De cirka 50 försäkringar och bidrag som utgör den svenska socialförsäkringen är kärnan i den svenska välfärdsmodellen som bygger på principen att alla bidrar och därmed delar på såväl kostnader som risker. Socialförsäkringssystemet vilar alltså på förutsättningen att medborgarna arbetar och genom arbetsgivaravgifter och skatt finansierar socialförsäkringarna.
När riksdagen instiftade detta nätverk av inkomstbaserade försäkringar och bosättningsbaserade bidrag hade Sverige en samhällsekonomi som i betydande grad kunde styras politiskt. Såväl socialdemokratin som de tre borgerliga partierna hade på den tiden goda möjligheter att påverka den ekonomiska aktiviteten från ett år till ett annat.
Den invandring som tilläts kom från andra europeiska länder vars invånare tämligen snabbt kom i arbete och blev nettobetalare till välfärdssystemet. Kontrollen av vilka individer som tilläts komma in var okomplicerad eftersom de allra flesta kom från länder med fungerande folkbokföring och korrekta personuppgifter.
Detta relativt väl fungerande välfärdssystem utsattes för sin första påfrestning i och med Sveriges EU-inträde 1995. Plötsligt gavs svenskarna rätt att bosätta sig var som helst inom EU – och på motsvarande sätt gavs alla EU-invånare rätt att bosätta sig Sverige. Eftersom ungefär hälften av socialförsäkringens förmåner är bosättningsbaserade höjdes redan då röster som menade att socialförsäkringen borde ses över med anledning av EU-inträdet. Av detta blev intet.
I samband med att Sverige blev en del av Schengenfördraget 2001 försvann kontrollen av vilka som tog sig in i landet via andra medlemsländer, vilket fick till följd att det ånyo höjdes röster för att nu var det verkligen dags att se över socialförsäkringen. Av detta blev det intet.
När EU utvidgades till att omfatta länder från Östeuropa höjde den dåvarande statsministern Göran Person (S) ett varnande finger när han i Dagens Eko sade: ”Fri rörlighet för arbetskraft vill vi ha, men inte social turism. Där får vi inte vara naiva.”
Orsak till Perssons oro var att det räcker med att arbeta tio timmar i veckan för att ha rätt till alla våra sociala förmåner. Därför tillsattes en statlig utredning under Berit Rollén som gavs uppdraget att se över systemet. Hon ville ändra reglerna så att endast heltidsarbete skulle ge rätt till socialsystemets förmåner, alternativt att uppehållstillstånd endast skulle ges för enstaka år i taget. Av detta blev intet.
Bäst före-datumet för den nuvarande modellen med bosättningsbaserade bidrag är sedan länge passerat, men systemet fick sin slutliga knäck 2015 när folkbokföringens integritet inte längre kunde garanteras. I dag har folkbokföringen och kontrollen av vilka som invandrar närmast kollapsat. Vi har inte längre kontroll över vilka som bor och uppehåller sig i landet.
Vi har en stor mängd samordningsnummer, som ger rätt till socialförsäkringens bosättningsbaserade bidrag, till personer vars identitet inte är styrkt. Svenskt medborgarskap har tilldelats personer vars identitet vi inte kunnat fastställa och som i flera fall har tilldelats parallella svenska identiteter.
Dessutom har det visat sig att Sverige saknar kontroll över vilka individer som lämnar landet, men ändå behåller bosättningsbaserade ersättningar och vars utbetalningar utan annan prövning kan föras vidare med autogiro till utländska banker. Detta gör problemen ännu större.
Av de senaste årens avslöjanden om fusk i systemet framgår att det är öppet mål för den som vill missbruka socialförsäkringen. Och missbruk av systemet leder i slutändan till att mindre resurser finns för dem som mest behöver samhällets stöd. Trots denna prekära situation förefaller våra politiska partier lika handfallna inför problemen i dag som vid Sveriges EU-inträde, vid Schengeninträdet eller när EU utvidgades öster ut.
Så kan vi inte ha det. Politikerna måste ta tag i frågan om samordningsnummer och bosättningsbaserade bidrag så att systemet säkerställer medborgarnas förväntan på en stabil och robust socialförsäkring. Som vi ser det finns det bara tre realistiska alternativ att välja mellan, varav det första är något vi bör undvika.
• Det första är att fortsätta som om ingenting har hänt, vilket har varit linjen som politiken haft hittills. Detta innebär att avgifterna till systemet fortsätter att stiga i takt med reallöneutvecklingen samtidigt som ersättningen från systemet blir allt lägre. Exempelvis fick den genomsnittlige inkomsttagaren hela försäkringens ersättningsbelopp 1999. För att hantera kostnadskrisen i socialförsäkringen har politiken sedan flera år slutat räkna upp prisbasbeloppet i takt med reallöneutvecklingen. Därför får dagens genomsnittsinkomsttagare bara 84 procent av det som genomsnittsinkomsttagaren fick 1999.
• Det andra vore att återupprätta den statliga kontroll av dem som får ersättning som oanmälda hembesök och arbetsplatsbesök. Detta kräver dock att en rad myndigheter återupprättar sin närvaro runt om i landet eller att man upphandlar en kontrollverksamhet från tredje part.
• Det tredje vore att kommunalisera bosättningsbaserade bidrag och låta kommunerna få del av de sociala avgifterna. Detta skulle underlätta kontrollen av bidragstagarna och möjliggöra en kostnadseffektiv kontroll av dem som uppbär inkomstbaserade förmåner, vilka även framdeles bör vara statliga.
Regering och riksdag måste snarast ta fram en ny socialförsäkring som är anpassad till de nya förhållanden som råder – annars riskerar vi att ytterligare förstärka den pågående trenden med ökad polarisering och misstro mellan grupper i landet
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar