Folkbildning – Studieförbunden

Att rensa upp i rötan hotar inte demokratin!

FOLKBILDNINGSRÅDET Publicerad 19 apr 2021 kl 06.15

Folkbildningsrådet medger att ”läget är allvarligt” och att bidragen måste stramas upp. Därmed ger man i praktiken Sterfan Löfven fel...

...och Magnus Ranstorp rätt.

Angreppen på folkbildningen tär på demokratin. Men inte på det sätt som Socialdemokraterna ger sken av.

När Stefan Löfven pressades att förklara hur oppositionen hotar det svenska styrelseskicket i tv-programmet 30 Minuter, framhöll han kraven på bantade anslag till studieförbunden. Ger man sig på folkbildningen, ”då begränsar man demokratin”, varken mer eller mindre.

Svaret är symptomatiskt, dels för att det understryker hur svårt S har att belägga sin redan exceptionellt aggressiva kampanjstrategi, dels för att det säger något väsentligt om den socialdemokratiska självbilden.

I S värld är Sverige fortfarande en ”studiecirkeldemokrati”, för att tala med Olof Palme, där skötsamma arbetare utan gymnasieutbildning läser John Steinbeck i grupp och gör samhället vitalare på köpet.

Verkligheten är tyvärr inte lika uppbygglig. På senare år har de skattefinansierade men självreglerande studieförbunden i mångt och mycket blivit ett slags bidragsbankomater, som lokala medlemsorganisationer mjölkar genom att hitta på aktiviteter som inte finns.

Ett sätt är att ”blåsa upp” deltagarlistor, ett annat är att dela upp en lite större förening i många mindre och därigenom maxa bidragen. I andra fall har pengarna hamnat hos extremister som i själva verket vill avskaffa demokratin, varnar Säpo.

Folkbildningsrådet ger i praktiken Löfven fel och Ranstorp rätt.

När forskarna Magnus Ranstorp, Peder Hyllengren och Aje Carlbom pekade på problemen i februari och varnade för att så mycket som 60 procent av studieförbundens sammanlagda verksamhet kan försvinna i fiffel, möttes de av en flodvåg av kritik.

Ranstorp et al ”kränger forskning med islamofobi och klassförakt”, tyckte till exempel vänstertidningen ETC, som menade att fusket egentligen är ett randfenomen.

Det är struntprat. Efter att omfattande mygel avslöjades på Järvafältet i höstas beslutade Studiefrämjandet talande nog att stryka en tredjedel av all kursverksamhet i Stockholm på ett bräde. I Göteborg – befolkningsmängd 600 000 – räknade samtliga studieförbund totalt 4,5 miljoner deltagare mellan 2017-2019. Och i lilla Storuman deltog nästan 7 000 personer i ABF:s aktiviteter under samma period, trots att kommunen bara har 6 000 invånare.

Siffrorna talar för sig själva, Riksrevisionen har helt logiskt meddelat att man inleder en granskning, och i förra veckan medgav självaste Folkbildningsrådet att ”läget är allvarligt” samt att statsbidragen måste göras mer träffsäkra.

Det vill säga, man gav i praktiken Ranstorp rätt och Löfven fel.

Probleminsikten är välkommen men åtgärderna som föreslås – fler interna utbildningsinsatser, kontroller och kriterier – är närmast skrattretande otillräckliga. Systemet måste göras om i grunden. Studieförbunden kan inte längre vara sin egen polis. Folkbildningsrådet – en ideell organisation – bör ersättas av en statlig myndighet som kan granskas externt och kontinuerligt.

Så fungerar annan skattefinansierad verksamhet och det finns inte längre några tungt vägande skäl att behandla studieförbunden annorlunda.