Det artikelförfattaren undviker att nämna är den förföljelse som kristna på svenska asylboenden har drabbats av de senaste tio åren!
Kränktheten är det öppna samhällets fiende!
Enskilda människors kränkthet kan inte gå före det fria samhällets värden. Det är på tiden att vi börjar prata om de sociala och kulturella dimensionerna av integrationen, skriver Alice Teodorescu Måwe.
”Att bränna en koran ska vara ett hatbrott” ansåg 26 856 personer som på måndagsmorgonen hade skrivit under en namninsamling initierad av journalisten och författaren Atilla Yoldas. Att just en journalist, som så sent som i december i fjol skrev i Expressen, uppvisar så svaga demokratiska impulser är illavarslande. Det är dock symptomatiskt för många av de reaktioner som följt på de senaste dagarnas brutala upplopp runt om i landet.
I en demokrati får man bränna religiösa skrifter, skända flaggor, teckna karikatyrer av profeter och gudar och medvetet göra folk förbannade – trots att man vet att det kommer att såra och kränka. Det är just acceptansen av detta, själva axelryckningen, som avgör om man har med en demokrati eller inte att göra. Det betyder inte att människor inte kan uppröras, men det betyder att man inte tar till våld eller önskar förbjuda de uttryck som man av någon anledning ogillar.
Det innebär med andra ord att enkom förekomsten av en koranbränning, hur osmaklig den än månde vara och oavsett de bakomliggande motiven, bekräftar att den svenska demokratin är vid god vigör; ty såväl yttrandefriheten som religionsfriheten existerar enbart så länge som någon använder sig utav dem. En oundviklig konsekvens av att de demokratiska rättigheterna brukas blir, i praktiken, att någon kan komma att bli provocerad, kränkt eller förbannad. Den egna upprördheten blir således priset som det fria samhällets individer behöver betala för att själva kunna ta del av rättigheterna.
I dag är det koranbränningar som ska stoppas, vad blir det i morgon?
Här uppstår en konflikt som behöver adresseras, ty inget samhälle kan vara både öppet och fritt och samtidigt så reglerat att inga kränkande yttranden kan yppas. Att så många, så lättvindigt, kan dagtinga med denna för demokratin så grundläggande ingrediensen bör stämma till eftertanke. I dag är det koranbränningar som ska stoppas, vad blir det i morgon?
Att bränna böcker, oavsett om de rör sig om religiösa skrifter eller böcker av annat slag, är ett uttryck för barbarism. Samtidigt illustrerar de senaste dagarnas våldsamheter behovet av fler koranbränningar – om än rent bildligt.
Vittnesmålen från de utsatta poliserna, liksom de videosekvenser som visats i media, indikerar att det inte enbart rör sig om maskerade ungdomar; också äldre kvinnor och yngre barn deltog skrattandes i upploppen. Det bör tjäna som en påminnelse om ett Sverige i förändring, inte bara demografiskt utan också högst värderingsmässigt, som en följd av den förändrade demografin. Koranbränningarna blottar därmed diskrepansen i synen på yttrandefrihet och religionsfrihet mellan majoriteten och minoriteten i Sverige, såväl som att grovt våld och skadegörelse anses som legitima uttryck för en självupplevd kränkthet i delar av minoriteten.
Detta är särskilt illavarslande ur ett integrationsperspektiv då de svenska ansträngningarna särskilt tagit fasta på ekonomisk integration (som också till stor del misslyckats) och duckat för de kulturella och sociala dimensionerna. Utgångspunkten har varit att ett arbete leder till integration. Den som arbetar och är självförsörjande har integrerats, samtidigt som förekomsten av ett arbete betraktas som ett bevis på att integrationen de facto har uppnåtts. Självklart är arbete viktig men bör snarare ses som ett mått på etablering än på anpassning eller integration.
De våldsamma upploppen belyser ånyo att framgångsrik integration inte kan åstadkommas om synen på sådant som yttrandefrihet och religionsfrihet avviker alltför radikalt från majoritetsuppfattningen – oavsett hur mycket den invandrade arbetar och tjänar varje månad.
Att fortsätta förneka detta faktum och istället, av rädsla för konsekvenserna, beskära allas våra liberala fri- och rättigheter i syfte att undvika konflikter med en våldsbenägen minoritet är en farlig återvändsgränd som inte bör beträdas. Det är således inte majoriteten som ska anpassa sig till minoritetens ofrihetliga värderingar utan minoriteten som ska förstå att ett liv i en demokrati innebär acceptans också för andra människors rätt att häda.
På Twitter talar ambassadören Jens Odlander, som jobbat under flera socialdemokratiska statsministrar senast under Stefan Löfven, klarspråk kring vad som i praktiken behöver göras:
De som attackerar polisen, mordbränner bussar, förstör egendom ska filmas, identifieras, lagföras. Därutöver bör vräkningar ske, bostads- och andra bidrag dras in, uppehållstillstånd annulleras, familjeinvandring stoppas pga vandelsbrist. Snabblag om indragning av medborgarskap nu.
Också stora böter, ryck tv, parabol, bilar. Vid alla dessa åtgärder bör föräldrar göras medansvariga. En diskussion måste också inledas om straff, böter, utvisningar också kan gälla ”horisontellt” över storfamiljer/klaner eftersom detta är förövarnas modus operandi. Notera att sabotage mot blåljuspersonal har livstid i straffskalan. Det bör utdömas flera individer under Påskupproret.
Staten bör tillsätta en task force bestående av Polis, Skatteverk, kommuner, hyresvärdar, socialtjänst och Migrationsverket och genomföra de åtgärder som jag nämnde ovan. Kanske behövs även Säpo.
Statsminister Magdalena Andersson och hennes regering har återkommande sagt sig vilja vända på varenda sten för att komma åt segregationen. Frågan är om de vågar agera på den information de finner? Om de har mod att sätta hårt mot hårt på det vis som Odlander efterfrågar, att visa våldsverkarna vem det är som bestämmer. Att återta våldsmonopolet, och därigenom den demokratiska kontrollen, för att prata socialdemokratiska.
Det som skedde i helgen har kunnat ske för att staten låtit det ske.
Det som skedde i helgen har kunnat ske för att staten låtit det ske. Att vända skutan är ingen enkel sak, efter decennier av passivitet och relativisering, men det får numera anses oundgängligt om Sverige inte ska bli ett än mer splittrat och farligt land. Konflikträdslan och oviljan att markera vad som gäller i Sverige måste få ett slut.
De krigsliknande scenerna – med skadade poliser, kapade polisfordon, vandaliserad egendom, en buss med passagerare i brand – vittnar om en reell maktkamp, om territorium och om värderingar. Om staten, och mer exakt Polisen, inte kan upprätthålla våldsmonopolet och därigenom trygga medborgarna, vem ska då göra det? Vi är på väg att etablera ett samhälle där makt går före rätt, där människor tystnar av rädsla. Från ett sådant samhälle finns ingen återvändo.
ALICE TEODORESCU MÅWE
Alice Teodorescu Måwe är chef för samhällskontakter på Academedia. I Smedjan medverkar hon regelbundet i egenskap av fristående borgerlig skribent.
Om provokatörer som Paludan hindras av polisen från att manifestera muslimers kränkningsproblematik för att det leder till våld från muslimer blir det ett erkännande av att muslimer inte kan bemöta provokationer utan att ta till våld.
Just nu riktas det besinningslösa våldet mot poliser, brandmän, ambulanspersonal, lokaltrafikresenärer och butiksinnehavare.
Paludans koraneldning ger de här dårarna rätt att anfalla och döda poliser enligt en sjuk kränkningsmentalitet.
Kontraproduktiva våldsaktioner från koraninspirerade skitstövlar.
Aggressiva koranförsvarare är Paludans nyttiga idioter!
De bevisar Paludans teser om hur koranen inspirerar till våld mot sjukvårdare, brandmän och poliser.
Slöddret som försöker döda poliser hör inte hemma i ett civiliserat samhälle!
En präst ringde i kyrkklockorna för att störa Paludan.
Ingen präst protesterar mot att män i sin guds namn försöker döda poliser, brandmän och sjukvårdare!
En idiotisk laglig manifestation möts med våld mot sjukvårdare, brandmän och poliser men det tiger prästerna om.
Ynkligt!
Alla nyhetsmedier rapporterar konsekvent om vilka som vill bränna en koran men ingen, INGEN! rapporterar om vilka det är som anfaller poliser och bränner bilar.
Ingen rapporterar om vilddjuren som attackerar och skadar svenska poliser för sin religions skull!
Ingen vågar ifrågasätta det ociviliserade beteende som politikerna och nyhetsredaktörerna mörkar.
INGEN!
Minst 26 poliser har skadats och ett 40-tal personer har gripits eller anhållits.
Skäggetorp, Linköping, torsdag 14/4
Den högerextreme danske politikern Rasmus Paludan, ledare för partiet Stram Kurs, har fått tillstånd av polisen att hålla ett möte i stadsdelen Skäggetorp i Linköping. Planen är att han ska bränna en koran.
Koranbränningen äger aldrig rum och istället uppstår våldsamma upplopp som resulterar i attacker mot polis och räddningstjänst. Flera poliser skadas.
Polisen tvingas lämna området när upploppen blev för våldsamma.
Navestad, Norrköping, torsdag 14/4
Timmar senare är planen att Rasmus Paludan ska bränna en koran i Norrköping. Detta arrangemang äger heller aldrig rum. Istället sprider sig oroligheterna och även i Norrköping bryter ett våldsamt upplopp ut.
Flera poliser skadas, polisfordon skadas och utsätts för stenkastning. En civilpolisbil sätts i brand.
Rikspolischef Anders Thornberg kallar händelserna för ”ett grovt våld som riktar sig mot liv och egendom, framför allt mot poliser.”
Rinkeby, Stockholm fredag 15/4
Dagen är planen att Paludan ska fortsätta sin påskturné vidare mot Rinkeby i nordvästra Stockholm. Även där ska han bränna koranen under en manifestation.
Även där uppstår våldsamheter och poliser utsätts för bland annat stenkastning.
Sveaparken, Örebro, fredag 15/4
Rasmus Paludan har beviljats tillstånd för att bränna en koran i stadsdelen Vivalla i Örebro.
Strax innan det är dags meddelar polisen att platsen för den tänkta sammankomsten ändras – nu till Sveaparken. Över 200 personer samlas i parken och det kastas stenar och bangers mot polisen.
Våldsamma upplopp bryter ut och filmer från platsen visar kaotiska scener från platsen.
Flera poliser skadas.
Landskrona lördag 16/4
Våldsamheter uppstår i Landskrona även här till följd av att Rasmus Paludan ska bränna en koran.
Men polisen gör en blixtändring och ändrar platsen till Malmö. Trots detta bryter kaoset ut och maskerade personer bränner bland annat däck. flera bilar sattes även i brand på Koppargården.
Malmö, lördag 16/4
Sammankomsten som är tänkt att hållas i Landskrona flyttas nu till Malmö. Även här bryter våldsamheter ut under kvällen. Det kastas även sten mot polisen.
Polisen meddelar dagen efter att en 16-årig pojke som varit drivande i upploppen grips.
Linköping, söndag 17/4
Den högerextreme politikern meddelar att han planerar en ny koranbränning på söndagen – i Linköping och Norrköping. För detta har han inte fått tillstånd.
Han dyker inte upp i Linköping och på eftermiddagen bryter kaos och våldsamheter återigen ut.
Norrköping, söndag 17/4
Flera poliser utsätts för stenkastning efter att våldsamheter bryter ut i Norrköping.
Brandbomber, så kallade molotovcocktail, kastas mot poliserna och polisfordon demoleras med sten. Enligt poliser på plats handlar det om ”rena överfall”.
Polisen blir tvungen att till slut tvungen att avfyra sina tjänstevapen och skjuta. Tre personer träffas av skotten.
På måndagsförmiddagen meddelade polisen att minst 26 poliser skadats i samband med upploppen varav tre av dem skottskadade. Ett 40-tal personer har gripits eller anhållits och flera av dem minderåriga.
GAPF-länk
Antalet flickor och unga kvinnor som slår larm och ber om hjälp efter att ha förts ut ur Sverige har ökat under 2021. De gifts bort under tvång, misshandlas psykiskt, fysiskt och sexuellt och möjligheterna för UD att få hem dem är små.
En 15-årig flicka åker på semester till sina föräldrars hemland Irak. Hon vill inte resa för hon är rädd att hon aldrig får komma hem igen. På sociala medier skriver hon till sina lärare och ber om hjälp när hennes mamma säger att hon aldrig kommer att få se Sverige igen.
Flickan är en av de 16 flickor som hört av sig till organisationen GAPF (Glöm aldrig Pela och Fadime) under det första halvåret av 2021. Sabina Landstedt som är stödsamordnare på GAPF konstaterar att nu när gränserna börjar öppnas igen efter pandemin, har fallen som hör av sig till dem för att de blivit bortförda blivit fler och de som hör av sig är yngre. Under första halvåret 2019 var Gapf involverad i 12 ärenden som berörde bortförda barn och ungdomar, främst flickor. Samma siffra för första halvåret 2020 var 7 ärenden.
– De här flickorna som hört av sig är mellan 15 och 22 år. De har förs bort för att de inte följer familjens normer för hur man ska bete sig och i deras hemländer utsätts de för barn- eller tvångsäktenskap, säger Sabina Landstedt.
Bevakas av släkt
Flickorna som hör av sig ber om hjälp att komma hem igen. I samtliga fall har föräldrarna tagit ifrån dem deras pass och de bevakas ofta dygnet runt av släktingar. Den 15-åriga flickan i Irak hade berättat för socialtjänsten att hon var rädd att hon skulle bli bortförd och socialtjänsten kontaktade då föräldrarna.
– Detta är ett av huvudproblemen. De myndigheter som ska skydda de här flickorna vänder sig till föräldrarna när det är föräldrarna som är det största hoten för flickorna, säger Sabina Landstedt.
Barn som förs ut i landet har ofta haft kontakt med myndigheter innan. Enligt statistik från UD för 2020, hade de 72 ärenden gällande familjerelaterat tvång (134 individer där 88 var barn). I 50 av de 72 ärendena hade socialtjänsten haft kontakt med familjerna innan de lämnade landet.
Sedan 1 juli 2020 kan socialtjänsten ansöka om utreseförbud om det föreligger påtaglig risk för att barn förs utomlands eller lämnar Sverige i syfte att ingå äktenskap eller en äktenskapsliknande förbindelse eller könsstympas. Beslut om utreseförbud fattas av förvaltningsrätten efter ansökan av Socialnämnd. I brådskande fall kan socialnämnden besluta om ett tillfälligt utreseförbud.
Svårt för UD
Negin Amirekhtiar är utvecklingsledare och sakkunnig jurist på Nationella kompetensteamet mot hedersrelaterat våld och förtryck, som startades på Länsstyrelsen i Östergötland på uppdrag av regeringen 2014. Hon menar att vi måste bli bättre på att förstå barns utsatthet och alltid sätta barnens bästa i fokus.
– I dessa ärenden är det av avgörande betydelse, att se över andra insatser för barnen som möjligheten att gå in med ett LVU parallellt med ett utreseförbud. Vi kan se att man i en del ärenden, där det har beslutats om utreseförbud inte har vidtagits tillräckligt med andra skyddsåtgärder, det är då vanligt att barn tar tillbaka det dom tidigare har berättat, säger Negin Amirekhtiar.
Nationella kompetensteamet bedriver en stödtelefon för yrkesverksamma. Under första halvåret 2021 mottog man samtal kring 465 ärenden, 16% rörde bortföranden.
– Svenska myndigheter, socialtjänst, skola och polis, måste bli bättre på att samverka för att vi tillsammans ska kunna arbeta förebyggande och förhindra att barn och unga förs ut ur landet. När barn och unga väl är bortförda har vi begränsade möjligheter till att kunna hjälpa de hem till Sverige, säger Negin Amirekhtiar.
Nationellt center
Paulina Erwing, departementssekreterare på sektionen för ärenden gällande familjekonfliktfrågor på UD berättar att det i vissa fall tar många år att få hem en person och ofta är det nationella lagar i landet där flickorna befinner sig som ställer till det.
– I många av de länder där det här utspelar sig är kvinnor och barns ställning underordnad och det finns nationell lagstiftning och utresebestämmelser som säger att minderåriga måste ha vårdnadshavarens samtycke för att få lämna landet. Det gör situationen väldigt svår eftersom det är just vårdnadshavaren som kvarhåller flickan.
Det första UD gör när de får ett samtal om att en person är bortförd är att, om möjligt, att upprätta en säker direktkontakt med den bortförda och sedan samordna så att flickan och socialtjänsten i Sverige etablerar en kontakt. Men även om socialtjänsten faktiskt lyckas få ett samtal med flickan är hon pressad av familjen att säga att hon vill stanna.
Släpper ärendet
– Om du vaktas av din släkt dygnet runt och socialtjänsten ringer, då är det svårt att säga att man vill därifrån. Ofta säger flickorna bara det mammorna har sagt åt dem att säga och sen släpper socialtjänsten ärendet, säger Sabina Landstedt.
Hon efterfrågar ett nationellt center som jobbar med att ta hem bortförda barn och förhindrar att de blir bortförda. Ett sätt att göra detta på är att arbeta som man gör i Norge, med koordinatorer på ett antal ambassader som med hjälp av lokala nätverk möjliggör att de unga förs tillbaka.
– I dag är det frivilligorganisationerna som har detta på sina axlar. Men vi har ju inget mandat att göra något.
DEN KOMMUNALA IDIOTIN!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar