Hon läste lite ur Tage Danielssons "Sagan om den stora ordransoneringen" ur "Sagor för barn över 18 år".
För min del innebar morgonandakten att jag dels fick något att tänka på, dels att jag plockade fram mina nio böcker av Tage Danielsson och började läsa om dem.
Jag gillar sagan om apan bäst.
Det var en stor apa som hette King Kong som blev infångad i Afrika av ett gäng huvudläkare.
Huvudläkarna förde med sig King Kong till sitt psykologiska laboratorium i Massachusetts. Där satte de in King Kong i en specialkonstruerad bur, i vilken det låg två stora träklossar, en båtshake samt en lång stång, som var en meter längre än båtshaken. En av väggarna i buren var en alldeles slät kraftig trävägg, i vilken på fem meters höjd fanns en lucka med trälock på gångjärn.
Nu hade huvudläkarna med hjälp av matematiskpsykologiska tabeller räknat ut att om King Kong begrep att han kunde ta den långa stången och med hjälp av den fälla upp träluckan uppe på väggen, därefter ställa den ena klossen på den andra under luckan, kliva upp på klossarna, haka fast båtshaken i luckans underkant, klättra uppför båtshaken och på så sätt ta sig ut ur buren – ja då skulle det vara bevisat att en apa av King Kongs typ kan tänka i flera led, vilket det skulle vara roligt för alla psykologer i hela världen att få reda på. King Kong satte sig ner och tänkte.
”Nu hoppas de att jag ska ta den långa stången och med hjälp av den fälla upp träluckan uppe på väggen, vidare hoppas de att jag ska ställa den ena av de här klossarna på den andra under luckan, kliva upp på klossarna, haka fast båtshaken i luckans underkant, klättra uppför båtshaken och på så sätt ta mig ut ur buren. Det är vad de hoppas” , tänkte King Kong. Utanför buren stod tio experimentiella psykologer med glasögon utan bågar och tidtagarur i händerna och stirrade allvarligt på King Kong.
King Kong lät hakan falla ner så att han såg ovanligt enfaldig ut. Han tog en av klossarna och kastade upp den i luften. När den föll ner med en duns klappade han förtjust i handhänderna och hoppade omkring lite på fothänderna. Sen tog han båtshaken och krafsade sig vällustigt på ryggen med den en stund. När han tröttnat på detta förehavande grep han tag i den långa stången, stack ut den genom gallret och kittlade den allvarligaste av de tio allvarliga psykologerna i magen med den. Stormförtjust ställde han sig därefter på huvudet på den andra klossen och klappade i alla fyra händerna samt utstötte gutturala läten.
”Det var en jävla dum apa” , sa de tio experimentiella psykologerna och gick ut ur rummet.
Så snart de var utom synhåll tog King Kong den långa stången och fällde med hjälp av den upp träluckan uppe på väggen, ställde så den ena klossen ovanpå den andra under luckan, klev upp på klossarna, hakade fast båtshaken i luckans underkant, klättrade vig som den apa han var uppför båtshaken, tog sig ut ur buren och lämnade i fyrsprång den experimentalpsykologiska institutionen, som ingen av de experimentiella psykologerna brytt sig om att låsa.
”Det var ena jävla dumma experimentiella psykologer” , sa King Kong för sig själv. Så tog sig King Kong med hjälp av sitt goda huvud tillbaka till mörkaste Afrika, där han i lugn och ro tänkte vidare på sin teori om det krökta rummet, som han fått idén till en dag när en banan föll med i huvet på King Kong.
Flera sagor
Sagan om den stora ordransoneringen
En dag sa Vår Herre till sin fru:
"Hör du Elvira, det är något alldeles förskräckligt vad människorna pratar och pratar i ett kör". Jag tycker det har blivit ännu värre på sista tiden med allt meningslöst pladdrande. För en sån som mej som ser allt och hör allt är det faktiskt lite smått irriterande, får jag säga."
"Nu ska du inte vara dum, Karl-Ragnar", sa Vår Herres hustru. "En liten pratstund då och då kan du väl unna de stackars människorna."
"Pratstunda mej hit och pratstunda mej dit", sa Vår Herre, "men nu får det bli ett slut på detta evinnerliga babblande. Jag tror ta mej håken att jag ska ta och ransonera orden för dom lite granna."
"Då får du allt vara så god och hålla dej till ditt manfolk då", fräste Vår Herres hustru. "Mina fruntimmer ger du dej inte på, kom det ihåg!"
"Jaja, Elvira, låt oss för all del inte ha något långt gräl om denna sak", sa Vår Herre fridsamt. "Om alla herrar blir lite tystare så blir det väl något bättre i alla fall."
Vår Herre satte sig ner och tänkte.
"Nu ska jag inte vara njugg utan tvärtom riktigt frikostig", tänkte han. "Jag ska ge dom tiotusen ord om dan, det ska väl för sjutton gubbar räcka åt dom. Få se nu, det blir tre miljoner sexhundrafemti tusen ord om året ... jag tror jag struntar i extra tilldelning för skottår, den dan kan dom väl i fridens namn hålla käften ... och så en sjutti åtti år så där ... tja, om jag drämmer till med att ge dom hundra miljoner ord var, räknat från födelsen, så har dom i alla fall god marginal för en hel del dösnack också."
Vår Herre utfärdade ett cirkulär med denna innebörd till alla manliga människor. Däri meddelades också att varje gång någon passerade ett jämnt miljontal ord så skulle det ringa liksom en liten klocka i örat på vederbörande. Och när någons ordranson var nästan slut och det bara var tio ord kvar skulle klockan ringa med korta signaler under en minut.
Det visade sig att Vår Herre räknat rätt, som alltid. Själva vetskapen om att ordförrådet var ransonerat gjorde att många av de talföraste herrarna på jorden satte sig ner och tänkte efter en stund var gång det ringde i öronen. Kanske har jag sagt för mycket, tänkte de. Kanske ska jag ta och tänka lite mer och prata lite mindre. Och så tänkte de efter en stund innan de sa något i fortsättningen. Till sin glädje märkte de att deras tal därigenom blev mera sammanhängande och intressant att lyssna till, och de hade stor framgång i livet tack vare Vår Herres visa beslut.
*
Hittills är det bara tre personer som har gjort slut på alla sina hundra miljoner ord.
Den första var en prästman som under många tjänsteår lagt ut skriften i så enastående långa prediktningar att det ringde i öronen på honom titt och tätt. Han brydde sig emellertid inte mycket om de där ringningarna, för han tänkte att åt Vår Herres egna tjänstemän finns det säkert något reservförråd om själva ordransonen skulle råka ta slut.
En dag när han just påbörjat sin söndagspredikan hörde han i öronen de korta envetna signalerna som betydde att nu hade han bara tio ord kvar. Men inte ens det tog han någon notis om.
"Chefen späder nog på med en extratilldelning, god som han är", tänkte han lättsinnigt.
Han var mitt inne i ett resonemang som börjat med att Jesus gick på vattnet och fortsatt med en jämförelse mellan denna gudliga promenad och det ogudaktiga beteende som många syndens trälar i vår upplösta tid visar prov på genom att i berusat tillstånd nattetid bada nakna i plaskdammarna framför våra muséer och kulturinstitutioner. Han fortsatte som om ingenting hänt i hans öron:
"Nu invänder syndaren: inte är det synd att leva rullan -."
Det blev gudomligt tyst i kyrkan. Församlingen tittade förvånat upp ur sin halvslummer. Var predikan slut med dessa ord? Ja, tydligen, för pastorn stod ju med ansiktet i händerna och sa ingenting mer. Efter en stund började en förvirrad orgel ljuda.
Den dagen hann alla till sin glädje hem från högmässan i god tid till Gamla skivbekanta, styrkta i anden av pastorns slutord att det inte är synd att leva rullan.
"Det var en ovanligt vacker predikan", sade församlingsborna till varandra, och ingen förstod varför pastorn efter denna söndag överfördes till en tyst tjänst på folkbokföringsexpeditionen.
*
Den andre i ordningen att drabbas av Vår Herres ordransonering var en PR-man i tvättmedelsbranschen. Han hade till yrke att från morgon till kväll, och särskilt på luncher och middagar, vara utomordentligt trevlig mot alla människor som hans företag kom i beröring med. Ni må tro att den PR-mannen kunde alla roliga historier om tvättmedel som finns och en hel del därtill, och dessutom behärskade han konsten att le med sina bländvita tänder hela tiden medan han pratade, så folk blev alldeles galna i honom och hans tvättmedel.
"Varje gång jag öppnar munnen läggs ett par strumpor ned i vårt tvättmedel någonstans i världen", brukade han säga med sitt oemotståndliga leende, och det hade statistikavdelningen på hans företag räknat ut åt honom, så det var faktiskt sant.
På en sådan PR-man ringde det förstås i öronen rätt ofta. Efter varje signal brukade han bli något betänksam, och den dagen tog han ingen Dry Martini före lunchen, för se Dry Martini lossade hans tungas band alldeles extra så att trevliga ord och trevliga slogans forsade ur hans leende mun som en trevlig flod vari husmodersföreningar och återförsäljare vällustigt drunknade.
När de sista upprepade korta signalerna ringde i hans öron satt han och åt lunch på sin firmas bekostnad med en delegation från Hemmens Forskningsinstitut. Han hade redan intagit sin Dry Martini den dagen, och innan han riktigt insett att hans sista klocka hade ringt slapp det trevligt ur honom:
"Ta vilket tvättmedel ni vill och jämför med vårt!"
Först då hejdade han sig. Herregud, tio ordsklockan! Och nio var redan sagda! Ett enda ord, tänkte han, ett enda!
Han stack handen i sin trevliga kavajficka och drog upp en fickförpackning med sin firmas tvättmedel som han alltid bar på sig. Han hällde upp en dödlig dos av tvättmedlet i sitt vinglas, höjde med sitt bländvita leende glaset mot de charmerade amanuenserna på Hemmens Forskningsinstitut och sa:
"Trevligt!"
Han drack ur och föll på ett intagande sätt död ned. Ty en PR-man kan icke leva utan möjlighet att ideligen säga något trevligt.
*
Nu undrar ni förstås vem den tredje mannen kan vara som gjorde slut på sina hundra miljoner ord. Jo, det ska jag säga er, att det var allt en politiker det. Han lade ut texten och svängde sig och for ut i anklagelser och småljög och domderade så till den milda grad att innan han ens var femti år gammal hade det ringt i hans öron nittionio gånger.
Och nu stundade det till val, och den här politikern satt kring ett bord i sällskap med sex politiska motståndare och en radiochef, för nu skulle det minnsann bli TV-debatt.
Den här politikern jag talar om tittade stint in i TV-kameran och sa på sin noggrant uppmätta tid elvatusenfemhundrasextitre ord varav vi på måfå kan plocka ut trygghet, alla, folkpension, ni ljuger, levnadsstandard, sammansvärjning, väljarna vill veta, folkpension, dumheter, planering, 1956, fonderna, vanliga människor, låglönegrupper, förtroende och folkpension.
När det var dags för slutappell ringde det små korta signaler i den här politikerns öron. Då blev han så paff så han sa till hela folket alldeles spontant: "Jag har pratat så mycket strunt så jag håller käften."
Tack vare denna slutappell blev den här politikern vald till statsminister och regerade sedan i många år.
Eftersom han inte längre kunde ägna en massa tid åt att prata omkull väljarna så hade han i stället hela dagarna på sig till att tänka lite grann och uträtta en massa saker, så han blev allt den bästa statsminister som detta land någonsin haft, som det stod i partiets årsbok.
Och är han inte död så regerar han väl än.
*
Och just nu, medan ni läser detta, sitter Vår Herre och summerar för sin hustru resultatet av sin stora ordransonering.
"Du hör ju att det är betydligt tystare på herrsidan nu, Elvira", säjer han. "Nu får vi allt ta och tänka på att utsträcka ransoneringsbestämmelserna även till spinnsidan, hör du du. Det borde väl du vara med på, du som tjatar jämt och samt om emancipation och allt det där snacket." (I sitt stilla sinne tänkte Vår Herre att det bästa vore ju om även hans egen hustru fölle under ransoneringsbestämmelserna, men det sa han förstås inte.)
"Emancipera mej hit och emancipera mej dit", sa Vår Herres hustru. "En sådan ordransonering för damer får du i så fall verkställa över min döda kropp, Karl-Ragnar."
Nu är det ju på det viset att Vår Herres hustru aldrig dör. Det är allt er smala lycka det, talträngda satkärringar!
Det var en gång en flicka som hette Europa. Hennes föräldrar hoppades när hon föddes att hon skulle bli nånting stort, och därför döpte de henne till Europa.
Lilla Europa växte upp på en herrgård i Sörmland och fick lära sig allting som en intagande flicka av god familj bör lära sig: ridning, franska och att hålla på sig. Hemmet var harmoniskt och lyckligt och hennes föräldrar var goda och snälla.
Men så en dag omkom Europas far och mor i en hästkrock i en ridvägskorsning. Nu var det slut med sötebrödsdagarna för stackars Europa. Hon togs om hand av en elak faster och farbror som pinade hennes känsliga sinne med hårda ord. Och aldrig fick Europa träffa jämnåriga kamrater, allra minst gossar.
Den olyckliga Europa drömde sig bort till sin egen drömvärld, där Kärleken satt i högsätet och Lyckan bodde. Hennes drömmar utövade en sällsam mystisk kraft på hennes sinne, särskilt som hon inte visste vad de betydde.
Europas elaka faster och farbror ville gärna bli av med den besvärliga flickan. De beslöt att sända henne till Frankrike, där ju de flesta är katoliker och alltså inte antastar unga flickor. Faster och farbror avkrävde Europa ett heligt löfte att leva rent och inte träffa några pojkar. Detta lovade Europa gärna, eftersom hennes älskade föräldrar lärt henne att detta var riktigt.
Europas snåla faster ville inte att hon skulle resa till något dyrt ställe, och därför beslöts i samråd med Cooks resebyrå att hon skulle deporteras till Camargue, den egendomliga del av Frankrikes sydkust som består av Rhônedeltats jättelika marskland, platt och fuktigt och befolkat av hästar, ryttare, fåglar, fågeljägare, fiskar, fiskare och tusentals svarta tjurar.
*
Så for Europa till de svarta tjurarnas land. Hon blev inackorderad som paying guest i ett nunnekloster. Där fick hon läsa sådana böcker som Vatikanen godkänt och hade präktigt tråkigt en tid.
En morgon i dagbräckningen bad Europa abbedissan att få låna en häst för att rida ut på slätten. Efter någon tvekan lät abbedissan henne få hyra en av klostrets hästar, ett sto.
Glad och befriad red Europa ut genom klosterporten och fram över den vida saltbemängda jorden. Mistralen fläktade ljumt i hennes blonda hår. Medelhavet låg blankt vid södra horisonten. Livet började likna ett äventur lite grann.
Då skalv marken. Ut ur den uppgående solen såg hon ett svart moln av tjurar komma emot sig. Europa höll hänförd in hästen. Hjorden gled förbi, snabbt som den svarta skuggan av ett enstaka åskmoln.
Det var då hon såg honom. Han var svartare än alla de andra tjurarna, svart som den svartaste medelhavsnatt. Han satte klövarna i marken, stannade upp, lösgjorde sig ur den bortilande hjorden, stod där ensam kvar och såg på Europa.
Hon visste det med ens: honom var det hon sett i sina drömmar! O att hon skulle få möta honom i verkligheten! O att hennes ensamhetens dagar äntligen var räknade!
Hon steg av hästen och gick fram till honom. Fåglarna tystnade, slätten slutade andas.
"Tjur", sa hon. Rösten skälvde. "Tjur. Jag har kommit nu."
Han såg kärleksfullt på henne.
"Jag älskar dig", viskade hon. "Älskar du mig också?"
Han vidgade näsborrarna och frustade ömt samförstånd.
"Men jag är en ärbar flicka, tjur. Jag är bunden av ett löfte till mina kära bortgångna föräldrar."
Hans blick blev lätt besviken, men han sänkte undergivet huvudet och önskade frid över deras minne.
De promenerade sakta, länge, genom den höga vassen, hon talade kärlekens ord, och de utbytte kärlekens blickar. Innan hon slutligen motvilligt satte sig på sitt sto igen för att hinna hem till klostret på utsatt tid hade de avtalat ett nytt möte dagen därpå, vid den ensamma pinjen som lyckats resa sig i ensligt majestät på saltslätten.
Stoet blev Europas förtrogna. För henne utgöt Europa sitt hjärtas lycka, längtan och kval. De var som systrar.
*
Detta blev den lyckligaste tiden i Europas liv. Tjur och hon träffades varje dag, badade tillsammans i de långa dyningarna, såg tillsammans med nyvaknat intresse på traktens sevärdheter: kyrkan i Saintes-Maries de la Mer - bara utifrån, för en oförstående vaktmästare ville inte låta Tjur komma in - fästningsvallarna i Aigues-Mortes, där Tjur med någon svårighet lyckades ta sig uppför trappan så att de kunde promenera runt hela stadsmuren - ja en dag begav de sig ända till Nîmes, sex mil norröver, för att se på den berömda arenan. Tjur betraktade den heta tjurfäktningsarenan med blandade känslor. Den eftermiddagen var han lätt betryckt, men Europa tröstade honom och muntrade upp honom med ömma ord. De besåg emellertid inte flera sevärdheter den dagen.
Tjur var en underbar kavaljer: uppmärksam, vänlig, öm. Jämsides med kärleken växte en stark vänskap upp mellan dem, byggd på ömsesidig respekt och beundran.
Men ju längre tiden led, dess närmare kom det hotande molnet vid horisonten: hur skulle det gå med dem? Kunde de få varandra, någonsin? Europa grubblade mycket häröver. Att fråga abbedissan om råd var ju uteslutet, eftersom enligt hennes sätt att se båda kontrahenterna måste vara katoliker. Att utverka tillstånd från faster och farbror var lika otänkbart: de hade redan tidigt strängt tillhållit henne att inte komma dragande med en utlänning.
Tjur lyssnade till Europas redogörelser för dessa problem med en resignerad rynka i pannan. När hon slutat smekte han henne varligt över kinden med hornet och ryckte på sina breda axlar. Det finns inget hopp, sa axelryckningen. Det finns inget hopp.
*
Obevekligt närmade sig slutet. Abbedissan tyckte att Europa rände ute för mycket med stoet och sände telegram till hennes faster med begäran att hon skulle hämtas hem.
Tjurs och Europas glädje över att vara tillsammans blandades med allt större portioner av vemod och förtvivlan. Europa kände dessutom en egendomlig oro i sitt hjärta, som om ödet bankade därpå med sin knutna näve.
Den sista dagen begav sig Tjur och Europa till en liten avsides belägen restaurang i Grau-du-Roi och intog en enkel avskedslunch. De såg varandra djupt i ögonen och lovade tyst att aldrig glömma varandra.
Så begav de sig till sin ensamma pinje, dröjde sig kvar, ville inte skiljas, kände tomhet i sina hjärtan. När Europa slutligen kysste Tjur på pannan och red bort på sitt sto vände Tjur bort huvudet för att dölja tårarna som sipprade ur hans tillgivna ögon.
Då hördes dånet av hovar på saltjorden. Två ryttare i svarta slokhattar närmade sig.
Ödet bankade högre och högre i Europas hjärta.
Ryttarna fängslade Tjur med rep. Han gjorde inte det minsta motstånd. Vad hade han att leva fri för?
Europa satte hälarna i stoets länder och red fram till hästmännen.
"Vad gör ni?" flämtade hon. "Låt bli honom!"
"Han ska till Nîmes på corrida", sa den ene hästmannen. "Han är ovanligt fin. Han blir bra på arenan."
"Ni får inte", snyftade Europa utom sig. "Ni får inte. Inte han!"
"Det är inte så farligt, lilla fröken." Den andre hästmannen verkade vänligare. "Dom dödar inte tjurarna i Nîmes. Så fort toreadoren har lyckats få bort en kokard som man sätter mellan hornen på tjuren så är det över. Det är som en lek, både för tjuren och tjurfäktaren."
Europa blev lugnare, men ödet ville ändå inte sluta med sina dova bankningar. Hon kände att hon måste stanna hos Tjur tills det var över. Hänsynen till allt annat än kärleken flög bort som en vind.
"Jag kommer dit, Tjur!" ropade hon efter honom. "Jag kommer!"
*
De otaliga valvbågarna i den väldiga antika arenan i Nîmes var heta av söndagssol. Trikolorer fladdrade, söndagsklädda provençalare fyllde luften med sin vänliga dialekt, fanfarer ljöd, och mellan en mustaschprydd man i basker och en mustaschprydd man i basker satt Europa med döden i hjärtat. Hon hade klätt sig i de franska färgerna, röd basker, vit blus, blå kjol, eftersom hon ville att Tjur skulle bära hennes färger i sin blåvitröda kokard.
Tjurfäktaren gjorde entré till folkets jubel, bugade sig för hedersläktaren och stod där bredbent och stolt. Och så kom Tjur, inmotad på arenan av hästman med trubbiga treuddiga spjut.
Tjur tog ingen notis om treuddingarna som man försökte reta upp honom med. Hans blick for över publiken tills han upptäckte Europa. Då föll han på knä med frambenen i den heta sanden och sänkte huvudet i en djup reverens för sitt hjärtas dam. Hon såg den hopplösa förtvivlan i hans ögon, och hennes hjärta ville brista.
Tjur reste sig, vände sig mot tjurfäktaren och gjorde en plötslig, rasande attack mot hans röda skynke. Tjurfäktaren utförde i det exakta ögonblicket sin parad, ett blixtsnabbt steg åt sidan och en lika blixtsnabb rörelse med armen in mot kokarden mellan Tjurs horn.
Hans lätta handrörelse hade synbarligen effekten av en jätteslägga. Mitt i språnget stannade Tjur upp och föll på sanden som träffad av en åskvigg.
Ett förbluffat sorl steg ur publiken. Europa satt andlös och lyssnade till ödets slag i hjärtat.
Tjurfäktaren gick försiktigt fram mot Tjur, som låg orörlig på sanden. Han lade örat mot Tjurs bringa, tittade in i hans ena öga, reste sig och slog ut med armarna i en sydfransk axelryckning.
"Han är död! Han är död!" ljöd det runtomkring Europa.
Europa visste. Hans hjärta hade brustit!
Ödets bankningar hade tystnat i hennes bröst. Endast tomhet fanns där nu. Hon snyftade sakta. En tår föll ned på det varma stengolvet, som en vemodig punkt för en kärlekssaga för vilken i vår moderna kultur intet utrymme finnes.
Sagan om den högfärdiga oxfilén
Det var en gång en riktigt välhängd och fin oxfilé som låg och såg stöddig ut på en köttdisk i Östermalmshallen.
"Maka på er, era trådiga ynkryggar", snäste han åt fläskkotletterna och den utskurna biffen och bredde ut sig ännu mer. "Maka på er så jag får plats och syns ordentligt. Jag är det finaste köttstycket i norra Europa!"
En gammal dam kom fram och såg på honom.
"Det var mig en fin oxfilé", sa hon.
Oxfilén stötte menade den utskurna biffen i sidan. Där hör du, menade han på.
"Vad kostar den?" sa den gamla damen.
Men när hon fick höra vad oxfilén kostade gick hon därifrån.
"Det var rätt åt dej, din gamla apa", tänkte oxfilén. "Mej får man inte så där utan vidare inte. Jag ska inte ätas, jag ska beundras på avstånd. Se så vacker jag är!"
En herre i plommonstop kom och besåg honom.
"Den ser bra ut", sa han. "Får jag titta lite närmare."
Expediten tog tag i oxfilén och höll fram den.
"Nädu, farbror, dej vill jag inte bli uppäten av", tänkte oxfilén och drog ihop sig så mycket han orkade så han såg riktigt seg ut.
"Nä, den var då inget vidare", sa herrn i plommonstopet och gick.
"Trodde du ja", myste oxfilén och bredde ut sig igen på disken så han blev vackrare än någonsin.
Nå, hur det nu var så gick hela den dagen utan att oxfilén blev såld. Så fort någon ville köpa honom snörpte han till sig så han såg riktigt oaptitlig ut.
Nästa dag började på samma vis. Framåt lunchdags märkte oxfilén till sin förvåning att han liksom inte orkade dra ihop sig så mycket som han kunde när han var ung.
"Nå", tänkte han, "jag blir nog inte såld i alla fall. Folk tycker naturligtvis det är synd att förtära någonting av det vackraste som livet har att bjuda." Han menade därmed sig själv, förstås.
Och underligt nog blev han inte såld den dagen heller. Kanske är det med oxfiléer som med människor, att även om det inte direkt syns på utanskriften så känner man ibland liksom i luften att det är ett exemplar med osympatiskt sinnelag man har råkat på, och då drar man sig för att umgås med vederbörande. Alltnog, oxfilén förblev osåld.
På den tredje dagens morgon låg han där lösare och ledigare i köttet än någonsin. Han kände sig trött. Om han hade haft någon uppfattning om åldrandets problem hade han kanske förstått att han började bli gammal, men nu hade han inte det.
"Här ser du en som folk inte näns äta opp", försökte han bräcka falukorven med. Men tonfallet lät på något vis inte lika övertygat som tidigare.
Plötsligt hörde han charkuteristen säga till ett av sina biträden:
"Den där börjar bli gammal. Den får vi ta till pyttipannan."
Oxfilén tog för givet att detta tal gällde ett eller annat veset innanlår - ända tills en slaktarnäve brutalt grabbade tag om honom och bar iväg med honom.
Vad var nu detta? Han, den vackraste köttbiten som skådats i detta land som överflödar av magert sidfläsk, skulle han göras till hackmat som ett annat gristryne? Visste man inte hut?
Nej, det visste man tydligen inte. Oxfilén kände sig inte så karsk längre när han hörde fläskkotletternas hånfulla fniss borta vid disken. Och när den stora kniven närmade sig honom började han nästan avundas de vanliga enkla utskurna biffarna som hade ryckts bort i förtid från hans sida vid disken och sålts, kanske till eleganta hushåll där det ingalunda kunde betraktas som en skam att bli grillad och förtärd. Allt, blott icke detta! För en oxfilé finns det ett öde värre än döden, och det ödet heter pyttipanna.
Nå, han skars i små bitar och blandades i mängden. Han kände sig splittrad och nere. Hans bedrövliga sinnestillstånd smittade av sig på korv- och potatisbitarna som nu blivit hans kamrater, vilket allt tillsammantaget gjorde att hela pyttipannan såg obeskrivligt vissen och sorglig ut. Ingen ville ha en sån bedrövlig pyttipanna.
Om aftonen slängdes hela pytten i soptunnan. Oxfilén svimmade i fallet, bit för bit, och det var en barmhärtig sak, för då slapp han åtminstone märka hur till och med råttorna skyggade för honom. Han återfick aldrig medvetandet utan avled i sinom tid lungt och stilla i en ålder som för en oxfilé är så skamligt hög att jag inte ens vill tala om den.
Ja, så kan det gå för en oxfilé som inte hyser tillbörlig respekt för hälsovårdsnämnden.
En man hette Sigurd. Starkast var han på Island. Ingen man rådde på Sigurd.
Harald hette en väldig kämpe. Harald harmades på Sigurd för hans styrkas skull.
I kämpalek möttes Harald och Sigurd. Lång blev striden i den fyrkantiga ringen.
Sigurd spräckte Haralds skalle. Ihjälslagen låg Harald, den väldige kämpen.
Sigurd prisades mycket för detta. Ingen jämlike hade Sigurd i manlig idrott.
Haralds broder Gunnar närde hat till Sigurd för sin broders död. Illa talade Gunnar om Sigurd.
Ont tal nådde Sigurd.
Sigurd trädde in över Gunnars tröskel.
"Ond tunga är mans bane", talade Sigurd.
Sigurd dräpte Gunnar.
Ting blev hållet. Sigurd talade:
"Harald dräpte jag. Pris rönte jag därför. Gunnar dräpte jag. Tvåfalt månde jag nu prisas."
"Pris röner icke dråpare i fri mans hem", talade lagmannen.
Sigurd fjättrades för Gunnars död.
Intet förstod Sigurd härav. Pris röner Haralds baneman, vanära Gunnars. Fjättrad blir kämpe för dråp, om ej i fyrkantig ring.
Sigurd riste sina fjättrar och kvad:
| "Vrång är världen, rutten rätten. Pris får mandråp, mandråp straff. Harald drap jag, Gunnar även. Orätt gör man Väldig kämpe. Lika lön för lika arbete, det är min paroll." |
Nu ska jag berätta för er sagan om en ung flicka som helst vill vara anonym. Det började med att hon kände sig förfärligt ensam och så oändligt gärna ville bli älskad av någon. I sitt bryderi skrev hon ett brev till en snäll tant som hade en personlig rådgivningsspalt i en ansedd veckotidning. Och nu får den snälla tantens brev, som trycktes av i tidningen, själva berätta den här sagan.
Mars 1959
Kära "Förfärligt ensam"! Jag förstår så väl er situation, och jag känner varmt med er i er svåra belägenhet. Det enda jag kan trösta er med är att oändligt många andra 17-åriga flickor har det lika svårt som ni. Ni skriver att ni själv tycker att ni ser ganska trevlig ut, och av ert brev att döma verkar ni vara en rar flicka. Men det är väl ofta så att kontaktproblemen i er ålder bottnar i osäkerhet från båda kontrahenternas sida. Försök att komma ur det uppskruvade tillstånd ni nu befinner er i! Skogspromenader och gymnastik brukar hjälpa. Om ni i sådana okonstlade sammanhang umgås med jämnåriga kamrater ska ni se att era problem får rimligare proportioner. Och eftersom ni tycker om att dansa och själv säger att ni dansar ganska bra så ska ni se att det till sist ordar upp sig, så ni slipper vara "panelhöna" när sista dansen kommer. Förresten är det inte så "hopplöst" som ni säger att aldrig bli följd hem; goda böcker och en stund vid grammofonen kan säkert kompensera den saken, om ni riktigt försöker. Lycka till!
Juni 1959
Kära "Tidigare förfärligt ensam"! Det var snällt av er att skriva till mig igen och tala om att ni nu träffat en pojke som ni tycker om och som av allt att döma också tycker om er! Ni skriver att ni är osäker på om hans känslor är äkta eller om det bara är att han "vill", som ni uttrycker saken. Ni tycker att han är för het på gröten och blir "sur" när ni säger ifrån, och ni undrar om ni kanske är alltför försiktig. Kära ni, man kan aldrig vara alltför försiktig! Men å andra sidan måste ju ens känslor få ett sådant spelrum att bekantskapen får en grogrund att blomma i, så att den kan utvecklas till verklig kärlek. Ingen annan än ni själv kan bestämma hur ni ska göra i ett sådant fall, men ni måste förstås tänka på att om han nu som ni säger inte har några möjligheter att försörja en familj inom en rimlig framtid så måste ni ta med det i beräkningen. Det enda råd jag kan ge är att ni prövar era känslor för varandra en tid, lär känna varandra riktigt ordentligt och öppet talar med varandra om dessa problem. Är hans känslor för er av ädel halt så stannar han nog kvar hos er även om ni "håller på er", ska ni se. Lycka till!
Augusti 1959
Kära "Vet varken ut eller in"! Ni byter signatur från brev till brev, så det är tur att ni talar om för mig att det är ni som är min gamla vän "Tidigare förfärligt ensam"! I ert nuvarande svåra bryderi ska ni förresten tänka på att er första signatur var "Förfärligt ensam" - och det är ni ju ändå inte nu längre! Tvärtom har ni ju träffat den här pojken som tycker så mycket om er att han nu säger att han inte kan vänta längre. Snälla ni, tänk både en och två gånger innan ni gör något som ni kanske kommer att ångra senare i livet! Jag är inte den som vill framstå som någon "moraltant", det vet ni, jag vill att människor ska vara lyckliga i sitt intima samliv. Det är därför jag ägnar mitt liv åt att ge råd till människor som har det svårt. Men till er säger jag ändå: tänk både en och två gånger! Ni säger att det nu känns "rätt" för er båda två att er kärlek får sin "naturliga utlösning". Om det verkligen är så, och om ni verkligen grundligt tänkt igenom konsekvenserna av en sådan handling, så kan jag bara ger er det råd som ni ber om: skaffa er ett pessar! Ni kan enklast vända er till Riksförbundet för sexuell Upplysning på er ort, eller till er egen läkare. På RFSU kan ni också få alla de upplysningar ni vill ha i sammanhanget. Lycka till!
Oktober 1959
Kära "Försmådd"! Det smärtar mig mycket att höra att er kärlek, som ni trodde oändligt varaktig, brunnit ut och blivit till aska. Ni är rädd att ni inte var till lags åt er pojkvän den första - och tydligen enda - natten. Då kan jag berätta för er att det mycket ofta är tvärtom: den manlige kontrahenten är generad över sitt eget beteende i intima sammanhang, och det kan mycket väl vara därför er pojkvän dragit sig ur leken. Så det ska ni inte vara ledsen för, upp med hakan bara! Som jag sade till er flera gånger i mitt förra brev är det klokt att tänka sig för både en och två gånger innan man gör något som man kanske kommer att ångra längre fram i livet. Nu står ni i just den belägenheten som jag då varnade er för - men situationen är väl ändå inte så hopplös som ni utmålar den? Ni är 18 år, ser ganska bra ut och har ju livet framför er! Ni fann inte den rätte första gången - men hur många gör det, om ni tänker efter? Och visst förstår jag att det känns både snöpligt och skamligt för er att ha givit er åt en ovärdig man, men ni kan också tänka så att ni är ju ändå en erfarenhet rikare - en erfarenhet som kanske kan komma er väl till pass längre fram i livet. Det kan väl också finnas något positivt i att ha blivit mera mogen? Tänk på det när ni känner hopplösheten komma över er! Lycka till!
April 1960
Kära "Nytt liv"! Jag kan inte säga hur glad jag är att min kära vän från i fjol skriver till mig igen under en så livsbejakande signatur! Vad betyder de problem ni berättar om i jämförelse med det vidunderliga att ni fått kärleken åter! För om det nu är så att den man ni träffat på kvällskurserna i porslinsmålning verkligen älskar er, så tror jag inte att era farhågor kan vara så berättigade som ni tror. Det är visserligen sant att män som har en djupt kristen livsåskådning inte anser att flickor bör ha haft intimt umgänge före giftermålet, men å andra sidan är ju en av hörnstenarna i den kristna etiken just förlåtelsen. Om ni öppet talar om för honom hur det förhöll sig i fjol och hur det hela gick till, så ska ni se att det ordnar upp sig. Det är väl för övrigt den enda väg ni kan gå om ni verkligen älskar honom och vill gifta er med honom. Ni måste tro på hans kärlek lika mycket som på er egen! Lycka till!
Maj 1960
Kära "Nytt liv - för evigt?" Ser ni då hur rätt jag hade när jag rådde er att tala öppet med en kristne vän! Han förlät er! Att han sedan samtidigt avkrävde er ett löfte att under resten av ert liv inte älska någon annan än honom, varför skulle det nödvändigtvis behöva vara ett så stort problem som ni gör det till? Kan man inte lika gärna se saken så att just detta krav på ett sådant löfte är det slutliga beviset på att ni här har att göra med en kärlek som varar livet ut? Inte alla människor har lyckan att någonsin i livet möta en sådan kärlek, och min mening är att ni skulle göra dumt i att inte anamma den, särskilt som ni säger att ni själv älskar honom mer än allt annat på jorden. Om ni innerst inne hyser några farhågor för att era ömsesidiga känslor skulle "ta slut", måste ni naturligtvis tänka både en och två gånger innan ni gifter er med honom, som han så gärna vill, men om ni verkligen älskar honom, så tveka inte! Lycka till!
Juni 1961
Kära "Lycklig men rådvill"! Tack för att ni skriver så utförligt om ert giftermål och ert lyckliga hem! Det är sådana brev som gör att mitt rådgivningsarbete känns som ett kall som verkligen har en innebörd. Jag är lycklig med er!
Beträffande ert problem är det så att det mest praktiska är plastblöjor, det finns t. ex. av märket OLU, nummer 1 eller 2 till att börja med. Lycka till!
September 1962
Kära "Mycket trött"! Ert brev har gjort mig djupt upprörd. Har man som ni fått två barn på två år är det omänskligt av er man att begära av er att ta risken för ännu ett barn redan nu. Även om hans kristna tro förbjuder att preventivmedel används i det äktenskapliga umgänget, bör ni här ovillkorligen hålla på kvinnans rätt att säga ifrån. Ni har ju själv inte samma principiella uppfattning som han i detta sammanhang, och då bör ni framhålla för honom att ingen livsåskådning kan ta ifrån en annan människa rätten att bestämma över sin egen kropp och dess funktioner. Lika väl som ett uttryck för hans trosuppfattning skulle detta beteende kunna tolkas som ett utslag av motbjudande manlig egoism! Ni bör insistera på att skaffa er ett pessar! Lycka till!
Oktober 1962
Kära "Förtvivlad"! En örfil, ehuru utdelad i stundens ingivelse, parad med er mans envisa vägran att låta er använda pessar, kan väl i och för sig vara en giltig anledning till skilsmässa. Ni bör dock tänka er för både en och två gånger innan ni tar ett sådant steg. Ni tänker så mycket på hur barnen ska få det, säger ni, och även om ni inte delar er mans åsikter om i vilken anda barnen ska uppfostras så måste ni tänka på att ett hem är i alla fall ett hem. Men om det nu är så att ni absolut inte orkar med flera barn på ett bra tag så är väl enda utvägen att ni vänder er till en advokat. Lycka till!
November 1963
Kära "Fruktansvärt ensam"! Det smärtar mig djupt att läsa ert brev. Ni skrev att ni absolut måste tala ut med någon. Det gläder mig mycket att ni skriver till mig.
Ni säger att ni vantrivs med ert förvärvsarbete, att ni inte har några riktiga vänner och att era båda barn egentligen trivs bäst i sällskap med sin mormor och morfar, där de vistas om dagarna. Kära ni, då ska ni tänka på att för ett barn är en mor ändå alltid en mor!
Men det värsta, skriver ni, är det löfte ni gav er f. d. man innan ni gifte er, löftet att aldrig i fortsättningen älska någon annan än honom. Ni känner er fortfarande, trots alla förståndsmässiga resonemang, bunden vid detta löfte. Till det kan jag bara säga att rent förståndsmässigt säger det sig ju självt att ett sådant löfte inte längre kan anses gälla, men å andra sidan är ju detta en fråga som måste avgöras i ert eget inre, av er själv och ingen annan.
Ni skriver att ni måste få råd, ovillkorligen, ni orkar inte längre, och ibland känns det som om det vore bättre att vara död.
Kära ni, det är aldrig bättre att vara död! Döden är slutet på allting, även på förmågan att ändra ett ödesdigert beslut! Glöm aldrig det, snälla ni!
Det bästa råd jag kan ge er är att ni måste försöka komma ur det uppskruvade tillstånd ni nu befinner er i. Skogspromenader och gymnastik brukar hjälpa. Om ni i sådana okonstlade sammanhang umgås med jämnåriga kamrater ska ni se att era problem får rimligare proportioner. Lycka till!
November 1963
Kära "Orkar inte längre"! Jag kan inte säga hur ledsen jag blev när jag läste ert sista brev. Jag är inte säker på att ni gjorde rätt när ni beslöt er att ta detta sista oåterkalleliga steg. Men det är ändå en tröst att tänka på att ni nu i alla fall inte är olycklig längre. Tack för alla brev!
En dag fick borgarrådet Tödde besök.
"Goddag, Tödde."
"Goddag, Mödde."
"Jag skulle vilja ha en fyrarummare på Järvafältet."
"Javisst, Mödde."
"När blir den fäddig?"
"Nätta år, Mödde."
"Ajö, Tödde."
"Ajö, Mödde."
Nästa år kom Mödde till Tödde.
"Goddag, Tödde."
"Goddag, Mödde."
"Jag skulle ha min fyrarummare på Järvafältet."
"Det bidde ingen fyrarummare."
"Bidde det ingen fyrarummare? Vad bidde det då då?"
"Det bidde en enrummare."
"Bidde det en enrummare? När blir den fäddig?"
"Nätta år, Mödde."
"Ajö, Tödde."
"Ajö, Mödde."
Nästa år kom Mödde till Tödde.
"Goddag, Tödde."
"Goddag, Mödde."
"Jag skulle ha min enrummare på Järvafältet."
"Det bidde ingen enrummare."
"Bidde det ingen enrummare? Vad bidde det då då?"
"Det bidde ett parkeringshus."
"Bidde det ett parkeringshus? När blir det fäddigt?"
"Nätta år, Mödde."
"Ajö, Tödde."
"Ajö, Mödde."
Nästa år kom Mödde till Tödde.
"Goddag, Tödde."
"Goddag, Mödde."
"Jag skulle ha min plats i parkeringshuset på Järvafältet."
"Det bidde inget parkeringshus."
"Bidde det inget perkeringshus? Vad bidde det då då?"
"Det bidde ingenting."
"Bidde det ingenting?"
"Nä, det bidde ingenting. Ajö, Mödde."
"Dra åt helvete, Tödde."
Niklas Persson låg på sitt yttersta och bredvid satt hans kära gamla hustru Beata och förtäljde honom den sista saga han skulle få höra i livet.
"Nu när du dör, Niklas", berättade Beata, "så far din själ upp till Sankte Per, och han släpper in dig i paradisets eviga nejder."
"Hur ser den hära själen ut då?" undrade Niklas. "Ser han ut som jag, eller är det något som faller bort i hanteringen? Har han mustasch, till exempel?"
"Du frågar så dumt, Niklas", sa Beata. "Själen har alla dina goda och vackra egenskaper och är skön till att skåda i sin vita fotsida klädnad."
"Såna där fotsida saker snubblar man väl på om man inte är van, Beata? Är det inte tillåtet med byxor och skjorta tror du?"
"Allt det där blir alldeles självklart för dig bara du är död, Niklas. Och i paradisets nejder får du sedan i evinnerlig salighet lyssna till harpomusiken."
"Vad spelar dom för bitar månntro? Kan man få önska sig, tror du, som i Det ska vi fira? Undras om dom kan Hammarforsens brus?"
"Sådana världsliga och förgängeliga melodier spelas inte av änglarna uti himmelen, Niklas. Utan att det är himmelska toner av en skönhet och harmoni som du i ditt bräckliga jordiska skal inte kan göra dig en föreställning om. Och så får du föra himmelska samtal med Vår Herre och alla själar som uppstigna till himmelen äro."
"Tror du Per Nilsson i Backen är där?"
"Ja, Niklas, det tror jag, för han var innerst inne en god och fin människa."
"Han är skyldig mej tjuge kroner i alla fall. Tror du man kan få tillbaks dom däroppe?"
"I det höga sysselsätter man icke sitt rena sinne med så tarvliga ting som penningar, Niklas."
"Vad har man för sej då, närmare bestämt?"
"Man för fromma samtal med alla själar och lyssnar till den ljuveliga harpomusiken, har jag ju sagt."
"Ja, men när man har gjort det en bra stund och kanske tycker att man skulle vilja ha nånting annat för sej, vad gör man då?"
"Man tröttnar aldrig i himmelen, Niklas. Det där förstår du nog inte förrän du är där."
"Kommer du dit så småningom, Beata?"
"Men Niklas då, det vet du väl att jag gör."
"Du är välkommen", sa Niklas. "Får vi bo ihop då, och umgås som normalt är mellan man och hustru?"
"Kära min gubbe, i himmelen har man skakat av sig allt sitt jordiska stoft och trår icke längre till förgängliga jordiska fröjder."
"Det är synd på så rara ärter", sa Niklas eftertänksamt.
"Ingenting är synd i himmelen, Niklas, det vet du väl."
"Men vad ska vi ha för oss då, du och jag? Det finns ju inga drumlar till grannar att prata skit om heller, för dom är väl inte där, kan jag tro."
"Vi skola föra höga samtal om evärderliga ting och vad ovanefter är, och vi skola taga varandras händer och varandra fram genom paradisets ängder i evinnerlig salighet."
"Då blir man väl så småningom rätt så trött i fötterna, Beata?"
"Himmelska fötter blir aldrig trötta, Niklas."
"Bjudes det på snus i himmelens rike, Beata?"
"O nej, allt är där rent och vitt, och inga jordiska laster hyser man begärelse till. Man dväljes där i evighet, omsusad av änglakörens och harpomusikens underbara harmoni."
Då steg Niklas Persson resolut upp från sitt yttersta och levde vidare, för han tänkte att ska det bli som Beata förtäljer så är det allt bäst att man stannar där man är.
Och lever de inte än så är de väl döda.
