Studieförbunden i samverkan är en märklig skapelse med den dubbla uppgiften att “lobba” för, och samtidigt granska folkbildningen. Detta “jävsförhållande” strider mot statsbidrags-villkoren. Det skriver forskarna Ranstorp, Carlbom och Hyllengren.
Magnus Ranstorp
Docent, Försvarshögskolan
Aje Carlbom
Biträdande professor, Malmö universitet
Peder Hyllengren
Analytiker, Försvarshögskolan
I sin replik hävdar David Samuelsson, generalsekreterare för lobbyorganisationen Studieförbund i samverkan, att de skilda siffrorna belyser olika saker och därför ser olika ut. Det må så vara men utgör knappast något försvar, i stället för en felaktig siffra finns det två. Som vi sagt tidigare är det fortfarande frågan om propagandasiffror. Sanningen är att båda siffrorna är ett hopkok av verkliga deltagare, ett hav av samordningsnummer, och fusk. Detta har tydliggjorts i Järva (Stockholm), en av få platser i landet där det genomförts en djupare granskning av studieförbundens verksamhet.
Samuelsson hävdar att “det är studieförbundens egna kontroller som upptäckt fusket.” Påståendet bör nyanseras. Sedan 2010 har det varit en kavalkad av fusk i olika studieförbund som årligen grävts fram i journalistiska granskningar, kommuners revisionskontroller och av externa granskare som oss. Sällan är det studieförbunden själva som upptäckt bluffandet.
Studiefrämjandet i Umeå blev epicentrum för en omfattande skandal 2015 som grävdes fram av Västerbottens-Kuriren (VK). Man fann att 60 procent av verksamheten (126 967 timmar) inte ägt rum under 2014. Man fann även att man behövde stryka 55 till 67 procent av kulturprogrammen för år 2011 till 2014. Ett speciellt dataprogram hade använts för att underlätta för det systematiska fusket. En fiktiv person “Gustav Gustavsson” hade varit studiecirkelledare för 256 kurser – som aldrig hölls. Fusket beräknades uppgå till 20 miljoner skattekronor.
Man kunde tro det skulle satt stopp för fusk men två år senare (2017) inträffade det igen då två föreningar ertappades med fuskande i åtta av tio studieförbund i Umeå.
År 2019 avslöjades att en förening i Örebro fifflat till sig bidrag från tre olika studieförbund med en nota på mellan 2-5 miljoner kronor. I denna härva fanns en känd extremist, kopplad till Gävleimamen, som misstänktes ha tillskansat sig 1,4 miljoner från studieförbundet Medborgarskolan genom att ha hittat på studiecirklar som aldrig existerat.
Misstänkt bedrägeri inom Studiefrämjandet Västmanland distrikt ledde till hela förbundets upplösning då man rapporterat in fabricerad verksamhet för sju miljoner kronor. Och samma år framkom det i Malmö att två medarbetare inom Nykterhetsrörelsens bildningsverksamhet (NBV) hade fejkat 9 000 studiecirklar med 42 000 deltagare mellan åren 2016-2018. 286 000 timmars nykter folkbildning existerade inte. Pengarna man lurat sig till gick till droger.
Så här fortsätter det år efter år. Senaste härvan på Järvaområdet är inte inräknad där det råkade vara ett studieförbund som upptäckte oegentligheterna.
I det egna rapporteringssystemet, passande benämnt “Gustav”, (som årligen kostar skattebetalare drygt 10 miljoner) verkar de egna kontrollmekanismerna vara urusla eller obefintliga. Hur kan de annars ha missat att över en tredjedel av Studiefrämjandets verksamhet i Järva inte hade skett? Hade det gjorts korsslagningar över studieförbunden hade man med lätthet upptäckt dubbel- eller trippelrapportering av deltagare och studietimmar. Varför sådana slagningar inte gjorts årligen och rapporteras till Folkbildningsrådet så det blir offentliggjort och åtgärdat är en enda stor gåta. Men det finns kanske inget intresse av att tvätta byken offentligt?
Magnus Ranstorp
Docent, Försvarshögskolan
Aje Carlbom
Biträdande professor, Malmö universitet
Peder Hyllengren
Analytiker, Försvarshögskolan
I sin replik hävdar David Samuelsson, generalsekreterare för lobbyorganisationen Studieförbund i samverkan, att de skilda siffrorna belyser olika saker och därför ser olika ut. Det må så vara men utgör knappast något försvar, i stället för en felaktig siffra finns det två. Som vi sagt tidigare är det fortfarande frågan om propagandasiffror. Sanningen är att båda siffrorna är ett hopkok av verkliga deltagare, ett hav av samordningsnummer, och fusk. Detta har tydliggjorts i Järva (Stockholm), en av få platser i landet där det genomförts en djupare granskning av studieförbundens verksamhet.
Samuelsson hävdar att “det är studieförbundens egna kontroller som upptäckt fusket.” Påståendet bör nyanseras. Sedan 2010 har det varit en kavalkad av fusk i olika studieförbund som årligen grävts fram i journalistiska granskningar, kommuners revisionskontroller och av externa granskare som oss. Sällan är det studieförbunden själva som upptäckt bluffandet.
Studiefrämjandet i Umeå blev epicentrum för en omfattande skandal 2015 som grävdes fram av Västerbottens-Kuriren (VK). Man fann att 60 procent av verksamheten (126 967 timmar) inte ägt rum under 2014. Man fann även att man behövde stryka 55 till 67 procent av kulturprogrammen för år 2011 till 2014. Ett speciellt dataprogram hade använts för att underlätta för det systematiska fusket. En fiktiv person “Gustav Gustavsson” hade varit studiecirkelledare för 256 kurser – som aldrig hölls. Fusket beräknades uppgå till 20 miljoner skattekronor.
Man kunde tro det skulle satt stopp för fusk men två år senare (2017) inträffade det igen då två föreningar ertappades med fuskande i åtta av tio studieförbund i Umeå.
År 2019 avslöjades att en förening i Örebro fifflat till sig bidrag från tre olika studieförbund med en nota på mellan 2-5 miljoner kronor. I denna härva fanns en känd extremist, kopplad till Gävleimamen, som misstänktes ha tillskansat sig 1,4 miljoner från studieförbundet Medborgarskolan genom att ha hittat på studiecirklar som aldrig existerat.
Misstänkt bedrägeri inom Studiefrämjandet Västmanland distrikt ledde till hela förbundets upplösning då man rapporterat in fabricerad verksamhet för sju miljoner kronor. Och samma år framkom det i Malmö att två medarbetare inom Nykterhetsrörelsens bildningsverksamhet (NBV) hade fejkat 9 000 studiecirklar med 42 000 deltagare mellan åren 2016-2018. 286 000 timmars nykter folkbildning existerade inte. Pengarna man lurat sig till gick till droger.
Så här fortsätter det år efter år. Senaste härvan på Järvaområdet är inte inräknad där det råkade vara ett studieförbund som upptäckte oegentligheterna.
I det egna rapporteringssystemet, passande benämnt “Gustav”, (som årligen kostar skattebetalare drygt 10 miljoner) verkar de egna kontrollmekanismerna vara urusla eller obefintliga. Hur kan de annars ha missat att över en tredjedel av Studiefrämjandets verksamhet i Järva inte hade skett? Hade det gjorts korsslagningar över studieförbunden hade man med lätthet upptäckt dubbel- eller trippelrapportering av deltagare och studietimmar. Varför sådana slagningar inte gjorts årligen och rapporteras till Folkbildningsrådet så det blir offentliggjort och åtgärdat är en enda stor gåta. Men det finns kanske inget intresse av att tvätta byken offentligt?
Att undanhålla uppgifter verkar ske rutinmässigt. “Studieförbunden har brustit i kraven kring rapportering och transparens” samt underlåtit att “informera förvaltningen om sakförhållanden som är avgörande för bedömningen av stöd anser förvaltningen vara oacceptabelt”, som Stockholms Stads kulturförvaltning skriver i ett tjänsteutlåtande om verksamhetsstöd till studieförbunden i juni 2020 (Dnr 1.1/4637/2019) om Järvahärvan där sammanlagt sex studieförbund fick korrigerat antalet genomförda studietimmar för 2017 och 2018 och minskat bidragen med 1,1 miljoner kronor. Stockholm Stad anser också att “trots studieförbundens arbete mot fusk och medvetenheten om riskerna så var det möjligt för enskilda individer i föreningar att missbruka systemet.”
Det vore en svindlande tanke om man genomför en landsomfattande granskning liksom den på Järvafältet. Problemet är att endast 5-10 procent per år av genomförd verksamhet granskas av studieförbunden själva eller av Folkbildningsrådet. Det lämnar 90 procent av folkbildningen helt öppen för fusk. Omräknat i pengar är det över 1,6 miljarder kronor av skattemedel varje år (av totalt 1,8 miljarder). Enda kontrollmekanismen är självgranskning som ska utföras av studieförbunden själva och av David Samuelssons egen branschorganisation Studieförbunden i samverkan som administrerar rapporteringssystemet “Gustav”.
Folkbildningsrådets generalsekreterare Maria Graner dribblar bort korten och vill ge sken av kontroll genom att hänvisa till SCB som är beroende av inmatning av uppgifter från studieförbunden. Hon utelämnar de viktigaste delarna av rapporteringskedjan av uppgifter som matas in i studieförbundens gemensamma datasystem “Gustav”. SCB är helt irrelevant då falska uppgifter kan matas in tidigare i inrapportering till “Gustav”.
Graner sitter i en rävsax. Hon försöker hävda att Folkbildningsrådet har kontroll samtidigt som alla initierade inser att studieförbundens självgranskning ligger på studieförbunden och Samuelssons intresseorganisation. Därför blir hennes åtgärder med förstärkning inom Folkbildningsrådet ett slag i luften.
Studieförbunden i samverkan är en märklig skapelse med den dubbla uppgiften att “lobba” för folkbildning och samtidigt granska folkbildningen. Det är alltså en “intresse- och branschorganisation som ska stärka folkbildningens idé och studieförbundens ställning i samhället”, en uppgift som kombineras med administrationen av “Gustav” som ska upptäcka fiffel med närvarolistor och inrapporterad verksamhet.
De äskar för mer offentliga bidrag som lobbyorganisation samtidigt som minsta felsteg hos studieförbund undergräver möjligheten till utökat anslag. Årligen får Studieförbunden i samverkan cirka 20 miljoner av studieförbunden som de i sin tur sedan ska “granska”. Hela denna självspelande konstruktion är per definition ett “jävsförhållande” som strider mot statsbidragsvillkoren. Det är en skyddad verkstad inkapslad från extern granskning.
Själva konstruktionen Studieförbunden i samverkan, som är en bransch och intresseorganisation, väcker också frågan om detta verkligen är en statsbidragsberättigad organisation enligt Folkbildningsrådets kriterier? Varför ligger inrapporteringssystemet “Gustav” på Studieförbunden i samverkan och inte hos Folkbildningsrådet som borde ha full insyn och access för att kunna slå i systemet över alla deltagare i studieförbunden och därigenom identifiera anomalier?
Statsbidrag som fördelas till all annan myndighetsverksamhet är åtföljda av strikta regler och uppföljning och transparens genom offentlighetsprincipen. Vår fråga till riksdagspolitikerna och Folkbildningsrådets styrelse är varför ni fortsätter acceptera ett så bristfälligt självgranskningssystem med misstankar om jäv och korruption när så omfattande fusk förekommer? Dagens ordning är som att sätta räven som vakt vid hönshuset. Skattebetalare och folkbildningsidén förtjänar bättre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar