Nationaldagen

Tidigare i bloggen

Sveriges nationaldag firas sedan 1983 den 6 juni till minne av två viktiga händelser i Sveriges historia:

1. Riksdagen valde Gustav Vasa till kung över Sverige denna dag 1523. I samband med detta upplöstes Kalmarunionen samtidigt som grunden lades till ett svenskt nationellt rike.

(Kristian II i Sverige omtalad som Kristian Tyrann, född 1 juli 1481 på Nyborgs slott, Danmark, död 25 januari 1559 på Kalundborgs slott, Danmark, var kung av Danmark och Norge 1513–1523 samt kung av Sverige 1520–1521. Han var son till kung Hans, och sonson till Kristian I.)

2. Den 6 juni 1809 undertecknades Sveriges konstitution (grundlag) som gällde ända fram till ikraftträdandet av 1974 års regeringsform. 1809 års regeringsform fastslog våra medborgerliga rättigheter, bland annat religions- tryck- och yttrandefrihet...

Den 6 juni 2005 firades för första gången den svenska nationaldagen som helgdag. Samtidigt togs annandag pingst bort som helgdag.

Den 6 juni är det 500 år sedan Gustav Vasa klev upp på tronen. Att vi minns honom efter ett halvt årtusende beror på vad han uträttade, men också på att han var sin tids influerare och styrde upp bilden av sig själv.

Olika länder har sina historiska vändpunkter. Fransmännen ser franska revolutionen som det moderna Frankrikes födelse. I Sverige har vi en jagad upprorsledare med tvärlugg som far genom ett snöigt Dalarna och gång på gång lurar sina förföljare. Det är en story som satt sig i folkdjupen.

Gustav såg till att forma hjältemyten om sig själv men han är inte bara ett pr-fenomen. Han åstadkom stora ting under sina 37 år på tronen. 

– Han är riksbyggaren, det moderna Sveriges historia börjar med honom, säger Olle Larsson, historiker och författare till boken ”Gustav Vasa – en furste bland furstar”.

Många av Gustavs beslut påverkar oss än idag, påpekar Olle Larsson och sammanfattar de viktigaste:

– Han förvandlar Sverige till en självständig nationalstat genom att kasta ut den danske unionskungen. Han skapar en stark centralmakt. Han inför den protestantiska läran. Han låter översätta Bibeln vilken blir en rikslikare för det svenska språket och höjer läskunnigheten. Han skapar den första nationella hären med inhemska soldater. Han grundar den svenska flottan. Han gör Sverige till ett arvkungadöme.

Det är därför en elvaåring vid namn Estelle redan nu vet vad hon ska jobba med när hon blir stor. Fram till och med Gustav själv, valdes kungen bland en liten skara män ur eliten.

Ett nytt sätt att lösa politiska konflikter

– Men kanske viktigast: med Gustav börjar framväxten av den svenska politiska kultur där vi löser konflikter genom förhandling och kompromiss, snarare än konfrontation. Det märks från 1540-talet och framåt när han slagit ner det sista stora bondeupproret, säger han. 

Gustav hade i och för sig inga samvetsbetänkligheter när det gällde våld och grymhet. I början av sin regeringstid bröt han ingångna avtal, avrättade fiender och kväste resningar med hård hand. Men som slug taktiker lärde han sig att han kunde komma längre med ord.

Gustav Vasa anses ha varit enastående skicklig på att uttrycka sig i både tal och skrift. Och han hade ett exceptionellt gott minne. Det är en av förklaringarna till att han kunde sköta riket med färre administratörer än vad en medelstor svensk kommun har idag. Lägg därtill att han gett upphov till populära saker som en helgdag och en av världens största skidtävlingar.

Sveriges nationaldag

Nationaldagen firas av två anledningar, dels för att Gustav Vasa valdes till kung 1523 och också till minne av 1809 års regeringsform som skrevs under just den 6 juni (den gällde fram till 1975).

Dagen har firats sedan 1893, men först 1983 blev den officiellt nationaldag. Innan dess kallades den 6 juni för svenska flaggans dag.

Vasaloppet utgår från Gustavs färd genom Dalarna vintern 1521 för att uppvigla bönderna, en av de mer operettartade episoderna i svensk historia. Den skildras i en samtida krönika om Gustavs liv, skriven av biskopen Peder Svart, men uppenbarligen dikterad av Gustav själv. Storyn har därefter bättrats på genom århundradena, ännu så sent som 1914 i en känd läsebok för barn, ”Gustav Vasas äventyr i Dalarne”.

– Det är ett tacksamt stoff som getts nytt innehåll efter skiftande politiska förhållanden. Sagor och legender har pressats in i historien för att ge den status av nationell skapelseberättelse, säger idrottshistorikern Isak Lidström.

Han pekar på flera romantiska komponenter – skidåkning, vinterlandskapet, kombinationen svensk allmoge och en ung ädling. Att han i Sälen byter riktning på sin färd och vänder tillbaka ner genom Sverige blir närmast övertydligt som symbolisk vändpunkt i svensk historia.

För tio år sedan



Dick Harrison 2013-06-06

Den svenska nationaldagen tillhör de verkliga paradoxerna i vår moderna historia. Det är en påhittad högtid som saknar förankring i det förflutna, trots att det ligger ett historiskt skimmer över det blotta faktum att man firar nationaldag. Dessutom är det en synnerligen osvensk företeelse.

Det enda egentliga skälet till att vi firar nationaldag är ju att flertalet andra nationer också gör det. Ett mer uppenbart fall av kulturell imitation är svårt att tänka sig: vi har lärt oss av omvärlden att vi skall vara stolta över vår nation, och därför har riksdagen bestämt att vi skall ha en nationaldag. Alltså firar vi.

I andra länder är det enklare. Här är nationaldagsfirandet länkat till historiska trauman och epokgörande händelser som man ännu förhåller sig till på ett otvunget sätt. Norge fick sin grundlag den 17 maj 1814, efter att i flera sekler ha lytt under danska kungar, och den nationella betydelsen av självständigheten förstärktes ytterligare under och efter unionsupplösningen 1905 och andra världskrigets tyska ockupation. Det går inte att komma ifrån det faktum att händelserna i Eidsvoll den 17 maj verkligen har betytt mycket för Norge.

Detsamma gäller undertecknandet av oavhängighetsförklaringen i Philadelphia den 4 juli 1776, om vi vänder blicken mot framväxten av USA som nation, eller stormningen av Bastiljen den 14 juli 1789 i fransk historia. För flertalet unga nationer, som skapades till följd av avkoloniseringen under efterkrigstiden, är nationaldagen ett minne av att staten överhuvudtaget har bildats.

Men så är inte fallet i Sverige. Många svenskar har ingen aning om varför nationaldagen firas. Det är inte ovanligt att 6-junifirandet öppet ifrågasätts med argumentet att vi hellre borde fira på midsommardagen, den svenskaste av alla helger. När självutnämnda experter ska ange orsaker till firandet brukar dessutom helt olika svar dyka upp. Ett ofta återkommande är att Gustav Vasa skall ha valts till kung i Strängnäs den 6 juni år 1523. En annan förklaring är att det beror på händelser år 1809. Den 6 juni detta år erhöll, hävdar många, Sverige en ny regeringsform. Det gustavianska enväldet avskaffades och vi fick ett styrelseskick som grundade sig på Montesquieus idé om maktdelning mellan kung och folkvald församling. Det var förvisso inte demokrati, men det var början på utveckling mot demokrati.

Sanningen är dock att båda begivenheterna är sekundära i förhållande till utpekandet av den 6 juni som högtidsdag. Om någon enskild person skall hållas ansvarig är det varken Gustav Vasa eller 1809 års män utan snarare Artur Hazelius, som redan hade börjat arrangera flaggfester på Skansen den 6 juni när någon räknade ut att dagen ifråga kunde firas till åminnelse av 1809 och 1523. För övrigt är just dessa två historiska händelser oväsentliga, sett till datumsammanhanget. På 1500-talet hade vi juliansk kalender, vilket innebär att Gustav Vasa i själva verket valdes till kung ett tiotal dagar senare. Det som hände den 6 juni 1809 var endast att hertig Karl (den blivande Karl XIII) skrev under den nya regeringsformen, vilket var en förutsättning för att han skulle kunna tillträda som kung. Regeringsformen trädde inte i kraft förrän de fyra ständerna i riksdagen hade godkänt den, och det dröjde ytterligare ett tjugotal dagar innan ett hårt pressat bondestånd gav med sig och accepterade nyordningen.

Enligt en rolig skröna hade firandet den 6 juni med vädret att göra. Hazelius flaggfester hade två huvudsakliga syften: dels ville han ha betalande besökare till det nystartade Skansen, dels ville han lära stockholmarna hur den svenska flaggan (som fram till mitten av 1800-talet hade varit en marin angelägenhet, inget för folk på landbacken) såg ut. Flaggfesterna arrangerades under flera dagar, både sommar- och vintertid, till exempel den 6 november (Gustav II Adolfs dödsdag) och den 30 november (Karl XII:s dödsdag). Av lätt insedda skäl var stockholmarnas vilja att gå till Skansen och fira utomhus större i juni än i november.

Enligt skrönan lär Hazelius ha utvärderat en synnerligen regnig juni och kommit fram till att det räckte med en flaggfest påföljande år. Att valet föll på den 6 juni skall ha berott på att det hade regnat minst den dagen, det vill säga flest stockholmare hade mött upp just då.

Jag vet inte om skrönan är sann, men den kan mycket väl vara det. Huvudskälet till att juni blev utvald månad var i vilket fall som helst klimatet. Sommarhelger är bättre, sett ur friluftssynvinkel, än vinterhelger. På detta sätt skapades vid förra sekelskiftet det som kom att betecknas som Svenska flaggans dag. Före första världskriget var detta en utpräglad Stockholmsangelägenhet. Under trycket från storkriget på kontinenten och behovet av nationell uppslutning kring gemensamma symboler förvandlades dock Svenska flaggans dag på 1910-talet till en storfest på Stadion, med kunglig inramning och med flaggutdelning till föreningar.

Sedan har utvecklingen gått fort. När en tradition väl har fått vind i seglen skapar den lätt rutiner och börjar legitimera sin existens. Viktiga reformer har spikats av riksdagen just den 6 juni. (Sedan är det en annan sak att alla pojkar på min barndoms gata visste att Björn Borg föddes den 6 juni 1956 och därför länkade firandet till detta.) 1983 fick Svenska flaggans dag status som nationaldag, 1996 som salutdag och 2005 som helgdag.

Det är lätt att ironisera över det svenska nationaldagsfirandet och se det som resultatet av ett mindervärdeskomplex gentemot norrmännen, men om vi lyfter blicken till hela det svenska nationsprojektet blir det uppenbart att det mesta av det vi definierar som svenskt är tämligen sentida företeelser. Våra röda stugor har funnits i mer än ett sekel, men inte mycket mer. Före spridningen av Falu rödfärg var stugorna grå. Den svenska folkdräkten är en nutidsföreteelse, och många lokala folkdräkter har endast ett par sekler på nacken. De svenska småkakorna uppkom under första hälften av 1900-talet, när kombinationen av billigt socker och hemmafruar gjorde att även arbetarklassen hade råd och möjlighet att baka och äta dem. Husmanskosten är också en följd av industrialiseringen – bastanta måltider för karlar som kom hem från tungt arbete. Julgranen är tysk importtradition som sipprade in i landet på 1700- och 1800-talen. Och så vidare.

Det vi firar i dag, vår svenska identitet och vårt Sverige, är alltså i allt väsentligt en skapelse som vi och våra närmaste förfäder har byggt upp själva, som vi har konstruerat av byggstenar från hela världen – av ursvensk midsommar, av mindreasiatiska jultomtar, av sydafrikanska pelargoner, av amerikanska ankor i sjömanskostym, av mat från hela jordklotet. Byggandet tar aldrig slut. Nu, mer än någonsin i historien, åtnjuter den enskilde individen i Sverige friheten att själv få och kunna definiera sin kultur.

Den 6 juni blir vad vi gör dagen till – och just denna frihet är faktiskt ett starkt sundhetstecken. Detta i sig är värt att fira och jubla över, och det får mig att med glädje gå ut i trädgården och hissa flaggan. Det var, trots allt, mycket värre förr.