Jonny

 

Svenska Kyrkan och islamister

 För mig är det fullständigt obegripligt att Svenska Kyrkan lierar sig med människor som fördömer samkönad kärlek!

 För mig är det fullständigt obegripligt att Svenska Kyrkan lierar sig med människor som föreskriver könssegregation!

 För mig är det fullständigt obegripligt att Svenska Kyrkan lierar sig med människor som fördömer apostasi!

Vilka krafter tjänar Ärkebiskopen som inte ens kunde protestera mot att kristna asylsökande, för sin tros skull, terroriserades på svenska asylboenden?

Donald Trump Hårfagre

 Donald Duck Elephant stampar på.

Estonia

Den militära smugglingen på Estonia – när visste regeringen?

När blev informationen om transporter av militär materiel ombord på m/s Estonia känd på regeringsnivå? Vid flera tillfällen hävdar man att det skedde först när Uppdrag granskning avslöjade militärtransporterna år 2004, det vill säga tio år efter förlisningen.

I den här artikeln presenterar Peter Axelsson, analytiker med fokus på Östeuropa, uppgifter som pekar på att informationen nådde regeringsnivå tidigare än så. Information om militärtransporterna i ett tidigt skede skulle i så fall kunna förklara de märkliga turerna efter m/s Estonias förlisning såsom den inställda bärgningen, dykförbudet och förslaget på cementövertäckning. Kritiserade beslut som väcker känslor än idag – 25 år senare.

Natten till den 28 september 1994 sjunker passagerarfärjan m/s Estonia. Det estniska fartyget, som haft sin kurs mot Sverige, ligger nu på Östersjöns botten.

Sjunkförloppet har gått fort – dramatiskt fort. Majoriteten av passagerarna hinner aldrig ta sig ut och följer med färjan ned till botten. Drygt 850 personer, varav mer än 500 svenskar, omkommer. Bara ett hundratal passagerare kommer att överleva skeppsbrottet. Alltför hög fart under olycksnatten, i en väderlek som gränsar till storm, med eftersatt fartygsunderhåll gör att Estonias förlisning är en mycket tragisk – men inte en helt oväntad – olycka.

Första uppgifterna om smuggling av militär utrustning

De skulle dröja ett tag. Men sedan skulle de återkomma med jämna mellanrum. Ryktena som gjorde gällande att den förlista passagerarfärjan m/s Estonia inte endast använts för att transportera passagerare – utan även för att smuggla känslig materiel av militär karaktär.

Tidigt ute med att rapportera om dessa rykten är SvD, som redan hösten 1995 skriver:

»[En anhörig som förlorat sin fru i samband med förlisningen] berättar hur han påverkas av den ryktesspridning som florerar angående Estonias eventuella last av dyrbara metaller, radioaktivt material, knark, till och med smugglade flyktingar instängda i containrar. […] Både i rysk och i lettisk press har förekommit intervjuer med dykare som påstår sig ha fått i uppdrag av ryska intressen att bärga en begränsad del av Estonias last.«

Ett par år senare, i mitten på 1997, blir påståendena om militär last mer konkreta. Det är när tv-programmet Efterlyst sänder ett specialprogram om Estonias förlisning som ryktena specificeras. Så här låter det i Efterlyst:

»Ombord på Estonia under olycksnatten ska det ha funnits två större lastbilar med utsmugglad vapenteknologi från [atomubåtsbasen] Paldiski. Bevakade av tre soldater och en sergeant skulle de ha kommit till Tallinns hamn under dagen och varit de sista fordonen som kördes in på bildäck närmast fören.«

I början av år 2000 återkommer frågan kring militär smuggling när författaren och samhällsdebattören Knut Carlqvist pekar på att den tyska byggherren av m/s Estonia, Meyer Werft, bildat en expertgrupp för att utreda haveriet. I sin rapport om haveriet nämner enligt uppgift den tyska expertgruppen att m/s Estonia burit på militär materiel under förlisningsnatten. Carlqvist återger den tyska expertgruppens uppgifter om vapensmuggling i ett debattinlägg för SvD med rubriken »Bidrog bomber till Estonias undergång?«:

»Strax före avgången spärrades hamnområdet av och två lastbilar kördes ombord eskorterade av estnisk militär. [Den tyska expertgruppen] har rang och namn på dessa män. Med bilarna följde utländska officerare, som inte står upptagna i passagerarlistan. Mottagare var svenska armén för vidare befordran till annat västland.«

Men medias uppgifter om påstådd militärsmuggling ombord på m/s Estonia granskas aldrig.

Rysslands hänsynslösa skydd av militära hemligheter

Om passagerarfärjan m/s Estonia hade använts för att smuggla ut ryska militärhemligheter så vore smugglingen förenad med fara för färjans passagerare. För när det kommer till kombinationen rysk militär teknologi och risken för att väst ska komma åt dessa försvarshemligheter så har Kreml historiskt sett inte lagt fingrarna emellan – även i de fall Kremls tänkta svarsåtgärder skulle innebära förlust av människoliv.

Faktum är att Sverige har erfarenhet av Sovjets/Rysslands orubbliga inställning till att försvara militära hemligheter kring Östersjön. Den av Sovjet nedskjutna DC 3:an – ett luftangrepp som leder till att åtta svenskar förlorar livet – grundar sig på att Sovjet vill skydda sina militära hemligheter mot svensk-amerikanskt spionage. När den sovjetiska ubåten U 137 går på grund utanför Karlskrona 1981 ska Kreml, enligt fartygets andreman Vasilij Besedins memoarer, ha givit order till sin sovjetiska ubåtsbesättning att spränga den kärnvapenbestyckade ubåten ifall svensk militär skulle få för sig att ta sig ombord. Om uppgiften stämmer innebär det att säkerställandet av Sovjets militära hemligheter ska ha värderats högre än besättningens liv.

Det finns ett annat väldokumenterat exempel som också skedde i närområdet. När ubåten Kursk, med runt 120 besättningsmän, år 2000 hamnar i sjönöd efter en misslyckad torpedavfyrning framförs det anklagelser om att den efterföljande räddningsaktionen påverkats negativt eftersom bevarandet av ryska militära hemligheter prioriterats. För trots att tiden är knapp för att rädda besättningen, som fortfarande kan vara i livet, avvisas internationell hjälp som hade kunnat skynda på räddningsaktionen.

Jeltsins upprepade ”njet”

Dessutom utgör hösten 1994 – tidpunkten för m/s Estonias förlisning – en särskilt känslig tidpunkt för att smuggla ut ryska militära hemligheter. För till Baltikums stora glädje har USA, med hjälp av Sverige, precis fått Ryssland att verkställa en impopulär reträtt av sin militära närvaro i Baltikum. Ryssland förmås att fullborda sin baltiska reträtt före den sista augusti 1994, och det är ett omfattande ryskt tillbakadragande det handlar om.9Faktum är att reträtten är så pass genomgripande att den ryska politiska oppositionen häcklar sin militär, som så enkelt låtit sig kuvas, och sina generaler som gått med på de för Ryssland så ofördelaktiga villkoren: »[Generalerna] är ju vekare än diplomaterna!« skäller oppositionen. Under 1994 har nationalistiska ryska kretsar också börjat kräva att tillbakadragandet från Baltikum ska upphöra. Några vill till och med att de ryska trupper som påbörjat tillbakadragandet ska vända tillbaka. President Boris Jeltsin själv har därför börjat agera nyckfullt när det kommer till att fullfölja löftet om baltisk reträtt. I juli 1994, bara en månad före det att tillbakadragandet ska vara avslutat, brister det för Jeltsin när en journalist undrar om det överenskomna datumet 31 augusti fortfarande gäller:

»Njjjeeeeet! Jag gillar att frågan ställts för det ger mig en chans att än en gång säga: Njjjeeeeet!«

Sverige utnyttjade Rysslands försvagade läge

Påtryckningar gör dock att Jeltsin och Ryssland ändå håller sitt löfte, och i samband med den skyndsamma ryska reträtten från Baltikum lämnas betydande mängder hemlig militär materiel kvar. Flera länder i väst ser således nu en unik chans att komma över sovjetisk, numera rysk, tidigare oåtkomlig militär vapenteknologi.

Detta inkluderar Sverige som, trots sin roll som medlare mellan de baltiska länderna och Ryssland, väljer att utnyttja den nyuppkomna situationen i Baltikum för att få tag på hemlig rysk militärteknologi. Enligt den svenske författaren Anders Jallai, med bra kontakter inom den svenska underrättelsetjänsten, utnyttjar Sverige till fullo Rysslands försvagade läge. För Expressen återger Jallai sin information om Sveriges smuggling av militära hemligheter efter Sovjets sönderfall:

»Det handlade om avancerade vapensystem som västliga underrättelsetjänster var intresserade av [i Baltikum] – och Sverige utförde uppdraget både av eget intresse och på västalliansen Natos begäran.«

Ryska varningen mot Estland

Detta betyder att USA, med hjälp av Sverige, under 1994 först får Ryssland att lämna Baltikum, för att sedan använda Kremls skyndsamma tillbakadragande för att försöka komma över ryska kvarlämnade militära hemligheter. I Kreml kan man därmed inte bli annat än höggradigt upprörd. Så i slutet på sommaren 1994 skickar den ryska ledningen vad de uppfattar som en skarp varning till Estland. Kreml beordrar Estland att upphöra att hjälpa västerländska underrättelsetjänster att stjäla hemlig rysk vapenteknologi. Den ryska varningen kommer därmed bara några veckor före det att m/s Estonia går till botten.

Det är en sak att förarga Kreml i sin iver att komma åt ryska militära hemligheter. Men att Sverige skulle ha använt sig av en passagerarfärja för att smuggla över denna känsliga last med de risker det skulle innebära för färjans omedvetna passagerare? Det scenariot måste väl ändå – ryktena till trots – vara orimligt.16

Ryktena om smuggling av militär utrustning var sanna

Så avslöjas det att ryktena om svensk militär smuggling ombord på M/S Estonia ändå varit sanna. Det hela uppdagas hösten 2004 – tio år efter förlisningen – när tullintendenten Lennart Henriksson träder fram i programmet Uppdrag granskning (UG).

Henriksson kan i UG berätta att han totalt jobbat nästan 40 år inom den svenska tullen och innehar, innan han går i pension, en chefsposition med femtio man under sig med ansvar för färjetrafiken i Stockholmsområdet. I mitten på september 1994 tilldelas Henriksson en order som går ut på släppa igenom en bil ankommande med m/s Estonia. Bilen ska tydligen släppas igenom tullen utan svensk visitation. Det är en unik order. Uppmaningen upplevs av Henriksson som en order att begå tjänstefel, och Henriksson har under sina många år i tullen aldrig varit med om något liknande.

I UG-programmet kan Henriksson vidare berätta att den första bilen ombord på m/s Estonia, som omfattats av ordern att slippa visitation, anlänt till Sverige 14 september 1994. Bilen, som tillhör bolaget Ericsson Access AB, körs av en person som uppger sig heta ”Frank Larsson”. Bilens last tycks bestå av militär elektronik bedömer Henriksson, som tagit en snabb titt. Det andra fordonet ombord på m/s Estonia, som skulle undgå visitation, passerar den svenska tullen 20 september 1994. Denna gång är lasten mer omfattande. Henriksson åker strax därpå på semester för att vandra i fjällen. Därför vet han inte huruvida det kan ha funnits rysk militär materiel ombord på m/s Estonia den 28 september 1994, det vill säga natten då färjan förliser. Stig Sandelin, Henrikssons närmaste chef, som varit involverad vid de två tidigare tillfällena, hävdar i UG att det inte ska ha kommit in någon anmälan från tullen och försvaret om känslig transport under förlisningsnatten.

UG försöker att få mer information av de svenska myndighetspersoner som ska ha legat bakom transportupplägget – men minnet sviker dem alla. Ulf Larsson, generaltulldirektör och chef för Tullverket, som varit delansvarig för uppläggets utformning, svarar nu mycket undvikande på UG-reportern Lars Borgnäs frågor:

»Ja, det är i alla fall inget som klickar till i mitt minne [om militärtransporter]. […] Jag vet att det gällde nånting någon gång… men om det gällde Baltikum eller om det var något annat det minns jag inte. […] Jag vet att vi hade en diskussion med ÖB om någon särskild materiel men vad det gällde eller var det skulle kommit ifrån eller tidpunkten minns jag inte ett dugg om.«

Uppgifterna i UG-programmet utgör än idag, i princip, all information som finns att tillgå kring Sveriges militärsmuggling via m/s Estonia. Visserligen initierar regeringen, mot bakgrund av avslöjandet i UG, en utredning för att ta fram mer fakta kring omständigheterna. Statsminister Göran Persson förklarar:

»Vi vill veta vad som hände. Vi är lika överraskade som andra.«

Problemen i utredningen om militärtransporter

Men utredningen av militärtransporterna kommer att väcka fler frågor än den besvarar. Statsminister Persson gör snabbt klart att han vill se Johan Hirschfeldt, hovrättspresident i Svea hovrätt, som utredare av UG:s uppgifter. Persson tydliggör: »Låt Hirschfeldt kartlägga det hela, det är möjligt han hittar något som kastar nytt ljus över situationen.«

Redan här uppstår viss jävsproblematik. Hirschfeldt har under många år varit Ingvar Carlssons nära medarbetare i egenskap av rättschef i Statsrådsberedningen för statsminister Carlsson. Nu är det således tänkt att Hirschfeldt ska granska ett händelseförlopp där det exempelvis skulle kunna framgå att hans tidigare chef Carlsson i ett tidigt skede informerats om militärsmugglingen, men valt att mörka detta.

Själva utredningsuppdraget som av regeringen ges till Hirschfeldt har också anklagats för att vara uppseendeväckande snävt.Uppdraget lyder:

»[Undersökningen ska] klarlägga huruvida Försvarsmakten eller Försvarets materielverk transporterat försvarsmateriel ombord på m/s Estonia under september månad 1994.«

Frågor kring Hirschfeldts Estonia-utredning uppstår således redan innan själva utredandet har börjat. Varför omfattas endast tidsperioden september 1994 av utredningen? Det kan vara intressant att veta hur länge smugglingen pågått. För om m/s Estonia använts som smugglingsfärja en längre tid före förlisningen kan Kremls frustration sakta men säkert ha byggts upp. Och har Sverige, efter Estonias förlisning, fortsatt bedriva smuggling med hjälp av ersättningsfärjan m/s Mare Baltikum? Om svaret är nej på den frågan, varför har Sverige i så fall tvärt avbrutit användandet av färja för att smuggla hem känslig material om en koppling mellan m/s Estonias förlisning och militärtransporten anses vara otänkbar?

Och varför begränsas Hirschfeldts undersökning till att det är just Försvarsmakten eller Försvarets materielverk [FMV] som arrangerat militärtransporterna via m/s Estonia? Bilen som hade med sig känslig materiel 14 september 1994 på m/s Estonia tillhörde exempelvis ett dotterbolag till företaget Ericsson.

Hirschfeldt drar efter sin genomförda utredning slutsatsen att m/s Estonia inte burit på militär materiel natten hon förliste:

»Således föreligger inte någon grund för mig att anta att Försvarsmakten eller Försvarets materielverk sökt transportera försvarsmateriel ombord på m/s Estonia då fartyget förliste.«

Men slutsatsen i rapporten väcker nya frågor, och rapportens beståndsdelar har ifrågasatts. För det första är det oklart vem som hörts under utredningen – samtalslistan är inte komplett. Valde exempelvis Hirschfeldt att under utredningen höra sin tidigare chef Ingvar Carlsson? Och den enda person som uppenbarligen varit ärlig kring smugglingen – visselblåsaren Lennart Henriksson – rapporteras Hirschfeldt inte ha kontaktat.29 Dessutom, vilket Hirschfeldt själv framhåller när han presenterar sin utredning, har de personer som han pratat med »hörts« och inte »förhörts«. Samma personer, som några veckor tidigare påstått sig inte minnas några militärtransporter, kan nu besvara frågor i utredningen utan något juridiskt ansvar avseende sanningshalten på det sagda. Hirschfeldt själv klargör:

»…vi har inte kunnat genomföra förhör vilket är en avsevärd skillnad.«

Utredaren förstörde sitt eget utredningsmaterial

Hirschfeldts utredning avslutas sedan med något som kan betraktas som uppseendeväckande när det framkommer att allt insamlat bakgrundsmaterial förstörts. Ingenting har sparats. Ingenting kan kontrolleras. Detta förfarande skiljer sig från andra utredningar som Hirschfeldt gjort, och allt som nu kvarstår är en tunn rapport på sju sidor som innehåller en begränsad mängd fakta. Hirschfeldt försvarar dock beslutet att förstöra sitt utredningsmaterial: »[Det] var en åtgärd som jag vidtog efter överväganden, och den byggde på en analys som jag gjort av rättsläget i frågan.«

Det är egentligen bara en sak som de Estonia-ansvariga tydliggör i samband med UG:s avslöjande. Och det är att regeringen under inga omständigheter fått information om militärtransporterna i ett tidigt skede. Mona Sahlin, som under betydande tid haft huvudansvaret för Estonia-frågan, återkommer gång på gång till det svek hon upplever över att inte ha blivit informerad. Till DN säger Sahlin:

»Det var ju därför som jag och andra i regeringen blev oerhört upprörda efter uppgifterna om att det fraktats militär materiel på Estonia utan vår vetskap.«

Samma sak säger Sahlin till TV4:

»Det satt ju uppenbarligen individer både på tullen och i försvaret som tyckte att de hade någon slags rätt att vara hemliga. Jag blir fortfarande förbannad och arg in i själen när jag tänker på det. Här hade jag och andra gått i åratal och trott oss verkligen veta framförallt vad myndigheterna hade gjort och inte gjort.«

Till journalisten Lars Borgnäs utvecklar Mona Sahlin resonemanget:

[Sahlin]: Jag blev väldigt upprörd [över uppgifterna om att m/s Estonia använts för att smuggla vapenteknologi]. Jag har ändå ansvarat för den här frågan i ganska många år och blev oerhört ilsken på att här har suttit människor på tullen och försvaret och vetat saker som var väsentliga för de ansvariga och inte sagt något.

[Borgnäs]: Vad har ni tidigare fått för besked från försvaret när det gäller deras transporter?

[Sahlin]: Ingenting.

[Borgnäs]: Ingenting alls?

[Sahlin]: Ingenting om att det skulle ha pågått transporter vare sig på olycksnatten eller i anslutning till det.

[Borgnäs]: Borde de talat om det?

[Sahlin]: Ja, det borde de.

Även Ingvar Carlsson ska förneka att han ska ha blivit informerad om militärtransporterna. Men bedyrandena väcker tvivel. Estonia-passageraren Kent Härstedt, som efter förlisningen börjar jobba på regeringskansliet, ställer sig frågande till regeringens påstående om ovetskap när smugglingen väl uppdagas:

[TV4]: Den här informationen [om militärsmugglingen via m/s Estonia] nådde aldrig regeringsnivå. Inte ens efter haveriet. Vad säger du om det?

[Härstedt]: För mig är det oerhört märkligt.

Så låt oss utreda detta.

Radarparet Ulf Larsson och Ingvar Carlsson

För att utreda huruvida det kan göras troligt att regeringen i ett tidigt skede trots allt fått information om smugglingen behöver vi gå tillbaka till 50-talet. Det är då Ulf Larsson, delansvarig för m/s Estonias militärtransportupplägg, lär känna Ingvar Carlsson.

Under 1950-talet är både Carlsson och Larsson aktiva inom SSU. År 1958 får Ingvar Carlsson ett samtal från Olof Palme. Året därpå ringer Palme ett liknande samtal, denna gång till Ulf Larsson. De båda ska, genom sitt engagemang i SSU, komma att tidigt arbeta nära den socialdemokratiska toppen.

SSU är vid den här tiden en enorm ungdomsorganisation. Under 1960-talet uppgår antalet medlemmar till över femtiotusen. År 1961 når Ingvar Carlsson så högt man kan komma inom organisationen när han blir SSU:s ordförande. Till sin hjälp har han det viktiga verkställande utskottet (VU) som består av fem personer inklusive honom själv. Ulf Larsson ges förmånen att ingå i Carlssons prestigefulla VU under Carlssons två mandatperioder som SSU-ordförande fram till 1967.

Carlsson och Larsson fortsätter att umgås efter SSU-åren, och deras karriärer inom S ska under de kommande decennierna vara fortsatt sammanflätade. I slutet på 70-talet är det exempelvis tänkt att Olof Palme och Socialdemokraterna ska ta revansch i riksdagsvalet efter föregående valförlust. Inför valets slutspurt samlar Olof Palme sin kärntrupp på SSU:s kursgård Bommersvik. Både Ingvar Carlsson och Ulf Larsson ingår i Palmes lag. Gruppen, som Palme format för att säkra valsegern, arbetar mycket nära varandra, och de (som det beskrivs i en bok om Bommersvik):

»[…] arbetar ihop, äter ihop, badar ihop, talar om Livet ihop. […] Det är lite som i lumpen. Som en stor manöver på någon stab långt inne i någon skog.«

Övningen på Bommersvik i slutet på 70-talet höll så när på att ge resultat – men det är först i det efterföljande valet 1982 som Socialdemokraterna återerövrar regeringsmakten.45 Ingvar Carlsson belönas då av Palme med vice statsministerrollen och får i uppdrag att forma den nya statsrådsberedningen (SB) – statsministerns eget kansli varifrån Sverige i praktiken styrs.46 47

Larssons ”larmklockefunktion”

Palme vet vad han gör när han nu ber Carlsson att forma SB och utse dess viktiga statssekreterare. En ung Carlsson var själv statssekreterare i SB under slutet på 60-talet – och var då delaktig i att få ordning på statsminister Tage Erlanders kansli mot bakgrund av en uppseendeväckande informationsblunder. Av någon anledning hade ingen i Erlanders närhet informerat statsministern om överste Stig Wennerström och dennes misstänkta spioneri för Sovjet. Detta trots att misstankarna mot Wennerström varit kända i försvars- och utrikesdepartementen. Att inte statsministern hållits informerad får under inga omständigheter upprepas. För att undvika liknande situationer ser Carlsson nu till att det är just statssekreteraren i SB som har till uppgift att hålla statsministern informerad i viktiga frågor.

Carlssons val av statssekreterare i SB efter Palmes valseger 1982 är således en viktig utnämning. Och det blir ingen mindre än SSU-kamraten Ulf Larsson som föräras tjänsten.

Ulf Larsson själv förstår exakt sin nya roll. Tjänsten som statssekreterare inom SB, menar Larsson, är en »larmklockefunktion«. Det gäller att påkalla statsministerns uppmärksamhet när det anses erforderligt.

Larsson fick gå efter Berglings flykt men räddades av Carlsson

Efter rollen som statssekreterare får Ulf Larsson i mitten på 80-talet tjänsten som generaldirektör i Kriminalvårdsstyrelsen. Efter några månader med Larsson som chef för myndigheten promenerar Sveriges enda livstidsdömda spion Stig Bergling iväg under en semi-bevakad permission för att enkelt ta sig hela vägen till Sovjet.

Skandalen är enorm, och i Sverige skyller alla på alla. Säpo skyller på Kriminalvården. Kriminalvården på Säpo. Justitieminister Sten Wickbom avgår. Anna-Greta Leijon får ersätta honom. Och hon är inte imponerad över Ulf Larssons agerande som ansvarig för Kriminalvårdsstyrelsen. Så Anna-Greta Leijon, i strid med Ingvar Carlssons vilja, tvingar bort sin generaldirektör Larsson.54 Men Larsson berättar för TT att han inte behövt känna sig orolig: 

»Redan när jag lämnade det uppdraget [chef för kriminalvården] lovade statsminister Ingvar Carlsson att jag skulle få ett liknande när det dök upp något.«

Carlsson håller sitt ord. I slutet på 80-talet dyker tjänsten som generaltulldirektör och chef för Tullverket upp. Ulf Larsson får jobbet. Ingvar Carlsson kommenterar själv processen i sina memoarer:

»I riksdagens debatt om Bergling-affären den 20 oktober 1987 gjorde jag dock en ovanlig markering genom att uttala ett allmänt förtroende för Ulf Larsson och att han borde komma ifråga för viktiga samhällsuppgifter i framtiden. Så blev fallet när han senare utsågs till generaltulldirektör och chef för Tullverket.«

Carlsson rimligtvis tidigt informerad om smuggling

På sin nya post som generaltulldirektör är Larsson så småningom involverad i ett upplägg som innebär att rysk försvarsteknologi kan transporteras till Sverige via passagerarfärjan m/s Estonia. Och nu har fartyget förlist. Nämner då verkligen inte Ulf Larsson för sin vän Ingvar Carlsson att m/s Estonia använts för att transportera känslig rysk militär materiel nu när haveriorsaken ska utredas?

Det kan inte ledas i bevis. Men det förefaller vara ett rimligt antagande att Ingvar Carlsson tidigt blivit informerad om den farliga militärsmugglingen ombord på m/s Estonia. De har hållit ihop i 30 år. Varför skulle, för att låna Larssons egna ord, larmklockefunktionen ha upphört? Att hålla just statsministern informerad har ju, som framgått ovan, utgjort en plikt för radarparet Carlsson och Larsson under deras sammanflätade karriärväg inom Socialdemokraterna.

Kan tidig vetskap om militärtransporterna i så fall ha påverkat regeringens efterkommande beslut som rör m/s Estonia? Omedelbart efter m/s Estonias förlisning är Ingvar Carlssons spontana reaktion att båten ska tas upp. Inga kostnader ska sparas. Ingvar Carlsson, som nu håller på att bilda ny regering efter att Carl Bildts borgerliga regering förlorat riksdagsvalet tio dagar tidigare, utvecklar denna tankegång i Aktuellt någon dag efter förlisningen:57

[Aktuellt]: Idag inleds också det tunga arbetet med att identifiera de få kroppar som har hittats. Ännu saknas hundratals av offren. En bärgning av Estonia är en förutsättning för att hitta fler och för de anhörigas skull ska Estonia bärgas. Det säger i dag vår blivande statsminister.

[Carlsson]: Ja, jag anser att alla ansträngningar måste göras för att få upp fartyget, det av hänsyn till de människor som redan har drabbats väldigt hårt. Det här är för hela vårt land en oerhört svår upplevelse och allt vi kan göra för att minska påfrestningarna bör vi göra.

[Aktuellt]: Oavsett vad det kostar att bärga fartyget?

[Carlsson]: Jag är beredd att förorda att även om det kostar väldigt mycket så ska vi försöka det.

Helomvändningen om bärgning

Men snart händer något. Regeringen tycks plötsligt vilja bryta bärgningslöftet. Kommunikationsministern Ines Uusmann, som Ingvar Carlsson delegerat Estonia-frågan till, uttrycker redan två veckor efter förlisningen regeringens till synes förändrade inställning till den utlovade bärgningen:58

»Jag är halländska, har visserligen inte bott vid kusten, men har talat med sjömänniskor som säger att ”det som havet tar ska havet behålla”.«

Uusmann fortsätter under veckorna som följer att uttrycka alltmer skepsis kring en bärgning:59

Kommunikationsminister Ines Uusmann ville täcka över färjan med betong. Foto: Anders Wiklund/TT (1996).

»Ju mer insatt jag blir i frågan desto mer tveksam blir jag.«

Gång på gång läggs det nu tonvikt på de problem som skulle vara förknippade med en upptagning av båten. Den 18 oktober, tre veckor efter förlisningen, hålls exempelvis en partiledaröverläggning om m/s Estonia där alla partier får möjlighet att ställa frågor kring utvecklingen. Peter Egardt, statssekreterare till Carl Bildt, deltar i mötet och berättar att bärgningsalternativet nu i princip helt avfärdas av regeringen:60

»En viss irritation uppstår bland mötesdeltagarna när regeringen radar upp de problem som en bärgning av Estonia skulle medföra – utan att ha några slutsatser eller uppfattningar klara.«

Uusmann kommer nu också med det i efterhand kritiserade uttalandet att en bärgning skulle verka som en »kvarn« med betydande skador på kropparna.61 I slutet på oktober påstår Uusmann även vid flera tillfällen – helt felaktigt – att det skulle ta dykare en hel månad för att nå den förlista färjan. Den korrekta dykanpassningstiden, inklusive förberedelser, handlar istället om ett dygn.62 Ungefär samtidigt avvisar Uusmann en möjlighet att låta det norska bolaget Stolt Comex att snabbt sätta igång med att få upp de kroppar som ligger i anslutning till vraket. Uusmann dömer ut norska Stolt Comex, en av världens ledande undervattensoperatörer, med motiveringen: »Det ska vara seriösa företag som gör det här.«63

Det blir således ingen bärgning. Inte ens av kropparna. Det har från flera håll påpekats att detta är ett beslut som avviker från internationell praxis vid flyg- och fartygsolyckor.64 Istället får Sjöfartsverket i uppdrag att lämna förslag till regeringen om övertäckning av fartyget. Betong nämns som alternativ. Uusmann förklarar att det brådskar. (Övertäckningen, som visar sig vara tekniskt svår att genomföra, stoppas senare med hänsyn till den pågående haveriutredningen.)65 Inom kort introduceras även ett strikt dykförbud på olycksplatsen. Inga dykningar tillåts framöver – inte heller för att vidare utreda haveriorsaken. Det dykförbudet gäller än. 66

Etiska rådets problematiska sammansättning

Ingvar Carlsson skriver i sin självbiografi att han fäst stor vikt vid det nyetablerade Etiska rådets rekommendation när regeringen beslutar om m/s Estonia. Rådet kommer i december 1994 fram till att de inte stödjer en bärgning, och Carlsson skriver:67

»Jag hänvisade [med anledning av beslutet att inte bärga m/s Estonia] till det Etiska rådet som understrukit att den tekniska utvecklingen försätter oss i svåra valsituationer. Rådet ansåg att det inte är säkert att allt som kan göras, skall göras. Det är inte tekniken som skall styra gränsdragningen utan etiska värderingar.«

Men stämmer det att regeringen pliktskyldigt följt ett oberoende Etiskt råd när beslutet tas att inte bärga m/s Estonia?68

Den 10 november 1994 blir det Etiska rådets sammansättning klar.69 Regeringen har, genom Uusmann, utsett nio personer att ingå i rådet.70 Dessa är Sten Andersson (före detta utrikesminister), Anders Lindström (ordförande i Sjöfolksförbundet), Yrsa Stenius (författare), Caroline Krook (domprost), Bertil Werkström (före detta ärkebiskop), Lars H Gustafsson (barnläkare), Peter Paul Heinemann (före detta radiodoktor), Eva Sahlin (avdelningsdirektör på Socialstyrelsen), och Karin Söder (före detta partiledare för Centerpartiet och nu ordförande för Rädda barnen).

Det ser på papperet ut att vara ett opartiskt råd. Opartiskheten kan dock ifrågasättas.

Fyra av rådets nio medlemmar har koppling till det socialdemokratiska partiet. Sten Andersson är partivän till Ingvar Carlsson och Carlssons tidigare utrikesminister.71

Anders Lindström, som ingår i rådet, har även han en nära koppling till partiet. Drygt en vecka före det att m/s Estonia förliser spekulerar Expressen exempelvis i att Anders Lindström kan vara ett möjligt statsråd i Carlssons nya regering.72

Yrsa Stenius, författare och Aftonbladets före detta chefredaktör, har i ung ålder anslutit sig till det finska Socialdemokratiska partiet SDP och blir sedan chefredaktör för det finlandssvenska socialdemokratiska Arbetarbladet. Stenius solidaritet med socialdemokratin har genom åren varit konsekvent. När Aftonbladets Mattias Svensson hösten 2016 recenserar Stenius bok Orden i min makt återfinns följande iakttagelse:73

»Hon [Stenius] är sårad över anklagelsen att ha varit en socialdemokratisk partilakej. Ändå har hon skrivit en bok där vartenda exempel på personer utsatta för orättfärdiga mediedrev är socialdemokrater. […]«

Även Lars H Gustafsson, barnläkaren som fått en plats i Etiska rådet, har en viss koppling till Socialdemokraterna. Gustafsson är medlem i Broderskapsrörelsen – en religiös sidoorganisation inom Socialdemokraterna.74

Av rådets övriga medlemmar har flera förklarat sig vara negativa till en bärgning redan innan rådet tillkännages. Caroline Krook ska i mitten på oktober ha fastställt att en bärgning inte är ett alternativ:75

»Nu måste de anhöriga förstå att det blir ingen bärgning.«

Radiodoktorn Peter Paul Heinemann har också hunnit skaffa sig åsikten att färjan bör ligga kvar, och har tidigt skrivit ett debattinlägg där han stödjer Caroline Krooks inställning att färjan inte borde bärgas:76

»I vågsvallet och sorgmörkret efter Estonia har det kommit ett ibland desperat yrkande på att fartyget skall bärgas och de döda beredas en värdig begravning. […] Bland dem som klokt och ömt försvarat en motsatt ståndpunkt finns domprosten Caroline Krook.«

Att Svenska kyrkan, genom ärkebiskop Gunnar Weman, tidigt tagit ställning mot en bärgning kan också ha spelat in. Redan den 16 oktober säger ärkebiskop Weman:77

»Jag tror att det ligger något i det [gällande Uusmanns uttryck ”Det havet tar ska havet ha”]. Också havet är en kyrkogård, och det tror jag att människor längs våra kuster har förstått genom åren.«

Därför kan det vara rimligt att anta att kyrkans båda representanter i rådet, både Caroline Krook men även före detta ärkebiskopen Bertil Werkström, kommer att motsätta sig en bärgning.78

En majoritet i rådet, upp till sju av totalt nio medlemmar, har antingen en koppling till S-regeringen, eller så har de redan före rådets bildande motsatt sig en bärgning.79 I kombination med att regeringen uttryckt en önskan om en enigt antagen rekommendation från rådetär det kanske inte förvånande vad rådets rekommendation kommer att bli.80 81

Därutöver har regeringen hindrat de anhöriga, vilka förväntas kräva en bärgning, att komma till tals i rådet.82 De anhöriga har annars, naturligtvis, uttryckt en önskan att få vara delaktiga i processen när det ska beslutas om vad som ska hända med en förolyckad hustru. Eller en make. Eller ett barn. 83 Trots löfte om att bli involverade får de anhöriga aldrig en plats i Etiska rådet.84 Ett på många sätt anmärkningsvärt beslut.

Möjliga förklaringen till regeringens agerande

Regeringens ofta kritiserade agerande i Estonia-frågan kan möjligtvis tillskrivas en svårhanterlig situation på grund av en mängd motstridiga viljor. Men den förklaringsmodellen kan även ifrågasättas, och ovanstående analys öppnar upp för två nya sakförhållanden vad gäller m/s Estonia.

För det första: det finns omständigheter som talar för att informationen om m/s Estonias känsliga militärtransporter i själva verket nått regeringsnivå i ett tidigt skede.

För det andra: regeringens version att den pliktskyldigt följt en rekommendation från ett opartiskt Etiskt råd (när beslutet tas att inte bärga m/s Estonia) kan i så fall diskuteras. Ett omvänt förlopp är istället tänkbart, där regeringen – med insikt i militärtransporterna – har tillsatt ett partiskt råd för att understödja sitt redan fattade beslut att inte bärga.

Varför kunde det då vara nödvändigt att förhindra en bärgning? Det finns flera tänkbara förklaringar. Transporterade m/s Estonia farlig materiel, kanske till och med av radioaktiv karaktär, under förlisningsnatten – ett scenario som diskuterats med tanke på regeringens oväntade cementövertäckningsbeslut? Eller förhindras en bärgning för att det finns en misstanke om att smuggelfärjan m/s Estonia kan ha utsatts för sabotage?

Denna artikel tar avstamp i en fråga: »Vad vet vi om militärtransporterna ombord på m/s Estonia?« Svaret är att vi inte vet. Inte allt i alla fall. Det finns mer att utreda.

Försök att få kontakt med Ingvar Carlsson och Mona Sahlin har gjorts för att diskutera innehållet i denna artikel men utan att svar erhållits.

Jonny

Tio år sedan Jonny lämnade min livsstig och känslan av omöjlighet är lika stark nu som då.

Det obegripliga är att när Jonny gick ut ur mitt livsrum lämnade han dörren öppen och in kom en jordisk ängel som sedan år efter år har visat på nya dörrar.

När dessa dörrar öppnades kom nya vänner in en efter en.

Några av dem öppnade flera dörrar och vänkretsen ökar fortfarande.

Att något så ofattbart ohyggligt kan leda till så mycket underbart, är obegripligt och bekräftar bara att det saknas många bitar i livspusslet.

Etnicitet och kriminalitet

Polisrapport: Invandrargäng krigar om narkotikahandeln i Göteborg
Lördag 26 sep 2020E-post1076

Afghaner, somalier och syrier slåss om narkotikamarknaden i centrala Göteborg. Det framgår av en polisrapport som tidningen GT rapporterar om. Gängen ryker återkommande ihop i våldsamma drabbningar, och polisen oroar sig för att de ska få tag i skjutvapen.

GT har tagit del av en underrättelserapport från polisen som pekar ut etniskt baserade nätverk som konkurrenter i narkotikahandeln i centrala Göteborg.

Det handlar om ”nyanlända” unga män från Afghanistan, Somalia och Syrien som har gått samman i gäng och livnär sig på att sälja droger. Men gängen kopplas också till personrån och våldsamma sammanstötningar.

GT citerar ur polisrapporten:

”Det sker återkommande stora våldsamma sammandrabbningar i centrala Göteborg mellan unga afghaner och framför allt unga syrier, men även somalier där de slåss om bra försäljningsställen för narkotika. Det har skett ett flertal knivskärningar i samband dessa bråk och polis har vid olika tillfällen anträffat tillhyggen/gatustridsvapen.”

Polisen fruktar att dessa migranter ska plockas upp av tyngre nätverk och att de ska få tag i skjutvapen. Samtidigt är det en svår miljö för polisen att få insyn i.

”Det finns också en oro om vad som händer om individer i dessa grupperingar får tillgång till skjutvapen och hur detta kan påverka de redan våldsamma sammandrabbningarna dem emellan. En sådan utveckling skulle vara särskilt bekymmersamt då nätverken i regel är verksamma i city-området där det oftast rör sig mycket folk.”

I rapporten beskrivs nationalitet eller etnicitet som den gemensamma nämnaren för respektive gäng. Teodor Smedius, chef för polisområde city i Göteborg, tycker dock att den aspekten av problemet är ointressant.

– Jag tycker att det är helt fel att prata om det på det sättet. På något sätt ger det en signal om att man är brottsbenägen beroende var man kommer ifrån. Det går emot all forskning och saknar evidens, säger han till GT.

Utdrag från rapporten:

"Det sker återkommande stora våldsamma sammandrabbningar i centrala Göteborg mellan unga afghaner och framför allt unga syrier, men även somalier där de slåss om bra försäljningsställen för narkotika. Det har skett ett flertal knivskärningar i samband dessa bråk och polis har vid olika tillfällen anträffat tillhyggen/gatustridsvapen".

"Det är invandrarnas etnicitet och nationalitet som håller dem samman. De träffas ofta redan på asylboendet".

Experten Per Brinkemo:

– Svenskar glömmer ofta att i många av länderna där de kommer ifrån, finns det från början starka etniska konflikter. Det kan vara konkurrens mellan afghaner eller araber, eller somalier som är nedtryckta av araber och albaner.

Höst med Mååna

Mona Sahlin: ”Ni har haft er berättelse, nu berättar jag”

Förra S-ledaren Mona Sahlin planerade för ett utlandsjobb i New York dit hon skulle ta med sig sin dåvarande livvakt.

Men våren 2016 avslöjade Expressen hur hon skrivit osanna intyg till livvaktens fördel och inte betalat sin skatt.

Hon fick sparken av regeringen, dömdes för osant intygande och skattebrott – och hon försvann från offentligheten efter nästan 40 år i strålkastarljuset.

Nu har hon skrivit en bok om hur skandalen fick henne att gå in i en djup depression.

– Förbaskat slarvigt och nonchalant, säger Sahlin om de osanna intygen.

Vi träffas i Bonnierförlagens hus på Sveavägen i centrala Stockholm, mitt i sosseland. Ett stenkast därifrån mördades Olof Palme 1986 – Mona Sahlin har många gånger sagt att hon mer gick med i Olof Palme än i Socialdemokraterna – och på andra sidan gatan ligger den förre statsministern begravd. En bit uppåt gatan ligger ABF och 68:an, Socialdemokraternas partikansli, även om Sahlin upplyser om att partiet mest håller till i riksdagskansliet numera.

Med i rummet på förlaget finns också ett filmteam, som gör en dokumentärfilm om Sahlin regisserad av Stina Gardell.

I veckan har Mona Sahlins bok ”Makt-lös” släppts och hon har redan intervjuats av Svenska Dagbladet, Skavlan i SVT, TV4:s Nyhetsmorgon och Aftonbladet. Många av intervjuernas brännpunkt rör Expressens avslöjande för drygt fyra år sedan och hur det som hände påverkade henne.

I maj 2016 avslöjade Expressen att Sahlin, som då var regeringens nationella samordnare mot våldsbejakande extremism, på myndighetens brevpapper hade intygat att hennes medarbetare och tidigare livvakt Hernando Labbé Solinas tjänade 120 000 kronor i månaden. Enligt intyget skulle Solinas lön hos regeringskansliet vara 60 000 kronor i månaden när den faktiska lönen var 42 000 kronor. Dessutom skrev Sahlin att han hade en lön direkt från henne på 60 000 kronor i månaden – detta trots att hon inte var registrerad som arbetsgivare hos Skatteverket.

INTYG FÖR ATT KÖPA LÄGENHET FÖR TIO MILJONER KRONOR

Intyget skulle användas för livvaktens köp av en bostadsrätt på 210 kvadratmeter för tio miljoner kronor i Solsidan i Saltsjöbaden, ett köp som inte genomfördes.

Men intyget för bostadsrättsköpet var ingen engångsföreteelse. Det handlade om sammanlagt tre olika intyg skrivna över nästan elva månader.

Sahlin intygade att hennes tidigare livvakt Hernando Labbé Solinas tjänade 120 000 kronor i månaden.

Sahlin förklarade att lönen från henne gällde förberedande arbete inför en utlandstjänst i New York som hon siktade på – i boken kallar hon det en ”investering eller en spekulationskostnad”. Hon skulle också ta med sig Solinas i utlandstjänsten.

Sahlin avgick som regeringens samordnare i anslutning till avslöjandet. Hon beskriver i boken med besvikelse hur den ansvariga ministern Alice Bah Kuhnke, MP, ringde henne bara någon timme efter Expressens avslöjande och i praktiken gav henne sparken. I mars 2017 fick hon dagsböter på sammanlagt 47 200 kronor för tre fall av osant intygande. Senare fick hon också strafföreläggande för skattebrott.

KOSTADE SAHLIN KARRIÄREN

Efter åren i tystnad finns den överskuggande frågan kvar: Varför skrev hon intyg med felaktiga uppgifter – ett agerande som kostade henne karriären och kanske också definierar hennes eftermäle efter 40 år i politiken – åt sin förre livvakt?

Varför skrev du intygen?

– Jag skrev 60 000 från departementet, fast då var lönen 42 000. Jag låg i förhandling om att höja hans lön för hans arbetsuppgifter hade fördubblats under den tiden från att han börjat jobba. Jag var nonchalant och kaxig nog att skriva den summan för jag trodde att det skulle bli så. De andra 60 000 kronor var en lön som jag betalade till honom, det kom att bli under tre månader, därför att han också skulle förbereda för det jobb som vi skulle utföra i New York.

Vid de här tillfällena när du skrev de här intygen, visste du att det här är inte överensstämmande med verkligheten?

– Jag var övertygad om att det var verkligheten. Mitt stora fel är att vara så nonchalant att jag skrev summor som skulle bli, i stället för de som var. Vilket jag har bett om ursäkt för så många gånger.

”Jag var nonchalant och kaxig nog att skriva den summan för jag trodde att det skulle bli så”, säger Mona Sahlin om de osanna intygen.

DETTA ÄR INTYGSSKANDALEN

* Den fjärde maj 2016 avslöjade Expressen att Mona Sahlin, som då var regeringens nationella samordnare mot våldsbejakande extremism, hade skrivit ett osant löneintyg till sin före detta Säpolivvakt Hernando Labbé Solinas, som hon anställt som medarbetare på myndighetens kansli. Intyget var skrivet på myndighetens brevpapper och där påstods att Solinas tjänade 120000 kronor i månaden. Intyget skulle den förre livvakten använda för att få köpa en bostadsrätt för tio miljoner kronor i Solsidan i Saltsjöbaden i Stockholm.

* Av den påstådda lönesumman skulle 60 000 kronor i månaden komma från myndigheten, när den faktiska lönen var 42 000 kronor. De andra 60 000 kronorna skulle Mona Sahlin ha betalat själv, som en lön för förberedelsearbete inför en utlandstjänst för Sahlin - en tjänst som aldrig blev verklighet.

* Mona Sahlin avgick bara några timmar efter att avslöjandet publicerats. Också den förre livvakten lämnade sin tjänst på myndigheten. Ansvarig minister, kultur- och demokratiminister Alice Bah Kuhnke, MP, beskrev det som avslöjats som ”väldigt, väldigt allvarligt”.

* Den 11 maj 2016 kunde Expressen avslöja att Sahlin hade skrivit ytterligare två felaktiga löneintyg åt den förre livvakten. En polisutredning inleddes och i februari 2017 erkände sig Mona Sahlin skyldig till brott. Hon fick ett strafföreläggande i mars 2017 för tre fall av osant intygande, och slapp därmed en rättegång. Hon dömdes att betala 80 dagsböter á 590 kronor, alltså sammanlagt 47 200 kronor.

* I november 2017 åkte Mona Sahlin på ett nytt strafföreläggande, men då för skattebrott. Enligt åklagaren hade hon vid två tillfällen uppsåtligen lämnat oriktiga uppgifter i deklarationer, när hon inte redovisat inkomster på sammanlagt drygt 257 000 kronor. Påföljden blev 50 dagsböter á 460 kronor, alltså sammanlagt 23 000 kronor.

Vem tog initiativet till att det skulle se ut så här på intygen?

– Jag skrev det jag var övertygad om att det skulle bli. Jag har skrivit intyg åt andra personer som jag jobbat med. Det är en ganska vanlig procedur att skriva arbetsgivarintyg när folk till exempel behöver köpa, låna eller få kontrakt på lägenheter. När du frågar är det som om just vi två hade nån särskild pakt ihop, så är det inte.

Några såna ord har jag inte tagit i min mun. Men det var inte så att han ombad dig att skriva så?

Vid de här tillfällena, visste du att det fanns en brottsrubricering som heter osant intygande?

– Nej, det hade jag aldrig hört talas om. Kanske inte ni heller för ni kallade det för falska intyg i alla rubriker som sen följde.

SAHLIN: ”HÖGST RIMLIG GRANSKNING”

Hur kommer det sig att du var villig att ta den risken – alltså att göra den här saken, det här osanna intygandet, som riskerade att påverka ditt viktiga arbete som nationell samordnare mot våldsbejakande extremism men också ditt eftermäle, din politiska gärning – för nåt sånt här?

– Nu låter det på dig som om jag var supermedveten om när jag skrev detta att allt var osant och skulle rasa. Så var det inte. Och mitt eftermäle, ja … Hade allt stannat vid en diskussion och granskning som är högst rimlig om intygen, som också var högst rimlig när jag mötte på Expressen första gången, då hade det, tror jag i alla fall, blivit en annan sak. Granska en felaktighet, få svar, få straff, men det var så mycket mer som kom att ingå, kom att bli en granskning som vartefter förflyttades över till det här lite slarviga uttrycket med drev. Så mitt eftermäle är snarare: Hon som hade en kärlekshistoria med sin livvakt, som hade noll sanning överhuvudtaget.

Du benämner honom som god vän i boken. Är den enkla förklaringen att du ville hjälpa en god vän?

– Jag kan inte svara tydligare än jag gjort. Jag vet inte hur du har det på jobbet, jag har ganska många som jag jobbar med som jag också ser som mina vänner, så har det varit i hela mitt liv. Han är också en god vän. Men det har inget att göra med planerna på hur jag skulle kunna jobba utomlands och hur säkerhetsaspekten via honom skulle följa med. Det fanns ingen konstighet bakom intyget, med det var fel uppgifter. Det beklagar jag och det har jag fått straff för.

I boken skriver du om att makt korrumperar. Med det i åtanke och att du beskriver honom som en god vän: Är det inte olämpligt i sig att du ger din gode vän den här tjänsten, att ni håller på och planerar för utlandstjänst, att du verkar för att han ska få högre lön? Du är yrkesmässigt överordnad honom i en chefsposition i statlig tjänst. Borde man inte då hålla extra avstånd till allt som kan andas vänskapskorruption?

– Nu sätter du upp ordet ”min gode vän” som nummer ett i vår relation.

Det är dina ord.

– Jag säger att du satte upp det som det första ordet i vår relation. Jag beskriver min relation till honom som nummer ett: Han var tryggheten för mig, med det jobb han utförde, både när han var på Säpo och jobbade i min grupp på samordnarens kansli.

– Jag var en proffsig politiker som var på väg in i ett annat skede i livet och då ville jag omge mig med proffsiga människor för att känna mig trygg.

”Makten korrumperar till slut genom att man inte blir varse om saker och ting. Man blandar ihop sitt eget jag och sin egen roll med den maktrollen, det uppdrag man har”, säger Mona Sahlin. Foto: ALEX LJUNGDAHL

SAHLIN: ”MAKT KORRUMPERAR”

Du ser ingen risk där, att ha en professionell relation och så ska man vara god vän?

– Men alltså, jag har varit professionell i 40 år i politiken och jag har varit konstig nog att räkna in Carl Bildt som vän.

– Men första meningen på det du frågade om, där vill jag verkligen ge dig rätt, när jag pratar om att makt alltid korrumperar, för det gör den verkligen. Inte alltid kanske i första hand att folk försöker sno åt sig pengar. Makten korrumperar till slut genom att man inte blir varse om saker och ting. Man blandar ihop sitt eget jag och sin egen roll med den maktrollen, det uppdrag man har. Så frågar du mig om det jag beskriver som förbaskat slarvigt och nonchalant har att göra med att jag också såg på mig själv som i stort sett osårbar, så ja, absolut.

Enligt polisutredningen av de osanna intygen ska Mona Sahlin också under åren 2012 till 2015 ha lånat ut cirka tre miljoner kronor till Hernando Labbé Solinas. När hon nu får frågan om varför så tystnar hon innan hon säger:

– När är saker och ting överhuvudtaget privata? Jag har lånat ut pengar som jag till sista öret har fått tillbaka. Det är min sista kommentar.

Men om du har fått tillbaka de här miljonbeloppen, hur kommer det sig att du nu har nästan 1,4 miljoner kronor i skulder hos kronofogden?

– Vad är det som är relevant med den frågan?

Just för att det här är en person som du beskrivit som väldigt viktig för att du skulle kunna göra ditt jobb...

– Vad har det med granskningen att göra?

Du var i chefsposition i statlig tjänst och har då en massa privatekonomiska transaktioner med honom.

– Det är fyra år sen jag slutade. Och du sitter fortfarande och tycker att du är i din fulla rätt att fråga mig hur min privatekonomi ser ut i dag.

Intyget skulle användas för livvaktens köp av en bostadsrätt på 210 kvadratmeter för tio miljoner i Solsidan i Saltsjöbaden.

SAHLIN BJÖD PÅ LYXLÄGENHETEN

Det första intyget som Expressen avslöjade skulle Sahlins förre livvakt använda när han försökte köpa en bostadsrätt för tio miljoner kronor i Solsidan i Saltsjöbaden. Mona Sahlin var själv och tittade på lägenheten. När Expressen frågar henne varför så är hon tyst länge innan hon svarar:

– Jag tyckte det var en väldigt spännande lägenhet. Jag hade läst om den långt innan min medarbetare sa att han var intresserad av den. Så jag passade på och var ut och tittade på den. Den var verkligen häftig.

Du la själv bud på den, var du seriös spekulant?

– Vad har nån med det att göra?

Solinas la också bud på lägenheten. Bjöd ni mot varandra?

– … nästa fråga.

Du säger i ditt sommarprogram att du blev en gåta. Att du inte svarar på sånt här, gör inte det att du förblir en gåta?

– Nu sätter du dig på en väldigt hög häst. Jag har svarat på alla frågor, oavsett om du är nöjd med dem eller inte. Jag har till och med sagt att allt i granskningen var, det mesta, var väldigt relevant. Så jag har ägnat fyra år åt nåt, som jag trodde att ni också kanske hade funderat lite över, vad som är skillnaden mellan det personliga och privata och vad som måste fläkas ut i en persons liv. För nånstans drar jag fortfarande en gräns, där jag verkligen tycker att det vare sig då eller i dag finns något som helst berättigande i en relevant granskning.

”Jag har ägnat fyra år åt nåt, som jag trodde att ni också kanske hade funderat lite över, vad som är skillnaden mellan det personliga och privata och vad som måste fläkas ut i en persons liv”, säger Mona Sahlin. Foto: ALEX LJUNGDAHL

SAHLINS POLITISKA KARRIÄR

* Mona Sahlin engagerade sig i Socialdemokraternas ungdomsförbund 1973 och valdes som 25-åring in i riksdagen i valet 1982. Hon var vid det tillfället den yngsta riksdagsledamoten. 1990 tog hon klivet in i regeringen när hon blev arbetsmarknadsminister under statsminister Ingvar Carlsson. 1991 förlorade Socialdemokraterna regeringsmakten och året därpå blev Sahlin partiets första kvinnliga partisekreterare.

* 1994 återtog Socialdemokraterna regeringsmakten och Sahlin blev vice statsminister och jämställdhetsminister. 1995 meddelade Ingvar Carlsson att han skulle avgå och Sahlin deklarerade att hon ville ta över som S-ledare och därmed statsministerposten. Men hösten 1995 avslöjade Expressen kontokortskandalen vilket ledde till att Sahlin avsade sig sin kandidatur till ny S-ledare.

* Efter skandalen var Sahlin egenföretagare och hon skrev boken ”Mona Sahlin med mina ord”. Hon gjorde comeback i regeringen efter valet 1998 när statsminister Göran Persson utsåg henne till biträdande näringsminister. 2002 blev hon demokrati- och integrationsminister och 2004 miljö- och samhällsbyggnadsminister.

* Göran Persson meddelade sin avgång efter förlustvalet 2006 och i mars 2007 blev Sahlin partiets första kvinnliga partiledare. I valet 2010 fick S 30,66 procent och den borgerliga alliansregeringen behöll makten. I november 2010 meddelade Sahlin att hon avgår och i mars året därpå valdes Håkan Juholt till ny S-ledare.

* I juli 2014 utsåg den borgerliga regeringen Mona Sahlin till nationell samordnare mot våldsbejakande extremism. Hon hade det uppdraget till hon tvingas lämna efter att Expressen avslöjat intygsskandalen i maj 2016.

Jag är väldigt intresserad av just gränsen mellan det privata och det yrkesmässiga, det är därför jag ställer frågor om det. Hur kommer det sig att du har de här privatekonomiska transaktionerna med en person som du beskriver som så otroligt viktig för att du ska kunna göra ditt jobb? Kan det därmed finnas en sammanblandning av rollerna?

– Du, jag har aldrig lagt mig i hur han eller nån annan på Säpo sköter sin roll. Han har aldrig nånsin lagt sig i vad jag gör i min roll, vare sig när jag var partiledare eller när jag var samordnare mot extremism. Så det fanns ingen konstighet i vår relation. Den är annorlunda, uppenbarligen.

DÖMDES FÖR SKATTEBROTT

I november 2017 fick Mona Sahlin strafföreläggande för två fall av skattebrott – för att hon inte redovisat inkomster på sammanlagt drygt 257 000 kronor. När Expressen frågar varför hon inte tar upp det i sin bok blir hon upprörd.

– Ni har haft er berättelse, nu berättar jag det jag tycker är relevant för att förklara vem jag är.

Du har varit en viktig del av socialdemokratin under flera decennier och också dess partiledare. En socialdemokrati som till stor del stått för vårt skattefinansierade välfärdssamhälle, därför blir det att du gjort dig skyldig till skattebrott…

– Jag är 63 år. Jag har med glädje bidragit och betalat skatt och kommer att fortsätta att göra det. Ibland blir ens egen värld ganska trasig, ibland kan man komma i problem. Jag kommer inte göra annat än att betala varenda slant som jag är skyldig.

Hur kunde det bli så då?

– Det har inte du med att göra.

Att du gjorde dig skyldig till skattebrott?

– Jag missade två fakturor, säger Sahlin och tillägger hon ”fortsätter att älska skatt”.

Mona Sahlin 2016 då Expressen avslöjade att hon skrivit osanna intyg till sin livvakt. Foto: ERIK GUSTAFSON

SAHLIN GICK IN I ”DJUP DEPRESSION”

I polisutredningen om intygen valde Mona Sahlin att erkänna brott – även om hon säger att man kan diskutera om hon hade något uppsåt – för att få strafföreläggande och därmed slippa rättegång:

– Det var för mig helt omöjligt att överleva en sån sak, säger hon om en rättegång och fortsätter:

– För mig blev det ett värdigt sätt att erkänna så man får sina böter och sitt straff.

Sahlin beskriver att hon i dag är en annan person än för fyra år sedan när hon senast ställde upp på intervjuer. Hon beskriver det som att hon gick in i en djup depression.

– Man styr inte riktigt sin kropp. Att jag låter så här är inte för att jag är ledsen, utan för att nånting händer med min kropp när jag känner mig stressad. Jag har haft svårt att vara stolt över mig själv. Jag har verkligen tvingats att fundera över saker och ting. Jag är inte lika självsäker, men jag brinner lika mycket fortfarande för det jag tror på, säger Sahlin och tillägger att det hon brinner för är hur ”intoleransen förstör kittet i samhället”.

Mona Sahlin säger att hon fortfarande är socialdemokrat men att hon inte längre är medlem i partiet.

– Jag är inte den där som reflexmässigt kommer att försvara varje sak som socialdemokratin gör. Men för mig är socialdemokratin mer än bara partistiska uppdrag.

– I början gjorde jag faktiskt det av omsorg av partiet. Jag tyckte att allt nu bara är så förskräckligt runt mig, varför ska det smitta av sig på partiet?

Om du själv fick välja vad du skulle bli ihågkommen för, vad skulle det vara?

– Jag har alltid tyckt att det varit så knepigt med människor som har ett givet svar på den frågan så det har jag inte riktigt. Jag vet vad jag själv är väldigt stolt över och det kan sammanfattas med att stå och viga ett samkönat par, att se deras kärlek och se att där står mormor och gråter – att jag varit med om att göra det möjligt. Politiken är skatter och plus och minus, men politik är verkligen sånt som ibland ändrar hur människor kan leva. Jag är väldigt stolt i att jag spelat en roll i det.

1995 var allt klart för att Mona Sahlin skulle ta över som S-ledare. Men efter kontokortsskandalen blev det inte så. Den 16 oktober höll hon ett känsloladdat försvarstal i Rosenbad och meddelade att hon tar timeout från politiken. Foto: TOBIAS RÖSTLUND/TT NYHETSBYRÅN

KONTOKORTSSKANDALEN

* Hösten 1995 var allt klart för att Mona Sahlin skulle efterträda Ingvar Carlsson som S-ledare, och därmed bli historisk som den första kvinnliga partiledaren och Sveriges första kvinnliga statsminister. Men den 7 oktober 1995 avslöjade Expressens reporter Leif Brännström att hon använt regeringens Eurocard-kort för privata inköp av kläder och för kontantuttag i bankomat. Sahlin säger först att hon ”tog fel kort av misstag”. Dagen efter ändrar hon sig och säger i en intervju i Expressen att hon inte tog fel kort, utan att: ”Jag tog ut ett förskott på lönen, och det kan väl de flesta göra.”

* Dåvarande statsministern Ingvar Carlsson tog Mona Sahlin i försvar och Sahlin sa att hon ska betala straffränta på pengarna som hon tagit ut eller handlat privat för. Men senare i oktober 1995 avslöjade Leif Brännström en rad nya tillfällen där Mona Sahlin använt regeringens kontokort för att handla privat och att hon i flera fall har dröjt med att betala tillbaka pengarna till staten. Sahlin hade också som arbetsmarknadsminister 1990-91 använt tjänstekortet privat för inköp av kläder, hyrbilar och utgifter på utlandssemester. Det uppdagades också att Sahlin var registrerad hos kronofogden på grund av försenad kvarskatt och obetalda p-böter, samt att hon varit försenad med att betala tv-avgiften.

* Den 16 oktober 1995 höll en vitklädd Mona Sahlin ett känsloladdat försvarstal på en direktsänd presskonferens i Rosenbad och meddelade att hon tar timeout från politiken. En knapp vecka efter presskonferensen reste hela familjen Sahlin i största hemlighet till exklusiva semesterön Mauritius i Indiska oceanen. Mona Sahlin har själv berättat hur hon och hennes familj kände att familjen var tvungen att fly undan medieuppmärksamheten. Resmålet valdes ut tillsammans med Säpo, som ansvarade för hennes personskydd.

* I november 1995 meddelade Sahlin att hon hoppar av från kandidaturen till S-ledarposten och från regeringen. I januari året därpå la åklagaren ned förundersökningen mot henne med motiveringen att inga brott begåtts.

Rasism – Identitetspolitik

För några år sedan rasade godhetstrollen på Sveriges Radio om att begreppet "raser" användes av rasister.

Nu rasar samma godhetstroll om att den vita rasen är överrepresenterad.

Hur ska trollen ha det?

Ska etnicitet vara ett incitament för att få arbeta på Sveriges Radio?

Vill trollen ha identitetspolitik?

Migration

 

Klaner del 666D

Dagens Samhälle Krönika Kriminalitet 24 september 2020 kl 05:25
Paulina Neuding Europaredaktör på tidskriften Quillette journalist och jurist

De senaste veckorna har svenska redaktioner knappt velat ägna sig åt annat än att diskutera klankriminalitet. Det är som om detta är en företeelse som dök upp i Sverige hösten 2020 på ett sätt som ingen kunnat förutse. Men det nya är förstås inte klanstyret, eller kunskapen om det, utan att det plötsligt talas öppet om problemet.

Det är alltid en märklig upplevelse att se murarna rämna i åsiktskorridoren. ”På en given signal faller den gamla fasaden. Bakom den finns redan en ny. Den ser ut att alltid ha stått där. I ett slag är allt ändrat. Politiker, journalister, alla, följer med,” skrev Johan Hakelius 2015.

Nu är vi där igen.

Sedan vice rikspolischefen Mats Löfving valde att tala öppet om klankriminalitet (Ekots Lördagsintervju 5/9) vill svenska redaktioner knappt ägna sig åt annat. Det är som om detta är en företeelse som dök upp i Sverige hösten 2020 på ett sätt som ingen kunnat förutse.

Men det nya är förstås inte klanstyret, eller kunskapen om det, utan att det plötsligt talas öppet om problemet. Per Brinkemos Mellan klan och stat – Somalier i Sverige gavs ut av Timbro 2014 och är fortfarande en av de viktigaste böckerna om Sverige som skrivits de senaste decennierna. (Sedan dess har bland annat Brinkemos och Johan Lundbergs Klanen tillkommit, och Johanna Bäckström Lernebys Familjen.)

Per Brinkemo, en människa som ägnat en stor del av sitt liv åt att arbeta för svensksomaliers integration, möttes av en våg av smutskastning och anklagelser om främlingsfientlighet när boken kom ut. Upprättelsen kommer först nu, när Brinkemo bjuds in av alla stora redaktioner som den expert han hela tiden varit.

Även Mark Weiner, amerikansk rättshistoriker och professor i juridik, har varnat för klanstyrets återkomst i svenska utanförskapsområden. När jag intervjuade honom i SvD 2016 varnade han för att såväl hedersvåld som attacker på blåljuspersonal i utsatta områden måste förstås ur ett klanperspektiv. Dessutom kritiserade han den svenska samhällsdebatten, och oviljan att ta till sig fakta om allvarliga problem:

”Bland amerikanska akademiker är Sverige starkt förknippat med samhällsvetenskaplig forskning, och en lång tradition av att tillämpa empirisk samhällsvetenskap i praktisk politik. Nu ser man i stället att det i Sverige finns en total ovilja att erkänna de mest basala, vetenskapliga fakta – som exempelvis grundläggande fakta om kulturella skillnader, hur stabila kulturella värderingar tenderar att vara över tid, och hur motståndskraftiga de är mot försök till påverkan utifrån. Allt detta är väldigt grundläggande, vetenskapligt sett,” sade han då.

Hur skulle då ett faktabaserat och framåtblickande förhållningssätt till problemet se ut? Ett framgår i en text i Kvartal av Johan Tralau, professor i statskunskap, som konstaterar att kommunerna är särskilt sårbara för klanbaserad kriminalitet: ”Kommunen har i Sverige en mycket stark ställning. Den är ansvarig för skolan, för utskänkningstillstånd, för bygglov, i vissa fall för psykvård, och den ger en stor mängd uppdrag åt olika leverantörer och entreprenörer. Makten över en kommun kan därför ge tillgång till oerhört lukrativa verksamheter. Och möjligheten för olika grupper att ta över kommuner i etniska eller andra allianser gör att vi bör vara försiktiga med att ge kommunerna nya befogenheter.”

Detta är fakta vi har att förhålla oss till redan nu.

Utvisade imamer

Västerås-imamen Fekri Hamad tagen i förvar

Den 52-årige imamen Fekri Hamad startade en kampanj för att få sin nära vän – Gävle-imamen Abo Raad – fri.

Under tisdagen slog Säpo till och hämtade Västerås-imamen Fekri Hamad till Migrationsverkets förvar.

Han ingår i den gripne imamen Abo Raads innersta krets.

– Gripandena är ett sätt att ta väck de värsta aktörerna, säger terrorforskaren Magnus Ranstorp.

Den 52-årige imamen Fekri Hamad startade en kampanj för att få sin nära vän – Gävle-imamen Abo Raad – fri. Han skrev inlägg på sociala medier, uppmanade till protester och i sin fredagspredikan som han höll i Gävle gick han till hård attack bland annat mot islamiska föreningar som inte vågade stödja hans kampanj.

– En bror frågade mig vad ska jag prata om i dag. Ska jag prata om ramadan när dess måne är borta från denna moské? Alla avvaktar och alla undrar vad det är som kommer att hända, sa imamen Fekri Hamad.

Han höll sin predikan efter att Abo Raad tagits i förvar och han sa:

– De vill ha moskéer precis som våra hemländers moskéer på 60- och 70-talen - att dess besökare bara ska vara äldre människor. De vill inte ha någon imam som uppmanar ungdomen att ta sig ut för att stödja och sprida Allahs religion.

Flera källor bekräftar för Expressen att Fekri Hamad, som har palestinsk bakgrund och är skriven i Västerås, har tagits i förvar.

– Fekri Hamad är radarpar med Abo Raad. De två tillsammans har försökt att ta över vissa moskémiljöer. Han kommer ursprungligen från Landskrona och varit verksam där nere. Vi nämner honom i vår salafistrapport. Han är den närmaste personen till Abo Raad. Man ser ofta de två tillsammans. De har varit kringresande imamer i Uppsala, Gävle, Sandviken, Västerås, säger Magnus Ranstorp och fortsätter:

– Metoden är att att de skapar inflytande under den viktiga fredagsbönen.

Uppgifterna om att imamen tagits i förvar kommer från flera olika håll och från personer som känner den muslimske ledaren väl.

Uppgifterna om att imamen tagits i förvar kommer från flera olika håll och från personer som känner den muslimske ledaren väl.

– Ring inte honom. Han kommer inte att svara. Han är gripen, säger en källa som står i daglig kontakt med den muslimske ledaren vars mobiltelefon så sent som i natt var påslagen utan att någon svarade.

– Han är salafist men i våra diskussioner förespråkade han modern islam och uppmanade folk att följa lagen. Kan det vara så att han ville lura oss? Jag vet inte, säger en källa som känner Fekri Hamad.

– Säpo vill begränsa tillväxten i de radikala miljöerna som finns i Sverige. Det andra är att Säpo vill testa lagstiftningen och det tredje är att gripandena sätter press på fyrtornen som är avgörande i de här miljöerna. Det är ett sätt att ta väck de värsta aktörerna.

Ibn rushd del 666D

Därför är studieförbundet Ibn Rushd en hybrid av politik och religion
Onsdag 23 Sep 

Studieförbundet Ibn Rushd fortsätter den inslagna vägen, att misstänkliggöra kritikernas motiv. Och skälet därtill är sannolikt rätt enkelt. Det handlar i slutändan om miljonbelopp i offentlig finansiering. Miljonbelopp för en organisation som egentligen är en hybrid av en politisk islamistisk rörelse och trossamfund. Inte ett studieförbund.

Studieförbundet Ibn Rushd ordförande Zana Muhammad och förbundschef Alve Högman menar att Magnus Ranstorp, Aje Carlbom och Peder Hyllengren har sin egen agenda som handlar om att sätta stopp för minoriteters organisering kring identitetsfrågor. I en debattartikel i Expressen redogör de varför de anser att det handlar om att forskartrion allierat sig med Sverigedemokraterna.

Sedan fem år tillbaka har studieförbundet Ibn Rushd verksamhet kommit att granskas och kritiseras allt mer.

För Ledarsidornas del kom startpunkten för ett mer intensivt granskningsarbete när studieförbundet inledningsvis förvärvade och sedan överlät hälften av Granhedsgården AB, som finansierats med medel avsedda för folkbildning, till Islamiska Förbundet i Sverige. En transaktion som vid den tidpunkten var i direkt strid mot Folkbildningsrådets eget regelverk. Folkbildningsrådet vägrade lämna ut dokumentation med hänvisning till att de är en ideell förening och inte omfattas av offentlighetsprincipen. Samtidigt omorganiserades Islamiska Förbundet till en stiftelse vilket ytterligare försvårat granskning.

Först i efterhand ändrade Folkbildningsrådet sitt regelverk för att retroaktivt godkänna transaktionen och anpassade delar av sitt regelverk för att mer likna en myndighet. Under denna period kom granskare och kritiker att mötas av Ibn Rushd med samma argument som Muhammad och Högman använder sig av mot Ranstorp, Carlbom och Hyllengren. Antingen direkt eller via ombudet Folkbildningsrådet.

Muhammad och Högman försöker misstänkliggöra kritikerna och trovärdigheten i dess källor, som misstänkliggörandet av professor Lorenzo Vidino, internationellt erkänd som den främste experten på Muslimska Brödraskapet istället för att bemöta kritiken i sak.

Rapporten “När tilliten prövas”

Sedan kritiken blev altför omfattande blev till slut Folkbildningsrådet tvingade till att beställa en granskning av studieförbundet Ibn Rushd. Professor Erik Amnå kom att författa och senare presentera rapporten ”När tilliten prövas” som presenterades våren 2019.

En svag rapport som uppvisar flertalet brister. Brister som går att härleda delvis till Folkbildningsrådets ledning och styrelse. Amnå fick aldrig mandatet att granska Ibn Rushd ekonomiska transaktioner. Idag är studieförbundet tillsammans med flera andra föremål för en polisutredning efter omfattande bidragsfusk på Järvafältet. Totalt handlar den förfalskade redovisningen av antalet undervisningstimmar om miljonbelopp.

De flesta av förbundets supportrar använder sig främst av Amnås slutsats att studieförbundet uppfyller regelverkets krav på statsanslag. En s.k ”Cherry-picking” för trots svagheterna i rapporten sluter sig även Amnå till att Ibn Rushd har ideologiska band och personkopplingar med det Muslimska brödraskapet. Detta, samt att den religiösa uttolkningen som uppstått genom förbundets historia är problematisk enligt Amnå.

De senare avslöjandena, att förbundet uppvisar fasta och långtgående juridiskt bindande relationer med Brödraskapets nätverksorganisationer genom sina egna och medlemsförbundens stadgar har föranlett Folkbildnigsrådet att öppna en ny utredning.

I Amnås granskning framkommer en slutsats från MUCF, Myndigheten för Ungdoms- och Civilsamhällesfrågor, MUCF som sannolikt är en mer rättvisande bedömning än alla andra.

MUCF anser vidare att deras utredning har visat att det finns kopplingar mellan SUM (Sveriges Unga Muslimer, en av studieförbundets medlemsorganisationer. Reds anm) och Muslimska brödraskapet. På MUCF har de själva ställt sig frågan varför SUM inte är öppen med kopplingen mellan Muslimska brödraskapet och FEMYSO, en muslimsk paraplyorganisation för europeiska ungdomsorganisationer. De anser att det inte borde vara problematiskt för SUM att tillstå den anknytningen.

MUCF konstaterar att religionsfriheten i Sverige är stark, och att det är skillnad på de bidrag som fördelas av SST och det stöd som ges till övriga civilsamhället. De påpekar även att övriga myndigheter och civilsamhället i stort behöver förhålla sig till de demokratikriterier som måste uppfyllas när beslut om bidrag fattas.

MUCF är till skillnad från Folkbildningsrådet en riktig myndighet med ett tydligt regelverk för bedömning av demokratikriterier och villkor för statsbidrag.

Kritiken mot studieförbundet handlar från Ledarsidornas sida, likt MUCF, i grunden om vad Ibn Rushd är för organisation. Muslimska brödraskapet representerar en ideologisk och politisk radikalt fascistisk tillämpning av islams urkunder varför såväl Ibn Rushd som dess tidigare medlemsorganisation SUM mer är att betrakta som ett trossamfund. Något som styrks av studieförbundets egen dokumentation i form av verksamhetsplan och verksamhetsberättelse.

Ibn Rushd är ett politiskt trossamfund, inte ett studieförbund

Läggs Studieförbundets Ibn Rushd verksamhetsplan för 2017-2018 vid sidan av verksamhetsberättelserna blir det tydligt. Verksamheten vid studieförbundet domineras totalt av studier i arabiska och koranen. De redovisade studietimmarna visar att studier på svenska kommer sekundärt och enligt deras egen verksamhetsplan är den svenska som lärs ut inte inriktad för att enklare få ett arbete och bli inkluderad i samhället utan för att deltagarna ska klara av myndighetskontakterna bättre.

Studierna i arabiska motiveras med att det då skapas en bättre förståelse för koranens budskap. I studieförbundets årsredovisning från 2019 framgår att antalet timmar i ämnesblocket ”Livsåskådning” uppgick till 110 379 timmar och undervisningen i arabiska till 80 800 timmar av totalt 404 236 timmar. De ämnen, livsåskådning som uteslutande handlar om islam samt arabiskan som motiveras med dess koppling till religionsstudierna representerar därmed knappt hälften, eller 47 procent av antalet undervisningstimmar. För 2018 var motsvarande siffra 52 procent. Som jämföelse ägnades endast 12 323. timmar, eller tre procent till studier i ämnet svenska. En ökning från föregående år med en halv procent.

I tillägg till detta ägnade sig studieförbundet även sig åt ”Ung Dawa”, eller frälsning enligt sin egen dokumentation.

Studieförbundet Ibn Rushd är otvetydigt mer att betrakta som ett trossamfund. Ett trossamfund som dominerats och fortfarande domineras av det Muslimska brödraskapet religiösa och ideologiska uttolkning av islam. Trots påståenden om motsatsen finns banden kvar i dess ledning till Brödraskapet genom dels stadgarna men även att flera i ledningen och kansliet tillhör Stockholms Moské vars imam Mahmoud Khalfi öppet erkänner moskéns tillhörighet till Brödraskapets inriktning.

Av dessa skäl, som har fullt stöd i Ibn Rushd egen dokumentation bör studieförbundet avregistreras som studieförbund och istället ses som trossamfund. Och som MUCF konstaterar, Sverige har en vitt gående religions- och åsiktsfrihet varför detta inte är problematiskt alls för organisationen.

Möjligtvis kan Ibn Rushd, som egentligen är en hybrid av en politisk islamistisk rörelse och trossamfund då komma att klaga över det uteblivna ekonomiska stödet för sin i grunden religio-politiska verksamhet men någon sådan rättighet till statligt finansierad ekonomisk subvention finns inte i dagens regelverk.

Oavsett hur radikal en åsikt eller ideologi är, som Brödraskapets med några av sina rötter i nazismen, råder det åsiktsfrihet i Sverige. Men det är inte detsamma som att organisationer som torgför eller domineras av dessa åsikter har en mänsklig eller lagstadgad rättighet till offentlig finansiering.

Mats Löfving – En obekväm budbärare

 

Platsbrist på anstalterna hotar säkerheten

Platsbrist på anstalterna hotar säkerheten

Kriminalvårdens generaldirektör Martin Holmgren har beslutat att myndigheten går upp i stabsläge efter ökad belastning. Arkivbild.

Inflödet av intagna hotar att svämma över Sveriges anstalter och häkten. Platsbristen är så allvarlig att Kriminalvården nu går upp i stabsläge.

– Trängseln innebär ökade påfrestningar säkerhetsmässigt, säger myndighetens generaldirektör Martin Holmgren till TT.

Kriminalvården har brottats med ett stort inflöde av intagna under en längre tid. Men nu har situationen blivit så pass ohållbar att akuta åtgärder krävs, säger Martin Holmgren.

– När vi tittar på siffrorna ser vi en nio-tioprocentig ökning nu på hösten jämfört med samma period förra året. Det rör sig om runt 400 personer. Det är en ganska stark ökning.

De senaste åren har Kriminalvården svarat på den ökade belastningen genom att upprätta 1 000 nya platser. Man har även tvingats till dubbelbeläggning: där varje intagen i vanliga fall har ett eget rum har allt fler nu fått dela rum med våningssängar, vilket medfört extra utmaningar under coronapandemin.

Nya anstalter

Men det krävs mer – i och med det så kallade stabsläget planerar Kriminalvården för ytterligare 2 000 nya platser. Det handlar om att få fram enklare byggnader och moduler och eventuellt även hyra arrestplatser för att konvertera dem till häkten, enligt Holmgren.

– Vi tar beslutet att gå upp i stabsläge för att få en starkare, snabbare framdrift av platser av flera skäl. Dels för att över huvud taget få plats med de frihetsberövade – men också för att klara vårt grunduppdrag som är att verka för att de intagna inte begår brott när de kommer ut, att vi kan bedriva det brottsförebyggande arbetet som det är tänkt.

Det pågår även processer för att bygga helt nya anstalter, en i Trelleborgs kommun och en i östra Sverige. Rekryteringsläget bedöms som gott, enligt Kriminalvårdens generaldirektör.

Ökade säkerhetsrisker

Beläggningen i anstalterna är för närvarande över 100 procent och i häktena strax under 100 procent. Det drabbar personalen – med ökad trängsel kommer ökade säkerhetsrisker, säger Martin Holmgren.

– För personalen innebär det större påfrestningar när det är tätare mellan de intagna. Personalen behöver vara mer på tårna, vara mer noggranna med de risker som kan uppstå i och med trängseln.

I den budgetproposition som presenterades under gårdagen föreslog regeringen att Kriminalvården får en dryg miljard mer i anslag fram till år 2023. Därmed har regeringen tillmötesgått det budgetunderlag som Kriminalvården lämnade i mars, enligt Holmgren.

– Det här handlar inte om pengabrist. När det gäller budgeten så välkomnar vi regeringens besked om ökade anslag, säger han.

Polisen burar in fler

Inrikesminister Mikael Damberg (S) säger till TT att det inte är någon ny situation att det är fullt på anstalter och häkten i Sverige.

– Vi har länge haft en period med 100 procents beläggning. Det beror på att polisen gör ett gott jobb och burar in fler.

Damberg menar att regeringen gör mycket för att hjälpa Kriminalvården att hantera situationen.

– Det regeringen kan göra är att ha en offensiv plan för att bygga ut. Vi tillför väldigt mycket resurser till Kriminalvården och det har vi gjort länge. Målet är 2 000 nya kriminalvårdsplatser inom tio år. Det är det som vi stöttar Kriminalvården i att verkställa.

Mia Holmberg Karlsson/TT