Nigeria – black axe – the eye – the airlords

I dag kommer domen i det omfattande narkotikamål vid Göteborgs tingsrätt där 15 personer åtalats för synnerligen grova narkotikasmugglingar och grova narkotikabrott. Flera av de misstänkta ska ha kopplingar till det nigerianska maffianätverket Black Axe. Men enligt Lennart Karlsson, kriminalkommissarie vid Stockholmspolisen, finns fler ligor med ursprung i Nigeria som agerar i Sverige.

– Det som skiljer ut dom här nätverken ifrån andra är att dom har en tydlig struktur men är samtidigt väldigt flexibla och olika aktörer på mellannivå kan väldigt snabbt byta plats med varandra och agera i olika roller vilket gör att dom är ganska svåra att kartlägga.

Lennart Karlsson var sakkunnig i målet vid Göteborgs tingsrätt som pågick i nästan åtta månader. Rättegången avslutades i våras och i dag kommer domen. Det handlar om storskalig organiserad brottslighet med över 130 kilo heroin och kokain till ett värde av 112 miljoner kronor. Dom 15 misstänkta ska alla ha ingått i samma nätverk som införskaffat narkotikan till Nederländerna där den förpackats och sedan transporterats vidare och sålts i bland annat Sverige och Norge. Verksamheten ska ha kopplingar till det nigerianska maffianätverket Black Axe som enligt Lennart Karlsson är ett av flera kriminella nätverk med ursprung i Nigeria som agerar i Sverige.

– Det finns några som kallar sig ”The airlords”. Det finns ”The eye”. Det finns en mängd sådana här olika nätverk, säger han.

Han beskriver dessa som studentrörelser från början men som efter att på 1980-talet ha hamnat under militärdiktaturens kontroll successivt blivit kriminella.

– Medlemmarna i dom här nätverken är otroligt flexibla. Dom reser över hela världen i princip.

Utredningen i narkotikamålet är enligt Tullverket en av deras största någonsin. Tillslag och gripanden under 2018 ledde enligt både polis och Tullverk till att tillgången på narkotika på gatan minskade kraftigt i flera månader.

Gill Eriksson är biträdande chef för Tullverkets kriminalenhet.

– Men som det är med narkotikaverksamhet som med annan verksamhet så har dom byggt upp det här igen. Och de indikationer vi har nu så finns tillgången återigen lika god som innan.

Men är det inte så att vad man än gör så ligger de steget före?

– Ofta är det så att de ligger steget före oss. Och vi har ju lagstiftningen att förhålla oss tilll vad vi kan använda för arbetsmetoder. Men vi har genom utredningen visat på att det gået har vi skaffat oss kr att utreda dom här brotten att det går att hitta dom här personerna. Utöver dunskap om hur den här organisationen jobbar och också skapat internationella kontakter och ett internationellt samarbete. Ett ökat internationellt samarbete är en förutsättning för att lyckas med dom här ärendena, säger Gill Eriksson.

Sanna Ekstedt Larsson

sanna.ekstedt-larsson@sverigesradio.se

Trilaterala kommissionen – Trilateral Commission

Trilateral Commission är en privat organisation, grundad 1973 på initiativ av personer inom Council on Foreign Relations och Bilderberggruppen, bland andra David Rockefeller, Henry Kissinger och Zbigniew Brzezinski. Omkring 300–350 europeiska, asiatiska och nordamerikanska medborgare samarbetar bland annat för att nå ökad förståelse mellan regionerna.

Trilateral Commission syftar bland annat till att ledande personer skall få möjlighet att träffas och diskutera i en informell miljö utan insyn från media, vilket öppnat för konspirationsteorier.

Många påstår att organisationen verkar för en global centralregering som en vidareutveckling av FN.

Svenska medlemmar är bland andra Marcus Wallenberg, Urban Ahlin, Carl Bildt och Annie Lööf.

Bilderberggruppen – Club Bilderberg

Bilderberggruppen är ett årligt möte med 120–150 inbjudna deltagare som representerar den globala makteliten inom affärs- och industrivärld, media och politisk verksamhet. Mötet har hållits varje år sedan 1954. Mötena organiseras av 34 personer i styrkommittén. Ordförande för styrkommittén är Henri de Castries. I övrigt finns inga medlemmar, enbart inbjudna talare/deltagare.

Det sker ingen rapportering från de årliga mötena officiellt, genom intervjuer med deltagare eller genom bevakande journalister, även om också företrädare för mediebranschen deltar. Hemlighetsfullheten kring gruppen har lett till att olika konspirationsteorier om gruppens inflytande på politik och näringsliv fått spridning.

Gruppens namn kommer från Hotel de Bilderberg i Oosterbeek i Nederländerna, där gruppen hade sitt första möte den 29 maj 1954 under värdskap av prins Bernhard av Nederländerna. Kända deltagare har varit Henry Kissinger, Romano Prodi, David Rockefeller, Carl Bildt och Bill Clinton.

När statsminister Fredrik Reinfeldt den 23 april 2010 besökte Tessinskolan i Nyköping svarade han på frågan om varför han deltagit vid Bilderberggruppens möten med: "Vi diskuterar det ekonomiska världsläget, jag har varit med några gånger bara." 

5 saker Bilderberggruppen inte vill att du ska veta

 När den mytomspunna Bilderberggruppen idag startar sitt årliga möte så är sekretessen maximal. Utanför hotel Marriott i Köpenhamn har tusentals demonstranter samlats för att protestera mot mötet – och försöka få en skymt av de hemliga deltagarna.

I 60 år har världens ledare, spionchefer, kungligheter och näringslivstoppar mötts i avskildhet för att ”diskutera världens megatrender”. Lika länge har de lyckats bevara sina största hemligheter.

Hur besluten fattas i det tysta

Det första mötet hölls för exakt 60 år sedan, i holländska Oosterbeek. Initiativtagare var bland andra Jozef Retinger, polsk politiker som tvingats i exil, holländske prins Bernhard, Unileverchefen Paul Van Zeeland och CIA-chefen Walter Bedell. Syftet var att bekämpa antiamerikanska strömningar i Europa. Sedan dess har mötens utvecklats. Men tanken är densamma: ett sätt för världens ledare att samlas i yttersta hemlighet. På senare år har Bilderberggruppen börjat kalla de ämnen som behandlas för ”megatrender”. På årets agenda står bland annat ”Mellanösterns nya arkitektur”, ”demokratins framtid”, ”medelklassfällan” och ”vad väntar Europa?”

Omöjligt för media att få insyn

 

Vilka som egentligen är på plats

Inför årets möte har en lista på 140 namn offentliggjorts. På den finns bland andra Sveriges utrikesminister Carl Bildt, försvarskoncernen Saabs vd Håkan Bushke, Volvos ordförande Carl-Henric Svanberg samt kusinerna Jacob och Marcus Wallenberg. Men gruppens många kritiker är övertygade om att namnen på många deltagare aldrig offentliggörs – i försök att dölja vad som egentligen avhandlas.

Även om Bilderberggruppen själv påstår sig sakna inflytande så menar många initierade betraktare att detta inte stämmer. Dino Kundsen forskar i elitnätverk vid Köpenhamns universitet:

– Gruppen har skyndat på det europeiska samarbetet och integrationen. De har bidragit till att relationerna mellan USA och Europa varit fortsatt goda genom åren. Genom sin agenda har de kunnat påverka vilka frågor som kommer att drivas i de olika länderna.

På årets möte kommer några av de mest aktuella säkerhetspolitiska frågorna att diskuteras, till exempel Ukraina och Mellanöstern. Försvarsindustrin är väl respresenterad. Utöver Saabchefen Håkan Bushke är till exempel Airbus Thomas Enders och förre CIA-chefen David Petraeus på plats.

”Finns det något privatliv” är en av de frågor som gruppen kommer att avhandla. Förre NSA-chefen Keith Alexander och MI6:s John Sawers hör till de inbjudna.Tidigare i veckan greps enligt The Independent tre självutnämnda "infokrigare” i Köpenhamn som ville komma i kontakt med deltagarna.

Ensamkommande barn – enligt Anne Ramberg

Musa är en i Sverige utbildad elektriker, 21 år. Han erbjöds fast anställning som elektriker på sin praktikplats, där han var mycket uppskattad. Han har en gudabenådad tenorstämma.

Han har under sina fem år i Sverige haft många engagemang som kör- eller solosångare, bland annat i svenska kyrkor. Han är fullt integrerad i det svenska samhället. Varför arbetar han inte, varför sjunger han inte, varför går han inte på Musikhögskolan eller förbereder sig för inträdesproven? Skälet är att han inte anses ha asylskäl.

Elias, 20 år, vars familj lever som flyktingar i Iran har tagit svensk studentexamen som IT-tekniker, ett bristyrke, med fina betyg. Han talar och skriver utmärkt svenska, är välorienterad i det svenska samhället och sedan flera år aktiv medlem i ett svenskt politiskt ungdomsförbund. Han förespråkar aktivt jämställdhet mellan könen och har engagerat sig i hbtq-rörelsen. Han är teoretiskt begåvad och har vid sidan om egna studier organiserat och givit stödundervisning i matematik åt andra nyanlända. 

Elias gjorde praktik hos en arbetsgivare som uppskattade honom som ”den bästa anställda företaget någonsin haft”, bl a för hans ansvarskänsla och idérikedom. Elias erbjöds fast anställning med goda villkor.  Men eftersom han är utvisad får han inte arbeta i Sverige. Elias lever gömd sedan snart två år. 

Mohammad misstänktes vara homosexuell; det började gå rykten som kom till hans mammas kännedom. När en pojke dödades i grannbyn som en följd av ryktena om att han och Mohammad setts kyssas, gav Mohammads mor honom de pengar hon hade undanlagda och skickade iväg honom. Hon sa att han aldrig var välkommen tillbaka, men att hon inte ville se honom dödas. När Muhammad kom till Sverige vågade han inte berätta om sin homosexuella läggning. Han redogjorde för hur han jagats iväg av talibaner, men blev inte trodd. Mohammad hoppades ändå att han skulle få stanna i Sverige, om han bara visade sig duktig i skolan och uppförde sig oklanderligt. I juni tog han studenten som svetsare, en yrkeslinje han medvetet valde, eftersom han vill börja arbeta och försörja sig själv så fort som möjligt. Nu har hans ansökan om verkställighetshinder på grunden homosexualitet avslagits av Migrationsverket, men han hoppas på en ändring i domstolen. 

Reza kom till Sverige efter att ha utsatts för allvarliga övergrepp och blivit ivägskickad till släktingar i Iran. Efter svåra upplevelser där rymde han till Europa och hamnade i flyktingströmmen till Sverige 2015. Här har han integrerats väl i ett tryggt hem hos en kvinna som stöttar honom bland annat ekonomiskt. Reza har inte kunnat gå ut gymnasiet eftersom han blev utvisad. Han har haft arbeten inom posten och som lagerarbetare med mycket goda vitsord, såsom punktlig, arbetsvillig och pålitlig. Han har fått beröm för sitt ansvarstagande och för naturliga ledaregenskaper, samt ett trevligt bemötande. Han har fått erbjudande om fast anställning, men blivit tvungen att tacka nej, eftersom han är papperslös. Reza hamnade 2016 på sjukhus efter ett allvarligt självmordsförsök. Han lider av svåra psykiska trauman, men får som papperslös inte tillgång till sjukvård eller terapi för att bearbeta dem. Inte heller får han utlopp för sin arbetslust och den, trots allt, positiva energi som han besitter. Reza älskar Sverige och vill bidra till samhället här. Han är ett stöd för många i sin omgivning, trots sin svåra belägenhet. 

Varför ska Sverige utvisa ensamkommande ungdomar som varit här sedan 2015? Svenska skattemedel har bekostat deras uppehälle, boende och utbildning samt tagit hand om deras fysiska och psykiska hälsa under uppväxtåren. De allra flesta behärskar svenska språket.  De utgör i många fall färdigutbildad arbetskraft som Sverige behöver. Ytterligare många har nått en bra bit på väg. Omfattande resurser har lagts ner inom olika delar av samhället, inte bara av myndigheter, utan även inom idrottsrörelsen och andra folkrörelser, inom kyrkor, moskéer och i många andra sammanhang för att ta emot och integrera dessa ungdomar. Många svenskar har fått djupa personliga kontakter med dessa ungdomar. De har blivit familjemedlemmar. Om Sverige väljer att svika dem drabbar det inte bara dem. Det skadar oss alla. Alla investeringar har då varit förgäves. Istället för att bidra kommer många av dessa ungdomar att gå under jorden och hamna i utanförskap  

Det finns skäl att känna skam och djup sorg över hur Sverige behandlat dessa barn och ungdomar. Amnesti nu är det enda förnuftiga och humana!"

En svensk tiger

Wiki

Beredskapsmuseet

Sverigebilden börjar bli solkig!
Knäppgökar som försöker bli profiler i coronapaniken.
Knäppgökar som skjuter, bränner och spränger i storstäderna.
Knäppgökar som leker politiker i riksdag och regering.
Knäppgökar i nyhetsredaktionerna som inte har en susning om verkligheten.

Knutby 11:4 – Lögnerna om mordet

Artiklar av Dick Sundevall

Leif GW Persson utgör en unik röst och har spridit kriminologisk kunskap till svenska folket som ingen annan. Kort sagt, jag gillar honom högt och rent. Men när han i måndags i TV4 gav sig på Knutbyfallet blev det en del fel. Om det berodde på att GW var dåligt påläst eller om produktionsbolagets researcher inte hade gjort sitt jobb, ska vara osagt.

För några år sedan satte vi samman en grupp på Para§raf som granskade Knutby-fallet. Vi läste förundersökningen och allt vi kunde komma åt av spaningsmaterial. Vi intervjuade inblandade och experter. Och inte minst så besökte vi Knutby ett antal gånger och tittade närmare på mordplatsen och andra platser som var intressanta för utredningen.

Att vi gjorde det flera år efter mordet och mordförsöket 2004, berodde på att vi hade fått kontakt med avhoppare från den extremt religiösa Knutbysekten.

Så här ser den officiella versionen ut från polisens sida, domstolarnas och i princip alla mediers sida, inklusive TV4:s program med Leif GW i måndags:

Barnflickan Sara skjuter natten mot den 10 januari 2004 fem skott med en revolver.

Först skjuter hon Fossmos hustru Alexandra med ett skott i höften. Därefter med två skott i huvudet.

Sedan går hon över till en granne, Daniel, och knackar på. När han öppnar skjuter hon honom i ansiktet och i bröstet.

Det är en pastor i församlingen, Helge Fossmo, som har fått henne att göra det här.

En tidigare hustru till pastor Fossmo hade några år tidigare hittats död i sitt badkar. Det hade då avskrivits som en olyckshändelse men undersökningen återupptas 2004 efter mordet på hans dåvarande hustru. Dock kommer ingen att dömas för det som hände den tidigare hustrun.

Men stämmer den ovan beskrivna officiella versionen? Jag hävdar att den inte gör det. Det ska mycket till för att man ska hävda en annan uppfattning än polisen, åklagarna, domstolarna, i princip alla stora seriösa medier och därtill Saras erkännande som hon vidhåller än idag – men jag bygger min uppfattning på teknisk bevisning och barnflickans Saras försök att få ihop sitt erkännande av mordet och mordförsöket till något trovärdigt. Vilket hon inte lyckas med.

När man gräver i ett fall som det här, är obduktionsresultatet och den tekniska undersökningen av brottsplatsen centrala utgångspunkter. Det första vi reagerade inför när vi började gräva var att det var något konstigt med det första skottet Sara skulle ha skjutit. Det som träffade pastor Helge Fossmos hustru Alexandra i höften. Det var inte ett dödande skott. Så långt ingenting konstigt – men det hade inte kommit minsta lilla droppe blod från den skottskadan.

I förhören säger barnflickan Sara att resultatet av det skottet blev att Alexandra gnydde lite i sömnen. Det kan helt enkelt inte stämma. Alexandra hade enligt obduktionsrapporten inte tagit sömnmedel eller drogat sig på något annat sätt. Rimligen skulle alltså skottet ha resulterat i en vilt skrikande kvinna som hade väldigt ont och blödde kraftigt från skottskadan i höften. Låt mig återkomma till det.

Det andra och tredje skotten, som träffade Alexandras huvud och som var dödande, skulle enligt Sara ha skjutits från sidan av sängen på ett avstånd av 1-1,5 meter från Alexandras huvud.

Det stämmer inte alls. Dessa två skott är skjutna rakt uppifrån och är så kallade påsittande skott. Det innebär att pipan eller ljuddämparen på den revolver som användes har hållits direkt mot huvudet eller bara några få centimeter ifrån. Det här är något som alla rättsläkare känner till och kan klargöra utan någon som helst tvekan.

Både vinkeln och avståndet är alltså fel om man utgår ifrån vad Sara säger i förhören. Det här är poliserna som förhör henne väl medvetna om och därför frågar de gång på gång om hon inte stod närmare sängen. Vilket hon förnekar. Hon ritar också upp det hela. Och vid en senare rekonstruktion med henne i sovrummet där det hände, med såväl den revolver som användes som den provisoriska ljuddämparen, så vidhåller hon och visar avståndet och vinkeln. Se bilden nedan av Sara vid polisens rekonstruktion på platsen för mordet.

Det finns alltså redan här anledning att ifrågasätta om Sara har skjutit Alexandra. Till saken hör att Sara är intelligent och har ett mycket gott minne. I detalj har hon kunnat redogöra för olika saker i förhören, till exempel var hon kastat ljuddämparen, kläder och annat. Polisen får så exakta beskrivningar att det blir enkelt för dem att hitta vad de söker efter på olika platser i landet, utan att de behöver leta. Men hon beskriver alltså de två skotten mot Alexandras huvud helt fel, trots att poliserna som förhör henne försöker hjälpa henne att få det ”rätt”.

Ur ett av de utskrivna dialogförhören framgår följande:

Sara: …kanske två meter från huvudgaveln eller 1,5 ungefär, jag vet inte exakt. Och där skjuter jag mitt andra skott.

Förhörsledaren: Mot.
Sara: Mot huvudet.
FL: Mm. Hur nära uppfattar du att pipan på vapnet är från Alexandra vid det tillfallet.
Sara: Ja, kanske 1-1,5 meter, eller ja.
FL: Du har ju berättat att du känner dig väldigt osäker på det här med vapen och att sikta och rikta.
Sara: Ja, ja.
FL: Hade du tankar på att gå riktigt nära och skjuta.
Sara: Nej, det skulle jag tycka var svårt.
Samma sak blir det med de två skotten mot grannen Daniel. Flera gånger tillfrågas Sara om hon höll revolvern med en hand eller båda händerna. Till slut kommer hon fram till att hon höll den med båda händerna. Se bilden nedan.

Men en månad senare har teknisk undersökning visat att finns några millimetersmå fragment av byggnadsmaterial eller liknande på den morgonrock Daniel hade på sig när han sköts. Det är i och för sig inte så konstigt eftersom det för det mesta pågår nybyggen eller tillbyggnader i den lilla byn där sekten huserar.

Men då, en månad efter det första förhöret, påstår Sara plötsligt att hon hållit en hemmagjord stor kudde framför revolvern och ljuddämparen. Den ska ha varit gjord av byggnadsisoleringsmaterial omlindat med tyg. Vilket alltså ska kunna förklara de små fragmenten på Daniels morgonrock. Hon försöker alltså hela tiden övertyga poliserna som förhör henne om att det är hon som är mördaren.

Men om man inte har tre händer så är det svårt att hålla en revolver med båda händerna och samtidigt hålla en kudde framför såväl revolvern som ljuddämparen…

Till saken hör att Daniel är nykter när han skjuts, han har inga minnesluckor och blir aldrig medvetslös. Han är alltså i högsta grad ett ögonvittne. Han ringer själv och larmar om att han blivit skjuten. Och Daniel såg aldrig någon stor svart kudde, utan berättade för polisen att han stirrade in i vapnets pipa.

Daniel beskriver den maskerade skytten för de poliser som kommer till platsen, som en storväxt man i Daniels längd. Daniel är 1,75 meter lång. Sara är späd och 1,65 lång.

Domstolsjurister vet att män ofta är sämre än kvinnor som vittnen, då män minns färre detaljer. Men det vet också att män alltid är bra på att bedöma andra mäns längd i förhållande till sig själva.

En man som är 1,75 är av normal längd, så det som Daniel uppfattar som storväxt syftar alltså på en kraftig kroppsbyggnad.

Sara som alltså är 1,65 och späd hade inga klackar på sina skor under mordnatten. Hon beskrivs av det par som senare ser henne på Ölandsbron, när hon kastade revolvern och överblivna patroner i vattnet, som ”en späd liten flicka”.

I Rikspolisstyrelsens och åklagarmyndighetens Granskning av det s.k. Knutbyärendet, kan man på sidan 29 läsa om vad som händer när poliserna kommer till villan i Knutby där Daniel har skjutits:

Polisinsatschefen beordrade en polisman att undersöka platsen för skjutningen och att spärra av den. Polisinsatschefen och polismannen började förhöra de personer som var kvar i huset. De uppgifter som framkom var att gärningsmannen skulle vara en storvuxen man som försvunnit via baksidan av huset.

Personen som sköt var maskerad med en luva. Hur kan då Daniel vara så säker på att det var en man? Svaret är väl att det vet man. Men vet det via kroppsbyggnad och kroppsspråk.

I sitt program om Knutbyfallet säger Leif GW att det är oförklarligt att Sara fick åka vidare efter att ha fastnat i en polisspärr efter att de fem skotten avlossats i Knutby. Men det är inte alls konstigt om man har läst förundersökningen. För polisen gick ut med ett signalement på en misstänkt mördare som var en man och så olik den lilla späda Sara som han kunde vara. Och det var vad poliserna vid polisspärren hade att utgå ifrån.

Mer teknisk bevisning: Det fanns inga fibrer på Saras kläder från filten och annat i Alexandras säng. Och inga fibrer från Saras kläder på sängen, trots att skytten måste ha tagit sig upp i sängen, för att det skulle bli den skjutvinkel man kommer fram till vid obduktionen.

Alexandra ligger nästan mitt i en 180 cm bred säng, vilket framgår av polisens skiss här till vänster, där blodpölen under Alexandras huvud är utmärkt.

Såväl filten som Saras tröja har porösa material som lämnar ifrån sig fibrer och likaså tar till sig fibrer, enligt dåvarande SKL (Statens Kriminaltekniska Laboratorium). Men det har alltså inte lämnats minsta lilla enstaka fibrer från sängen på Saras kläder. Och det trots att det skjuts tre hål i filten och trots att hon skulle ha gått in i sovrummet och gått runt sängen för att hamna på den plats och i den vinkel hon uppger i förhören.

Ännu mer teknisk bevisning: Om nu Sara hade skjutit fem skott varav minst ett, så som hon visar på rekonstruktionen avseende skotten mot Daniel med revolvern utmed kroppen, se bilden nedan, hade hon rimligen haft massor med fragment från krut och annat på sina kläder.

En revolver lämnar fler partiklar på skytten än en pistol. Ur en pistol kommer partiklarna ut ur pipan. På en revolver kommer det även ut partiklar runt trumman/magasinet, vilket resulterar i betydligt fler krutpartiklar på händer och kläder hos skytten. Se bilden på en liknande revolver nedan.

Men Sara hade bara en mängd partiklar på sig som motsvarar att hon hade varit i närheten av den plats där det skjutits, eller i närheten av den som sköt, enligt SKL. Därför lämnade SKL frågan ”öppen” om den som haft Saras kläder på sig kunde vara skytten.

I SKL:s gradationer finns det tre starkare anknytningar än detta ”lämna frågan öppen”, och två som är svagare. Deras bedömning av sannolikheten för att Saras kläder skulle vara de kläder mördaren bar, hamnar alltså på den nedre halvan av SKL:s skala.

Vad jag redogjort för ovan är bara några av flera faktorer som fått mig att tvivla på att barnflickan Sara mördade Alexandra Fossmo och försökte mörda grannen Daniel. Men varför erkänner hon i så fall? Och varför försöker hon ihärdigt övertyga de som förhör henne om att det var hon ensam som utförde det hela, även om hon ibland försäger sig och pratar om ”vi” och ”de där killarna”?

Sannolikt av precis samma skäl som Thomas Quick. Hon blir belönad för det. Quick genom att han får uppmärksamhet och obegränsat med droger och Sara genom att hon tror sig ”få nåd” inför Gud, via Helge Fossmo och sektens ledare Åsa Walldau, bilden nedan.

Sara återkommer ofta till det här i förhören, om att hon ska få nåd genom de planerade morden. Hon har brutits ned så till den grad och hamnat i sådana vanföreställningar att hon gått med på nästan vad som helst från sekten och Helge Fossmos sida. Men bara nästan.

I kontakterna via sms med Helge Fossmo månaderna innan mordet, försöker hon gång på gång komma undan från själva skjutandet. Det beror rimligen dels på att hon inte tror sig att klara av det – och dels på att hon har kvar en sista spärr som innebär att hon inte kan förmå sig att döda människor. De som ska mördas är därtill personer som hon inte känner något agg mot, utan tvärtom ser som sina vänner.

Hur var det då med det där skottet som Sara påstod var det första hon sköt? Det som skulle ha skjutits i höften på den sovande Alexandra men där det inte kom den minsta droppe blod från skottsåret. Rimligen måste det ha skjutits efter att Alexandra redan var död. Men det går inte att ur polisens förundersökning och övrigt spaningsmaterial få fram någon vettig förklaring till varför någon ska ha skjutit ett skott i den döda kroppen. Den komplikationen nämns överhuvudtaget inte i förundersökningen eller de fällande domarna, utan framgår bara av obduktionsprotokollet.

Jag tror – att tro är inte att veta – att det kan ha varit så här: Sara sköt inte de dödande skotten i Alexandras huvud. Hon kunde inte förmås att göra det. Någon annan fick istället utföra det mordet. Hon sköt inte heller de två skotten mot Daniel. Men hon var på platsen och fick därmed lite krutpartiklar på sina kläder, även om hon inte direkt såg när dessa fyra skott sköts. Hade hon sett det skulle hon ha kunnat redogöra exakt för hur det gick till.

För att hon skulle ”få nåd” som hon hela tiden återkommer till förmåddes hon dock att skjuta ett skott mot Alexandras kropp, efter att Alexandra hade dödats. Det är nämligen så att det skottet kan Sara redogöra för i detalj, så att det helt överensstämmer med obduktionen och brottsplatsunder-sökningen. Såväl vinkeln som avståndet och allt annat stämmer, se bilden nedan, vilket det alltså inte alls gör när det gäller de fyra övriga skotten.

Om det nu inte var Sara som mördat Alexandra och försökt mörda Daniel, är det då Helge Fossmo som har gjort det? Nej, det är inte sannolikt. Han vet sedan han varit misstänkt i samband med sin första hustrus mystiska dödsfall, att den första som blir misstänkt när en gift kvinna mördas är hennes make.

Och när Sara under månader av förhör så småningom förstår hur manipulerad hon varit av Helge Fossmo berättar hon hur han agerat, vilket med tiden resulterar i livstids fängelse för honom. Hade det varit han som skjutit hade hon rimligen också berättat det.

Vem var då skytten/mördaren? Det vet vi inte. Men Sara har i förhören berättat att hon under en längre tid hade försökt få tag på någon utanför sekten som skulle vara kapabel att genomföra de två planerade morden. Var det alltså en utomstående erfaren våldsman som Sara till slut lyckades leja – och betala? Hon hade en hel del pengar från ett tidigare arv.

Gick det alltså till så att Sara var med och visade mördaren var Alexandra och Daniel fanns på natten – men att det inte var hon som sköt och inte heller såg när dessa fyra skott sköts?

Det kan ha gått till så. Men det kan naturligtvis också vara någon annan i sekten som sköt Alexandra i huvudet och även försökte mörda Daniel. Någon som utgjort en backup ifall Sara inte skulle klara av att skjuta. Någon som var en kraftigt byggd man och cirka 1,75 lång.

Men än idag, 13 år efter mordet och mordförsöket, vidhåller Sara att det var hon som sköt de fem skotten. Varför gör hon det när hon nu är fri efter närmare sju års inlåsning på en rättspsykiatrisk klinik, om det är som jag påstår att hon varken mördade Alexandra eller försökte mörda Daniel? Det kan finnas minst tre olika förklaringar till det:

Hon är fortfarande kvar i vanföreställningen att hon ska få nåd av Gud, via Helge Fossmo och Åsa Waldau, om hon tar på sig det här.

Hon vill skydda någon annan stackars sektsjuk skadad person som förmåddes att utföra mordet och mordförsöket.

Hon är livrädd för den eller de som mördade Alexandra och försökte mörda Daniel. Vilket i så fall naturligtvis kan vara en högst befogad rädsla.

Polis, åklagare och domstolar kom fel från början i den här historien eftersom de utgick ifrån att det var någon form av svartsjukedrama. Det var inte så konstigt, eftersom det inte sällan handlar om det när mord och mordförsök inkluderar älskare och älskarinnor. Och erfarna kriminalpoliser och åklagare har ofta varit med om sånt tidigare.

Men därmed hamnade man redan från början i en logisk kullerbytta. Om nu Sara som varit Helge Fossmos älskarinna och fortfarande, när mordet och mordförsöket genomfördes, hade en väldigt stark bindning till honom så kunde hon kanske därmed ha motiv för att mörda Helge Fossmos hustru. Därmed skulle ju hon vara borta ur bilden.

Men pastor Fossmo hade ytterligare en älskarinna, Daniels hustru. Hade det varit ett svartsjukedrama så skulle väl rimligen Sara ha försökt mörda henne också. För då hade hon ju haft Helge Fossmo för sig själv. Men istället skulle hon nu alltså ha försökt mörda Daniel. Det går inte ihop – för därmed skulle det ju varit fritt fram för Helge Fossmo och Daniels hustru och Sara skulle sannolikt vara ute ur bilden.

I Leif GW:s program i måndags ställde sig GW frågande till varför inte Helge Fossmo bara skilde sig? Svaret på den frågan finns också i förundersökningen. Han hade i så fall inte fått vara kvar som pastor i den här fundamentalistiska församlingen.

En mer befogad fråga är, varför Sara skulle göra sig skyldig till det här mordet och mordförsöket? Svaret på den frågan är enligt min uppfattning att hon inte gjorde sig skyldig till det. Vad hon troligen gjort sig skyldig till är skyddande av brottsling och brott mot griftefriden, genom att skjuta ett skott i den redan mördade Alexandra Fossmos kropp.

För det hade den tidigare ostraffade Sara, bilden till vänster, kunnat dömas till ett antal månader i fängelse. Nu blev det istället närmare sju år på den hårdaste formen av mentalsjukhus vi har i landet. Därtill ett miljonskadestånd som hon nu bit för bit betalar av.

Hur var det då med Helge Fossmos tidigare hustru som hittades död i ett badkar under julveckan 1999, fullproppad med droger som var på gränsen till dödlig dos? Och som inte hade drunknat i det där badkaret.

Var det en olyckshändelse i form av att hon hade halkat och slagit huvudet i ett vred på badkarets blandare? Det kom en del rättsläkare fram till att det troligen var. Medan andra rättsläkare ansåg att det inte kunde handla om en olycka, utan troligen var ett mord. Leif GW lutade i sitt program också åt att det sannolikt var ett mord. Vi kom fram till samma sak när vi grävde i den här historien, så på den punkten och en del annat som GW redogjorde för i programmet är vi överens.

När jag hållit föredrag om det här fallet, har jag ofta fått frågor om jag är helt övertygad om att det inte var barnflickan Sara som mördare Alexandra och försökte mörda Daniel:

– Eller tror du bara det?

Svaret är att jag är så övertygad som jag kan vara, utan att ha varit där och sett den som sköt. Men det har ju inte heller de utredande kriminalpoliserna varit. Och inte heller åklagarna och de domare och nämndemän som dömde Sara och Helge Fossmo. Den tekniska brottsplatsutredningen och obduktionsrapporterna i kombination med att Sara på punkt efter punkt misslyckats med att beskriva vad som hände vid mordet och mordförsöket, trots ihärdiga försök och hjälp från poliserna som förhörde henne – har gjort mig övertygad.

En annan teori är att Farid Lamrani som gav Sara revolvern och som tränade henne i skjutning, ansvarade för skjutandet.



Polisen skyddar Sara Svenssons vapenkurir
Ruben Agnarsson | 31 maj , 2019

Mer än 15 år efter Knutbydåden, hemlighåller polisen uppgifter om Farid Lamrani, som var Sara Svenssons vapenkurir, vapeninstruktör och bostadsvärd veckorna innan mordet. Detta trots att Sara Svensson upplevde sig hotad av kretsen kring Farid Lamrani och uppmanades av dem att ljuga för polisen om mordvapnets ursprung.

Polisen_skyddar_Sara_Svenssons_vapenkurir
Inblick begärde för två veckor sedan ut det svar som marockanska myndigheter skickade den 22 mars 2005 till Rikskriminalpolisen rörande Farid Lamrani, den person som enligt förundersökningen – tillsammans med en blond svensk som Expressen beskriver – hade vapenlektioner med Sara Svensson och inför Knutbydåden lärde henne att skjuta i en skogsdunge nära Bandhagen i december 2003.

Det var Farid Lamrani och denne blonde svenske man som försåg Sara Svensson med vapen, vapenträning och logi. De uppmanade henne även att ljuga för polisen om vapnets ursprung och deras egen roll som vapenkurirer och vapeninstruktörer.

Sara Svensson beskrev i polisförhören och i rättegången hur hon var rädd för dem som hjälpte henne med vapenleverans och vapenträning. Om det avslöjades vilka som ordnade vapnet åt henne, så skulle hon eller hennes pappa råka illa ut, sade Sara Svensson, som nätterna innan Knutbydåden sov hemma hos sin vapeninstruktör Farid Lamrani.

Hemligstämplat
I fredags förra veckan fick Inblick beskedet från Lena Lindroth på Rikskriminalpolisens rättsavdelning att Marockos svar angående Farid Lamrani är hemligstämplat.

– Jag gör bedömningen att handlingen inte kan lämnas ut till dig eftersom det inte står klart att uppgifterna kan röjas utan att någon närstående till den enskilde lider skada eller men. Detta med stöd av 35 kap 1 § i Offentlighets- och sekretesslagen, meddelade Lena Lindroth med anledning av Inblicks begäran.
Inblick har nu överklagat Rikskriminalpolisens beslut till kammarrätten.
Det var i ett polisförhör som hölls av Uppsalapolisen Tommy Ahlm den 11 mars 2004 som Farid Lamranis fru påstod att maken befann sig i fängelse i Marocko.
Knappt en vecka senare vidarebefordrade Rikskriminalpolisen en fråga om Farid Lamrani till marockanska myndigheter på begäran av Polismyndigheten i Uppsala län.

Svaret kom först ett år senare, den 22 mars 2005, till Rikskriminalpolisen som skickade vidare svaret till polisen i Uppsala den 23 mars 2005.

Nedlagt
Då hade redan utredningen mot Farid Lamrani lagts ned, med hänvisning till att han enligt polisen befann sig i fängelse i Tunisien, enligt artiklar i UNT och Dagen i december 2004.

Dessförinnan, i september 2004, publicerade Expressen en intervju med Lamrani där han istället påstods befinna sig i fängelse i Marocko.
I septemter 2007 fick den svenska folkbokföringen en dödsattest gällande Farid Lamrani som uppgav att han i själva verket hade befunnit sig i Sverige.
Det faktum att den som enligt domen höll i mordvapnet, Sara Svensson, i förundersökningen uttryckte stor rädsla för att avslöja vilka som ordnade mordvapnet åt henne och och upplevde sig hotad av de personer som hjälpte henne med vapenträning och vapenleverans, ledde inte till några efterforskningar från polisens sida.

Tillsagd att ljuga
Den 31 januari 2004, tre veckor efter mordet, berättade Sara Svensson att hon tidigare hade uppgett felaktig ursprungsort för vapnet då hon blivit tillsagd ”av de här personerna att göra det”.
Hon beskrev samtidigt hur hon var rädd för att om det avslöjas vilka som ordnade vapnet åt henne, så skulle hon eller hennes pappa råka illa ut. ”Därför valde jag att säga en annan ort… Jag tror att jag är rädd för att de ska leta rätt på uppgifter om mig”, uppgav Sara Svensson, som också berättade att personerna som hon var rädd för, hjälpte henne att provskjuta vapnet.
Polisen valde att inte gå vidare med en undersökning av vapnets bakgrund, trots att Sara själv inte hade några egna kontakter med kriminella kretsar.
Frågor om vapnet undveks konsekvent i förhören.
Inga mobiltelefonsamtal återskapades från Farid Lamranis mobiltelefon.
Polisen valde att inte utreda vapnets bakgrund vidare och vapnet förstördes istället av SKL, på uppdrag av polisen.

Släpptes av polisen
Sara Svensson var den första som fastnade i polisens vägspärr på mordnatten. Ändå tilläts hon åka vidare med mordvapnet i bilen, utan åtgärder. Poliserna talade med henne, utan att ta personuppgifter, registreringsnummer eller undersöka bilen. Patrullen vidarebefordrade heller inget av detta till sina överordnade, konstaterade polisens interna utvärdering av Knutbyutredningen.
Sara Svensson uppgav dessutom i förhör och under rekonstruktionen att hon stod omkring en meter från kroppen och sköt mot huvudet. Den tekniska utredningen ger en helt annan bild. Skotten i huvudet bedömdes av SKL vara så kallade påsittande skott, det vill säga att revolvern var tryckt mot kroppen.
Den tekniska utredningen vid SKL lämnar flera frågor öppna om huruvida Sara Svensson höll i mordvapnet när skotten avlossades. På tre punkter markerar SKL att ”frågan måste lämnas öppen” om hon varit i direkt förbindelse med vapnet och sängen där mordoffret låg.
R​UBEN AGNARSSON
ruben@inblick.se

Kom Saravapnet från 
polisens vapenförråd?
Kan polisens ointresse bero på att mordvapnet hade kopplingar till polisens vapenförråd i Stockholm? Och för att den misstänkte mordanstiftaren Farid Lamrani visade sig vara polisens egen informatör?

Det sätt som vapnets serienummer slipats bort tyder nämligen på att det med största sannolikhet kommer från vapenbeslaget i Grimslövshärvan och därmed hade varit i polisens förvaltning.
I Grimslövshärvan utplånades vapnens serienummer precis på det unika sätt som hade gjorts på Saravapnet.
Justitiekansler Göran Lambertz (JK) beslutade i juli 2008 – drygt fyra år efter Knutbydåden – att kritisera Stockholmspolisens vapenhantering.
Polismyndigheten i Stockholms län uppmanades av JK bland annat att svara på om det fanns anledning att befara att myndighetens vapen, eller vapen som har köpts från kriminella eller omhändertagits av myndigheten, används i brottsliga sammanhang eller av någon privatperson som fungerar som informatör eller infiltratör hos myndigheten.

Kriminella kom över vapen
– Min övertygelse är att det har lämnats vapen till kriminella, att man inte har varit så noga med det, utan har menat att det har tjänat sitt syfte att ibland låta kriminella komma över vapen som polisen tidigare omhändertagit. Det är absolut min bild att det var så det gick till, sade Göran Lambertz i en kommentar i samband med beslutet.
– Det allvarligaste var att det fanns möjlighet att vapnen hamnade i kriminella kretsar genom att de inte var ordentligt förvarade och registrerade, men också genom att informatörer eller infiltratörer kunde visa upp dem för sina kontakter, fortsatte Göran Lambertz.
När exempelvis polischef Olle Liljegren greps hade han många vapen som inte gick att härleda som antagligen kom från polisens vapenförråd i Stockholm.
Liljegren dömdes i oktober 2004 av Eskilstuna tingsrätt till fyra års fängelse för bland annat grovt vapenbrott men friades i hovrätten. I Högsta domstolen dömdes han återigen för vapenbrott.
​RUBEN AGNARSSON

ruben@inblick.se

Migration – Integration

Klimatförändringarna är sannolikt den samlade mänsklighetens enskilt största problem under överskådlig tid framåt. Nu har ju den ”samlade mänskligheten” ingen gemensam stat som kan ta itu med problemen med avvägda, effektiva och valvinnande insatser. Att vi inte har en världsstat ska vi vara mycket glada för. En sådan stat skulle vara oerhört förtryckande och skulle sakna all folklig legitimitet. Gemensamt ansvar är inte hur delbart som helst. Därför är det upp till fungerande nationalstater att ta itu med klimatproblemen; var och en för sig och i frivillig samverkan med andra fungerande nationalstater. Det är så det hänger ihop. Ska folk känna att de är med på tåget så måste de också ha chans att stiga av tåget; säga ifrån och rösta bort.

Den svenska nationalstatens och det svenska samhällets enskilt största problem är invandringen. Så är det tveklöst. Det finns de som förnekar detta precis på samma sätt som det finns klimatproblemförnekare. Skillnaden är att förnekarna i invandringsfrågan anses vara humana och legitima medan förnekarna i klimatfrågan betraktas som illegitima kufar.

Problemet med invandringen till Sverige är att den är alldeles för omfattande och alldeles för påfrestande och kostsam för de medborgare som betalar för alltihopa. Ola Wong konstaterar i sin magnifika essä i kvartal.se att ”Nettoinvandringen till Sverige 2018 är högre än 2015 och invandringen ligger från 2012 och framåt på en högre nivå än alla tidigare år i Sveriges historia. (--) Orsaken till att den svenska versionen av det mångkulturella samhället fungerar så dåligt är att den inte lönar sig. Majoritetsbefolkningen kompenseras inte för förlusten av kontroll, sammanhang, välfärd, skattepengar och identitet som förändringen innebär."

Politikerna i nationalstatens topp har misskött invandringen under lång tid. Och misskötseln fortsätter. Enligt SCB kommer invandringen att omfatta ungefär 110 000 personer per år under 2020-talet. Vart tredje år ett nytt Malmö. Som ska adderas ovanpå den arbetslöshet, bidragsförsörjning och otrygghet som dominerar bland den miljon människor som kom förra decenniet.

Läget är inte kört. Politikerna behöver ställa förnekarna åt sidan, lyssna på folkopinionen, gilla läget och ta itu med problemen. Steg ett är att kraftigt och resolut minska den icke-produktiva invandringen. Då kan ett nytt Sverige få en chans att växa ihop till ett tryggt och säkert och fritt land som med kraft kan göra skillnad för det globala klimatet.

Widar Andersson

Essä av Ola Wong

Corona del 52 – Covid-19 – SARS-CoV-2

Covid-19 kan ge allvarliga sjukdomssymptom men det kan också skräcken för Covid-19 ge!

För det första är begreppet "social distans" fullständigt vidrigt!

När samhället drabbas av en pandemi, är social närhet en grundsten!

Skrota "social distans" och prata om fysisk distans i stället!

Panikslagna beslutsfattare och korkade journalister är värre än Covid-19!

Här finns alla 52 blogginläggen om Coronaviruset SARS-CoV-2.

 Högerklicka på nedre bilden och välj ny flik så blir den stor

Römosseskolan

Mera

Ännu mera

Ytterligare


Utredarna på Skolinspektionen är nyttiga idioter som aningslöst banar väg för muslimska brödraskapet!
Dana Pourkomeylian: Stäng de religiösa grundskolorna

Rimligtvis borde skolan först visa att de kan göra rätt innan de ges tillstånd att utöka sin verksamhet ytterligare.

23 jul, 2020

Frågan om religiösa friskolor är åter aktuell. Römosseskolan som i mars 2019 fick kritik av Skolinspektionen för att ha bedrivit separatistisk undervisning i 22 (!) år – bland annat i ämnena engelska, bild, musik och idrott – har nu fått grönt ljus av samma myndighet att utöka sin verksamhet. Tillståndet gavs 2015, med villkoret att ”Utbildningen får starta efter den 30 juni 2016 och senast vid början av läsåret 2017/2018”.

Tillståndet har alltså gått ut. Ändå menar Skolinspektionen att de inte kan neka Römosseskolan sin utvidgning eftersom beslutet ”inte är tillräckligt tydligt”, enligt enhetschefen Fredrika Brickman. ”Det framgår inte av beslutet att tillståndet därefter förfaller. Det har vi bedömt som vägledande mer än ett absolut krav”, fortsätter hon i en intervju för GT (22/7).

Åsikten att formuleringen är ”vägledande” istället för ordagrann är en bedömning som myndigheten själva har gjort, men det har inte prövats. Skolinspektionen slår alltså hellre knut på sig själva än riskerar tid och energi i domstol för att få saken prövad. Det är oansvarigt och ett hot mot elevernas rätt till en likvärdig utbildning, inte minst med tanke på att Römosseskolan under Skolinspektionens andra granskning våren 2020 inte hade åtgärdat den könsseparerade undervisningen. Rimligtvis borde skolan först visa att de kan göra rätt innan de ges tillstånd att utöka sin verksamhet ytterligare.

Men frågan är större än så. Sverige är en sekulariserad stat, och separationen mellan religion och skola inskriven i skollagen. Det finns utrymme för friskolor med konfessionell inriktning, med villkoret att dessa inslag ska vara frivilliga. Med andra ord: du ska som icke-troende kunna gå i en konfessionell skola utan att märka någon skillnad mellan den utbildningen och annan. Trots detta pumpas miljardbelopp i skolpeng till konfessionella skolor där inslagen inte är frivilliga och tillsynen dålig.

Det är högst rimligt att fråga sig varför svenska skattebetalare ska finansiera föräldrars religiösa indoktrinering av sina knappt byxmyndiga barn, i synnerhet under skoltid. Man bör också fråga sig hur rimligt det är att anta att en sjuåring, nioåring eller tolvåring kan freda sig mot den så kallade ”frivilligheten” i att delta i bön, sjunga i kyrkan eller äta halalkött. I juni 2020 fick Römosseskolan kritik från Skolinspektionen eftersom många elever – i synnerhet de yngsta – inte uppfattade att bönen var frivillig. ”Om man inte är med och ber så får man ingen belöning av Allah, man kommer inte till paradiset”, kommenterade en elev.

Det är uppenbart att det finns för många dåliga exempel för att tillåta denna cirkus spinna vidare ytterligare en säsong. Även den som inte anser att dessa exempel ska utgöra beslutsunderlaget för de konfessionella skolornas vara eller icke vara måste i vart fall inse att de konfessionella grundskolorna är en del av föräldrarnas indoktrinering av sina allt för unga barn. Det ska inte finansieras av skattemedel då det omöjligt kan motiveras av barnets egna ”frivillighet”. Låt barn få vara barn, och låt alla barn få vara det på samma villkor. Stäng de religiösa grundskolorna.

Dana Pourkomeylian

Skolinspektionens formalism skyddar dåliga skolor

Skolinspektionen är inte blind. Ändå tillåts dåliga skolor fortsätta med sin verksamhet.

Barbro Hedvall DN

Laglydnad är självfallet bra men vi får inte glömma risken för formalism. Den slutsatsen drar jag när jag ser hur svårt det är att få stopp på en religiös friskola. Just nu heter den Römosseskolan och ligger i en Göteborgsförort.

Det är en lång följetong av kritik mot skolan: den delar upp flickor och pojkar, den har böneinslag i undervisningen och där har funnits extremistkopplingar. 

Politiker i alla partier är starkt kritiska och menar att eleverna i skolan inte får den fria, demokratiska skolning som barn i Sverige har rätt till. ”Stäng”, säger de.

Men så blir det inte. När höstterminen börjar öppnar skolan till och med en ny avdelning. Med Skolinspektionens godkännande.

Samma Skolinspektion har genom åren lämnat kritiska rapporter och skolan har svarat – nöjaktigt enligt myndigheten. Och kunnat fortsätta på samma sätt. Tills nästa rapport.

Göteborgsskolan är inte enda exemplet, det finns fler på andra håll.

Det som förbryllar mig är trögheten och formalismen hos övervakande myndigheter.

Skolinspektionen är inte blind men den är mycket laglydig. Och dess motpart, skolans ledning, är mycket lagkunnig. Och som vi alla vet finns ingen lag utan kryphål.

Men det finns också något som heter avsikt och ändamål med en lag och en verksamhet. Vad skolan beträffar så ska barn få undervisning grundad i vetenskap, de ska behandlas som individer och flickor och pojkar självfallet lika. På det får man inte tumma och lämna barn i okunskap och förtryck. 

Allt detta är rena självklarheter. Det som förbryllar mig är trögheten och formalismen hos övervakande myndigheter.

De granskade skolorna måste ha svårt att ta kritiken på allvar när ingenting händer. De behåller sina tillstånd och lär sig att svara väl på inspektionens frågor.

Och så ser jag parallellen till EU och kraven på att upprätthålla rättsstaten. Ungern och Polen gör ju samma erfarenhet som de svenska skolorna: det händer inget, pengarna kommer trots alla hårda ord.

Anders Tegnell Folkhälsomyndigheten

En ohälsosam personkult har formats runt Anders Tegnell.

Alla har rätt till en fri åsikt om en offentlig person men den här fokuseringen har blivit sekteristisk!

Ansvaret bär nyhetsredaktioner som ansvarslöst startar mediedrev när de vädrar blod.

Det verkar som att avskrädet från journalistutbildningarna samlas hos SvT, SR, TV4, Aftonbladet och Dagens Nyheter.

Om tio år kan de överlevande sannolikt konstatera att det gick ganska bra trots medielarmet.

Om tio år kan de överlevande sannolikt konstatera att det inte var någon överdödlighet under 2020.

Om tio år kan de överlevande sannolikt konstatera att nyhetsredaktionerna mest av allt behöver hjärnstartsapparater i sin medicinska nödhjälpsutrustning.

Om tio år kan de överlevande sannolikt konstatera att den enda som till slut framstod som sansad och verklighetsnära var Anders Tegnell.

VPK och svensk journalistik

VPK (vänsterpolitisk korrekthet) styr den svenska kulturjournalistiken och stora delar av public service. P1 har blivit rena träskmarken. Smittan har nått P1-morgon och studio 1.

Det är farligt eftersom åsiktspendeln kommer att svänga tillbaka!

Fegheten och åsiktskorridoren är en pest i klass med pandemiskt virus.

Anna Björklund: Ängslighet styr på Sveriges Radio – inte ideal

Journalisten Bari Weiss avsked till New York Times spreds över hela världen i förra veckan. Den anrika jättetidningen där Weiss jobbade som debattredaktör anklagas för att styras av världsfrånvända vänsteraktivister som missförstått sitt uppdrag, och hennes öppna brev bekräftade alla fördomar.

Diskussionen om amerikanska gammelmedier är märkligt lik den vi har här. En betydande del av svenskarna ser det som självklart att de etablerade medierna styrs av inskränkta södermalmsbor som känner fler människor i Feministiskt Initiativs partiledning än vad de träffat folk som röstat på Sverigedemokraterna. En självupptagen klick, så bortvänd från folket och verkligheten att de varken uppfattar eller förstår vad som pågår i landet de har som jobb att bevaka och analysera.

När jag började som programledare på Sveriges Radio för ett satirprogram om inrikespolitik var detta exakt vad jag möttes av. Det var valår och migration var allt folk pratade om men när jag gjorde ett inslag om flyktingars utbildningsnivåer (en het fråga då) avbröt en medarbetare inspelningen, stack in huvudet i studion och ropade ”hallå, Syrien är ju typ Barcelona?!”. Hon hade kandiderat till fullmäktige för ett mycket invandrarvänligt parti några år tidigare och tyckte inte kulturella skillnader mellan världsdelarna var något man pratade om, oavsett siffrornas giltighet och nyhetsvärde.

Jag hade bara jobbat där några veckor när jag blev hotad med sparken i ett sms för att jag ville citera en nyhet om problem med hur utländska bärplockare hanterade eldningsförbudet. Han tyckte innehållet var ”obehagligt” och ville inte sprida det, detta trots att källan var Sveriges Radios egna lokalnyheter.

Bari Weiss berättar på samma sätt om hur fakta stått sig slätt mot kollegors privata åsikter, hur utfrysning och mobbning användes för att tysta det som inte passade ihop med den liberalfeministiska innerstadsbons världsbild, och allt med ledningens goda minne. Här går våra upplevelser isär lite.

Jag började skoja om att jag var nazist och hela redaktionen tog efter.

För någon sådan brinnande övertygelse fanns inte bland de som jobbade för Sveriges Radio som jag stötte på. Deras ställningstaganden kändes grunda och slentrianmässiga, deras politiska engagemang följde helt modet och gruppen. Trenden svängde sen till min fördel, det ansågs plötsligt coolt att strunta i politiska tabun, jag började skoja om att jag var nazist och hela redaktionen tog efter.

Ett år senare hade pendeln svängt så långt åt det högerpopulistiska hållet att när jag gjorde en grej om en invandrarkritisk riksdagsledamot med många följare så ringde denne min chef och gnällde. Inslaget innehöll inga fel eller osakligheter, men satiren gjorde det jobbigt för honom personligen. Programmet klipptes om direkt.

På Sveriges Radio finns ingen fanatisk elit, utan välanpassade och trendkänsliga gruppmänniskor.

På Sveriges Radio finns ingen fanatisk elit, utan välanpassade och trendkänsliga gruppmänniskor, alltid redo att byta tröja om en annan färg sägs funka bättre den här säsongen. Jimmie Åkesson har fel när han säger att public service hatar honom för hans åsikter, deras inställning beror helt och hållet på hans töntighet. Idealen som styr är inga ideal alls, bara ängslighet.

Kompetensregn

ledig sida

Muslimska terrorister från islamiska staten is

Våren 2019 föll Islamiska statens självutnämnda kalifat i Syrien. Sedan dess sitter tusentals av terrorsektens fotsoldater, sympatisörer och medlemmar i kurdiska och syriska fångläger. Det är människor med nationaliteter från alla möjliga håll och kanter i världen. Exakt hur många som har koppling till Sverige varierar från källa till källa, men enligt uppgifter till SVT handlar det åtminstone om 120 personer.

Omkring 10 000 personer misstänkta för att vara IS-medlemmar befinner sig i fångenskap i norra Syrien och ytterligare 70 000 kvinnor och barn återfinns i det omtalade al-Hollägret. Det är inte ett litet antal människor som lokala, militära krafter måste hålla reda på. Och tyvärr har det kurdiska självstyret i norra Syrien inte kapacitet att hålla ordning i de överfyllda fånglägren. Flyktförsök och upplopp bland fångar har blivit vanligt. De överfyllda fängelserna och den bristande säkerhetskontrollen har gett människosmugglare i området nya affärsmöjligheter. IS-sympatisörer världen över samlar in pengar för att betala smugglare att hjälpa fångar fly och ta sig vidare mot Turkiet. Enligt uppgifter till Expressen rör det sig om summor mellan 30 000 till 150 000 kronor.

Smugglarna lyckas även med fritagningar av fångar. Tidigare i juni ska en kvinna ha flytt sin fångenskap för att sedan ta sig till Göteborgsområdet. I förra veckan rapporterade Expressen att ytterligare två familjer med koppling till Sverige flytt från fångläger i norra Syrien.

Detta innebär att fler IS-fångar kan komma att återvända till Sverige, vilket också varit farhågan ända sedan kalifatet först började locka till sig rekryter från utsatta bostadsområden runt om i Sverige. En dag kommer de tillbaka, har kritiska röster i debatten påpekat under lång tid.

Hur tänker regeringen Löfven tackla detta? Ansvariga statsråd tycks bara rulla tummarna. Faktum är att regeringen undvikit att sätta ner foten i frågan om IS-fångarna. Hämta hem barn till jihadistföräldrarna? Inget konkret svar från regeringen. Hur gör vi med IS-fångar som har dubbelt medborgarskap, ska de få behålla sina svenska pass? Att återkalla medborgarskap från individer som begått allvarliga brott mot staten, eller som utgör ett säkerhetshot mot riket, tycks inte vara av något intresse för regeringen. Och hur står det till med kommunerna, är de redo att hantera återvändare som lär gå runt i det fria eftersom få jihadister som stridit för IS lagförts av svenskt rättsväsende?

Lagstiftning är givetvis en långsam process. Men individer som anslutit sig till IS har varit ett allvarligt bekymmer sedan syriska inbördeskriget bröt ut våren 2011. Regeringen Löfven har styrt Sverige i snart sex år. Under dessa år har vi knappt sett några lagskärpningar förutom en senkommen kriminalisering av terrorresor och flera turer fram och tillbaka om att förbjuda deltagande i terrororganisationer. Regeringen bör därför skyndsamt utreda återkallelse av medborgarskap.

Den som anslutit sig till IS utgör inte bara ett hot mot vår säkerhet. Sveriges insatser i kriget mot IS innebär även att medlemskap i IS motverkat svenska intressen utomlands. Bara det är skäl nog att se till att det finns möjlighet att riva sönder passen för individer som stridit för terrorgrupper utomlands. Vad väntar regeringen på?

Mitt kors och Åsa Lindeborgs ansvar

Tre präster startade Facebookgruppen Mitt Kors till stöd för utsatta kristna

Från Antjeborg rungade fördömanden mot kampanjen.

Föga förvånande med tanke på vilka som ledde motkampanjen.

Ärkebiskopens lydiga lakejer uttryckte åsikter som att "kampanjen riskerade att skada det interreligiösa samtalet"

Eva Brunne, Anna-Karin Hammar och Gunnar Sjöberg agerade som vilsna blinda ledda av en blind.

Jag gick tidigt med i kampanjen och blev kallad okristen av några präster.

Mera om "Mitt Kors"

”Jag lydde bara order”. Så försvarade sig flera av de nazister som åtalades under Nürnbergrättegångarna. Visst hade de dragit sitt strå till stacken vad gällde genomförandet av ett folkmord, men felet var ju inte deras. Egentligen. Nej, skulden låg hos någon annan. De hade bara gjort som det förväntades av dem. Vad skulle de annars ha gjort? Vägrat att lyda order? Då hade de ju själva straffats…

Intervjun med Åsa Linderborg i SvD bär rubriken Jag blev som alla andra, jag drogs med skulle lika gärna ha kunnat lyda ”Jag lydde bara order”. Andemeningen är exakt densamma – jovisst var hon delaktig i att dreva och jaga på ett sätt som ledde till (minst) en människas död, men felet var ju inte hennes. Egentligen. Nej, skulden låg hos någon annan. Åsa har bara gjort som det förväntades av henne. Vad skulle hon annars ha gjort?

Förslagsvis hade hon någonstans, någon gång, under alla de år när hon som kulturchef på Aftonbladet först ägnade sig åt att mura upp åsiktskorridorens väggar och sedan drev meningsmotståndare nedför dess smala gränder på bästa Pamplona-manér, kunnat säga stopp. Nu räcker det. Hit, men inte längre. Åsa Linderborg har nämligen haft många tillfällen till att reflektera över sin roll och sitt agerande.

Benny Fredriksson begick självmord den 17 mars 2018. Tre månader tidigare hade han lämnat sin tjänst som för vd för Kulturhuset Statsteatern efter att ha pekats ut under MeToo-kampanjen. De hårdaste anklagelserna kom från Aftonbladet och Åsa Linderborg. Fredrikssons änka Anne Sofie von Otter var tydlig: Aftonbladets skriverier hade drivit honom till att ta sitt liv.

Åsa Linderborg har sålunda minst ett liv på sitt samvete, men Linderborg menar att ”hon drogs med”. Låt mig vara tydlig – det är ett mirakel att inte fler har tagit livet av sig som konsekvens av Aftonbladets och Linderborgs förkärlek att offentligt flagellera sina utsedda offer. Jag vet vad jag talar om. Jag var bokstavligen ögonblick ifrån att ta mitt liv, påskhelgen 2017, efter det jag hade förlorat min anställning som en direkt konsekvens av att Aftonbladet kultur hade framställt mig som nazist.

Ni kanske minns mediastormen runt Mitt Kors? Sommaren 2016 startade jag och två kollegor, Annika Borg och Johanna Andersson, Facebook-gruppen Mitt Kors för att visa solidaritet med världens förföljda kristna. Efter några månader hade gruppen 15 000 medlemmar – men samtidigt som gruppen växte till en virtuell katedral, kritiserades initiativet av Svenska kyrkans ledning, vänsterpolitiker och delar av media. Drevet mot oss pågick i många månader och antog absurda proportioner. Vi – tre kvinnliga präster – hängdes ut som rasister, korsriddare och högerextremister. Vi beskylldes för att bidra till samhällets polarisering och till rasism. När Expressen publicerade en text som menade att vårt initiativ associerade till nazismens folkmord ville Aftonbladet inte vara sämre. Den 29 augusti publicerade Aftonbladet kultur, där Linderborg var chef, en teckning av Pontus Lundkvist, där taggen #mittkors var utbytt till #mitthakkors.

Reaktionerna lät inte vänta på sig. Gruppens medlemmar blev ledsna och förbannade, men Åsa Linderborg var stenhård. Hon försvarade publiceringen och menade dessutom att våra reaktioner bevisade att kampanjen hade en politisk agenda. ”Reaktionerna var förutsägbara”, skrev Linderborg. ”Att så många tagit illa vid sig, visar ju bara att #mittkors har en politisk agenda”. Linderborg kallade mig, Annika Borg, Johanna Andersson och gruppens tusentals medlemmar för ”de alldeles särskilt kränkta korsbärarmartyrerna” och hon avslutade sin text med orden: ”[De] kräver att vi ska be om ursäkt för vår publicering. Det kan ni glömma. Det kommer mera.”

Visst kom det mera. Några veckor senare var jag avskedad från min fasta tjänst med hänvisning till Aftonbladets publikation och dåvarande biskopen i Stockholms stift, Eva Brunne, hjälpte det socialdemokratiskt styrda kyrkorådet i Österhaninge församling att kringgå LAS. När min son kom hem från skolan, satt det ett kuvert fastspikat på ytterdörren – vi var även uppsagda från vår bostad i prästgården. Jag startade en Facebookgrupp för att visa solidaritet med kristna, vilket ledde till att jag förlorade min försörjning och min bostad, samtidigt som jag stämplades som högerextrem nazist. Hur detta påverkade min tillvaro, mitt yrkesliv och mitt mående är inte svårt att föreställa sig. Om detta har jag skrivit i min bok Konsten att överleva Svenska kyrkan som du kan köpa hos Adlibris eller Bokus.

När Linderborg eldade på massorna mot Benny Fredriksson under MeToo, var det alltså inget olycksfall i arbetet eller missbedömning i stundens hetta. Åsa Linderborg gjorde helt enkelt det hon hade gjort förr: hon använde sig av sin mediala plattform för att genom lögner och överdrifter attackera en enskild människa för egen vinnings skull. Det kom mera, precis som Linderborg hade lovat, och Benny Fredriksson fick betala det högsta priset.

Så nej, Åsa Linderborg. Du drogs inte med. Du drev på. Och hade jag inte varit så feg den där påskhelgen 2017, så hade du behövt kliva över fler lik i din karriär.

Helena Edlund


helenaedlund.se

Rasistisk polis

De här två visar prov på funktionell idioti!

De är sannolikt drabbade av det nya pandemiska BLM-viruset som får det sunda förnuftet att ombildas till identitetspolitisk rashysteri.

Knäppgökarna vill främja strukturell rasism!

Svar från Carina Persson, chef för polisregion Syd efter krönikan

”Alternativet till dagens rasistiska polisarbete: nedmontera polisen!”

Vi påstår att bara minimala problem i samhället behöver lösas med hjälp av en våldsmakt och att största delen av polisen därför kan skalas bort. Det skriver Ida Nafstad och Amin Parsa, forskare vid rättssociologiska institutionen på Lunds universitet.

Operation Rimfrost. Polisen söker igenom fastigheter på Seved i Malmö. Genom att kontrollera vissa stadsdelar och människor producerar polisen brottsstatistik som legitimerar mer kontroll av samma människor och stadsdelar, skriver Ida Nafstad och Amin Parsa.

Mordet på den svarte amerikanen George Floyd och den globala BlackLivesMatter-rörelsen mot polisbrutalitet och rasism har gjort att krav på att polisen ska avskaffas förts fram i den offentliga debatten i USA.

Liknande tankar kommer upp i samband med polisens operation Rimfrost i Malmö.

Vi anser att polisen måste reduceras, och att dess systematiskt rasistiska arbete och teknologi måste stoppas.

Ekot rapporterade den 12 juni att polisen har testat en ny teknik för ansiktsigenkänning, men utan att informera Datainspektionen.

Två dagar tidigare tillkännagav både Amazon och IBM att de ska sluta utveckla teknologi för ansiktsigenkänning och avveckla samarbetet med den amerikanska polisen, eftersom forskning har visat att teknologin reproducerar fördomar om ras, ålder och kön.

Forskning utförd på Massachusetts Institute of Technology och Microsoft visar att de mest avancerade ansiktsigenkänningsteknologierna gör fel i 34,7 procent av fall med svarta kvinnor, jämfört med 0,8 procent för vita män. Det är en effekt, gömd bakom en illusion av teknologisk objektivitet, som utgör en fortsättning på dagens strukturella rasism.

Trots de inbyggda fördomar som finns i teknologin använder svensk polis minoritetsgrupper som laboratorium för att testa nya och ickecertifierade verktyg. Att det sker måste ses i samma sammanhang som avslöjandet av rasprofileringen av romer 2013, då det kom fram att polisen hade kartlagt stora grupper av romer, såväl vuxna som barn, och de senaste rasistiska inläggen från poliser om BlackLivesMatter-demonstrationer i en sluten Facebook-grupp, som bland andra Aftonbladet rapporterat om.

Politikers och myndigheters brist på intresse för att hålla polisen ansvarig för dess strukturella rasism och kontinuerliga användning av metoder och teknologi som är problematiska i relation till ”ras”, är allvarlig.

Enligt polisen är resultatet av Operation Rimfrost i Malmö beslag av vapen, droger och massgripande av misstänkta individer, vilka polisen kallar människor med ”våldskapital”. Denna vecka rapporterade SVT dock att skjutningarna har ökat i år.

Mycket saknas i såväl polisens analys som i den offentliga diskussionen om Rimfrost, till exempel de lidanden och svårigheter som operationer som denna skapar för de stadsdelar och invånare som utsätts för upprepade militärliknande invasioner. Till exempel deltog i slutet av april mer än 200 poliser i en operation i Rosengård och i januari genomsöktes 729 fastigheter i tre stadsdelar i Malmö.

Måltavlan för operationerna är så kallade utsatta områden. De kännetecknas av fattigdom, arbetslöshet och trångboddhet. Men vad som anses som kriminella områden och människor med våldskapital är ett resultat av vad polisen väljer att se respektive ignorera.

Genom att kontrollera vissa stadsdelar och människor producerar polisen brottsstatistik som legitimerar mer kontroll av samma människor och stadsdelar. Det skapas en bild av vilka som är kriminella. Resultatet blir en överkontroll av fattiga och minoriteter. Rika personer och de områden där de befinner sig kontrolleras inte alls på samma sätt.

I USA använder appen WCCRZ (White Collar Crime Risk Zone) maskininlärning och offentliga data för att identifiera människor och platser med hög risk för ekonomisk kriminalitet. Utvecklaren av appen skriver: "Till skillnad från många andra förutsägande kontrollappar som kriminaliserar fattigdom, kriminaliserar WCCRZ rikedom.”

Genom att rikta om polisens blick går det att synliggöra den systematiska rasism som blir följden av polisens nuvarande kontrollteknologier. När sågs senast hundratals poliser i Limhamn, Västra Hamnen eller där Swedbanks chefer bor?

Polisen är statens våldsmakt. Det är en föråldrad makt som använder primitiva och våldsamma tekniker. Oftast drabbar de samhällets mest utsatta grupper.

Polisen i Sverige använder idag arbetsmetoder och teknologi baserade på strukturell rasism. Riksdag och regering måste därför omfördela anslagen till polisen – lösningen är färre poliser, inte flera.

Frågan är vilka problem som behöver en våldsmakt för att lösas, och vilka problem andra aktörer än polisen är mer kvalificerade för att lösa.

Narkotikaproblem kräver sociala och medicinska åtgärder, inte frihetsberövanden. Människor behöver anständiga boendeförhållanden och jobb de kan leva på, inte polisräder och drönarövervakning.

En omfördelning av resurser kan användas till lokala initiativ, till exempel där invånare själva medlar i konflikter. Att stigmatisera vissa stadsdelar som parallella samhällen förvärrar bara sociala problem.

Vi påstår att bara minimala problem i samhället behöver lösas med hjälp av en våldsmakt och att största delen av polisen därför kan skalas bort. Alternativet till dagens rasistiska polisarbete är alltså att nedmontera polisen.

Rättvisa, trygghet och säkerhet skapas genom investeringar i lokala initiativ, utan straffande syften.

Ida Nafstad, filosofie doktor och biträdande lektor vid rättssociologiska institutionen på Lunds universitet.

Amin Parsa, juris doktor i folkrätt och forskare vid rättssociologiska institutionen på Lunds universitet.

Svaret från Carina Persson, chef för polisregion Syd.

”Den bärande principen för polisens arbete är alla människors lika värde.”

Vi vet att ett högt förtroende och bra dialog är nödvändiga förutsättningar för att lyckas i vårt arbete, vi tar ansvar för det.

Vi poliser är satta att värna demokratin, värna människors trygghet och säkerhet. Det gäller oavsett ursprung, hudfärg, ålder, könstillhörighet eller religiös övertygelse.

Ida Nafstad och Amin Parsa, forskare vid rättssociologiska institutionen på Lunds universitet, menar att den svenska polisen måste nedmonteras eftersom dess arbete grundar sig på systematisk och strukturell rasism.

Låt mig tydligt slå fast att den bärande principen för polisens arbete är en grundläggande värdering om alla människors lika värde.

Vi är satta att värna demokratin, värna människors trygghet och säkerhet. Det gäller oavsett ursprung, hudfärg, ålder, könstillhörighet eller religiös övertygelse. Just för denna bärande princip, är vi beredda att varje dag snöra på oss skorna, klä på oss uniformen och stå till allmänhetens tjänst. Många gånger under svårare förhållanden än någon utomstående kan ana. Vi gör det för att vi tror på vårt uppdrag. Vi tror på demokratin. Vi tror på det goda.

Därför gör det mig ont att läsa att det finns människor som i sin yrkesutövning ser, eller väljer att se, något helt motsatt.

Att vårt arbete bidrar till utanförskap och segregering snarare än trygghet och säkerhet. Det är grundlösa påståenden och en slutsats som är mycket främmande både för mig och för mina kollegor.

Min uppfattning är att det också är en slutsats som är främmande för de flesta som bor och vistas i Malmö där operation Rimfrost i stor omfattning pågick tidigare i år. I de trygghetsmätningar vi genomför årligen ser vi tydligt hur Malmös invånare tycker att tryggheten ökar, inte minst genom årets insatser i operation Rimfrost.

I ett avseende har Ida Nafstad och Amin Parsa rätt: de samhällsproblem som i mångt och mycket är roten till kriminaliteten i Malmö är långt ifrån enbart ett polisiärt problem. Det är ett problem för hela samhället och ett problem som kräver allas insatser – polisens såväl som kommunernas, skolornas, företagarnas och medborgarnas.

Alla har ett ansvar för att minska utanförskapet i samhället.

Vi inom polisen kommer inte att ta steg tillbaka. Att låta medborgarna stå för sin egen reglering som Nafstad och Parsa rekommenderar är inte att ta ansvar. Vi vet att det hade fått motsatt effekt, att den grova kriminaliteten skulle växa sig starkare.

Påståendet om att polisverksamheten skulle vara föråldrad och primitiv visar på okunskap och ointresse för att ta reda på hur vi inom polisen arbetar och vad vi står för. Polisverksamheten i Sverige utvecklas ständigt, genom våra egna och andras erfarenheter.

Vi vet att ett högt förtroende och bra dialog är nödvändiga förutsättningar för att lyckas i vårt arbete, vi tar ansvar för det.

Vårt arbete med att värna demokratin genom att fokusera på vårt uppdrag kommer fortsätta – året om, dygnet runt.

Carina Persson, chef för polisregion Syd