Virus

Lever ett virus?

De flesta forskare anser inte att virus är levande. Det beror på att de inte kan reproducera eller fortsätta livets normala funktioner (metabolism) utan att först infektera en annan organism som lever (t.ex. en bakterie, växt eller djur). Vissa människor tror dock att eftersom virus har sitt eget genetiska material bör de betraktas som en enkel (och mycket liten) livsform. Eftersom ett virus inte är tekniskt levande kan de inte heller dödas. Istället görs de inaktiva av produkter som tvål, alkohol och blekmedel.

Hur kommer virus in i kroppen?

Det finns fyra sätt för ett virus att komma in i människokroppen. Hur ett virus kommer in i kroppen avgör hur det sprids, hur snabbt det sprids och vem som är mest sannolikt att bli smittad.

Inandade droppar

Droppar produceras när personer som redan är smittade med viruset och smittar hosta eller nyser. Väl i luften kan virusfyllda droppar komma in i en annan persons kropp genom näsan eller munnen. Droppar kan också landa på ett föremåls yta och överföras till näsan, munnen eller ögonen för hand.

Virus som sprids genom droppar påverkar ofta näsan, halsen och lungorna med symtom som inkluderar nästäppa, halsont, hosta och svårt att andas.

Sjukdomar som orsakas av virus som sprids genom droppar inkluderar COVID -19, SARS, influensa och förkylning.

Mat eller vatten

Människor kan bli smittade av ett virus i förorenad mat eller vatten. Viruset kommer in i kroppen genom magen eller tarmarna när den förorenade maten eller vattnet sväljs. Virus som sprids genom mat eller vatten påverkar ofta mag -tarmkanalen och orsakar symtom som illamående, kräkningar och diarré.

Sjukdomar som orsakas av virus i förorenad mat eller vatten inkluderar viral gastroenterit och hepatit.

Direkt överföring

Vissa virus måste flytta direkt från en person till en annan för att spridas. Dessa virus sprids vanligtvis genom blod, sexuell kontakt eller från mor till barn vid födseln.

Sjukdomar som orsakas av virus som sprids genom direkt överföring inkluderar hepatit, HIV och herpes.

Bett från insekter

Vissa virus sprids av insekter. Insekterna kallas bärare eftersom de bär virus i kroppen men inte skadas av viruset. Människor blir smittade när de blir biten av en insekt som bär viruset. De flesta virusen i denna grupp finns i varma klimat där insekter finns året om.

Sjukdomar som orsakas av virus som sprids av bett från insekter inkluderar West Nile -sjukdomen och gul feber.

Vad händer efter att en cell infekterats av ett virus?

När ett virus kommer in i kroppen måste det komma in i en cell innan det kan skapa nya kopior av sig själv och sprida sig. Proteintyperna på kapseln eller kuvertet avgör vilka celltyper viruset kan komma in. Till exempel kan vissa virus bara komma in i celler i luftvägarna medan andra bara kan komma in i celler i mag -tarmkanalen. Ett virus förmåga att fästa och komma in i endast vissa typer av celler kallas "tropism".

• Attachment - När viruset väl kommer in i kroppen och hittar sin målcell, fäster det sig på cellens yta med hjälp av de specialiserade proteinerna som finns på kapseln eller kuvertet. De virala proteinerna håller fast vid en annan typ av protein på cellens utsida som kallas en receptor. De typer av celler som gör en receptor bestämmer tropism av ett virus.
• tillträde - Efter att viruset har fastnat vid receptorn på cellens yta förs det in i cellens kropp och frigörs från receptorn.
• replikation - Väl inne i cellen använder viruset cellens maskineri (proteinerna som normalt finns i cellen) för att skapa nytt viralt genetiskt material och specialiserade virala proteiner. Ett virus måste vara inne i en cell för att skapa nytt genetiskt material eller proteiner.
• Montering - Nya virala partiklar tillverkas sedan av det genetiska materialet och proteiner som tillverkas under replikationssteget. En cell infekterad av ett enda virus kan producera tusentals nya viruspartiklar.
• Släpp - När de nya viruspartiklarna har monterats måste de lämna cellen så att de kan infektera andra celler. Vissa virus lämnar cellen genom att få cellen att explodera. Detta dödar cellen samtidigt som alla viruspartiklar släpps samtidigt. Virus som kräver ett kuvert fäster vid cellens vägg (membranet) och tar med sig en del av väggen när de lämnar cellen. Detta kallas spirande. Vissa virus kan finnas kvar i en cell i månader eller till och med år innan de producerar nytt virus och lämnar cellen.

Infektioner uppstår när vi blir invaderade av små biologiska partiklar som bakterier, virus, svampar och parasiter. De kallas smittämnen och kan vara knepiga att få bukt med eftersom de snabbt lär sig att komma undan sina fiender.


Bakterier
Bakterier är mycket små organismer, bara någon tusendel av en millimeter stora, och består av en enda cell utan kärna. Bakterier finns nästan överallt, i och omkring oss, på huden, i munnen, i tarmarna och i luften, vattnet och på marken. De flesta bakterier har vi nytta av, som till exempel de som håller till i våra magar och tarmar och hjälper oss att bryta ned den mat vi äter.


Människokroppen är en mycket gynnsam plats för såväl nyttiga som skadliga bakterier att leva och föröka sig på när de väl tagit sig förbi kroppens olika infektionsförsvar. Huden är det första hindret för bakterier att tränga sig igenom utifrån. I kroppsöppningarna (mun, luftvägar, könsöppningar) finns en svårgenomtränglig slemhinna. Inne i kroppen cirkulerar också ett immunförsvar som känner igen och attackerar främmande organismer.


När skadliga bakterier trots detta motstånd ändå lyckats ta sig in och bli kvar i kroppen har en infektion uppstått. Många infektioner lyckas kroppen få bukt med utan hjälp utifrån. Men är infektionen så stor och svår att kroppen inte klarar det finns bakteriedödande läkemedel, så kallade antibiotika, att ta till.


Virus
Virus är de minsta biologiska partiklar som orsakar sjukdom. Till skillnad från bakterier kan virus bara föröka sig i levande vävnad, men kan däremot överleva längre på ogästvänliga ytor. De består av genetisk arvsmassa (antingen DNA eller så kallat RNA) och ett skyddande proteinhölje med partiklar som gör att viruset kan fastna på kroppens celler och tränga in i dem. Där överför de sin egen arvsmassa för att få kroppscellen att tillverka nya virus.


Virus orsakar många sjukdomar, till exempel förkylning och influensa. Virus har en förmåga att byta ut de partiklar på proteinhöljet som kroppens immunförsvar kan lära sig att känna igen i syfte att förstöra viruset. När dessa partiklar förändras får kroppens immunförsvar svårt att skydda kroppen mot en ny infektion. Det finns antivirala medel att använda mot virusinfektioner, och vaccin för att förebygga dem.


Vi tänker ofta på virus som något som lever och förökar sig, ungefär som bakterier. Men virus är inte liv utan en liten partikel som måste infektera och ta över en annan cells maskineri. Till och med bakterier kan bli infekterade av virus. Här kan du lyssna på ett samtal om vad virus är, hur de fungerar, varför de gör oss sjuka och hur vi kan stoppa dem. Och finns det bra virus?


Vi vet ärligt talat inte om det finns virus som är bra för oss. I vår kropp har vi ungefär lika många bakterier som vi har mänskliga celler. Sedan har vi minst en tiopotens till med virus i kroppen. Det kan kanske vara så att virus håller vissa bakterier i schack, men vi vet inte. Det finns så oändligt mycket att ta reda på.”


Virus är de minsta biologiska enheterna som kan infektera levande organismer. Virus är parasiter i celler. Ett virus som infekterar en värdcell omprogrammerar cellen så att cellen skapar och utsöndrar fler viruspartiklar. Viruspartiklar består av nukleinsyra (arvsmassa i form av antingen RNA eller DNA), omgivet av ett proteinskal (ikosaeder) och ibland ett membran. Utanför värdcellen är viruspartiklarna en inaktiv transportform.[1] Studiet av virus kallas virologi och är en gren av mikrobiologin.


Olika biologer har olika syn på om virus kan betraktas som levande organismer eller icke-levande organiskt material, eftersom virus saknar egen cellstruktur och egen ämnesomsättning, och eftersom virus inte kan reproducera sig utanför värdcellen och inte använder celldelning för att reproducera sig, utan reproduceras genom att ett stort antal viruspartiklar spontant sammanfogas i värdcellen. Virus betraktas av vissa biologer ändå som en egen livsform eftersom de har gener och reproducerar sig och utvecklas genom arv av mutationer och naturligt urval. Virus har beskrivits som "organismer i livets utkant",[2] och som "ett mellanting mellan levande och död materia" eller som obligata intracellulära parasiter eller agenter som interagerar med levande organismer. Virus har jämförts med spontan ordning vid själv-organiserande/själv-replikerande tillväxt av kristaller, vilka dock inte vidareutvecklas genom evolution.[3]


Virus kan infektera alla levande organismer. Ett specifikt virus kan bara infektera en viss typ av celler. Sjukdomar orsakade av virus kallas virussjukdomar eller mer vetenskapligt viroser. Det finns minst 600 virus som kan infektera människor. Virus som infekterar bakterier kallas bakteriofager.


Virus sprids ofta via kroppsvätskor, luften, fysisk kontakt och avföring, direkt kontakt med smittokälla eller via luften i aerosoler. Då viruspartiklar inte är levande är många av dem mycket motståndskraftiga mot krävande miljöer både utanför och inne i kroppen. Kroppen bekämpar virusinfektioner genom att upptäcka och eliminera virusinfekterade celler. Särskilt det adaptiva immunförsvaret bestående av lymfocyter (T- och B-celler) är viktigt i skyddet mot virusinfektioner. Ett framgångsrikt virus har därför utvecklat mekanismer för att dölja sin existens för immunförsvaret. Det går att vaccinera mot en lång rad virussjukdomar och därmed öka kroppens beredskap för att bekämpa det aktuella viruset.


Människor har många virus som ligger latenta i kroppen (exempelvis Epstein-Barr-virus), och hålls i schack av immunförsvaret. När immunförsvaret antingen är upptaget med annat eller nedsatt, som vid andra sjukdomar eller vid behandling med immunhämmande (immunosuppressiva) mediciner, kan sådana virus orsaka symptom. Eftersom virus har lätt för att mutera och därigenom skapa sätt att undgå medicinens verkningar, måste man ofta behandla med flera antivirala medel samtidigt. Eftersom många virus stimulerar de infekterade cellerna att dela sig, ökar vissa virus risken för cancer.


I genterapi används virus som vektorer, det vill säga för att bära den relevanta genen in i cellen.


Virus förekommer i olika storlekar och former, morfologier. Ett typiskt virus är ungefär 100 gånger mindre än en bakterie. De flesta studerade virus har en diameter mellan 10 och 300 nanometer.


En fullständig viruspartikel (virion) består dels av genetiskt material i form av en nukleinsyra, RNA eller DNA, som antingen är dubbelsträngat (ds) eller enkelsträngat (ss) samt linjärt eller cirkulärt. Nukleinsyran omges av ett skyddande proteinskal (kapsid). Skalet består av ett antal identiska proteinenheter som var och en kallas kapsomer. Koden för detta protein finns i virusets genetiska material (nukleinsyran), och tillverkas i värdcellen efter att den infekterats av ett virus. Vissa viruspartiklar har också ett yttre lipidhölje uppbyggt av lipider som kommer från värdcellens cellmembran. Virus med lipidhölje kallas höljevirus, virus utan hölje kallas nakna virus. Vissa virus har även utskott på höljet som taggar bestående av glykoproteiner. Dessa används bland annat för att fästa till receptorer på värdcellen. De flesta virus som sprids fekalt-oralt saknar hölje.


Kapsidens form används för att karaktärisera olika virus. Vanliga virusmorfologier är helix-form (spiralform) och ikosaeder-form (20-sidig polyeder). Utöver dessa finns komplexa former som består av flera sammansatta delar. Till exempel den binala formen hos bakteriofagerna (virus som infekterar bakterier). Den kan liknas vid en mekanisk spindel med ett polyedriskt huvud av kapsomerer (kapsiden) som nukleinsyran är inkapslad i och därefter en skida (stav) med svansar av fibrer som fyller funktionen att fästa vid bakteriens hölje. Bakteriofagerna lämnar nästan alltid sin struktur utanför och skjuter enbart in sin nukleinsyra i bakterien.


Virusets egna gener kodar för ett fåtal proteiner. Till de proteinerna hör de som ingår i virusets skal, proteiner som hjälper viruset att infektera celler och proteiner som ställer om cellen från dess normala funktion till att bli en virusfabrik.


DNA-virus bär på färdiga DNA-molekyler som tar sig in i cellkärnan och använder cellens mekanismer för att föröka sig. Undantag är bland annat poxvirus (så som smittkoppsvirus) som helt replikerar sig i cytoplasman,[9][10] och hepatit B-virus som translateras i cytoplasman från en RNA-intermediär (som har transkriberats i cellkärnan utifrån hepatit B-virusets DNA).[11] DNA-virus är antingen dubbelsträngade (dsDNA) eller enkelsträngade (ssDNA). De sistnämnda bildar efterhand dsDNA. Allmänt sett är DNA-virus stabilare än RNA-virus och ger därmed högre risk för smitta. Risken att smittas av RNA-viruset HIV vid samlag är till exempel betydligt mindre än att smittas av DNA-viruset hepatit B.


Nästan alla RNA-virus replikeras i cytoplasman. +RNA (mRNA) kan direkt translateras av fria ribosomer och producera proteiner som viruset behöver. Ett -RNA-virus (komplementär till mRNA) har med sig polymeras när det tränger in i cellen för att kunna skapa +RNA (mRNA).

Covid-19 – EP & DN 20210503

 

Artikeln

Fakta i frågan: Har överdödligheten under pandemin varit högre i Sverige än andra länder?

Sveriges överdödlighet förra året var i huvudsak koncentrerad till personer över 65 år. Det står i kontrast till flera andra europeiska länder som hade hög överdödlighet även i den yngre befolkningen.

Men sett i ett nordiskt perspektiv avviker Sverige tydligt med höga dödssiffror under pandemin.

Hur ser egentligen överdödligheten ut i Sverige jämfört med övriga Europa? Fakta i frågan reder ut, med hjälp av helt nya unika beräkningar.

Kristoffer Örstadius
Text

Jenny Alvén
Grafik


Överdödlighet anses vara det bästa måttet när man ska jämföra dödsfall till följd av coronapandemin mellan länder. I stället för att studera enskilda dödsorsaker – i detta fall covid-19 – letar man efter avvikelser i den totala dödsstatistiken.

Överdödligheten beräknas som skillnaden mellan antalet dödsfall under den aktuella tidsperioden och antalet dödsfall under en jämförelseperiod.

■ Överdödlighet uppstår när det är fler som dör än under jämförelseperioden.
■ Underdödlighet uppstår när det är färre som dör än under jämförelseperioden.

Eftersom överdödlighet utgår från totala dödsfall löser den problem med skillnader i olika länders rapportering av dödsfall i covid-19. Men överdödligheten fångar även in andra effekter på dödligheten som pandemin kan orsaka, till exempel att antalet dödsfall från trafikolyckor kan minska. Pandemin kan även ha andra effekter: försvagat sjukvårdssystem, färre som söker vård för hälsoproblem och så vidare. Överdödlighet fångar nettoresultatet av alla dessa faktorer. Måttet påverkas också av faktorer som inte alls har med pandemin att göra, till exempel extrem värmebölja.

Förra året dog 98.100 personer i Sverige. Det är väsentligt fler än tidigare år. År 2019 dog 88.800 personer, 2018 dog 92.200 personer och 2017 dog 92.000 personer.

Följande graf visar antalet döda i Sverige, vecka för vecka sedan 2010. Kurvorna för åren 2010–2019 har samma färg för att 2020 och 2021 ska bli tydligare att urskilja:

Grafen visar att 2020 var ett speciellt år, med stora variationer i antalet döda:

■ Under de första elva veckorna av 2020 dog färre personer än under tidigare år. Det hänger troligtvis samman med att influensasäsongen var ovanligt mild.

■ Under perioden vecka 13–26 året 2020 (23 mars till 28 juni) hade Sverige många fler dödsfall än normalt. Även under slutet av 2020 och under början av 2021 var antalet dödsfall betydligt större än normalt.

■ Under några veckor på sensommaren 2020 var dödssiffrorna något lägre än normalt.

Sammantaget dog 7.150 fler personer år 2020 än genomsnittet åren 2017–2019. Det är nästan bara personer från 70 år och uppåt som har bidragit till denna ökning.

Ålder har visat sig vara den viktigaste riskfaktorn för dödlighet i covid-19. Bara en promille av dem som dött med covid-19 som angiven dödsorsak är under 30 år. De allra flesta döda, 72 procent, finns i åldersgruppen 80 år och äldre. Dödligheten i covid-19 är högre för män än för kvinnor.

Eftersom ålder är en så central faktor blir åldersstrukturen viktig att ta hänsyn till vid internationella jämförelser. Italien har till exempel haft låga födelsetal i många decennier. Andelen 80-plussare är 7,2 procent i Italien, medan siffran för Norge är 4,2 procent. Italien har alltså varit mer sårbart för covid-19 än Norge.

I nedanstående graf har DN räknat fram överdödligheten i europeiska länder under 2020, baserad på en jämförelse med genomsnittet för 2017–2019. Siffrorna är justerade för skillnader i köns- och ålderssammansättning mellan länder.

Jämförelsen anger antalet döda per 100.000 invånare (i stället för antal döda som i tidigare grafer).

Överdödligheten var högst i Polen, Bulgarien, Spanien och Tjeckien. Fyra av de 29 länderna hade trots pandemin underdödlighet: Danmark, Island, Finland och Norge.

Sverige ligger i den nedre halvan i listan över överdödlighet i Europa, men högre än de övriga nordiska länderna som hade underdödlighet. Överdödligheten i Sverige var 6 procent, vilket motsvarar 56 fler döda per 100.000 invånare.

I nedanstående grafer har DN räknat fram överdödligheten – vecka för vecka, land för land. Även dessa är justerade för skillnader i köns- och ålderssammansättning.

Först en överblick över alla länder i undersökningen:

Från graferna kan vi dra några slutsatser:

■ Flera länder i Europa sticker ut med kraftiga toppar av överdödlighet. I Spanien var överdödligheten som mest närmare 150 procent. Vissa länder, främst i Östeuropa, hade sina toppar under hösten och vintern 2020 i stället för under våren.

■ De svenska topparna i överdödlighet hör till de lägre i Europa.

■ Flera av våra grannländer – Danmark, Estland, Finland och Norge – utmärker sig med i stort sett ingen överdödlighet alls under året.

■ Merparten av länderna hade, liksom Sverige, underdödlighet i början av året, alltså före pandemin.

Här kan du närmare jämföra varje land med Sverige:

Det är inte självklart att man ska justera överdödligheten för skillnader i köns- och ålderssammansättning. Man kan också hävda att länder med hög andel äldre bör anpassa sig till det genom att tillämpa hårdare restriktioner än länder med låg andel äldre. DN har även jämfört överdödligheten rakt av utan att justera siffrorna. För Sveriges del är bilden oförändrad, vi ligger även här i den nedre halvan men över övriga Norden.

Ett annat sätt att illustrera överdödligheten är att redovisa förändringen åldersgrupp för åldersgrupp. Här ser vi att vissa länder, till exempel Bulgarien, Litauen, Polen och Spanien har en överdödlighet även i yngre åldersgrupper.

Varför vissa länder har en överdödlighet även i yngre åldersgrupper är svårt att svara på, men en förklaring kan vara grundläggande hälsoskillnader.

Sverige har överdödlighet för åldersgrupperna 55–59 år och 65 år samt uppåt. Däremot föreligger underdödlighet för 45–54-åringar och 60–64-åringar.

Norge är det enda landet med underdödlighet i samtliga åldersgrupper, det vill säga även för de äldsta.

Så till en knepig fråga: vad är ”normal dödlighet”? Det idealiska är att jämföra dödligheten med vad den skulle ha varit om pandemin inte hade inträffat. Men det senare går förstås bara att uppskatta, till exempel genom att använda historiska data. Valet av jämförelseperiod har stor betydelse. DN har ovan jämfört 2020 med de tre föregående åren.

Nackdelen med en kort tidsperiod (exempelvis en jämförelse av 2020 med 2019) är att ett enskilt år med ovanlig hög eller låg dödlighet får stor påverkan på jämförelsen. Å andra sidan är också en lång tidsperiod problematisk. Ju längre jämförelseperioden är, desto mer underskattas nämligen eventuell överdödlighet. Det beror på att medellivslängden trendmässigt har ökat. Ett konkret exempel: dödligheten i Sverige var lägre 2020 än den var 2015. Den underliggande trenden är så stark att vi i regel får underdödlighet som resultat när vi jämför med tidigare år.

En annan metod är att jämföra dödligheten år 2020 med förväntad dödlighet år 2020. Vi kan till exempel anta att den underliggande trenden fortsätter som tidigare. För Sveriges del motsvarar det ungefär 1–2 procents årlig reduktion i de äldre åldersgrupperna. Med detta sätt att räkna, justerat för skillnader i köns- och ålderssammansättning, hamnar Sverige ungefär i mitten i Europa år 2020. Jämförelsen bygger på en beräkning av trenden för varje enskild åldersgrupp av män och kvinnor i respektive land.

Ett argument som framförts i debatten är att de höga svenska dödstalen våren 2020 berodde på att ovanligt få av de allra äldsta dog under 2019.

DN:s analys bekräftar att dödligheten år 2019 var ovanligt låg, både i Europa och i Sverige. Minskningen i dödlighet i Sverige är bland de högsta som uppmätts här de senaste 30 åren. Sverige var dessutom det land i Europa som hade störst underdödlighet år 2019. Orsaken var antagligen en ovanligt mild influensasäsong.

I nedanstående graf redovisar vi överdödligheten, baserad på en beräkning av förväntad dödlighet, för åren 2019 och 2020 sammanslagna. Överdödligheten mätt på detta sätt är lägre än i tidigare graf (fyra procent i stället för sex procent):

Sverige hamnar i nedre halvan. Det är svårt att uttala sig om i vilken grad underdödligheten i Sverige 2019 förklarar överdödligheten 2020. Procentsatserna minskar för samtliga länder. Men de flesta länder, inklusive Sverige, har överdödlighet även när vi slår samman 2019 och 2020

Sammanfattningsvis, hur vi än räknar får vi liknande resultat. Samma grupp länder toppar listorna och Sveriges överdödlighet ligger i nedre halvan när man jämför de europeiska länderna. Men de svenska siffrorna ligger klart högre än de nordiska grannländernas.

Svaret i korthet
1. Överdödligheten 2020 var lägre i Sverige än genomsnittet i Europa.

2. Men Sverige hade högre överdödlighet än de nordiska grannländerna. Där har färre personer har dött än normalt.

3. Överdödligheten i Sverige gäller i huvudsak personer över 65 år.

Corona – Covid-19 – sammanfattning

 

Mina tidigare blogginlägg om paniken

Den absolut vanligaste hälsningen när jag möter en bekant är "har du fått sprutan?"

När jag svarar nej och att jag inte tänker vaccinera mig, kommer repliken; Vet du att tre miljoner människor har dött av corona?"

Då svarar jag; Nej, och det vet inte du heller!

Många har dött med covid-19 men ingen vet hur många som har dött av covid-19.

Det som är känt att många har dött med covid-19 och att de har haft underliggande sjukdomar eller varit gamla och svaga.

Man kan alltså säga att de dog aningen tidigare än vad de skulle ha gjort utan covid-19.

Samma dödspåskyndande effekt skulle de ha fått av vinterkräksjukan eller säsonginfluensan.

Äldreboendena har varit befriade från säsonginfluensa och vinterkräksjuka det senaste året.

Covod-19 sjukdomsförlopp

Coronavirus

Det finns ett stort antal virus som tillhör coronavirusfamiljen, de flesta finns hos olika djurarter. Endast ett fåtal virustyper kan smitta mellan djur och människor. Det finns idag sju coronavirus som kan smitta och ge upphov till sjukdom hos människor. Fyra av dessa virus är vanliga och orsakar förkylning. Varianterna SARS- och MERS-coronavirus orsakar betydligt allvarligare luftvägssjukdom. I slutet av 2019 upptäcktes ett nytt coronavirus i Kina som kan smitta människor och som har fått namnet SARS-CoV-2 (SARS-coronavirus-2).

Covid-19 är det officiella namnet för sjukdomen som orsakas av det nya coronaviruset. Covid-19 står för coronavirus disease 2019.

Inkubationstid för covid-19

Inkubationstiden, det vill säga perioden från smittotillfället till dess att en person uppvisar symtom, bedöms vanligtvis vara 2–14 dagar. De flesta insjuknar cirka 5 dagar efter att man smittats, även om enstaka fall kan avvika från dessa mönster.

Symtom på covid-19

Sjukdomen är hos de flesta en luftvägsinfektion och en rad olika symtom kan förekomma. Man kan inte baserat på bara symtomen avgöra om det är covid-19 eller annan infektion. För det krävs ett test som analyseras i laboratorium.

De symtom som rapporterats är framförallt:

hosta

feber

andningsbesvär

snuva

nästäppa

halsont

huvudvärk

illamående

muskel- och ledvärk

nedsatt lukt- och smaksinne

diarré

De flesta får lindriga besvär som kan komma gradvis, och som går över av sig själva med egenvård i hemmet. En del blir allvarligt sjuka med exempelvis svårigheter att andas och lunginflammation.

Listan över symtom kan komma att justeras efterhand. Vi uppdaterar informationen om covid-19 i takt med att ny kunskap om sjukdomen tillkommer, i den vetenskapliga litteraturen och/eller från WHO.

Det är mycket viktigt att stanna hemma när du känner dig sjuk. Om du inte klarar dig med egenvård i hemmet ska du ringa telefonnummer 1177 för sjukvårdsrådgivning.

Läs mer om hur du ska göra om du eller någon i familjen har blivit sjuk

Pollenallergi eller covid-19?

Både covid-19 och pollenallergi kan ge milda förkylningssymtom. Därför är det svårt att till en början bedöma om dina symtom beror på allergi eller om du smittats av sjukdomen.

Se till att stanna hemma även om du får milda symtom som snuva, lätt hosta eller ont i halsen. Medicinera som vanligt för din allergi. Om symtomen inte förvärras, medicineringen hjälper och du bedömer att dina symtom sannolikt beror på allergi behöver du inte vara hemma.

Tillkommer nya symtom som du inte kopplar till din allergi eller om du får feber, ska du testa dig och stanna hemma tills du fått ditt provsvar.

Så länge är man sjuk av covid-19

De flesta personer som får lindriga sjukdomssymtom blir friska efter bara några dagar upp till ett par veckor men för en del kan det ta betydligt längre tid, veckor till månader, innan man känner sig frisk igen. Sjukdomen drabbar väldigt olika och hos vissa kan symtom hålla i sig länge, även om man inte varit så sjuk att man behövt sjukhusvård.

För de som blir allvarligt sjuka och behöver sjukhusvård tar det också ofta lång tid innan man känner sig helt återställd.

Här finns mer information om hur du ska göra om du eller någon i familjen har blivit sjuk

Socialstyrelsen har fått i uppdrag om att utveckla ett stöd för hälso- och sjukvården gällande patienter med långvariga symtom efter genomgången covid-19-infektion.


Lägesrapporter, samordning och övriga uppdrag med anledning av covid-19

Nytt uppdrag gällande långvariga symptom efter covid-19 (nyhet)

Mis-c

Mis-c är en förkortning för Multisystem Inflammatory Syndrome in Children, för att denna diagnos ska sättas behöver vissa kriterier uppfyllas (på engelska).

Tillståndet är ovanligt och drabbar barn i alla åldrar 0-19 år, oftast inom 2-6 veckor efter en genomgången covid-19-infektion. Tillståndet innebär en kraftig inflammation i kroppen där barnet har hög feber och påverkade inflammationsprover samt påverkan på ett eller fler organ.

Det finns inga definierade riskgrupper för detta tillstånd, de flesta som drabbats har varit friska barn, därför går det inte att veta innan vilka som kommer att drabbas. Vissa av barnen har blivit lindrigt sjuka, vissa har blivit allvarligt sjuka med påverkan på flera organ i kroppen. I januari 2021 har drygt 100 barn i Sverige drabbats av detta tillstånd. Alla barn har hittills svarat på behandling som man sätter in tidigt i förloppet i Sverige. Barnreumatologerna i Sverige samarbetar kring denna fråga och har regelbundna möten där representant från Folkhälsomyndigheten medverkar.

Här kan du läsa mer om mis-c på barnläkarföreningens webbplats

Här kan du läsa mer om mis-c på CDC:s webbplats

Så länge smittar man

Smittsamheten av covid-19 är sannolikt störst i anslutning till insjuknandet och i början av sjukdomsförloppet. Det tar minst sju dagar efter att du insjuknade då du även ska ha varit feberfri i två dagar och tydligt känna dig bättre för att anses vara smittfri.

Om du har haft mera uttalade symtom och vårdats inneliggande men inte behövt IVA-vård gäller minst 14 dagar sedan insjuknandet, du ska även ha varit feberfri i två dagar och tydligt känna dig bättre. Om du tillhör gruppen som varit allra sjukast och IVA-vårdats, ska det alltid göras en individuell bedömning av behandlande läkare för att du ska kunna bedömas som smittfri.

Om du som symtomfri provtagits kan du bedömas som smittfri först sju dagar efter positivt prov. Skulle du utveckla symtom efter provtagningen så får du räkna från insjukningsdagen. Det är viktigt att tänka på att du fortsatt behöver följa de generella rekommendationerna för att minska smittspridning i samhället.

Vägledning om kriterier för bedömning av smittfrihet vid covid-19

Kan man bli smittad flera gånger?

Om du har haft covid-19 har du ett visst skydd mot återinfektion. Det innebär att du har en mindre risk att smittas och bli allvarligt sjuk och mindre risk att föra smittan vidare till andra om du utsätts för viruset igen. Med tiden minskar skyddet som du får efter en genomgången infektion och då ökar risken att du kan smittas igen. I dagsläget bedömer vi att skyddet efter att ha haft covid-19 varar åtminstone ett halvår från infektionstillfället.

Läs på sidan Skydda dig och andra från smittspridning

Behandling mot covid-19

Det finns i nuläget inget godkänt läkemedel mot covid-19. Den behandling som ges vid svårare sjukdom är inriktad på att stödja funktionen hos lungor och eventuellt andra påverkade organ.

Det pågår ett arbete, både internationellt och i Sverige, för att undersöka olika typer av läkemedelsbehandlingar.

Dödligheten till följd av covid-19

Internationellt uppskattar man att 0,5–1 procent av de som smittas av covid-19 avlider. Det finns ett tydligt samband mellan ökad dödlighet och hög ålder: ju äldre man är, desto högre är risken. Det finns endast ett fåtal publicerade vetenskapliga studier om dödligheten, varför kunskapsläget kan komma att ändras.


Folkhälsomyndigheten har gjort en studie om dödligheten till följd av covid-19 i Stockholms län, och kommit fram till att den är i genomsnitt 0,6 procent. I gruppen 70 år och äldre var dödligheten 4,3 procent, medan den var 0,1 procent bland personer yngre än 70 år.

Folkhälsomyndigheten

Nyhetsredaktörernas fokus på Tegnell

et consortes börjar likna hjärntvätt!

Covid-19 – Analys

Visst är det skrämmande läsning när alla dödsfall med coronarelevans redovisas men....

Det handlar om människor som har dött med covid-19, inte av covid-19!

Gå några år tillbaka och redovisa hur många människor som har avlidit med vinterkräksjuka eller med säsonginfluensa.

Därmed inte sagt att riskerna med covid-19 är överdrivna.

Det handlar bara om sunt förnuft!

Inget ont som inte har något gott med sig och lärdomarna från åren 2020-2021 kommer att bestå länge, kanske.

Vi kommer att begränsa onödiga flygresor och onödiga stormöten.

Vi kommer att undvika en massa onödiga saker och vi kommer att göra en massa bra saker och...

Vi kommer att kramas!

Corona del 32

 

Det är Kyndelsmässodagen och jag önskar att någon ska kunna sprida ljus i dumhetens mörker på nyhetsredaktionerna.

Det enda som nyhetsredaktörerna verkar klara av är att sprida panik.

Covid-19 och döden

Sveriges enfaldiga riksnyhetsjournalister (nästan samtliga) verkar tro att Covid-19 är huvudorsaken till att vi gamla människor dör.

För nonsensskribenterna är Jorden ett blågult klot med Covid-19-satelliter som dominerar tillvaron.

Den samlade riksjournalistkårens enfald är monumental!

Vi gamla människor dör för att vi har blivit gamla!

Det ska vara så!

Det är normalt!

Journalistmupparna har upphöjt Covid-19 till Nemesis!

Riksnyhetsredaktörerna enda kompetens är att skapa oro, skräck och panik.

Disease X – Sjukdom X

WIKI

Disease X is a placeholder name that was adopted by the World Health Organization (WHO) in February 2018 on their shortlist of blueprint priority diseases to represent a hypothetical, unknown pathogen that could cause a future epidemic.

The WHO adopted the placeholder name to ensure that their planning was sufficiently flexible to adapt to an unknown pathogen (e.g. broader vaccines and manufacturing facilities).

Director of the US National Institute of Allergy and Infectious Diseases Anthony Fauci stated that the concept of Disease X would encourage WHO projects to focus their research efforts on entire classes of viruses (e.g. flaviviruses), instead of just individual strains (e.g. zika virus), thus improving WHO capability to respond to unforeseen strains.

In 2020, it was speculated, including among some of the WHO's own expert advisors, that COVID-19, caused by SARS-CoV-2 virus strain, met the requirements to be the first Disease X.

Corona – Covid-19 – Somalier

Döden i Rinkeby vill man helst inte låtsas om

1 JAN 2021 06:00 ‧ PER GUDMUNDSON

De med låga inkomster löper högre risk att dö i covid än rika. Men det finns en riskfaktor som spelar ännu större roll.

”Inkomst är mest avgörande för dödlighet i corona”. Det rapporterade en rad nyhetsredaktioner nyligen (exempelvis SVT 19/11). Men riktigt så enkelt är det inte.

Region Stockholms Centrum för epidemiologi och samhällsmedicin (CES) har granskat regionens svåra fall av covid-19 fram till och med sista juni 2020. Syftet har varit att identifiera bakgrundsfaktorer, utöver ålder och kön, som kan förklara smittans ojämlika spridning. Studien mäter exempelvis betydelsen av utbildningsnivå, möjligheten till distansarbete och bostadsområde.

Precis som väntat spelar de olika socioekonomiska faktorerna roll. Möjlighet att arbeta hemifrån, exempelvis, reducerar risken att drabbas allvarligt av smitta. För den som måste vara på plats på jobbet är risken 1,24 gånger större, jämfört med den som jobbar hemifrån. Personal i vård och omsorg är ännu mer utsatt, med en risk på 1,68.

CES finner att disponibel inkomst har en mycket tydlig effekt på risken att dö. Den femtedel av populationen som har lägst inkomster har 2,71 gånger högre risk än femtedelen med högst inkomster, när man justerat för skillnader i kön, ålder, bostadsområde, utbildning och yrke. Skillnaden mellan inkomstnivåerna är iögonenfallande. Men knappast förvånande. Att hälsa är intimt förknippat med välstånd är väl känt och noga studerat. Hellre rik och frisk än sjuk och fattig, heter det ju.

Men att döma av tabellerna i CES-studien finns det en ännu större riskfaktor. Det finns något som är värre än att vara fattig. Men det har varken Region Stockholm eller nyhetsredaktionerna velat framhäva.

Det som inte har lett till rubriker är att granskningen också mäter risken att dö beroende på födelseland. Och det är här den största skillnaden finns.

De som är födda i Somalia löper 3,63 gånger högre risk att dö än svenskar. Detta alltså efter att hänsyn tagits till kön, ålder, bostadsområde, inkomst, utbildning, förekomst av kroniska sjukdomar etcetera. Det är den största överrisken som framkommer i rapporten.

Men det blev inga specialavsnitt i Sveriges Radio Vetenskapsradion om den.

Frågan om somaliernas särskilda utsatthet för covid-19 saknar annars inte relevans. Den väcktes redan tidigt i våras. Nyhetsredaktioner på besök i Rinkeby och Tensta kunde berätta om att smittan tycktes mer utbredd där, på Järvafältet, än i innerstaden. Behovet av riktade informationsinsatser för språkliga minoriteter påtalades. Skillnaderna i människors olika möjligheter till distansarbete diskuterades. Trångboddheten lyftes fram. Det var en välgörande debatt. Tyvärr begränsades den. Förklaringsmodellerna skulle helst passa in i ett välbekant narrativ. Obekväma perspektiv var inte välkomna.

Ebba Busch, partiledare för Kristdemokraterna, försökte. I en debattartikel efterlyste hon klarspråk om smittan. Hon befarande att regeringens unika och uttalat svenska coronastrategi – med få restriktioner, relativt hög grad av smittspridning och betoning på personligt ansvar – skulle drabba somalier och andra minoriteter som möjligen hade avvikande levnadsmönster extra hårt. Regeringen hade inte tagit tillräcklig hänsyn till att Sverige inte längre var ett homogent land, och riskerade därmed ”att kasta en stor del av befolkningen under bussen” (Aftonbladet 2/4).

Kritiken mot Busch blev stenhård. Jag vet, för jag jobbade i hennes stab då. Den allmänna debatten kunde bara hantera väletablerade förklaringsmodeller, som trångboddhet eller ekonomisk situation.

Vi har ännu i dag ingen vettig förklaring till somaliernas särskilda utsatthet. Det politiska priset är kanske för högt. Den journalistiska verktygslådan för liten. Hur många somaliska liv som kunde ha räddats vet vi inte.

En välkänd gammal anekdot handlar om den berusade mannen som letar efter sina nycklar. Men inte där han förlorat dem. Han letar i stället under gatlyktan, där det är upplyst. Inom vetenskapen har man i åtminstone ett halvsekel talat om en ”streetlight effect” eller ”the principle of the drunkard’s search”. Valet av undersökningsområde påverkar resultatet, och ger en skev förståelse av verkligheten.

Kanske borde vi uppfinna motsvarande begrepp för politiken och journalistiken.

Statsministern och trovärdigheten

När Morgan Johansson gör bort sig överraskar det mig inte för han är den främsta representanten för politisk aristokrati.

Han kan ljuga och mörka fritt utan att nyhetsjournalisterna vågar avslöja honom.

Statsministerns handel och vandel är en helt annan sak!

Statsministerns trovärdighet är nu, enligt min ringa mening, på samma nivå som Mona Sahlins.

Dan Eliasson och andra politruker kan göra som de vill eftersom de är impregnerade av den politiska adelns konsekvensimmunitet.

Regeringen avslutar 2020 med att öppet hånflina mot sjuka och vårdanställda.

År 2020 års sista dag kan sägas sammanfatta hela året med regeringen Löfven. Men inte som krönika utan som en återgivning av vad världens första feministiska regering lyckats prestera de senaste två veckorna. En arbetarledd regering som hånar sjuka och vårdanställda med sitt agerande in i det sista trots att Sverige uppvisar bland den högsta smittspridningen av Covid 19 i Europa.

Dagarna innan jul upprepade statsminister Stefan Löfven sin förmaning till det svenska folket i sitt jultal.

”Andra är beroende av ditt agerande, din ansvarskänsla. Vi har varit mer isolerade, men varje person har också varit en del av något större. Varje dag, varje vecka, hela det långa året 2020. Vi har alla varit tvungna att göra uppoffringar”.

Sjukvården i landet är idag hårt pressad. Flera regioner har infört krislägesavtal och vårdpersonal tvingas nu att jobba övertid för att klara av att ta hand om det stora antalet covidpatienter.

Att landets ledande politiker i det här läget inte följer råd och restriktioner är allvarligt, menar Johan Sand, anestesisköterska på Karolinska Huddinge, ett av de sjukhus som varit hårdast ansatta sedan april i år.

– Covid-iva är näst intill fullbelagd, varje patient som skrivs ut ersätts av någon ny som behöver intensivvård. Att vara minister och vara ute och shoppa nu – det är motsatsen till att vara en förebild, säger Johan Sand.

Flera sjuksköterskor och undersköterskor som Aftonbladet talar med menar att ministrarnas agerande riskerar att undergräva förtroendet för den svenska strategin.

Damberg kastas ut till vargarna – Statsministern gömmer sig

Regeringen för nu fram Mikael Damberg för att kommunicera regeringens beslut, sannolikt för att vare sig statsminister Stefan Löfven eller justitieminister Morgan Johansson skulle kunna genomföra en presskonferens utan att någon av deras beteenden skulle ifrågasättas.

Pressträffarna som Damberg kastats ut till journalisterna att hantera präglas ändå av att han tvingas försvara sina kollegors beteende.

Dambergs, och regeringens linje är att ingen av ministrarna Löfven, Johansson samt finansminister Magdalena Andersson och socialminister Lena Hallengren har gjort något fel när de brutit mot eller gjort medvetna avsteg från regeringens rekommendationer utan agerat på ett sådant sätt att de inte bidragit till trängseln i julhandeln eller på annat sätt riskerat bidra till smittspridning.

Dagarna efter att Magdalena Andersson avfotograferades i Sälen i en skidbod bröt ett större utbrott av Covid 19 ut just i Sälen vilket fick till följd arbetsgivaren SkiStar nu isolerat ett 30-tal anställda.

En tunn försvarslinje då att stanna hemma är det enda som inte bidrar till ökad trängsel. Så fort en person till går in i en butik, köpcenter eller skidbod ökar trängseln med en, eller fler personer som till exempel medföljande livvakter, till. Utanför flertalet butiker finns numera uppmaningar att minimera sällskapen som handlar det nödvändigaste till en.

Vare sig statsministerns eller justitieministerns livvakter hade heller inte något annat val än att utsätta sig för risk. Säkerhetspolisens livvakter är utbildade och utrustade för att skydda sina objekt mot synlig aggression av olika karaktär. Inte mot Covid 19.

Respekten för livvakternas hälsa präglas av samma respekt som regeringen visar vårdanställda.

Och riskerna med regeringens agerande är kanske inte den direkta smittspridningsrisk som ministrarna bidrar till. Det är förtroendet för ledarskapet.

Sofia Lindström, sjuksköterska vid Akademiska sjukhuset i Uppsala, kan sägas sammanfatta resultatet av regeringens agerande till Aftonbladet:

– Risken är att vi tappar förtroendet för politiker och att det här göder ett allmänt politikerförakt. Det har vi inte råd med just nu, vi behöver en stabilitet och behöver känna förtroende för dem som leder, säger hon, men påpekar att hon själv känner förtroende för politikerna.

En erfarenhet som finns även inom krigspsykologi. Soldater och stridande förband kan slåss mot en övermäktig fiende så länge de känner att de har ledningens och folkets förtroende. Men sviktar den politiska ledningens förtroende kollapsar i regel försvarsviljan.

Sverige är idag ett av de länder inom EU med högst smittspridning av Covid 19 enligt ECDC. Markant högre än de tidigare hårdast drabbade länderna Italien och Spanien och helt i nivå med Storbrittannien som vid midnatt till slut lämnar EU. Samtidigt visar den svenska regeringen föga intresse att själva bidra till att dämpa effekterna.

Det enda som kan rädda regeringens anseende

Regeringens agerande kan mest liknas vid ett hånflin mot den vårdpersonal som nu tvingas till att arbeta 48-timmarsveckor i tolvtimmarspass. Det mest remarkabla är att denna hånfulla inställning till vårdanställda kommuniceras av en arbetarledd regering. En socialdemokratisk regering.

Det enda som nu kan rädda anseendet för regeringen som kollektiv och ministrarna Löfven, Andersson, Johansson och Hallengren (som enligt uppgift även hon brutit mot anvisningarna) är att vaccineringsprogrammet fungerar klanderfritt samt att det markant lättar på trycket i vården.

Idag finns det få tecken på att detta skulle inträffa. Den svenska regeringen har sedan i mars inte visat att de utnyttjat tiden de fått genom tillfälliga åtgärder. Detta framgår i lagrådets remisssvar till den tillfälliga pandemilagstiftningen. Lagrådet kritiserar regeringen för senfärdigheten och att arbetet i onödan präglats av tidspress.

Till skillnad från Danmark införde aldrig Sverige en separat struktur för att testa befolkningen. Idag har varje dansk testats för Covid 19 1,7 gånger i snitt. Motsvarande siffra för Sverige är 0,4. Danmark, Norge och Finland införde tidigt aktiv smittspårning vilket slår igenom i spridningstakten. Motsvarande struktur skulle kunna införas för att vaccinera befolkningen. Danmark har nu erfarenheter som kan vara avgörande för att skydda befolkningen.

Sverige saknar dessa.

Israel har visat att detta är genomförbart. Med kvälls- och nattöppna vaccinationscenter klarar Israel idag av att vaccinera upp till 100 000 personer per dygn. I söndags slogs ett nytt rekord med 99 000 vaccinerade under ett dygn och Israel närmar sig nu en halv miljon vaccinerade och kan nu gå över till att börja vaccinera enskilda prioriterade yrkesgrupper. Näst i tur står nu lärare efter att vårdpersonalen och riskgrupperna börjat bli klara.

Vilken väg regeringen Löfven, världens första feministiska regering ledd av en riktig arbetare, väljer att gå återstår att se. Men att det nya året skulle innebära en attitydförändring i grunden är inget som ligger i korten för närvarande.

Black swan – Red canary – Covid-19

2020 isn’t a black swan — it’s a yellow canary

“Calling 2020 a black swan takes away from the fact that COVID-19 and the misinformation surrounding it were utterly predictable.”

Some of the early rumblings of change in the global journalism field came in February, when the International Journalism Festival — a favorite on the circuit as much for its quality panels as for its prime location in Perugia, Italy — announced its cancellation. On March 10, NICAR, the preeminent annual gathering of data and computational journalists, announced that an attendee had tested positive. The next day, March 11, the WHO declared that Covid-19 was a pandemic, and our sense of normalcy turned upside down, forever marking a Before Times and a Groundhog Day present.

We often need metaphors to help us grasp such an unusual world event. So far, it’s become common to call 2020 a black swan event, a term popular in economic circles thanks to the work of options trader Nassim Nicholas Taleb. It’s helpful to read how he defines a black swan:

First, it is an outlier, as it lies outside the realm of regular expectations, because nothing in the past can convincingly point to its possibility. Second, it carries an extreme impact. Third, in spite of its outlier status, human nature makes us concoct explanations for its occurrence after the fact, making it explainable and predictable.

But calling 2020 a black swan takes away from the fact that Covid-19 and the misinformation surrounding it were utterly predictable. Indeed, nearly two years ago, Atlantic writer Ed Yong pointed out that the U.S. — and, as we’ve learned, the world — was not ready for a pandemic. As early as 2017, the Pentagon was aware of the risks. The film Contagion — shot in 2011 and depicting a global pandemic and its effects on common people and institutions alike — feels eerily prescient, but is only predictive because it’s based on solid science about pandemic risk.

This time last year in Nieman Lab, just days before Dr. Li Wenliang began suspecting a novel coronavirus had begun circulating, I warned that the internet is a powerful vector of disease, referencing my co-writing on misinfodemics a year prior with public health scientist Nat Gyenes.

Look around and we see that the devastation we’ve seen this year wasn’t a black swan at all. This year is what policy analyst Michele Wucker called a gray rhino event: “obvious, visible, coming right at you, with large potential impact and highly probable consequences.”

I could stop there, but the moral outrage of 2020 deserves more, even though no amount of words can capture the suffering of this year. I’ve consoled too many friends and family over video chat, unable to hug them or even sit with them in person, to let this be a simple prediction with straightforward ideas and answers.

In the time it will take you to read this article — about 6 minutes, by my count — at least 24 people will have died from COVID-19. They will join some 1.5 million people around the world who have died agonizing deaths, unable to see their loved ones or even say final words.

The skies are red, the Amazon is on fire, the oceans are flooding, 270 million people face famine and 26 million Americans alone are going hungry. We’re still unable to casually spend time with other people, and we walk out the door with masks. An American coup attempt is getting less attention than it deserves, as are the ongoing genocide of the Armenian people, the further isolation of the Rohingya, the erasure of Uighurs, and the forced sterilizations of people in the United States.

All this in the context of a historic market rally, with the Dow Jones soaring past 30,000 as our attention economy makes kings of the already wealthy technological class, while those at the bottom of society are cast down to even lower rungs.

These inequities and atrocities aren’t separate from Covid-19; they’re deeply intertwined with the disease. Consider the words of health journalist Sonia Shah in a cover story for The Nation:

It’s time for a new story, one that more accurately captures the reality of how contagions unfold and why. In this story, pandemics would be cast as both a biological reality and a social phenomenon shaped by human agency. And the coronavirus, if cast as any kind of monster at all, would be a Frankenstein’s monster: a creature of our own making.

We, after all, created the world in which SARS-Cov-2 evolved, one in which our industry has swallowed up so much of the planet that microbes from wild animals easily slip into livestock and humans. We created the society of overcrowded prisons and nursing homes staffed by underpaid employees who must work in multiple facilities to make ends meet; in which employers force their workers to labor on meatpacking lines even if they’re sick; in which asylum seekers are crammed into detention centers; and in which people living in hard-hit cities like Detroit lack access to clean water with which to wash their hands.

2020 is not our swan, not our rhino. It’s our canary.

The phrase “canary in a coal mine” comes from the fact that canaries — which are more susceptible to methane than human beings — were brought to mines as an early warning system. If the canary died, it meant methane was leaking, and that the miners needed to evacuate immediately. The canary was an indicator that something was structurally wrong, a sign of greater danger.

Canaries come in many colors, but I like yellow and orange ones the most. A yellow canary event is like a flashing warning sign for more danger ahead. It is a signal that is itself disturbing, but to an expert is doubly so because of the conditions it reveals. It hurts vulnerable populations and systems first, in a highly visible way. And all the while, it exposes a structural weakness that will cause tremendous harm to everyone if allowed to continue.

COVID-19 is the yellow canary for the societal methane we’ve allowed to fester around us. It is a biological entity with sociological roots and geopolitical effects. And as it harms Black, Indigenous, and people of color and global south communities more than others, as it strikes the elderly and the infirm and the underpaid and refugees and migrants. And as the response becomes politicized, we are reaping the visible consequences of decades of neglect.

Even then, there’s hope, because we can no longer ignore reality. Pandemics are times of societal change and upheaval, a time of forced reflection for those fortunate enough to survive. Take, for example, the Black Lives Matter movement. It has been going strong since at least 2013, when the hashtag was coined by Patrisse Cullors in response to a social media post made by Alicia Garza, who lamented the trial outcome in the Trayvon Martin case.

So why the unprecedented global attention in 2020, seven years later? There was the egregious violence of George Floyd’s death, yes, but it’s not a coincidence that the outrage reached a new level, this year of all years, shortly after shelter-in-place orders loosened around the country.

As Opal Tometti, one of the movement’s co-founders, noted in The New Yorker, the entire country had been sitting in our homes, contemplating death and inequality:

And so my belief and my view of these protests is that they are different because they are marked by a period that has been deeply personal to millions of Americans and residents of the United States, and that has them more tender or sensitive to what is going on.

People who would normally have been at work now have time to go to a protest or a rally, and have time to think about why they have been struggling so much, and they are thinking, This actually isn’t right and I want to make time, and I have the ability to make time now and make my concerns heard. So I think it is markedly differently in terms of the volume of demands we are hearing.

Without our usual distractions and jet-set life, the international journalism community has a unique and rare opportunity to re-evaluate what allowed suffering at this scale to happen in the first place — and why our attention economy is ill-equipped to cast a spotlight on systemic problems until they are undeniably present.

We have a rare opportunity to start making structural changes in our newsrooms, our business models and funding incentives, our ways of operating.

We can start by abandoning the elitism that guides so much of journalism today and put money behind the calls for racial justice, making room to center the most marginalized by hiring journalists of color, journalists from the global south, journalists who are queer, trans, and disabled, and giving them leadership roles.

We can diversify funding streams so we are less dependent on attention economics and advertising as the guiding force behind so much of our storytelling platforms and technologies.

We can trust our audiences to understand complexity, rather than shy away from it, and tell the deeper stories of the interconnected systems that shape our daily lives.

We can reimagine an internet where we scale up human rights and civics, not just data, profit, and infrastructure.

When miners see a dead canary, they know it’s time to evacuate. But if 2020 has taught us anything, it’s that there’s nowhere else to run. There is nowhere on earth unaffected by Covid-19, racial and gender injustice, economic inequality, and climate change. Those of us still alive and healthy must honor those who have passed by facing this reality, articulating the underlying causes, and doing our best to change them. These times demand that we engage with the heartbreak of our current world bravely and compassionately. These times demand that we say that even while the end of the pandemic is in sight, going back to normal is not, because “normal” is what got us here.

It’s so hard to make predictions these days, but one thing I can confidently predict is this: If by this time in 2021, we’re celebrating a return to normal, we will have failed at our jobs.

Covid-19 – Corona

DN Debatt. ”Låt inte covid-19-pandemin kullkasta folkhälsoarbetet”

Som tidigare forskning och denna pandemi visat, kan människors beteende förändras på både kort och lång sikt även utan hård lagstiftning eller myndighetskontroll, skriver artikelförfattarna. Foto: Johan Nilsson/TT

DN DEBATT 27/12.

Torbjörn Tännsjö med flera: Det svenska folkhälsoarbetet har hittills byggt på frivillighet och inte minst tillit.

Tack vare ett långsiktigt arbete med ett helhetsperspektiv kring vad som gynnar befolkningens hälsa, har mycket åstadkommits. Pandemin är inte en anledning att kullkasta den strategi som varit vägledande under många decennier.

I Sverige dör varje år drygt 90.000 personer. Majoriteten av dessa dödsfall, cirka 52.000, är orsakade av hjärt- och kärlsjukdomar. Därefter följer cirka 21.000 dödsfall i cancer årligen. Omkring 12.000 dödsfall är kopplade till rökning och antalet alkoholrelaterade dödsfall per år är över 2.000. Varje vintersäsong avlider omkring 2.000–3.000 personer i den återkommande influensan (hittills har cirka 49.000 avlidit under 2000-talet utan svarta rubriker), trots tillgång till influensavaccin. Många av dödsfallen är naturligtvis också kopplade till flera kategorier som går in i varandra, liksom att 85 procent av de som dött med diagnos covid-19, med medianålder på 83 år, också haft andra sjukdomar.

Väldigt många förtida dödsfall i Sverige beror på sådant som går att påverka med förändrade levnadsvanor. Det handlar om hur vi lever våra liv: våra sociala umgängen, hur vi bor, våra arbetsförhållanden och det handlar om våra kost-, alkohol-, rök och motionsvanor. Fortfarande finns tydliga skillnader i folkhälsa mellan olika sociala grupper i Sverige. Det finns också skillnader mellan stadsdelar och kommuner i ett alltmer segregerat samhälle. Områden med sociala problem blir särskilt sårbara när en pandemi som covid-19 drabbar befolkningen. Överdödligheten i Sverige under mars och maj ökade med 220 procent bland invandrare från Syrien, Irak och Somalia i åldern 40–64 år och minskade samtidigt med 1 procent (det vill säga lägre dödlighet än normalt) i samma åldersgrupp bland personer födda i Sverige, EU, Norden eller Nordamerika. Detta illustrerar behovet av folkhälsoarbete.

Som vi ser det har Sverige i allt väsentligt följt den långsiktiga och genomtänkta strategi för folkhälsoarbetet som landet tidigare har haft även när man arbetat med covid-19.

Det är sannolikt att de totala dödstalen skulle kunna minskas om ”tuffare tag” användes från samhällets sida, till exempel totalt rökförbud, kontroll via medborgarnas mobiler att de går sina 10.000 steg per dag, förbud mot att äta rött kött mer än en gång i veckan, obligatorisk vaccination mot influensa och besöksförbud på äldreboenden under influensasäsongen etc. Listan kan göras lång, men sådana åtgärder är svenska politiker, forskare och myndighetspersoner hittills eniga om att inte införa. Som tidigare forskning och denna pandemi visat, kan människors beteende förändras på både kort och lång sikt även utan hård lagstiftning eller myndighetskontroll. De flesta människor gör kloka val när det gäller folkhälsa, både för sin egen och andras skull. Det senaste decenniet har till exempel en stor del av befolkningen anammat både klimatsmartare levnadsvanor och matvanor utan lagstiftning. Den vana att tvätta händerna eller använda handsprit som vi nu har vant oss vid under pandemin är en snabb beteendeförändring som kanske är här för att stanna med goda effekter på folkhälsan som följd, till exempel genom minskad influensa och vinterkräksjuka.

Det svenska folkhälsoarbetet har hittills byggt på frivillighet och inte minst på tillit. Tillit från politikens och myndigheternas sida till medborgarna, liksom tillit från medborgarna till myndigheter och politik och allra mest på medborgarnas tillit till varandra. Detta är en strategi som stämmer väl med vår syn på demokrati och avvägningen mellan människors självbestämmande och omgivningens önskemål om att människor ska leva hälsosamt. Tack vare ett långsiktigt och träget folkhälsoarbete, med rekommendationer och ibland restriktioner, men på frivillighetens grund och med ett helhetsperspektiv kring vad som gynnar befolkningens hälsa mest, har väldigt mycket åstadkommits i Sverige. Covid-19 är ur detta perspektiv inte en anledning att kullkasta den strategi som varit vägledande under många decennier i Sverige.

Att många äldre sjuka människor under våren inte fått individuella bedömningar av sina sjukdomar är tveklöst en vårdskandal. Men de brister i äldrevården som covid-19-pandemin frilagt så brutalt, och som nu förhoppningsvis kommer att åtgärdas, utgör inte argument mot grundbultarna i det svenska folkhälsoarbetet. Tvärtom måste dessa allvarliga brister i omhändertagandet av äldre snarast förbättras samtidigt som folkhälsoarbetets grundvalar och målet att se till hela befolkningens bästa beaktas.

Under covid-19-pandemin har krav på fler förbud, hårdare straff och sanktioner framförts i Sverige. Den stora belastningen inom intensivvården och det ökade antalet döda med eller på grund av covid-19 är oroande och måste självklart tas på största allvar. Det är oerhört viktigt att vi alla verkligen bidrar till att minska smittspridningen genom ett ansvarsfullt beteende gentemot varandra. Alla dödsfall är tragiska, och bakom varje människa står sörjande anhöriga. Detta gäller dock såväl människor som avlidit med eller på grund av covid-19, som de som avlider av en annan sjukdom, till exempel cancer, ofta i yngre ålder som samhället i vissa fall också hade kunnat förhindra med hårdare regler. Den dagliga rapporteringen av antalet döda i covid-19, men inte av det betydligt större antal som dagligen avlider av andra orsaker, riskerar dock att ge människor en alltför smal bild av verkligheten. Risken finns också att man missar att rapportera om de enorma konsekvenserna som coronarestriktionerna medfört för ohälsa och dödlighet av andra orsaker, och att det dagliga räknandet av döda i en enskild sjukdom leder till att all den vetenskap, filosofi och beprövad erfarenhet som hittills väglett folkhälsoarbetet glöms bort.

Som vi ser det har Sverige i allt väsentligt följt den långsiktiga och genomtänkta strategi för folkhälsoarbetet som landet tidigare har haft även när man arbetat med covid-19. Att hålla förskolor, grundskolor och gymnasier öppna i Sverige är ett exempel på ett viktigt folkhälsopolitiskt val. För barn och ungdomar är förskolan och skolan extremt viktig, särskilt för dem som kommer från en utsatt social miljö.

Självklart finns missbedömningar under pandemins förlopp såsom otillräcklig testning, försenade åtgärder i otakt med smittorisken, bristande styrning av och samordning inom regionerna, brist på skyddsutrustning och ibland svårbegripliga beslut baserade på en stelbent ordningslag, men det ändrar inte vikten av att hålla fast vid folkhälsoarbetets grundläggande principer.


Lars Vikinge, borgmästare, Linköping, fd lektor i etik, Linköpings universitet
Tomas Faresjö, professor i samhällsmedicin, Linköpings universitet
Sven Bremberg, docent i socialmedicin, Karolinska institutet
Anna Mia Ekström, professor i global infektionsepidemiologi, Karolinska institutet
Orvar Finnström, fd professor/överläkare i neonatologi, Linköpings universitetssjukhus
Martin Gullberg, professor i molekylärbiologi, Umeå universitet
Christer Johansson, professor i datalingvistik, Universitetet Bergen, Norge
Torbjörn Tännsjö, professor emeritus i praktisk filosofi, Stockholms universitet
Johnny Ludvigsson, senior professor i pediatrik, Linköpings universitet

Covid-19 – Corona i Enköping

Äntligen vågar en journalist beskriva den verklighet
som jag har informerat om sedan paniken utbröt. 

Äntligen!

Corona del 59

 

Covid-19 del 666

 

Corona del 58 – Panikskaparna

Nyhetsredaktörer kan vara patologiskt panikdrivande sumpråttor men de kan också vara objektiva grävande nyhetsförmedlare.

Enligt min ringa mening är det sumpråttorna som konsekvent sprider desinformation om Covid-19-pandemin.

Alla människor ska dö och de flesta dör av naturligt åldrande.
Många dör av svåra sjukdomar som till exempel Covid.-19 kan vara.
Många dör "med" Covid-19 fast den direkta dödsorsaken är åldrande eller en annan svår sjukdom.

Sumpråttorna har svårt med att skilja mellan de små orden av och med.

Jag avskyr och föraktar sumpråttorna på nyhetsredaktionerna!

Corona del 57 – Mänsklighetens utrotande.

SARS, MERS, Fågelinfluensan, Svininfluensan och Covid-19.

Nästa pandemi kan vara den sista, den som får Moder Jord att jubla.

Mänsklighetens självutplånande är inne i en framgångsrik fas.

Covid-19 kan bli proppen som lossnar och dränerar den globala ekonomin vilket utlöser det tredje världskriget.

Ett fullskaligt krig med biovapen, kärnvapen och total kollaps i det digitala informationssystemet är allt som behövs för att utradera Homo Sapiens.

Planeten Jorden kommer att må bättre utan mänskligheten!