Svenska Kyrkan

Jag hade svårt att tänka mig en kampanj som riktas mot hederskultur när Antje var ärkebiskop. Varje kritik mot hennes tystnad inför hederskultur och kristnas förföljelse, fick henne att dra på offerkoftan och börja yra om att hon som kvinna inte fick full respekt.

Den nye ärkebiskopen ser än så länge ut att vilja lyssna på kritik utan att bli kränkt och han verkar förstå Svenska Kyrkans uppbyggnad.

Det är inte ärkebiskopskansliet som talar för Svenska Kyrkans åsikter och vilja; det gör församlingarna och de talar aldrig med en röst!

Först måste det klarläggas följande:

Svenska Kyrkan är inte ärkebiskopskansliet och ärkebiskopens politiska utspel är inte förankrade i Svenska Kyrkan eftersom Svenska Kyrkan är dess församlingar!

Öppna dörren till folkyrkan och vädra ut hot och förtryck 18 mar 2022

Det fanns en tid då åsiktsfrihet rådde i Svenska kyrkan och då det var fullt naturligt att präster engagerade sig politiskt, från höger till vänster. Åtskilliga har suttit i riksdagen och där gett Svenska kyrkan ett positivt ansikte. Andra har gjort sig kända som goda lokalpolitiker.

Tillsammans har de visat att Svenska kyrkan är större än partierna och rymmer människor av samma grundvärderingar som dragit olika slutsatser.

Denna viktiga öppenhet har numera förbytts i en totalitär kyrklig agenda, där de som utnyttjar sina demokratiska rättigheter att uttrycka åsikter och engagera sig i olika sammanhang riskerar att utsättas för mobbning, utfrysning och trakasserier. Ja, till och med att stå upp för kristna värden och ideal kan nu ses som oacceptabelt.

Respekten och den goda gemenskapen i kyrkan har ersatts av en tystnadskultur, där maktspråk talas och där rädslan för repressalier förlamar verksamheten. Den fria kyrkan har utvecklats till en sluten, politiskt styrd sammanslutning, där tidigare självklara värderingar ersatts av militanta vänsterståndpunkter.

Nyligen blev det känt att ärkebiskopen Antje Jackelén i ett brev läxat upp en moderat politiker som på nätet fällt en kort kommentar i samband med att kyrkomötet fattat beslut om att utreda Israel för folkrättssbrott. Jackeléns maktspråk får en god illustration av att hon skickade brevet för kännedom till partiledaren och partiledningen.

Så går det, var det tydliga hotet, för den som uttrycker ens ett uns av kritik mot Svenska kyrkan.

Huvudsakligen sker dock åsiktsförtrycket inom själva kyrkan. Åtskilliga präster har under den nya kyrkoordningen tvingats bort från sina tjänster på grund av föregivna samarbetsproblem. I många fall har samarbetsproblemen handlat om att det politiskt tillsatta kyrkorådet haft andra uppfattningar om kyrkans lära än prästen.

Några präster har råkat riktigt illa ut. Redan för tio år sedan kallades prästen Annika Borg till förhör i Stockholms domkapitel, efter anmälan av kollegan Anna-Karin Hammar, en person som starkt bidragit till den åsiktsbegränsning som nu präglar kyrkan. Under åren som gått har Annika Borg även kallats upp till ärkebiskopen, där hon kunnat konstatera att artiklar som hon skrivit och initiativ som hon varit delaktig i funnits samlade i en dossier.

Men åsiktsregistrering och åsiktsförföljelse är väl förbjudet i svensk lag?

Också prästen Helena Edholm har vittnat om de trakasserier hon utsatts för, bland annat sedan hon tillsammans med Annika Borg tog initiativ till Facebook-gruppen Mitt kors, som ett sätt att stödja förföljda kristna runt om i världen. Initiativet fick stort folkligt gensvar men ogillades av ärkebiskopen och de vänsterpolitiker som tagit kontroll över Svenska kyrkan.

En öppen folkkyrka – det var så Svenska kyrkan förr med stolthet beskrev sig, en kyrka där alla var välkomna. I dag har Svenska kyrkan stängt dörren.

Men den stängda dörrens kyrka kommer att få uppleva att många väljer att stanna utanför. Att kliva in i en kyrka som präglas av hot och åsiktsterror är inte lockande. Öppna dörren och vädra ut!

Carin Stenström

ledarsidan@varldenidag.se

Annika Borg är präst, teologie doktor och skribent. Hon har blivit känd som en stark kritiker av den nuvarande ledningen för Svenska kyrkan. I en debattartikel i SVD (19/2) krävde Borg till exempel att den ärkebiskopsroll som infördes på 1990-talet måste skrotas.

I förra veckan offentliggjorde Borg också ett mejl som ärkebiskop Antje Jackelén skrivit till en politiker som gillat Borgs inlägg i sociala media. Men trots konflikten med kyrkans ledning uppmanar Annika Borg kritiska medlemmar att stanna i kyrkan. SNB har träffat henne.

Varför vill du ta bort ärkebiskopsrollen?

Därför att den under de senaste tre ärkebiskoparna har utvecklats till en plattform för politiska utspel. Det är varumärkesbyggnaden som har accelererat under Antje Jackelén. Kring ärkebiskopen finns det centrala Kyrkokansliet som håller på med kommunikation och har olika policyavdelningar. Så har det inte alltid varit och det är egentligen ingenting som Svenska kyrkan behöver.

Du har blivit motarbetad för dina åsikter men är det verkligen något som är nytt? Har kyrkan inte alltid slagit ned på dissidenter?

Jag skulle säga att det är nytt. Dels att man systematiskt samlar på åsikter som människor ger uttryck för inom ramen för fri åsiktsbildning. Men också om vad det är man slår ned på, nämligen kritik mot ärkebiskopen. Och sedan anklagas man för att vara illojal bara för att man har en annan åsikt. Det skapar en rädslans kultur. Man kan bli uppkallad på samtal och de tar kontakt med makthavare ute i samhället. Tidigare har präster kunnat ha en annan åsikt än sin biskop.

Om du fick nystarta kyrkan – hur hade du gjort?

Jag skulle ha fullföljt skilsmässan mellan kyrka och stat. Kyrkomötet skulle få vara just kyrkomöte - inte ett politiskt ombudsmöte som det är idag. De kvarvarande politiska partierna; Socialdemokraterna, Sverigedemokraterna och Centerpartiet måste sluta ställa upp i kyrkovalen. Sedan skulle jag banta den nationella nivån av kyrkan som har svällt. Svenska kyrkan har blivit som en upp och nedvänd triangel. Men det är ju i församlingen som det goda sker. Det är där kärnan är. Det finns en andlig nöd i Sverige och det är den vi ska hålla på med. Kyrkan ska ge människor nycklar att förstå sina liv utifrån kristen tro. Till det behövs inga politiska tjänstemän.

Upplever du att du har stöd för de här idéerna?

Jag märker att det finns en enorm trötthet inom Svenska kyrkan på politiseringen, på de ständiga utspelen, på centraliseringen och att man kör över församlingarna. När jag kritiserat utvecklingen har jag fått stöd som överraskat mig – från personer som normalt inte håller med mig

Vad säger du till dem som vill lämna av kyrkan av politiska orsaker?

Jag förstår dem men jag vill uppmana dem att stanna kvar i kyrkan. Jag tycker de ska engagera sig i sin egen församling. Stanna kvar och var ett stöd för oss som vill förändra.

Har du själv aldrig funderat på att lämna?

Mitt engagemang och mina prästlöften är något som är mycket större än några tillfälliga politiska biskopar. Jag har inte avlagt löften som handlar om att vara lakej till någon politisk åsikt. Det jag har gått in i är mycket större. Det handlar om Gud och om Jesus Kristus. Jag tror på Svenska kyrkan, att den kan förändras och att den har en viktig roll att fylla.

Intervjun gjord av Mathias Bred/ SNB

Anna Karin Hammar (S), Lisa Tegby (Posk), Roberth Krantz (S) och Daniel Tisell (C).

Fyra politiker som är besatta av att detaljgranska en liten del av Mellanöstern medan de blundar för övriga Mellanösterns diktaturers övergrepp mot folkrätt och Mänskliga Rättigheter.


Den här kvartetten vill inte se, de vill inte höra och de vägrar att säga något om brutaliteten i Mellanösterns diktaturer.



Demokrati, folkrätt, mänskliga rättigheter, jämställdhet, tryckfrihet, religionsfrihet och rätt till samkönad kärlek, är begrepp som kvartetten är ointresserad av.

Ytterst få betalar sin kyrkoavgift för att driva politiska kampanjer mot Mellanösterns enda demokrati.

Lagom till adventstid blir vi påminda om de antisemitiska tendenserna i Svenska kyrkan. Kyrkomötet förra veckan biföll ett förslag från kyrkostyrelseledamoten Daniel Tisell (C), Göteborgs stift, där kyrkan ska granska huruvida Israel är en apartheidstat.

Man kan undra varför ett trossamfund ska utreda andra länder. Kommer Svenska kyrkan sedan fortsätta med att utreda Kina, Venezuela eller någon av alla de arabiska diktaturer som ligger i samma region som Israel?

Det kommer den förstås inte. Precis som flera debattörer vid kyrkomötet påpekade handlar det om en ensidig fixering vid Israel. Ändå gick förslaget igenom, tack vare röststarka Centern och Socialdemokraterna. Även POSK ställde sig av någon anledning bakom den antisemitiska motionen.

För det handlar om en form av antisemitism. Att försöka beskriva Israel som en rasistisk statsbildning och att avkräva landet ett annat uppträdande än andra demokratier ingår bland de definitioner av modern antisemitism som International Holocaust Remembrance Alliance, IHRA, har tagit fram, och som Sverige har ställt sig bakom.

Just det är intressant för på regeringens hemsida lovar Stefan Löfven ”att som statsminister och människa” föra kampen mot antisemitismen. Som en viktig punkt jämte Malmökonferensen lyfter Löfven fram att Sverige fått förtroendet att nästa år vara ordförande för just IHRA. Löfvens linje verkar inte helt förankrad i det egna partiet.

Två dagar efter beslutet att utreda apartheid i Israel avslog samma kyrkomöte en motion från Kristdemokraterna om att kyrkan skulle uppmärksamma förintelsens minnesdag. Socialdemokraterna var emot förslaget.

Svenska kyrkan borde kunna ha en positiv och fredlig roll i Israel-Palestina. Men i stället har kyrkans företrädare under de senaste årtiondena deltagit i bojkottningskampanjer, spridit material som talar om judisk lobbyism och till och med besökt Hamasledare i Gaza. Däremot problematiserar Svenska kyrkan så gott som aldrig extremismen eller korruptionen på den palestinska sidan.

Det finns något ojämnt och ensidigt som skaver. Här hemma är relationerna till den judiska minoriteten en del av historien som kyrkan ogärna konfronterar. I onsdags hölls en försoningsgudstjänst i Uppsala där ärkebiskopen bad samerna om ursäkt för förtryck i historien. Ett gott initiativ. Men varför gör man inte något liknande om antisemitismen?

Till Svenska kyrkans fördel ska sägas att motståndet mot apartheidmotionen på kyrkomötet var kraftfullt. Två talare som utmärkte sig var göteborgarna Jerker Schmidt (Borgerligt Alternativ) och Fredrik Sidenvall (Frimodig Kyrka). Även biskopen i Karlstads stift, Sören Dalevi, röt ifrån mot ensidigheten. Men trots protesterna kunde Centerpartiet och Socialdemokraterna driva igenom motionen.

Det visar ytterst på det olyckliga i att Svenska kyrkan styrs av politiska partier. Genom att utnyttja kyrkan som arena kan Centern och Socialdemokraterna vinna en och annan väljare med starka uppfattningar om Israel. Men förlorarna är kyrkans vanliga medlemmar. Ytterst få av dem betalar sin kyrkoavgift för att driva politiska kampanjer mot Mellanösterns enda demokrati.

Ända från att romarriket gjorde kristendomen till sin officiella religion har judarna utsatts för förföljelse och diskriminering. Den förföljelsen spred sig över hela Europa och fick som tragiskt resultat Adolf Hitlers och nazismens försök att utrota den judiska folkspillran. Denna antisemitism har också haft ett starkt fotfäste i Sverige och begränsade t.ex var judar fick bo i vårt land och vilka yrken de fick utöva. Åren kring andra världskriget blev även i Sverige ett mörkt kapitel då starka krafter försökte försvåra för judar att söka skydd undan Nazitysklands förföljelse.

På senare år har judehat och antisemitism börjat gro igen via invandringen från muslimska länder och svenska extremister som börjat dyrka nazismens idéer. Judar som är utsatta för antisemitism har börjat fråga sig om de längre kan bo kvar i Sverige. Det är inte tryggt att ute i offentligheten skylta med sin judiska identitet, vilket resulterat i att en del har tagit steget att fly till Israel, en utveckling som också synts i bland annat Frankrike där flera blodiga attentat mot judar har skett.

I en tid när ånyo judar förföljs och det i delar av den muslimska världen pågår en etnisk rensning så valde majoritet på Kyrkomötet förra veckan att rösta ja till ett yrkande om att ”lyfta frågan” om att granska folkrättens tillämpning i Israel och Palestina, även utifrån” FN:s apartheidkonvention och Romstadgans skrivningar om apartheid.”

Palestinierna har under mycket lång tid levt i en trängd situation i konflikten med Israel. Men det har till avgörande del varit självförvållat genom ständiga attacker mot judar från gangsterregimen Hamas och proklamationer om att utrota den judiska staten och driva judarna ut i Medelhavet. Konflikten har också försvårats genom palestiniernas upprepade vägran att acceptera flera konstruktiva fredsförslag som USA tagit fram.

Att hävda att Israel är en apartheidstat som nu en majoritet i kyrkomötet ger uttryck för är sakligt sett fel. Det är en skamfläck för den svenska kyrkan, men också för de fyra personer som drev fram förslaget – Anna Karin Hammar (S), Lisa Tegby (Posk), Roberth Krantz (S) och Daniel Tisell (C) – och för den knappa majoritet som tog beslutet och därmed sällar sig till en antisemitisk historisk tradition som borde ha nått vägs ände. Extra illa är det också eftersom den svenska kyrkan grundades av en antisemit, Luther.

Världen av idag har en rad länder där människor utsätts för förföljelse, diskrimineras och vill fly. Men dessa lyfts inte fram på kyrkomötet fastän det finns många att välja på. Till staten Israel vill däremot palestinier flytta, vilket visas av kalla fakta. Den arabiska befolkningen har ökat från 1.2 miljoner till nästan 1.9 sedan staten Israel bildades, vilket knappast vore möjligt om denna magnet på araber med muslimsk tro är en apartheidstat. Men antisemitiskt anfäktade personer på kyrkomötet väljer att ensidigt peka ut det land som utgör den enda demokratin i denna del av världen och dessutom det tryggaste landet att leva i.

Heder åt de biskopar bl.a Sören Dalevi, Andreas Holmberg och Åke Bonnier som gått ut och protesterat mot kyrkomötets vansinniga beslut. Nu måste också de politiska partier som nominerat personer med antisemitiska reflexer till kyrkomötet tydligt ta avstånd från dessa företrädare och de åsikter de står för. För inte är det väl Socialdemokraternas och Centerpartiets uppfattning att Israel är en apartheidstat?

Antje Jackelén – ärkebiskop

Askop Bintje i Antjeborg och hennes två företrädare har genom sin vänstervridning svårt sargat förtroendet för min kyrkas högsta ledning.

Det började med Mitt Kors och sedan har det bara rasat.

FB Mitt Kors

Bloggen Mitt Kors

Allt om ärkebiskopen


JAG FICK INTE TJÄNSTEN PÅ STI PGA MIN KRITIK MOT ÄRKEBISKOPEN

Ni som läst mina tidigare inlägg (Facebook 26/10 och 19/11) vet att jag sökte tjänsten som direktor på Svenska teologiska institutet i Jerusalem, men att jag inte blev kallad till intervju. Sex timmar efter mitt inlägg på Facebook (19/11), om att jag trots meriter och internationella och nationella vitsord inte blev intervjuad, så mejlade utrikeschefen Erik Lysén, vid kyrkokansliet i Uppsala, att jag nu skulle kallas.

Delar av intervjun som sedan ägde rum hade karaktären av ett ”förhör”, liknande det jag var med om när jag för ett antal år sedan kallades upp till ärkebiskop Antje Jackelén. Vid sin sida hade hon en pappersbunt med sådant jag skrivit, i huvudsak i sociala medier, och jag skulle stå till svars. Hon menade att jag var illojal mot kyrkan och mot henne när jag framförde kritik.

Samma metod användes under intervjun med Lysén. Jag tillät det, jag till och med välkomnade det och förstod det denna gång, för jag tänkte att vi måste tala om ”elefanten i rummet”, lägga korten på bordet och vara uppriktiga. Det kunde vara läkande och var viktigt, ansåg jag.

Mina akademiska och yrkesmässiga meriter och erfarenheter, mina nätverk och mina visioner för STI var enligt arbetsgivaren på topp. Orsaken till att jag inte är aktuell för tjänsten är en helt annan. Det finns, enligt Erik Lysén, ett ”förtroendeunderskott”. Det ”förtroendeunderskottet” exemplifierades av honom under intervjun, och det uppföljande samtalet, med att jag kritiserat ärkebiskop Antje Jackelén på Twitter/sociala medier på följande punkter:

- Hennes stöd för utspel med antisemitiska och antijudiska tankefigurer och konnotationer.

- Hennes Israelfientlighet.

- Hennes samarbete med och legitimering av Muslimska brödraskapet.

- Att hennes (och Lyséns) bakgrund är reformert och inte svenskkyrklig.

Jag får således inte tjänsten på STI på grund av min kritik mot ärkebiskopen. Men om jag i framtiden visade mig lojal och hjälpte till att läka kyrkoledningens trasiga relationer med Israel och stora delar av den judiska kommuniteten, kunde jag kanske komma i fråga för någon annan tjänst längre fram, menade Lysén.

Jag hade sträckt ut en hand och var beredd att göra allt som står i min makt att läka, värna och vårda de uppbyggda relationerna vid STI samt bidra till att skapa nya relationer och att göra alla ansträngningar jag förmår för att värna och utveckla ett gott samarbete, och lojalitet, med min arbetsgivare i rollen som direktor. Jag – och alla dem som gett mig sina vitsord – fick en örfil tillbaka.

Min yttersta lojalitet som präst är evangeliet. Min yttersta lojalitet som präst och människa är sanningen. Präster har inte alltid varit – och kan inte och ska inte alltid vara – lojala med den kyrkliga överheten. Hela fundamentet för en evangelisk-luthersk kyrka är att Luther till slut vände sig mot kyrkans maktsfär.

Det som hänt är större än tjänsten på STI. Det som skett handlar ytterst om evangelisk frihet, om prästämbetets helgd och om den enskilda människans samvete. En kristen människas frihet är även denna: att lyssna till sitt samvetes röst.

Biskop Krister Stendahl – som gett namn till den tidigare Krister Stendahl-professuren på STI och vars namn den nuvarande stiftelsen vid Lunds universitet lånar – var ”min” biskop och mentor. Han uppmuntrade mig genom hela min väg till prästämbetet, han uppmuntrade mig att forska, och var mitt akademiska bollplank, och han uppmanade mig att aldrig sluta debattera i offentligheten. Det var hans stipendium jag hade tilldelats för mina studier på STI 1989. Hans ande och anda känns väldigt långt borta.

Det ska bli intressant att studera de meriter de som gått vidare i processen har och vilka den nya direktorn för STI kommer att ha – och hur lojaliteten med ärkebiskop Antje Jackelén har tagit sig uttryck.

Under det uppföljande samtalet tydliggjordes det för mig att om jag nu offentligt berättar om STI-processen, så kommer kyrkoledningen att se det som ytterligare ett bidrag till att öka på ”förtroendeunderskottet”.

Det finns mer att säga. To be continued.

”Kyrkan bör skrota ärke­biskopens roll” Publicerad 2022-02-19


Det är dags att avskaffa den oklara ärkebiskops­roll som infördes så sent som på 1990-talet, skriver prästerna Johanna Andersson och Annika Borg.

Ärkebiskop Antje Jackelén avgår senare i år och processen med att välja en efterträdare är i gång. Så sent som år 1990 beslutades det att Uppsala stift – ärkestiftet – ska ha två biskopar: en stifts­biskop och en ärke­biskop, den senare med oklara arbets­uppgifter. Fram till år 1990 var således biskopen i ärke­stiftet både stifts­biskop och ärke­biskop och ansvarade för biskops­vigningarna. Den nyordning som infördes på 1990-talet behöver nu utvärderas.

Innan 90-talets förändring fanns ett minimalt administrativt kansli till ärke­biskopens förfogande. I dag består den nationella nivån av ett svällande kyrko­kansli i Uppsala, där ärke­biskopens kansli ingår. Kyrko­kansliet har expanderat till drygt femhundra medarbetare. Det finns exempelvis en enorm kommunikations­avdelning med över femtio medarbetare samt olika policy­avdelningar. När en tung över­byggnad växer, men inte ägnar sig åt kärn­verksamheten, vet vi från andra samhälls­sektorer vad som sker. Resultatet är alltid detsamma: förödande.

Konsekvenserna av det på 90-talet införda och otydliga ärke­biskops­uppdraget har blivit att tid och resurser har funnits för att bygga upp en annan plattform. Fram har mejslats en arena utifrån vilken den frikopplade ärke­biskopen tagit sig olika mandat. Successivt har varumärket ”ärke­biskopen” och en personfixering etablerats.

Felaktigt har det kommit att uppfattas som om ärke­biskopen är politisk tales­person för Svenska kyrkan och chef över de andra biskoparna. Det är i själva verket främmande för kyrkans lutherska teologi och tradition, där församlingarna är kärnan. I Svenska kyrkan har inte ärke­biskopen mandat att lägga sig i övriga stifts och biskopars angelägenheter. I andra lutherska kyrkor, exempelvis i norra Tyskland, ställer man sig frågande till att alls ha en ärke­biskop.

De tre decennierna med denna 90-tals­nyordning har präglats av en kyrklig utveckling som kan sammanfattas med fyra p:n: politisering, polarisering, positionering och pengar.

• Politisering. Politiseringen har accelererat genom den oklara roll som skapades när ärke­biskopen slutade att vara kopplad till de konkreta biskopliga uppgifterna i stift och församlingar.

De tre ärke­biskopar som verkat enligt nyordningen, K G Hammar, Anders Wejryd och Antje Jackelén, har alla drivit på för en politisering av Svenska kyrkan. Ärke­biskops­rollen har de använt till att ta ställning i sakpolitiska frågor.

Exempel på dagspolitiska utspel, som åter­kommande skett från ärke­biskops­stolen, är de migrations­politiska för ökad invandring. Men, om migration finns det en mångfald av åsikter bland Svenska kyrkans medlemmar.

Andra politiska ställnings­taganden har handlat om klimat­frågor, där även tidigare språkrör för Miljöpartiet kritiserat ärke­biskoparna för att sakna teologisk grund. Ytterligare exempel är aktiviteter tillsammans med LO mot dåvarande borgerliga regeringens social­försäkrings­politik samt utrikes­politiska ställnings­taganden mot Israel med uppmaningar till bojkotter.

Det senast uppmärksammade utspelet från ärke­biskops­stolen gällde ett tvärsäkert fördömande av den planerade gruvan i Kallak (Jokkmokk).

Sakpolitiska ställnings­taganden står i motsats­förhållande till en biskops uppdrag: att verka för enhet och sammanhållning. För att med integritet kunna fullgöra sina uppgifter är det en förutsättning för alla biskopar att de står fria från politiska bindningar.

• Polarisering. Politiseringen har bidragit till en polarisering på flera sätt: dels mellan Svenska kyrkans medlemmar och dels mellan den nationella nivån och kyrkans stift och församlingar.

De politiska utspelen har fjärmat människor från kyrkan och människor med olika åsikter från varandra. Alarmerande många kyrko­medlemmar har lämnat Svenska kyrkan i protest.

Nationell nivå har initierade kampanjer och politiska initiativ som påförts församlingarna uppifrån, utan att församlingarna efterfrågat dem eller har intresse av och resurser för att ansluta sig. Makten har således flyttats från församlingar och stift till den nationella nivåns tjänste­män och ärke­biskopen. En sådan struktur gynnar otillbörlig makt­utövning.

Svenska kyrkans roll som en samman­hållande kraft i samhället behöver återupprättas.

• Positionering. Församlingarnas och stiftens egenmakt har således tunnats ut samtidigt som den nationella nivåns och kyrko­politikens inflytande expanderat. Den förändring av kyrko­mötet som inträdde år 1982 förvandlade i praktiken kyrko­mötet till att vara ett ombuds­möte för politiska nominerings­grupper. Kyrkan styrs av ett politiskt utsett kyrko­möte som väljer en kyrko­styrelse där ärke­biskopen är ordförande.

Om ärkebiskops­uppdraget återgick till att ingå i uppgifterna för biskopen i ärkestiftet kommer den nationella nivån att bantas ned avsevärt. Positionerna återställs därmed. Den nationella nivån kommer då att fungera som stöd­verksamhet för stift och församlingar, inte tvärtom. Det skulle även få en dämpande effekt på den makt­position det politiskt tillsatta kyrko­mötet har.

• Pengar. Svenska kyrkan skulle slippa en kostsam valprocess med tillhörande hearingar, politiska mobiliseringar och person­kampanjer inför ett ärke­biskops­val.

Kostnaden för den enorma över­byggnaden på nationell nivå kommer att minska. Det skulle automatiskt bli en ökande kostnads­kontroll över ärke­biskopens resor, konferenser och andra aktiviteter – och stramare bedömningar av behovet av dessa verksamheter.

Avslutningsvis: Sveriges internationellt mest kände ärkebiskop Nathan Söderblom (1866–1931) kunde kombinera ärke­biskops­uppdraget med att vara stifts­biskop i Uppsala och med sitt breda ekumeniska engagemang. Nuvarande och kommande biskopar i ärke­stiftet skulle självklart kunna klara av sitt uppdrag på samma vis.

En återgång till den tidigare ärkebiskops­rollen, förankrad i stifts- och församlings­liv, skulle bromsa politiseringen och polariseringen. Det skulle återställa rimliga proportioner mellan de olika kyrkliga nivåernas positioner och minska utflödet av pengar. Det är förtroendet för Svenska kyrkan det handlar om.

Avstavning Antje

Att ha Antje Jackelén som ärkebiskop var ungefär som att ha Donald Trump som president i USA.

Hennes faktaresistens handlade bland annat om utsatta kristna på svenska asylboenden.

Under galgen medgav hon att kristna förföljs för sin tro i resten av världen men om svenska förhållanden teg hon.

Hennes agerande inför Facebookgruppen "Mitt Kors" blev en ren katastrof när hon började yra om islamofobi, antimuslimska tankekomplexet och störningar i "den interreligiösa diskursen".

Antje utgav sig ofta för att vara Svenska Kyrkans talesperson eftersom hon inte förstod att det är församlingarna som är Svenska Kyrkan och församlingarna talar aldrig med en röst!

Antje försökte vara Svenska Kyrkans högsta chef i stället för att vara dess högsta tjänare.

Hon förstod aldrig den upp-och-nedvända pyramidens organisation.

Hennes svar på frågan om vem som gav den bästa bilden av Gud, Jesus eller Muhammed borde ha diskvalificerat henne från uppdraget!

Hon vägrade svara!

Intervjun i UNT bekräftade megalomanin.

Afghanerna och Svenska Kyrkan

Aktivister som uttalar sig för Svenska Kyrkan bör betänka sina mandat.

Anställda på Svenska Kyrkan ska tjäna församlingen och de här propagandisterna har tappat fotfästet helt.

Mariadöttrarna

 

Pandemisk panik

Kyrkan och politiken

 

EKA – En kyrka för alla

Eka är det partipolitiskt obundna alternativet!

Vi välkomnar fler engagerade att söka sig till arbetet i kyrkan, inte minst opolitiska obundna grupper som Posk, skriver fem representanter för Eka.

Det är mycket bra och viktigt att många engagerar sig i Svenska kyrkan, särskilt i dessa tider med stor oro och osäkerhet i hela världen. Då är kyrkan det trygga och säkra som har funnits länge och som kan ge hopp i svåra tider.

Talespersonerna från Posk påpekar i sin insändare att den klassiska partipolitiken inte har någon plats i kyrkan och kyrkans arbete. Det är nog de flesta överens om även om det fortfarande finns politiska partier som ställer upp i kyrkovalen. Kanske är det av gammal vana eller kanske har man ännu inte förstått att partipolitiken inte ska styra kyrkans verksamhet.

Sedan förra kyrkovalet, 2017, finns Eka En kyrka för alla, en partipolitiskt obunden nomineringsgrupp. Vi fick stort stöd i valet och blev den största gruppen i kyrkofullmäktige och Eka har haft förtroendevalda i Enköpings pastorat i alla instanser. Eka bildades strax före valet och fick då ihop namn till en imponerande valsedel som lockade många väljare. Eka kommer att ställa upp också i höstens kyrkoval med en utökad valsedel med många av de gamla namnen men också många nya. Bland annat från Fjärdhundra som efter valet kommer att bilda nytt pastorat tillsammans med Enköpings pastorat.

Det program som Eka hade framgång med förra gången har reviderats och förtydligats något och vi tror att förtroendet består för detta vinnande koncept. Församlingarna i Enköpings pastorat är grunden för kyrkans arbete och verksamheten i dessa utformas gemensamt av förtroendevalda och anställda. Kyrkan är en del av samhällslivet och deltar aktivt i samhället. Kyrkan är också en plats dit människor får komma med sina livsfrågor och samtala om tro och liv. Kyrkobyggnaderna och kyrkogårdarna är mötesplatser som ska vårdas på ett ekonomiskt hållbart sätt och vara trygga att besöka.

Eka är en lokalt etablerad partipolitiskt obunden grupp i Svenska kyrkan i Enköpings pastorat. Vi gör inte anspråk på att ha svaren på alla frågor men vi har under denna mandatperiod lyckats få gehör för många av våra synpunkter och förslag. Vi välkomnar fler intresserade och engagerade att söka sig till arbetet i kyrkan. Inte minst opolitiska obundna grupper som Posk. Tillsammans kan vi skapa den kyrka som invånarna i Enköping behöver.

Eka i Enköpings pastorat

Jessica Sjöström, Enköping
Lena Furberg, Lillkyrka
Mats O Karlsson, Enköping
Sigbritt Dahlberg, Bred
Tomas Lagerwall, Litslena

Replik på insändarsvar av Jessica Sjöström, Lena Furberg, Mats O Karlsson, Sigbritt Dahlberg och Tomas Lagerwall 3/3

”Eka är det partipolitiskt obundna alternativet” skriver EP i rubriken den 3 mars. Vi hoppas att rubriken är satt av tidningen och inte speglar Ekas självuppfattning, eftersom det ju finns flera partipolitiskt obundna alternativ. Den nybildade Posk-gruppen i pastoratet är bara en av flera opolitiska nomineringsgrupper.

Undertecknade har valt att kandidera för Posk, eftersom vi tror att Posk också behövs och kan göra skillnad. Demokratin mår också bra av flera listor att välja mellan för alla kyrkotillhöriga som ska gå till valurnorna i höst.

Posk har nu ett lokalt valmanifest, som kompletterar de frågor som drivs i stiftsfullmäktige och kyrkomötet. Det är fem punkter som vi vill arbeta för i pastoratet, om vi får förtroendet.

Värna de lokala församlingarnas liv. I en tid då krafter också inom kyrkan strävar mot sammanslagningar och stordrift drar Posk åt andra hållet. De lokala församlingarna måste ha stor frihet att råda över sig själva. Pastoratet får absolut inte bli en enda församling, för det skulle slå sönder det lokala arbetet helt. Denna uppfattning driver Posk konsekvent även i stiftet och kyrkomötet.

Diakoni är mission. Människor som marginaliserats och av olika skäl finns i samhällets utkant är kyrkans centrum. Kyrkan är inte till för sig själv utan för att "rädda den flämtande lågan och räta det böjda strået". Det lokala diakonala arbetet ska stärkas, och förutsättningarna för pastoratet att bli en icke-kommersiell välfärdsaktör till exempel inom äldreomsorgen ska undersökas.

Skapelsen är vår nästa. Svenska kyrkan har på nationell nivå beslutat att kyrkan ska vara klimatneutral år 2030. Enköpings pastorat måste snarast upprätta en färdplan dit. Inför samtliga beslut behövs en klimatkonsekvensanalys.

Låt gravstenarna stå kvar. Det kristna framtidshoppet har burits av många generationer före vår, och om det vittnar gravstenarna på våra kyrkogårdar. De är en del av vårt kristna och kulturella arv, och ska inte i onödan tas bort från rymliga kyrkogårdar.

Från tro till handling. Det har gått många årtionden sedan de flesta förtroendevalda i pastoratet och dess församlingsråd konfirmerades. Alla ska erbjudas en grundkurs i kristen tro. Ur det kan en ny församlingsinstruktion växa fram.

Kandidater för Posk i Enköpings pastorat

Johan Krafve, Löt
Carina Norlén, Märsön
Anne Lenke, Enköping
Anders Cyrillus, Veckholm
Stefan Sundbäck, Enköping

Påsktiden

Målningen är INTE gjord av Da Vinci!

Da Vinci betyder "Från Vinci"

Leonardo kom från orten Vinci

och hade inget efternamn!

Kom ihåg det!

Leonardo di ser Piero da Vinci

var son till Piero och kom från Vinci.

SEPTUAGESIMA

Påskkretsen inleds med söndagen Septuagesima redan sjuttio dagar före påskdagen. Septuagesima är latin för "den sjuttionde" och betecknar första söndagen i förfastan och syftar på den sjuttionde dagen före påsk. Med septuagesima påbörjas den föreskrivna fyrtio dagar långa fastan. Om man gör en sträng tolkning av reglerna för fastan skall den pågå i fyrtio dagar före påsk, men utan att man räknar de fastefria veckodagarna: torsdag, lördag och söndag.

ASKONSDAGEN

Askonsdagen inträffar enligt kyrkokalendern 46 dagar före påsk (40 vanliga dagar som man fastar och sex söndagar då man inte fastar) och inleder den egentliga fastetiden. Askonsdagen har fått sitt namn efter sedvänjan att strö aska på de botgörare som denna dag jagades ut ur kyrkan. Efter absolution fick de åter komma in i kyrkan på skärtorsdagen.

Under kvällens askonsdagsmässa är det vanligt att prästen tecknar ett kors med aska på gudstjänstdeltagarnas pannor för att påminna om människans dödlighet. I folklig tradition kallar man ibland felaktigt onsdagen före skärtorsdagen för askonsdagen.

FASTAN

Att fasta före påsk ses inom kyrkan som en förberedelse genom en tid av försakelse. I över sex veckor påminns vi om att vi en dag måste lämna allt vi har omkring oss, men livet behåller vi genom anden! Askonsdagen och långfredagen är de strängaste fastedagarna.

Jesu intåg i Jerusalem, palmsöndagen

Söndagen före påsk är palmsöndagen, som inleder stilla veckan. Palmsöndagen vittnar om Jesu intåg i Jerusalem, då folket hälsade honom med palmkvistar i händerna.

PÅSKFRIDEN INLEDS, DYMMELONSDAGEN

För att markera att man är i stilla veckan och att långfredagen närmar sig ville man förr dämpa klangen på kyrkklockorna. På onsdagen före påsk bytte man därför ut metallkläpparna i kyrkklockorna med trästavar, så kallade dymblar. Därav namnet dymmelonsdag. Genom en missuppfattning kallas dymmelonsdagen i folklig tradition ofta för askonsdagen (se ovan).

JESU SISTA MÅLTID MED LÄRJUNGARNA, SKÄRTORSDAGEN

Under sin sista måltid med lärjungarna instiftar Jesus den heliga eukaristin, grunden för vårt nattvardsfirande: ”Sedan tog han ett bröd, tackade Gud, bröt det och gav åt dem och sade: ’Detta är min kropp som blir offrad för er. Gör detta till minne av mig’. Efter måltiden tog han på samma sätt bägaren och sade: ’Denna bägare är det nya förbundet genom mitt blod, som blir utgjutet för er’. (Luk )

Genom dessa ord och handlingar har den kristna traditionen allt sedan dess förstått att offren av Jesu kropp och blod var ett tydligt tecken på det offer som kulminerade på korset.

Johannes återger det långa och rörande samtalet vid slutet av måltiden. Det är då det nya budet uttalas, fullbordandet av det som ska känneteckna en kristen: ’Ett nytt bud ger jag er: att ni ska älska varandra. Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra. Alla skall förstå att ni är mina lärjungar om ni visar varandra kärlek’.

JESU DÖD, LÅNGFREDAGEN

För en kristen är Jesu död på korset en av de absolut viktigaste händelserna i världshistorien. Genom hans död får vi en försonad relation med Gud själv. Han beskrivs som ”Guds lamm som tar bort världens synd” (). ”I honom och genom hans blod har vi friköpts och fått förlåtelse för våra överträdelser” (Ef ).

Jesus är inte en människa som blivit Gud – Jesus är Gud som kommit till oss som människa! Hans lidande är Guds lidande. Jesu blod är Guds blod. I Jesu död är det inte vi människor som offrar någon av oss för Gud, det är Gud som offrar sig för oss. Jesu död blir därför en verklig mötesplats mellan Gud och människa. Genom vår tro blir Jesu död beviset för och medlet genom vilket vi tar emot Guds förlåtelse.

I Apostlagärningarna säger Paulus: ”Ni skall alltså veta, mina bröder, att genom honom förkunnas syndernas förlåtelse för er, och genom honom blir var och en som tror rättfärdig och friad från allt det som ni inte kunde frias från medan ni stod under Moses lag. (Apg )

JESU UPPSTÅNDELSE, PÅSKNATTEN OCH PÅSKDAGEN

Jesu uppståndelse är en vital händelse som ägde rum på påskdagens morgon för cirka 2 000 år sedan. Tack vare att han uppstod kan han leva i oss och genom oss. "Den första människan, Adam, blev en varelse med liv. Men den siste Adam blev en ande som ger liv" (1 Kor )

När vi överlämnar oss till Kristus, när vi medvetet väljer att följa honom får vi hans ande, Guds ande, den heliga anden, inom oss – den ande som ger liv, som levandegör och hjälper oss att följa Guds vilja och leva i Kristi efterföljd. Om vi har Kristi ande inom oss när vi dör kommer också vi att uppstå till evigt, andligt liv som Guds sanna avbilder, "födda på nytt" som Guds söner och döttrar ().

Genom sin död och uppståndelse visade Jesus Kristus att anden är starkare än döden. Att leva i Kristus innebär att leva i anden. Att följa den kristna Vägen handlar om att successivt flytta över insatserna från det fysiska till det andliga, så att vi till slut kan leva fritt i anden, utan några ofrivilliga bindningar till jorden. Då har inte ens döden någon makt över våra liv längre. Det är detta vi firar i Påsken!

Efter sin uppståndelse visade Jesus sig för ett ganska stort antal människor innan han till sist upptogs i himmelen, vilket vi firar med Kristi Himmelsfärd. Tio dagar senare, vid pingst, samlades lärjungarna åter för att få ta emot den heliga anden, som Jesus lovat att ge dem, inte på grund av deras gärningar utan på grund av deras tro

TIDEN EFTER PÅSK - PÅSKTIDEN

Påsktiden är de 50 dagar som följer direkt efter påsken. Denna tid präglas i kyrkan av den oerhörda glädjen över att Jesus lever, att han är uppstånden och är med oss än idag. I påsktiden får vi leva oss in i lärjungarnas tid, vi kan gå vid deras sida och känna både deras oro och glädje.

Påsktiden avslutas med pingstens budskap om att vi genom den helige anden får del av Guds närvaro i våra egna liv, i vår vardag.

Påskdagen

Matt. 28:1-8 

På söndag morgonen när solen gick upp, kom Maria från Magdala och den andra Maria för att se på graven. Då blev det en kraftig jordbävning. Guds ängel kom ner från himlen och rullade bort stenen. Han satte sig på den. Han såg ut som en blixt. Hans kläder var vita som snö. Vakterna skakade av rädsla för ängeln och blev liggande, som om de skulle ha varit döda. Ängeln sade till kvinnorna: ” Var inte rädda. Jag vet att ni söker Jesus, som blev korsfäst. Han är inte här. Han har uppstått, som han sade. Kom och se var han låg. Skynda er sedan till hans lärjungar och såg till dem: ‘Jesus har uppstått från de döda, och nu går han före er till  Galileen. Där får ni se honom.’ Nu har jag sagt detta till er.” Kvinnorna gick genast bort från graven. Fyllda av rädsla och glädje sprang de iväg för att berätta detta för Jesu lärjungar.

1 söndagen efter Påsk

Joh 20:19-31

På kvällen samma dag som Jesus uppstått från de döda, satt lärjungarna bakom låsta dörrar, för de var rädda för judarna. Då kom Jesus. Han stod mitt ibland dem och sade: ”Frid åt er alla”. Sedan visade han dem sina händer och sin sida. Lärjungarna blev glada när de såg Jesus. Han sade till dem igen: ”Frid är er alla. På samma sätt som Gud har sänt mig, sänder jag nu er.” Sedan andades han på dem och sade: ”Ta emot helig Ande. Om ni förlåter någon hans synder, så blir han förlåten. Om ni binder någon vid hans synder, så kommer han inte ifrån dem. En av lärjungarna hette Tomas och kallades Tvillingen. Han var inte med när Jesus kom. De andra lärjungarna sade till honom: ”Vi har sett Jesus”. Tomas sade: ”Om jag inte får se Jesu händer och sticka fingrarna i spikhålen och sticka handen i hans sida, så tror jag inte.” En vecka senare var lärjungarna igen samlade och då var Tomas med. Då kom Jesus till dem fast dörrarna var låsta. Han stod mitt ibland dem och sade: ”Frid med er alla.” Efter det sade han till Tomas: Räck ut ditt finger. Här är mina händer. Räck ut din hand och stick den i min sida. Tvivla inte utan tro. Då svarade Tomas: ”Min Herre och min Gud.” Jesus sade till Tomas: Du tror därför att du har sett mig. Lyckliga är de som inte ser och ändå tror. Jesus gjorde också många under som inte står i denna bok. Men de som har skrivits ner har skrivits för att ni skall tro att Jesus är Messias, Guds Son och för att ni skall få evigt liv.

 2 söndagen efter Påsk

Joh 10:11-16

Jesus sade:

Jag är den gode herden. Den gode herden ger sitt liv för fåren. Den som får betalt för att vara herde, men inte äger fåren, springer bort när han ser vargen komma. Vargen river fåren och skingrar fårskocken. Han är ju bara betald, och bryr sig inte om fåren. Jesus sade: Jag är den gode herden. Jag känner mina får och de känner mig. På samma sätt känner Gud mig och jag känner Gud. Jag ger mitt liv för fåren. Jag har också andra får som inte hör till den här fårskocken. Också dem måste jag leda och de skall lyssna till min röst. De skall bli en hjord och en herde.

 3 söndagen efter påsk

Joh:16:16-23

Jesus sade till sina lärjungar:

”Efter en kort tid ser ni mig inte mera. Efter ännu en kort tid får ni se mig igen”. Då sade några av lärjungarna till varandra: ”Vad menar Jesus när han säger: ’Efter en kort tid ser ni mig inte mera. Efter ännu en kort tid får ni se mig igen’, och när han säger: ’Jag går till min fader’? De sade: ”Vad menar han med ’en kort tid’? Vi förstår inte vad han säger.” Jesus märkte att de vill fråga honom något. Han sade till lärjungarna: ”Ni undra över varför jag sade: ’Efter en kort tid ser ni mig inte mera. Efter ännu en kort tid får ni se mig igen’?

Jag vill säga till er: Ni kommer att gråta och klaga, men andra i världen skall vara glada. Ni kommer att sörja. Men ni skall bli glada igen. När en kvinna skall föda har hon smärtor för hennes tid är inne, men när hon fött sitt barn minns hon inte smärtan länge. Hon är glad över att en människa blivit född. Nu har ni det också svårt, men när vi ses igen skall ni vara glada och ingen skall ta er glädje bort från er. Den dagen kommer ni inte att begära något mera av mig.

4 söndagen efter Påsk

Joh 16:5-15

Jesus sade till sina lärjungar:Nu går jag till Gud och ingen av er frågar mig vart jag går. I stället är era hjärtan fyllda av sorg. Men jag skall säga sanningen till er. Det är bäst för er att jag lämnar er. För om jag inte lämnar er så kommer inte Hjälparen, den heliga Anden, till er. Men när jag far skall jag sända honom till er. När han kommer, skall han visa världen vad synd, rättfärdighet och dom är. Synd är det att människorna inte tror på mig. Rättfärdighet är att jag går till Gud och ni kan inte se mig mera. Dom är att den som härskar över den här världen, är dömd.Jag har mycket mera att säga till er, men nu kan ni inte förstå det. Men när sanningens Ande kommer skall han vägleda er till hela sanningen. Han skall inte tala av egen kraft utan berätta för er vad han hört. Så skall ni veta vad som kommer att hända. Den heliga Anden skall ära mig. Av mig skall han höra det som han berättar åt er.

 5 söndagen efter Påsk

Joh. 16:23-33

Jesus sade till lärjungarna:”Vad ni ber till Gud om i mitt namn, det skall Gud ge till er. Ännu har ni inte bett om någonting i mitt namn. Be, och ni skall få, så att er glädje skall bli fullkomlig. Detta har jag sagt till er i liknelser. Det kommer en tid, då jag inte längre skall tala i liknelser utan i klara ord och låta er veta allt om Gud. Då skall ni be i mitt namn. Gud älskar er därför att ni har älskat mig och trott att jag kommer från Gud. Därför säger jag inte att jag ber till Gud för er. Jag kom från Gud till världen. Jag lämnar världen igen och går till Gud.” Lärjungarna sade:” Nu talar du med klara ord och inte med liknelser. Nu vet vi att du vet allt. Du behöver inte höra att någon frågar dig. Därför tror vi att du kommer från Gud.” Jesus svarade: “Nu tror ni. Den stunden är redan här då ni skall skingras, var och en åt sitt håll, och lämna mig ensam. Men jag är inte ensam, eftersom Gud är med mig. Det här har jag sagt till er för att ni skall ha frid. När ni lever i den här världen får ni lida. Men var inte oroliga. Jag har besegrat världen.”

 Kristi himmelsfärdsdag

Mark. 16:14-20

Jesus visade sig för elva lärjungar, när de åt tillsammans. Han grälade på dem för att de inte trodde på dem som sett honom efter hans uppståndelse. Han sade till dem: “Gå ut överallt i världen och förkunna evangeliet för hela skapelsen. Den som tror och blir döpt, skall bli räddad, men den som inte tror skall bli dömd. De som tror på mig skall driva ut onda andar i mitt namn och tala nya språk. De skall ta ormar i sina händer och de skall inte bli skadade fast de dricker dödligt gift. De skall lägga sina händer på sjuka och de skall bli friska. När herren Jesus hade talat till lärjungarna blev han upptagen till himlen och satte sig på Guds högra sida. Lärjungarna predikade överallt. Gud hjälpte dem. De tecken som de gjorde visade att det som Jesus hade sagt, var sant.

 6 söndagen efter Påsk

Joh. 15:26-16:4

Jesus sade: “Jag skall sända er den Heliga Anden. Det är sanningens Ande, som kommer från Gud. Han skall hjälpa er att vittna om mig. Också ni skall vittna, för ni har varit med från början. Detta har jag sagt till er för att ni inte skall ge upp. Ni skall bli uteslutna från synagogorna. Det skall komma en tid då de som dödar er tror att de offrar till Gud. De skall göra så därför att de inte lärt känna Gud och inte heller mig. Detta har jag sagt för att ni skall minnas det när det händer.

Vänstern och kyrkan

Vänstern är Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och miljöpartiet.

Så blev Svenska kyrkan vänster: ”De hade tidsandan med sig”

Johan Sundeen har forskat om "68-kyrkan"

SVERIGE Hur kommer det sig att Svenska kyrkan har blivit så vänstervriden? Forskaren Johan Sundeen berättar om hur det gick till när en kristen 68-vänster tog greppet om kyrkan inifrån – och aldrig släppte taget.

– Man får en förvärldsligad kristendom där människan blivit viktigare än Gud, säger Sundeen.

Stämmer det att Svenska kyrkan har en politisk slagsida åt vänster? Ja, men det gäller framför allt den nationella ledningen, menar Johan Sundeen.

– Det finns många församlingar där människor inte alls är vänster och man har ett ganska traditionellt trosliv. Men den krets som har satt bilden av Svenska kyrkan som opinionsbildande aktör är definitivt väldigt vänsterpräglad sedan 1970-talet, säger Sundeen.

Han är docent i idé- och lärdomshistoria och jobbar som universitetslektor vid Bibliotekshögskolan och Akademin för polisiärt arbete vid Högskolan i Borås.

I sin bok ”68-kyrkan”, som ingår i ett forskningsprojekt om arvet efter 1968, beskriver han hur detta politiska skifte inom Svenska kyrkan gick till. Hur ett nätverk av så kallade vänsterkristna uppstod och fick ett starkt inflytande inom kyrkan.

– Boken belyser det som man brukar kalla för den långa marschen genom institutionerna, alltså hur vänstern på 60-talet skiftade strategi. Man kom på att det aldrig kommer att bli en väpnad revolution – arbetarklassen har inte motiv att göra det. Man diskuterade andra strategier att ta makten och då lanserade studentaktivisten Rudi Dutschke uttrycket ”den långa marschen genom institutionerna” – man skulle erövra institutionerna inifrån. Jag tycker att Svenska kyrkan är ett av de absolut bästa exemplen som vi har i Sverige – tillsammans med humanvetenskaperna vid universiteten, lärarutbildningarna, stora delar av kulturlivet – på hur man var mycket framgångsrik med detta.

Under slutet av 1960-talet stärktes den radikala vänstern i Sverige vilket också fick genomslag i Svenska kyrkan. Johan Sundeen beskriver det som att det fanns ett informellt nätverk av kristen 68-vänster som försökte skapa en syntes mellan marxism och kristendom, och som såg upp till de kommunistiska diktaturerna i omvärlden.

– Det är framför allt yngre kristna människor som är verksamma vid universiteten, ofta doktorander eller i slutet av sina studier, på väg ut och bli präster. Men de backas också upp av en del äldre aktörer. De här personerna är duktiga opinionsbildare och kommer att få stort inflytande på diverse plattformar, tidskrifter som Kristet forum, Vår kyrka och Vår lösen. Det som man hela tiden driver väldigt starkt är till exempel att kristendom och politik hör väldigt nära ihop. Och inte vilken politik som helst utan kristendom och socialistisk politik. En del av de här rösterna går så långt att de säger att kristendom och socialism är samma sak.

Johan Sundeen berättar att många av dessa vänsterkristna gjorde karriär inom kyrkan. Han nämner bland annat K.G. Hammar och Anders Wejryd, som tog sig ända till toppen och blev ärkebiskopar.

Nuvarande ärkebiskop, Antje Jackelén, förekommer inte i Sundeens källmaterial, men han bedömer att även hon verkar i samma anda.

Mitt kors

Facebookgruppen Mitt Kors fick Ärkebiskopen att visa sin sämsta sida tillsammans med de lydiga lakejerna i Antjeborg.

När detta blev uppenbart för alla klarsynta redaktörer, åkte offerkoftan på och det yrades om kvinnoförakt viket var sanslöst dumt eftersom det tre prästerna som startade Mitt Kors är kvinnor.

Upprinnelsen till kampanjen var ärkebiskopens vägran att uttala sig om de kristnas utsatthet i muslimska samhällen.

Till slut kröp hon till korset under galgen men hon vägrade att erkänna förekomsten av hot mot kristna från muslimer på svenska asylboenden och hänvisade till islamofobi som skadar den interreligiösa dialogen.

Det är häpnadsväckande till och med för att komma från Antjeborg.

Citat ärkebiskopen: "Diskussionen försvåras av elefanten i rummet – det islamfientliga tankekomplexet."

Tips till ärkebiskopen: Det är terroristerna i al-qaida, boko haran, al-shabaab och islamiska staten som lägger grunden för ett islamfientligt tankekomplex.

De vanliga kulturmuslimerna har ingen skuld i att terroristerna tillåts bränna spränga och dekapitera.

Maktmänniskor som du själv, politikerna och chefredaktörena mörklägger verkligheten.

Jesus 2.0 och 2.0.1

 

Politik i Kyrkan

 

Seven princes of Hell

The Seven Princes of Hell

Lucifer - Pride (also Vanity and Wrath)

Belphegor - Sloth (also Apathy and Greed)

Mammon - Greed

Beelzebub - Gluttony (Also Envy, Greed and Pride)

Satan - Wrath (also Pride)

Leviathan - Envy (also Wrath)

Asmodeus - Lust (also Wrath)


Additional Princes of Hell

Pythius - Despair

Merihem - Lust

Dis - Wrath

Mephistopheles - Pride (also Wrath)

Lilith - Lust (also Pride and Wrath)

Dagan - Envy

Azazel - Vanity (also Lust)

Belial - Sloth (also Wrath)

Bael - Wrath

Ramiel - Pride

Astaroth - Sloth (also Gluttony)

Abaddon - Sloth (also Wrath and Discord)

Aamon/Amaymon - Wrath

Levistus - Wrath (also Envy)


Lucifer: (pride) once arch angel, who was by historical reference called - "Light Bearer." Because of his jealously of god, got cast out of heaven for treason. 1/3 of all angels followed him, and he is a convincing figure. This 1/3 of damned angels actually act on their own volition, but follow Lucifer's beliefs, total chaos. Lucifer, one of the highest angels, fled to earth because he wished to kill jesus 3 times, but failed. He still awaits for judgment day where he will again fail to defeat the pious and faithful, but he will still try.

Leviathan: (envy) And that day will two monsters be parted, one monster, a female named Leviathan in order to dwell in the abyss of the ocean over the fountains of water; and (the other), a male called Behemoth, which holds his chest in an invisible desert whose name is Dundayin, east of the garden of Eden. Leviathan was a large whale-like sea creature, who may have had 7 heads according to some legends.

Mammon: (greed)

Belphegor: (sloth) demon of sloth and vanity. The demon of the sin slough.

Belial: Among certain sections of the Jews, Belial was considered the chief of all the devils. In The War of the Sons of Light and the Sons of Darkness (1QM), one of the Dead Sea scrolls, Belial is the leader of the Sons of Darkness

Satan: (wrath) The profoundly evil adversary of God and humanity, often identified with the leader of the fallen angels, the Devil.the archfiend Satan, Old Nick, Devil, the Devil, Lucifer, Beelzebub, the Tempter, Prince of Darkness

Beelzebub: (gluttony) Beelzebub, a translation of Baal-zebub. Both translate to Lord of Flies (more commonly), or Lord of the Dungheap. Because flies often gather around decaying corpses and as well spread disease, the term is symbolic for Lord of Death, Decay, Disease, etc. Beelzebub is either used as a synonym for Satan himself, or, as was made popular in Paradise Lost, as Satan's second-in-command devil. In Beelzebub worship a supernatural being that is all good and the provider of the two things that make life worth living food and sex. Beelzebub worship is mostly concerned with food and sex.

Asmodeus: (lust) In Asmodeus worship a supernatual being that is all good and is a god of sex and all good things in life come from him.

Hermes Trismegistos

Wikipedia:

Hermes Trismegistos betraktades som allt mänskligt vetandes upphov

Hermes Trismegistos är en sengrekisk benämning för den egyptiske guden Thot, som grekerna identifierade med sin egen gud Hermes.

Hermes Trismegistos betraktades som allt mänskligt vetandes upphov, och gällde som författare av de Hermetiska skrifterna , en omfångsrik, senantik litteratur med astrologiskt, medicinskt, alkemistiskt, magiskt och i synnerhet religiöst-filosofiskt innehåll, röjande släktskap med gnosticismen.

Av dessa skrifter, som spelade en avgörande roll i medeltidens mystik, är åtskilliga bevarade på grekiska, latin eller arabiska.

The name Trismegistus means thrice greatest Hermes. It is the title given by the Greeks to the Egyptian god Thoth or Tehuti, a lord of wisdom and learning. At one time the Greeks thought two gods inseparable. Thoth governed over mystical wisdom, magic, writing and other disciplines. He has an association with healing.

Trismegistos is an interdisciplinary portal of papyrological and epigraphical resources, formerly Egypt and the Nile valley (800 BC-AD 800), now expanding to the Ancient World in general.

From January 2020: a subscription model will be implemented as some (new) functionalities will be available only for paying institutions or researchers to keep TM Alive

Hermes Trismegistus (from Ancient Greek: Ἑρμῆς ὁ Τρισμέγιστος, "Hermes the Thrice-Greatest"; Classical Latin: Mercurius ter Maximus) is a legendary Hellenistic figure that originated as a syncretic combination of the Greek god Hermes and the Egyptian god Thoth.[1] He is the purported author of the Hermetica, a widely diverse series of ancient and medieval texts that lay the basis of various philosophical systems known as Hermeticism.

Thoout, Thoth Deux fois Grand, le Second Hermès, N372.2A, Brooklyn Museum

Hermes Trismegistus may be associated with the Greek god Hermes and the Egyptian god Thoth.[2] Greeks in the Ptolemaic Kingdom of Egypt recognized the equivalence of Hermes and Thoth through the interpretatio graeca.[3] Consequently, the two gods were worshiped as one, in what had been the Temple of Thoth in Khemenu, which was known in the Hellenistic period as Hermopolis.[4]

Hermes, the Greek god of interpretive communication, was combined with Thoth, the Egyptian god of wisdom. The Egyptian priest and polymath Imhotep had been deified long after his death and therefore assimilated to Thoth in the classical and Hellenistic periods.[5] The renowned scribe Amenhotep and a wise man named Teôs were coequal deities of wisdom, science, and medicine; and, thus, they were placed alongside Imhotep in shrines dedicated to Thoth–Hermes during the Ptolemaic Kingdom.[6]

A Mycenaean Greek reference to a deity or semi-deity called ti-ri-se-ro-e (Linear B: 𐀴𐀪𐀮𐀫𐀁; Tris Hḗrōs, "thrice or triple hero")[7] was found on two Linear B clay tablets at Pylos[8] and could be connected to the later epithet "thrice great", Trismegistos, applied to Hermes/Thoth. On the aforementioned PY Tn 316 tablet—as well as other Linear B tablets found in Pylos, Knossos, and Thebes—there appears the name of the deity "Hermes" as e-ma-ha (Linear B: 𐀁𐀔𐁀), but not in any apparent connection with the "Trisheros". This interpretation of poorly understood Mycenaean material is disputed, since Hermes Trismegistus is not referenced in any of the copious sources before he emerges in Hellenistic Egypt.

Cicero enumerates several deities referred to as "Hermes": a "fourth Mercury (Hermes) was the son of the Nile, whose name may not be spoken by the Egyptians"; and "the fifth, who is worshiped by the people of Pheneus [in Arcadia], is said to have killed Argus Panoptes, and for this reason to have fled to Egypt, and to have given the Egyptians their laws and alphabet: he it is whom the Egyptians call Theyt".[9] The most likely interpretation of this passage is as two variants on the same syncretism of Greek Hermes and Egyptian Thoth (or sometimes other gods): the fourth (where Hermes turns out "actually" to have been a "son of the Nile," i.e. a native god) being viewed from the Egyptian perspective, the fifth (who went from Greece to Egypt) being viewed from the Greek-Arcadian perspective. Both of these early references in Cicero (most ancient Trismegistus material is from the early centuries AD) corroborate the view that Thrice-Great Hermes originated in Hellenistic Egypt through syncretism between Greek and Egyptian gods (the Hermetica refer most often to Thoth and Amun).[10]

Hermes Trismegistus, floor mosaic in the Cathedral of Siena

The Hermetic literature among the Egyptians, which was concerned with conjuring spirits and animating statues, inform the oldest Hellenistic writings on Greco-Babylonian astrology and on the newly developed practice of alchemy.[11] In a parallel tradition, Hermetic philosophy rationalized and systematized religious cult practices and offered the adept a means of personal ascension from the constraints of physical being. This latter tradition has led to the confusion of Hermeticism with Gnosticism, which was developing contemporaneously.[12]

As a divine source of wisdom, Hermes Trismegistus was credited with tens of thousands of highly esteemed writings, which were reputed to be of immense antiquity. Clement of Alexandria was under the impression that the Egyptians had forty-two sacred writings by Hermes, writings that detailed the training of Egyptian priests. Siegfried Morenz has suggested, in Egyptian Religion: "The reference to Thoth's authorship... is based on ancient tradition; the figure forty-two probably stems from the number of Egyptian nomes, and thus conveys the notion of completeness." The neoplatonic writers took up Clement's "forty-two essential texts".

The Hermetica is a category of papyri containing spells and initiatory induction procedures. The dialogue called the Asclepius (after the Greek god of healing) describes the art of imprisoning the souls of demons or of angels in statues with the help of herbs, gems, and odors, so that the statue could speak and engage in prophecy. In other papyri, there are recipes for constructing such images and animating them, such as when images are to be fashioned hollow so as to enclose a magic name inscribed on gold leaf.

Thrice Great

Fowden asserts that the first datable occurrences of the epithet "thrice great" are in the Legatio of Athenagoras of Athens and in a fragment from Philo of Byblos, circa AD 64–141.[13] However, in a later work, Copenhaver reports that this epithet is first found in the minutes of a meeting of the council of the Ibis cult, held in 172 BC near Memphis in Egypt.[14] Hart explains that the epithet is derived from an epithet of Thoth found at the Temple of Esna, "Thoth the great, the great, the great."[3] The date of Hermes Trismegistus's sojourn in Egypt during his last incarnation is not now known, but it has been fixed at the early days of the oldest dynasties of Egypt, long before the days of Moses. Some authorities regard him as a contemporary of Abraham, and claim that Abraham acquired a portion of his mystical knowledge from Hermes himself (Kybalion).

Many Christian writers, including Lactantius, Augustine, Marsilio Ficino, Campanella, and Giovanni Pico della Mirandola, as well as Giordano Bruno, considered Hermes Trismegistus to be a wise pagan prophet who foresaw the coming of Christianity.[15][16] They believed in the existence of a prisca theologia, a single, true theology that threads through all religions. It was given by God to man in antiquity[17][18] and passed through a series of prophets, which included Zoroaster and Plato. In order to demonstrate the verity of the prisca theologia, Christians appropriated the Hermetic teachings for their own purposes. By this account, Hermes Trismegistus was either a contemporary of Moses,[19] or the third in a line of men named Hermes, i.e. Enoch, Noah, and the Egyptian priest king who is known to us as Hermes Trismegistus[20] on account of being the greatest priest, philosopher, and king.[20][21]

This last account of how Hermes Trismegistus received that epithet is derived from statements in the Emerald Tablet of Hermes Trismegistus, that he knows the three parts of the wisdom of the whole universe.[22]

Another explanation, in the Suda (10th century), is that "He was called Trismegistus on account of his praise of the trinity, saying there is one divine nature in the trinity."[23]