fredag, juli 30, 2021

End of story?


Jag är trött!

Så innerligt trött!

Trött på politiskt korrekta ynkryggar som vägrar att se verkligheten och hantera den.

Trött på polischefer och nyhetsredaktörer som låter elefanter trampa på dem!

Trött på fega ministrar som under de senaste 30 åren har kapitulerat inför trycket från utopiska visionärer!

Trött på alla partiledares oförmåga att hantera gängvåldet, klanväldet, hederskulturen, skjutningarna, sprängandet och bilbrännandet. Alla vet var gärningsmännen finns men ingen vågar erkänna det.

Trött på ärkebiskopar med partipolitisk agenda!
exempel

Trött på att läsa snyftartiklar om migranter med flyktingstatus som reser på semester till landet de flydde från.

Den här bloggen pausas nu men jag fortsätter med tyckandet i mera strukturerad form.

Det är kyrkoval i år och om det skriver jag här.

Om vetenskapsgeniernas bluffkaruseller skriver jag här.

Om mina andliga reflektioner skriver jag här.

Om min omvärldsanalys skriver jag här.

Om Jonny skriver jag här och här.






När visselblåsarna från polismyndigheten. fängelserna, sjukhusens akutmottagningar och socialförvaltningarna tar mod till sig, tar det hus i helvete!

Trots pausen blir det många besök i bloggen





onsdag, juli 28, 2021

söndag, juli 25, 2021

Nya Sverige 2

GAPF-länk



Antalet flickor och unga kvinnor som slår larm och ber om hjälp efter att ha förts ut ur Sverige har ökat under 2021. De gifts bort under tvång, misshandlas psykiskt, fysiskt och sexuellt och möjligheterna för UD att få hem dem är små.

En 15-årig flicka åker på semester till sina föräldrars hemland Irak. Hon vill inte resa för hon är rädd att hon aldrig får komma hem igen. På sociala medier skriver hon till sina lärare och ber om hjälp när hennes mamma säger att hon aldrig kommer att få se Sverige igen.

Flickan är en av de 16 flickor som hört av sig till organisationen GAPF (Glöm aldrig Pela och Fadime) under det första halvåret av 2021. Sabina Landstedt som är stödsamordnare på GAPF konstaterar att nu när gränserna börjar öppnas igen efter pandemin, har fallen som hör av sig till dem för att de blivit bortförda blivit fler och de som hör av sig är yngre. Under första halvåret 2019 var Gapf involverad i 12 ärenden som berörde bortförda barn och ungdomar, främst flickor. Samma siffra för första halvåret 2020 var 7 ärenden.

– De här flickorna som hört av sig är mellan 15 och 22 år. De har förs bort för att de inte följer familjens normer för hur man ska bete sig och i deras hemländer utsätts de för barn- eller tvångsäktenskap, säger Sabina Landstedt.

Bevakas av släkt

Flickorna som hör av sig ber om hjälp att komma hem igen. I samtliga fall har föräldrarna tagit ifrån dem deras pass och de bevakas ofta dygnet runt av släktingar. Den 15-åriga flickan i Irak hade berättat för socialtjänsten att hon var rädd att hon skulle bli bortförd och socialtjänsten kontaktade då föräldrarna.

– Detta är ett av huvudproblemen. De myndigheter som ska skydda de här flickorna vänder sig till föräldrarna när det är föräldrarna som är det största hoten för flickorna, säger Sabina Landstedt.

Barn som förs ut i landet har ofta haft kontakt med myndigheter innan. Enligt statistik från UD för 2020, hade de 72 ärenden gällande familjerelaterat tvång (134 individer där 88 var barn). I 50 av de 72 ärendena hade socialtjänsten haft kontakt med familjerna innan de lämnade landet.

Sedan 1 juli 2020 kan socialtjänsten ansöka om utreseförbud om det föreligger påtaglig risk för att barn förs utomlands eller lämnar Sverige i syfte att ingå äktenskap eller en äktenskapsliknande förbindelse eller könsstympas. Beslut om utreseförbud fattas av förvaltningsrätten efter ansökan av Socialnämnd. I brådskande fall kan socialnämnden besluta om ett tillfälligt utreseförbud.

Svårt för UD

Negin Amirekhtiar är utvecklingsledare och sakkunnig jurist på Nationella kompetensteamet mot hedersrelaterat våld och förtryck, som startades på Länsstyrelsen i Östergötland på uppdrag av regeringen 2014. Hon menar att vi måste bli bättre på att förstå barns utsatthet och alltid sätta barnens bästa i fokus.

– I dessa ärenden är det av avgörande betydelse, att se över andra insatser för barnen som möjligheten att gå in med ett LVU parallellt med ett utreseförbud. Vi kan se att man i en del ärenden, där det har beslutats om utreseförbud inte har vidtagits tillräckligt med andra skyddsåtgärder, det är då vanligt att barn tar tillbaka det dom tidigare har berättat, säger Negin Amirekhtiar.

Nationella kompetensteamet bedriver en stödtelefon för yrkesverksamma. Under första halvåret 2021 mottog man samtal kring 465 ärenden, 16% rörde bortföranden.

– Svenska myndigheter, socialtjänst, skola och polis, måste bli bättre på att samverka för att vi tillsammans ska kunna arbeta förebyggande och förhindra att barn och unga förs ut ur landet. När barn och unga väl är bortförda har vi begränsade möjligheter till att kunna hjälpa de hem till Sverige, säger Negin Amirekhtiar.

Nationellt center

Paulina Erwing, departementssekreterare på sektionen för ärenden gällande familjekonfliktfrågor på UD berättar att det i vissa fall tar många år att få hem en person och ofta är det nationella lagar i landet där flickorna befinner sig som ställer till det.

– I många av de länder där det här utspelar sig är kvinnor och barns ställning underordnad och det finns nationell lagstiftning och utresebestämmelser som säger att minderåriga måste ha vårdnadshavarens samtycke för att få lämna landet. Det gör situationen väldigt svår eftersom det är just vårdnadshavaren som kvarhåller flickan.

Det första UD gör när de får ett samtal om att en person är bortförd är att, om möjligt, att upprätta en säker direktkontakt med den bortförda och sedan samordna så att flickan och socialtjänsten i Sverige etablerar en kontakt. Men även om socialtjänsten faktiskt lyckas få ett samtal med flickan är hon pressad av familjen att säga att hon vill stanna.

Släpper ärendet

– Om du vaktas av din släkt dygnet runt och socialtjänsten ringer, då är det svårt att säga att man vill därifrån. Ofta säger flickorna bara det mammorna har sagt åt dem att säga och sen släpper socialtjänsten ärendet, säger Sabina Landstedt.

Hon efterfrågar ett nationellt center som jobbar med att ta hem bortförda barn och förhindrar att de blir bortförda. Ett sätt att göra detta på är att arbeta som man gör i Norge, med koordinatorer på ett antal ambassader som med hjälp av lokala nätverk möjliggör att de unga förs tillbaka.

– I dag är det frivilligorganisationerna som har detta på sina axlar. Men vi har ju inget mandat att göra något.

lördag, juli 24, 2021

Nya Sverige 1

 










Nyckeln kan ligga i föräldrarnas ansvar

Publicerad 30 jul 2021 kl 19.13 Christer El-Mochantaf, chefredaktör GT.
13 män har i veckan dömts i Göteborgs tingsrätt och nu kan vi återigen diskutera lösningar och vem som bär ansvaret.

För att gängmedlemmar mördar, spränger och skjuter.

Är det bristen på fritidsgårdar och bra förebilder?

Dålig skol- och integrationspolitik?

Jag tror det är dags att börja diskutera föräldrarnas roll.

Den gemensamma nämnaren för de 13 personer som planerade – och några av dem som utförde – ett mord är att de alla tillhör samma kriminella falang i Göteborg.

Samtliga har utländsk bakgrund och har vuxit upp i någon av stadens segregerade förorter.

Naturligtvis är de alla män.

Den senaste tidens uppmärksammade brott – en polis har mördats, upplopp har startats och det har skjutits inne på en frisörsalong – har tydligt visat vilken laglöshet som råder i de här kretsarna.

En övervägande del av de dömda männen är också unga, mellan 20 och 30 år. Några är bara tonåringar.

De har livet framför sig men tillbringar sina dagar med droghandel, vapenlangning och att hålla utkik efter rivaliserade gäng. I den krypterade Encrochatten kan polisen följa hur de tipsar varandra om var fienden håller hus.

Hur de duckar när det närmar sig poliser – eller som de säger: Grisar.

Är det samhället som har tvingat de här männen ut i kriminaliteten? Har de verkligen inget val?

Ilija Jurkovic, 22, dömdes nyligen till 11 års fängelse för bland annat medhjälp till försök till mord, grovt vapenbrott och människorov.

Men för bara några år sedan var Ilija Jurkovic en av landets största fotbollstalanger. Han spelade i pojklandslaget och var en del av AIK:s talangfulla ungdomslag ihop med Alexander Isak.

Redan när han dömdes till fängelse första gången 2017 fanns chansen att välja en annan väg.

Ett sammanhang, en utstakad chans, en möjlighet.

Men Ilija Jurkovic valde kriminaliteten.

”Jag älskar fotboll. Det är inte det. Jag spelade fotboll nu i anstalten varje dag också. Jag kollar fortfarande mycket på fotboll. Det intresserar mig. Det var tiden… Jag lade min tid på andra grejer. Förstår du? Det var mitt misstag.”, förklarade han i en intervju i Sportbladet.

Misstag kan alla göra.

Men steget till att delta i beställningsmord känns längre än så. Och det är möjligt att Ilija Jurkovics öde påverkades av en rad faktorer som bör beaktas.

Men ingen kan påstå att det var ur oåterkallelig hopplöshet han gjorde sitt val. Många människor i utsatta områden lever lyckliga, konstruktiva liv.

Även om vägen dit inte alltid går via samhället – utan ofta via mamma och pappa.

Av just den anledningen bör vi kunna diskutera ansvaret hos dem som uppfostrat mördare och gängmedlemmar.

Inte för att de också är skyldiga. Många gör allt för att barnen inte ska hamna på villovägar.

Kontaktar myndigheter, söker hjälp. Vädjar och kämpar.

När jag granskar föräldrarna till de 13 män som dömdes i Göteborgs tingsrätt i veckan ser jag spåren av det.

Kontakter med socialtjänst och skolor. Omplaceringsbeslut och överklaganden.

I gängkrigen drabbas också de anhöriga, en förtvivlad förälder, bror och syster.

Men i bakgrundskollen ser jag också spår av något annat.

Av de män som dömdes i veckan har en majoritet en förälder som någon gång de senaste åren har dömts för brott.

Ibland flera gånger.

Listan innefattar folkbokföringsbrott, bokföringsbrott, olovliga körningar, brukande av falsk urkund, olaglig taxiverksamhet, näringsförbud, olaga förföljelse.

Men också narkotikabrott, våld mot tjänsteman, stöld(er), olaga hot – och grov misshandel.

I en studie från Kriminalvården (från 2014) hittar man forskningsstöd i att våldsbrottslighet kan gå i arv.

En kort sammanfattning lyder: ”I detta projekt har vi visat att våldsbrottslighet går i arv och att detta beror på både genetiska och miljömässiga faktorer som påverkar benägenheten att begå våldsbrott. Den familjära ansamlingen av våldsbrott bör hållas i åtanke i klientarbetet.”

Ändå har jag sällan hört diskussionen om detta på politisk nivå.

I föräldrarnas samlade dokument hittar jag också skuldberg och ekonomiska trångmål, vårdnadstvister och överklaganden om socialbidrag och sjukersättningar som nekats.

I mångt och mycket en schablonbild av livet i socialt utsatta områden.

Men kanske finns en nyckel här.

Barn gör inte alltid som vi säger, de gör som vi gör.

”Jag sparar pengar för att ta mig härifrån. Utan pengar blir du kvar här”, förklarade en kille i Biskopsgården till mig efter mordet på polisen Andreas Danman.

Han är i 25-årsåldern, hoppfull om en framtid någon annanstans. Arbetar på två olika jobb för att tjäna extra.

Han hade själv nyligen blivit pappa.

Det har pågått en annektering av våra förorter i flera år.

Så till den grad att vi har vant oss vid parallella samhällen, vid kriminella grupper som styr.

Vi har sett poliser omringas i sin yrkesutövning av aggressiva män. Journalister som stoppas från att rapportera. Upprättade vägspärrar.

Vi har i flera år rapporterat om hur hemtjänsten inte vågar ta sig in i vissa områden. Hur blåljuspersonal kallas till utsatta stadsdelar bara för att bli beskjutna med raketer.

Hela tiden har vi undrat var det ska sluta, vart vi är på väg.

Det visade sig vara hit.

Med något som kan ha varit en oprovocerad attack mot en polis på öppen gata.

I Göteborgskvällen stod polisen, en ung man i 30-årsåldern, som en skyddsbarriär mot kriminellt våld, en nybliven yrkesman som gjorde sitt jobb för vår skull. Som en garant för att samhället fortfarande var vårt.

När Biskopsgårdens härdade invånare tvingas ut i regnet av elände, av uppgörelser på öppen gata och kulor i luften, ska ju polisen vara som ett paraply för dem.

I natt attackerades den skyddsbarriären och samtidigt som människor förlorat en familjemedlem, en vän, en älskad person, har de skyldiga visat att de inte tillhör det här samhället.

De krigar mot det.

Och om tröskeln för att avlossa ett dödande skott var lågt, har den nu jämnats med marken.

Det är en krigsförklaring.

Så, vart går vi nu?

Klaner har i Sverige utropat vissa områden till sina. I populärkultur som härrör från områdena glorifieras polishatet.

Och även om vi ännu inte vet motivet bakom nattens skjutning, vet vi hur vägen hit har sett ut.

Källor säger till vår tidning att uppretade klaner har förargats av polisens upptrappade närvaro i Biskopsgården.

Och i natt sköts alltså en ung man ihjäl på öppen gata, enligt uppgifter i en drive by-skjutning. Kanske för att han var polis.

För att han tjänstgjorde för oss alla, för vårt land.

Det är vår plikt att ställa oss i solidaritet med poliskåren i dag och att stå upp mot den ondska som visat sig.

Särskilt eftersom vi inte vet vem som styr det här landet om en vecka.

Särskilt eftersom Sveriges uppgift inte längre är att försöka undvika mörkret.

Vår uppgift nu är att försöka navigera oss ur det.

När allt är sagt och gjort måste också undantagstillstånd få råda, alla resurser som polisen pekar på måste de få för att kunna ta fast de skyldiga.

Det här är inte en skjutning i mängden och kan inte behandlas med samma tillfälliga upprördhet som snart övergår i vardag igen.

De kriminella enklaverna blir våldsammare och farligare och polisen måste trappa upp i samma takt.

Och vi andra: Vi ska fortsätta göra vårt jobb.

Rättssamhället upprätthålls genom att vi gemensamt orkar. Att polisen fortsätter skydda våra invånare, att hemtjänsten fortsätter att vårda våra sjuka och att journalister fortsätter att rapportera.

För det här är vårt samhälle - inte deras.

Men i dag går våra tankar till polismannens kolleger och familj.

Må han vila i frid.

Sveriges monumentala misslyckande med klanerna manifesteras med ett mord på öppet torg, en solig söndag i maj.

På nytt försöker politiker med gamla åtgärder fixa problemen, dra in dessa människor i gemenskapen, föra dem närmare samhället.

Det man inte förstår är: Alla vill inte vara en del av det.

Jag var elva år gammal när en manlig granne slog sig ner i vår soffa och blev ett exempel på problemet som ingen politik i efterhand kan råda bot på.

Mannens familj var en av få invandrarfamiljer i orten och likt flera andra som passerade den sömniga byn på Skaraborgsslätten, blev det bara en kort mellanlandning för dem.

På vägen mot storstadsförorterna där det fanns landsmän som talade samma språk, där religiösa friskolor lärde ut samma sedvänjor man hade hemma. Där parabolen förvandlade tv:n till ett fönster till hemlandet och där skyltarna i affären var på arabiska.

Enda kontakten med Sverige var den naiva damen på socialtjänsten – hon som han kallade ”kossan”.

Kaksmulorna föll från mustaschen när grannen berättade att vår lilla ort var den nionde kretsen av helvetet.

För allt var ju svenskt.

Nu skulle det bli Trollhättan, eller om det kanske var Angered, och det är möjligen enklare att moralisera över det valet, än att själv göra ett annat i samma situation.

De kom från Irak och hade flytt från kriget.

Men oaktat deras intentioner är det bara ett av många liknande öden jag träffat på: För de hade aldrig någon ambition att uppfostra sina fyra barn till att bli en del av det svenska samhället. Efter tio års kringflackande i landet kunde de knappt tala med kassapersonalen i livsmedelsbutiken utanför sitt område och det gick lika bra att leva här ändå.

Man behövde inte gå till polisen när landsmannen i lägenhetslängan intill kunde skipa rättvisa.

Ska man lösa det som nu blivit en ödesfråga för vårt land, med parallella klansamhällen, måste politikerna begripa just det: Att alla inte vill bli en del av Sverige.

I söndags mördades en man i Hjällbo, ett hundratal (!) var inblandade i upploppet som föranledde mordet.

Samtliga tros ingå i ett av de två konkurrerande släktnätverken som drabbat samman efter något som beskrivs som ett bagatellartat bråk.

Det sker i samma område där kriminella satt upp vägspärrar för att förhindra utomstående att komma in. Där journalister och blåljuspersonal attackeras och hotas – så till den grad att de tvingas förhålla sig till det i sin vardag.

Liksom de skötsamma invånarna som drabbas hårdast av dessa minidiktaturer.

Polischef Erik Nord skriver i en klarsynt debattartikel i GP att landet behöver fler poliser, helst i nivå med Tyskland – då lovar Nord att de dödliga skjutningarna kommer att minska.

Det är förstås en idé, precis som att Göteborgspolitiker nu vill tvångsplacera nyanlända på nya orter.

Men klanerna, som nu etablerat sig även i Borås, Jönköping och Borlänge, kommer inte att försvinna för det.

Och ni undrar hur det kunde bli så?

Hashem Ali Khan var efterlyst, misstänkt för mord på en tolvbarnsmamma i Libanon, inblandning i ett väpnat rån och en attack mot en polisstation, när han kom till Sverige i början av 80-talet.

Han dömdes senare till döden för mordet och i en granskning kunde GT/Expressen i mars berätta om klanledarens okända bakgrund.

Men, Hashem Ali Khan avtjänade aldrig sitt straff i hemlandet.

Trots att han var efterlyst för en rad grova brott fick han uppehållstillstånd, asyl och medborgarskap i Sverige. Han blev en medhjälpare till polisen när de skulle lära sig hantera en ny typ av konflikter i landet.

Den mellan klaner.

Tre decennier senare sprider Ali Khans släktnätverk skräck i delar av Göteborg. Enligt polisens kartläggning bedriver de olagliga verksamheter, skjuter och mördar – en hel stadsdel hålls i släktens våld.

På andra sidan av gängkonflikten står en annan klan, ursprungligen från samma område i Mellanöstern.

Det är ingen slump att det är så.

Och ett fragment av verkligheten är Ali Khans bakgrund. Ett annat är mannen med sin familj som kom till det nya landet för att fortsätta leva som de gjorde i sitt gamla.

Sverige är fullt av invandrare som blivit en essentiell del av landet oavsett hur de definierar sin nationella tillhörighet eller vilka program de ser på tv.

Men det har i för hög grad varit upp till individens egna drivkrafter att hamna där. Och när individen råkar vara en efterlyst mördare i sitt hemland, är incitamenten små att något ska förändras när landsgränsen passeras.

Likaså när socialtjänstkvinnan kallas för ”kossa” och invandrarbarnen som kallar sig svenskar blir ”grisar”.

Och vill man bestämma sig för att det ändå är okej – att ha ett land där en betydande andel av medborgarna bor i landet utan att tillhöra den stora gemensamma strukturen – måste man ställa krav utifrån omständigheterna.

Med vetskapen att alla inte vill vara en del av majoritetssamhället.

Prova gärna tvångsplacering utanför förorterna.

Prova gärna hårdare straff för kriminella.

Men klansamhällen där kvinnor hindras från att gå ut och där kriminella annekterat rättsskipandet försvinner inte med fler fritidsgårdar eller poliser.

Först när vi beaktar hela ekvationen, att alla inte vill ta sig ur det parallellsamhället, kan vi komma vidare i diskussionen.




Våra barn ska inte behöva växa upp i dagens Sverige
ELISABETH MASSI FRITZ

Det räcker inte att bli förbannad och förtvivlad – det krävs krafttag mot gängkriminaliteten här och nu.

Livstidsstraff vid dödsskjutningar borde vara en självklarhet – likaså utvisning med permanent återreseförbud, skriver Elisabeth Massi Fritz, advokat specialiserad på att företräda brottsoffer.

För en kort tid sedan var det två barn som skottskadades, dessförinnan en polis som dödades, tidigare har flera andra personer dödats, även barn. Oskyldiga människor som blir offer för uppgörelser och skjutningar mellan personer med kopplingar till kriminella nätverk. Det är oacceptabelt.

Det går för långt. Det måste bli ett stopp.

Sverige ligger i topp när det gäller dödligt skjutvapenvåld i Europa. Det visar Brottsförebyggande rådets rapport från maj 2021.

Rabatt hör hemma på Ica – inte i våra domstolar vid allvarliga brott
I studien har man jämfört dödsskjutningar med 22 andra europeiska länder mellan 2000-2019 och kommit fram till att Sverige ligger på högst nivå i Europa när det gäller dödligt skjutvapenvåld. Ökningen som Sverige redovisar mellan 2000-2019 går inte att se någon annanstans i Europa. Vi har rört oss från botten till toppen i Europas statistik.

Sveriges politiker måste gå samman över gränserna för att ge polis, åklagare och rättsväsendet fler, bättre och rätt verktyg – även om det innebär ingrepp i människors personliga integritet. Något våra politiker i Sverige verkar vara extremt känsliga för – men något de flesta människor är beredda att offra om det kan öka tryggheten i samhället.

Nödvändiga förändringar av rättsväsendet
Rättsväsendet måste förändras så att målsägande och vittnen vågar medverka under förundersökning och i en rättegång. Här är några av de många åtgärder som behövs:

Vi behöver införa anonyma vittnen, men även stängda dörrar och sekretess i dessa mål. Anonyma vittnesförhör skall förstås tillämpas tillsammans med annan bevisning för att det ska kunna få ett starkt bevisvärde.

Målsägande och vittne måste båda känna trygghet och garanteras skydd och hjälp vid behov. I hovrätten skall det inte kunna bli avslag på målsägandebiträde, vilket är vanligt sedan lagen ändrades år 2018.

Vi måste även lägga stort arbete på de förebyggande åtgärderna ute i samhället och se till att unga förövare inte hamnar i kriminella nätverk. Är ungdomar redan där måste de få hjälp att ta sig ur.

Straffen måste skärpas – och då pratar jag om livstidsstraff för varenda dödsskjutning. Det ska gälla alla förövare som fyllt 18 år. Utvisning är självklart och då ska det vara återreseförbud för all framtid. Straffrabatterna ska slopas. Rabatt ska man inte diskutera i våra påföljdssystem. Rabatt hör hemma på Ica – inte i våra domstolar vid allvarliga brott.

Enchrochat
Vi har i Sverige sett resultatet av att fransk polis lyckades hacka den krypterade meddelandetjänsten Enchrochat. Bara i Sverige har det inneburit att ca 200 personer med misstänkta kopplingar till grov organiserad brottslighet har häktats. Flera har dömts i domstol. Med hjälp av Enchrochat har man även kunnat förhindra mord.

I mina mordmål har jag sett chattarna och vad de kriminella diskuterar. De har full koll på vad de gör och hur snabbt de kommer ut för olika brott. De tar övervägda risker. Men de vill inte sitta inne på livstid – Sverige behöver markera att det är livstid som gäller.

Lyssna på professionella aktörer
Jag arbetar som advokat och målsägandebiträde för många utsatta brottsoffer i dessa mål. Det finns en råhet och hänsynslöshet som måste bestraffas hårt, men utan ett rättssystem som är säkert för både målsägande och vittnen kommer vi aldrig att lyckas.

Både regeringen och övriga politiker borde lyssna mer på professionella aktörer som arbetar ute på fältet. Vi vet hur verkligheten ser ut. Vi vet vilka verktyg som behövs för att sätta stopp för dödsskjutningarna.

Jag och många med mig vill inte att Sveriges barn och ungdomar ska växa upp i det samhälle som vi ser i dag.

Av Elisabeth Massi Fritz Advokat specialiserad på att företräda brottsoffer, med över 30 års erfarenhet.

Kyrkomötet och Israel



Anna Karin Hammar (S), Lisa Tegby (Posk), Roberth Krantz (S) och Daniel Tisell (C).

Fyra politiker som är besatta av att detaljgranska en liten del av Mellanöstern medan de blundar för övriga Mellanösterns diktaturers övergrepp mot folkrätt och Mänskliga Rättigheter.


Den här kvartetten vill inte se, de vill inte höra och de vägrar att säga något om brutaliteten i Mellanösterns diktaturer.



Demokrati, folkrätt, mänskliga rättigheter, jämställdhet, tryckfrihet, religionsfrihet och rätt till samkönad kärlek, är begrepp som kvartetten är ointresserad av.

Ytterst få betalar sin kyrkoavgift för att driva politiska kampanjer mot Mellanösterns enda demokrati.

Lagom till adventstid blir vi påminda om de antisemitiska tendenserna i Svenska kyrkan. Kyrkomötet förra veckan biföll ett förslag från kyrkostyrelseledamoten Daniel Tisell (C), Göteborgs stift, där kyrkan ska granska huruvida Israel är en apartheidstat.

Man kan undra varför ett trossamfund ska utreda andra länder. Kommer Svenska kyrkan sedan fortsätta med att utreda Kina, Venezuela eller någon av alla de arabiska diktaturer som ligger i samma region som Israel?

Det kommer den förstås inte. Precis som flera debattörer vid kyrkomötet påpekade handlar det om en ensidig fixering vid Israel. Ändå gick förslaget igenom, tack vare röststarka Centern och Socialdemokraterna. Även POSK ställde sig av någon anledning bakom den antisemitiska motionen.

För det handlar om en form av antisemitism. Att försöka beskriva Israel som en rasistisk statsbildning och att avkräva landet ett annat uppträdande än andra demokratier ingår bland de definitioner av modern antisemitism som International Holocaust Remembrance Alliance, IHRA, har tagit fram, och som Sverige har ställt sig bakom.

Just det är intressant för på regeringens hemsida lovar Stefan Löfven ”att som statsminister och människa” föra kampen mot antisemitismen. Som en viktig punkt jämte Malmökonferensen lyfter Löfven fram att Sverige fått förtroendet att nästa år vara ordförande för just IHRA. Löfvens linje verkar inte helt förankrad i det egna partiet.

Två dagar efter beslutet att utreda apartheid i Israel avslog samma kyrkomöte en motion från Kristdemokraterna om att kyrkan skulle uppmärksamma förintelsens minnesdag. Socialdemokraterna var emot förslaget.

Svenska kyrkan borde kunna ha en positiv och fredlig roll i Israel-Palestina. Men i stället har kyrkans företrädare under de senaste årtiondena deltagit i bojkottningskampanjer, spridit material som talar om judisk lobbyism och till och med besökt Hamasledare i Gaza. Däremot problematiserar Svenska kyrkan så gott som aldrig extremismen eller korruptionen på den palestinska sidan.

Det finns något ojämnt och ensidigt som skaver. Här hemma är relationerna till den judiska minoriteten en del av historien som kyrkan ogärna konfronterar. I onsdags hölls en försoningsgudstjänst i Uppsala där ärkebiskopen bad samerna om ursäkt för förtryck i historien. Ett gott initiativ. Men varför gör man inte något liknande om antisemitismen?

Till Svenska kyrkans fördel ska sägas att motståndet mot apartheidmotionen på kyrkomötet var kraftfullt. Två talare som utmärkte sig var göteborgarna Jerker Schmidt (Borgerligt Alternativ) och Fredrik Sidenvall (Frimodig Kyrka). Även biskopen i Karlstads stift, Sören Dalevi, röt ifrån mot ensidigheten. Men trots protesterna kunde Centerpartiet och Socialdemokraterna driva igenom motionen.

Det visar ytterst på det olyckliga i att Svenska kyrkan styrs av politiska partier. Genom att utnyttja kyrkan som arena kan Centern och Socialdemokraterna vinna en och annan väljare med starka uppfattningar om Israel. Men förlorarna är kyrkans vanliga medlemmar. Ytterst få av dem betalar sin kyrkoavgift för att driva politiska kampanjer mot Mellanösterns enda demokrati.

Ända från att romarriket gjorde kristendomen till sin officiella religion har judarna utsatts för förföljelse och diskriminering. Den förföljelsen spred sig över hela Europa och fick som tragiskt resultat Adolf Hitlers och nazismens försök att utrota den judiska folkspillran. Denna antisemitism har också haft ett starkt fotfäste i Sverige och begränsade t.ex var judar fick bo i vårt land och vilka yrken de fick utöva. Åren kring andra världskriget blev även i Sverige ett mörkt kapitel då starka krafter försökte försvåra för judar att söka skydd undan Nazitysklands förföljelse.

På senare år har judehat och antisemitism börjat gro igen via invandringen från muslimska länder och svenska extremister som börjat dyrka nazismens idéer. Judar som är utsatta för antisemitism har börjat fråga sig om de längre kan bo kvar i Sverige. Det är inte tryggt att ute i offentligheten skylta med sin judiska identitet, vilket resulterat i att en del har tagit steget att fly till Israel, en utveckling som också synts i bland annat Frankrike där flera blodiga attentat mot judar har skett.

I en tid när ånyo judar förföljs och det i delar av den muslimska världen pågår en etnisk rensning så valde majoritet på Kyrkomötet förra veckan att rösta ja till ett yrkande om att ”lyfta frågan” om att granska folkrättens tillämpning i Israel och Palestina, även utifrån” FN:s apartheidkonvention och Romstadgans skrivningar om apartheid.”

Palestinierna har under mycket lång tid levt i en trängd situation i konflikten med Israel. Men det har till avgörande del varit självförvållat genom ständiga attacker mot judar från gangsterregimen Hamas och proklamationer om att utrota den judiska staten och driva judarna ut i Medelhavet. Konflikten har också försvårats genom palestiniernas upprepade vägran att acceptera flera konstruktiva fredsförslag som USA tagit fram.

Att hävda att Israel är en apartheidstat som nu en majoritet i kyrkomötet ger uttryck för är sakligt sett fel. Det är en skamfläck för den svenska kyrkan, men också för de fyra personer som drev fram förslaget – Anna Karin Hammar (S), Lisa Tegby (Posk), Roberth Krantz (S) och Daniel Tisell (C) – och för den knappa majoritet som tog beslutet och därmed sällar sig till en antisemitisk historisk tradition som borde ha nått vägs ände. Extra illa är det också eftersom den svenska kyrkan grundades av en antisemit, Luther.

Världen av idag har en rad länder där människor utsätts för förföljelse, diskrimineras och vill fly. Men dessa lyfts inte fram på kyrkomötet fastän det finns många att välja på. Till staten Israel vill däremot palestinier flytta, vilket visas av kalla fakta. Den arabiska befolkningen har ökat från 1.2 miljoner till nästan 1.9 sedan staten Israel bildades, vilket knappast vore möjligt om denna magnet på araber med muslimsk tro är en apartheidstat. Men antisemitiskt anfäktade personer på kyrkomötet väljer att ensidigt peka ut det land som utgör den enda demokratin i denna del av världen och dessutom det tryggaste landet att leva i.

Heder åt de biskopar bl.a Sören Dalevi, Andreas Holmberg och Åke Bonnier som gått ut och protesterat mot kyrkomötets vansinniga beslut. Nu måste också de politiska partier som nominerat personer med antisemitiska reflexer till kyrkomötet tydligt ta avstånd från dessa företrädare och de åsikter de står för. För inte är det väl Socialdemokraternas och Centerpartiets uppfattning att Israel är en apartheidstat?

Sydamerikas indianer

klicka på bilderna så blir de större. Högerklicka och öppna i ny flik så blir de ännu större.

Inka, Azteker och Maya är namnen på de mest mytomspunna indianerna i Sydamerika och här följer en sammanfattning från Wikipedia.


Inkaimperiet

Bildades 1438 Upphörde 1533

Areal 3 miljoner km²
Folkmängd cirka 20 miljoner (1527)

Inkariket, eller Inkaimperiet (quechua: Tawantinsuyu), var den största statsbildningen i västra Sydamerika under förcolumbiansk tid. Det administrativa, politiska och militära centrumet för riket var staden Cusco i dagens Peru. Inkacivilisationen växte fram i Perus högländer någon gång under tidigt 1200-tal. Från 1438 till 1533 inkorporerade Inkafolket genom att använda en rad olika metoder, från erövring till fredlig assimilation, en stor del av västra Sydamerika till en stat jämförbar med de historiska imperierna i Gamla världen. Under Inkarikets höjdpunkt sträckte det sig från det som i dag är Colombia, Ecuador, Peru och Bolivia till Chile och Argentina. Det var mer än 4 000 km långt och täckte ett territorium på mer än 3 miljoner kvadratkilometer.

Det officiella språket i riket var quechua, även om hundratals lokala språk och dialekter av quechua talades.


Sacsayhuamán, inkafolkets fäste i Cusco.

Inkafolket refererade till sitt rike som Tawantinsuyu, quechua för tawa = fyra, suyu = område, provins eller rike, vars centrum var huvudstaden Cusco. Namnet Tawantinsuyu var därför en beskrivande text, som syftade på en union av provinser. Spanjorerna translittererade namnet som Tahuantinsuyo eller Tahuantinsuyu', vilket fortfarande används idag.


Historia

Med inkan Pachakutiqs (nionde inkan) styre börjar Inkarikets eller Tawantinsuyus egentliga historia. Under Pachakutiq, som man brukar räkna som Inkarikets förste historiske härskare, inte bara erövrades och inkorporerades en rad områden och samhällen utan framförallt organiserades landet på ett sådant sätt, inte minst militärt, att det möjliggjorde Inkarikets expansion och starka ställning under de kommande åren fram tills de spanska erövrarna – conquistadorerna – anlände 1532.


Mittpunkten i Inkariket var soltemplet Inti-Huasi på tempelområdet Coricancha i Cusco, som var världens navel. Därifrån strålade gränslinjerna för de fyra områdena ut, inte exakt enligt väderstrecken men på ett ungefär.

Vägar och andra anläggningar

Inkariket är känt för sina anläggningar: tempel, palats, fästningar, terrasserade sluttningar, breda vägar för militärens behov, akvedukter (vattenledningssystem) och andra offentliga byggnadsverk.

Deras vägar är mest anmärkningsvärda och det återstår tillräckligt för att man skall inse hur magnifika de var. Det fanns många sådana huvudvägar, som genomkorsade landet i olika riktningar; men de mest betydande var två mellan Quito och Cusco. Från huvudstaden utgick de i två riktningar söderut, en av dem i riktning mot det som i dag är Chile. En av dessa gick över höglandet, en annan genom lågländerna vid oceanen. Kustvägen var delvis konstruerad som en vall över myrar, kärr och andra hinder.

Längs vägarna byggdes små hus på cirka åtta km avstånd från varandra. I varje sådan station (tambo) fanns budbärare kallade chasquis: deras uppgift var främst att vidarebefordra meddelanden från regeringen. Budskapen var antingen muntliga, eller också var de så kallade quipus, meddelanden gjorda med det system av olikfärgade snören och knutar, som i deras kultur motsvarade vårt skriftspråk. Om budskapet inte var avsett att vara offentligt var det omknutet med garn av samma karmosinröda färg som man använde vid inkornas tempel och betraktades med stor vördnad.

Personer vilka tjänstgjorde som chasquis var klädda i en särskild uniform. Deras löpning möjliggjorde att budskapen framfördes i upp emot 250 km per dygn. Chasquisernas uppgift var inte enbart att framföra budskap utan de förde också olika slags varor och artiklar till hovet.

Vägsystemet användes också för militära ändamål, för att bibehålla härskarnas kontroll över det vidsträckta riket. Det är också anmärkningsvärt att både aztekerna och inkorna, oberoende av varandra, hade utvecklat liknande system för kommunikation och transport.



Azteker

Azteker (mēxihcah) var ett indianfolk i centrala Mexikos högland som från 1300-talet och framåt byggde ett rike som bestod tills det erövrades av spanjorer och fientliga indianfolk år 1519.

Det dominerande folket i Aztekerriket var mēxihcah, även kallade tenōchcah (efter den mytologiske grundaren av Tenochtitlan, Tenoch). De kallade sig själva Culhua-Mexica då de av Mexicaindianerna kuvade Culhuaindianerna var med och utvecklade Aztekriket. Ordet aztek användes aldrig av aztekerna själva. Det kommer från Aztlan, aztekernas mytologiska ursprung i norr. Allteftersom imperiet expanderade började alltfler folk i de aztekiska kärnområdena tala nahuatl och tro på detta mytologiska ursprung, vilket gör att man under Aztekerrikets storhetstid även kan tala om dessa assimilerade grupper som azteker.
Aztekerrikets förhistoria

Mexicaindianerna

Mexicaindianerna var ett nahuatl-talande nomadiserande indianfolk som under 1000- och 1100-talen norrifrån invaderade centrala Mexiko och Mexicodalen. Till en början tjänade de andra indianfolk i olika stadsstater i regionen, men 1325 (alternativt) 1345 grundade de Tenochtitlán, den stad som skulle bli huvudstad i Aztekerriket, på en ö i Texcocosjön i Mexicodalen. Enligt detta folks tro skulle man bygga sin stad på en plats där man först skymtade en fågel med en orm i munnen, sittande på en kaktus. Denna stad blev Tenochtitlán och var placerad där dagens Mexico City ligger. På Mexikos flagga finns idag symbolen med en örn som har en orm i munnen sittande på en kaktus.

Culhuaindianerna

Culhuaindianerna var ett nahuatlatalande folk som emigrerade till Mexicodalen som ett resultat av toltekkulturens förfall under 1200-talet. De slog sig ner i Colhuacán (dagens Coyoacán) vid Texcocosjön där de effektivt jordbrukade på så kallade chinampas. Även om de blev inflytelserika i regionen kom de att underordnas mexica-folket och sedan bidra till att bygga upp Aztekerriket.



Aztekerna löd den första tiden i Mexiko under Tepanek-riket. Den fjärde Aztek-kungen Itzcóatl startade ett uppror mot Tepanekerfolket tillsammans med två andra städer, Texcoco och Tlacopán (på nahuatl var härskartiteln tlahtoani - den som talar (väl) ). Ur denna allians började sedan på 1400-talet aztekerna avancera mot positionen som det mäktigaste riket i Mellanamerika. Deras främsta konkurrenter Tlaxkaltekerna, som från början var betydligt starkare militärt, blev successivt tillbakaträngda genom ett slags grundligt genomtänkt avancerad terrortaktik (xochiyaoyotl = ”blomsterkrig”). Den gick ut på att man gradvis medvetet ökade hotbilden tills motståndaren var övertygad om att ett fullskaligt anfall var nära förestående. Medan motståndarna fokuserade på hotet passade aztekerna på att genom verkliga anfall mot de städer som var underkastade Tlaxkaltekerna och överta dem en efter en. Vid tiden för spanjorernas ankomst stod Tlaxkaltekerna inför sitt slutliga nederlag och de med moderna eldvapen och hästar utrustade nykomlingarna uppfattades av dem närmast bokstavligen som en skänk från ovan.

Aztekriket.

Storhetstiden

Den egentliga aztekiska statsbildningen började ta fart först under den åttonde kungen Ahuitzotl som härskade 1486–1502 och den nionde, hans brorson Motecuzoma Xocoyotzin (1502-20), även känd som Montezuma II (eg. Moctezuma). Deras regeringstider karakteriseras av en snabb övergång från ett huvudsakligen släktbaserat maktfördelningssystem (calpulli), med inslag övertagna av toltekerna, till ett system med en byråkratisk statsapparat. Makten övergick snabbt från de ledande calpullisläkterna till ett råd, bestående av tempelpräster och krigarelit och en ”talman” som ledare.

När riket var som störst 1519, omfattade det cirka fem miljoner invånare varav nästan 250 000 i Tenochtitlán, ytterligare 500 000 kring Texcocosjön och fyra miljoner runt om övrigt i riket. Befolkningen var koncentrerad till stora städer som Tlacopán, Tenochtitlán och Texcoco. Själva Tenochtitlán var uppbyggd på pålar och flottar i vattnet. En smärre del stod på en ö och man tog sig till och från staden med långa broar/bryggor (eng: causeways). Tenochtitlán kunde själv föda omkring 170.000-180.000 av sin befolkning med sitt eget jordbruk, åkrar som flöt omkring staden (chinampas). Själva huvudstaden var tätt befolkad och därför var dess areal per invånare inte så stor. Åkrarna låg omkring den flytande staden och man hade höghus, offentliga masstoaletter, avlopp, etc.

När spanjorerna nådde Tenochtitlan år 1519 var staden den största stad som någonsin funnits i den nya världen och en av de största i världen; den var rikare och mer storslagen än något de spanska soldaterna någonsin sett i sitt hemland.

Aztekriket med vasallriken under dess storhetstid.

Rikets undergång

Aztekerrikets utveckling fick ett abrupt slut genom att en tlaxkaltekisk-spansk allians (200.000 tlaxkaltekiska krigare och ca 900 spanjorer mot 100.000-300.000 azteker) besegrade aztekerna och spanjorena kunde inta Tenochtitlán. Aztekernas huvudarmé kapitulerade för Hernan Cortés den 13 augusti 1521. Den elfte och siste kungen Cuauhtémoc tillfångatogs av spanjorerna och avrättades av dem 1525.

Spanjorernas erövring av Tenochtitlán och det aztekiska riket underlättades avsevärt av den smittkoppsepidemi som dödade mellan 5-8 miljoner azteker i samband med spanjorernas ankomst. Mellan 1545-50 dog ytterligare 15 miljoner människor i allvarliga febersjukdomar (av aztekerna kallade cocoliztli), som tyfus. När samma sjukdom 30 år senare härjade igen så dog hälften av den kvarvarande befolkningen i det forna aztekiska riket[6]. Såväl smittkoppsepidemin som cocolitzi-utbrotten räknas bland världshistoriens värsta epidemier.[7]

Samhällsstruktur

Det aztekiska samhället var indelat i klasser. Högst upp stod hueyi tlatoani, den store talaren, Aztekerrikets härskare. Han fick makten av ett råd och kunde avsättas, men detta skedde sällan och han hade nästintill oinskränkt makt även om hans barn inte kunde räkna med att ärva den. På så sätt var det aztekiska styrelsesystemet mest likt den polska monarkin. Talaren var en i romersk definition livstidsdiktator. Under honom stod pilli, adeln. Inte heller de hade några speciella privilegier som gick i arv, utan adeln var mer som en ekonomiskt stark aristokrati (pengaadel). Givetvis var det få "vanliga" som lyckades bli adliga, bara de som gjorde ekonomisk karriär. Fler var pilli och ruinerade sig.

Den vanliga klassen var macehualli, "bönder". Dock ska endast omkring 20% av Tenochtitlans över 200 000-hövdade befolkning ha sysslat med jordbruk; resten var verksamma inom armén, hantverk och handel. Man använde kakaofrön som mynt.

Längst ner stod slavarna. Slavhandeln gick till ungefär som i Romarriket, men födde slavar barn i fångenskap blev barnen fria. Slavarna togs främst från Tlaxcala och många av dem förvaltades statligt tills de offrades till solgudens ära. Men som i romarriket kunde privatpersoner äga slavar i hushållen och leva på slavhandeln.

Skriftsamlingen "Codex Mendoza" innehåller detaljerade beskrivningar om aztekernas vardagsliv, kultur och sociala regler.

Religion

Offer i templen

Det var människooffren som mer än allt annat förskräckte de första européer som besökte Tenochtitlan innan staden förstördes. Människooffer har en gammal tradition i Mexikos historia och förekom hos de flesta stammar i Mellanamerika, men aztekerna drev det längre än några andra. Det berättas att år 1487, när templet till Huitzilopochtli invigdes, offrades inte mindre än 20 000 fångar till guden. År 1518 räknade en av Cortés följeslagare till 136 000 människokranier längs detta tempel. En del av offren var slavar och brottslingar, men de allra flesta var krigsfångar.

När det under de sällsynta perioderna av fred uppstod brist på krigsfångar som kunde offras, arrangerade aztekerna och deras allierade ett slags ”tornerspel” mot grannstaternas krigare. Båda sidor försökte ta så många fångar som möjligt och när man fått ihop tillräckligt många för sina offerritualer avslutades ”kriget” och de stridande parterna återvände hem med sina offer. I spanjorernas ögon var dessa blodbad naturligt nog både brutala och hädiska, men för aztekerna var blodutgjutelse en helig akt och ingick som en viktig del i deras religion.

Gudarna hade kontroll över allting och var allsmäktiga. Det var de som hade skapat hela världen och som styrde människornas öden; de beslutade om det skulle regna eller bli solsken; de vakade över dygnets alla timmar och hade inflytande över de mest triviala ting i människans vardagsliv. Liksom alla folkslag i Mellanamerika dyrkade också aztekerna flera gudar och gudinnor, av vilka några var kända redan tidigare i Mexicodalen under Teotihuacanperioden, medan andra hade övertagits från underkuvade stammar.

Aztekernas nationalgud, Huitzilopochtli, var son till jordgudinnan och en krigsgud och han identifierades med solen. Varje natt kämpade han mot mörkrets makter för att solen skulle återfödas nästa morgon. Om Huitzilopochtli någonsin skulle bli besegrad skulle mörkret triumfera, solen skulle aldrig gå upp och hela världen skulle upphöra att existera. Det var därför av största vikt att Huitzilopochtli förblev stark och oövervinnelig, och det var människans plikt att hjälpa till genom att förse honom med föda. Den allra bästa föda människan hade att erbjuda var livet självt--människohjärtan och blod—och det var denna tro som rättfärdigade de enorma människooffren.

Mexikanerna trodde att världen en gång skulle gå under eftersom detta hade förutsagts i deras skapelsemyter. De två ursprungliga gudomligheterna sades ha varit ett par som stod högt över jordiska angelägenheter. Deras söner var de fyra mäktiga skaparegudarna: Huitzilopochtli, krigsguden; Xipe totec, vårens och den nya grödans gud, Quetzalcoatl, den befjädrade ormen, och hans fiende Tezcatlipoca– ”rykande spegeln”–krigaren från norr, natthimlens gud, den som tog och gav allt liv på jorden.

Enligt aztekernas legender hade universum skapats fyra gånger, och varje gång blivit ödelagt med alla sina invånare. Aztekerna trodde att de levde i den femte skapelseperioden, solguden Tonatiuhs era, och att deras nuvarande existens hade offrat sig själva. För att än en gång skapa solen och ge den styrka att vandra över himlen hade gudarna offrat sig själva vid massceremoni. Uppgiften att skapa mänsklighet hade anförtrotts Quetzalcoatl, som gjorde en resa till underjorden för att samla ihop benen efter tidigare generationer. Han doppade benen i sitt eget blod för att ge dem liv. Människooffren återspeglar således på ett symboliskt sätt gudarnas ursprungliga offer av sig själva. Myterna förutspådde också att den femte skapelseperioden skulle gå en våldsam undergång till mötes.

Aztekernas två kalendrar

Aztekerna använde två kalendrar samtidigt. –Den ena var en kalender på 365 dagar och var baserad på solens förmenta rörelse runt jorden. Detta var den kalender man rättade sig efter när det gällde årstider, sådd och skörd, och den tycks ha varit mer pålitlig än den solkalender man använde i 1500-talets Europa. –Den andra kalendern, som bara användes för religiösa och rituella ändamål, var baserade på en period av 260 dagar. Årets alla dagar var på så sätt fixerade i två olika system, och eftersom solåret och det rituella året hade olika längd var 52 år mellan varje gång en bestämd datumkombination inträffade. Dessa 52-årsperioder hade den allra största betydelse, ty vid slutet av någon av dem var jorden förutbestämd att gå under i samband med stora jordbävningar. Men ingen kunde förutsäga vilken period som skulle bli den sista. Den sista dagen i en sådan 52-årsperiod emotsågs därför med fruktan och onda aningar eftersom ingen kunde vara säker på att solen någonsin skulle gå upp igen.

På kvällen gick prästerna upp på en bergstopp nära Tenochtitlan för att observera stjärnorna. När Plejadernas stjärnbild långsamt nådde zenit visste de att världen var räddad för ännu en period. En krigsfånge lades genast utsträckt på ett altare, hans bröst öppnades med en offerkniv med ett blad av kalcedon (ett kvartsmineral) och ett skaft av trä, inlagt med turkos, snäckskal och lignit, figuren på träet var en örn–krigare, och den präst som var medlem i en särskild orden vigd till solguden handlade i astronomiska frågor tände en eld i offrets brösthåla. Budbärare tände då sina facklor i flammorna och förde sedan den nya elden till varje tempel och varje hus i hela Mexicodalen. Livet skulle fortsätta – men det var bara 52 år till nästa kris.

Tortyr till regngudens ära

Aztekernas filosofi är full av symbolik och deras smak för det symboliska avspeglas i de ceremonier och festligheter som hölls med jämna mellanrum under hela året. Vid den högtid som hölls till majsgudinnans ära halshöggs unga kvinnor medan de dansade. Detta skulle symbolisera skörden av majskolvar. Och vid en av ceremonierna för regnguden torterades små barn tills deras tårar föll likt de regndroppar som gav liv åt grödan. Men det var inte alla gudar som krävde krig eller blodutgjutelse. Där fanns också gudar för fest och lekar, ja till och med en berusningens gud, och festerna till dessa gudars ära liknade karnevaler med idrottstävlingar, skämtsamma upptåg och offer av blommor och matvaror. Samma slags symbolism avspeglas i aztekernas måleri och skulptur. Konstnärer visade ibland prov på realism och skapade en del naturlistiska avbildningar av människor och djur, till och med av insekter och växter, men när det gällde gudarna var det viktigt att få med så många upplysningar och symboliska detaljer som möjligt. I de illustrerade böcker framställs Tezcatlipoca som krigare med en sköld och en bunt kastspjut. Hans ansikte har målats svart för att visa att han är nattens gud och vågrätta ränder på hans kinder anger att han är en av de fyra skapargudarna. På huvudet eller i stället för fötterna finns spegeln av svart vulkanisk glasmassa i vilken han kan se allt som händer i världen.

Aztekerna under spanskt styre

Då spanjorerna kom till Mellanamerika hade mayakulturen redan passerat sin höjdpunkt. Men längre mot väst, uppe i Mexikos högland, var aztekerna relativt nyanlända när den spanska erövringen ägde rum. Efter den period av kaos som följde sedan barbariska stammar omkring år 750 hade ödelagt Teotihuacan skapade ett krigiskt folk, som kallades tolteker, ett nytt rike i Mexikos högland.

Dess huvudstad, Tula, grundlades på 900-talet av en ledare vid namn Topiltzin. Han dyrkade guden Quetzalcoatl (Den befjädrade ormen), och som ett tecken på sin vördnad fogade han gudens namn till sitt eget. Enligt inhemska sägner präglades Topiltzin–Quetzalcoatls regeringstid av religiösa och politiska tvister, och han blev till slut tvungen att fly från Tula. Han flydde tillsammans med sina anhängare till östkusten där han, enligt en av legenderna, seglade bort på en flotte av ormar men lovade att en gång i framtiden återvända till sitt folk. Kort tid därefter dök det plötsligt upp en ny grupp angripare–bland vilka det kan ha funnits Toltekiska flyktingar–i mayaområdet. Den anfördes av en hövding vid namn ”Den befjädrade ormen”, och dess skulpturer och arkitektur påminde starkt om toltekernas.

Topiltzin–Quetzalcoatls löfte om att återvända hölls levande, legenden blandade samman människa och gud. Tron på myten var så stark att Montezuma, den siste av aztekernas härskare, först trodde att spanjorerna var guden Quetzalcoatl och hans följeslagare som efter århundraden hade kommit tillbaka för att återta makten.

Staden Tula förstördes år 1168 av barbariska stammar, och i och med att toltekernas rike gick under inleddes i det centrala Mexiko ännu en period av omvälvningar. Halvciviliserade stammar strömmade in i området och grundade små riken som sinsemellan förde ständiga krig. Den sista av dessa stammar var den som i historien skulle bli känd under namnet aztekerna, även om de själva kallade sig mexica eller tenochca. Deras ursprung är fortfarande höljt i dunkel. Deras sägner berättar att de på 1100-talet lämnade sin hemtrakt (som senare aldrig har kunnat lokaliseras) och tillbragte 100 år med att ströva omkring över hela Mexico, följande ett påbud från sin stamgud, Huitzilopochtl, vars namn betyder ”Kolibrin från söder”.

När de till sist nådde fram till den stora dalen i det centrala Mexiko fann de att alla de bästa markområdena redan hade tagits av tidigare invandrare. Aztekerna betraktades som inkräktare, och under många år levde de under miserabla förhållanden som vasaller under de mäktigare stammarna. År 1345 fick de tillåtelse att slå sig ner för gott, och som plats för sin framtida huvudstad valde prästerna en obebodd ö i den stora sjö som då låg i dalen. Tenochtitlan, ”den stickande fikonkaktusens plats”. År 1428 uppnådde Tenochtitlan självständighet och sedan dess invånare ingått allianser med grannstäderna Texcoco och Tlacopan blev det snart den dominerande makten i Mexiko. År 1519 ingick 489 stadsstater i det förbund som de aztekiska härarna hade bildat.

Under sin långa vandringstid hade aztekerna levt i en ganska enkel stamorganisation men på 1500-talet hade de efter hand blivit allt mindre demokratiska. De hade infört en sträng klassindelning, och den som påträffades iförd tecken på en högre rangvärdighet än han hade rätt till kunde bli avrättad. Högst upp på den sociala stod härskaren, och under honom kom de högsta ämbetsmännen, medlemmar av rådet, domare, officerare och de erövrade provinsernas styresmän. Dessa män hade stora jordegendomar och var de enda som tilläts bära kläder av bomull, sandaler, mönstrade plagg och smycken av guld eller ädla stenar. Vanligt folk fick nöja sig med enfärgade kläder gjorda av kaktusfibrer och med billiga smycken av trä, halvädelstenar och snäckskal. Alla medborgare som var födda fria var indelade i klaner, calpullier. Varje klan ägde den jord som odlades av dess medlemmar, och dessa var också ansvariga för underhållet av de lokala templen och skolorna, som alla barn måste gå i. Under de fria medborgarna – och helt utanför calpulli-systemet - stod de egendomslösa bönderna, som inte var av aztekiskt ursprung, samt slavarna. Prästerna, som bara i Tenochtitlan uppgick till flera tusen, bildade också en klass för sig.



Mayafolket


Mayafolket eller Maya, tidigare även mayaindianer, syftar på befolkningen i den mest framträdande av de historiska mesoamerikanska civilisationerna, Mayakulturen, och syftar fortfarande på de mayatalande folk som i dag lever i samma områden. Maya var egentligen en rad olika folk med samma religiösa föreställningar och kultur som talade något av de 31 olika mayaspråken. De bodde i delar av vad som i dag är södra Mexiko, El Salvador, Belize, Honduras och Guatemala i Centralamerika.

Historisk översikt

Mayafolkets utbredning täckte ett brett område i södra Mexiko: delstaterna Chiapas, Campeche, Yucatan, Quintana Roo och Tabasco och vidare i centralamerikanska länder som Belize, Guatemala, Nicaragua, Honduras. Mayafolket var inte ensamma om makten i Mesoamerika, utan delade den med manguer och Huastec, azteker och olmeker samt flera andra mesoamerikanska folk. Dessa folkslag kom troligtvis från Sibirien bland de migrerande asiatiska nomadfolk, som mellan 15000 och 8000 år f.Kr. utnyttjade den dåvarande landbryggan över Berings sund mellan dagens Ryssland och Alaska.

Ett ursprungligt mayafolk hade under århundraden kommit att isoleras i olika stammar, som ofta levde under i övrigt skiftande betingelser. Maya hade sin storhetstid under åren 250–950. Då hade man uppnått ett storslaget civiliserat samhälle med mäktiga tempel och pyramider.

För att förstå vad som hände med mayafolket och "mysteriet" bakom deras mystiska försvinnande gör man lättare genom att åtskilja två slags mayas: De arkaiska arkitektoniska mayas som byggde de monumentala pyramider som fortfarande finns som mayaruiner, och de senare "historiska" mayas d.v.s. de mayas som Hernan Cortez och andra conquistadorer "erövrare" träffade på vid Yucatans kust.

Mayafolket byggde monumentala pyramider från den förklassiska perioden (ca 1000 f.Kr.–320 e.Kr.) som Nakbé, San Bartolo i Norra Petén Guatemala, och vidare genom den klassiska perioden åren 320–1000. De byggde även städerna Tikal, Palenque, Copán, Uaxactún, Rio Azul och Ceibal. I den postklassiska perioden (1000–1687) började en stor utveckling av navigation till havs bland mayafolket. Städer som Tulúm, Xel-Há, Polé (Xcaret) fungerade som huvudhamnar och kopplade en stor del av Karibiska havet till Yucatahalvön samt Belize, Guatemala och det fruktbara området Sula i norra Nicaragua. En avgörande faktor i denna utveckling var det inflytande den indiangruppen "putunes" gjorde. De var maya-chontales från södra Tabasco i ett område fullt av insjöar och floder som Grijalva och Usumacinta. Detta betydde att mayas blev duktiga navigatörer. En gren av putunes kallade Itzáer bosatte sig i Polé, Qintana Roo och 918 erövrade de staden Chichén i Yucatán för att bli Chichén Itzá.

Mayafolken försörjde sig på jordbruk, biodling och fiske. Nationalgrödan var majs, men även bönor, tomat, paprika och squash odlades. Majsen var den viktigaste basfödan och hade även en stor kulturell och religiös betydelse. De odlade alla grödor på ett och samma ställe för att undvika att jorden utarmades i det ohälsosamma klimatet.

Mayafolket levde under flera tusen år och deras ättlingar finns som sagt kvar än i dag, men det löst sammanhållna mayanska "riket" tog definitivt slut i och med den spanska erövringen av Centralamerika på 1500-talet. Det sista mayanska kungadömet, Itzáernas vid Flores, intogs dock så sent som 1697.

Mayafolket drabbades i stor utsträckning av spanjorernas tvångskristnande. Missionärerna brände deras skrifter och förstörde många gamla tempel för att bygga katolska kyrkor av och ovanpå ruinerna, ett paradexempel är Cholula.

Modern tid

Det andliga spelar fortfarande en stor roll och gamla mayanska traditioner lever vidare än idag hos ättlingar till det gamla mayafolket. I Guatemala utgör de 60 procent av befolkningen. I Mexiko lever dessa kvar på Yucatánhalvön och i Chiapas, där många bor i små byar som ser ut ungefär som för tusen år sedan i kommuner med en mer stadsliknande centralort, till exempel tzotzil-talande i San Juan Chamula och Zinacantán. Dessa har kvar delar av sin gamla religion, men den har fått en stark katolsk prägel med helgon, träkors och messianska föreställningar förmedlade av cargo-företrädare som arrangerar riterna. I Chiapas rapporteras (2005) spanska muslimer ha bedrivit framgångsrik mission bland mayafolket.[1]

Dessa urinvånare har under åren protesterat och gjort uppror emot kolonisatörerna - ett exempel är det så kallade Kastkriget på Yucatánhalvön i mitten av 1800-talet.

Många urinvånare känner sig fortfarande förtryckta och diskriminerade. Deras levnadsvillkor är generellt sett mycket sämre än hos den övriga befolkningen. I Guatemala är till exempel deras barnadödlighet mycket högre, 20 procent emot hela landets 5,6 procent. Deras medellivslängd är 45 år mot hos hela befolkningen, 63 år.

År 1992 mottog mayan Rigoberta Menchú Nobels fredspris för sin kamp för mayaättlingarnas rättigheter i Central- och Sydamerika.

Comandanta Ramona (1959-2006)

I januari 1994 startade EZLN, Zapatistarmén för nationell befrielse, sin väpnade aktion i Chiapas med Comandanta Ramona och Subcomandante Marcos i ledningen och krav på jämlikhet, rättvisa, demokrati och frihet för alla mexikaner enligt sin "Första deklarationen från Lacandóndjungeln". Efter två veckor föreslog den mexikanska regeringen en vapenvila som godtogs av EZLN. EZLN:s synpunkter beaktades och fortfarande 2014 betraktas aktionen som framgångsrik.[2]

Mayansk mytologi

Tungt utskuret kalkstenslock till Pacals sarkofag i Inskriptionspyramidens krypta, Palenque, Mexiko. Här skildras hur härskaren K'inich Janaab' Pakal (Skölden 603-683) sjunker ned till underjorden, Xibalba via världsträdet i centrum. Efter att ha besegrat dödsgudarna fem nivåer ned och fyra upp, stiger Pacal åter som Solen efter en lång tid i mörkret.

Mayansk mytologi syftar på den förkolumbianska mayacivilisationens polyteistiska trosföreställningar.

Dessa trosuppfattningar var troligen etablerade redan 1000 år före vår kronologis början, långt tidigare än de första kända monumenten med tydlig mayaarkitektur hade byggts och inskriptioner, som avbildade deras gudar blivit utförda. Under följande årtusenden blev detta intrikata och mångfasetterade system av trosföreställningar breddat, med gradskillnader mellan regioner och tidsperioder. Hela tiden upprätthölls likväl en nedärvd tradition och sedvänjor.

Mayaindianerna delade många traditioner och ritualer med grannkulturerna i den mesoamerikanska regionen, både föregående och samtida samhällen. Hela regionen utgjorde en sammanhållen mosaik av trossystem och begrepp om världens sanna natur och mänsklig tillvaro. Likväl utvecklade de olika mayafolken med tiden en unik och fortlöpande uppsättning traditioner, som är särskilt knutna till deras samhällen och deras bedrifter.

Kosmologi

Maya ansåg att världen var indelad i fem huvudriktningar, av vilka fyra var knutna till färger: nord/vitt, syd/gult, öst/rött, väst/svart plus mitten som var associerad med livets träd, Whack Chan, symboliserat av ett väldigt ceibaträd i kosmos’ centrum. Mayagudar uppvisade skiftande aspekter i relation till dessa fem riktningar liksom för olika naturliga cykler som mayafolken räknade med. Gudarna hade också dualistiska naturer med avseende på dag eller natt, liv eller död. Det fanns en speciell gud för var och en av de tretton nivåerna i mayas himmel och nio gudar för lika många nivåer i underjorden, Xibalba. Mellan himlens ovanvärldar och de undre av natt och död fanns jordytans plan, vilket i mayakonsten ofta avbildas som en tvåhövdad kajman eller en sköldpadda i en stor sjö.

Planeter och stjärnor, naturens element, siffror, grödor, kalenderns dagar och tidsperioder hade alla sina egna gudar. Gudarnas egenskaper, illvilja eller välvilja och förbindelser förändrades i takt med dygnens gång i mayakalendern och efter solens , Venus, månens och stjärnornas positioner (astrometri. Till mayaprästernas uppgifter hörde därför att kunna göra mycket exakta astronomiska observationer.

Skapelsemyt

Quichémayas skapelseberättelse skissas i Popol Vuh. I denna skapas världen från intet endast genom mayas samlade pantheon av gudar. Mayafolket såg Tepeu och Gucumatz som anfäder och man sa att det var de som hade skapat allt; dock med vissa förhinder i att finna lämpligt råmaterial till dugliga människor. Först med majs hade de framgång. Initialt hade de misslyckats med att göra människor av lera och därefter av trä, innan varelser gjorda av majs kunde tilldelas uppdrag som prisade gudarna. Vissa forskare hävdar att denna berättelse ökar trovärdigheten till uppfattningen att mayafolket inte trodde på konst per se; allt deras arbete syftade till att få gudarna på gott humör.

Utöver skapelsemyten innehåller Popol Vuh den mellanliggande berättelsen om de i mesoamerikanskt bollspel legendariskt skickliga tvillinghjältarnas, Hunahpu och Xbalanque, kamp med att besegra underjordens, Xibalba, "lorder". Tvillingarna stiger ned i underjorden, förlorar en bollmatch och avrättas. Hunaphus huvud sätts upp i ett träd, vilket lockar dit en nyfiken gudinna, Xquik. Huvudet spottar i hennes hand, varpå hon blir gravid och de två på så vis till slut mirakulöst återfödda. Än en gång förlorar de båda en match mot Xibalbas elakingar, som maler sönder dem och strör resterna i en flod. Tvillingarna återföds dock åter igen, nu som kringvandrande artister och de beger sig ytterligare en gång till Xibalba med en listig plan, vilken äntligen lyckas få bukt med underjordsmonstren. Myten tillhandahåller en metafor för jordbrukets cykliska förlopp och grödornas årliga återfödelse. Dessa två berättelser är brännpunkter i mayafolkets mytologi och ses ofta avbildade i mayakonsten.

torsdag, juli 22, 2021

Ann-Sofi Hermansson – del 4 Hovrätten


Folkets juristbyrå är en enskild firma bildad av Silas Aliki Nilsson Quezada 2021.




Hovrätten för Västra Sverige ägnade sig i stort åt grova brott. Förutom i sal A, där den farsartade rättegången mot Ann-Sofie Hermansson pågick.

Hovrätten för Västra Sverige huserar vid Göteborgs hamn i fastigheten Broströmia, i en annan tid koncernhögkvarter för den världsberömda redarfamiljen. Av pandemiskäl finns det endast några få mycket åtråvärda åhörarplatser.

Det gäller förtalsrättegången mot Ann-Sofie Hermansson. De kommande dagarna ska bjuda på flera överraskningar. De börjar redan på utsidan. Ett par aktivister från de påstått förtalades läger, som uppenbarligen är ovana vid domstolsförhandlingar, har släpat med sig egna sittmöbler. Säkerhetspersonal upplyser dem om att det inte är tillåtet att bära in möblemang i lokalerna.

För egen del är jag, liksom vid tingsrätten, biträde till min vän Soffans advokat, Allan Stutzinsky, och jag sitter nu åter­igen bokstavligt talat bredvid henne på den åtalades bänk.

SAKFRAMSTÄLLNINGAR med presentation av skriftlig bevisning inleds i sal A. Ett tidigare pressmeddelande från Muslimska mänskliga rättighetskommittén – undertecknat av Fatima Doubakil, en av dem som anser sig förtalad – med krav på att omedelbart avskeda åklagare Agnetha Hilding Qvarnström efter att ett åtal ogillats i ett terrormål, visas på salens skärmar.

Kravet var bisarrt redan när det begav sig och den känslan förstärks än mer när det visas i en rättssal.

Hovrättens ledamöter håller vant och skickligt masken. Det är nog väl att Doubakils och Abdullahis åtal mot Soffan drivs av dem själva och inte av åklagare.

Doubakil och Abdullahi företräds av juridiska ombud från Folkets juristbyrå. De är en minst sagt udda konstellation som vid flera tillfällen får åthutningar av rätten för hur de driver processen. Folkets juristbyrå har för övrigt specialiserat sig på den pikanta kombinationen av hbtq-frågor och försvar av islamistiska intressen. Någon framgång rönte byrån tack och lov inte när den tidigare företrädde föreningen Sveriges unga muslimer i kampen om förlorade statsbidrag.

Det ropas ut att häktade ska passera där vi står. Tre män som handbojats vid breda läderbälten runt midjorna eskorteras förbi av vakter. Under rättegångens följande dagar ska synerna av häktade män i hovrättens utrymmen komma att skänka mig ett oväntat lugn. Eftersom det som utspelar sig i sal A närmast kan beskrivas som en fars påminner mig männen, som ser ut som elaka råskinn, nämligen om att hovrättens övriga salar ägnar sig åt det som medborgarna förväntar sig, grova brott.

Terrorforskaren Magnus Ranstorp, som vittnade vid tingsrätten, är av oklara skäl kallad att höras på nytt i hovrätten, nu av motparten. Domaren tycks ha tröttnat när han bryter in under förhöret och förklarar för ombuden från juristbyrån att det saknar bäring i målet att Magnus Ranstorp är av en annan uppfattning än FN:s särskilda rapportör.

Och så rullar det på.

Professor Mattias Gardell, tillsynes hög av sin egen förträfflighet, ägnar sitt vittnesmål åt en föreläsning om den egna karriären och om rasismens historia. Klockan på väggen rör sig långsamt framåt. Hovrättens ledamöter är stoiska.

Lena Martinsson, professor i genusvetenskap, ägnar tid åt att upplysa om hur mycket forskningsanslag hon beviljats och ber om att få tillägga att konkurrensen varit mycket hård.

FÖR DEN SOM HAR LÄST yttrandena i målet och tingsrättens dom är förhörens relevans obegriplig. Taktiken är att försöka vinna ett förtalsmål, där domstolen ska pröva endast några enskilda uttryck, med en arsenal av akademisk rappakalja. Det är en svårbegriplig taktik.

Underhållningsvärdet stiger efter att idéhistorikern Sven-Eric Liedman allvarsamt förklarat att »extremist« är ett bestämt begrepp som domstolen bör fastställa betydelsen av. Konfronterad med sina egna tweets där han pekar ur Annie Lööf som extremist skrattar han och förklarar att det är en stor skillnad på vad en person skriver på Twitter, som Liedman, och på en personlig blogg, som Soffan.

Ombudet från Folkets juristbyrå sitter närmast oavbrutet och hånflinar med stor öppen mun.


NALIN PEKGUL, som vittnar till Soffans fördel, eskorteras in i salen av personskydd. Hon berättar om trakasserier och om hur hon har fruktat för sitt eget liv. Ombudet från Folkets juristbyrå, Silas Aliki Quezada, sitter närmast oavbrutet och hånflinar mot henne med stor öppen mun. Den sortens beteende har jag dessförinnan trott att endast de mest hänsynslösa brottslingarna ägnade sig åt i en rättssal. En blond kortklippt kvinna med näsring på åhörarplats roas även hon.

Så kan påstådda feministers lojalitet se ut.

Föreställningen kommer så till sitt slut. Och dagen efter kan även hovrättens sal A upplåtas till det den är avsedd för.


SOFIE LÖWENMARK

tisdag, juli 20, 2021

måndag, juli 19, 2021

Orten

 



Den unga mannen våldtog Petra under brutala former. Hon fick 3000 kronor i skadestånd av staten. Han fick 840 000. – Det är ett hån mot kvinnor i Sverige, säger hon till Expressen.

Två bröder begick två våldsamma våldtäkter i Malmö under våren 2017.

Ett av offren var 42-åriga Petra. Hon låg och vilade i sin lägenhet på bottenplan när de två männen tog sig in i hennes lägenhet genom ett öppet fönster.

Männen gick till attack knytnävslag och sparkar och våldtog Petra – och tvingade henne till flera andra sexuella handlingar. När de tog stryptag på Petra trodde hon att hon kulle dö och förlorade till slut medvetandet.

– De hotade helt klart att döda mig. Jag hamnade på golvet och där fortsatte våldet. En av dem riktade även någon slags pistol mot mitt huvud, säger hon till Expressen.

De båda männen, som kommer från Syrien, dömdes senare till fängelse, utvisning och att betala skadestånd till Petra på 225 000 kronor.

Men den yngre av bröderna begärde resning i HD, där han hävdade att han varit under 18 år vid brottstillfället.

Han fick rätt, och straffet sänktes från 4,5 år till 2. Därför fick han nyligen 840 000 kronor i skadestånd från staten, eftersom han fått ett för hårt straff för sin ålder.

"Hån mot kvinnor"
Petra har bara fått 3000 av de 225 000 som hon tilldömdes, eftersom de båda männen inte hade mer pengar.

Hon reagerar starkt på att mannen fått den stora summan i skadestånd, medan hon fått en så pass liten summa.

– Det är ett hån mot kvinnor i Sverige, säger hon.

Det var svenska staten, alltså skattebetalarna, som betalade våldtäktsmannens Damir Al-Alis skadestånd till en av de kvinnor han våldtog 2017.

– Hon fick skadeståndet via Brottsoffermyndigheten, berättar kvinnans målsägandebiträde, advokat Martin Nilsson, för Samnytt.

Förra veckan beslutade Justitiekansler Mari Heidenborg att den syriske våldtäktsmannen Damir Al-Ali, som tidigare hette Ali Al-Ali, ska få ett skadestånd på 840 000 kronor från svenska staten. Anledningen är att Högsta domstolen slagit fast att Damir kan ha varit under 18 år när han 2017 våldtog två kvinnor i Malmö, och därför dömdes till ett för hårt straff av först Malmö tingsrätt och senare Hovrätten över Skåne och Blekinge.

Skadeståndet motsvarar en ersättning på 60 000 kronor per månad för de 14 månader som Heidenborg menar att Damir tvingats sitta inlåst för länge. Beslutet att på detta sätt ge pengar till en våldtäktsman har mött stark kritik från allmänheten som tycker att det är fel att en dömd våldtäktsman får så mycket pengar.

Israel och Svenska Kyrkan

Det är tur att Svenska Kyrkan är dess församlingar
och inte de Israelhatande politrukerna i ledningen!




Antje Jackelén beklagar kyrkomötets apartheidbeslut
“Själv skulle jag inte använt ordet i det här sammanhanget”, skriver Antje Jackelén om ordet apartheid kopplat till Israel.

Antje tillhör anti-Israelklicken men inser att ordet apartheid skadar deras intressen.

Nu säger att hon inte skulle ha använt ordet ”apartheid”. Inte? Sedan 2012 har hon och #svenskakyrkan spridit Kairosdokumentet: ”Palestinierna inom staten Israel /../utsatts för ett historiskt förtryck. Än idag fortsätter denna apartheidpolitik.”
Annika Borg

Kairos Palestina dokumentet - Svenska kyrkan

Kyrkan kidnappas av Israelkritiker i S och C
Ärkebiskop Antje Jackelén har att för Israel förklara beskyllningarna om apartheid från Svenska kyrkan. Men det är Socialdemokraterna och Centern som ska lastas för att Sveriges relationer med Israel åter kan försämras.

Ärkebiskopen borde efter den ceremonin fundera över hur en ursäkt till staten Israel och det judiska folket kan formuleras från Svenska kyrkan.

På måndagens fattades nämligen Svenska kyrkans högsta beslutande organ - Kyrkomötet – beslutet med röstsiffrorna 127 mot 103 – om att lyfta frågan om Israel gör sig skyldigt till apartheid.

I sak vittnar beslutet baksidan av förekomsten av politiska partier i Svenska kyrkan.

Biskopsmötet företräddes i debatten av Karlstads stifts biskop Sören Dalevi som med näbbar och klor försökte tala ledamöterna till rätta. ”Vad står detta ensidiga fördömande av Israel för?”, frågade han vilket tidningen Dagen uppmärksammar. (Biskoparna har dock ingen rösträtt.)

Relationen mellan Svenska kyrkan och staten Israel har länge varit iskall. Krav på bojkotter av israeliska produkter från tunga kyrkoföreträdare har inte förbättrat Sverigebilden i Jerusalem. En bild som förmörkats av antisemitism i förorter och av en regering som utan att höra riksdagens ståndpunkt erkände den palestinska staten.

Flera biskopar har, erfar Barometern-OT, med biskopsmötets stöd arbetet aktivt för att gjuta olja på vågorna i relationerna med den hebreiska staten. Sören Dalevi är en av dem. De har inte accepterat den linje som förknippats med trossamfundet. För kyrkans ledning är beslutet därför ett hårt bakslag.

Det är naturligt att Svenska kyrkan odlar kontakter och stärker relationerna med palestinska kristna. Det är vanlig ekumenik. Eller att Svenska Jerusalemföreningen med starkt stöd i Växjö stift finansierar en skola för palestinska flickor. Och visst kan och ska Israel kunna kritiseras.

Varför en liten grupp aktivister ska forma kyrkans policy på området strider också mot vad som borde vara en luthersk hållning där en viss försiktighet är linjen när det gäller ställningstaganden i politiska frågor. Varför ska Svenska kyrkan blunda för Irans existentiella hot mot Israel? Och med tanke på att inga araber i Mellanöstern kan sägas ha det bättre i termer av demokrati och välstånd än i Israel faller terminologin om apartheid platt till marken.

Men apartheidbeslutet som jämställer konflikten i Mellanöstern med rasismen i Sydafrika ska inte förstås som ett initiativ som vuxit fram teologisk utan det röstades igenom av de sekulära partierna som dominerar kyrkomötet. Att majoriteten av förtroendevalda därmed skapar en klyfta mellan valda och ämbetsbärare är i sig djupt olyckligt.

Ett inte helt enigt Centerparti röstade för motionen. Det parti som pläderar tolerans och mångkultur har anmärkningsvärt svårt med judisk kultur och staten Israel. Fram till årets C-stämma hade partiet tagit ställning mot omskärelse av judiska män.

Den största gruppen bakom apartheidbeslutet var dock det Socialdemokratiska partiet.

Regeringspartiet har ju nyligen applåderat sig självt när det gäller förbättrandet av relationerna med Jerusalem. Utrikesminister Ann Linde har efter det att Sverige varit i kylan sedan Margot Wallströms tid på Arvfurstens palats mött sin israeliske kollega. Nu lär den israeliska regeringen informeras om vad hennes partikamrater i kyrkomötet anser om Israel.

”Det är egentligen Annie Lööf och Magdalena Andersson, den senare ledare för ett parti som styr över Svenska kyrkan samtidigt som hon själv inte är medlem, som borde be om ursäkt för beslutet.”
Det är egentligen Annie Lööf och Magdalena Andersson, den senare ledare för ett parti som styr över Svenska kyrkan samtidigt som hon själv inte är medlem, som borde be om ursäkt för beslutet.

Men för Svenska kyrkans bästa är det ärkebiskopen som har att förklara beslutet för Israels representanter.


Vi är bestörta över kyrkomötets beslut
Sören Dalevi, Åke Bonnier biskopar

Som biskopar älskar vi vår kyrka och är positiva till dess strukturer. Det hindrar oss inte från att i detta fall ta kraftigt avstånd från det beslut kyrkomötet fattat, ett beslut som kommer att tolkas och förstås som ett sätt att brunsmeta landet Israel med benämningen apartheid.

Detta är en debattartikel i Kyrkans Tidning. Åsikterna som uttrycks i texten är skribentens egna.
Det har i år gått tjugo år sedan samtalsdokumentet Guds vägar antogs av kyrkomötet. I det dokumentet uttalade sig för första gången Svenska kyrkan om relationen till den judiska traditionen. Det är en händelse som ser ut som en tanke att samma kyrkomöte exakt tjugo år senare antar ett tilläggsyrkande där orden ”apartheid” och ”Israel” nämns i samma sats.

Varför är detta upprörande?

För att förstå det måste vi förstå vår egen historia. Svenska kyrkan är en luthersk folkkyrka, sprungen ur reformationen. Mycket av det goda i vårt samhälle har vi reformationen att tacka för. Men även en del barlast. Till denna barlast hör Martin Luthers grova antisemitism. Den tyske historikern Thomas Kaufmann har med önskvärd tydlighet redogjort för denna i boken Luthers Juden. Uppenbarligen behöver Kaufmanns bok översättas till svenska. Till detta kommer dessutom att alltför många präster i Svenska kyrkan långt in på 1940-talet var nazister, utan att organisationen reagerade nämnvärt på det (till skillnad mot präster med kommunistisk ideologi, där agerades det ofta skyndsamt). Detta är en svart fläck i vår historia.

När Svenska kyrkans kyrkomöte därför yttrar sig på det sätt det valde att göra skapar det, givet vår historia och oavsett om det var menat eller inte, antisemitiska konnotationer. I en polariserad tid, där kyrkans uppdrag är att predika och verka för försoning, antogs ett polariserande tilläggsyrkande som riskerar att rasera relationen med våra judiska syskon för lång tid framåt. Flera judiska organisationer reagerade med bestörtning. Judiska Centralrådets reaktion summerar dessa väl:

”Judiska Centralrådet beklagar djupt att Svenska kyrkans kyrkomöte beslutat att utreda huruvida staten Israel är en apartheidstat. Centralrådet ser mycket allvarligt på detta försök att frånta den judiska staten Israel dess legitimitet. Denna ensidiga fixering vid staten Israel är historielös och kan inte bidra till en lösning av den pågående konflikten. Att Svenska kyrkans högsta beslutande organ valt att fatta detta har skadat relationerna mellan Svenska kyrkan och de svenska judiska församlingarna.”

Fakta: för en jude är landet Israel mer än en geografisk plats, det är en del av den judiska identiteten. Angrepp på landet kan därför tolkas som ett angrepp på den judiska identiteten. Just därför att vi båda är insatta i frågan är vi därför bestörta över kyrkomötets beslut. Som biskopar älskar vi vår kyrka och är positiva till dess strukturer. Det hindrar oss inte från att i detta fall ta kraftigt avstånd från det beslut kyrkomötet fattat, ett beslut som kommer att tolkas och förstås som ett sätt att brunsmeta landet Israel med benämningen apartheid. Vi konstaterar också att det var ett splittrat kyrkomöte: 103 ledamöter valde att rösta emot förslaget. Vi är som kyrka helt enkelt inte eniga i den här frågan.

Ett uttryck att lägga märke till i judiska centralrådets reaktion är orden ”denna ensidiga fixering”. För varför har Svenska kyrkans kyrkomöte så ofta motioner som rör just staten Israel, mellanösterns enda demokrati? Det finns trots allt 195 andra stater i världen att välja på. Varför motioneras aldrig om Belarus, Etiopien, USA, Kina, Ryssland, eller någon av de vedervärdiga diktaturer som omger staten Israel? Vi konstaterar att denna ensidiga fixering vid Israel inte direkt bidrar till att förbättra relationerna till den judiska staten eller till våra judiska syskon. Vi menar därför att Svenska kyrkan generellt bör avstå från att göra utrikespolitiska, polariserande markeringar. Vi är trots allt en trosgemenskap, inte en åsiktsgemenskap.

För två månader sedan skrev vi en debattartikel på just denna plats. Den handlade om Guds vägar, och det faktum att dokumentet i år fyller tjugo år. Vi avslutade den med att hänvisa till den judiska försoningsdagen som snart skulle infalla, och de tio ”dagar av vördnad” som ägnas inför den av eftertanke och reflektion. Vi konstaterar nu, två månader senare, att vi som kristna behöver fortsätta med eftertanke och reflektion vad gäller relationen till våra judiska syskon.


För det är kallt nu.
Djupfryst.


Åke Bonnier,
biskop i Skara stift

Sören Dalevi,
biskop i Karlstad stift


Brev från biskop Andreas Holmberg till den judiska församlingen i Stockholm
Till den judiska församlingen i Stockholm

Jag vill med detta brev beklaga och uttrycka min stora besvikelse över det beslut som Svenska kyrkans kyrkomöte fattade i tisdags denna vecka. Med en liten majoritet beslöt kyrkomötet ”att ge kyrkostyrelsen i uppdrag att lyfta frågan om att granska folkrättens tillämpning i Israel och Palestina, även utifrån FN:s apertheidkonvention och Romstadgans skrivningar om apartheid, i internationella och ekumeniska organ, i synnerhet i Kyrkornas världsråd och Lutherska världsförbundet.”

Beslutet riskerar att skada relationerna mellan de judiska församlingarna i Sverige och Svenska kyrkan och dess församlingar. Det finns också en uppenbar risk att beslutet bidrar till anti-judiska stämningar. Igår och idag har jag samtalat med Hanna Halpern och Aron Verständig och till dem uttryckt min besvikelse över beslutet. Jag förstår den upprördhet och besvikelse ni känner och vet att den delas av många i Svenska kyrkan.

Det är min förhoppning och bön att kyrkomötets beslut inte ska försämra de goda relationer som jag upplever finns mellan den judiska församlingen och Stockholms stift och dess församlingar. Jag ser fram emot fortsatt gott samarbete och framtida möten.

Jag vill med detta brev också tillönska er en ljus och glad Chanukka! Må Gud vår skapare välsigna er alla.

Andreas Holmberg
Biskop i Stockholms stift



Kyrkomötets beslut får Svenska kyrkan att framstå som antisemitisk
Det är till stor förtvivlan och bedrövelse för många av oss som dagligen arbetar i kyrkans församlingar att kyrkomötet, vars beslut helt saknar församlingsförankring, skapar en bild av Svenska kyrkan som Israelfientlig, skriver Patrik Pettersson.

Svenska kyrkans högsta beslutande organ, kyrkomötet, beslutade nyligen att bifalla ett tilläggsyrkande utifrån motion 2021:27 som skrevs av Anna-Karin Hammar (S), Robert Krantz (S), Daniel Tisell (C) och Lisa Tegby (Posk). Motionen och beslutet pekar de facto ut Israel som en apartheidstat. Det är ett för Svenska kyrkan skamligt beslut som bör och ska motarbetas närhelst det manifesteras i någon form av verksamhet, yttrande eller vidare beslut.

En liten grupp socialdemokrater, centerpartister och representanter för Posk drev fram ett beslut genom vilket Svenska kyrkans nationella nivå har tillskrivits ett mandat att i internationella sammanhang (i Kyrkornas världsråd och i Lutherska världsförbundet till exempel) arbeta för agendan att staten Israel tillämpar apartheid.

Kyrkomötet sa ja till apartheidförslag om Israel
Motionen och beslutet är ett övertydligt exempel på partipolitiseringen av nationell nivå i Svenska kyrkan. Med hjälp av 127 ledamöter som avskyr Israel mer än de bryr sig om sin egen kyrka har Socialdemokraterna, Centern och Posk gjort Svenska kyrkan till ett utrikespolitiskt verktyg för att bedriva antisemitiskt anstruken Israelfientlig propaganda.

Det är mycket besvärande att en stor del av kyrkomötets ledamöter är fientligt inställda till Israel. Det är oacceptabelt att företrädare för politiska partier har gjort antisemitiska tankemodeller till en del av vad Svenska kyrkan sägs stå för.

Beslutet faller utanför ramen för vad Svenska kyrkan är och för vad Svenska kyrkan ska ägna sig åt som kristen kyrka.

— Patrik Pettersson
Beslutet innebär två omedelbara och för Svenska kyrkan förödande konsekvenser: Svenska kyrkans trovärdighet som partner i den judisk-kristna religionsdialogen i Sverige raseras och Svenska kyrkans möjligheter att agera i internationella sammanhang för judisk-kristen religionsdialog och fred omintetgörs.

Beslutet skadar även förtroendet för Svenska kyrkan lokalt och inverkar mycket negativt på kyrkans församlingsarbete. Det är till stor förtvivlan och bedrövelse för många av oss som dagligen arbetar i kyrkans församlingar att kyrkomötet, vars beslut helt saknar församlingsförankring, skapar en bild av Svenska kyrkan som antisemitisk och fientlig mot Israel.

Beslutet faller utanför ramen för vad Svenska kyrkan är och för vad Svenska kyrkan ska ägna sig åt som kristen kyrka. Det är ett teologiskt och pastoralt orättfärdigt politiskt beslut som Svenska kyrkan inte har något mandat att fatta.

Biskop röt ifrån om Israel under kyrkomötet
Kyrkostyrelsens ordförande, ärkebiskop Antje Jackelén, bör skyndsamt tillförsäkra Svenska kyrkans medlemmar och församlingar samt svenska och internationella israeliska och judiska organisationer att beslutet som utgår från motion 2021:27 aldrig kommer att omsättas i praktisk handling eller leda till ytterligare åtgärder, vare sig i Svenska kyrkans interna arbete eller i de internationella organ där Svenska kyrkan finns representerad.

Beslutet måste upphävas i sin helhet snarast möjligt. I annat fall riskerar Svenska kyrkan att dras ner i en etisk och moralisk avgrund från vilken det svårligen finns någon återvändo.


Svenska kyrkans medlemmar och församlingar behöver hjälpas åt och tydliggöra att kyrkomötets beslut inte är representativt för Svenska kyrkan. Tillsammans med Sveriges alla kristna behöver vi göra våra röster hörda till förmån för ett vänskapligt förhållande mellan Sveriges kristna kyrkor och nationen Israel.