Mor flyttar

Julfirandet är över för denna gång och det var den billigaste julen på minst 25 år. Mindre än fyratusen kronor bortklappade!

Massor med god mat och många vilostunder när hjärnan går på tomgång. Just tomgång eller snarare rundgång, får mig att minnas när min mor flyttade till ett servicehus i Kilafors. Erik, bror min och jag körde hennes möbler. Det var besvärligt att parkera så det blev långt att gå och bära. Därför blev det många turer mellan flyttlasset och lägenheten.

På trappan vid ingången stod en väldigt gammal men pigg tant som tittade skumögt på Erik och frågade med sprucken röst ”Är det Åke?”. Nej svarade brorsan och fortsatte att bära. Nästa gång han gick förbi tanten, frågade hon igen ”Är det Åke”.


Så där fortsatte det några timmar och det blev efter ett tag ganska komiskt.

När vi flyttat klart, och installerat Mor i den nya bostaden, skulle Erik och jag åka hem.

På väg mot utgången såg jag att tanten stod kvar på trappan och jag drabbades av empatiskt hjärnsläpp. Jag bad Erik gå en bit efter mig och när jag passerat tanten, vände jag mig mot Erik och sade ”Kom nu Åke så går vi”

Det var väldigt nära att tanten slog en frivolt av överraskningen och det tog en stund att återställa hennes omvärldsanalys till något så när verklighetsanpassad nivå.

Checklista julen 2005.

Knäck-ok
Kola-ok
Kaffegodis-ok
Hasselnötsgodis-ok
Mandelgodis-ok
Smörkola-ok
Gräddkola-ok
Julmust-ok
Pilsner-ok
Mineralvatten-ok
Revbensspjäll tunna-ok
Revbensspjäll tjocka-ok
Julklappar-ok
Julkort-ok
Julbadet-ok
Julbord på Västerviksgatan-ok

God Jul då!

Fartens tjusning

En härlig julidag för snart tio år sedan hade jag deltagit i en picknick i Hagaparken och skulle åka hem. Inte en bil syntes på E4 Uppsalavägen norrut och min Honda CBX vibrerade av iver.

Den som har varit i Hagaparken, vet hur utfarten norrut ser ut. Det är en lång svepande kurva ned och upp mot E4. När jag kom till utfarten drabbades jag av det hjärnsläpp som var så vanligt när jag var ung (drygt femtio).

Gasen i botten och ut på E4 i ungefär 180 knyck. Till vänster såg jag att jag passerade en mc-polis och saktade ned till 90, som jag sedan höll medan mc-polisen körde upp jämsides och förslog att vi skulle stanna för ett samtal.

”Och hur fort körde du då” frågade han. 90 svarade jag. ”Det är 70 här” sade han. Ajdå, det hade jag missat. ”Du måste ha kört i över 200 när du passerade mig” sade polisen. Aldrig sade jag. ”Bestrider du detta i en domstol?” frågade han. ”Ta fram körkortet!” Nu började jag bli stressad och fumlade med plånboken så att polisen hann se att jag har de tio budorden på en liten lapp tillsammans med körkortet. ”Har du tio Guds bud i plånboken?” frågade han. Det är alltid bra att ha dem till hands svarade jag.

Polisen stod tyst en stund, innan han började knäppa upp sin varma skinnoverall. Vi hade stannat strax innan E18-avfarten intill den lilla tarmen av Brunnsviken. ”Vi sätter oss där uppe och pratar en stund” sade polisen.

Vi hade ett långt samtal om allt mellan himmel och jord. Till sist gav han tillbaka körkortet och förmanade mig att ta det lugnt.

Känner du aldrig suget efter att bara ge järnet på en bilbefriad raksträcka, frågade jag.

Ofta svarade polisen, men som tur är finns det så många galningar som du som ger mig legal anledning till lite race då och då.

Mc-Polisen for vidare. Vi skildes som goda vänner och jag bytte till ett lugnare fortskaffningsmedel 

som jag ännu efter sex år har kvar.

En resa

I början av 70-talet var jag på tjänsteresa i Frankrike i närheten av Rouen. På kvällarna åkte vi in till stan och åt på en fantastisk restaurant vid stadens stora torg. En kväll blev det ett himla liv på ett gäng arkeologer som arbetade med en utgrävning på torget. Det visade sig att de trodde sig ha funnit avrättningsplatsen där Jeanne d`Arc brändes 1431.

Efter en vecka skulle jag resa hem, men eftersom jag aldrig hade varit i Paris, förlängde jag min resa med ett tredagars studiebesök där. Jag hade gjort upp en lista på allt jag skulle se. Det var naturligtvis Notre Dame, Sacré-Coeur och ytterligare några berömda kyrkor, Louvren, Eiffeltornet, Lido, samt båtresan under broarna och mycket som jag nu glömt.

Kyrkobesöken blev många och minnesrika. Louvren var kul förutom att Mona Lisa inte var hemma. Målningen var på restaurering. Eiffeltornet blev en prövning. Hissen var trasig så jag fick gå hela vägen upp, men det var det värt. Vilken vy! Lido var pampigt och dyrt.

Hemresan sammanföll med industrisemesterstarten och Orly-flygplatsens bokningssystem hade pajat ihop (detta var i fördatortid). Efter ett plågsamt möte med en flygplatschef, ordnades det så att jag och ytterligare cirka 20 svenskar, skulle få resa med ett testplan från den ännu oinvigda flygplatsen Charles de Gaulle. Vi transporterades dit med buss och som en liten kompensation fick vi se de första start- och landningstesterna med Concorden vilket var en mäktig upplevelse. Mera kompensation skulle det bli eftersom vi hade förstaklassbiljetter. Vi skulle få bli de första lunchgästerna i VIP-restauranten. En fantastisk meny visades för oss, men den var på franska och ingen av oss kunde franska.

Jag är mycket allergisk mot ägg och ägg verkar vara en baskomponent i det franska köket så jag försökte förklara att jag ville ha ”non oeuf”. Det gick inte hem hos kyparen. Han förstod inte ett jota, men såg ut som om han gjorde det, nickade och kom efter ett tag in med någon mystisk maträtt som definitivt innehöll ägg. Nu började jag bli irriterad och sade mitt mantra ”non oeuf” högt och tydligt samt många gånger samtidigt som jag ruskade på huvudet. Kyparen sken upp och försvann, men kom strax tillbaka med ett gigantiskt silverfat där det låg nio olika små äggrätter.
Då började jag tala svenska med kyparen vilken nog insåg att han missförstått mina preferenser. Efter en stund kom han med ett engelskt/franskt lexikon och vi lyckades reda ut det hela genom att peka på aktuella ord. Sedan blev det fest!

Hemresan var fantastisk. Tjugo passagerare i en lyxutrustad Caravelle. När vi kom till Danmark pågick Tall Ship Race och skeppen passerade Öresund. Det var också mäktigt. Piloten gjorde en extra sväng för att vi skulle få fotografera de stora segelfartygen.

Hemkommen till Arlanda, ringde jag hustrun för att kolla läget. ”Vad köpte du till flickorna?”, frågade hustrun. -Jäklar! På den tiden fanns det på Arlanda en exklusiv presentbutik. Där köpte jag två väldigt fina mopsliknande hundar som döttrarna uppskattade. Hundarna från Paris var länge kära klenoder för dem och det blev ett smärtsamt uppvaknande när sanningen avslöjades. Äldsta dottern var 35 och fick en chock.

Ett hål i dörren

Gulf i Upplands-Väsby var en annan minnesvärd anläggning där många oförklarliga beteenden uppvisades som ruskade om personalens och min uppfattning om medmänniskorna. Det var dock en speciell händelse som jag bevittnade, som vi fortfarande skrattar åt. Utanför infartsporten fanns en pollettautomat där kunden skulle stoppa in en pollett för att starta tvättprocessen. Eftersom många tvättkunder var ovana vid automattvättar, hade föreståndaren textat en stor handhavandeinstruktion som han spikat upp på väggen bredvid porten.

På skylten hade han lite slarvigt skrivit: ”Kasta in polletten i hålet och vänta i bilen tills porten öppnas, kör sedan in på transportbandet”

Oftast fungerade detta bra, men en gång blev det alldeles tokigt. Vi såg hur bilisten körde fram till porten. Han studerade noga instruktionerna och gick sedan runt och granskade utrustningen innan han lät idé övergå i handling. Han hade upptäckt en trasig fönsterruta i porten. Där kastade han in sin pollett och satte sig sedan i bilen och väntade…. länge….

Tvättförbud

Några år senare när vi fått rutin på tvättmaskinsinstallationer, var det dags att låta OK i Eskilstuna få en liknande supertvätt. Då gick allt bra med installationen, men det gick sämre med kundanpassningarna. Det hände de mest förunderliga olyckor med tvättmaskinen och många bilar blev skadade. Föreståndaren som hette Herzog (fast vi kallade honom ketchup) hade gjort en kundstudie och konstaterat följande:

Äldre herrar iförda keps och körande Volvo, glömde oftast att montera av takräcken och vika in backspeglarna vilket gjorde att nämnda detaljer förvandlades till livsfarliga projektiler när tvättborstarna grep tag i dem, slet loss dem och slungade dem i alla tänkbara riktningar.

Äldre herrar iförda hatt och körande Volvo, kunde förutom ovan nämnda förseelser, dessutom köra in i tvätthallen med öppna fönster vilket förvandlade bilarna till egendomliga akvarier.

Ketchups förebyggande åtgärder var att när en äldre herre med keps och Volvo, ville tvätta sin pärla, övervakades tvättproceduren noga. När en äldre herre med hatt och Volvo ville tvätta sin bil fick han beskedet att tvättmaskinen tyvärr var trasig.

Jag som alltid bar hatt och körde Volvo, fick aldrig tvätta min bil på OK i Eskilstuna.

Biltvätt

Under många år var jag servicechef i ett stort företag som bland annat sålde biltvättmaskiner.

1970 skulle Sveriges första automattvätt med transportband för bilar, invigas med pompa och ståt.

OK i Valbo var platsen och installationsstressen var påtaglig när invigningsdagen närmade sig. Installatörerna arbetade dygnet runt och tröttheten gjorde att omdömet blev lite vingligt ibland.

I slutet av transportbandet fanns två gigantiska fläktar som skulle blåsa allt vatten av bilarna. De skulle starta automatiskt när en bil närmade sig. Två elmotorer på 50 kW vardera drar väldigt mycket ström och krävde en startprocess i flera steg för att inte propparna skulle gå.

Det var en för oss komplicerad automatik och när maskineriet provkördes en sen natt, såg det ut att gå bra ända tills sista startsteget kopplades in. Då small det till och stora delar av Valbo släcktes ned. Panik uppstod och elverket tillkallades. Det visade sig att någon hade kopplat fel så att sista startsteget råkade vända rotationsriktning på elmotorerna vilket åstadkom en vådlig strömrusning.

Mannen från elverket kallade ”någon” för klantskalle och ritade upp ett kopplingsschema åt ”någon” som skulle få en chans till. ”Någon” kopplade om hela systemet och tryckte på startknappen varefter hela cirkusen upprepades. Valbo blev mörkt och personalen ringde till elverket igen. ”Någon” insåg att nu var måttet rågat och att det nog skulle bli elektriska stolen för honom. Han tittade på oss andra, började raskt packa ihop sina verktyg och sade ”jahapp då är det väl dags att dra då”

Resten vill vi alla glömma och identiteten på ”någon” kommer aldrig att avslöjas.

Mötet

Mötets nyckelpersoner var två män i 50-årsåldern med tung kriminalitet och missbruk bakom sig. De berättade om sitt svåra liv och hur de tagit sig ur eländet.

Nu ska de under januari 2006, tillbringa en vecka med åtta av killarna. De ska besöka några kriminalvårdsanstalter, en akutmottagning, en brottsofferjour och ytterligare några brottsrelaterade platser.

Förhoppningen är att killarna ska förstå vad som sannolikt sker med dem om de inte bryter det mönster som nu präglar deras gängtillvaro.

Eftersom killarna verkade uppriktigt intresserade av projektet, finns det hopp om en positiv utveckling.

Bloggnovis

Jag försöker fortfarande lära mig hur blogginställningarna fungerar och kommer antagligen att göra ett och annat misstag på vägen. Just nu ser det ut som om jag blockerat några funktioner och eftersom jag strax blir hämtad av min chaufför, får jag fortsätta inställningslaborationerna i morgon.

Jag har placerat min blogg i Enköping på bloggkartan.se

Onsdag den sjunde december 2005

Sådärja, nu har jag fått påhälsning av Karin också. Kul!

På Karin Långström Vinges bloggsida går debattvågorna stundtals höga när de religiösa åsiktsskillnaderna blir till synes oförenliga.

Tack Karin för att du möjliggör debatten!

Jag ska nog börja skriva något om ett projekt som heter Neptuns Ark.
http://www.neptunsark.se/

För några år sedan insåg Polisen i Enköping att något måste göras för att ge ungdomarna en meningsfull tillvaro utan onödigt bus.

Polisen Annika Ekman och några föräldrar startade föreningen Neptuns Ark och valde ut ett gäng på cirka 15 killar och tjejer i åldrarna 13 - 15 år, som skulle observeras, stödjas och stimuleras.

Som morfar till en i gänget, deltog jag i ett föräldramöte under sommaren i år, där vi beslutade att planera aktiviteter för att göra föreningen attraktiv för ungdomarna.

Jag flyttade till Enköping och nu när flyttbestyren är över, ska jag börja delta aktivt i verksamheten.

I kväll ska vi träffas, ett gäng ungdomar, några föräldrar, polisen, fritidskontoret, socialnämnden och jag för att diskutera en aktivitet som går ut på att gänget får möta de allvarligaste följderna av att strunta i lagens råmärken.

Jag berättar mera efter mötet.