En härlig julidag för snart tio år sedan hade jag deltagit i en picknick i Hagaparken och skulle åka hem. Inte en bil syntes på E4 Uppsalavägen norrut och min Honda CBX vibrerade av iver.
Den som har varit i Hagaparken, vet hur utfarten norrut ser ut. Det är en lång svepande kurva ned och upp mot E4. När jag kom till utfarten drabbades jag av det hjärnsläpp som var så vanligt när jag var ung (drygt femtio).
Gasen i botten och ut på E4 i ungefär 180 knyck. Till vänster såg jag att jag passerade en mc-polis och saktade ned till 90, som jag sedan höll medan mc-polisen körde upp jämsides och förslog att vi skulle stanna för ett samtal.
”Och hur fort körde du då” frågade han. 90 svarade jag. ”Det är 70 här” sade han. Ajdå, det hade jag missat. ”Du måste ha kört i över 200 när du passerade mig” sade polisen. Aldrig sade jag. ”Bestrider du detta i en domstol?” frågade han. ”Ta fram körkortet!” Nu började jag bli stressad och fumlade med plånboken så att polisen hann se att jag har de tio budorden på en liten lapp tillsammans med körkortet. ”Har du tio Guds bud i plånboken?” frågade han. Det är alltid bra att ha dem till hands svarade jag.
Polisen stod tyst en stund, innan han började knäppa upp sin varma skinnoverall. Vi hade stannat strax innan E18-avfarten intill den lilla tarmen av Brunnsviken. ”Vi sätter oss där uppe och pratar en stund” sade polisen.
Vi hade ett långt samtal om allt mellan himmel och jord. Till sist gav han tillbaka körkortet och förmanade mig att ta det lugnt.
Känner du aldrig suget efter att bara ge järnet på en bilbefriad raksträcka, frågade jag.
Ofta svarade polisen, men som tur är finns det så många galningar som du som ger mig legal anledning till lite race då och då.
Mc-Polisen for vidare. Vi skildes som goda vänner och jag bytte till ett lugnare fortskaffningsmedel
som jag ännu efter sex år har kvar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar