Kärnkraft är en omodern energiomvandlingsprocess och en farlig sådan.När det smäller i Sverige, blir det vi skattebetalare som får stå för kostnaderna.Försäkringsbolagen tar inte risken.
Vi börjar från början.
Uranbrytning ger mycket allvarliga hälsorisker för driftpersonal och omkringboende. Snart bryts uran i Sverige om världsmarknadspriserna fortsätter att stiga. I Saskatchewan i norra Kanada är gruvresterna från uranbrytningen ett allvarligt problem. De avger radioaktivitet och läcker tungmetaller till vattendrag, marken och grundvattnet. Gruvarbetare drabbas av lungcancer på grund av radongasen.
Uranbrytning är en av de smutsigaste verksamheter som mänskligheten känner till.
Ja till kärnkraft är lika med ja till uranbrytning!
Brytningen av uran sker i gruvor eller dagbrott varvid många andra radioaktiva ämnen lämnas kvar för att deras volymer gör dem ohanterliga.
Under utvinningen används också stora mängder koncentrerad svavelsyra och vatten. I de slaggprodukter som blir kvar återfinns ungefär 85% av den ursprungliga radioaktiviteten, till största delen orsakat av torium-230. Denna isotop har en halveringstid på 77 000 år och omvandlas vid sönderfall först till radium-226 och därefter radon-222. Båda dessa är radioaktiva, och radon-222 är dessutom i gasform vid normala temperaturer.
Det radioaktiva avfallet från uranbrytningen är nästan ofattbart skrymmande.
Vid tre urangruvor i f.d. Östtyskland finns över 150 miljoner ton malmrester som troligen innehåller flera miljoner ton kontaminerade vätskor. Att stabilisera en sådan situation skulle kunna kosta uppemot 23 miljarder dollar, eller mer än 160 miljarder svenska kronor.
Resterna från uranbryningen är radioaktiva med långa halveringstider och måste förvaras säkert för lång tid framöver. En sådan förvaring blir dock enormt dyrbar på grund av de stora mängderna. Idag finns inga kända metoder för att eliminera radioaktiva restprodukter vid uranbrytning.
Avfallet från kärnkraftreaktorerna är en dödlig biprodukt. 30-40 ton utbränt reaktorbränsle ska tas om hand på ett säkert sätt i Sverige. Sammantaget har vi bara i Sverige drygt 5000 ton reaktoravfall och i hela världen cirka 200 000 ton.
Om drygt 100 000 år är avfallet ofarligt för människan (efter vad vi tror oss veta i dag) men hur gör vi nu?
En av de skogstokiga idéerna är att sända skräpet ut i rymden med en gigantisk raket. Det skulle vid en olycka kunna ta kål på hela mänskligheten.
Förvaring i djupa bergrum verkar vara den enda realistiska lösningen och det är tragiskt att inte avfallshanteringen löstes innan den första reaktorn togs i drift.
Vilken annan industriprocess har fått driftstillstånd innan en vattentät plan för restproduktshantering presenterats?
För omkring 10 000 år sedan fanns det stora aktiva vulkaner i Centraleuropa och Skandinavien var täckt av 1.000 meter tjock is.
Det är naivt och naturvetenskapligt nonsens att förutsätta en stabil berggrund under 100 000 år. De geologiska processerna under så lång tid kan inte förutses.
De mest naiva optimisterna brukar hävda att ”ny teknik” snart kommer att lösa problemet.
Lurad!
http://www.snf.se/verksamhet/energi/energifakta-karnkraft.htm
http://www.snf.se/sveriges-natur/artikel.cfm?CFID=6869481&id=818
http://www.snf.se/verksamhet/energi/energifakta.htm
http://www.snf.se/verksamhet/miljopolitik/val98/6.htm
måndag, juni 05, 2006
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar