Daniel Suhonen om islam 2011

Vänsterprassel med islam

Daniel Suhonen: Socialism byggdes med klasskamp och religionsfrihet

hyllad rörelse En militant Hamas-anhängare demonstrerar i Gaza city. Skribenten Daniel Suhonen ifrågasätter många vänsterdebattörers stöd för islamistiska organisationer.

Decenniet av krig mot terrorismen blev nyliberalismens skördetid. Nykonservatismens projekt – nationalistisk retorik, nyliberal ekonomisk politik förenad med imperialism kring naturresurser – förstärktes av finanskrisen. Samtidigt har den främlingsfientliga högern vuxit – och vänstern i alla dess former ruinerats.

När Frankrikes president Nicolas Sarkozy den 10 februari 2011 sa att det mångkulturella samhället misslyckats formades en kedja av konservativa regeringschefer som likaledes sågade mångkulturalismen. Redan i januari kom David Cameron och i höstas Angela Merkel ut ur garderoben. I går varnade regeringen Berlusconi för den islamism som han säkert visste skulle ta Muammar Gaddafis plats.

På samma sätt som varje humanist avvisar amsagorna från Samuel Huntingtons Civilisationernas kamp måste frågetecken sättas även kring delar av vänsterns världsbild. Medan klasskampen hårdnat men förtigits, har kampen om det mångkulturella samhället blivit den brottyta där högerns och vänsterns samhällssyn går i öppen dag. Där strid är tillåten. En Dilsa Demirbag-Sten ställs mot en Andreas

Men om vi synar det 00-tal som startade 11 september 2001 och avslutades på Tahrirtorget fredagen den 11 februari 2011 måste vi ställa oss frågan: Vilken var då egentligen vänsterns hållning under denna tid? Jag menar, att vänstern inte hade tillräckligt bra svar på de svåra civilisatoriska frågor som denna brännande tid ställt oss inför. Kampen mot mörkrets neokonservativa islamofober och radikalt kristna folkhemsrasister blev blind: vänstern hade överseende med allt. En viktig förklaring, är vänsterns avsaknad av klassanalys.

Orättfärdigheter beskrivs inte längre som resultatet av ett ekonomiskt system – utan som en fråga om diskriminering. Men klassamhället har ingen ombudsman.

Det är i ett allt brutalare klassamhälle där klyftorna djupnat som invandring blivit ett ”problem”. I själva verket är det svenska mångkulturella samhället en formidabel succé. Men det välfärdssamhälle som kunde härbärgera olika människor i jämlika villkor bryts nu ner av nyliberalismen. Inte ens detta har identitetsvänstern lyckats bevisa, oförmögen som man är att tala om klass. Pratar man klasskamp, är det alltid någon annanstans; hjärtat klappar för Egyptens sopgubbar, men inte Landskronas.

Alla problem som i dag finns med segregation och fattigdom hänger samman med den nyliberala politik som alla regeringar fört sedan 1980-talet. I ett mångkulturellt Sverige har även klassklyftorna fått hudfärg. Tyvärr tolkas de därmed också kulturellt. Men i?stället för att tala om sådant man kan göra någonting åt – bostäderna, skolorna, arbetslösheten, välfärdens brister – riktas sökarljuset mot frågor som är mycket svåra att ändra med gemensam politisk kamp.

Socialdemokratin lät välfärdssamhällets skyddsnät glesna där de behövdes mest.

Men teorivänstern har också spelat högern i händerna. Varken Andreas Malm eller Mattias Gardell saknar klassperspektiv men liksom den svenska postkolonialismens epigon, Per Wirtén, blir talet om rasism kontraproduktivt, så länge man inte tar den stora debatten om de växande inkomstgap som är kärnan också i segregationen.

Regeringen Perssons utredare, Masoud Kamali, kom fram till att det svenska samhället är genomsyrat av strukturell rasism. Men han brydde sig föga om vilka grundläggande sociala reformer som krävs för att den främlingsrädsla som växer ska pressas tillbaka. I?stället denna återkommande rasistifiering av de som röstar på Sverigedemokraterna: Ni är rasister. Fy skäms.

Man måste göra en distinktion mellan muslimers religionsfrihet och rätt att leva sina liv i Sverige och ett vurmande för islam som trosuppfattning (eller vilken annan som helst). Ett kulturradikalt förhållningssätt måste ifrågasätta det stöd många till vänster ger Hamas, Hizbollah eller Muslimska brödraskapet.

Efter Hamas seger i Gaza var det naturligt att försvara palestiniernas rätt att välja ledare mot bombliberalernas selektiva demokratisyn, men bör man som socialist aktivt försvara organisationer som vill skapa islamistiska stater? I alla fall är det inte förenligt med min bild av socialismen. Den förutsätter sekularitet. Jag vet inte hur många artiklar jag har läst av till exempel Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg, som stödjer Hamas utan att diskutera vad det är för organisation.

Skräckexemplet påträffas i Broderskapsrörelsen. Deras vällovliga närmande till socialdemokrater med muslimsk tro har lett de kristna sossarna till flera tvivelaktiga beslut. Den 28 maj i fjol godkände Broderskaps styrelse ”Manifest för muslimska socialdemokrater” där plötsligt alla hbt-rättigheter försvunnit. Efter självmordsbomben i Stockholm tog Broderskaps ledare Peter Weiderud, avstånd från konstnären Lars Vilks eftersom ”troende muslimer – förmodligen en stor majoritet” känner sig ”kränkta” av hur Vilks använder yttrandefriheten (Expressen 14 dec).

Här börjar det bli farligt på riktigt. Man kan inte vara jämlik åt ett håll; jämlikheten kräver ömsesidighet. Snarare visar det sig bli en dubbelexponerad kolonialism, där man så underskattar dem man har att göra med att det i själva verket handlar om förakt, förpackat till förståelse.

Vad vänstern behöver är en tredje ståndpunkt med ett dialektiskt förhållningssätt till frågan om islam och mångkulturalismen. En som både vågar vara för muslimers rättigheter och mot den nyliberalt färgade främlingsrädslan samtidigt som man står upp för en kulturradikalism. Denna sekulära tredje ståndpunkt måste vara emot högerns antimuslimska politik i Sverige och EU. Den måste vara emot den västerländska imperialismen i den muslimska världen, och den måste arbeta för demokrati och oberoende. Men: den måste våga tillbakavisa all kulturrelativism som blundar för övergrepp som sker i religioners namn. Bara högern tjänar på att vi talar etnicitet i?stället för klass. En sådan humanism kräver att den inhumana svenska flyktingpolitiken som i dag genomförs i samförstånd mellan högeralliansen och socialdemokratin avvisas.

Kulturradikalism handlar om att försvara människan mot låghet och fördomar som håller henne nere, och ärligt nagelfara och kritiskt granska tendenser i samhället. Främlingsfientligheten är en naturlig fiende, men det är också svassandet för religionerna. Tyvärr har den postkoloniala vänstern misslyckats med allt detta.

I en debatt mellan en nyliberal som hävdar svensk grundlag mot en marxist som säger att sharia inte är så farligt, är vänstern förlorad. Den sekulära tanken är det yppersta försvaret både för yttrandefrihet och för religionsfrihet. Vi socialister måste stå upp för upplysningstankens humanism när alla andra sviktar.

Nyliberalismens ekonomiska politik har fört ett krig mot arbetarklassen världen över de senaste 25 åren. Detta krig förs mot både svenska och invandrade arbetare och sjuder i både radhus- och hyresrättsförorterna: frustration, segregation, klasshat. Inget av detta har med etnicitet eller religion att göra. Men när debatten slutar handla om ekonomiska och sociala frågor kortsluts politiken. Det är högern som vinner på att debatten styrs om från pensionssystem och skatter till slöjor och islam.

Vänsterns lösning är alltid social och måste byggas kring klass. Det var nyliberalismens misslyckande som till slut fick bägaren att rinna över på Kairos och Tunis gator.

Kampen mot islamofobin är helt central, precis som Andreas Malm och Mattias Gardell hävdar. Men för att vi inom vänstern försvarar muslimers rätt att utöva sin religion och rätt att leva här som alla andra svenskar, får vi aldrig blunda för det förtryck som religioner utövar där den går fram. Inte heller avfärda all kritik av religion som rasism.

Religioner är ideologier som måste granskas. Det var sekularisterna som fick kyrkans grepp att släppa i Sverige. Sekularismen är förutsättningen för demokrati.

”Religionen är folkets opium”. Men som Karl Marx fortsatte sitt feltolkade citat, är det också ”hjärtat i en hjärtlös värld”. Men i dagens flerreligiösa värld är sekularism ett naturligt sätt at styra en stat. Religionerna må vara hjärtat i en hjärtlös värld under överskådlig tid framöver, men får inte tillåtas vara dess hjärna.

Daniel Suhonen