Folkbildning – Studieförbunden

Att rensa upp i rötan hotar inte demokratin!

FOLKBILDNINGSRÅDET Publicerad 19 apr 2021 kl 06.15

Folkbildningsrådet medger att ”läget är allvarligt” och att bidragen måste stramas upp. Därmed ger man i praktiken Sterfan Löfven fel...

...och Magnus Ranstorp rätt.

Angreppen på folkbildningen tär på demokratin. Men inte på det sätt som Socialdemokraterna ger sken av.

När Stefan Löfven pressades att förklara hur oppositionen hotar det svenska styrelseskicket i tv-programmet 30 Minuter, framhöll han kraven på bantade anslag till studieförbunden. Ger man sig på folkbildningen, ”då begränsar man demokratin”, varken mer eller mindre.

Svaret är symptomatiskt, dels för att det understryker hur svårt S har att belägga sin redan exceptionellt aggressiva kampanjstrategi, dels för att det säger något väsentligt om den socialdemokratiska självbilden.

I S värld är Sverige fortfarande en ”studiecirkeldemokrati”, för att tala med Olof Palme, där skötsamma arbetare utan gymnasieutbildning läser John Steinbeck i grupp och gör samhället vitalare på köpet.

Verkligheten är tyvärr inte lika uppbygglig. På senare år har de skattefinansierade men självreglerande studieförbunden i mångt och mycket blivit ett slags bidragsbankomater, som lokala medlemsorganisationer mjölkar genom att hitta på aktiviteter som inte finns.

Ett sätt är att ”blåsa upp” deltagarlistor, ett annat är att dela upp en lite större förening i många mindre och därigenom maxa bidragen. I andra fall har pengarna hamnat hos extremister som i själva verket vill avskaffa demokratin, varnar Säpo.

Folkbildningsrådet ger i praktiken Löfven fel och Ranstorp rätt.

När forskarna Magnus Ranstorp, Peder Hyllengren och Aje Carlbom pekade på problemen i februari och varnade för att så mycket som 60 procent av studieförbundens sammanlagda verksamhet kan försvinna i fiffel, möttes de av en flodvåg av kritik.

Ranstorp et al ”kränger forskning med islamofobi och klassförakt”, tyckte till exempel vänstertidningen ETC, som menade att fusket egentligen är ett randfenomen.

Det är struntprat. Efter att omfattande mygel avslöjades på Järvafältet i höstas beslutade Studiefrämjandet talande nog att stryka en tredjedel av all kursverksamhet i Stockholm på ett bräde. I Göteborg – befolkningsmängd 600 000 – räknade samtliga studieförbund totalt 4,5 miljoner deltagare mellan 2017-2019. Och i lilla Storuman deltog nästan 7 000 personer i ABF:s aktiviteter under samma period, trots att kommunen bara har 6 000 invånare.

Siffrorna talar för sig själva, Riksrevisionen har helt logiskt meddelat att man inleder en granskning, och i förra veckan medgav självaste Folkbildningsrådet att ”läget är allvarligt” samt att statsbidragen måste göras mer träffsäkra.

Det vill säga, man gav i praktiken Ranstorp rätt och Löfven fel.

Probleminsikten är välkommen men åtgärderna som föreslås – fler interna utbildningsinsatser, kontroller och kriterier – är närmast skrattretande otillräckliga. Systemet måste göras om i grunden. Studieförbunden kan inte längre vara sin egen polis. Folkbildningsrådet – en ideell organisation – bör ersättas av en statlig myndighet som kan granskas externt och kontinuerligt.

Så fungerar annan skattefinansierad verksamhet och det finns inte längre några tungt vägande skäl att behandla studieförbunden annorlunda.

Fusket i studieförbunden

DN Debatt Repliker

DN Debatt Repliker. ”Visselblåsare är centrala för att förstå fusket i studieförbunden”

Fullständig panik råder inom ”folkbildningsfamiljen” efter vår artikel som träffat studieförbunden i solar plexus. Det som varit en skyddad verkstad och välkänt inom ”familjen” i decennier briserar nu inför öppen ridå. En djupgående korruptionskultur där jakten på volymer och därmed pengar överskuggar allt. En ständig handel med kostnadsersättning mot uppblåsta närvarorapporter som resulterat i ett accepterat och storskaligt mygelsystem.

Då ingen trovärdig granskning genomförts blir vittnesmålen från visselblåsare centrala för att förstå hur fusket satts i system. Våra källor med decennier av erfarenhet är betydligt fler än två anställda och sträcker sig över flera studieförbund. Det de begär, och vi instämmer, är trovärdig extern granskning för att gå till botten med fusket. Det är att värna den fria bildningen och knappast det ”korståg mot folkbildning” eller hot mot demokratin som våra kritiker vill få det till.

Avledningsmanövrar och bortförklaringar präglar samtliga repliker då ingen bemöter grundproblemen och sakförhållanden. Att alla spelar spelet och håller varandra om ryggen är inte förvånande. Vi förstår att vi stuckit in handen i ett getingbo och då folkbildningen är en miljardindustri så var reaktionerna på vår kritik förutsägbara. Åtminstone från ledningshåll.

Åtgärdsförslag lyser med sin frånvaro som kan ge garantier för att skattemedlen används för avsedd verksamhet: folkbildning med kvalitet i stället för kvantitet. I stället lägger man ut olika dimridåer.

Längre ned i organisationerna har det däremot närmast blivit köbildning av anställda som kontaktat oss och bekräftat volymjakten och fuskets utbredning. Risken för repressalier och avsked medför att källorna per definition kräver anonymitet. ”Vi har inte kvar jobben om vi inte når målen, det är inte särskilt svårt att räkna ut”, som en annan källa konstaterar.

Replikerna undviker kärnproblematik som bristande anordnarskap, volymjakt, rimlighetskontroller och jävsförhållanden. Det sägs ingenting om hur det ska garanteras att kurser och cirklar verkligen hålls eller konsekvenser av felsteg. Åtgärdsförslag lyser med sin frånvaro som kan ge garantier för att skattemedlen används för avsedd verksamhet: folkbildning med kvalitet i stället för kvantitet. I stället lägger man ut olika dimridåer.

Källor beskriver hur studieförbunden dammsuger efter deltagare och just unika deltagare är hårdvaluta. Det har satts i system att muta föreningar med lokaler för att få personnummer i utbyte. Vidare redogörs för en ”asyljakt” inom förbunden då nyanländas LMA-nummer (temporärt nummer i avvaktan på personnummer) är de mest värdefulla, de ger fyra gånger mer betalt än vanliga personnummer och är därför hett eftertraktade i jakten på volymer och pengar.

Från en anställd inom ett studieförbund hör vi: ”Om vi riskerar att inte nå årets mål med deltagare på någon ort brukar vi ordna fest med gratis mat för att få in personnummer”.

Fusket kan också bestå i att anställda raggar folkbildningsengagemang med pengar. Om en grupp på 12 personer vill ha en studiecirkel föreslås vanligen att denna bryts upp i fyra mindre grupper och därmed betalas fyra gånger mer ut i ersättning.

En av källorna inom ABF berättar att varje kvartal lämnades knökfulla pärmar in packade med suddiga foton från föreningar med kulturarrangemang till ABF. Arrangemang som ”bowling”, ”åka buss” och ”picknick” belönades med 500 kronor var som tack för ”folkbildning”. Att placera ett konstföremål i en korridor medförde även samma summa till utställaren då detta rapporterades som kulturarrangemang. Föremålet byttes regelbundet ut och blev därmed ett nytt arrangemang med nya utbetalningar. Och så här fortsätter det.

Partimöten täcks av partibidrag men får även dubbelfinansiering från ABF som i sin tur rapporterar in deltagare i sin verksamhet. Samma sak sker i de kristna studieförbundens medlemsorganisationer där möten rapporteras som kulturevenemang eller studiecirkel till studieförbunden.

Medlemsorganisationerna står i flera studieförbund till tjänst med stora volymer som bygger en ekonomisk trygghet. Anställda vittnar om hur ABF rapporterar studiecirklar från partigrupperna – ”det är A och O för att bygga volymer” uttrycks det. Partimöten täcks av partibidrag men får även dubbelfinansiering från ABF som i sin tur rapporterar in deltagare i sin verksamhet. Samma sak sker i de kristna studieförbundens medlemsorganisationer där möten rapporteras som kulturevenemang eller studiecirkel till studieförbunden.

Ovanstående utgör endast ett axplock av exempel på volymjakt och oegentligheter tillräckliga för att fylla en bok vi fått ingående beskrivna. Mönstret är tydligt – många bäckar av systematiskt fusk utmynnar i en ocean av bedrägerier.

Studieförbunden har upphört att ta ansvar för de rimlighetsbedömningar de är ålagda att genomföra. Allt släpps igenom om det bidrar till ökad volym. I sin replik påpekar ABF att det volymdrivna systemet är problematiskt men i praktiken stryks minimalt med verksamhet.

Några exempel på de uppblåsta volymerna: Om man befarar att kulturlivet inte lever i hela Sverige kan studieförbunden ge lugnande besked. Bara i Storuman hade ABF nästan 3.000 kulturarrangemang mellan 2017–2019. Under samma period hävdar ABF att deras studiecirklar haft 6.695 deltagare, inte illa för en kommun med knappt 6.000 invånare!

Dagens system där studieförbunden tillåtits växa och blivit ett slags parallella socialkontor där de som vill fuska fått ett obegränsat bankomatkort med gemensam pinkod var nog inte vad Olof Palme hade i åtanke.

Under 2017–2019 i Göteborg landade det totala antalet deltagare i all verksamhet hos de tio studieförbunden på drygt 4.5 miljoner. Siffran står för sig själv. Listan över orter med orimlig verksamhet – vare sig i form av studietimmar, kulturarrangemang eller deltagare – är astronomisk. Folkbildningen är ett luftslott.

Det är uppenbart att de som replikerar mot oss också är de som har fingrarna djupast nere i syltburken och har mest att förlora på verklig förändring. Våra kritiker föreslår kosmetiska förändringar (till exempel tillsätta revisor på Folkbildningsrådet) och vilseleder för att styra bort från beslut där hela folkbildningen genomgår ett behövligt stålbad. Varken revisorer eller självgranskningar löser problemen utan det kräver en robust och oberoende extern granskning.

Olof Palme beskrev en gång Sverige som en ”studiecirkeldemokrati” där folkbildning är en central del i att stärka och främja demokratin. Men dagens system där studieförbunden tillåtits växa och blivit ett slags parallella socialkontor där de som vill fuska fått ett obegränsat bankomatkort med gemensam pinkod var nog inte vad han hade i åtanke. Det är symptomatiskt att det krävs terrorforskare och en socialantropolog snarare än folkbildningsforskare för att avslöja hur den svenska folkbildningen ruttnar inifrån.

Folkbildningsrådet viker sig – medger att egna granskningar saknar substans

Under förra veckan kallades Folkbildningsrådets ledning till riksdagens kulturutskott för utfrågning. Folkbildningsrådet befinner sig i något som bäst kan klassas som fritt fall i relation till riksdagen och medger nu att dess egna granskningar saknar kvalitet och tillit. Och mörkertalet, visar det sig, i statsbidrag som betalats ut på felaktiga grunder kan vara avsevärt mycket högre än vad Folkbildningsrådet tidigare medgivit.

Under förra veckan, i torsdags, var Folkbildningsrådets ordförande Håkansson Boman samt rådets generalsekreterare Maria Graner kallade till riksdagens kulturutskott för utfrågning kring hur Folkbildningsrådet och framför allt bildningsförbunden kommer gå vidare med de granskningar som genomförts.

Granskningarna, som är ett direkt resultat av flera års kritik och avslöjanden från bland annat Rebecca Uvell, forskartrion docenterna Magnus Ranstorp, Aje Carlbom och analytikern Peder Hyllengren och Ledarsidorna toppades under hösten av TV4: s avslöjande om direkt kriminellt nyttjande av statsbidragen.

Flertalet av studieförbunden var indragna i en härva där det till slut visade sig att drygt fem miljoner kronor av statsbidrag avsedda för folkbildning på Järvafältet norr om Stockholm försvunnit eller finansierat gängkriminalitet.

Efter detta, i ett försök att visa handlingskraft, beordrade Folkbildningsrådet medlemmarna i Studieförbund i samverkan, en av Folkbildningsrådets tre medlemsorganisationer, att genomföra en skärpt egen kontroll. Studieförbunden fick dock själva till slut avgöra vilka studiecirklar som skulle granskas och vilka gränser för granskning som skulle gälla som kriterier för att genomgå en granskning.

Detta innebar att huvuddelen av studieförbunden valde en gräns på 480 studietimmar per studiecirkel och år för att granskas. Ett studieförbund, ABF, valde att sätta 700 timmar som gräns vilket i praktiken är en halvtid. En årsarbetstid för en heltidsanställd är 2 000 timmar. 700 timmars studiecirkel innebär att 14 timmar per vecka året runt i en studiecirkel eller två timmar per dag, alla veckans dagar oavsett veckodag.

En orimlig nivå har det visat sig och även den andra nivån, 480 timmar, kan visa sig för grovt tilltagen för att komma tillrätta med oegentligheterna var riksdagens kulturutskotts bedömning.

Men av ABF interna dokument som Ledarsidorna haft tillgång till framgår att de själva bedömer mörkertalet högt samt att flertalet av de granskade aktiviteterna har bedömts som liggande i ”en gråzon” där förbundet valt att fria istället för att fälla. I den sammanställda rapport som Folkbildningsrådet sedan skickade vidare till utskottet valde man dessutom att jämföra antalet identifierade felaktigt utbetalade medel med det fulla antalet studietimmar, dvs även sådant som inte granskats.

De relativa talen är med andra ord högre än vad Folkbildningsrådet angivit.

Av de granskade studiecirklar i ett bildningsförbund utgör så många som upp till en tredjedel, de som uppfyller kriterierna för granskning, av sådant som nu är föremål för återbetalning och skall strykas.

Upp till 600 miljoner kronor i felaktigt utbetalda statsbidrag per år

Om samtliga studietimmar skulle granskas kan med andra ord antalet studiecirklar som tillskansat sig skattemedel på felaktiga grunder uppgå till avsevärt högre belopp än de 35 miljoner kronor som nu skall återbetalas. Det kan, visar beräkningar som både Ledarsidorna och kulturutskottet gjort handla om upp till 600 miljoner kronor per år i felaktigt utbetalda skattefinansierade statsbidrag för samtliga studieförbund om de relativa talen slår igenom i all verksamhet.

I ABF:s fall kan det relativa och det absoluta beloppet öka ännu mer då de valt en högre nivå på gränsen för att bli granskad. Det är kanske framför allt ABF som reagerat kraftigast på docent Magnus Ranstorps granskningar och som gått inte bara i genmäle utan även till något som kan klassas som motattack genom en av Socialdemokraternas sidoorganisationer, Socialdemokrater för Tro och Solidaritet.

Det är inte uppe på de nivåer som Ranstorp, Carlbom och Hyllengren indikerat men utgör så pass stora belopp att det är direkt stötande.

600 miljoner kronor per år i felaktigt utbetalda och felaktigt nyttjade statsbidrag motsvarar lönekostnaden för 1 200 undersköterskor i äldreomsorgen. Eller ett avsevärt tillskott för att höja kvaliteten på maten på äldreboendena i landets kommuner.

Angreppen mot forskartrion från arbetarrörelsens olika organisationer, främst ABF och Socialdemokrater för Tro och Solidaritet har varit hätska.

Något som Ranstorp reagerat över på sin Facebook-sida.

Att ABF är hårt pressade vittnar även källor inom studieförbundet och det socialdemokratiska partiet om till Ledarsidorna. Det skall ha gått ut direktiv inom studieförbundet att ABF skall låta granska Magnus Ranstorp, Aje Carlbom och Peder Hyllengren i syfte att framställa dessa som klandervärda.

Men sannolikt är det för sent att hejda en extern granskning av hela statsanslaget till folkbildning.

Folkbildningsrådet viker sig

Vid mötet i kulturutskottet medgav Folkbildningsrådets generalsekreterare Maria Graner att förtroendet och tilliten till Folkbildningsrådets egna granskningar var obefintligt och att endast en extern granskning, där Statskontoret nämndes, kunde vara vägen framåt för att återställa något av förtroendet.

Vidare informerade Maria Graner och Folkbildningsrådets ordförande Catharina Håkansson Boman (C) om att de nu anlitat en kriskonsult för att återupprätta förtroendet mellan den politiska nivån och Folkbildningsrådet.

Att en separat kriskonsult upphandlats förnekas av Maria Graner när Ledarsidorna ber om en kommentar men källorna i utskottet samt i flera av varandra oberoende konsultföretag vittnar om att förfrågan gått ut samt att en part nu fått uppdraget att reda ut situationen och återställa

Torsdagens möte i kulturutskottet innebar en game-changer för samtliga involverade. Folkbildningsrådet vitsordade för första gången själva att endast en extern granskning, med ett öppet mandat, kan gå till botten med situationen som avslöjats.

Detta innebär att utbildningsminister Anna Ekström (S) sannolikt måste vika sig och gå med på Moderaternas utskottsinitiativ. Och för ABF:s del kan ett veritabelt stålbad vänta då de är det studieförbund som satt de mest generösa gränserna för att kunna granskas tidigare.

Folkbildningsrådet

 

"Folkbildningsrådet vill ge sken av kontroll"

4 december 2020

Studieförbunden i samverkan är en märklig skapelse med den dubbla uppgiften att “lobba” för, och samtidigt granska folkbildningen. Detta “jävsförhållande” strider mot statsbidrags-villkoren. Det skriver forskarna Ranstorp, Carlbom och Hyllengren.


Magnus Ranstorp
Docent, Försvarshögskolan
Aje Carlbom
Biträdande professor, Malmö universitet
Peder Hyllengren
Analytiker, Försvarshögskolan

I sin replik hävdar David Samuelsson, generalsekreterare för lobbyorganisationen Studieförbund i samverkan, att de skilda siffrorna belyser olika saker och därför ser olika ut. Det må så vara men utgör knappast något försvar, i stället för en felaktig siffra finns det två. Som vi sagt tidigare är det fortfarande frågan om propagandasiffror. Sanningen är att båda siffrorna är ett hopkok av verkliga deltagare, ett hav av samordningsnummer, och fusk. Detta har tydliggjorts i Järva (Stockholm), en av få platser i landet där det genomförts en djupare granskning av studieförbundens verksamhet.

Samuelsson hävdar att “det är studieförbundens egna kontroller som upptäckt fusket.” Påståendet bör nyanseras. Sedan 2010 har det varit en kavalkad av fusk i olika studieförbund som årligen grävts fram i journalistiska granskningar, kommuners revisionskontroller och av externa granskare som oss. Sällan är det studieförbunden själva som upptäckt bluffandet.

Studiefrämjandet i Umeå blev epicentrum för en omfattande skandal 2015 som grävdes fram av Västerbottens-Kuriren (VK). Man fann att 60 procent av verksamheten (126 967 timmar) inte ägt rum under 2014. Man fann även att man behövde stryka 55 till 67 procent av kulturprogrammen för år 2011 till 2014. Ett speciellt dataprogram hade använts för att underlätta för det systematiska fusket. En fiktiv person “Gustav Gustavsson” hade varit studiecirkelledare för 256 kurser – som aldrig hölls. Fusket beräknades uppgå till 20 miljoner skattekronor.

Man kunde tro det skulle satt stopp för fusk men två år senare (2017) inträffade det igen då två föreningar ertappades med fuskande i åtta av tio studieförbund i Umeå.

År 2019 avslöjades att en förening i Örebro fifflat till sig bidrag från tre olika studieförbund med en nota på mellan 2-5 miljoner kronor. I denna härva fanns en känd extremist, kopplad till Gävleimamen, som misstänktes ha tillskansat sig 1,4 miljoner från studieförbundet Medborgarskolan genom att ha hittat på studiecirklar som aldrig existerat.

Misstänkt bedrägeri inom Studiefrämjandet Västmanland distrikt ledde till hela förbundets upplösning då man rapporterat in fabricerad verksamhet för sju miljoner kronor. Och samma år framkom det i Malmö att två medarbetare inom Nykterhetsrörelsens bildningsverksamhet (NBV) hade fejkat 9 000 studiecirklar med 42 000 deltagare mellan åren 2016-2018. 286 000 timmars nykter folkbildning existerade inte. Pengarna man lurat sig till gick till droger.

Så här fortsätter det år efter år. Senaste härvan på Järvaområdet är inte inräknad där det råkade vara ett studieförbund som upptäckte oegentligheterna.

I det egna rapporteringssystemet, passande benämnt “Gustav”, (som årligen kostar skattebetalare drygt 10 miljoner) verkar de egna kontrollmekanismerna vara urusla eller obefintliga. Hur kan de annars ha missat att över en tredjedel av Studiefrämjandets verksamhet i Järva inte hade skett? Hade det gjorts korsslagningar över studieförbunden hade man med lätthet upptäckt dubbel- eller trippelrapportering av deltagare och studietimmar. Varför sådana slagningar inte gjorts årligen och rapporteras till Folkbildningsrådet så det blir offentliggjort och åtgärdat är en enda stor gåta. Men det finns kanske inget intresse av att tvätta byken offentligt? 

Att undanhålla uppgifter verkar ske rutinmässigt. “Studieförbunden har brustit i kraven kring rapportering och transparens” samt underlåtit att “informera förvaltningen om sakförhållanden som är avgörande för bedömningen av stöd anser förvaltningen vara oacceptabelt”, som Stockholms Stads kulturförvaltning skriver i ett tjänsteutlåtande om verksamhetsstöd till studieförbunden i juni 2020 (Dnr 1.1/4637/2019) om Järvahärvan där sammanlagt sex studieförbund fick korrigerat antalet genomförda studietimmar för 2017 och 2018 och minskat bidragen med 1,1 miljoner kronor. Stockholm Stad anser också att “trots studieförbundens arbete mot fusk och medvetenheten om riskerna så var det möjligt för enskilda individer i föreningar att missbruka systemet.”

Det vore en svindlande tanke om man genomför en landsomfattande granskning liksom den på Järvafältet. Problemet är att endast 5-10 procent per år av genomförd verksamhet granskas av studieförbunden själva eller av Folkbildningsrådet. Det lämnar 90 procent av folkbildningen helt öppen för fusk. Omräknat i pengar är det över 1,6 miljarder kronor av skattemedel varje år (av totalt 1,8 miljarder). Enda kontrollmekanismen är självgranskning som ska utföras av studieförbunden själva och av David Samuelssons egen branschorganisation Studieförbunden i samverkan som administrerar rapporteringssystemet “Gustav”.

Folkbildningsrådets generalsekreterare Maria Graner dribblar bort korten och vill ge sken av kontroll genom att hänvisa till SCB som är beroende av inmatning av uppgifter från studieförbunden. Hon utelämnar de viktigaste delarna av rapporteringskedjan av uppgifter som matas in i studieförbundens gemensamma datasystem “Gustav”. SCB är helt irrelevant då falska uppgifter kan matas in tidigare i inrapportering till “Gustav”.

Graner sitter i en rävsax. Hon försöker hävda att Folkbildningsrådet har kontroll samtidigt som alla initierade inser att studieförbundens självgranskning ligger på studieförbunden och Samuelssons intresseorganisation. Därför blir hennes åtgärder med förstärkning inom Folkbildningsrådet ett slag i luften.

Studieförbunden i samverkan är en märklig skapelse med den dubbla uppgiften att “lobba” för folkbildning och samtidigt granska folkbildningen. Det är alltså en “intresse- och branschorganisation som ska stärka folkbildningens idé och studieförbundens ställning i samhället”, en uppgift som kombineras med administrationen av “Gustav” som ska upptäcka fiffel med närvarolistor och inrapporterad verksamhet.

De äskar för mer offentliga bidrag som lobbyorganisation samtidigt som minsta felsteg hos studieförbund undergräver möjligheten till utökat anslag. Årligen får Studieförbunden i samverkan cirka 20 miljoner av studieförbunden som de i sin tur sedan ska “granska”. Hela denna självspelande konstruktion är per definition ett “jävsförhållande” som strider mot statsbidragsvillkoren. Det är en skyddad verkstad inkapslad från extern granskning.

Själva konstruktionen Studieförbunden i samverkan, som är en bransch och intresseorganisation, väcker också frågan om detta verkligen är en statsbidragsberättigad organisation enligt Folkbildningsrådets kriterier? Varför ligger inrapporteringssystemet “Gustav” på Studieförbunden i samverkan och inte hos Folkbildningsrådet som borde ha full insyn och access för att kunna slå i systemet över alla deltagare i studieförbunden och därigenom identifiera anomalier?

Statsbidrag som fördelas till all annan myndighetsverksamhet är åtföljda av strikta regler och uppföljning och transparens genom offentlighetsprincipen. Vår fråga till riksdagspolitikerna och Folkbildningsrådets styrelse är varför ni fortsätter acceptera ett så bristfälligt självgranskningssystem med misstankar om jäv och korruption när så omfattande fusk förekommer? Dagens ordning är som att sätta räven som vakt vid hönshuset. Skattebetalare och folkbildningsidén förtjänar bättre.

Uppsala Universitet

Det här får inte vara sant!

Genusteorier får inte styra UU!

"Så styr genusideologin vid Uppsala universitet

Det som pågår just nu vid Uppsala universitet är inget mindre än en politisering, skriver Anna-Karin Wyndhamn och Ivar Apri.

UPPSALA 19 AUGUSTI 2020 02:22

Först måste du skaffa dig en analys. Samhället består av hierarkier och maktordningar. Av överordnade och förtryckta grupper. Befrielsen sker genom att dekonstruera strukturer som patriarkatet, vithetsnormen, cis-normativitet, heteronormativitet, västimperialism, funkofobi, och så vidare. Dessa strukturer genomsyrar allt och alla.

De är överallt, hela tiden. Därför kan man säga att alla vita är rasister, alla män sexister, eftersom dessa demoner är konstant närvarande. Därför kategoriseras kritik som motstånd. Är du med eller emot? Antingen kämpar du aktivt med att nedmontera strukturerna, eller så är du medskyldig till det fortsatta förtrycket. Detta är nu din Teori om världen. Detta är din sanning. Dekonstruera allt omkring dig, men aldrig dina egna antaganden.

Låter det som vetenskap? Som något man ska instrueras i på svenska universitet? Självklart inte. Det är inte vetenskap, utan en Kafkafälla. Du kan bara ta dig ur fällan genom att hålla med, men då har du samtidigt trätt in i deras värld.

Detta är bra att ha i bakhuvudet när man läser Helena Wahlström Henriksson, Anita Hussénius, och Margaretha Fahlgren – alla från Centrum för genusvetenskap – som i UNT (16/6) är kritiska till vår bok “Genusdoktrinen”.

Vår kritik av både ideologin som ligger till grund för genusdoktrinen och hur den i praktiken tar sig uttryck avfärdas helt. Vi beskylls för att sammanblanda genusvetenskaplig teoribildning med det förändringsarbete som regeringen sedan 2016 ålagt samtliga högskolor och lärosäten i Sverige.

Men sammanblandningen görs inte av oss, utan är en medveten strategi av de som genomför förändringen av svenska universitet och myndigheter. Tittare man på jämställdhetsplaner, stödmaterial från Nationella sekretariatet för genusforskning och Jämställdhetsmyndigheten, och andra styrdokument är bilden tydlig: undantagslöst är det genusvetenskaplig teori, intersektionell analys och normkritik som rekommenderas. På myndighetsnivå är sammanblandningen total.

Genusvetenskapen utvecklas ofta i dialog med andra vetenskaper, menar Wahlström, Hussenius och Fahlgren. Om det hade stämt, hade det varit positivt. Men i de intervjuer som ligger till grund för boken– över åttio stycken – är det motsatt bild som ges. Dan Larhammar, professor i molekylär cellbiologi vid Uppsala universitet, berättar om flera strandade försök att bjuda in genusvetare till läkarprogrammet, i syfte att skapa just en dubbelriktad process av kommunikation och påverkan mellan akademiska discipliner. Larhammar berättar hur enkla frågor – där underlag för påståenden efterfrågas – fått flera genusvetare att inte vilja komma tillbaka. Larhammar, som engagerat sig i och argumenterat för genusperspektivets betydelse, ser andra drivkrafter än traditionellt vetenskapliga skymta fram i genusvetenskapen. Det är i stycken forskning som inte drivs för att ta reda på om, utan för att visa något man redan anser sig veta. Teorin – maktanalysen – bestämmer vad man ser och vill finna. Inte verkligheten.

Maxim Zabzine är professor inom teoretisk fysik och avdelningsföreståndare för teoretisk fysik på Uppsala universitet. Han berättar för oss hur en genussatsning på fakulteten blev till kvotering. Fem biträdande universitetslektorer skulle anställas, men bara kvinnliga. Eftersom regelrätt kvotering är olaglig behövde tjänsterna utlysas som om de var öppna att söka för vem som helst, även män. Men enligt Zabzine gjorde fakulteten klart att pengastödet var beroende av forskarens könstillhörighet. Om avdelningen försökte anställa en man, skulle finansieringen utebli. Upplägget innebar att sökfältet fick riggas tillsammans med nogsamt val av sakkunnig som var med på premissen att gynna kvinnliga sökande. Detta är inte heller ett isolerat fall, utan något vi sett på fler lärosäten. Kvotering i både teori och praktik.

Styrningen av perspektiv omfattar även forskningens inriktning, vilket vi visar i boken. Den ideologiska styrningen är som starkast när det gäller jämställdhet och genus, menar Sten Widmalm, statsvetarprofessor vid Uppsala universitet. Inte heller Widmalm är motståndare till området som sådant. Det är dominansen han vänder sig mot och att köns- och genusperspektiven fått ta över inom så många områden att den akademiska friheten allvarligt begränsas i Sverige.

De forskare vi intervjuat i Genusdoktrinen återkommer till hur alla incitament pekar åt att knyta näven i fickan och inte öppet kritisera styrningen. De vill forska om klimatet, teoretisk fysik, matematik, marinbiologi eller kognition – inte fastna i politiska gräl som riskerar att förstöra karriären. Det som pågår just nu, även vid Uppsala universitet, är inget mindre än en politisering. Det går tyvärr inte att knyta näven i fickan länge till. Genusdoktrinen tål inga konkurrerande perspektiv. Man är antingen med eller emot. Är det verkligen så vi vill ha det på våra universitet?

Anna-Karin Wyndhamn, författare till boken Genusdoktrinen och fil dr pedagogiskt arbete

Ivar Apri, författare till boken Genusdoktrinen och ledarskribent på Svenska Dagbladet

Andragogik – Gynagogik

Vuxenpedagogik är ett begrepp som är inkorrekt eftersom pedagogik betyder “leda barn”.

Andragogik = leda män.

Gynagogik” = leda kvinnor.

Wiki: Andragogik (av grekiska: anēr, genitiv andros ανδρoς '[vuxen] man' och agein ἄγειν 'leda') är en teori om hur vuxenstudier bör läggas upp och genomföras. Metoder som används vid undervisningen av vuxna bör vara anpassade efter vuxnas erfarenheter och sätt att lära. Med vuxenstudier avses inom andragogiken inte dem som studerar på universitet och högskolor. Rötterna till vuxenutbildningen står att finna i folkrörelsernas studiecirklar. Begreppet andragogik användes redan 1833 av tysken Alexander Kapp. Från början användes inte begreppet som en motsats till pedagogik utan för att betona de utmärkande egenskaperna i fortbildningen av vuxna, självständiga, individer. De som idag förespråkar andragogik menar att när vuxna ska utbildas så är det olämpligt att använda samma grundsyn och de metoder som används vid utbildandet av barn och ungdomar. Detta för att den "barn-pedagogiska" grundsynen till vissa delar innebär en viss fostran, med målet att åstadkomma vad de vuxna redan förutsätts vara, nämligen självständiga och ansvarstagande individer. De förväntas att aktivt kunna delta i planeringen, genomförandet och utvärderingen av sina studier.




Andragogikens uppgifter är att:




stödja den vuxna i sin lust att sträva efter självständighet genom självvald vidareutbildning.

väcka den lust som stelnat under omgivningens påverkan eller vilseledande.

inte lämna individen åt sitt öde, utan vara ett fortsatt stöd genom livet.

Sverigedemokraterna och skolan

Muslimska friskolor

Det är bra att kristendomens dogmatik har lyfts ur undervisningen men det är politiskt korrekt idiotisk underkastelse att nuvarande och förra regeringen har släppt in den islamiska dogmatiken!

Religiösa friskolor

MÅNDAG 16 SEPTEMBER 2019

Islamister startar förskolor och familjedaghem.

av
Olof Svensson

Kvinnan drev ett familjedaghem hos en känd våldsbejakande extremist.

Flera andra misstänkta islamister och extremister har den senaste tiden knutits till förskolor och familjedaghem, visar Aftonbladets kartläggning.

– Det är horribelt. Det här sker i en ålder där barn är som mest formativa, säger terrorforskaren Magnus Ranstorp.

Göteborgs förskolenämnd stoppade nyligen ett familjedaghem (tidigare dagmamma) med omedelbar verkan. Anledningen var att verksamheten hölls hemma hos den kända islamisten Anas Khalifa.

Familjedaghemmet hade fem barn i åldrarna ett till fem och drevs av en kvinna med nära koppling till Khalifa, i deras gemensamma bostad i Göteborg. När nämnden granskade hemmet framkom att Khalifa också var engagerad i verksamheten.

– I somras skrev han sig på adressen, då kände vi att kopplingen blev för stark, säger Amanda Larsson chef på juridik och ärendehanteringen på förskoleförvaltningen i Göteborg.

Anas Khalifa har under lång tid spridit extrema budskap i sina sociala kanaler. I Försvarshögskolans rapport ”Mellan salafism och salafistisk jihadism” tillägnas han ett eget kapitel. Han har hyllat jihad, talat nedlåtande om homosexuella och predikat om att kvinnor ska täcka sig från topp till tå. För några år sedan uppmanade han ungdomar att inte gå på studentfest eftersom de då kan få ”Allahs vrede” över sig.

Terrorforskaren Magnus Ranstorp tycker det är horribelt att misstänkta islamister startar förskolor och familjedaghem. 

Samma kvinna stoppades så sent som i våras från att öppna en annan verksamhet, en förskola i Göteborg. Nämnden motiverade det med att kvinnan tidigare haft ekonomiska problem. Men kopplingen till Khalifas radikala åsikter fanns också med i bilden.

– Vi börjar alltid titta på de ekonomiska bitarna, när dessa visade på att huvudmannen ej var lämplig gick vi inte vidare och tittade på andra lämplighetsaspekter, säger Amanda Larsson.

Anas Khalifa är långt ifrån den enda i extremistmiljöer som kan kopplas till förskolor och familjedaghem. Tidigare i vår stoppade Göteborg två andra ansökningar. En kom från Abdel-Nasser El-Nadi, tidigare vd för Vetenskapsskolan och som fram till nyligen suttit i förvar på uppdrag av Säkerhetspolisen. El-Nadi ville starta en förskola med fyra avdelningar för barn mellan ett och fem år, men nekades eftersom han kopplas till våldsbejakande extremism.

Utreds i flera kommuner
Ännu en ansökan om familjedaghem stoppades i samma veva. Kvinnan bakom ansökan var tidigare tillsammans med en man som greps i USA och dömdes för brottslighet med kopplingar till terror. Kvinnans nuvarande man har ett nära samröre med Anas Khalifa, enligt handlingar från förskolenämnden i Göteborg.

Ett annat exempel på extremister som kopplas till förskolor är föräldrakooperativet Bilaal. Verksamheten finns i Umeå, Gävle och Söderhamn och är nu under utredning. Anledningen är att en styrelsemedlem tagits i förvar av Säpo. Han är en av de sex personer som Säpo vill få utvisade eftersom de utgör ett hot mot rikets säkerhet.

Efter att han tagits i förvar hoppade mannen av styrelsen.

Ranstorp: Det är lukrativt
Även i Eskilstuna har kommunen stött på misstänkta islamister som vill driva förskola.

Magnus Ranstorp, terrorforskare vid Försvarshögskolan, säger att islamister och extremister försöker skapa nya ekonomiska inkomster genom att driva förskolor och familjedaghem.

– Det är lukrativt. Ett par barn kan generera ganska stora summor. Det handlar också om att de vill hermetiskt sluta sig gentemot samhället i stort. Det börjar med förskolor och går ända upp till gymnasiet.

Har kommunerna tillräcklig kunskap?

– I Göteborg tror jag de har det. Men på många håll tror jag det finns obefintlig fokus på den frågan.

Ska inte människor som förespråkar en strikt tolkning av islam få driva förskolor?

– Jo, det ska de. Problemet är att det finns för lite tillsyn i verksamheten.

Aftonbladet har utan framgång sökt Anas Khalifa och hans sambo. Familjedaghemmet har tre veckor på sig att överklaga beslutet att stänga verksamheten.