torsdag, januari 30, 2020

Greta Thunberg säsong 3 avsnitt 1

Nu inleds skapandet av varumärket Greta.


Det mediala spektakel som har utvecklats från en ideologisk manifestation var sannolikt oundviklig. Där det finns pengar att tjäna, samlar vargarna och ideologin får vingar av sedlar.


Bloggstatistik












20200204 klockan 09.00


20200203 klockan 17.45




Nathan Söderblom


Lars Olof Jonathan (Nathan) Söderblom, född 15 januari 1866 i Trönö prästgård, Hälsingland, död 12 juli 1931 i Uppsala, var en svensk teolog och Svenska kyrkans ärkebiskop 1914–1931. Han var ledamot av Svenska Akademien från 1921 och erhöll Nobels fredspris 1930 för sitt ekumeniska fredsarbete.

ESSÄ. Ärkebiskop Nathan Söderblom (1866–1931) blev en svensk nationalsymbol och och stärkte Sveriges internationella rykte. Med den nuvarande ärkebiskopen Antje Jackélen har han nog inte mycket mer än titeln gemensamt, skriver Gunnel Wahlström.

Mot alla odds och utan stöd av svenska kyrkan utnämndes Nathan Söderblom den 20 maj 1914 av regeringen till Sveriges ärkebiskop.

När han fick meddelandet om utmärkelsen, var han sedan två år professor i religionshistoria vid universitetet i Leipzig. Hustru Anna, född Forsell, väntade sitt tolfte barn och hemma i Uppsala tog äldste sonen Helge just den dagen studenten med endast syster Brita närvarande.

Det kunde ha varit en riktigt härlig dag i Nathan Söderbloms liv, men han hade inte föreslagits till posten av någon enda av landets biskopar eller av Uppsala domkapitel. Hans teologiskt religiösa ståndpunkter ansågs oklara och regeringen kritiserades från prästerligt håll. Den 28 juni mördades Franz Ferdinand av Österrike och det stora kriget stod för dörren. Professor Söderblom höll sin avskedsföreläsning om buddhism och kristendom, flyttade till Sverige och kavlade upp ärmarna.

Nathan Söderblom kände sig kallad till ämbetet och förskräcktes inte av kritiska röster hemma i Sverige, där han hade många vänner och beundrare.

Redan under sina år som student i Uppsala var han engagerad i alla tänkbara föreningar och blev snart kurator vid Gästrike-Hälsinge nation och studentkårens ordförande och som sådan oerhört populär, som den karismatiske och engagerade personlighet han var. Snabbt läste han in en filosofie kandidatexamen med bland annat latin, grekiska, hebreiska och gammalpersiska som en grundlig förberedelse för sina teologiska studier. Och 1893 prästvigdes han i Ersta kapell i Stockholm och fick tjänst som sjukhuspräst på Ulleråkers hospital.

Så började en bana som senare skulle föra hans namn ut i världen. Flera biografier har skrivits om Sveriges sedermera så berömde ärkebiskop. 

Den första kom ut redan 1932, året efter Söderbloms död, författad av hans elev och vän Tor Andrae, som fångade denna unika begåvning med orden: ”En stor personlighet är i sista hand en uppenbarelse, ett språng ur livets källflöde, som stiger plötsligt och åter försvinner”. I sitt förord påpekar Andrae, att alla ännu stod under det omedelbara intrycket av Söderbloms personlighet och att det skulle att dröja länge innan en verklig levnadsteckning över Nathan Söderblom kunde skrivas.

År 2014 publicerade förre biskopen i Strängnäs Jonas Jonson Jag är bara Nathan Söderblom, satt till tjänst, en omfattande fördjupning av Nathan Söderbloms verk och hans egensinniga och övertygade uppfattning att Gud fortfarande uppenbarar sin vilja genom enskilda personer och inte som den utbredda uppfattningen i den protestantiska kyrkan gjorde gällande, att Guds uppenbarelse en gång för alla var avslutad genom Jesus Kristus och alltså fullständigt färdigberättad i Bibeln.

Samma år som Söderblom prästvigdes blev tjänsten som präst för den svensk-norska kolonin i Paris ledig och för Söderblom var det ett lysande tillfälle att där fortsätta sina religionshistoriska studier och han skrev in sig vid den protestantiska teologiska fakulteten vid Sorbonne, något som år 1901 resulterade i en avhandling på 450 sidor om den persiska mazdaismens föreställningar om de eskatologiska tingen. Han fick högsta betyg och hans akademiska framtid var spikrak, då hans avhandling hade väckt internationell uppmärksamhet. Europa väntade, men han ville tillbaka till Uppsala och en professorsutnämning kom förstås som ett brev på posten.

Under de sju åren i Paris hade han även varit sjömanspräst i hamnstäderna Calais och Dunkerque, sett det mesta av mänskligt elände men också upplevt vänskap med flera av de skandinaviska konstnärerna i Paris, varav Anders och Emma Zorn kom att höra till den nära vänkretsen. Det var inte lätt för den svenska församlingen att tvingas ta avsked av den omtyckta pastorsfamiljen, som avtackades med en teservis i silver och sockerskålen var fylld med guldmynt.

När Nathan Söderblom i september år 1901 höll sin installationsföreläsning i universitetets aula visade han, hur tro och vetande på ett utmärkt sätt kunde samsas med varandra, att kyrka och universitet kunde gå hand i hand, hur vetenskaplig religionshistorisk forskning i jämförelse mellan Kristi liv och lära och till exempel Buddha och Zarathustra kunde visa på att kristendomen faktiskt var den slutgiltiga och absoluta religionen. Med körsång, fanor och jubel välkomnades den 35-årige professorn. Men alla jublade inte. Man skämtade – visserligen – om att han snarare var professor i hedendom än i kristendom, men allvaret fanns där bakom och det undrades huruvida den nyutnämnde professorn kunde tillåtas undervisa blivande präster. Kyrkans bekännelse krockade med professorns krav på vetenskap och han led så hårt av motvinden, att han fick magsår. Men han kämpade vidare, buren av sina studenters entusiasm.

Mot bokstavstro och mekaniska trosföreställningar ställde han den kristna uppenbarelsetron, då kristendomen anser sig vara grundad på uppenbarelse. Religion handlade inte i första hand om etik och moral utan var en hjärtats tro och han var övertygad om, att Gud hade uppenbarat sig för alla folk men på olika sätt. Och det räckte med att människan kunde uppleva en outgrundlig närvaro för att det skulle kunna kallas för uppenbarelse. I sin skrift ”Uppenbarelsereligion” från år 1911 skriver Nathan Söderblom: "Religion är intet 'du skall' och dess värde mätes icke efter den utveckling som de sedliga förhållandena människorna emellan vunnit. Utan i religionen sökes hjälp och liv. Vad hjälper det människan att äga den yppersta världsklokhet och människokännedom, den bästa lag, ja, det skönaste ideal, om tron och hoppet svika, om himmelen stängs och den andliga solen, som är gudomlig kraft och kärlek, förmörkas så att anden lämnas i kyla och tomhet?"

Kristusgestalten och Evangelierna stod alltid i centrum för Nathan Söderbloms teologi – ingen religion är någon kulturprodukt, utan all religion beror på en uppenbarelse. Och i följande ord har han tydligt och självklart uttryckt den sanning som var hans: ”Ingenstädes är vissheten om Guds väsen starkare och renare än hos Jesus. Hos ingen har denna visshet på ett personligt och historiskt verkningsfullare sätt genomträngt hela varelsen. Ingen är därför på samma sätt uppenbarelse som han. Hos ingen skimrar det gudomliga lika starkt igenom.” Det var ett genombrott för den moderna teologin i Sverige.

Vid sidan av sin professur innehade han tjänsten som kyrkoherde i Heliga Trefaldighets församling i Uppsala och bodde med sin stora familj ute i Staby på det gamla kyrkoherdebostället, dit studenter inbjöds en kväll i veckan. Man spelade, sjöng psalmer, kanske sjöng de I denna ljuva sommartid, som professorn själv tonsatt, och väckelsesånger, läste högt ur intressanta böcker och talade förstås om viktiga ting. Själv satte sig professorn gärna vid sin flygel. Han hade en härlig sångröst och var en skicklig pianist och spelade gärna Bach, Händel och Beethoven. Under sin professorstid i Leipzig kunde han spela på Bachorgeln i Thomaskyrkan och Bach kom med sin H-mollmässa och sina fugor att ge honom vederkvickelse när krafterna tog slut. För Nathan Söderblom blev Bach den femte evangelisten.

I början av 1920-talet var Nathan Söderblom ständigt på resa när han kunde komma iväg från alla plikter hemma i Sverige. Han blev internationellt känd för sitt arbete för fred och försoning mellan de länder som varit involverade i första världskriget och triumfen – hans egen – då han kunde kalla till det första ekumeniska mötet i världen. Stockholm befann sig plötsligt på världskartan den 19 augusti år 1925, då Storkyrkans klockor kallade nästan 700 delegater från 37 länder till öppningsgudstjänst. Kurian i Rom valde att inte skicka några representanter. Ett gemensamt Fader Vår lästes på 20 olika språk. Viktiga frågor var familj, uppfostran och utbildning. Att fostra kristna personligheter med insikter om fred och samförstånd var inte bara familjernas angelägenhet utan i hög grad även kyrkans. Programmet var överambitiöst. Under nio dagar hölls 115 föredrag förutom gudstjänster och diskussioner. Den mest uthållige sägs ha varit kronprins Gustav Adolf som inte bara var intresserad, han var också Söderbloms medhjälpare och personlige vän.

Detta historiska ekumeniska möte avslutades med en högmässa i Uppsala Domkyrka och höjdpunkten kom, då den gamle ortodoxe patriarken Photios av Alexandria från högaltaret läste den 1600 år gamla Niceanska trosbekännelsen på gammal grekiska. Och på telegraferna smattrade utlandskorrar hem allt vad detta exotiska möte hade uppvisat i form av gudstjänster ute i det fria, konserter, ståtliga middagar, glada och intresserade kungligheter.

För Nathan Söderblom låg nu hela världen öppen. Överallt var han välkommen som föreläsare och gästprofessor. Han var en av de aderton i Svenska akademien, vice ordförande i Musikaliska Akademien, hedersmedlem av Wiens universitet, genom sina Lutherstudier hedersborgare i Wartburg och Wittenberg, dessutom juris hedersdoktor i Berlin och i Oxford, medicine hedersdoktor i Greifswald. Hedersdoktorat och ordnar regnade alltså över honom, men ingenting gladde honom så mycket som Nobels fredspris som tilldelades honom år 1930 på förslag av 60 svenska riksdagsmän. Bakom förslaget stod även Fabian Månsson från arbetarrörelsen och Hjalmar von Sydow från arbetsgivarföreningen.

Nu var Nathan Söderblom utarbetad. Egentligen levde han på övertid, då han varit sjuk i åtminstone halva sitt liv och levt med svåra hjärtproblem. Han hade alltid tid med dem som sökte upp honom, hemma i ärkebiskopsgården hade man ofta gäster från när och fjärran och ständigt hade han idéer som skulle förverkligas. Den 8 juli år 1931 blev han sjuk och opererades för tarmvred. Hjärtinfarkter tillstötte. Han blev 65 världsliga år men hade egentligen hunnit med att leva flera människoliv, då han alltid tränat förmågan att tänja på tiden.

Kung Gustav V och regeringen upphävde det 150-åriga förbudet mot nya gravar i kyrkorna. Och nu vilar Nathan Söderblom tillsammans med sin trogna och begåvade medarbeterska Anna i Uppsala Domkyrka bredvid Olaus Petris grav. Begravningsgudstjänsten var en av de mäktigaste som förrättats i Uppsala Domkyrka med 4.000 människor inne i kyrkan och omkring 15.000 utanför. Fanor vajade på halv stång i de större städerna, affärer var stängda och hemma satt många och följde med i radions utsändning.

Nathan Söderblom var nummer 60 i raden av svenska ärkebiskopar. År 2014 invigdes Antje Jackélen som ärkebiskop nr 70. Kanske har de inte så mycket mera än titeln gemensamt.

Gunnel Wahlström

onsdag, januari 29, 2020

MMRK – Muslimska mänskliga rättighetskommittén

Guds sista sändebud till mänskligheten är enligt islam, profeten Muhammed.

Profeten är ett föredöme för alla muslimers handel och vandel.

Det intressanta med detta är att Muhammed var en krigsherre som dödade meningsmotståndare!


Partsinlaga från MMRK

Organisationen anser sig vara en reaktion på brott mot mänskliga rättigheter begångna mot muslimer under Kriget mot terrorismen samt mot en allmänt växande islamofobi i samhället. MMRK menar att muslimers mänskliga rättigheter i Sverige och världen dagligen kränks, bland annat genom rasism, kränkande handlingar och strukturell diskriminering.

Organisationen anordnade i maj 2010 ett seminarium med Munir Awad som talare om Sveriges terrorlagstiftning. Den 24 november 2010 presenterade MMRK en kritiserad rapport om Munir Awad, som år 2013 dömdes för att ha förberett ett terrorattentat mot Jyllands-Posten.

”Ensidig analys kring väpnade grupper i Mellanöstern”

IS · ”Sverige har adopterat ett problematiskt och populistiskt synsätt på politiserade svenska muslimer som strider utomlands. Vi ska komma ihåg att Al Qaida är en produkt av USA:s inblandning i Sovjets krig i Afghanistan”, skriver Maimuna Abdullahi och Sara Bessa.

I diskussionerna om personer som rest till Syrien och Irak för att ansluta sig till väpnade grupper finns några återkommande, problematiska synsätt som börjat leva sina egna liv.

Några av dessa återfinns på Dagens arenas ledarsida i artikeln ”Terrorresorna måste få ett stopp”.

Evin Ismail målar upp bilden av utlandsstridande muslimer som en avpolitiserad homogen grupp bestående av psykiskt sjuka, självmordsbenägna och/eller religiösa fanatiker i avsaknad av källkritik och demokratiska värderingar.

Det finns få skillnader i de populistiska förslag som framförs på Dagens arenas ledarsida och de idéer som basuneras ut av företrädare för regeringen såväl som oppositionen i olika medier.

Sverige har genom införandet av den Nationella handlingsplanen mot våldsbejakande extremism helt adopterat den populistiska radikaliseringsteorin.

Den nuvarande regeringen visar inga tecken på att ändra inriktning.

I Storbritannien där radikaliseringsteorin väglett regeringens insatser i över ett decennium och drakoniska antiterrorlagar som efterfrågas i en svensk kontext redan realiserats, befarar säkerhetspolisen att uppemot 2000 brittiska medborgare strider i Syrien.

Metoderna är alltså till synes verkningslösa men en klar konsekvens av synsättet har blivit att ett angiverisamhälle skapats mot muslimska invånare vars mötes-, åsikts-, och religionsfrihet hotas.

Mot bakgrund av detta kan Lars Adaktusson (KD) ändå skrika ”återkalla medborgarskapet” och regeringen, med justitieminister Morgan Johansson (S) och inrikesminister Anders Ygeman (S) i spetsen, diskutera kriminalisering av så kallade terrorresor.

Samtliga utan att bemöda sig om att problematisera rättsosäkerheten som indraget medborgarskap och snabblagar kan innebära, eller vem som för den delen bedömer vilka som är veckans onda eller goda våldsverkare.

Gemensamt för samtliga aktörer är alltså oviljan att ta hänsyn till den historiska såväl som politiska kontext som färgar dagens ensidiga analyser.

Inte långt efter 11 september-attackerna 2001 började neokonservativa tankesmedjor och påtryckningsgrupper som Project for a New American Century torgföra radikaliseringsmodeller om muslimer där teologiska och socialpsykologiska förklaringsmodeller överbetonades.

I samma veva målade man upp de typer som radikaliserades som personer som saknar förståelse för demokratiska värderingar, vars hjärtan och sinnen var viktiga att vinna.

Även om en rad västerländska länders regeringar adopterat de populistiska och neokonservativa förklaringarna, har radikaliseringsmodellerna inte undgått kritik.

John Horgan, chef för Internationellt Centrum för Studier av Terrorism, vid Pennsylvania State University menar att orsakssambanden mellan radikalisering och terrorism är en av nutidens största myter.

Arun Kundnani, som undervisar i terrorismstudier vid John Jay College, New York, visar på att samtalet om radikalisering, förutom att osynliggöra konsekvenserna av våra länders utrikespolitik som en betydelsefull faktor, legitimerar säkerhetspolisernas rättsövergrepp.

Medborgares religiösa och politiska övertygelser blir genom dessa förslag föremål för analys, innan brott ens är aktuellt. Övergrepp som vi genom våra grundlagar ska vara skyddade ifrån.

Vi ska komma ihåg att Al Qaida är en produkt av USA:s inblandning i Sovjets krig i Afghanistan, precis som Al-Shabaab är en produkt av den USA-stödda etiopiska invasionen i Somalia.

Samma mönster av västliga interventioner eller stöd för diktaturer förklarar framväxten av islamiska militanta grupper i Libyen, Jemen, Pakistan och i Irak där en terrorgrupp som IS har sitt ursprung.

Det är inte märkligt att studier beställda av makthavare, med intressen i länderna som analyseras, präglas av en systematisk underlåtenhet att ta med den politiska verkligheten i konflikter och förtryck som man själv är en del av.

Det är däremot förvånande hur lätt aktörer i tämligen perifera länder som Sverige adopterar samma tendentiösa språk och analys.

Då Sverige adopterat ett problematiskt och populistiskt synsätt på politiserade svenska muslimer som strider utomlands, hoppas vi på mer från den progressiva pressen än att den bara stämmer in i den liberala hyllningskören.

Polisen och SFI

Klippt och klistrat ur Lagar och regler i Sverige (pdf) som finns i Regelsamling


Regelsamling

Ann-Sofie Hermansson

Läs här!◄klicklänk

tisdag, januari 28, 2020

Antisemitism



Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Plötsligt sköt en av eleverna sköt iväg stolen och ställde sig upp. Han började skrika för full hals. Läraren uppmanade eleven att lugna ner sig och försökte sig på att resonera med honom. Det gav inte resultat. Eleven fortsatte att skrika rakt ut, nu ivrigt påhejad av sina klasskamrater. Till slut valde läraren att avbryta lektionen i förtid.

Stämningen hade blivit så hätsk att det helt enkelt inte var möjligt att fortsätta bedriva undervisningen. Läraren kände sig hotad av situationen och hade blivit rädd. Själv satt jag som förstummad vid en av bänkarna. I egenskap av lärarkandidat var det min uppgift att föra anteckningar och observera lektionstillfället. Ämnet för dagen? Religionskunskap. Judarnas historia, för att vara exakt.

Jag har sällan fått uppleva en sån ren form av antisemitism som jag beskådade från parkettplats i detta klassrum. Det var ofattbart. Den kaosartade situationen fortsatte på nästföljande lektionstillfälle och till slut valde läraren i samråd med en kollega att splittra på gruppen av elever som ställde till med problemen. Några konsekvenser för eleverna var det dock inte tal om.

Som om inte antisemitismen i sig var nog hade gruppen av elever som ställde till med problem lyckats sätta läraren i skräck. Man kan tycka att läraren borde ha tillrättavisat bråkstakarna och tydligt markerat vem som bestämmer i klassrummet, men dessvärre finns det en påtaglig rädsla utbredd i den svenska lärarkåren. Eleverna kan anmäla dig, och de tar inte sällan chansen att hota med det.

Enligt en rapport från Lärarnas Riksförbund har var tredje lärare blivit hotad med en anmälan av en elev eller förälder. I det fall en lärare blir anmäld till Skolinspektionen medför det inte sällan en stor personlig påfrestning för den lärare som anmälts och dålig publicitet för skolan.

Så många som var fjärde lärare uppger att de har tvekat att ingripa i en ordningssituation, exempelvis bråk mellan elever, på grund av rädsla för att bli anmäld. Det säger sig självt att det här är ohållbart.

Den svenska skolan har störst ordningsproblem av alla länder i hela OECD. Det är inte så förvånande med tanke på att en så stor andel av lärarna är rädda för att gripa in när det uppstår hotfulla situationer. Under en alltför lång tid har det varit tabu att prata om skolans ordningsproblem. När jag själv lyft frågan är det inte ovanligt att jag har blivit anklagad för att vilja gå tillbaka till 1950-talets skola.

Det är naturligtvis inget annat än en befängd anklagelse. Även i dagens skola har alla elever rätt att känna sig trygga i skolmiljön och ha den arbetsro som krävs för skolarbetet i klassrummen.

För att skapa en trygg arbetsmiljö i skolan krävs det att lärarkåren får ett tydligt stöd och mandat från både skolledning och föräldrar i sitt arbete att upprätthålla ordningen. Det är dessvärre inte ovanligt att jag möter en laissez faire-attityd till ordningsproblemen i skolan. Det är direkt skadligt för våra elever.

Jag har till och med hört politiker som har avfärdat stöket i skolan med att det är en ”naturlig följd av elevernas kreativitet”. Det är däremot inget annat än en uppfinningsrik bortförklaring till att svenska elever toppar ligan när det gäller förekomsten av hot och glåpord.

Det finns inga vinnare i ett skolväsende där lärarkåren är rädda för att ta tag i tuffa situationer med risk för att bli anmälda. Det är den enskilda eleven som drabbas när det inte råder studiero på lektionen eller när det fälls antisemitiska påståenden utan att det leder till tillrättavisningar.

Skolledningar runt om i landet måste aktivt arbeta för att ge stöd till sina lärare. Föräldrar måste också kliva fram och visa att de värdesätter när lärarna sätter stopp för stöket.

För hur i hela friden kan det vara kränkande för elever att lärarna skapar ordning i skolan? Ett kaosartat klassrum – då kan vi tala om en kränkning på riktigt. Alla förlorar på rädda lärare.

Coronavirus – Wuhanvirus

Frågor och svar

Sjukdomsinformation om coronavirus inklusive sars och mers

Coronavirus har ett rundaktigt hölje med utskott runt om vilket gör att de får ett kronliknande utseende i elektronmikroskop, därav namnet. Det finns ett stort antal virus som tillhör coronavirusfamiljen, de flesta återfinns hos olika djurarter. Endast ett fåtal virustyper kan smitta mellan djur och människor.

Denna information gör inte anspråk på att vara fulltäckande eller ständigt uppdaterad utan syftar till att ge en överblick över smittsamma sjukdomar av betydelse för smittskyddsarbete.

De sju coronavirus som man vet kan smitta människor ger väldigt varierande symtom, vissa av dessa virus är mycket vanliga och orsakar vanlig förkylning. Varianterna SARS och MERS-coronavirus orsakar betydligt allvarligare luftvägssjukdom.

SARS-coronavirus

År 2003–2004 drabbades världen av en epidemi av ett nytt coronavirus som benämndes SARS. Utbrottet orsakade runt 8000 fall varav över 750 dog. Runt 20 procent av de drabbade var sjukvårdspersonal. Smittan uppträde först i Kina men spreds till ett flertal länder via resenärer. Troligen kom smittan från fladdermöss som smittade människor via andra djurarter. Sannolikt låg uppstramning av vårdhygienåtgärder, ett kraftfullt internationellt smittskyddsarbete och virusets relativt låga smittsamhet bakom att smittspridningen upphörde. Sedan dess har inget nytt fall av samhällssmitta registrerats.

MERS-coronavirus

År 2012 upptäcktes en ny variant av coronavirus på arabiska halvön som orsakar svår lunginflammation och komplikationer från andra organ, framförallt njursvikt. Viruset benämns MERS-coronavirus (Middle Eastern Respiratory Syndrome corona virus) och sjukdomen benämns mers. Spridning av viruset pågår fortfarande. Samtliga fall har haft koppling till smitta i länder på den Arabiska halvön även om enstaka fall även upptäckts bland de som haft nära kontakt med smittade som vårdats i Sydkorea, Storbritannien, Frankrike och Italien. Smittkällan är fortfarande okänd även här tror man att det ursprungligen rör sig om en zoonotisk smitta då även detta virus, likt sars liknar virus som finns hos fladdermus. Man har även funnit att smitta kan förekomma hos kameler och detta anses vara den troliga smittkällan även om det inte är helt klarlagt. Förekomst av smitta mellan människor har påvisats, framförallt i samband med vård av sjuka, men i begränsad omfattning. Hittills har de flesta fallen haft underliggande sjukdomar som kan ha gjort dem extra känsliga.

Nytt coronavirus

I början på året 2020 bekräftades att ett nytt coronavirus som kan smitta människor identifierats i staden Wuhan i Kina. Smittspridningen tros ha skett till människa från djur på en marknad. Smittspridning mellan människor tros också förekomma. Viruset orsakar luftvägsbesvär. Allvarlig sjukdom har drabbat de med bakomliggande sjukdomar.

Vad orsakar infektion med coronavirus och hur sprids den?

Coronavirus indelas i minst tre subgrupper, alfa, beta, och gamma. De sju virus som orsakar sjukdom hos människa tillhör grupperna alfa och beta. Förutom för SARS är inte spridningsvägarna särskilt väl studerade, men i huvudsak tros smittspridning ske genom kontaktsmitta eller via luften från hostningar och nysningar. De flesta blir sannolikt infekterade av coronavirusen som orsakar vanlig förkylning någon gång i livet och man kan insjukna flera gånger.

Symtom och komplikationer

Förutom SARS och MERS-coronavirus som kan orsaka svår nedre luftvägsinfektion med komplikationer i flera organ, bland annat njursvikt, så ger infektion med övriga coronavirus milda förkylningssymptom, hosta, halsont och feber. I undantagsfall kan dock allvarligare sjukdomsförlopp med lunginflammation inträffa även för dessa coronavirus, men då framförallt hos de med hjärt-lungsjukdom, nedsatt immunförsvar eller hög ålder.

Diagnostik och behandling

Molekylärbiologisk detektion av virusets arvsmassa eller förekomst av antikroppar i blod. Diagnos av coronavirus kan också ske genom virusisolering i cellodling. Specifik behandling saknas.

Förebyggande åtgärder

Allmänt förebyggande åtgärder mot smitta är att tvätta händerna ofta, undvika att röra vid ansiktet eller ögon samt att undvika nära kontakt med sjuka människor.

Åtgärder vid inträffade fall eller utbrott

Vanliga coronavirus är inte anmälningspliktiga, men infektion med SARS-coronavirus betraktas som samhällsfarlig sjukdom och är anmälnings- och smittspårningspliktig. Infektion med MERS-coronavirus är också anmälnings och smittspårningspliktig. Särskilda rekommendationer finns för hantering av patienter med sars samt infektion med mers.


Till sist kommer några satirflaggor





TRAPPIST-1



As NASA pays tribute and says goodbye to the Spitzer Space Telescope, one of agency’s Great Observatories, one of Spitzer's great discoveries was that of the TRAPPIST-1 star, an ultra-cool dwarf, which has seven Earth-size planets orbiting it. Spitzer, the ground-based TRAPPIST (TRAnsiting Planets and PlanetesImals Small Telescope) telescope, and other ground-based observatories jointly made the discovery that was announced in Feb. 2017. The system was named for the TRAPPIST telescope.

The discovery sets a new record for greatest number of habitable-zone planets found around a single star outside our solar system. All of these seven planets could have liquid water – key to life as we know it – under the right atmospheric conditions, but the chances are highest with the three in the habitable zone.​

Image Credit: NASA/JPL-Caltech
Last Updated: Jan. 27, 2020
Editor: Yvette Smith



NASA Telescope Reveals Largest Batch of Earth-Size, Habitable-Zone Planets Around Single Star



This illustration shows the possible surface of TRAPPIST-1f, one of the newly discovered planets in the TRAPPIST-1 system. Scientists using the Spitzer Space Telescope and ground-based telescopes have discovered that there are seven Earth-size planets in the system.
Credits: NASA/JPL-Caltech
View this and many more images, as well as several videos, in an extensive multimedia gallery highlighting this discovery.

NASA's Spitzer Space Telescope has revealed the first known system of seven Earth-size planets around a single star. Three of these planets are firmly located in the habitable zone, the area around the parent star where a rocky planet is most likely to have liquid water.

The discovery sets a new record for greatest number of habitable-zone planets found around a single star outside our solar system. All of these seven planets could have liquid water – key to life as we know it – under the right atmospheric conditions, but the chances are highest with the three in the habitable zone.

“This discovery could be a significant piece in the puzzle of finding habitable environments, places that are conducive to life,” said Thomas Zurbuchen, associate administrator of the agency’s Science Mission Directorate in Washington. “Answering the question ‘are we alone’ is a top science priority and finding so many planets like these for the first time in the habitable zone is a remarkable step forward toward that goal.”

Seven Earth-sized planets have been observed by NASA's Spitzer Space Telescope around a tiny, nearby, ultra-cool dwarf star called TRAPPIST-1. Three of these planets are firmly in the habitable zone.
Credits: NASA
Watch this video on YouTube


The TRAPPIST-1 star, an ultra-cool dwarf, has seven Earth-size planets orbiting it. This artist's concept appeared on the cover of the journal Nature on Feb. 23, 2017.
Credits: NASA/JPL-Caltech
View full image and caption

At about 40 light-years (235 trillion miles) from Earth, the system of planets is relatively close to us, in the constellation Aquarius. Because they are located outside of our solar system, these planets are scientifically known as exoplanets.

This exoplanet system is called TRAPPIST-1, named for The Transiting Planets and Planetesimals Small Telescope (TRAPPIST) in Chile. In May 2016, researchers using TRAPPIST announced they had discovered three planets in the system. Assisted by several ground-based telescopes, including the European Southern Observatory's Very Large Telescope, Spitzer confirmed the existence of two of these planets and discovered five additional ones, increasing the number of known planets in the system to seven.

The new results were published Wednesday in the journal Nature, and announced at a news briefing at NASA Headquarters in Washington.

Using Spitzer data, the team precisely measured the sizes of the seven planets and developed first estimates of the masses of six of them, allowing their density to be estimated.

Based on their densities, all of the TRAPPIST-1 planets are likely to be rocky. Further observations will not only help determine whether they are rich in water, but also possibly reveal whether any could have liquid water on their surfaces. The mass of the seventh and farthest exoplanet has not yet been estimated – scientists believe it could be an icy, "snowball-like" world, but further observations are needed.

"The seven wonders of TRAPPIST-1 are the first Earth-size planets that have been found orbiting this kind of star," said Michael Gillon, lead author of the paper and the principal investigator of the TRAPPIST exoplanet survey at the University of Liege, Belgium. "It is also the best target yet for studying the atmospheres of potentially habitable, Earth-size worlds."



This artist's concept shows what each of the TRAPPIST-1 planets may look like, based on available data about their sizes, masses and orbital distances.
Credits: NASA/JPL-Caltech
View full image and caption

In contrast to our sun, the TRAPPIST-1 star – classified as an ultra-cool dwarf – is so cool that liquid water could survive on planets orbiting very close to it, closer than is possible on planets in our solar system. All seven of the TRAPPIST-1 planetary orbits are closer to their host star than Mercury is to our sun. The planets also are very close to each other. If a person was standing on one of the planet’s surface, they could gaze up and potentially see geological features or clouds of neighboring worlds, which would sometimes appear larger than the moon in Earth's sky.

The planets may also be tidally locked to their star, which means the same side of the planet is always facing the star, therefore each side is either perpetual day or night. This could mean they have weather patterns totally unlike those on Earth, such as strong winds blowing from the day side to the night side, and extreme temperature changes.

Spitzer, an infrared telescope that trails Earth as it orbits the sun, was well-suited for studying TRAPPIST-1 because the star glows brightest in infrared light, whose wavelengths are longer than the eye can see. In the fall of 2016, Spitzer observed TRAPPIST-1 nearly continuously for 500 hours. Spitzer is uniquely positioned in its orbit to observe enough crossing – transits – of the planets in front of the host star to reveal the complex architecture of the system. Engineers optimized Spitzer’s ability to observe transiting planets during Spitzer’s “warm mission,” which began after the spacecraft’s coolant ran out as planned after the first five years of operations.

"This is the most exciting result I have seen in the 14 years of Spitzer operations," said Sean Carey, manager of NASA's Spitzer Science Center at Caltech/IPAC in Pasadena, California. "Spitzer will follow up in the fall to further refine our understanding of these planets so that the James Webb Space Telescope can follow up. More observations of the system are sure to reveal more secrets.”

Following up on the Spitzer discovery, NASA's Hubble Space Telescope has initiated the screening of four of the planets, including the three inside the habitable zone. These observations aim at assessing the presence of puffy, hydrogen-dominated atmospheres, typical for gaseous worlds like Neptune, around these planets.

This 360-degree panorama depicts the surface of a newly detected planet, TRAPPIST 1-d, part of a seven planet system some 40 light years away. Explore this artist’s rendering of an alien world by moving the view using your mouse or your mobile device.
Credits: NASA
View this 360-degree panorama on YouTube.

In May 2016, the Hubble team observed the two innermost planets, and found no evidence for such puffy atmospheres. This strengthened the case that the planets closest to the star are rocky in nature.

"The TRAPPIST-1 system provides one of the best opportunities in the next decade to study the atmospheres around Earth-size planets," said Nikole Lewis, co-leader of the Hubble study and astronomer at the Space Telescope Science Institute in Baltimore, Maryland. NASA's planet-hunting Kepler space telescope also is studying the TRAPPIST-1 system, making measurements of the star's minuscule changes in brightness due to transiting planets. Operating as the K2 mission, the spacecraft's observations will allow astronomers to refine the properties of the known planets, as well as search for additional planets in the system. The K2 observations conclude in early March and will be made available on the public archive.

This poster imagines what a trip to TRAPPIST-1e might be like.
Credits: NASA/JPL-Caltech
View full image

Spitzer, Hubble, and Kepler will help astronomers plan for follow-up studies using NASA's upcoming James Webb Space Telescope, launching in 2018. With much greater sensitivity, Webb will be able to detect the chemical fingerprints of water, methane, oxygen, ozone, and other components of a planet's atmosphere. Webb also will analyze planets' temperatures and surface pressures – key factors in assessing their habitability.

NASA’s Jet Propulsion Laboratory (JPL) in Pasadena, California, manages the Spitzer Space Telescope mission for NASA's Science Mission Directorate. Science operations are conducted at the Spitzer Science Center, at Caltech, in Pasadena, California. Spacecraft operations are based at Lockheed Martin Space Systems Company, Littleton, Colorado. Data are archived at the Infrared Science Archive housed at Caltech/IPAC. Caltech manages JPL for NASA.

söndag, januari 26, 2020

Invandringens konsekvenser



Knutby 9:5 – Brevet från Kristi Brud


Pressmeddelande från Åsa Jacobsson/Björk/Waldau - Kristi Brud - Drottning Tirsa.



De flesta karismatiska frikyrkor på -90 talet utövade en tro på att alla kan höra Gud, söka och få svar på olika sätt. Genom uttryck från den Helige Ande till enskilda individen. Att vara lekman och lärljunge var vanligt i utövandet av tjänster i församlingar.

Det var också på den tiden vanligt att man försökte höra Gud för att veta vad Han ville för ens personliga liv. Konferenser och träffar hölls på många håll i landet och alla som var ivriga sökare i tron drogs till dessa. I de sammanhangen förekom det ofta att man profeterade över folk och många fick

budskap- som troddes vara från Gud- uttalade över sig. Detta ansågs vara upplyftande och man styrktes i sin personliga tro. Man upplevde helt enkelt att man berördes av Gud personligt.

Så var det också i många lokala församlingar. Medlemmar sökte att utöver den traditionella predikan från Guds ord få lite till från Gud, mer personligt. I en sådan tradition arbetade jag. Jag var en del av detta under många år. Som sökare – som utövare. Tron på att Gud talar på många olika sätt var väldigt utbredd och vanligt förekommande där jag verkade som församlingstjänare.

Därför var det varken nytt eller främmande att någon sa; Gud har sagt… eller; Jag drömde att Gud visade… jag såg en syn… etc. På samma sätt sökte de allra flesta av de jag kände och omgav mig med.

Vi arbetade sen mitten av- 90talet som ett litet medarbetarteam i Knutby, föreståndaren Kim Wincent, jag och efterhand Peter och Emma Gembäck, Josefine Frankner, Johan Grimborg mfl.

Vi startade bla. En träningsskola som hölls några gånger månadsvis om året. Därigenom kom fler nya personer till oss.

-97 flyttade Helge med familj till Knutby. Först och främst för att tillsammans med företagare i församlingen starta en hjälporganisation. Han valdes snart in till pastor utifrån att han varit det tidigare och man hade förtroende för honom som en som hade nära kontakt med Gud. Hans kunskap och erfarenhet av andliga upplevelser var förmer än andras varpå man lyssnade på det han sa.

Efter en tid började han tala med mig om att jag var speciell, det var något särskilt som Jesus ville med mig. Allt sådant var naturligt för mig att lyssna på. Det var så man talade och jag ville veta vad Gud har för plan med mitt liv. Jag fattade aldrig hur jag lurades av detta, jag hade ingen naturlig vaksamhet, bara naiv tro på att allt var gott och ledde till något mer, och bättre. Gud är ju bara god!

Med tron på att ge sitt liv till Gud ligger också en medveten vilja att lyda vad Han säger. Först och främst Bibeln med också vidare tilltal. Så var det för oss alla.

Med ”profetiska” budskap och insikt om det övernaturliga påstod Helge att han hörde och visste mer. Vi som grupp, vänner och medarbetare bad mycket tillsammans och ville alla veta Guds planer

för vårt arbete och våra liv. Helge gick alltid ett steg längre i att ta teorier till prövning. Vi alla tänkte också att det finns så mycket i bibeln som vi inte fattat. Det fanns mer att lära och förstå hela tiden.

Våga ompröva.

Ifråga om det som i Bibeln kallas Kristi brud trodde jag – som traditionellt- att det är en bild av den kollektiva kärleken som Jesus har till alla troende på jorden. Helge började föra fram teorier om att det kan tolkas som att det skulle kunna vara en människa, singular.

Med tron på att Gud kan göra vad han vill med oss människor så blev det plötsligt inte otänkbart att vi hade fått tag på en större insikt om Guds plan för Jesus. För det handlade om Jesus. Att Han ska komma tillbaka i full person och skapa frid på jorden. Som konung. Alla troende kristna lever i den

övertygelsen.

Vid tiden då Helge sådde ut teorier så sammanföll idéerna med profetiska budskap och en del oförklarliga händelser. Som om något viktigt sker.

Han sa till mig; om bruden är en människa så måste det vara du! Detta kan du inte förstå utan du får bara följa med strömmen från Gud.

Detta rörde runt i mitt huvud och skapade sen stor förvirring, jag försökte få ihop saker jag hört under år bakåt och undrade om det överhuvudtaget kunde vara möjligt.

Aldrig att jag själv skulle tänka den tanken om mig själv eftersom jag inte hade särskilt stora tankar om min person. Min enda styrka – som jag såg det – var min starka tro på och djupa kärlek till Jesus som frälsaren och levande Guds son. Jag hade sedan många år alltid satt det jag trodde var Jesu vilja i mitt liv först. Och jag var en stark visionär för arbetet. Tron på och arbetet för Gud var viktigast. Det var så jag och alla de jag umgicks med levde.

Men detta nya som rörde upp både spänning, oro och nyfikenhet blev utifrån hur det framställts något jag måste söka i.

Där började en rad händelser som jag då tolkade som övernaturliga.

Jag frågade min man Patrik om detta och han sa att han trodde nog att jag kunde vara skapad för att tillhöra Jesus och att han själv var satt för att förvalta mig här på jorden. Vi skulle söka vidare, men inte prata om det…

Men… i samma veva var det flera personer som oberoende av varandra uttryckte att Gud talat till dem.

Något som påverkade mig djupt var när Josefine Frankner sa att hon i en syn fick ett direkt tilltal från Jesus där han visade henne att Han skulle ta mig till sig nära genom att älska med mig. Jag skulle vara Hans brud.

Josefine hade under flera år varit en som tjänade i bönen. Förebedjare och ledare i bönearbetet som också var en viktig del av församlingens arbete. Jag hade respekt för hennes kallelse och såg det som viktigt.

När jag hörde den synen berättas för mig så reagerade jag med att det närmast var hädiskt att tala så. Men kort därefter sa en annan person samma sak. Hon hade haft samma syn!

Tanken på att Jesus inte bara var Gud utan också människa som vi, blev verkligare. Jag började tänka på Honom som att Han var mer personlig än jag fattat.

Under loppet av ett par månader kom fler personer med syner, drömmar och bibelord som handlade om samma sak. Jesus ville mer med mig.

Jag var övertygad om då att dessa var ovetandes om varandras ord. Det var överrumplande att det kunde komma så många budskap utan att man pratat om det.

Idag tänker jag att jag faktiskt inte vet om någon, eller vem som egentligen pratade om det och sådde in frön som visade sig hos alla som sa sig höra från Gud i denna fråga.

Det var inte nödvändigtvis innehållet som låg till grund för att min tro på allt ökade utan framförallt kvantiteten. Om det varit en eller två personer som sagt något då hade jag kunna slagit bort det. Men det blev tio, det blev tolv. Det blev fler…

Jag förstår att jag också var mottaglig på ett fel sätt. Kanske var det fåfänga eller bara min själviska längtan att få vara viktig för Gud.

Jag förstod inte vad allt detta innebar. Jag bara tänkte att nu händer något jag inte förstår, men jag tror Gud talar något nytt. Jag måste lyssna! Jag måste förstå!

Jag hade ett stort förtroende för mina medarbetare, min föreståndare, mina svärföräldrar och mina vänner. Det här var något vi började söka i tillsammans. Allt detta måste ju bekräftas mer.

Även om det var för stort för en människa att förstå så är fortfarande Gud större än oss och Han gör vad Han vill. Vi talade om exemplet Maria – Jesu mor. En vanlig människa fick föda Guds son. Gud råder över oss människor – inte tvärtom.

Om detta var det jag var skapad till då måste jag veta det. Trots min syn på mig själv. Jag hade inte någon tro på mig själv som förmer eller bättre än någon annan. Och i Bibeln står det att Gud utväljer vem Han vill. Han rör sig i ett mysterium.

Däremot ville jag att alla skulle vara med. Om detta var sant så måste de som var med om det här med att höra och få tag i Guds ”hemligheter” vara lika delaktiga. Kallelsen gäller oss alla…

Och jag var inte ensam i sökandet. Det blev en stark enhet hos de som påstod sig ha ”hört” från Gud i frågan. Man ivrade och började fylla på med tankar och idèer.

Jag har personligen hört från närmare 30 personer olika budskap och hälsningar från Jesus att jag skulle vara utvald till att vara Jesu egen brud.

Helge var den som hade huvudkunskapen och visste! Han var också den som började tala om vilken strid det var mot djävulen som inte ville att detta skulle ske.

Kort efter sin framställning av teorierna – som bara ännu var under prövning för mig – så blev han mystiskt sjuk och sängliggande under 40 dagar. Han påstod sig ta en strid i sin kropp för att Jesus skulle få sin vilja igenom. Något som vi alla runt omkring svalde. Kanske främst för att vi trodde – eller i alla fall jag trodde – att det här är något jag inte förstår! Men man hade hört om andra, läst

böcker om andra personer som konfronterat ondskan i närkamp.

Vi samtalade och diskuterade och försökte lära oss mer om det vi inte varit med om tidigare. Att en person skulle strida genom att lida.

Jag och de andra stöttade Helge när han var ”sjuk” och många sprang ut och in hos honom för att serva och lära sig det han visste och förstod.

Fokuset låg på Helge. Inte på mig som var ”den utvalda”. Budskapet om mig var definitivt viktigare än mig som person! Och detta var genomgående hos alla de som sa att Gud talat till dem om vem jag skulle vara.

Helges fru Helene var också en av de som drömt att jag var bruden. Hon stöttade Helge i hans viktiga roll som profet. Vid slutet av hans sjukdomsprövning påstod han att han inte ens kunde se, men Gud skulle göra honom frisk när 40 dagar gått. Jag var där tillsammans med Helene när Helge plötsligt stod upp och allt var klart!

Det var oförklarligt. Alla som stod runt Helge greps av ännu större tro på att Gud verkligen gjorde saker med och genom Helge. Man hade respekt för honom som en viktig person.

När han senare samma höst delade att han drömt att Helene skulle dö så blev vi som hörde det fundersamma. Jag sa till honom att jag trodde att det bara var en mardröm. Helene och jag till och med bad tillsammans med honom för han sa att det tog honom så hårt. Helene skrattade och sa till honom att glömma det.

Två veckor senare dog Helene. Jag blev personligen livrädd. Inte en enda tanke på att Helge skulle ha mördat, men rädd för att detta hade skett. Vad menade Gud?

Där började en verklig rädsla över att missa något eller att inte lyda Gud. Allt som hände var större än mig själv. Guds planer var större än att man kunde säga emot dem.

Om jag varit medveten om onda människors tankar och kapacitet så hade jag haft en varningsklocka som ringt. Men det hade jag inte. Det var ju djävulen om var ond och vi människor som prövas.

Mina barn var då fem och snart två år gamla. Vi var mitt i livet. Helene hade precis startat hemmadagis för mina och flera andra barn. Allt slogs omkull. Chock och förtvivlan.

Och Helge fick hjälp och stöd av alla som kunde göra något.

Det blev ännu mer prat om att eftersom Jesus förklarar vem jag är så måste det vara nära till Hans återkomst. Och upplevelsen av död så nära oss gjorde att det kändes verkligt. Livet efter detta kom så nära. Om det vi trodde var sant så betyder ju det att tiden och världshistorien måste ändras snart.

Tron på att jag skulle vara en unik, utvald person växte. De som var med mig uttryckte bara glädje och att detta var så stort och fantastiskt.

Jag visste inte. Jag hade varken drömt eller sett något extra ordinärt. Jag bara utgick ifrån att de runt mig talade sanning. Jag tog till mig och kände mig speciell och utvald. Inte bättre än andra. Jag var rädd och nyfiken. Naiv och lättlurad in i alla idéer.

Min man Patrik var också drivande i fråga om min unika person. Han började säga att han kände att han inte kunde ha intimt umgänge längre eftersom jag tillhörde Jesus. Det gjorde ont i mig men jag trodde att jag måste lyda. Utifrån de tankarna talade vi om att Patrik kan ju inte bara bli fråntagen mig utan det måste ju finnas en plan för honom. Tron var att om vi var gifta nu och jag skulle vara Jesu kvinna – i det kommande - hur blir det då för Patrik? Detta ledde till att Patrik lite senare talade om att han trodde det fanns en annan kvinna som skulle vara hans. Maria – en tjej som ganska nyligt flyttat till Knutby – kände likadant som han.

(naturligtvis helt galet – men allt var ju helt fel, förstår jag ju nu)

Jag tyckte det var väldigt jobbigt. Jag älskade Patrik, mycket. Jag förstår också att det här med vem jag var eller ansågs vara, var svårt för Patrik! Jag kände mig fångad i att det var ju jag som var priviligierad.

Maria sa till mig att hon trodde att det var Guds sätt för mig att gå vidare framåt. Till det stora som jag skulle till. Inte se tillbaka.

Jag sa till Patrik att då är det väl bättre att vi skiljer oss, men nej, vi håller fast vid det vi tror och ser vart det leder.

Alla de närmaste invigda vännerna var med på att detta var rätt!

Jag tänker idag att man runt mig redan då faktiskt tänkte att jag inte skulle finnas kvar. Att jag skulle till Jesus. För mig handlade det om den kommande tiden när Jesus skulle komma tillbaka…

Efter Helenes död sa Helge att han inte längre skulle kunna leda mig på min väg som profet utan jag måste hitta framåt själv. Jag började vara väldigt mycket ensam. Jag bad och våndades. De vänner jag umgicks med enskilt var väldigt ivriga med att förklara hur jag skulle vara och ha det.

Åsa Grimborg som blev en nära vän började tala om att jag skulle göra mig fin för Jesus. Hon rensade min garderob och kastade ut sådant som inte dög. Hon målade mina naglar och peppade mig, allt under glädje och att det var så stort och fantastiskt.

Hon delade med tårar syner från Gud där hon såg mig i vackra klänningar mm sittandes vid Jesus.

Detta uttrycktes så naturligt och med skratt och skämt mitt i allt så jag förstod inte då hur överandligt det var. Jag kände mig tacksam över det stora, men liten inuti.

Jag tillbringade mycket tid för mig själv och det var en stor vånda inom mig. Mycket tårar och bön för att förstå vad jag drogs in i.

Arbetet i församlingen handlade aldrig om vem eller vad jag var. Det var verksamhet som vanligt för människorna som var där. Det kom och gick hela tiden nya människor så det var fullt upp med allt. Talet om mig som Jesu brud var internt. Det var de som själva påstod sig ha hört från Gud eller de som på något sätt blivit invigda i hemligheten, för vi talade om att det var en anförtrodd
hemlighet. En Helig sak!

Jag tror att de som drogs med i detta kände sig utvalda och hedrade att få vara med. Det var i alla fall så jag uppfattade det- det var fantastiskt. Underbart! Så sa man om det.

Jag hoppades på att förstå, men det var hela tiden en oviss väntan. Hela mitt sinne formades om succesivt.

Personerna runt mig pratade mycket med varandra om hur allt skulle vara och på nått vis kände jag mig utanför.

Nov 2001 bjöd Helge ut mig på pizza och förklarade då att han fått veta från Gud att jag skulle ”gå hem” för att vara med Jesus. Alltså dö!

Jag ville inte dö. Jag blev chockad och rädd och undrade vad som skulle ske.

När jag delade detta med mina närmaste vänner ( bla Åsa Grimborg, Peter och Emma Gembäck ,

Josefine och Samuel Frankner mfl) så uttryckte de glädje över att jag äntligen visste vad de känt till en längre tid.

Åsa G berättade att hon ”hört från Gud” när hon tvättat fönster att jag skulle gå hem. Då blev hon som hon sa, ledsen men sen förstod hon att det var underbart! Hon höll denna uppenbarelse dold för mig flera månader.

Peter G berättade att han redan sept. 2000 var övertygad om att jag skulle dö vid ett tillfälle på ett flygplan i Indien. Jag hade där och då fått en fruktansvärd huvudvärk och somnade- Peter flyttade sig då från sin plats för han ville inte hitta mig död.

Jag minns tillfället och jag hade ingen som helst aning om att han tänkte så.

Så jag fick höra från flera att de redan var förberedda på detta stora! Alla verkade faktiskt rent uppspelta över att prata om det. Bara min syster Anna uttryckte verklig sorg över det…

För mig startade en djup förtvivlan. Jag ville inte dö. Jag visste inte hur jag skulle reagera eftersom de som var runt mig kom med blommor och vi satt tillsammans och bad och sjöng. Man skrattade och grät tillsammans.

Jag började sörja och jag kände mig helt utanför. Varför fick inte jag finnas kvar för mina barn?

Varför var allt så svårt?

Man startade bön hemma hos Kristina Kuling för att be att jag skulle ”få min rätt”. Få gå hem! De hissade flaggan varje dag och varje kväll samlades en skara och bad. Där fanns de som inte skulle äta godis förrän jag gått hem. En skulle inte dricka vin, en person kom med sin nyfödda son för att jag skulle välsigna honom innan jag försvann. Man sa till mig den julen att man inte visste vad man skulle köpa till mig i julklapp – jag skulle ju inte vara kvar.

Alltså; det verkade vara nära förestående. Så varje dag satt jag mer eller mindre och väntade på vad som skulle ske. Varje kväll höll jag mina barns händer när de sov för jag ville inte försvinna från dem. Jag grät och var väldigt ledsen. Jag kände mig helt ensam i det som gjorde så ont, alla de andra
tyckte det var så stort och fantastiskt!( ett ord jag hört allt för mycket) Jag vågade heller inte säga emot det jag trodde var Guds vilja.

Eftersom jag sedan länge varit ledare så hade jag redan en framträdande roll- och jag fortsatte att vara visionär och drivande i arbetet. Det var roligt. Jag kände också att jag förväntades vara den som var trygg och stark- det var egentligen aldrig någon som frågade mig hur jag verkligen mådde.

Alla de som ”visste” var eniga om att detta var stort, heligt och nytt. Följdaktligen diskuterade vi mycket och tolkade in olika bibelord till att ”så måste det vara ”. Det var kanske 25 – 30 personer som var ”insatta”. Det flesta hade ledande positioner och var extremt drivande i sin framtoning.

Föreståndaren, äldstebröder, teamledare mm (tex Emma Gembäck som då var pastor sa att hon var nervös eftersom hon väntade på att ta över efter mig)

Jag vill säga tydligt hur allt startade för mig eftersom det nu framställs som om det var mitt påfund och min egen drivande vilja. För mig var det fråga om att lyda det jag trodde kom från Gud, och att faktiskt offra det liv jag hade. Under den perioden när det handlade om att jag skulle ” gå hem” formades hela min tankevärld om. Jag tappade bort verkligheten som jag haft och trots att jag var
fullt frisk levde jag med en konstant tanke om att inte få vara kvar bland de jag älskade.

Under den här intensiva tiden dök Urban Fält fram inför mig med en självpåtagen kallelse att han skulle vara min vägvisare till Jesus- först slog jag bort alla hans ansatser men bla påtryckningar från framförallt Josefine – som alltid hävdade sig ”höra” och ”känna” vad som gällde – gjorde att jag trodde att jag måste höra vad Urban säger. Han började med att förklara tydligt och noggrant att eftersom inte Jesus kan komma hit till jorden så måste jag ha en mellanhand som leder- han sa också att han inte var säker på att jag skulle dö nu… det gjorde självklart att jag helst lyssnade till honom.

Och han visste. Vad Jesus sa, vad Jesus kände, vad Jesus ville. Han började undervisa mig om vägen.

Och han skulle göra mig trygg!

Tyvärr måste jag säga! Jag var extremt sårbar i denna situation där jag försökte förstå och leva upp till att Jesus- som varken syns eller var hörbar – älskade mig för sin egen skull. Jag själv längtade efter att känna den kärleken och bli trygg med att jag var så älskad. Urban uppvaktade mig med blommor, sånger och gåvor. Och väldigt mycket kärleksförklaring ”från Jesus”.

Eftersom jag aldrig haft sådana känslor för Urban som person så krävdes det för mig att jag la bort mina naturliga känslor och tankar för att ta emot från ”ovan”. Detta äcklade mig en del, men jag tänkte att det var fel av mig att inte ta emot.

Han fick mig till och med att tro på att för att kunna nå Jesus måste jag ha intimt umgänge. Jag trotsade alla mina känslor och gick med. Jag kränkte mig själv under en lång tid. Det var enbart på Urbans villkor och under förespeglingen att han var en kanal. Jag hade då så länge vandrat ensam och byggt upp fantasier om hur Jesus tänkte och var, så jag trodde att jag kom en bit närmare. Och det var inte en lycka eller något härligt. Det var den väg jag trodde jag var tvungen att gå. Och med en positiv inställning och tanke att det var rätt gjorde också att jag försökte ta vara på det som något bra.

Efter att Helge delat tanken att jag skulle dö så slutade jag i stort sett att tala med honom enskilt.

Jag hade inte särskilt mycket kontakt med honom annat än i grupp. Vi var ju ett team.

Medan jag sökte ensam isolerade jag mig mer och slutade för en tid att vara med på gudstjänster.

Då var det Kim, Peter och Helge som predikade och ledde arbetet mest. Helge blev också avskild som föreståndare under den tiden.

Jag kände mig inte bekväm med Helge, han skämtade en gång med att trycka en kudde över mitt huvud och sa att han skulle hjälpa mig hem. Det var olustigt, men han skämtade så. Men aldrig i mitt liv att jag kunde ana hans ondska. Jag sa aldrig detta till någon, för man lämnade ju inte ut någon.

Alltså; alla de som var med under den tiden hade själva sagt sig höra från Gud. Eller blivit övertygade genom att ha lyssnat på någon de litade på. Jag likväl som de andra. Det var en stark glädje att få vara med i Guds stora hemlighet. Det uttrycktes ofta och mycket ibland oss.

Jag var i centrum utifrån vem jag skulle vara och mina vänner som ”visste” hade ju själva en stor kallelse bara genom att få vara med i allt.

Den grupp av väninnor som fanns runt mig utnämnde sig till ”tärnor”- lite på skämt, men också med stolthet. Vid ett tillfälle överrumplade de mig med en ”tärnkväll”. De gav mig ett bad med rosenblad, spelade musik och läste bibelord. De klädde upp mig i vacker klänning mm. Jag sa; att sådant här hatar jag!

De skrattade och sa att jag måste vänja mig. Jag skulle ju vara hyllad tillsammans med Jesus.

De hade gjort middag och delade gåvor till mig i form av dans, dikter och tal.

Även om det var en trevlig kväll så tyckte jag inte om att sitta där i centrum. Jag kände att jag ändå måste ta emot kärleken de gav.

Just den händelsen återgavs i en film som visades i tv4 ”Vägen hem”. För mig en kränkande framställning som gick ut på att jag gjorde den kvällen för min skull.

Det var många liknande händelser som ordnades nu och då till min ”ära”. Och jag väntade på att mitt liv här skulle ta slut. Eller vad som nu var meningen skulle ske. Det var i alla fall inte min dans på rosor.

Utifrån min utvalda position så började naturligtvis mina ord bli så viktiga. Om jag sa något, då var det så. Även när jag bad om objektiv kritik – vilket jag ofta gjorde och ville ha – så kom det ingen. Allt jag sa var så bra! (så uppfattade jag att man tyckte i alla fall) Det var ju osunt, men alla var så överens om det.

Plötsligt mördades min älskade syster. Plötsligt skakades hela världen.

Våra teorier om bruden hade i viss mån nått ut till pastorer i andra sammanhang. Vi hade rådfrågat lite i saken, men inte tagits på allvar. Men så fick media först tag i det. På två dagar hade pressen grepp om sekten med Kristi brud.

Jag var i mitt eget ifrågasättande kaos. De runt mig ivrade för den goda saken och mordet låg långt bortanför min fattningsförmåga.

Total chock och ännu en extremt traumatisk situation. Den värsta någonsin.

Media fullkomligt exploderade. I frågan om Kristi brud bestämde styrelsen och pastorerna att vi anser det vara en helig hemlighet. Det angår bara de insatta.

Därför detta ständiga nekande. Nej, jag var inte Kristi brud för de som inte själva tror det. Det var också helt ärligt för mig. För jag visste inte – jag prövade det.

Men månad efter månad kom den ena historien värre än den andra – om mig! Mer om det än om det fruktansvärda mordet och mordförsöket. Jag blev till och med anklagad av Helge att jag på något sätt var inblandad i hans vidriga handlingar. Det var fasansfullt.

Bara chocken över att en mördare varit mitt ibland oss. Bedrägeriet! Det skadade min tillit till människor för alltid.

Att vi inte då förkastade hela idén om bruden tror jag beror på att det var så många som själva uttalat tro på saken. Så många syner, drömmar och teorier var redan fast i vårt sinne.

Att kasta bort det tillsammans med Helge vore att förlora det vi trodde var Gud. Det som var gott och rätt. Helge blev i stället mer eller mindre någon slags bekräftelse på att djävulen hatade det vi stod i.

Tiden efter mordet var enormt jobbig. Jag skakade mig igenom de flesta dagar, veckor och månader. Kaoset var obeskrivligt.

Tryggheten fanns i att vi slöt oss samman ännu mer med varandra. Ju mer förtal, hot och fulheter desto mer tröstade och stöttade vi varandra.

Enda orsaken till att jag ens började tala med media- efter enormt mycket påtryckning – var mest av allt för att skydda församlingen. Människor som jag älskade var utsatta i alla sammanhang de rörde sig i. Vad som helst men församlingen skulle inte få gå under av detta onda.

Jag gick tillbaka till att arbeta med full kraft med församlingsarbetet. Jag gjorde klart min skiva som påbörjats innan mordet. Jag försökte på bästa sätt svara på alla lögner som sades. Allt möjligt konstigt insinuerades utifrån den konstiga Kristi brud. Jag var utsatt för en ständig ström av människor som ville komma nära – med ont uppsåt eller gott. Förståsigpåare förklarade i media och allt bara rullade på.

Jag försökte hålla ihop mig själv och framförallt församlingen.

Kärleken till varandra växte när allt utanför stormade. Jag tror vi alla kände kraft och styrka genom gemenskapen.

Tyvärr ledde det också till isolering. Även från all seriös och tänkbar hjälp eftersom det mesta utnyttjades och exploaterades med kraft i media. Själv hade jag ingen som jag litade på som kunde hjälpa mig med allt trauma. Och vem skulle kunna förstå allt jag stod i? Bara de runt omkring mig förstås. Och vi var alla i samma trauma. Jag var ensam i mitt.

Där började ett väldigt beskyddande av mig. Ju fler som jagade mig desto mer slöt mina vänner upp och täckte mig.

Det var alltid samma grupp som från start, plus fler som anslöt, som höll fast vid att jag inte skulle tappa tron på vem jag ”är”. Jag skulle vinna segern! Talet om att jag skulle gå hem tystnade.

I samband med alla skriverier , hur jobbigt och tokigt det än var med media, så ökade antalet besökare i församlingen. Verksamheten växte. Sången och musiken blomstrade, vi öppnade spa, hade konserter och alltid nytt folk på gudstjänsterna.

Ju mer jag framträdde desto fler människor kom till. Alltså trodde jag – och vi alla – att det fanns en mening som var viktig för folk. Och vi förstod ju inte vad Gud ville med mig!

Det var hela tiden en kamp och jobbigt med media och jag tyckte inte om att ta allt ensam som om det bara handlade om mig. Vi var ju i en enhet. Jag fick då jag beklagade mig för styrelsen eller kollegorna höra saker som att min väg var så lik Jesus. Han korsfästes och så är min väg med Honom.

Lönen blir ju stor – sen!

Jag kan inte med ord beskriva vad detta mediadrev kostat mig. I över ett halvår låg flera medier i buskarna och smög. Sen var det dagligen i ett och ett halvt år något löp. Sen var det regelbundet något nytt som fullkomligt utplånade mitt namn och min mänskliga integritet.

Vad jag trodde och levde var privat och min personliga kamp.

Mina barn fick växa upp med ryktet om en galen Kristi brud. Med allt vad det innebar för dem i skola och bland vänner.

Jag kunde inte längre gå ut bland vanligt folk. Jag var igenkänd överallt och det var inte något positivt. Jag blev skygg för sammanhang där jag naturligt skulle varit med – skolavslutningar mm

Jag kände mig totalt berövad på min frihet att leva som en människa – jag tappade mer av min verklighet.

Och eftersom jag och alla de som stod runt mig trodde det var meningen och viktigt för Gud, så blev jag hela tiden uppmuntrad att svara på vissa intervjuer och medverka i media.

Allt jag gjorde föregicks av att jag rådfrågade mina vänner vad som var rätt eller fel att göra. Vi bad och samtalade och trodde att jag skulle ”vända skutan” genom att inte ge upp.

Jag ville också att människor skulle se och förstå att jag bara var en vanlig person – inte en galning! Så jag försökte bara vara mig själv – samtidigt brottades jag inuti med vem är jag? Hur jag var som person var inte så svårt att veta för mig – inte så som jag beskrevs i media.

Jag fick mycket kärlek och uppmuntran från församlingen men samtidigt tappade jag bort mig själv mer och mer. Kampen mot media och allt medföljande pågick parallellt med min inre kamp.

Jag fortsatte efter värsta stormen att söka i min ensamhet och började bli väldigt slut inuti.

Urban som tidigt gjort sig till min stora rådgivare tog mer och mer över mitt sinne. 2007 började han tala med mig om att kapitulera helt inför Jesus och för att göra det måste jag lyda helt. Genom att jag skulle se Urban så som om det var Jesus i första person så skulle jag lyda Jesus som en ”lydig kvinna” ska följa sin man.

Jag reste mig emot det instinktivt men trycktes med kraft ned. Både fysiskt men framförallt psykiskt.

Om jag inte lyder så går jag emot Jesus. Jag vågade inte gå emot.

Hela världen stormade runt mig och jag har inget annat som håller än att hålla fast vid Jesus.

Där började en fruktansvärd tid då Urban blev extremt bestämd och hård mot mig om jag inte lyssnade på, litade på eller behagade honom. Jag sa inte emot. Jag ville lyda så det blev jag som tog på mig när han blev arg eller tyst i vrede. För det var alltid mitt fel om han behövde bli hård mot mig.

I samma veva tog han bort ömhet och intimitet – vilket på ett sätt var befrielse, på ett annat sätt panik över hur skulle jag kunna känna Jesu kärlek? Men då föll det på mig att visa lust och längtan trots att han inte skulle gensvara. Jag hatade det och kränkte mig själv flera gånger under åren som kom. Jag vågade inte sluta visa ”Jesus” att jag ville till Honom och jag skulle vara tacksam.

Jag satt helt och hållet fast i ett skruvstäd i Urban. Han undervisade mig och jag skrev upp vad han sa för att förstå. Jag satt timme ut och timme in och bad och funderade i min ensamhet. Framförallt skulle jag ha tro – inte känslor. Det var vägen.

Vid ett tillfälle blev jag uppmanad att säga upp mitt moderskap. Jag skulle inte längre vara mamma.

Det skulle jag överlämna åt Maria – som ju var Patriks kvinna – jag var ju inte längre en vanlig enkel människa. Både Patrik och Urban uppmanade mig till detta och sa att det skulle göra att jag kom fram!

Det vägrade jag. Jag släppte aldrig taget om det . För det var det verkliga, det var på riktigt. Mina barn!

Det var så många saker som jag brottades med som jag aldrig kunde dela med de andra. Det Urban sa och gjorde var ju i enrummet med Jesus! Det som jag hade mest respekt för och som jag tyvärr också kom att bli rädd för. Jag började tvivla på att jag ens ville fram. Jesus blev för mig väldigt komplicerad.

Samtidigt fortsatte den inre gruppen dela syner, tankar och visioner om mig. Om vad Jesus ville och hur det skulle vara runt mig. Och för mig.

Allt eftersom det hela tiden skrevs i media epitetet Kristi brud så blev det en vedertagen sanning.

Alla de jag träffade behandlade mig som något extra ordinärt och fler och fler i församlingen kom till mig och förklarade att de också ”hade hört”.

Jag blev det! Jag kapitulerade inför att jag inte längre kunde vara en vanlig människa. Jag gav efter för alla påtryckningar från ALLA håll. Och jag stannade inte upp och tänkte själv. För mig fanns det ingen återvändo.

För mina anhöriga utanför församlingen var jag bara samma gamla Åsa. Men i mitt sinne visste jag inte längre hur jag skulle vara om jag inte hade vänner omkring mig som visste. Och alla invigda var extremt ivriga och lojala och stolta med mig. Vi bar ju på en helig hemlighet som ingen röjde! Jag var den dyrbara skatten. Jag var Jesu kärlek. Jag var utvald. Jag var upphöjd. Jag skulle skyddas, älskas och beundras.

Så uppfattade jag de som var med mig. Och jag trodde det skulle vara så. Utan dem – då orkade jag inte. Jag blev beroende av skyddet, stödet och kärleken. Vi var en enhet.

Mitt i allt detta var det hela tiden mycket skratt och skämt och stoj som gjorde att man alltid fortsatte framåt. Humor var nyckeln. Humor blandat med allvaret.

Jag blev minst sagt förvirrad och kluven över hur jag skulle vara bland folk och till slut orkade jag inte.

När jag runt slutet av 2008 kände att jag tappat orken så började framförallt Urban, men också Josefine och Peter mfl . tala om att det nog var tid för mig att ”stänga dörren ”. Dags för mig att dra mig tillbaka.

Jag skulle stänga min dörr bakåt och bara koncentrera mig på att finnas för Jesus. Att släppa taget om alla krav från människor och bara tänka på att bli redo.

Jag drog mig tillbaka för att pröva det och kände mer och mer hur jag försvunnit från den jag en gång varit.

Jag var trött och ledsen på allt jobbigt som hänt och besviken på en del som uttalat stora visioner över mig om vem jag var, men som sedan struntade i det. För mig var det att svika det Jesus sagt.

Och det här var ju Jesu vilja, den som själv uttalat vetskap om det måste ju själv tro och följa. Jag förstår ju idag att en del av de som ivrigt följt med i strömmen kanske ångrat sig.

Men det jag sörjer är att ingen någonsin tagit tillbaka några uttalanden om budskap från Gud till mig.

Det handlade ibland om syner, änglauppenbarelser och liknande. Jag hade aldrig orsak att misstro någon som delat något – eftersom jag tror att alla kan få höra från Gud.

Idag önskar jag att någon någongång kommit till mig och sagt att de hade fel. Tagit miste. Inte en enda person har gjort det!

Efter ett år kände jag att det är nog bäst att jag säger upp mig för jag vill inte uppbära full lön när jag inte gör något i församlingen. Jag var helt slut i min gärning och undrade hur jag skulle tänka.

Trots att vi haft en ständigt växande och blomstrande utveckling i församlingen. Det var bra och det kändes som om vi hade kommit igenom något väldigt svårt – och vunnit frid.

Urban ivrade med full kraft att det verkligen var tid för mig att tro fullt ut på Jesus. Jag skulle lämna allt bakom mig och bli klar för Honom.

Alltså måste tiden vara väldigt kort! Jesus måste helt enkelt komma snart. Allt annat var otänkbart.

Det var bara jag som måste bli klar – min person.

När jag frågade om hur det blir med pension och dylikt fick jag till svar av Peter som skrattade och sa; det behöver inte du, då är du hemma hos Jesus. Ett skämt men ändå…

Jag förväntades sätta tro till att Jesus försörjer. Allvarliga beslut… och jag var inte klar i mitt sinne. Då var den grupp jag omgav mig med överens om att det var tid för mig att säga upp mig.

Det var smärtsamt för jag älskade att arbeta i församlingen. Jag älskade allt med det, men de senaste åren hade jag kommit så långt ifrån den jag var.

Jag var offentlig överallt. Jag var efterfrågad i varenda nöjesshow allt ifrån Let´s dance till Arga snickaren. Och jag ville INTE. Jag var inte en kändis! Även i församlingen betraktades jag som en stjärna. Något jag inte var bekväm i.

Jag trodde ju att min person hade en annan utvald status som var i helig respekt inför Gud och på ett betydligt allvarligare plan.

Ja, jag trodde jag var utvald, att jag skulle ha en position vid Jesu sida – men det handlade om Jesus. För att Han skulle bli fullkomnad i sin person och för att Han skulle kunna komma till jorden

och upprätta fridsriket. Det var på riktigt för mig – inte en lek.

Det hade redan kostat mig allt.

Mitt äktenskap – tid med mina barn. Mitt rykte, mitt namn var förnedrat överallt. Jag var redan en dåre för detta.

Mord och fruktansvärda händelser hade slagit hjärtat i bitar.

Min personliga integritet var söndersmulad av allt jag svalt för att lyda och vara trogen mot Jesus.

Mitt jobb rann bort från mig. Allt jag älskade att göra, sjunga, predika, samtalen med människor.

Jag var inte längre mig själv – jag var någon annan. För mig var det seriöst. Allt kretsade ju omkring att bli den jag skulle vara.

Och samtidigt fanns hoppet om en kommande frid och belöning för allt – fortsätt håll fast, framåt.

I ett sammanhang som detta så har man respekt för ledare. Man tror på att det finns en kallelse från Gud att leda, visa vägen och hjälpa troende i församlingen. Medlemmar har oftast förtroende för att budskap som predikas är inspirerade av Gud. Så även vid samtal i själavård och mindre samlingar.

Man är helt enkelt inställd på att leda och låta sig ledas.

Jag i egenskap av pastor trodde själv på min kallelse och på ett mandat att leda. Samma gällde kollegor och styrelsemedlemmar. Det är ett demokratiskt uttalat mandat från församlingen som väljer om de har förtroende för ledare på olika positioner.

Därför var det inte främmande att jag styrde samtal och visioner. Jag ledde ofta teamledare och de ledde sina grupper. Allt kretsade kring tron på och tolkningar utifrån Bibeln.

Det fanns en respekt för ledare. Helge, Kim, Peter, Urban mfl. Medlemmar delade ofta sitt inre och tog emot ledning som något gott. När tron på att jag skulle ha en speciell kallelse började så ökade naturligtvis tron på mina ord som viktiga!

Jag tror aldrig att jag förstod hur mycket en del tolkades in i vad jag sa, men kan idag se att somliga tog mina ord som direkta tilltal från Jesus. Även om inte jag tänkte, eller ens sa så.

Jag fick höra dagligen hur viktig jag var och hur mycket jag betydde och hur underbart det var att höra mig tala osv.

Även om inte jag tänkte så om mig själv så slukades jag upp av att det hade med min tjänst och kallelse att göra.

Och jag trodde att det var viktigt att följa med i det jag stod i. Om jag var Jesu brud – då handlade

det om alla! För Han är den vi följde. Det var Honom vi trodde skulle verkställa Guds plan för mänskligheten. Ingen liten sak. En tung börda att bära.

Alla hade en viktig roll – oavsett position. Därför kände jag ett allvar för att lyssna och följa. Så talade vi alla tillsammans. Jag var givetvis i centrum men alla var viktiga.

Efter att jag slutat i församlingen släppte jag allt jag tidigare gjort. Peter och Urban tog över allt det jag ansvarat för. Det fanns även fler pastorer och ledare. Jag hade ingen insyn i vare sig vad som

predikades, arbetades med eller hur styrelsen fattade beslut. Församlingslokal byggdes utan att jag ens såg ritningar, för jag ville verkligen göra det jag trodde var rätt. Inte se mig om!

Det gjorde också ont att inte få vara med. Det var så mycket jag varit med och byggt upp – men andra skulle ta över och bygga vidare. Och det växte vidare.

Jag skulle ju inte vara kvar, jag skulle vänta på att bli klar – gå hem. Och det skulle kunna vara idag!

Alla i min krets var aktiva med församlingsarbetet. Samtidigt samlades man regelbundet hos mig.

Där blev det mer och mer intensivt med att ”ge mig allt jag skulle ha”. Det blev en ökad iver för att ”få mig klar”, få mig att förstå hur älskad och viktig jag var i min person – inte det jag gjort utan för den jag var.

Varje dag kom personer som sa att jag skulle bli servad på olika sätt. Jag minns tillfällen då man - - Josefine- tog sopor ur händerna på mig för att jag inte skulle hålla på med sådant. Där var Emma G, Åsa G, Kajsa, Maria min syster Anna mfl. Om jag tex började servera kaffe så sa man, det där ska inte du göra. Alla var med och byggde!

Emma G sa att Jesus förklarat att för att jag skulle komma dit jag skulle så måste de runt mig betjäna mig! Jag skulle lyftas av det. Jag behövde betjäning för att förstå att jag skulle vara drottningen vid Konungens sida.

Och det handlade om att tro det tills jag blir det. Tro genom att leva ut det. Jag fick många bibelord till mig som styrkte.

Så vitt jag vet var det ingen av oss som reagerade på galenskapen! Alla var uppfyllda av att det skulle vara så…

Efter ett par år var detta en självklarhet. Jag väntade VARJE dag att allt skulle skifta för mig. Det gick inte att bara ändra allt nu. Det fanns inte längre i tanken.

Människor utanför min stängda dörr kom längre och längre ifrån mig – för jag skulle vara ifred.

Något som också min krets gjorde klart utåt. Framförallt Urban som styrde så mycket av min väg. Han sa ofta till mig; du har bara att tänka på det som sker i ditt hus. Jag och vi andra tar hand om det utanför. Glöm bort det !

(jag tänker idag att han ville ha mig borta från där han verkligen verkade.)

Jag trodde nu helt och fullt att det var tid att bara söka att nå fram. Ju längre tiden gick var bara ett sätt för mig att visa Gud att jag var trofast, fick jag också höra och kom jag att tro. Det var ofta totalt frustrerande att tid bara gick.

Samtidigt gjorde vi mycket roligt. Resor var många. Det var då jag kunde röra mig fritt. Utomlands var jag fri, ingen kände igen mig. Och jag skulle ju njuta och ha det bra efter all kamp och jobb. Jesus ville ju att jag skulle vara hel och lycklig för att bli klar. Jag fick mycket kärlek. Gåvor och uppmuntrande stunder. Middagar mm. Allt för att varje dag – som ju faktiskt kunde vara den sista – skulle bli perfekt.

Talet om andlig strid och kamp var också en del av vardagen.

Efter att jag sa upp mig i församlingen startade jag en firma. För att ha någon form av egen inkomstfrämst, men också för att jag ville göra någonting medan jag väntade.

Jag började måla tavlor. Så satt jag varje kväll – långt in på natten och målade. Det var lugnet! Jag hade då ständigt ont i kroppen och var trött inuti. Behövde mycket tid ensam.

Mina dagar började oftast på eftermiddagarna. Stressen över allt bakåt släppte aldrig. Det var skönt om någon fanns där när jag vaknade – då var det lugnare. Oftast var Josefine där med kaffe och kraft att orka ännu en dag. Detta blev också ett självklart så ska det vara!

Vi åt oftast middag tillsammans de närmaste vännerna. Vi var som en familj om än udda. Samtal, sång och musik eller något annat. Mycket glädje och gemenskap. Idéer och projekt bollades.

Jag har alltid varit visionär så även om jag inte längre var aktiv så sprutade idéerna. Och ALLA sa att; åh, det är så bra.

Urban var den som sa till mig när det var dags för mig att stänga för dagen, då gick jag upp och målade.

Hårdheten som växte fram kom ur det tilltagande allvaret om tidens slut. Jag själv var rädd för att göra fel mot Jesus. Min uppfattning var också att de andra tänkte likadant. Fruktan för fel var riktad mot Gud. Jag uppfattade inte en personlig rädsla för mig.

Jag förstår idag att det utanför mig – mitt hus- byggdes ett ökat vaktande på rätt och fel som styrdes främst från Urban. Han visste ju bäst om vad jag behövde, men alla var snabba att styra och ställa med varandra för att ”jag skulle få min rätt”.

Jag såg bara det som kom in till mig. Information om någon som gjorde si eller så. Och jag tolkade saker ofta utifrån vad andra sa till mig.

Vi byggde en direkt och totalt osund tillvaro som ändå naivt handlade om att vara trogen mot det vi trodde.

Jag var i centrum för Guds vilja. De som var med och trodde måste själva lyda och följa Gud. Hålla fast vid tron på att Jesu vilja ska vara främst.

Naturligtvis tolkades bibelord och handlingar fel! Vi kom tillsammans fram till många felaktiga åsikter och teorier. Helt och hållet beroende på att vi hade FEL!

Verksamheten i församlingen fortsatte att vara för alla människor som kom. Det handlade aldrig offentligt om vem jag troddes vara. Det var internt, men många styrdes av tron på detta personligt.

Allt runt mig byggdes tillsammans. Jag blev helt felaktigt upphöjd. Jag är idag väldigt ledsen för att jag felaktigt tog åt mig. Jag fick ett mandat jag inte skulle haft. Mandat att bestämma saker och ting.

Mandat att agera – det var helt fel!

Jag hade tappat mitt omdöme på många sätt och känslor blev avtrubbade. Det centrala i tillvaron var hur jag skulle vara i min roll och hur allt skulle bli klart.

Jag blev bortskämd med alla gåvor, servandet och kärleksord. Jag fick aldrig något kritiskt till mig!

Allt jag sa var rätt, allt jag gjorde hade en kärleksfull mening sa de runt mig, till mig. Även när jag uppenbarligen gjorde fel!

Att det hårda kom in emellanåt handlade i mitt sinne om att hålla skärpan, hålla kursen och att personer skulle vara sig själva. Fria från onda krafter som skapade förvirring. Det var så vi talade och min uppfattning var att alla var med på den vägen. Både tillsammans med mig, men också utanför mot andra.

Jag trodde jag gjorde rätt. Jag trodde jag hjälpte personer att hålla sig fria – vara rätt inför Jesus.

Och jag påhejades och förväntades att agera mot ondskan.

Allt accelererade – inne hos mig, eller tillsammans med mig – skulle man vara fri och glad. För att jag skulle ha en fri väg uppåt.

Utanför mig ökade pressen. Jag vet idag att Urban styrde allt hårt och krävande. Men att alla gick med i det och själva agerat hårt och pressande mot andra. Det var så mycket som pågick som jag inte hade en aning om.

Jag förstår att alla blev mer stressade och pressade. Vi slutade ju att prata direkt och uppriktigt med varandra. Vi bara var i någon slags roll eller jargong där det bara skulle vara så här.

Jag såg INTE hur jag blev mot andra – andra såg inte hur jag uppfattade allt de sa till mig. Jag tror inte någon av oss såg vad vi gjorde mot varandra.

Under alla dessa år har jag många gånger ifrågasatt och frågat om allt, men tyvärr bara fått hjälp att hålla fast och fortsätta framåt. Det var så självklart att där jag satt, bakom min stängda dörr, där var en historisk händelse på gång. Varje dag fick jag till mig något om detta. Som när Kim – föreståndaren- frågade om han fick köpa min cykel, jag behövde väl inte den mer, jag skulle ju inte vara kvar! Och vad skulle jag svara på det? Jag stängde in alla naturliga känslor och hade ont i hjärtat.

Jag gjorde många fel. Sårade många utan att jag förstod det. Idag är jag förtvivlad när jag förstår hur det har drabbat de människor som stod mig närmast och som jag älskade. Mest ledsen är jag för de personer som drabbades i andra hand av mig. Genom vad andra sa eller gjorde i mitt namn. Och över de som jag misstolkade som kanske tänkte på annat sätt än de lät mig förstå.

Det blev en total chock när allt plötsligt slogs upp. Det bara var slut.

Ända fram till sista stund talades det till mig i termer som att ”jag känner”. ”Gud har sagt” och ”jag har drömt”. Åsa Grimborg och Josefine drömde båda att jag skulle rasa ner i ett djup – men där skulle Jesus själv lyfta upp mig…

/ Åsa Jacobsson