig kontext, där det så ofta påtalats för henne det olämpliga i att legitimera islamister genom att skriva debattartiklar tillsammans med dem eller stödja projekt där de ingår, så skulle hennes agerande komma att uppfattas som ytterligare ett islamistvänligt ”statement”.

Så, det hela briserade på Twitter, men det skedde inte i ett vakuum. Det fanns en bakgrund.

Det är bra att ärkebiskopen lämnat sociala medier. Snart går hon i pension och man får hoppas att hennes ärkebiskopsperiod blir en lärdom för efterträdaren. Kanske kan nu ett paradigmskifte skönjas, där vi får se mindre av politisering och mer av de kyrkliga kärnuppgifter som varje dag utförs av trogna församlingsarbetare och engagerade.

söndag, maj 09, 2021

Sveriges Radio och terrorismen

Intervjuerna med Eko-chefen Wolf Watz och SR-chefen Cilla Benkö var det vidrigaste jag har hört trots att aktörerna var två PK-troll i vår statskontrollerade mörkläggningsinstitution Sveriges Radio.

Intervju med Cilla Benkö

Intervju med Wolf Watz



Raad al-Duhan, en av de personer i den svenska islamistmiljön som regeringen beslutat ska utvisas, har i inlägg reproducerat terrorismens sjuka logik och försvarat al-Qaida. När Aftonbladets tf kulturchef Martin Aagård träffar honom över en fika märker han dock inte av några tecken på extremism, trots att al-Duhan börjar prata överslätande om Usama bin Ladin. Tvärtom gör Aagård sig gärna till nyttig idiot för en säkerhetshotande extremistmiljö, skriver Magnus Sandelin.

Den 13 juli 2014 skrev Raad al-Duhan, son till den ökände Gävleimamen Abu Raad, ett inlägg på Facebook som skulle kunna uppfattas som ett hot mot statsminister Stefan Löfven. Inlägget var skrivet med anledning av ett uttalande där statsministern erkände Israels rätt att försvara sig mot raketattacker från Gaza men samtidigt poängterade att landet måste respektera internationell rätt. Al-Duhan, som taggade Stefan Löfven i inlägget, skrev:

”jag ska säga dig en sak din lilla sak… Vi muslimer har kraften och viljan inom oss, vi har lärt oss att med rätt tro och tålamod kommer allt att lösa sig. Du skiljer dig inte mkt från F-Reine Feldt eller Jimmie Åkesson jag ser inte stor skillnad på er allihopa som politiker där emot ser man skillnaden mellan er och Olof Palme och Anna Lindh kanske därför de mördades för att de var trogna, tydliga och ärliga. Din dag och Israels dag kommer där vi ser hur ni och era barn få smaka på samma sak som folket i Palestina, Irak, Syrien, Burma, Centrala Afrika och många många andra länder får gå igenom. NO LOVE.” (min markering)

”Din dag och Israels dag kommer där vi ser hur ni och era barn få smaka på samma sak som folket i Palestina, Irak, Syrien, Burma, Centrala Afrika och många många andra länder får gå igenom.”

Raad al-Duhan

I kommentarsfältet under inlägget ifrågasatte en person al-Duhans argumentation: ”Så du tror att rätt väg att gå är att låta alla barn till israelvänliga människor bombas och misshandlas, är det inte det som är problemet, hur fan ska det kunna ta slut om allt ska lösas med våld hela tiden?” Raad al-Duhan svarade då: ”Haha … den rättvisa du snackar om och den fredliga handlingen är inte till någon lösning längre… Sedan snackar jag om politikerna som står vid mördarens sida. Våld stoppar våld många ggr lura inte dig själv! (…) Kärlek och mer kärlek i så fall ska inte ens självförsvar finnas och om den ska finnas så tappar den smaken i mina ögon om inte den är öga för öga och tand för tand”

Inlägg på Facebook.

Det Raad al-Duhan gjorde var helt enkelt att reproducera terrorismens sjuka logik. I terroristernas värld är det legitimt att hämnas civila offer i Syrien, Irak eller Palestina genom att döda civila i Europa. Kriget pågår här hemma, likväl som där borta. ”Öga för öga och tand för tand”, för att använda hans egna ord.

Att han inte är främmande för hotfulla resonemang mot oskyldiga bekräftade Raad al-Duhan när han för ett par år sedan dömdes i såväl tingsrätt som hovrätt för att ha mordhotat Gefle Dagblads chefredaktör Anna Gullberg, efter att tidningen granskat moskén i Gävle.

Raad al-Duhan är en av de sex personer som nyligen fått ett utvisningsbeslut av regeringen, efter ansökan av Säkerhetspolisen. Skälet är att han anses utgöra ett hot mot Sveriges säkerhet. Vad Säkerhetspolisen har för information om Raad al-Duhan som föranlett myndigheten att ansöka om att han ska utvisas tillsammans med sin far vet inte jag, men jag vet att han varit i deras blickfång under många år, långt innan han blev intressant för medierna. En del signaler om vad han kan ha ägnat sig åt har funnits. Lokaltidningen Gefle Dagblad har till exempel pratat med personer som varit med när han som ungdomsledare visat jihadistfilmer för unga pojkar från Afghanistan och Irak.

Gefle Dagblad har pratat med personer som varit med när han som ungdomsledare visat jihadistfilmer för unga pojkar från Afghanistan och Irak.

Jag eller Doku har inte närmare granskat hans aktiviteter. Inläggen ovan fick jag ta del av igår. I ett annat protesterar han mot en person som på Facebook skrivit att terrorgruppen al-Qaida ”i 10 fall av 10 gör islam en otjänst”. Raad al-Duhan svarade:

”Enligt mig alla är bröder de är så synd att man inte kan vara ärlig mot sig själv! 10Av10 jag ska berätta sanningen för dig! Så länge vi inte är enade finns det ingen seger!”

Att visa på den här typen av inlägg uppskattas dock inte av Aftonbladets tf kulturchef Martin Aagård, som nyligen i en stort uppslagen artikel anklagade journalister här på Doku samt Gefle Dagblad, som granskat personerna kring Gävlemoskén, för att vara ”åsiktspoliser”.

Inlägg på Facebook.

Martin Aagård betvivlar att de sympatier för våldsbejakande extremism hos moskéföreträdare som vi i flera artiklar har kunnat påvisa, ens existerar. Senast i raden av Aagårds förvirrade försök att rentvå imamen Abu Raad och hans son är en lång artikel där han redogör för en fikastund med Raad al-Duhan.

I artikeln ifrågasätter Martin Aagård i raljerande ton att det skulle existera jihadistiska nätverk i Sverige.

”Mitt emot mig på Espresso House sitter en farlig man”, inleder Aagård försvarstalet ironiskt. För han kan inte uppfatta något hos mannen framför honom som skulle tyda på att han hyser extremistiska åsikter, inte ens när Raad al-Duhan överslätande börjar prata om den tidigare al-Qaidaledaren Usama bin Ladin:

”När Usama bin Ladin kommer på tal frågar jag alltid ’varför är han terrorist?’ Varför var han inte terrorist när USA hjälpte honom med vapen och pengar? Varför var han inte terrorist när han hade kontor i Saudiarabien och rekryterade jihadister? Varför blev han terrorist först när han gick på högsta hönset?”, säger Raad al-Duhan i intervjun.

I artikeln ifrågasätter Martin Aagård i raljerande ton även att det skulle existera jihadistiska nätverk i Sverige:

”Men kanske finns de ändå? I hemlighet? Många har lagt stor möda på att försöka hitta dolda jihadistiska nätverk i Sverige. Framförallt genom att tråla sociala medier på jakt efter hatiska budskap”, skriver han, med en tydlig släng till oss journalister som avslöjat extremism i olika sammanhang.

Aagård har naturligtvis rätt att ifrågasätta existensen av en extremistmiljö eller kritisera staten för vad han menar är bristande rättssäkerhet, men han rör till det ordentligt flera gånger i sina långa texter. Han går i en klassisk fälla och tror att avståndstagande från Islamiska staten per automatik innebär att man inte kan hysa våldsbejakande islamistiska åsikter. Det visar på hur dåligt påläst han är om den konflikt som genomsyrat den globala jihadistiska miljön, såväl internationellt som i Sverige, efter IS uppkomst.

Det är en förvirrad kampanj där Martin Aagård gärna gör sig till nyttig idiot för en säkerhetshotande extremistmiljö.

Vidare argumenterar Aagård för att Raad al-Duhan inte kan vara extremist på grund av att han ”inte är religiös”, inte besöker moskén utan ”festar, dansar breakdance, boxas” etcetera, och tycks helt ha glömt bort sin egen uppskattande recension av den franske sociologen Oliver Roys bok ”Jihad and death – the global appeal of islamic state” för bara drygt två år sedan:

”Om du möter en välrakad, nybliven småbarnspappa i adidasbrallor som spelar Call of duty, älskar Scarface, gillar att dricka bärs och ragga på krogen så kan det vara läge att bli misstänksam. Du kan nämligen ha med en potentiell självmordsbombare att göra. Om personen dessutom tränar tae kwondo bör du dra öronen åt dig ordentligt. Kampsportsklubbar har nämligen varit betydligt viktigare än moskéer för att skapa jihadistceller i Europa”, skrev Martin Aagård då.

Det är också frapperande hur han som journalist tycks blanda ihop just journalistikens roll med statens. Aagårds anklagelseakt riktar sig lika mycket mot oss kolleger som utövar sitt oberoende uppdrag att granska och publicera, som mot Säkerhetspolisen och Försvarshögskolan, som har helt andra uppgifter och befogenheter. Det är en förvirrad kampanj där Martin Aagård gärna gör sig till nyttig idiot för en säkerhetshotande extremistmiljö.

MAGNUS SANDELIN

Ansvarig utgivare på Stiftelsen Doku


Jens Ganman reflekterar:


LEX ”PERSONALÄRENDE”

Efter flera dagars intensiv bevakning av jävshaveriet på Dagens Eko väntar vi fortfarande på att någon ska ställa följande frågor till Ekochefen Klas Wolf-Watz:

1. Du hänvisar konsekvent till att detta är ett ”personalärende” och att du därför inte kunde berätta om reportern Sanna Dryséns relation med sitt SÄPO-bevakade intervjuoffer – varken internt eller externt – förrän Doku avslöjade det. Hur skulle du karakterisera detta personalärende mer exakt? 

2. Föreligger det en hotbild mot Sanna Drysén, dig eller någon annan på Ekot?

3. Om inte: skyddade du Drysén endast för att bespara henne den ev. skammen över att ha fallit för frestelsen att bli ihop med sitt intervjuoffer?

4. Du påstår att du ”agerade direkt” efter att du fått kännedom om Sanna Dryséns och Raad al-Duhans relation. Det är bra. Men HUR agerade du? Vad gjorde du? I detalj.
https://www.dn.se/.../ekots-reporter-inledde-relation.../
5. Vad sa din vd Cilla Benkö när du berättade om Drysén och Raad al-Duhan? Fick du fria händer att fortsätta mörka? Hur såg hennes direktiv ut? I detalj.

6. Du har uppenbarligen inte hela din redaktions förtroende. Hur kommer det sig att du sitter kvar?

7. Kan du garantera att inget annat i den här historien har mörkats? Eventuella släkt/vänskapsband etc?

…och till vd Cilla Benkö:

1. När informerade du din styrelseordförande Lennart Käll om att en person med kopplingar till radikal islamism – av Säpo klassad som ett säkerhetshot/hot mot rikets säkerhet – kan ha haft tillgång till en Sveriges Radio-anställds inloggningsuppgifter i det interna datasystemet, passerkort, etc.
https://www.svd.se/kritiken-mot-sr-okar--agrell-kraver...
Alltså en person som justitieminister Morgan Johansson redan 2019 sa att han skulle ”göra allt han kan för att få utvisad”.
https://www.aftonbladet.se/.../debatten-om-imamerna-pa...
2. Hur reagerade Lennart Käll?
………………………………………………...

Medierna i P1 gjorde under helgen ett halvhjärtat försök att tränga djupare in i Wolf-Watz förklaringar men inget begripligt kom fram. Det blev samma esoteriska tugg som i Aktuellt i torsdags och under Studio Etts eget försök till räfst och rättarting i fredags.

https://sverigesradio.se/.../ekot-tysta-om-reporters...

Så nu frågar jag de andra journalisterna på P1, Ekot och Aktuellt: kommer någon av er att gräva vidare i det här? 
Eller kommer ni att sluta leden mot allmänheten?
Hade ni nöjt er med förklaringen ”personalärende” om det gällt en liknande skandal på ett privat företag där parametrarna ”hot mot rikets säkerhet” och ”skyddsobjekt” funnits med?
Det tror jag inte.
Jag tror tyvärr också att ni kommer att vika ner er. Både Wolf-Watz och Benkö kommer att sitta kvar. Förtroendet för Sveriges Radio och Ekot är ju enligt dem bara skadat på "kort sikt”.
Saker glöms bort.
Men för mig och många andra går det här djupare och att Ekot försåg Dryséns inslag med ”varningstext” först EFTER att Doku avslöjat det potentiella jävet säger det mesta.
Det finns, sannolikt, mer i den här historien.
Det är dessutom en styrelsefråga för Sveriges Radio och hur styrelsen från och med nu agerar bör redovisas för allmänheten. 
I detalj.