söndag, mars 05, 2006

Psykologi 1935



Karaktärstyperna

Utmärkande för den moderna psykologin är, att den satt i system mycket som de närmast föregående generationerna av forskare hänvisat – för beständigt som de trodde – kuriosakabinettet. Dit hör grafologien eller vetenskapen om handstilen, särskilt i dess förhållande till karaktären.

Kroppsbyggnadsteorin

Pykniker utmärkes av jämförelsevis korta ben och armar, anlag för fettbuk, isterhaka och fettvalkar i nacken samt kortskallighet. Till karaktären är pyknikern känslomänniska. Han är en lojal medborgare och godmodig människa, förnöjsam med att äga ett eget företag av blygsamma dimensioner, vare sig det gäller en verkstad, en butik eller ett jordbruk.

Atletikern har längre ben samt breda axlar, stora händer och fötter. Muskulaturen är rikt utbildad. Han är långskallig. Till karaktären är han vilje- och handlingsmänniska, hänsynslös som en sådan och vida mindre njutningslysten än pyknikern. Han är härsklysten och äregirig.

Den leptosoma eller asteniska typen kan betraktas som en överkultivering av den atletiska. Astenikern har atletens kroppslängd, men saknar hans muskulatur. Han har platt bröst, magra långa lemmar och kort toppig skalle. Under det att pyknikerns ansikte är platt och atletens markerat av kraftig näsa och haka, har astenikern ofta s.k. vinkelprofil, d.v.s. profilen får något fågelaktigt, stundom rent av fåraktigt över sig. Astenikern är tänkaren och diktaren företrädesvis. Han är sluten, inåtriktad och ersätter livets verkliga upplevelser med inbillade sådana.

Nu när vi klarat av de fysiska karaktärsegenskaperna, går vi över till grafologin

Handstilen står i bestämt förhållande till karaktären, därom tvistar man numera icke.

Den som tycker om att göra sig bred i livet, skriver gärna med skrymmande stil, under det att den tillknäppte gör sina bokstäver så smala han kan.

Den öppna människans stil är som långa linjer av festliga girlander, under det att den motsatta karaktärstypen liksom stänger utsikten och förbindelsen utåt med långa arkader, bokstäverna bilda valv vid valv.

Ju snabbare en person skriver desto större är hans allmänna verksamhetslust. ”Beslut och handling äro ett hos mannen” är ett ordspråk som äger sin tillämpning på denna människotyp (som mycket väl kan vara en kvinna!)

Den passive skriver långsamt. Han är eftertänksam och har god självkontroll. Han säger eller skriver ingenting i onödan. Han är i bästa fall energisk och kraftfull. I negativa fall däremot en lättjefull och bortskämd varelse. På hans ärliga avsikter kan man ej alltid vara fullt säker, emedan en långsam skrift liksom ett långsamt sätt överhuvudtaget, möjliggör förställning mot och lömsk observation av motparten.

Stilens lutning står i samband med förhållandet mellan den skrivandes impulsivitet och hans självkontroll. Impulsiviteten driver honom framåt och självkontrollen håller honom tillbaka.

Svagt skrivtryck speglar en känslosam intellektuell natur.
Starkt skrivtryck speglar en kraftfull, vital och varmblodig natur.

Den som skriver med skarpa linjer och öppna stolpar är en spekulativ natur, vars driftliv är svagt och ofta sublimerat. Han är ofta ironisk.

En degig stil vittnar om sinne för världens skönhet och rikedom.

Regelbunden stil röjer fast karaktär, seg uthållighet och förmåga att underordna sina begär under sin sedliga vilja.

Om skrivraden tenderar att lyfta och är rytmisk, betyder stigandet att den skrivande är besjälad av hög livskänsla och är optimistisk samt ivrig och stridslysten.
Stigande orytmisk stil visar på en söndersliten natur som stegrar sig mot ödet.

Fallande skrivrad är alltid tecken på dysterhet och pessimism.

Dags för skrivövningar och självanalys!

7 kommentarer:

Göran Koch-Swahne sa...

Huga!

Germunds Blog sa...

Det är inte så länge sedan psykologerna hivade dessa teorier i psykologins soptunna.

Pierre Falk sa...

Det påminner mig om en bok som jag inhandlade på ett antikveriat. Boken var från 20-talet och titeln löd "Hur man av en människas yttre kan sluta sig till hennes karraktär". En förfärlig bok naturligtvis. jag köpte den för att den inte skulle hamna i orätta händer.

Det var en lättbegriplig handbok för folket, utgiven på något folkligt förlag. Det var lätt att se att nordbon var den mest perfekta människotypen. Men öppen mun tydde på dumhet. Även handens och fingrarnas konstruktion tydde på graden av inteligens och kreativitet. Kroknäsa betydde snikenhet. Skallens form var också den något man kunde dra slutsatser från.

Kort sagt en förfärlig bok är det. Undra vad man kommer säga om dagens historie-, biologi- och samhällsböcker?

Göran Koch-Swahne sa...

Jag tycker det låter rätt bekant, på något vis...

Göran Koch-Swahne sa...

Sen undrar jag om folk tog detta på så blodigt allvar. Man var ju i alla fall van vid stora familjer och stora hushåll på ett sätt som få är i dag - och måste ha haft en hel del praktiska insikter i knäppologierna innan man kom till dessa käcka världsförklaringar.

Eller?

Germunds Blog sa...

Makarna Myrdal förespråkade rashygieniska åtgärder för att förbättra "människomaterialet". De delade in människor i "toppvärdiga" och "icke toppvärdiga" individer. Syftet med åtgärderna skulle vara att "utrota all slags fysisk och psykisk mindervärdighet inom befolkningen".

De togs på stort allvar av den tidens ledande socialdemokrater.

Det finns en hel del mörka kapitel i vår 1900-talshistoria och mitt kära Bondeförbund, hyste några riktiga stollar inom området.

"Huga" tål att upprepas.

Göran Koch-Swahne sa...

Ja, övertro på "fakta" är det farligaste som finns.