ledig

Kaaba – muslimernas heliga sten

 

Vi kristna har korset som kultsymbol.

Jag har ett guldkors på kavajslaget och ett träkors i kedja runt halsen.

Jag har kors på väggarna hemma och i bilen.

Jag dyrkar inte korset men det är mitt interface.

Muslimerna har sin heliga svarta sten i Kaaba i Mecka.


Wiki: Den svarta stenen

Den svarta stenen (arabiska: الحجر الأسود al-Hajar-ul-Asswad) är ett muslimskt vördnadsobjekt, som enligt islamisk tradition kan dateras till tiden då religiösa påstår att Adam och Eva ska ha levt. Den utgör den östra hörnstenen i Kaba, muslimernas viktigaste helgedom till vilken de vänder sig i bön, i mitten av Masjid al-Haram i Mekka, Saudiarabien.[2] Stenen är cirka 30 centimeter i diameter och 1,5 meter ovan jord.[3]

När pilgrimerna som vallfärdat till Mekka går de sju varven runt Kaba, tawaf, som är en del av ritualen, försöker de, om det är möjligt, att stanna och röra vid eller kyssa den svarta stenen.[4] Om de inte kan nå fram till den pekar de istället mot den under varje varv de går runt Kaba.[5]

Ursprung och historia

Enligt den islamiska traditionen föll stenen från himlen för att visa Adam och Eva var de skulle bygga ett altare. Den var då ren och bländade vit, men har sedan dess svartnat på grund av de synder den absorberat genom åren.[6] Altaret och stenen sägs ha försvunnit under översvämningen på Nuhs tid och glömts bort. Abraham fann stenen på platsen för Adams altare som visats för honom av ärkeängeln Gabriel. Abraham sade till sin son Ismael att bygga templet Kaba och att i detta infoga den svarta stenen.[7]

Den urgamla hedniska stenkulten upptogs av islam som ritual och den svarta stenen tillskrevs ett övernaturligt ursprung. Några av Muhammeds följeslagare var kritiska till dyrkan av den eftersom de i den såg en kvarleva från den gammalarabiska hedendomen. Umar ibn al-Khattab berättar att han vid ett tillfälle i Mecka kyssste stenen, men sade: "Jag vet att du är en sten och att du varken kan göra nytta eller skada. Hade jag inte sett att Guds sändebud kysste dig hade jag aldrig kysst dig."[8]

Muhammed anses ha spelat en nyckelroll i den svarta stenens historia. År 602, innan han fått sina första profetiska uppenbarelser, befann sig Muhammed i Mekka under en återuppbyggnad av Kaba. Man hade temporärt flyttat den svarta stenen medan man uppförde en ny byggnad. Muhammed avgjorde ett gräl mellan några klaner i Mecka om vilken av dem som skulle få sätta tillbaka stenen på sin plats. Hans lösning var att alla klanernas äldste gemensamt fick lyfta hörnstenen på ett tygstycke, varefter Muhammed placerade stenen på dess slutgiltiga plats.[9][10]

Den svarta stenen stals i januari 930 av qarmater, som tillhörde en persisk ismailitisk sekt, som tog stenen till staden Hajar i nuvarande Bahrain. Enligt den iranske historikern Ata Malik Jovayni, författare till Tarikh-e Jahangoshay-e Jovayini, ett historiskt verk om ismailiterna, fick abbasiderna betala en hög summa 23 år senare för att få stenen som slagits i sju bitar återbördad till Mekka.[11]

Källor

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia.

^ ”The Prophet of Islam - His Biography (engelska)”. usc.edu. Arkiverad från originalet den 21 juli 2006. Läst 1 augusti 2006.

^ Sheikh Safi-ur-Rahman al-Mubarkpuri (2002). Ar-Raheeq Al-Makhtum (The Sealed Nectar): Biography of the Prophet. Dar-us-Salam Publications. ISBN 1-59144-071-8

^ SaudiCities - The Saudi Experience. ”Makkah - The Holy Mosque:The Black Stone (engelska)”. Arkiverad från originalet den 27 maj 2006. Läst 1 augusti 2006.

^ Elliott, Jeri (1992). Your Door to Arabia. ISBN 0-473-01546-3

^ Mohamed, Mamdouh N. (1996). Hajj to Umrah: From A to Z. Amana Publications. ISBN 0-915957-54-X

^ Shaykh Tabarsi, Tafsir, vol. 1, s. 460, 468. Citerad i översättning av Francis E. Peters, Muhammad and the Origins of Islam, p. 5. SUNY Press, 1994. ISBN 0791418766

^ Cyril Glasse, New Encyclopedia of Islam, s. 245. Rowman Altamira, 2001. ISBN 0759101906

^ Firestone: Journeys in Holy Lands. 1990, S. 92

^ Guillaume, A. (1955). The Life of Muhammad. Oxford: Oxford University Press s. 84-87

^ Saifur Rahman al-Mubarakpuri, översatt av Issam Diab (3 december 1979). ”Muhammad's Birth and Forty Years prior to Prophethood (engelska)”. Ar-Raheeq Al-Makhtum (The Sealed Nectar): Memoirs of the Noble Prophet. Läst 4 maj 2007.

^ "Black Stone of Mecca (Islam)". Encyclopædia Britannica. Retrieved 11 May 2012.

Statsministern och trovärdigheten

När Morgan Johansson gör bort sig överraskar det mig inte för han är den främsta representanten för politisk aristokrati.

Han kan ljuga och mörka fritt utan att nyhetsjournalisterna vågar avslöja honom.

Statsministerns handel och vandel är en helt annan sak!

Statsministerns trovärdighet är nu, enligt min ringa mening, på samma nivå som Mona Sahlins.

Dan Eliasson och andra politruker kan göra som de vill eftersom de är impregnerade av den politiska adelns konsekvensimmunitet.

Regeringen avslutar 2020 med att öppet hånflina mot sjuka och vårdanställda.

År 2020 års sista dag kan sägas sammanfatta hela året med regeringen Löfven. Men inte som krönika utan som en återgivning av vad världens första feministiska regering lyckats prestera de senaste två veckorna. En arbetarledd regering som hånar sjuka och vårdanställda med sitt agerande in i det sista trots att Sverige uppvisar bland den högsta smittspridningen av Covid 19 i Europa.

Dagarna innan jul upprepade statsminister Stefan Löfven sin förmaning till det svenska folket i sitt jultal.

”Andra är beroende av ditt agerande, din ansvarskänsla. Vi har varit mer isolerade, men varje person har också varit en del av något större. Varje dag, varje vecka, hela det långa året 2020. Vi har alla varit tvungna att göra uppoffringar”.

Sjukvården i landet är idag hårt pressad. Flera regioner har infört krislägesavtal och vårdpersonal tvingas nu att jobba övertid för att klara av att ta hand om det stora antalet covidpatienter.

Att landets ledande politiker i det här läget inte följer råd och restriktioner är allvarligt, menar Johan Sand, anestesisköterska på Karolinska Huddinge, ett av de sjukhus som varit hårdast ansatta sedan april i år.

– Covid-iva är näst intill fullbelagd, varje patient som skrivs ut ersätts av någon ny som behöver intensivvård. Att vara minister och vara ute och shoppa nu – det är motsatsen till att vara en förebild, säger Johan Sand.

Flera sjuksköterskor och undersköterskor som Aftonbladet talar med menar att ministrarnas agerande riskerar att undergräva förtroendet för den svenska strategin.

Damberg kastas ut till vargarna – Statsministern gömmer sig

Regeringen för nu fram Mikael Damberg för att kommunicera regeringens beslut, sannolikt för att vare sig statsminister Stefan Löfven eller justitieminister Morgan Johansson skulle kunna genomföra en presskonferens utan att någon av deras beteenden skulle ifrågasättas.

Pressträffarna som Damberg kastats ut till journalisterna att hantera präglas ändå av att han tvingas försvara sina kollegors beteende.

Dambergs, och regeringens linje är att ingen av ministrarna Löfven, Johansson samt finansminister Magdalena Andersson och socialminister Lena Hallengren har gjort något fel när de brutit mot eller gjort medvetna avsteg från regeringens rekommendationer utan agerat på ett sådant sätt att de inte bidragit till trängseln i julhandeln eller på annat sätt riskerat bidra till smittspridning.

Dagarna efter att Magdalena Andersson avfotograferades i Sälen i en skidbod bröt ett större utbrott av Covid 19 ut just i Sälen vilket fick till följd arbetsgivaren SkiStar nu isolerat ett 30-tal anställda.

En tunn försvarslinje då att stanna hemma är det enda som inte bidrar till ökad trängsel. Så fort en person till går in i en butik, köpcenter eller skidbod ökar trängseln med en, eller fler personer som till exempel medföljande livvakter, till. Utanför flertalet butiker finns numera uppmaningar att minimera sällskapen som handlar det nödvändigaste till en.

Vare sig statsministerns eller justitieministerns livvakter hade heller inte något annat val än att utsätta sig för risk. Säkerhetspolisens livvakter är utbildade och utrustade för att skydda sina objekt mot synlig aggression av olika karaktär. Inte mot Covid 19.

Respekten för livvakternas hälsa präglas av samma respekt som regeringen visar vårdanställda.

Och riskerna med regeringens agerande är kanske inte den direkta smittspridningsrisk som ministrarna bidrar till. Det är förtroendet för ledarskapet.

Sofia Lindström, sjuksköterska vid Akademiska sjukhuset i Uppsala, kan sägas sammanfatta resultatet av regeringens agerande till Aftonbladet:

– Risken är att vi tappar förtroendet för politiker och att det här göder ett allmänt politikerförakt. Det har vi inte råd med just nu, vi behöver en stabilitet och behöver känna förtroende för dem som leder, säger hon, men påpekar att hon själv känner förtroende för politikerna.

En erfarenhet som finns även inom krigspsykologi. Soldater och stridande förband kan slåss mot en övermäktig fiende så länge de känner att de har ledningens och folkets förtroende. Men sviktar den politiska ledningens förtroende kollapsar i regel försvarsviljan.

Sverige är idag ett av de länder inom EU med högst smittspridning av Covid 19 enligt ECDC. Markant högre än de tidigare hårdast drabbade länderna Italien och Spanien och helt i nivå med Storbrittannien som vid midnatt till slut lämnar EU. Samtidigt visar den svenska regeringen föga intresse att själva bidra till att dämpa effekterna.

Det enda som kan rädda regeringens anseende

Regeringens agerande kan mest liknas vid ett hånflin mot den vårdpersonal som nu tvingas till att arbeta 48-timmarsveckor i tolvtimmarspass. Det mest remarkabla är att denna hånfulla inställning till vårdanställda kommuniceras av en arbetarledd regering. En socialdemokratisk regering.

Det enda som nu kan rädda anseendet för regeringen som kollektiv och ministrarna Löfven, Andersson, Johansson och Hallengren (som enligt uppgift även hon brutit mot anvisningarna) är att vaccineringsprogrammet fungerar klanderfritt samt att det markant lättar på trycket i vården.

Idag finns det få tecken på att detta skulle inträffa. Den svenska regeringen har sedan i mars inte visat att de utnyttjat tiden de fått genom tillfälliga åtgärder. Detta framgår i lagrådets remisssvar till den tillfälliga pandemilagstiftningen. Lagrådet kritiserar regeringen för senfärdigheten och att arbetet i onödan präglats av tidspress.

Till skillnad från Danmark införde aldrig Sverige en separat struktur för att testa befolkningen. Idag har varje dansk testats för Covid 19 1,7 gånger i snitt. Motsvarande siffra för Sverige är 0,4. Danmark, Norge och Finland införde tidigt aktiv smittspårning vilket slår igenom i spridningstakten. Motsvarande struktur skulle kunna införas för att vaccinera befolkningen. Danmark har nu erfarenheter som kan vara avgörande för att skydda befolkningen.

Sverige saknar dessa.

Israel har visat att detta är genomförbart. Med kvälls- och nattöppna vaccinationscenter klarar Israel idag av att vaccinera upp till 100 000 personer per dygn. I söndags slogs ett nytt rekord med 99 000 vaccinerade under ett dygn och Israel närmar sig nu en halv miljon vaccinerade och kan nu gå över till att börja vaccinera enskilda prioriterade yrkesgrupper. Näst i tur står nu lärare efter att vårdpersonalen och riskgrupperna börjat bli klara.

Vilken väg regeringen Löfven, världens första feministiska regering ledd av en riktig arbetare, väljer att gå återstår att se. Men att det nya året skulle innebära en attitydförändring i grunden är inget som ligger i korten för närvarande.

Black swan – Red canary – Covid-19

2020 isn’t a black swan — it’s a yellow canary

“Calling 2020 a black swan takes away from the fact that COVID-19 and the misinformation surrounding it were utterly predictable.”

Some of the early rumblings of change in the global journalism field came in February, when the International Journalism Festival — a favorite on the circuit as much for its quality panels as for its prime location in Perugia, Italy — announced its cancellation. On March 10, NICAR, the preeminent annual gathering of data and computational journalists, announced that an attendee had tested positive. The next day, March 11, the WHO declared that Covid-19 was a pandemic, and our sense of normalcy turned upside down, forever marking a Before Times and a Groundhog Day present.

We often need metaphors to help us grasp such an unusual world event. So far, it’s become common to call 2020 a black swan event, a term popular in economic circles thanks to the work of options trader Nassim Nicholas Taleb. It’s helpful to read how he defines a black swan:

First, it is an outlier, as it lies outside the realm of regular expectations, because nothing in the past can convincingly point to its possibility. Second, it carries an extreme impact. Third, in spite of its outlier status, human nature makes us concoct explanations for its occurrence after the fact, making it explainable and predictable.

But calling 2020 a black swan takes away from the fact that Covid-19 and the misinformation surrounding it were utterly predictable. Indeed, nearly two years ago, Atlantic writer Ed Yong pointed out that the U.S. — and, as we’ve learned, the world — was not ready for a pandemic. As early as 2017, the Pentagon was aware of the risks. The film Contagion — shot in 2011 and depicting a global pandemic and its effects on common people and institutions alike — feels eerily prescient, but is only predictive because it’s based on solid science about pandemic risk.

This time last year in Nieman Lab, just days before Dr. Li Wenliang began suspecting a novel coronavirus had begun circulating, I warned that the internet is a powerful vector of disease, referencing my co-writing on misinfodemics a year prior with public health scientist Nat Gyenes.

Look around and we see that the devastation we’ve seen this year wasn’t a black swan at all. This year is what policy analyst Michele Wucker called a gray rhino event: “obvious, visible, coming right at you, with large potential impact and highly probable consequences.”

I could stop there, but the moral outrage of 2020 deserves more, even though no amount of words can capture the suffering of this year. I’ve consoled too many friends and family over video chat, unable to hug them or even sit with them in person, to let this be a simple prediction with straightforward ideas and answers.

In the time it will take you to read this article — about 6 minutes, by my count — at least 24 people will have died from COVID-19. They will join some 1.5 million people around the world who have died agonizing deaths, unable to see their loved ones or even say final words.

The skies are red, the Amazon is on fire, the oceans are flooding, 270 million people face famine and 26 million Americans alone are going hungry. We’re still unable to casually spend time with other people, and we walk out the door with masks. An American coup attempt is getting less attention than it deserves, as are the ongoing genocide of the Armenian people, the further isolation of the Rohingya, the erasure of Uighurs, and the forced sterilizations of people in the United States.

All this in the context of a historic market rally, with the Dow Jones soaring past 30,000 as our attention economy makes kings of the already wealthy technological class, while those at the bottom of society are cast down to even lower rungs.

These inequities and atrocities aren’t separate from Covid-19; they’re deeply intertwined with the disease. Consider the words of health journalist Sonia Shah in a cover story for The Nation:

It’s time for a new story, one that more accurately captures the reality of how contagions unfold and why. In this story, pandemics would be cast as both a biological reality and a social phenomenon shaped by human agency. And the coronavirus, if cast as any kind of monster at all, would be a Frankenstein’s monster: a creature of our own making.

We, after all, created the world in which SARS-Cov-2 evolved, one in which our industry has swallowed up so much of the planet that microbes from wild animals easily slip into livestock and humans. We created the society of overcrowded prisons and nursing homes staffed by underpaid employees who must work in multiple facilities to make ends meet; in which employers force their workers to labor on meatpacking lines even if they’re sick; in which asylum seekers are crammed into detention centers; and in which people living in hard-hit cities like Detroit lack access to clean water with which to wash their hands.

2020 is not our swan, not our rhino. It’s our canary.

The phrase “canary in a coal mine” comes from the fact that canaries — which are more susceptible to methane than human beings — were brought to mines as an early warning system. If the canary died, it meant methane was leaking, and that the miners needed to evacuate immediately. The canary was an indicator that something was structurally wrong, a sign of greater danger.

Canaries come in many colors, but I like yellow and orange ones the most. A yellow canary event is like a flashing warning sign for more danger ahead. It is a signal that is itself disturbing, but to an expert is doubly so because of the conditions it reveals. It hurts vulnerable populations and systems first, in a highly visible way. And all the while, it exposes a structural weakness that will cause tremendous harm to everyone if allowed to continue.

COVID-19 is the yellow canary for the societal methane we’ve allowed to fester around us. It is a biological entity with sociological roots and geopolitical effects. And as it harms Black, Indigenous, and people of color and global south communities more than others, as it strikes the elderly and the infirm and the underpaid and refugees and migrants. And as the response becomes politicized, we are reaping the visible consequences of decades of neglect.

Even then, there’s hope, because we can no longer ignore reality. Pandemics are times of societal change and upheaval, a time of forced reflection for those fortunate enough to survive. Take, for example, the Black Lives Matter movement. It has been going strong since at least 2013, when the hashtag was coined by Patrisse Cullors in response to a social media post made by Alicia Garza, who lamented the trial outcome in the Trayvon Martin case.

So why the unprecedented global attention in 2020, seven years later? There was the egregious violence of George Floyd’s death, yes, but it’s not a coincidence that the outrage reached a new level, this year of all years, shortly after shelter-in-place orders loosened around the country.

As Opal Tometti, one of the movement’s co-founders, noted in The New Yorker, the entire country had been sitting in our homes, contemplating death and inequality:

And so my belief and my view of these protests is that they are different because they are marked by a period that has been deeply personal to millions of Americans and residents of the United States, and that has them more tender or sensitive to what is going on.

People who would normally have been at work now have time to go to a protest or a rally, and have time to think about why they have been struggling so much, and they are thinking, This actually isn’t right and I want to make time, and I have the ability to make time now and make my concerns heard. So I think it is markedly differently in terms of the volume of demands we are hearing.

Without our usual distractions and jet-set life, the international journalism community has a unique and rare opportunity to re-evaluate what allowed suffering at this scale to happen in the first place — and why our attention economy is ill-equipped to cast a spotlight on systemic problems until they are undeniably present.

We have a rare opportunity to start making structural changes in our newsrooms, our business models and funding incentives, our ways of operating.

We can start by abandoning the elitism that guides so much of journalism today and put money behind the calls for racial justice, making room to center the most marginalized by hiring journalists of color, journalists from the global south, journalists who are queer, trans, and disabled, and giving them leadership roles.

We can diversify funding streams so we are less dependent on attention economics and advertising as the guiding force behind so much of our storytelling platforms and technologies.

We can trust our audiences to understand complexity, rather than shy away from it, and tell the deeper stories of the interconnected systems that shape our daily lives.

We can reimagine an internet where we scale up human rights and civics, not just data, profit, and infrastructure.

When miners see a dead canary, they know it’s time to evacuate. But if 2020 has taught us anything, it’s that there’s nowhere else to run. There is nowhere on earth unaffected by Covid-19, racial and gender injustice, economic inequality, and climate change. Those of us still alive and healthy must honor those who have passed by facing this reality, articulating the underlying causes, and doing our best to change them. These times demand that we engage with the heartbreak of our current world bravely and compassionately. These times demand that we say that even while the end of the pandemic is in sight, going back to normal is not, because “normal” is what got us here.

It’s so hard to make predictions these days, but one thing I can confidently predict is this: If by this time in 2021, we’re celebrating a return to normal, we will have failed at our jobs.

DN mörklägger

Mörkade DN omfattande sexövergrepp mot unga flickor?

AV JONATHAN LUNDBERG | 29 DECEMBER 2020

I centrala Stockholm blir unga flickor omringade av män som tafsar på deras bröst och rumpor, men i medierna är det knäpptyst. Ett halvår senare exploderar en allvarlig anklagelse på nätet – att Dagens Nyheter känt till övergreppen, men mörkat dem.

Vad hände egentligen, den där augustiveckan 2015? Kvartal publicerar ett kapitel ur journalisten Jonathan Lundbergs bok ”Sverigevänner”, där Dagens Nyheter bemöter anklagelserna i en lång intervju – och medger att det blev fel.

I början av augusti 2015 arrangerar Stockholms stad sin musikfestival We Are Sthlm. Det ska vara ett tryggt, alkoholfritt event som avslutar barnens sommarlov. Det är också ett sätt för stadens vuxna att komma i kontakt med de unga, bygga förtroende och visa att man finns där för dem. Därför är festivalen fylld av ordningsvakter, poliser och fältassistenter.

Det är varmt, barnen är sommarklädda, det serveras sockervadd. Men tryggheten är bara en dimridå. Sedan flera år tillbaka har festivalen präglats av grova sexuella övergrepp. I stället för att varna barnens föräldrar har man diskuterat övergreppen på interna möten. Med fler poliser, mer bevakning och mer värdegrundsarbete ska festivalen bli trygg igen.1

Men under de fem kvällarna i augusti 2015 blir övergreppen värre än tidigare år. Attackerna börjar redan första dagen. I publiken framför festivalens stora scen omringas unga flickor och barn utav grupper av okända män. Majoriteten av offren är mellan tretton och sexton år gamla. Flickor kommer gråtande ur folkmassan, letar upp polistältet och berättar att männen tagit på deras bröst, rumpor och försökt kyssa dem mot deras vilja. Några av dem har fått fingrar nedstoppade i sina trosor. De berättar att de protesterat och gråtit, men att övergreppen fortsatt.

Trakasserierna är så omfattande att polisen ger upp försöken att fånga männen efter att de tafsat. I stället försöker man avvisa män som beter sig misstänkt, redan innan överfallen sker. Under de fem dagar som festivalen pågår avlägsnas nästan trehundra personer från området.2

Men efter festivalen är det knäpptyst. Ingen tidning skriver om vad som hänt. Sveriges Radio gjorde ett inslag om festivalens kamp mot sexövergrepp en vecka tidigare, men nu görs ingen uppföljning. Polisen släpper en sammanfattning av festivaldagarna. Där står:

“Det har varit förhållandevis få brott och få omhändertaganden med tanke på deltagarantalet.”

Världen snurrar vidare och barnen går tillbaka till skolbänken.

Fyra månader senare, under nyårsnatten, sker en rad liknande övergrepp runt om i Europa. Unga kvinnor omringas av män i de folkmassor som bildats vid tolvslaget. Männen för in händerna i deras underkläder, tafsar och försöker kyssa dem. Rapporterna kommer från så skilda platser som Helsingfors, Hamburg och Kalmar. I Köln är problemen som värst, med rapporter om hundratals kvinnor som utsatts för sexuella övergrepp och blivit rånade av män vid stadens centralstation.

Berättelser om vad som hänt dyker först upp på facebooksidan Nettwerk-Köln. Därefter sprids filmer på Youtube. De är skakiga och suddiga. Telefonen som filmar tappas i marken. Den plockas upp och tappas igen. Man ser händer som tvingar sig in under kläderna, en hand griper tag om en kvinnas bröst, hon gråter.

Men i medierna är det tyst i flera dygn. Trots att bilder och filmer av övergreppen finns överallt i sociala medier rapporterar ingen redaktion om vad som hänt. Även polisen lägger locket på. Någonting gör dem särskilt försiktiga.

Dagen efter är SVT först av de svenska medierna med att rapportera om övergreppen. Rubriken är “Stökigt i Köln”.

Tre dagar senare, den 4 januari, skriver tyska medier om övergreppen. I Sverige gör de så kallade “alternativa medierna” Avpixlat och Fria Tider detsamma. Fria Tider skriver att tyska kvinnor “fick löpa sexgatlopp mellan upp till 1.000 arabiska män som ropade ‘hora’ och ‘knulla, knulla’”.3

Rubriken är “Jättelik asylmobb gick till sexattack mot minst 35 kvinnor på tågstation”.

Några av de utsatta kvinnorna beskriver män med ett “nordafrikanskt utseende”. Uppgifterna får stor spridning på internet. Där beskylls de traditionella medierna för att skydda gärningsmännen.

Dagen efter är SVT först av de svenska medierna med att rapportera om övergreppen. Rubriken är “Stökigt i Köln”. Vid det här laget har läsarna av alternativa medier fått uppgifter om “upp till tusen män” med “nordafrikanskt utseende” som låtit tyska kvinnor “löpa sexgatlopp”. Kritiken mot SVT:s rubrik blir dräpande. Det tolkas som ännu ett bevis för att de traditionella medierna försöker skydda gärningsmännen.

Samma dag skriver nyhetsbyrån TT en artikel om övergreppen, då de bekräftas av Kölns borgmästare. I samband med det rapporterar resten av Sveriges större medier samma nyhet, med skarpare rubriker än SVT.

Den 7 januari ryter Dagens Nyheter ifrån i en huvudledare:

“Både polis och traditionella medier väntade ovanligt länge med sin rapportering om händelserna. Polisens tystnad är, med den kunskap vi har i dag, svårförklarlig.”4

Ledarskribenten riktar en känga mot SVT:s rubrik. Det finns en tendens hos medier att vara extra försiktiga med nyheter som kan “slå mot utsatta grupper” – men i Köln var det de kvinnliga offren som var utsatta, menar skribenten. Texten fortsätter:

“Tystnad är nästan aldrig ett svar. Nyheter kommer fram ändå. Om de traditionella medierna inte gör sitt jobb bra kommer någon annat att göra det – mycket sämre. Tystnaden, om än aldrig så välvillig, öppnar fältet för ryktesspridning, lögner och fördomar som florerar fritt.”

Ledarskribenten riktar också hård kritik mot de alternativa medierna, som beskrivit tusen gärningsmän utan att ha fått detta bekräftat. Det ska senare visa sig handla om cirka hundrafemtio misstänkta män.5

Två dagar senare skriver DN:s kriminalreporter Lasse Wierup en kommentar till attackerna. Han kopplar samman övergreppen i Köln med attackerna mot unga flickor under festivalen We Are Sthlm 2015.6

Det väcker en diskussion på nätet. Vad hände på We Are Sthlm? Vad vet DN om detta? Det är nämligen första gången dessa övergrepp nämns i svensk press.

I sin text beskriver Wierup hur flickor i centrala Stockholm attackerats av grupper av män och pojkar som omringat, tafsat och gnidit sig mot dem. Under en enda kväll avlägsnades ett nittiotal män från festivalen, skriver han.

Uppgifterna kommer från en poliskälla.

“En av de poliser som deltog i insatsen, och fick lägga mycket tid på att stötta de drabbade tjejerna, säger att saken betraktades som känslig. Killarna som skickades iväg bedömdes nämligen till övervägande del vara ensamkommande nyanlända”, skriver Lasse Wierup.

Polisen ska alltså ha tystat ner brotten av hänsyn till den utsatta grupp som gärningsmännen bedömdes tillhöra.

“Varför de omfattande sextrakasserierna mitt i centrala Stockholm, med något litet undantag, hamnade i medieskugga är för mig oklart. Men blotta misstanken om att övergreppen ansetts som besvärliga att beskriva innebär ett svek mot de drabbade”, skriver Lasse Wierup.

Övergreppen blev aldrig en artikel i Dagens Nyheter. Sedan skulle det ta nästan fem månader innan psykologens tips visade sig stämma.

Dagen efter får Chang Frick, chefredaktör för sajten Nyheter Idag, ett tips. Det kommer från en psykolog som besökt We Are Sthlm under sommaren. Han är upprörd över Lasse Wierups text. Han tipsade nämligen DN:s ledarskribent Hanne Kjöller om övergreppen redan i augusti.

Måndagen den 17 augusti 2015, två dagar efter festivalen, talade psykologen med Kjöller i telefon. Han sa att unga flickor blivit utsatta för trakasserier och att ett stort antal män blivit omhändertagna.

– Hon blev mycket intresserad och lyssnade, tills jag berättade att samtliga omhändertagna killar och män var ensamkommande från Afghanistan och Syrien. Jag uppfattade att hon ändrade tonläget. Men hon sa också att hon skulle kontakta polisen, berättar han för Nyheter Idag.

Eftersom psykologen arbetat med polismyndigheten, lämnade han numret till en polis som varit på plats. Chang Frick får tag i denna polis, som berättar att han och hans kollegor “fick omhänderta ett stort antal unga män som förgripit sig sexuellt på tjejer, till stor del ensamkommande flyktingbarn från Afghanistan”. Detta ville han berätta för DN:s reporter Hanne Kjöller, som inte ville lyssna, menar han.

– Hon skickade ett sms till mig en gång, det var precis i början där hon skrev att hon söker mig, att hon gärna pratar. Efter det försökte jag få kontakt med henne och det var då det liksom inte funkade. Hon svarade någon gång, sa att hon skulle återkomma, men det blev aldrig något. Hon var intresserad av det i en halv dag eller en dag, sen bara var hon inte på längre, säger polisen till Chang Frick.

Övergreppen blev aldrig en artikel i Dagens Nyheter. Sedan skulle det ta nästan fem månader innan psykologens tips visade sig stämma.

Efter att ha talat med psykologen och polisen bestämmer sig Chang Frick för att själv ringa Hanne Kjöller. Han berättar att psykologen upplever att hon mörkat nyheten om övergreppen. Frick frågar hur hon ställer sig till en sådan anklagelse.

– Det tänker inte jag svara på. Nej, nej, nej, jag vill inte prata med dig, säger Kjöller i det inspelade telefonsamtalet.

Lördagskvällen den 9 januari 2016, klockan 23:40, publiceras ett långt reportage i Nyheter Idag:

Så mörkade Dagens Nyheter omfattande sexövergrepp i centrala Stockholm7

Det slår ner som en bomb på internet.

Sverigedemokraterna delar Chang Fricks artikel på partiets Facebooksida. Under det första dygnet har texten en halv miljon unika läsare, en siffra som vore hög även för Sveriges största tidningar. Under natten startas en tråd på Flashback som på kort tid får fler än tretusen inlägg.8

Chang Frick är själv aktiv i tråden under användarnamnet NyheterIdag. Där svarar han på frågor om publiceringen och lovar att mer ska komma. Fria Tider följer efter Fricks publicering med sin egen artikel “DN mörkade sexmobb i Kungsträdgården”. Avpixlat gör detsamma.

På Flashback diskuteras huruvida Opitz, eller rent av DN:s chefredaktör Peter Wolodarski, själva har varit inblandade i en komplott för att mörka nyheten.

Dagen efter har anklagelserna mot DN spridit sig långt utanför den alternativmediala sfären. På sociala medier kräver etablerade debattörer och politiker att tidningen ska svara på anklagelserna. Caspar Opitz, redaktionschef för Dagens Nyheter, skriver därför en kolumn. Han nämner inte Nyheter Idag vid namn, utan skriver istället “i en text som sprids på internet”.9

Han ställer frågor till sig själv, som han därefter besvarar.

– Uppgifterna om att DN skulle ägna sig åt mörkläggning är lögnaktiga: en så viktig sak som att unga kvinnor utsätts för systematiska övergrepp är en självklar nyhet för DN att rapportera om, skriver Opitz.

Varför skrev ni inte om det i somras då?

– I våra regelbundna kollar med polisen och andra kanaler och källor fick vi i somras ingen bekräftelse på dessa ofredanden. Tvärtom lät polisen meddela att det varit relativt lugnt på festivalen – i stark kontrast till de rapporter som vi fått fram nu.

Caspar Opitz hävdar att tidningen bara hade kontakt med en källa, psykologen, som ville vara anonym. I stället för att lugna kritikerna på internet, får det motsatt effekt. Chang Frick har ju pratat med en polis, som menar att DN varit i kontakt med honom och att han bekräftat övergreppen på festivalen. Det går inte ihop med det som Caspar Opitz påstår.

Nu går anklagelserna från att handla om Hanne Kjöller, till att handla om en större konspiration. På Flashback diskuteras huruvida Opitz, eller rent av DN:s chefredaktör Peter Wolodarski, själva har varit inblandade i en komplott för att mörka nyheten.

Samtidigt publicerar Dagens Nyheter en egen artikel om We Are Sthlm:

Polisen mörkade övergrepp på festivalen10

Rubriken liknar Chang Fricks, men är nu riktad mot polismyndigheten. Uppgifter till DN visar att polisen känt till de omfattande sexattackerna, men tystat ner dem i kontakten med media. I artikeln publiceras polisens interna rapporter från festivalen, som reportern Lasse Wierup kommit över. Där skriver polisens insatschef, onsdagskvällen den 12 augusti 2015:

“Problematiken med yngre män som gnuggar sig mot småflickor i publikhavet återkom som tidigare år.”

Dagen efter tvingas fyrtiotre personer bort från området. Insatschefen skriver:

“Trots det förhållandevis lilla publikhavet ofredades flera flickor genom att pojkar och män gjorde sexuella antastningar i skydd av publikhavet.”

Han fortsätter:

“En stor problemgrupp under kvällen har varit ett ungdomsgäng om ca 50 personer. Dessa är så kallade ensamkommande flyktingungdomar, företrädesvis från Afghanistan. Flera ur gänget greps för sexuella ofredanden. Gänget stod också för merparten av bråken under kvällen, bland annat då en målsägande fick armen avslagen. Gänget återkommer varje kväll och de gripna släpps ut ganska snabbt efter införandet.”

Problemen är nu så stora att polisen överväger att dela upp publiken i två, där den ena halvan består av killar och den andra av tjejer. De avstår, eftersom de vill att flickorna ska kunna stå tillsammans med sina pojkvänner.11

Under fredagen fortsätter övergreppen:

“Även denna kväll var det många yngre män som uppträdde dåligt i publikhavet.”

På lördagen, då festivalen avslutas, är läget lika illa:

“Som det varit tidigare kvällar när det var stora publiksamlingar framför den stora scenen anmäldes flera sexuella ofredanden.”

Under veckan polisanmäls tjugo fall av sexuellt ofredande. Polisen bedömer att det bara är en liten del av de övergrepp som ägde rum. I ett av dem beskrivs en äldre, svensk man som fotograferat lättklädda flickor i smyg. I de andra nitton är tillvägagångssättet identiskt. Flickor mellan tretton och sexton år har angripits av män som tafsat på deras bröst, rumpor, underliv och i några fall försökt knäppa upp deras byxor. I samtliga fall, utom två där det saknas signalement och ett där förövaren beskrivs som “svart kort hår, ljus i hyn”, uppger flickorna att gärningsmännen var av utländsk härkomst.12

När DN konfronterar polisen med dessa uppgifter står myndigheten svarslös. De står i bjärt kontrast till det pressmeddelande som släppts, där festivalen beskrivits som lugn.

– Vi borde absolut ha skrivit och berättat om det här, tveklöst. Varför det inte skedde vet jag inte, säger Stockholmspolisens presschef Varg Gyllander.

Poliser som Dagens Nyheter talar med menar att de utpekade gärningsmännen är orsaken till att brotten tystats ner.

– Det här är en öm punkt, vi vågar ibland inte säga som det är för att vi tror att det spelar Sverigedemokraterna i händerna. Vi får ta på oss det här inom polisen, säger Södermalms polischef Peter Ågren till DN.

Senare förnekar Ågren att han sagt så, i en intervju med Nyheter Idag.13

Nyheten om polisens mörkande toppar alla stora svenska tidningar. Aftonbladet, Expressen och Svenska Dagbladet ställer sina egna frågor till polisen, pratar med de utsatta flickorna, intervjuar festivalens arrangörer och talar med ideella organisationer som varit på plats. Alla har känt till övergreppen.

Det får Staffan Dopping, då känd som tidigare SR-reporter och senare medarbetare hos Kvartal, att rikta en hård känga mot medierna. Med stöd i Nyheter Idags anklagelser mot DN säger han till Dagens Media:

– Polisens mörkande som argument faller ganska platt när uppföljningsartiklar visar hur kända och utbredda händelserna varit. Det går inte ihop helt enkelt.

Han konstaterar att journalister måste fråga efter information, inte lita på att polisen ger den till dem.

– Det är inget annat än pinsamt att medierna nu står fast vid att polisen inte serverade en bekräftelse på silverfat, säger Dopping.14

Fältassistenten Martin Eidensten kritiserar såväl polis som medier. Han menar att trakasserierna varit välkända bland dem som jobbat med festivalen.

“Att ingen tidning skrev om detta redan i somras trodde jag (sorgligt nog) berodde på att det var för vanligt. Att de inte prioriterades. Som det sällan gör. (…) Inte att polisen mörkade. Det känns så orimligt. Det. Var. Inte. Hemligt”, skriver han i en debattartikel i Aftonbladet.15

Den som får sina nyheter från internet kommer inte förstå världsbilden hos den som får sina nyheter från traditionell media och tvärtom.

Under dessa stökiga dagar i januari 2016 skriver svensk press nästan fyrahundra artiklar som handlar om We Are Sthlm. Bara två handlar om Nyheter Idags anklagelser mot DN. Ytterligare några nämner rykten på sociala medier och “hatsajter”, där Nyheter Idags artikel indirekt nämns.

Men på sociala medier, Flashback och i de alternativa medierna kretsar det mesta kring DN:s skuld, mycket lite kring polisens. Det är som två separata världar. Den som får sina nyheter från internet kommer inte förstå världsbilden hos den som får sina nyheter från traditionell media och tvärtom.

En del av dem som upprörs väljer att fokusera direkt på DN:s Hanne Kjöller som tog emot tipset om övergreppen. I kommentarsfält på Facebook angriper de henne:

“Ni ser ju hur fanskapet ser ut på utsidan! Hur fan ser det då ut innanför!?”

“Rape her and then ask”

“Hoppas att en skägging sätter på henne ordentligt!!”

“Jävla Pk idiot skulle behöva träffa några negrer så hon fick vad hon har saknat att bli berikt påsatt.JÄVLA subba”

“Varför har vi inte dödsstraff längre!? Sådana här Dumhuvuden är ju inget vi behöver ha!”

Mängden hat leder till att Hanne Kjöller tvingas fly utomlands med sin familj, flytta från sin bostad och skaffa skyddad identitet.

Chang Frick tar avstånd från hatet och hoten, men står fast vid att hans anklagelser mot Dagens Nyheter är riktiga. Han ber det svenska journalistförbundets tidning Journalisten att granska källorna i hans artikel. Där får han ingen respons. Det får han däremot hos den norska motsvarigheten, som även den heter Journalisten.

Den norske reportern Helge Ögrim går igenom Chang Fricks material och talar med den psykolog och den polisman som Dagens Nyheter ska ha talat med i augusti. Han beskriver deras vittnesmål som trovärdiga. Det borde ha varit mycket lätt för DN att bekräfta övergreppen, berättar polisen för Ögrim. När Helge Ögrim ber Dagens Nyheter berätta sin sida av historien, svarar Caspar Opitz att han inte har tid. Han avslutar mejlväxlingen med Ögrim: “du får själv välja om du vill citera anklagelser från en högerpopulistisk hatsajt eller inte”.

Några dagar senare publiceras artikeln om DN:s “mörkande” i norska Journalisten:

Övergrepp mot unga flickor – ett halvt års tystnad i svenska medier16

Granskningen ger stöd åt Chang Fricks anklagelser. Trots det nämns de fortfarande inte i svensk press, mer än som “rykten på nätet”. Däremot får artikeln stort genomslag i den alternativa nätmiljön. Nyheter Idag går i bräschen genom ytterligare publiceringar:

DN lägger skulden för mörkläggning på polisen – Polisman: “Det är ju bullshit”

SMS:et avslöjar: Så ljuger Dagens Nyheter om mörkläggningen av sexövergreppen

Okänd poliskälla lämnade ut interna dokument om sexövergreppen till DN

Nyheter Idag skriver åtta artiklar om anklagelserna mot DN. Fria Tider skriver fjorton. Avpixlat skriver ytterligare fler.

På internet etableras bilden av att de traditionella medierna nu gått samman i en gemensam krishantering mot Nyheter Idag. Annars borde de konkurrerande tidningarna ställa kritiska frågor till Dagens Nyheter såsom norska Journalisten gjort, resonerar man.

I de etablerade medierna beskrivs Nyheter Idags rapportering som ett drev. Där tas anklagelserna mot DN bara upp i åsiktstexter, inte i journalistiskt material.

Expressens chefredaktör Thomas Mattsson skriver att “det är rätt sorgligt att hatsajter och främlingsfientliga opinionsbildare försöker kidnappa en så allvarlig sak som kvinnovåld och sexövergrepp.”17

Under rubriken “Ryska propagandametoder sprider sig i Sverige” skriver hon att “vanliga borgerliga, tyckare och politiker” nu länkar till “en av högerpopulistkretsarnas stora propagandasajter”.

I Sydsvenskan sågar tidningens politikreporter Olle Lönnaeus Nyheter Idags artikel. “Till skillnad från skvallersajter på nätet rapporterar seriösa medier inte om lösa rykten”, skriver han.18 Aftonbladets Oisín Cantwell instämmer i att DN:s förklaring är trovärdig.19 Aftonbladets Fredrik Virtanen skriver om Nyheter Idag på ledarplats och konstaterar att “drevet är ett demokratihot”.20

Svenska Dagbladets Isobel Hadley-Kamptz tar ett strypgrepp på Chang Frick och Nyheter Idag. Under rubriken “Ryska propagandametoder sprider sig i Sverige” skriver hon att “vanliga borgerliga, tyckare och politiker” nu länkar till “en av högerpopulistkretsarnas stora propagandasajter”. Hon menar att Nyheter Idags anklagelser mot Dagens Nyheter påminner om hur Ryssland skakar om demokratiska samhällen genom ryktesspridning på nätet.21

I svenska Journalisten intervjuas DN:s Caspar Opitz. Han får frågan om hur svenska redaktioner ska bete sig när “högerextrema/alternativsajter sätter igång sådana här drev”.22 Journalistens chefredaktör Helena Giertta skriver en egen åsiktstext på ämnet, under rubriken “DN-drevet är en attack mot oss alla”.23 Hon skriver att påståendet om DN:s mörkande är ett exempel på hur högerextrema och invandringsfientliga krafter arbetar för att slå mot de oberoende medierna.

“Drevet mot Dagens Nyheter var ett typexempel på hur de arbetar. Genom att misstänkliggöra tidningen för att mörka, kan man sedan attackera alla journalister. Att det sedan visade sig att det snarare var polisen som mörkat, hindrade inte konspirationerna.”

I kommentarsfältet under artikeln skriver hon att Nyheter Idag är att beteckna som en propagandasajt. När SVT arrangerar paneldebatt om anklagelserna mot DN, är Chang Frick inte inbjuden. Där kallas hans artikel för en konspirationsteori.

Uppslutningen är total. I de traditionella medierna tar man totalt avstånd från Nyheter Idags publicering. På andra sidan ifrågasätts den inte. Den som läser alternativmedier får istället fler rubriker i stil med:

Kritiken växer mot DN efter avslöjandet

Funktionären: Politiker och media mörkade sexbrotten – inte polisen

SVT:s attack på Nyheter Idag efter DN-avslöjandet: “Konspirationsteori”

Kanske mest anmärkningsvärt är att dessa världar inte vidrör varandra. Chang Frick blir inte intervjuad av någon tidning, som ställer kritiska frågor om hans text. Om Hanne Kjöller var ointresserad av berättelsen på grund av gärningsmännens bakgrund, varför sms:ade hon då polismannen fyra dagar efter att ha fått tipset? Polismannen som påstår sig ha sökt Hanne Kjöller, varför har han inte svarat på hennes sms i den chattruta som visas upp hos Nyheter Idag?

Det var snyggt krishanterat av DN. Jag hade inte väntat mig att de skulle sno min vinkel och skylla på polisen, säger Chang Frick.

Inom polisen görs under den kommande månaden en internutredning. Utifrån de uppgifter som myndigheten samlar in “går det inte att komma till någon annan slutsats än att påståendet om en polisiär mörkläggning i samband med We Are Sthlm är grundlöst”, skriver polisen i den avslutande rapporten.24

Övergreppen fanns inom räckhåll för medierna, menar man. De rapporter som insatschefen skrev varje kväll skickades till polisens mediecenter. Informationen fanns där, för de journalister som hade bett om den.

Så medierna har slagit sig fria från sitt ansvar eftersom polisen varit alltför lugnande i sina pressmeddelanden, polisen från sitt eftersom medierna kunde ha bett om mer information. Kvar står de unga brottsoffren vars historier försvunnit i bruset.

Att polisen slagit sig fria från ansvar i februari 2016 är en nyhet som går tyst förbi, då är storyn redan död – bara en månad efter att den toppat alla medier, då polisens skuld beskrivits som självklar. Vem som faktiskt burit ansvar för att flickornas historier tystats ner utreds aldrig.

Den 6 juli samma år anordnar Institutet för mediestudier en debatt under Almedalsveckan. Där diskuteras Chang Fricks anklagelser mot Dagens Nyheter och de alternativa mediernas betydelse, under parollen “Mörkar medierna? Om migration, misstro och mörkning”.

Längst fram i publiken sitter Chang Frick och lyssnar. Han har inte blivit inbjuden att delta i samtalet.

När jag nu, några år senare, frågar Chang Frick om hans publicering, står han fast vid den. Den var vattentät, menar han.

– Men det var snyggt krishanterat av DN. Jag hade inte väntat mig att de skulle sno min vinkel och skylla på polisen, säger han.

Frick är fortfarande övertygad om att DN mörkade historien på grund av politisk korrekthet. Några veckor senare intervjuar jag Hanne Kjöller och DN:s redaktionschef Caspar Opitz. I efterhand ser de att tipset borde ha hanterats annorlunda. Samtidigt är de kritiska till den vinkel som Frick valde.

– Hade han skrivit att DN har slarvat med ett tips, fine. Hade han skrivit att DN fick ett tips som vi hanterade dåligt, att vi borde gjort vårt jobb bättre, fine. Men anklagelserna om att det skett en aktiv mörkläggning är… jag vänder mig emot det kraftigt, säger Caspar Opitz.

Grunderna i historien är DN och Nyheter Idag överens om. Kort efter We Are Sthlm 2015 mejlades ett tips till Hanne Kjöller, som då var ledarskribent hos DN. Dagen efter ringde Kjöller upp tipsaren, som senare kallas “psykologen”.

Under ett åtta minuter och femtionio sekunder långt samtal berättade psykologen om de sexuella övergrepp som han sett på festivalen. Han beskrev också de utpekade gärningsmännens etniska ursprung.

Här går berättelserna isär. Enligt psykologen blev Hanne Kjöller då kall i rösten. Hon verkade plötsligt ointresserad, hävdar han. Caspar Opitz, som lyssnat på det inspelade samtalet, håller inte med.

– Om det finns en anklagelse om att journalister i Sverige inte vågar ta upp ämnen som berör invandring så måste jag säga att Hanne är den sista som väjer för svåra ämnen. Hon är minst PK av oss alla i så fall. Det pratades om att hon lät ointresserad så fort det nämndes afghaner. Det tycker jag är en tolkning som är helt… den känner jag inte igen överhuvudtaget.

I samtalet hänvisade psykologen till en bekant, en högt uppsatt polis, som varit på plats och kunde bekräfta hans uppgifter. Det är den polis som Nyheter Idag och norska Journalisten slår fast att Hanne Kjöller har pratat med. Här går berättelserna återigen skilda vägar.

Alla är överens om att Hanne Kjöller skickade ett sms till denna polis, fyra dagar efter att hon fått tipset:

“Söker dig. Ring gärna. Med vänlig hälsning, Hanne Kjöller, DN”

Till Nyheter Idag säger polisen att de sedan talade med varandra, han var angelägen om att berätta om övergreppen, men Hanne Kjöller var ointresserad. Sedan försökte han ringa Kjöller flera gånger under ett par dagars tid utan att få svar.

Till norska Journalisten säger han att medierna inte vill berätta sanningen om problem kopplade till invandringen.

– Man vill inte beskriva verkligheten som den är. Den är obekväm och överensstämmer inte med vad man har bestämt sig för. Det är som om propaganda rullas ut, säger polisen.

Men enligt Kjöller ljuger mannen. Hon lyckades aldrig få tag i honom. Polisen ringde henne inte efter sms:et och de har inte talats vid, säger hon. Som bevis har hon de loggar som förs från hennes arbetstelefon. När hon ringer ett samtal ut, spelas det in automatiskt. När ett samtal kommer in, registreras det i en databas. Även missade samtal syns där.

Där finns inget samtal från polisens nummer. När Kjöller några år senare ringer polisen och frågar varför han ljuger om att de pratat lägger han på luren i hennes öra.

– Sedan lyfts det fram som “beviset” hos Nyheter Idag. Beviset för vad då? Att jag fortfarande efter fyra dagar var intresserad? Visar det någonting så är det att den här polisen inte hörde av sig till mig. Mitt sms till polisen är avfotat nästan ett halvår efter att det är skickat, och där finns fortfarande inget svar från honom under det.

Hanne Kjöller menar att hon var intresserad av tipset, men lämnade ifrån sig det när polisen inte svarade. Hon lämnade det då till tidningens allmänredaktion, drygt en vecka efter att tipset om övergreppen kommit in.

Redaktionen ringde upp polismyndigheten i en rutinkoll efter festivalen, där de kontrollerade några av de saker som psykologen berättat om. Bland annat att det skett mellan åttio och hundra omhändertaganden under de dagar då festivalen pågick.

– Polisen säger nej, att det knappt har gjorts ett enda. Det är väl då någonstans vi känner att detta inte stämmer. Då kan man tycka att vi borde gjort mer, vi borde ringt fler. Det gjorde vi då inte. Men det borde vi ha gjort, med facit i hand, säger Caspar Opitz.

Både Hanne Kjöller och Caspar Opitz antyder att det fanns delar av psykologens tips som väckte frågetecken.

– Grunden i tipset visade sig senare stämma, men det var mycket detaljer som inte stämde. Jag vet att det var fler detaljer som var lite konstiga och fick oss att tveka lite också, säger Caspar Opitz.

I samband med Nyheter Idags publicering bad Hanne Kjöller sin källa om att få publicera delar av samtalet. Psykologen sa nej:

– Det som liksom plågar mig… det är dels att jag inte får säga saker som skulle… jag får inte referera till det här samtalet med källan. Tre gånger har jag bett den här källan om att få släppa en transkription av bandet, med alla saker som kan identifiera källan borttagna. Jag får inte det.

Hon fortsätter:

– Om den här källan ringt en mer luttrad reporter som får mycket mer tips… då tror jag att det möjligen finns saker i det samtalet som gjort att man hade lagt ner tidigare. Det var flera saker som var märkliga i historien.

Bedömde du psykologen som en trovärdig källa?

– Ja, men det gjorde jag nog. Däremot sa han själv att han hade andrahandsuppgifter, och det var såklart besvärande. Och det var besvärande att han inte ville framträda med namn, och att polisen han hänvisade till inte heller ville framträda med namn. Så det fanns många saker som var besvärande, säger Hanne Kjöller.

Därefter lade redaktionen inte mer energi på att bekräfta tipset.

– Det var ingen mörkläggning eller en medveten förvanskning. Ett tips kom in, det kollades halvdant, det fick ingen bekräftelse. Vi gick vidare med alla andra hundratals grejer vi håller på med, säger Caspar Opitz.

Att DN medvetet skulle ha tystat ner historien stämmer inte, menar han.

– Sen är jag den första att erkänna… tipset som kom in till oss var i stora delar korrekt. Det borde vi givetvis kollat bättre.

Även polisen tar avstånd från att ha mörkat övergreppen. Vem bär då ansvaret för att de inte berättades om?

– Jag vet att vi i någon rubrik skrev “polisens mörkläggning”. Där är min bedömning att det inte var en medveten mörkläggning av polisen. Det var snarare dålig och slarvig kommunikationsgivning. De hanterade det här dåligt, på samma sätt som vi hanterade tipset på ett sätt vi inte borde ha gjort, säger Caspar Opitz.

2021 - 3

 

Böleängskyrkan

Kritikerna av Svenska Kyrkans inställning till muslimska församlingens köp av Böleängskyrkan bör reflektera en stund, en väldigt lång stund över vad islam står för.

Var skeptisk till islamofilernas offerkoftor!

Studera alla muslimska länder och tänk på följande:

Får de kristna bygga kyrkor i muslimska länder år 2020?

Får en muslim konvertera till kristendomen i muslimska länder?

Hur ser det ut med religionsfrihet?
Hur ser det ut med demokrati?
Hur ser det ut med jämlikhet?
Hur ser det ut med jämställdhet?
Hur ser det ut med kvinnors rätt att slippa slöjan?
Hur ser det ut med samkönad kärlek?
Hur ser det ut med tryckfrihet?

Terrorismen är inspirerad av islam!

Icabutik köper kyrka

Böleängskyrkan i Umeå avsakraliserades och togs ur bruk den 30 augusti 2020. Under hösten lades fastigheten ut till försäljning och nu meddelar kyrkorådet i ett pressmeddelande att kyrkan säljs till den lokala Icabutikens ägare Dajota AB.

– Det var Ica Böleäng som köpte kyrkan, de hade det högsta budet, säger Levi Bergström (S), vice ordförande i kyrkorådet, till Västerbottens-Kuriren.

Ica Supermarket Böleäng ligger sedan tidigare i anslutning till kyrkan. Levi Bergström tror att det kommer att bli bra för de boende omkring att kyrkan framöver blir en matbutik.

– De gillar säkert Ica där, eftersom det är den enda butiken som finns på Böleäng, säger han till tidningen.

Vad lokalerna ska användas till är ännu inte bestämt, men ytan kommer att behövas, konstaterar Marina Bäckström, ägare av Ica Supermarket Böleäng.

– Det är vår enda möjlighet att utöka vår yta. Vi ligger vägg i vägg med Böleängskyrkan och kan inte bygga ut åt något annat håll. Vi har jättemånga olika planer, men vad som går att göra där inne och vad vi får tillåtelse att göra är oklart än så länge, säger hon till Västerbottens-Kuriren.

Svenska kyrkan har under hösten kritiserats för att islamiska föreningen utestängts från budgivningen. Föreningen ville göra om kyrkan till en moské.

– Vi tar med oss erfarenheter från den här processen i det fortsatta arbetet. Tillsammans vill vi bygga ett samhälle där alla umebor har möjlighet att fullt ut utöva sin religion, säger Levi Bergström i pressmeddelandet från Svenska kyrkan i Umeå.

Covid-19 – Corona

DN Debatt. ”Låt inte covid-19-pandemin kullkasta folkhälsoarbetet”

Som tidigare forskning och denna pandemi visat, kan människors beteende förändras på både kort och lång sikt även utan hård lagstiftning eller myndighetskontroll, skriver artikelförfattarna. Foto: Johan Nilsson/TT

DN DEBATT 27/12.

Torbjörn Tännsjö med flera: Det svenska folkhälsoarbetet har hittills byggt på frivillighet och inte minst tillit.

Tack vare ett långsiktigt arbete med ett helhetsperspektiv kring vad som gynnar befolkningens hälsa, har mycket åstadkommits. Pandemin är inte en anledning att kullkasta den strategi som varit vägledande under många decennier.

I Sverige dör varje år drygt 90.000 personer. Majoriteten av dessa dödsfall, cirka 52.000, är orsakade av hjärt- och kärlsjukdomar. Därefter följer cirka 21.000 dödsfall i cancer årligen. Omkring 12.000 dödsfall är kopplade till rökning och antalet alkoholrelaterade dödsfall per år är över 2.000. Varje vintersäsong avlider omkring 2.000–3.000 personer i den återkommande influensan (hittills har cirka 49.000 avlidit under 2000-talet utan svarta rubriker), trots tillgång till influensavaccin. Många av dödsfallen är naturligtvis också kopplade till flera kategorier som går in i varandra, liksom att 85 procent av de som dött med diagnos covid-19, med medianålder på 83 år, också haft andra sjukdomar.

Väldigt många förtida dödsfall i Sverige beror på sådant som går att påverka med förändrade levnadsvanor. Det handlar om hur vi lever våra liv: våra sociala umgängen, hur vi bor, våra arbetsförhållanden och det handlar om våra kost-, alkohol-, rök och motionsvanor. Fortfarande finns tydliga skillnader i folkhälsa mellan olika sociala grupper i Sverige. Det finns också skillnader mellan stadsdelar och kommuner i ett alltmer segregerat samhälle. Områden med sociala problem blir särskilt sårbara när en pandemi som covid-19 drabbar befolkningen. Överdödligheten i Sverige under mars och maj ökade med 220 procent bland invandrare från Syrien, Irak och Somalia i åldern 40–64 år och minskade samtidigt med 1 procent (det vill säga lägre dödlighet än normalt) i samma åldersgrupp bland personer födda i Sverige, EU, Norden eller Nordamerika. Detta illustrerar behovet av folkhälsoarbete.

Som vi ser det har Sverige i allt väsentligt följt den långsiktiga och genomtänkta strategi för folkhälsoarbetet som landet tidigare har haft även när man arbetat med covid-19.

Det är sannolikt att de totala dödstalen skulle kunna minskas om ”tuffare tag” användes från samhällets sida, till exempel totalt rökförbud, kontroll via medborgarnas mobiler att de går sina 10.000 steg per dag, förbud mot att äta rött kött mer än en gång i veckan, obligatorisk vaccination mot influensa och besöksförbud på äldreboenden under influensasäsongen etc. Listan kan göras lång, men sådana åtgärder är svenska politiker, forskare och myndighetspersoner hittills eniga om att inte införa. Som tidigare forskning och denna pandemi visat, kan människors beteende förändras på både kort och lång sikt även utan hård lagstiftning eller myndighetskontroll. De flesta människor gör kloka val när det gäller folkhälsa, både för sin egen och andras skull. Det senaste decenniet har till exempel en stor del av befolkningen anammat både klimatsmartare levnadsvanor och matvanor utan lagstiftning. Den vana att tvätta händerna eller använda handsprit som vi nu har vant oss vid under pandemin är en snabb beteendeförändring som kanske är här för att stanna med goda effekter på folkhälsan som följd, till exempel genom minskad influensa och vinterkräksjuka.

Det svenska folkhälsoarbetet har hittills byggt på frivillighet och inte minst på tillit. Tillit från politikens och myndigheternas sida till medborgarna, liksom tillit från medborgarna till myndigheter och politik och allra mest på medborgarnas tillit till varandra. Detta är en strategi som stämmer väl med vår syn på demokrati och avvägningen mellan människors självbestämmande och omgivningens önskemål om att människor ska leva hälsosamt. Tack vare ett långsiktigt och träget folkhälsoarbete, med rekommendationer och ibland restriktioner, men på frivillighetens grund och med ett helhetsperspektiv kring vad som gynnar befolkningens hälsa mest, har väldigt mycket åstadkommits i Sverige. Covid-19 är ur detta perspektiv inte en anledning att kullkasta den strategi som varit vägledande under många decennier i Sverige.

Att många äldre sjuka människor under våren inte fått individuella bedömningar av sina sjukdomar är tveklöst en vårdskandal. Men de brister i äldrevården som covid-19-pandemin frilagt så brutalt, och som nu förhoppningsvis kommer att åtgärdas, utgör inte argument mot grundbultarna i det svenska folkhälsoarbetet. Tvärtom måste dessa allvarliga brister i omhändertagandet av äldre snarast förbättras samtidigt som folkhälsoarbetets grundvalar och målet att se till hela befolkningens bästa beaktas.

Under covid-19-pandemin har krav på fler förbud, hårdare straff och sanktioner framförts i Sverige. Den stora belastningen inom intensivvården och det ökade antalet döda med eller på grund av covid-19 är oroande och måste självklart tas på största allvar. Det är oerhört viktigt att vi alla verkligen bidrar till att minska smittspridningen genom ett ansvarsfullt beteende gentemot varandra. Alla dödsfall är tragiska, och bakom varje människa står sörjande anhöriga. Detta gäller dock såväl människor som avlidit med eller på grund av covid-19, som de som avlider av en annan sjukdom, till exempel cancer, ofta i yngre ålder som samhället i vissa fall också hade kunnat förhindra med hårdare regler. Den dagliga rapporteringen av antalet döda i covid-19, men inte av det betydligt större antal som dagligen avlider av andra orsaker, riskerar dock att ge människor en alltför smal bild av verkligheten. Risken finns också att man missar att rapportera om de enorma konsekvenserna som coronarestriktionerna medfört för ohälsa och dödlighet av andra orsaker, och att det dagliga räknandet av döda i en enskild sjukdom leder till att all den vetenskap, filosofi och beprövad erfarenhet som hittills väglett folkhälsoarbetet glöms bort.

Som vi ser det har Sverige i allt väsentligt följt den långsiktiga och genomtänkta strategi för folkhälsoarbetet som landet tidigare har haft även när man arbetat med covid-19. Att hålla förskolor, grundskolor och gymnasier öppna i Sverige är ett exempel på ett viktigt folkhälsopolitiskt val. För barn och ungdomar är förskolan och skolan extremt viktig, särskilt för dem som kommer från en utsatt social miljö.

Självklart finns missbedömningar under pandemins förlopp såsom otillräcklig testning, försenade åtgärder i otakt med smittorisken, bristande styrning av och samordning inom regionerna, brist på skyddsutrustning och ibland svårbegripliga beslut baserade på en stelbent ordningslag, men det ändrar inte vikten av att hålla fast vid folkhälsoarbetets grundläggande principer.


Lars Vikinge, borgmästare, Linköping, fd lektor i etik, Linköpings universitet
Tomas Faresjö, professor i samhällsmedicin, Linköpings universitet
Sven Bremberg, docent i socialmedicin, Karolinska institutet
Anna Mia Ekström, professor i global infektionsepidemiologi, Karolinska institutet
Orvar Finnström, fd professor/överläkare i neonatologi, Linköpings universitetssjukhus
Martin Gullberg, professor i molekylärbiologi, Umeå universitet
Christer Johansson, professor i datalingvistik, Universitetet Bergen, Norge
Torbjörn Tännsjö, professor emeritus i praktisk filosofi, Stockholms universitet
Johnny Ludvigsson, senior professor i pediatrik, Linköpings universitet

Ärkebiskop Antje Jackelén

Helena Edlund om Antje 

25 minuter in berättar Helena om kontakter med ärkebiskopen som ger Stasivibbar.

Jag hade nästan glömt hur ärkebiskopen agerade när tre präster i Sverige manifesterade mot att en kristen präst halshöggs under en nattvard i Frankrike.

Sakta har ärkebiskopskotteriet anpassats till det islamiska synsättet och jag hoppas att det är av ren dumhet.

Många av deras olika samarbetsnätverk har tydliga kopplingar till muslimska brödraskapet trots att de största muslimska länderna tar avstånd från dem på grund av deras extremism.

Ibn rushd och Islam relief har kopplingar till mb.

Svenska Kyrkans ledning verkar inte vara
besvärade av islamisk extremism!

Ärkebiskopen och hennes lydiga lakejer bör studera alla länder som domineras av islam!

Får de kristna bygga kyrkor i muslimska länder år 2020?

Får en muslim konvertera till kristendomen i muslimska länder?

Hur ser det ut med religionsfrihet?
Hur ser det ut med demokrati?
Hur ser det ut med jämlikhet?
Hur ser det ut med jämställdhet?
Hur ser det ut med kvinnors rätt att slippa slöjan?
Hur ser det ut med samkönad kärlek?
Hur ser det ut med tryckfrihet?

Terrorismen är inspirerad av islam!

Länge vägrade ärkebiskopen att kommentera muslimers terror mot kristna i Europa och när kristna terroriserades på svenska asylboenden backade hon helt.

DN: "Ärkebiskopen svarar. Diskussionen försvåras av det islamfientliga tankekomplexet"

Än idag har ärkebiskopen inte med ett enda ord kommenterat att kristna i Sverige förföljs för sin tro!

Svenska Kyrkan är dess församlingar!

Twitterkontot bemannas av folk som

inte verkar sätta kristendomen först!

Islamism i Sverige

Så utvecklas Sverige till att bli en säker

hamn för det Muslimska brödraskapet!

I Europa tar allt fler länder nu upp kampen mot Muslimska brödraskapet och dess nätverksorganisationer. Över tid sluter nu snart samtliga länger upp bakom Frankrike och Tyskland som leder kampen. Utom ett. Sverige. Som inte bara ökar statsanslagen utan genom att dela ut priser uppmuntrar organisationerna att fortsätta på den inslagna vägen.

Equmeniakyrkan och Sveriges kristna råd meddelade under veckan att årets Martin Luther King-pris går till projektet ”Goda Grannar” där Islamic Relief ingår. I motiveringen lyfter juryn särskilt fram Stockholms moské. Stockholms moské har tidigare, 2013, via tidningen ETC och Tunis News låtit förstå att de valt Muslimska brödraskapets ideologi som inriktning.

Islamic Relief Sverige är grundat av Islamiska Förbundet som ursprungligen uppstod ur Islamiska Förbundet i Stockholm vilket är detsamma som Stockholms Moské.

Stockholms moské har varit arena för bland annat Muslimska brödraskapets andlige ledare Yussuf al Quradawi där han 2003 uttryckte sitt stöd för självmordsattacker riktade mot civila israeler, inklusive kvinnor och barn. Quaradawi menade vid konferensen att Israel är ett “helt militariserat” samhälle och att det därför inte finns några civila israeler. anser också att gravida kvinnor och deras ofödda barn är giltiga måltavlor.

Det svenska stödet till Muslimska brödraskapet och dess svenska och internationella nätverksorganisationer är starkt.

Sedan regeringsskiftet 2014 har Islamic Relief Sverige kunnat se sina statsanslag öka från 49 miljoner kronor per (2013) till drygt 159 miljoner kronor (2019) av offentliga medel. Mellan 2018 och 2019 ökade anslaget med cirka17 miljoner kronor eller en uppräkning med drygt tio procent frеn ett år till ett annat.

Av de 159 miljoner kronorna som anslogs 2019 kanaliserades åtta via föreningen Forum Civ, tidigare Forum Syd. Denna tekniska lösning innebar att det för media och allmänhet är omöjligt att följa dessa medel. Även om Forum Civ i praktiken fullt ut är finansierat med skattemedel lyder de inte under offentlighetsprincipen.

Sverige går dock på tvärs i relation till övriga Europa i kampen mot arabisk antisemitism och Israel-hat.

Under hösten beslöt Tyskland att avsluta stödet till Islamic Relief på grund av kopplingarna till Muslimska Brödraskapet. Islamic Relief Deutschland mister inte bara statsbidragen på grund av kopplingarna till Muslimska brödraskapet utan blir även suspenderade från organisationen Deutschland Hilft fram till slutet av 2021.

I Norge beslutade det norska Stortinget att frysa 30 miljoner norska kronor av biståndet till den Palestinska myndigheten, PA (i Sverige Palestina då Sverige erkänt PA som stat) under 2021 rapporterar The Algemeiner. Motivet är att PA fortsatt finansierar antisemitisk skolbokslitteratur med det bistånd de erhåller.

I Frankrike lade president Emmanuel Macron under onsdagen, enligt tidigare plan, fram ett lagförslag som förbjuder ett brett spektrum av aktiviteter som som former av “islamistisk separatism”, från missbruk av hemundervisning till hatfylld propaganda.

Lagstiftningen, som kommer att debatteras och beredas av parlamentet i januari, är ett svar på spridningen av radikal islamism, en ideologi som den franska regeringen menar att den syftar till att bygga ett parallellt samhälle där religiösa regler åsidosätter civila.

Islamism undergräver den franska republikens värderingar och dess princip om laïcité, som skiljer religion och stat menar den franska regeringen.

”Republiken avser att försvara sig”, sade premiärminister Jean Castex vid en presskonferens under onsdagen.

Det kan med andra ord innebära att den föreläsning som Yussuf al Qaradawi höll i Stockholm 2003 skulle kunnat vara straffbar i Frankrike när lagen införs.

Sammantaget ger det en bild av att Europa nu tagit upp kampen mot islamismen på allvar. Norge och Tyskland stryper den offentliga finansieringen samtidigt som Frankrike agerar för skärpta lagar mot en rörelse som avser splittra landet. Endast ett land går i motsatt riktning. Sverige.

Sverige har sedan 2014 låtit tredubbla anslagen till Brödraskapet samt uppmuntrar Brödraskapet att fortsätta på den inslagna vägen genom det pris som Equmeniakyrkan nu delat ut i Martin Luther Kings anda.

Sverige utvecklas allt mer till en säker hamn, ”Safe Haven” för en rörelse, det Muslimska brödraskapet, som syftar till att splittra inte bara den europeiska sammahållningen utan även den nationella.

Hederskultur och islam

Vården vågar inte rapportera om kvinnlig könsstympning

Denna artikel var ursprungligen avsedd för septembernumret av barnsjuksköterskornas tidning Barnbladet men stoppades av tidningens ansvarige utgivare eftersom den innehåller ord som islamism och feminism, säger Barnbladets tidigare redaktör Magnus Dunder Forslin.  Han sade upp sitt kontrakt med Barnbladet efter att artikeln stoppades. ”Vård är vård, därmed inte politik eller partipolitik”, kommenterar Barnbladets ansvarige utgivare Beatrice Olsson Duse för Kvartal, som har valt att publicera texten.

Tusentals könsstympade kvinnor har sökt vård i Sverige de senaste åren, och tiotusentals beräknas vara i riskzonen för att bli eller har blivit utsatta för ingreppet. En bidragande orsak till de stora mörkertalen kan vara att vårdpersonal helt enkelt inte vågar rapportera, av rädsla för att bli anklagade för rasism.

Varje timme läggs 300 flickor under skalpellen, rakbladet eller en slipad rostig kapsyl. Dygnet runt. Världen över.1 Mer än 200 miljoner kvinnor i 30 länder lever idag med de fysiska och psykiska ärren av att ha utsatts för kvinnlig könsstympning, FGM/C (female genital mutilation and cut). En siffra som trots omfattande motinsatser ser ut att stiga. Inte minst som en konsekvens av befolkningsökning i länder där man har särskilt svårt att skiljas från sedvänjan, liksom av det faktum att konservativ islamism tilltar. En aktuell bidragande faktor är de störningar som på grund av covid-19 drabbat olika upplysningsprogram. Uppskattningsvis kommer flera miljoner kvinnor att könsstympas som en direkt konsekvens av uteblivna informationsinsatser.

I samband med att världens ledare klubbade igenom de globala utvecklingsmålen i Agenda 2030 för fem år sedan beslutade de också att få bort sedvänjan med kvinnlig könsstympning till detta symboliska årtal. Men det varierar betydligt hur olika nationer väljer att hantera frågan. Spannet är fortfarande stort mellan länder med en tydlig lagstiftning som uttryckligen förbjuder sedvänjan, och länder där den inte alls är kriminaliserad. Andra nationer menar att könsstympning indirekt är förbjudet, då praktiken omfattas av mer allmän lagstiftning om fysiskt våld. 

Sverige – föregångsland med lag mot könsstympning

För Sveriges del innebär det att vi på mindre än tio år ska få bort utövandet av kvinnlig könsstympning. Hur går det? Ja, man kan börja med det positiva. Sverige var 1982 först i västvärlden med en särskild lagstiftning mot könsstympning.

Men ett uppenbart problem med en sträng lagstiftning är att den främjar ”semesterresor” till länder där det i praktiken inte finns några hinder i vägen för ingreppet. Dessa resor företas av i västvärlden boende invandrade familjer från kulturer där könsstympning är av central betydelse.

Källa: Unicef

Som framgår av kartan praktiseras könsstympning inom ett brett bälte som sträcker sig från Senegal i Västafrika till Etiopien på östkusten, och från Egypten i norr till Tanzania i söder. Det är också vanligt förekommande i asiatiska länder som Indonesien och Malaysia, liksom i vissa delar av Mellanöstern. I åtta länder har över 80 procent av kvinnorna genomgått könsstympning. I Somalia är siffran 95 procent. Där utförs könsstympning på flickor i åldrarna 4 till 11 år.

Könsstympning i Sverige

I ett regeringsuppdrag från 2018 har Socialstyrelsen ålagts att inventera förekomst av könsstympning och vilken vård som erbjuds de flickor som har utsatts.10 Slutrapporten förväntas bli publicerad i november 2021. Enligt en delrapport har cirka 5 000 kvinnor med diagnosen könsstympning sökt vård inom öppen-, respektive sluten-, specialist- eller förlossningsvård under åren 2012 till 2018. I stort sett alla, 97 procent, av de kvinnor som har könsstympats kommer ursprungligen från ett afrikanskt land. 87 procent är mellan 18 och 39 år gamla. Under förra året sökte 52 könsstympade flickor i åldrarna 0 till 17 år vård och fick en diagnos. 

En ofta förekommande siffra från myndigheterna är att cirka 38 000 flickor/kvinnor i Sverige kan ha varit utsatta för någon form av könsstympning i sina ursprungsländer. Av dessa beräknas 7 000 fortfarande vara under 18 år.

Riskpopulationen  utgörs av omkring 19 000 flickor. Det är flickor under 18 år födda i Sverige av en kvinna från ett land där könsstympning är vanligt förekommande, såsom Somalia, Eritrea, Etiopien, Egypten och Gambia.

Men man är medveten om att siffran sannolikt är en kraftig underdrift och mörkertalet är mycket stort. Ett skäl är att bedömningsurvalet endast är baserat på ett fåtal länder i östra Afrika, medan Mellanöstern utelämnats. Det innebär till exempel att kurdiska flickor förbises i det preventiva arbetet. Andra inkluderingskriterier skulle ge betydligt högre siffror vad det gäller riskutsatta i Sverige. En annan bidragande orsak till de stora mörkertalen är att vårdpersonal helt enkelt inte rapporterar. Man anmäler inte att barn far illa trots vetskap om att detta ska göras skyndsamt.

Ett skäl till denna underlåtenhet är en olycklig cocktail av osäkerhet, okunskap, kulturrelativism och identitetspolitisk ängslighet. Enligt en nationell enkätundersökning från 2015 framgick det att vårdanställda, liksom personal inom elevhälsa och socialtjänst, var rädd för att bli betraktad som rasister om man gjorde en orosanmälan. Flera trodde att man skulle bidra till att stigmatisera flickorna genom att anmäla ingreppet. 

En begränsad redovisning av könsstympning i sjukjournalerna kan vidare bidra till en vårdkultur som präglas av att locket ska vara på.

Religionens kraft

Ursprunget till sedvänjan med kvinnlig könsstympning kan spåras tillbaka till antika kulturer som Nubien, Kush och Meroë, idag Sudan och Egypten, liksom till manderiket i Västafrika, det vill säga platser där praktiken fortfarande är väldigt utbredd.

Dessa djupa kulturhistoriska rötter gör att traditionen är svår att påverka. Man brukar ange några huvudskäl till att sedvänjan vidmakthålls, och de är samtidigt väl integrerade i varandra, vilket skapar ett mönster svårt att bryta: religion, tradition, attraktionskraft på äktenskapsmarknaden, dygd och sexualmoral, myter om hälsofördelar, manliga preferenser, estetik och socialt tryck. Radikalfeminister förklarar traditionen med patriarkatets kontrollbehov av kvinnor.

Några av skälen saknar empirisk bärkraft. Det gäller bland annat föreställningen att könsstympning skulle ha fördelar avseende hälsa eller hygien, vilket är en helt felaktig uppfattning. En mer komplicerad diskussion gäller huruvida könsstympning skulle vara religiöst påbjudet. En vanlig föreställning bland muslimer är att så skulle vara fallet. Det har bland annat inneburit en ökning av ingreppet i Sydostasien som en konsekvens av den konservativa islamismens tilltagande utbredning. Emellertid finns det inga texter i Koranen som påbjuder könsstympning. Profeten lät till exempel inte omskära sin dotter Fatima. Däremot åberopas gärna olika hadither, det vill säga nedtecknade berättelser om profeten Muhammeds sätt att leva, som kan liknas vid en typ av tips från livstilscoacher för troende.

Al-Bukhaari som är ett av de tyngre namnen bland haditherna förkunnar att: ”Allahs budbärare (ﷺ) säger: Det finns fem [sic] praktiker som kännetecknar fitrah [≈ måsten för en oskuldsfull och ren existens] – omskärelse, rakning av pubeshår, nagelklippning, samt trimning av mustascher”. Fitrah anses omfatta både män och kvinnor. I en mindre betydelsefull hadith lär Muhammed ha sagt till Umm Attiyah, en kvinna som utförde kvinnlig omskärelse, ”att reducera, men inte förstöra”. Tolkningen av denna hadith är att glans clitoridis (den synliga delen av klitoris) tas bort. Denna omskärelse kallas sunnah (den rätta vägen) men även khifad – reduktion. 

Flera fatwor, juridiska utlåtanden av muslimska lärda, har proklamerats till försvar för könsstympning under senare tid eftersom traditionen kommit att ifrågasättas allt mer. Ett exempel på en fatwa som fått stort genomslag är levererad av schejk Gad al-Haq Ali Gad al-Haq: ”Sålunda alla fuqaha’ [rättslärda] från alla madhhabs [rättsskolor] är eniga om att omskärelse för både män och kvinnor är en del av islams fitrah och en av trons symboler, och skall betraktas som något värt att hålla högt och heligt”. Det finns dock fatwor som går i motsatt riktning.

UNFPA (United Nations Population Fund) har lagt ned stor omsorg på att utifrån befintliga religiösa texter finna stöd för att könsstympning inte är sanktionerat av islam eftersom denna föreställning är så djupt rotad. FN-organisationen har bland annat tagit fram skriften Delinking female genital mutilation/cutting from islam där man samlat teologiska motargument. I en starkt religiöst förankrad kontext, kan det vara en pedagogisk poäng att med hjälp av de bärande urkunderna fasa ut könsstympning från islam. Det ska i sammanhanget påpekas att könsstympning även praktiseras av mindre, kristna grupper. Inte minst förekommer det bland katoliker och egyptiska kopter. 

Mannens roll

Att män i grund och botten ser könsstympning som något odelat positivt är inte heller uppenbart. Även om detta område inte är särskilt beforskat finns det en rad studier som pekar på att en stor andel av männen skulle önska att deras kvinnor inte alls var omskurna. Dels för egen del (penetrationssvårigheter, sår/infektioner på penis), dels av omtanke om hustrun. I synnerhet efter att man blivit upplyst om vilka negativa konsekvenser och smärta det inneburit eller kan komma att innebära för henne. Eller som Abdi, en somalisk man säger i den norska forskarstudien Can genitals change their gender?: ”Hur kan jag njuta av sex när jag vet att det orsakar smärta hos min fru?”. 

I en systematisk översikt från 2015 framkom det att det största hindret för en förändring, utöver det sociala trycket, var den kultur av tystnad i frågor om sex och samlevnad som råder mellan könen. En stor andel av männen i studierna önskade att frångå traditionen. I ett konservativt samhällssystem med patriarkala förtecken har naturligtvis mannen en nyckelroll när det gäller att påverka attityderna kring könsstympning.

En väl förankrad föreställning är att kvinnor som har genomgått könsstympning också är kyska och sedesamma.

I en rapport från hjälporganisationen CARE International säger en etiopisk kvinna som varit med i ett biståndsprogram för att förebygga könsstympning: “Vi kommer att genomföra salot även om vi dör av det. Våra mödrar och mormödrar gjorde det, och våra döttrar kommer att göra det”.30Salot är så kallad ”faraonisk omskärelse”; den grövsta typen av kvinnlig könsstympning som innebär att klitoris, klitorishuvan, de inre blygdläpparna samt delar av de yttre blygdläpparna skärs bort. 

En väl förankrad föreställning är att kvinnor som har genomgått könsstympning också är kyska och sedesamma medan ”en oskuren kvinna springer efter män och har sex med vem som helst”, som en annan kvinna säger. I de flesta stamsamhällen är moralisk status och heder av största betydelse. Att vara omskuren ses som en förutsättning för giftermål. Det är i allmänhet mödrarna som är mest angelägna om att deras döttrar blir äktenskapsdugliga, och är inte sällan starkast pådrivande, liksom är assisterande vid ingreppet. Flickor som inte omskurits betraktas som en belastning för familjens heder. Okunskap om den egna kroppen och om sexualitet betraktas som en dygd. Passivitet, oskuldsfullhet och oskuld är ofta avgörande egenskaper för att kunna bli bortgift.

Det är inte ovanligt att en flicka efter genomförd könsstympning blir makhtouma ”för trång” och drabbas av komplikationer som retention – det kan ta en timme att tömma urinblåsan. Detta liksom en oförmåga att befria sig från mensblod (hematokolpos) kan leda till att buken svullnar, vilket ibland tolkas som graviditet varvid flickan slås ihjäl av en upprörd familj.

Hederskultur och woke hindrar arbetet mot könsstympning

Starka sociala normer och hederskultur parad med en konservativ religiös kontext och låg utbildningsnivå, utgör inte de mest ideala förutsättningarna för könsstympningens motståndare. Men dessa faktorer är inte de enda utmaningarna. Mycket talar för att kampen mot könsstympning måste bedrivas på två fronter. Dels mot djupt rotade traditioner, dels mot ”progressiva”, postmodernistiska social justice-aktivister i väst (även kända som ”woke”).

I takt med att det identitetspolitiska ”narrativet” vinner allt större terräng i samhället och inom sjukvården på bekostnad av klassiska liberalhumanistiska ideal (som bland annat alla människors lika värde och autonomi, samt varje individs okränkbarhet)35 har social justice-aktivister börjat ifrågasätta västerlandets rätt att kritisera den enligt dem kulturbekräftande sedvänjan att skära bort delar av kvinnors könsorgan. I artikeln ”Challenges  in the eradication of female genital mutilation/cutting” publicerad i januariutgåvan av tidskriften International Health (2019) skriver forskarna Mary McCauley och Nyneke van den Broeck, ”FGM/C is a traditional and cultural practice and […] Western countries should not impose their ’imperalist’ and ’colonialist’ views on this long-standing custom”. Denna hållning blir allt vanligare.

Den namnkunnige kulturantropologen Richard A. Shweder menar exempelvis att den kritik av könsstympning som har framkommit i grunden är felaktig. I artikeln When cultures collide: which rights? hävdar han att evidensen för skadeverkningar av könsstympning är bristande och avfärdar också argument om de utsatta kvinnornas mänskliga rättigheter.  I stället skriver han: ”[De] flesta flickor bär det tappert och få drabbas av allvarlig infektion eller skada. Omskurna kvinnor förlorar inte förmågan att njuta av sexuella relationer. Förmågan att bära och få barn minskar inte heller. Trots detta kränker sedvänjan kristna känslor.” [min översättning] 

Det egentliga problemet med könsstympning anses alltså vara västvärldens ständiga kolonialistiska övergrepp på tredje världen. Inte sedvänjan i sig.

Varje påstående är visserligen direkt felaktigt. Åtminstone i en positivistisk, objektiv kontext. Men dylik kontext är diskvalificerad som fördomsfull och förtryckande av aktivisterna. 

Det egentliga problemet med könsstympning anses alltså vara västvärldens ständiga kolonialistiska övergrepp på tredje världen. Inte sedvänjan i sig.

Konservativ islamism tilltar i världen, och det leder till att fler flickor utsätts för könsstympning. Kvinnorna på bilden från Sergels torg i Stockholm förekommer inte i texten. Foto: Pontus Lundahl/TT

Vissa forskare som anlägger feministiska perspektiv ger bränsle åt dessa argument, men utifrån en annan vinkel då de menar att könsstympning på flera sätt kan jämföras med den icke medicinskt motiverade plastikkirurgi av underlivet som en del kvinnor i väst väljer att genomgå av rent estetiska skäl. ”Vi kan inte hycklande förbjuda könsstympning för icke-européer och samtidigt tillåta samma ingrepp för vita kvinnor”, skriver socialantropologen Sara Johnsdotter som är verksam vid Malmö universitet.  I artikeln Genitals and ethnicity: the politics of genital modifications, förminskar hon och professorn i internationell kvinno- och mödrahälsovård Birgitta Essén kritiken mot kvinnlig könsstympning med en kulturrelativisk kålsuparteori: ”… Even the pricking of the African clitoral hood is condemned, while reduction of clitoral tissue in a European woman is legal and accepted”.

Könsstympning – en växande uppgift för sjukvården

Om smärta och medicinska komplikationer skulle vara den enda giltiga invändningen kan ivrarna i väst glädjas åt den stadigt ökande trenden med att könsstympning utförs av medicinskt utbildad personal.40 En av tre tonårsflickor (15-19 år) som utsätts för könsstympning i världen blir idag opererad inom sjukvården. Uppskattningsvis 52 miljoner flickor har genomgått könsstympning utförd av doktorer, sjuksköterskor eller barnmorskor.41 

I Malaysia genomförs till exempel ingreppet fullt lagligt av läkare på landets sjukhus. Somliga inom sjukvården är av uppfattningen att medikaliseringen av könsstympning är att betrakta som en strategi för risk- och skadereduktion, samtidigt som den kulturella integriteten kan bevaras. Andra är av den uppfattningen att klinisk könsstympning står i direkt opposition till andan i den hippokratiska eden – ”först av allt, att intet skada”.42–44 

Frågan är emellertid om könsstympning utförd av vårdpersonal i sjukhusmiljö, är den universallösning vissa hävdar om vi samtidigt anlägger barnets perspektiv. Till syvende og sidst är könsstympning en fråga om att ta bort frisk, normal vävnad. Om att intervenera med flickors naturliga, välskapta och fungerande kroppsfunktioner. Även om proceduren utförs i en steril miljö av läkare så kan ingreppet aldrig bli helt säkert. Det finns alltid risk för allvarliga hälsokonsekvenser – omedelbara eller senare i livet.45Läkaren Qanta A. Ahmed radar i decemberutgåvan av Scientific American upp vanligt förekommande besvär efter könsstympning. Menstruation och samlag kan bli smärtfyllda och traumatiska upplevelser Offren får leva med permanent deformerade könsorgan och riskerar minskad sexlust, kroniska infektioner, fistlar,  inkontinens av urin- och avföring och blodförgiftning. För att nämna några problem.46

Barn har rätt att inte få sina underliv söndertrasade

Könsstympning söndertrasar således flickors underliv mer eller mindre oåterkalleligt, även om rekonstruktiv kirurgi på senare tid kunnat uppvisa goda resultat när det gäller att återställa det skadade.47Men kunskapsförnekarna återfinns emellertid på de mest otippade av platser: Den amerikanska antropologen doktor Fuambai Sia Ahmadu valde själv att genomgå könsstympning i vuxen ålder som en del av en initieringsrit i Bondo, ett hemligt sällskap för kvinnor i Sierra Leone:”We underwent several rites as part of our transition from girlhood to womanhood, the most significant being our excision operation – the reduction of the exposed clitoral hood, glans and labia minorae. My immediate experience was of pain and culture shock, while my eight year old sister felt nothing and was soon up and about with other young girls playing in the Bondo encampment”48 Trots att Ahmadu arbetat för FN-organet Unicef som arbetar för barns rättigheter argumenterar hon för att hälsoriskerna är försumbara och att motståndarna inte förstår sig på kvinnlig sexualitet. Många socialantropologer med ett starkt social justice-patos ger henne rätt och stöder därför kampen för en liberalisering av synen på könsstympning. Det är västvärlden som ska fostras och upplysas. Inte de traditionsrika men förtryckta kulturerna.49,50 Vad som tycks ha försvunnit på vägen i kampen för könsstympning som kulturell praktik är barnets eget perspektiv, dess autonomi, dess rätt att inte bli kränkt och möjligheten att själv få bestämma över sin egen kropp – fundamenta i Barnkonventionen som undertecknats av världens alla länder.

I ett mejl till Kvartal ger Barnbladets ansvariga utgivare Beatrice Olsson Duse följande kommentar till beslutet att stoppa artikeln: ”Vård är vård, därmed inte politik eller partipolitik. Som ansvarig utgivare för Barnbladet är det min uppgift att förse läsarna med artiklar av klinisk relevans baserade på vetenskap och beprövad erfarenhet. Vårdens uppdrag är att bedriva vård utifrån kliniska beprövade erfarenheter och evidens och där är det tydligt att könsstympning absolut inte är förenligt med svensk sjukvård. Könsstympning är också olagligt enligt svensk lag.”

Magnus Dunder Forslin är före detta redaktör på tidskriften Barnbladet, språkrör för Riksföreningen för Barnsjuksköterskor. Han är numera tillförordnad chefredaktör för tidskriften Dietisten.

Därefter, när väl hederskulturen erkändes, att islam pekades ut som ende boven i dramat och ytterligare: att enbart en aspekt av kulturen lyftes – kvinnans begränsade sexualitet, kontrollen över henne och den starka kyskhetsnormen.

För att bli begriplig måste hederskulturen förstås i sin fulla kontext. Den är ett helt system designat bortom den statliga byråkratin. Den är byggd på kollektivistiska grunder, med egen juridik och syn på sexualitet, könsroller, individ och familj.

Hederskulturen har sitt ursprung i levnadsförhållanden som för den statsmarinerade nutidssvensken, uppväxt med skyddande myndigheter och en individuell frihet som är unik både i ett historiskt och internationellt perspektiv, är svåra att greppa.

Den uppstod bland grupperingar som var helt hänvisade till sig själva i kampen för överlevnad. Någon statsmakt fanns inte, inga kodifierade lagar, ingen rättsstat och än mindre socialförsäkringssystem.

Det fanns ingen tredje part att ringa – polis – när brott begåtts och det fanns inga skyddsnät organiserat via en större gemenskap än den egna gruppens. 

Den starkaste och mest brutala hederskulturen står att finna i samhällen med rötter i beduinsamhällen

Det fanns ingen nationalstat

Den starkaste och mest brutala hederskulturen står att finna i samhällen med rötter i beduinsamhällen. Jag besökte nyligen ett sådant land: Jordanien. Ett land som framstår som ett med regionen i övrigt jämfört stabilt och på många sätt modernt samhälle. För 100 år sen, när fröet till nationalstaten Jordanien såddes, var så gott som hela befolkningen uppdelad i olika stammar eller klaner som livnärde sig på boskap, kameler och getter som de vallade i ett kargt stenökenlandskap i jakt på vatten och bete. Som beduin var man utan skydd och behövde de sina för att försvara sig eftersom de olika stammarna ofta konkurrerade och det var vanligt att man stal boskap från varandra. I denna miljö har befolkningen utvecklat olika system för att hantera konflikter med konkurrerande grupperingar. Det är system som står att finna, inte bara i Jordanien men i länder som Irak, Syrien, Palestina, Libyen och så vidare. Det går förvisso även att finna exempel på klanvälde och hederskultur i andra delar av världen – från Kina till Skottland. Men samhällen med rötter i beduinkulturen är ovanligt kraftiga träd i hedersskogen. Visst finns det lokala skillnader även i Mellanöstern, men systemet är påfallande likt i sin grundstruktur.

När den jordanska staten bildades påskyndades en folkomflyttning inom landets gränser. Genom statliga program förmåddes beduinerna att flytta till byar och städer, inte sällan genom tvång. Dessa stammar som varit suveräna i förhållande till andra grupperingar skulle nu förenas under en gemensam och övergripande paraplyorganisation – nationalstaten. De som varit undersåtar under en avlägsen sultan i Istanbul eller kolonialherrar i London och Paris skulle nu bli medborgare. Konkurrerande grupper skulle omformas till ett ”vi” under en statlig lag, ett kungahus och lagstiftande parlament.

Men det arv som var internaliserat hos befolkningen, skulle det visa sig, kunde inte i ett nu suddas ut. 

Klanen skapar ordning

Tillhörighet till en stat bygger på medborgarskap. Tidigare hade den jordanska befolkningen varit hänvisad till den grupp man fötts in i där blodsband varit det gemensamma kittet. Denna gemenskap har genom historien utgjorts av en stam som bryts ner i mindre enheter – klaner – och i en ännu mindre enhet: hamulaha. Denna den minsta enheten består av en familj på ibland ett par hundra individer medan hela stammen kan bestå av hundratusentals eller ännu fler människor. 

Hederskulturen som är sprungen ur sådana här släktkonstellationer är långt äldre än både islam, kristendom och judendom. Samtliga de tre monoteistiska världsreligionerna med rötter i Mellanöstern har försökt hantera hederskulturen eftersom alla tre siktat mot något bortanför klanen – en större gemenskap än den blodsbandsbaserade. Islam, det kan man nog hävda, är den av de tre religionerna som generellt klarat det minst bra, av olika skäl. Men klan finns fortfarande bland vissa kristna (ortodoxa) och små judiska grupperingar.

I den statslösa kontexten har avsaknaden av stat inte inneburit, vilket är lätt att tro, laglöshet. Genom historien har system växt fram som visserligen sällan är kodifierade, men som fortlevt genom muntlig tradition. Alternativet till staten och samhället har alltså varit familjestrukturer som fyller samma funktion som en stat men agerar utifrån andra principer än en rättsstat. De kan ge skydd, säkerhet, identitet och skipa rätt när brott begåtts. Man kan säga att varje gruppering är att betrakta som en suverän stat i konkurrens med andra suveräna stater.

För att förstå att hederskulturen är större än frågan om kvinnans sexuella reproduktion behöver man sätta sig in i några grundläggande arabiska begrepp –sharaf och ’ird.

Innan vi går in på dessa ord måste man förstå det övergripande begreppet – asabiyya.

Gruppen först

Asabiyya beskriver en gemenskap som är extremt stark, fundamentet, själva kittet inom klanen. Det är en social kod som varje medlem socialiseras in i från födseln. Det handlar om att man omöjligt kan överleva i en karg och ogästvänlig öken utan total lojalitet med sin grupp. För att veta vilka som tillhör den egna gruppen lär man sig tidigt tradera namnen på sina förfäder många generationer bakåt i tiden. 

När västerlänningar ska översätta asabiyya till begriplighet använder man ordet solidaritet. Men i en västlig kontext är solidaritet något en människa kan välja att visa, vilket det inte är i klankontext. Asabiyyas djupare förklaring beskrivs bäst genom det beduinska talesättet: ”Stöd din broder oavsett om han är förtryckt eller en förtryckare.”[1] Det är en solidaritet som inte är förhandlingsbar. Det måste till för att man som grupp ska överleva. 

Det är samma princip som praktiseras i maffiastrukturer. Vetskap om att en maffialedare inte skyr några medel inger rädsla, och rädsla föder respekt. 

Tillbaka till hedersbegreppen med början i det mest nämnda men mest missförstådda – sharaf.

Sharaf är starkt kopplat till asabiyya-begreppet. Det betyder heder. Men ordet heder i en svensk kontext blir helt obegripligt. Heder är för oss att agera enligt de normer som gäller, som att vara en ”hedersam människa”. Det är bättre att översätta sharaf med socialt anseende eller rykte. Men det blir ändå diffust och svårbegripligt. Framför allt eftersom västerlänningen inte förstår vad det innebär att vara så djupt hopkopplad med en grupp människor – en klan. Att stå upp för sin heder är att agera för sin grupps bästa. Det gör man i en statsfrånvarande miljö genom att å ena sidan vara hård och inte vika ner sig. Å andra sidan, beroende på situation, visa värme och gästfrihet mot främlingen (något som ses som en dygd).

En persons agerande, oavsett vad det gäller, spiller över på resten av gruppen. Om en person från en gruppering utsatts för någon form av oförrätt, måste denne i avsaknad av rättsstat, agera kraftfullt. Professorn i psykologi, den välkände Steven Pinker, menar att det mänskliga våldet har minskat genom historien och att det till stora delar kan förklaras av den moderna statens framväxande våldsmonopol. I samhällen där den som blir hotad eller angripen bokstavligen inte kan ringa polisen måste man göra en dygd av nödvändigheten och bete sig som att man inte behöver någon polis. Med andra ord: ta varje tänkbar förolämpning och varje hot på djupaste allvar. Var redo att slå tillbaka i förväg och se till att behandlas med respekt. Att i avsaknad av polis och andra skyddande myndigheter öppna upp för ett rykte om sig som vek är att signalera att man är ett lovligt byte för konkurrerande grupper. Det kan leda till katastrof för hela den grupp man tillhör. Man måste med kraft visa att man besitter heder/anseende/rykte/ och om den kränks, återupprätta den. Antingen genom hämnd, eller genom förhandling som följer ett givet regelsystem. Den som saknar förmåga att agera kommer snart att bli föraktad: man tappar ansiktet – sin heder och sitt rykte. Det är samma princip som praktiseras i maffiastrukturer. Vetskap om att en maffialedare inte skyr några medel inger rädsla, och rädsla föder respekt. 

Förhandlingskultur

Klanjuridiken i Mellanöstern bygger på en rad arabiska begrepp, bland annat sulha som betyder freds- eller försoningsförhandling. Sulha är ett sätt att stävja en riskerad eskalerande konflikt mellan två familjer eller klaner och återupprätta hedern som har kränkts. En sulha ska helst äga rum så snart ett brott har begåtts, annars riskeras ändlösa hämndaktioner. Betrodda äldste, jaha, förhandlar med varandra om skadestånd till exempel vid en bilolycka. Vid allvarligare brott som mord måste blodspengar, diya, betalas. Om de båda parterna inte lyckas komma överens i förhandlingar har den målsägande klanen rätt till blodshämnd. Det betyder att de har ”rätt” att ta mördarens liv eller dennes bror, kusin eller någon annan släkting eftersom mordet inte ses som individens handling utan gruppens. 

Ofta kopplas en tredje part in, en medlare, waseet (eller en förlikningsman, hakam). En medlare är en mycket betrodd man, ofta en shejk som de båda parterna i konflikten gemensamt väljer ut.[2] Inom klanjuridiken läggs inte fokus på straff och individuell skuld som i vår straffrätt, det är mer en fråga om en försoningsteknik som syftar till att återställa jämvikten, balansen och att läka relationen två grupper emellan, genom kompensation.

Vid mycket allvarliga brott praktiseras något som kallas jalwa. Det innebär att en hel släkt vars ena medlem begått ett allvarligt brott tvingas flytta geografiskt tills förhandlingar, sulha, ägt rum och man kommit överens om kompensation. Allt för att inte riskera hämndaktioner. Denna tradition praktiseras också i det moderna Jordanien, vilket får stora konsekvenser på en rad områden. Om en medlem begått ett brott tvingas en hel klan lämna sina arbeten, och barn tas ur skolan under en tid, hur länge beror på brottets karaktär. De får då söka skydd långt från de människor som kan tänkas ta ut blodshämnd. Detta är något som den jordanska staten försöker komma tillrätta med, utan att helt lyckas. Man har bland annat försökt minimera tiden för ”flykten” och begränsa antalet människor som måste flytta.[3]

Skillnaderna mellan klansamhällets rättskipningssystem och det religiösa rättssystemet sharia är flera, inte minst genom att sharia har individens ansvar i fokus, alltså individuella straff. Samtidigt uppmuntrar profeten Muhammed troende att praktisera sulha och säger att denna försoningsteknik är viktigare än både fasta, bön och välgörenhet.[4] Detta faktum kan sannolikt ses som en av förklaringarna till att islam haft mindre framgång i kampen mot hederskultur än judendomen och kristendomen eftersom sulha förstärker och understödjer de kollektivistiska strukturerna. 

Det ovan skissade är den ena delen i hedersbegreppet. 

Ensidigt fokus på kvinnans sexualitet

Den andra delen av hederskulturen är ’ird som är kopplad till kvinnans sexuella reproduktion och mest, för att inte säga ensidigt, diskuterad i västerländsk kontext. I ett samhälle präglat av heder, anses ’ird som ”mer viktigt än livet självt”.[5] Det handlar i grund och botten om att kvinnan i en sådan här miljö ses som extremt viktig för upprätthållandet av blodslinjerna inom klanen. ’Ird anbefaller oskuld för den ogifta och att den gifta förblir trogen sin man. Det är alltså en fråga om att hålla blodslinjerna intakta och om en kvinna agerar självsvåldigt och har okontrollerat sex riskeras blodslinjer att brytas. Inte bara mannen utan hela släkten måste veta att det barn som föds kan föras in i blodslinjerna. Annars krackelerar systemet. 

Ett sätt att tvätta kvinnan ren är att hon gifter sig med den man hon har haft sex med, oavsett om akten skett frivilligt eller varit en våldtäkt, eller också genom att ”ta bort smutsen” från klanen genom att döda henne.

I en sådan här kontext förlorar mannen sin heder om han inte har kontroll över kvinnan. Det är alltså inte kvinnan som tappar i anseende. Det är kvinnan som orsakar att klanens anseende i allmänhet och mannens (maken, pappan eller andra närstående) i synnerhet, försvagas. Kvinnan är, som tankesmedjan Wana-institutet skriver, ”på ett symboliskt vis ett kärl för mannens heder, sharaf, och hennes agerande påverkar och reflekterar hela hennes familj och klan.”[6]Om en kvinna förlorar sin ’ird kan den bara återställas genom att hennes närmaste manliga släktingar agerar, vilket uttrycks i det beduinska talesättet: ”Smutsiga kvinnor kan bara tvättas rena av sin familj.”[7] Ett sätt att tvätta kvinnan ren är att hon gifter sig med den man hon har haft sex med, oavsett om akten skett frivilligt eller varit en våldtäkt, eller också genom att ”ta bort smutsen” från klanen genom att döda henne. I Jordanien rapporteras i genomsnitt 20 till 25 hedersmord om året. 

Klanvälde under modern yta

Vi kan nu konstatera att hedersbegreppet är långt större än en fråga om kyskhetsideal. Hederskulturen är ett etiskt system framväxt och format i en statslös kontext bland beduiner. Då infinner sig nästa fråga: praktiseras det här bland före detta beduiner? Bland människor som i dag är bofasta och inte sällan är högutbildade och som lever sina liv i byar och mindre och större städer? 

En av dem som svarar på frågan är jordaniern Ghazi bin Muhammed. Han skriver om hur utbölingen oftast bara ser ytan i Jordanien, men att de grundläggande strukturerna från beduinsamhället förblivit intakta – om än osynliga för västerlänningen. Ghazi bin Muhammed är inte vem som helst. Han är professor i psykologi och prins av Jordanien, en del av kungahuset, från banu hashim-stammen. Han skriver i boken ”The Tribes of Jordan – in the beginning of the twenty-first century” om utlänningen som inte förmår se igenom ytan av nationalism och jordansk patriotism. Alla jordanier, oavsett om de är kristna, druser eller muslimer, nomader eller bofasta, tillhör en klan. De bär med sig medvetenheten om sin klantillhörighet och kan aktivera den, inte minst i kritiska situationer. Han konstaterar: ”klansamhället och dess etik lever fortfarande i Jordanien.”

Vad kan Sverige lära av Jordanien?

Detta faktum kommer bland annat till uttryck genom Jordaniens tre juridiska system som interagerar på olika sätt, genom sharia (islamiska domstolar), statliga domstolar och klanjuridiska konfliktlösningsmetoder där de senare tenderar att trumfa eller åtminstone vävas in i de två första. Om detta skriver den svenska ambassaden i Amman: 

”Jordanien är ett klanbaserat land där rättskipning för individen är en kollektiv angelägenhet. Konflikter mellan individer riskerar att eskalera och bli våldsamma klankonflikter. Våld förekommer även mot jordanska myndigheter i fall där rättskipning upplevts vara orättvis eller kränkande mot klanen. Jordanska myndigheter stänger vid behov av vägar och områden där protester blir våldsamma…”[8]

Frågan är nu vad som händer när människor från kollektivistiska strukturer kommer till ett land som Sverige med stark stat och ideal om individuellt självförverkligande? Om det kommer min nästa text här i Kvartal att handla. 

Jag kommer att lyfta de nya fenomen vi allt oftare ser i Sverige: hotfulla situationer på akutmottagningar, masslagsmål, tillskyndande släktingar på skolor efter slagsmål mellan elever, kränkt heder och våld mot rättsstaten.  

Vad kan Sverige lära av Jordanien?