Nya Sverige

Verkligheten

Det artikelförfattaren undviker att nämna är den förföljelse som kristna på svenska asylboenden har drabbats av de senaste tio åren!

SVERIGE 2022

Kränktheten är det öppna samhällets fiende!

Enskilda människors kränkthet kan inte gå före det fria samhällets värden. Det är på tiden att vi börjar prata om de sociala och kulturella dimensionerna av integrationen, skriver Alice Teodorescu Måwe.

”Att bränna en koran ska vara ett hatbrott” ansåg 26 856 personer som på måndagsmorgonen hade skrivit under en namninsamling initierad av journalisten och författaren Atilla Yoldas. Att just en journalist, som så sent som i december i fjol skrev i Expressen, uppvisar så svaga demokratiska impulser är illavarslande. Det är dock symptomatiskt för många av de reaktioner som följt på de senaste dagarnas brutala upplopp runt om i landet.

I en demokrati får man bränna religiösa skrifter, skända flaggor, teckna karikatyrer av profeter och gudar och medvetet göra folk förbannade – trots att man vet att det kommer att såra och kränka. Det är just acceptansen av detta, själva axelryckningen, som avgör om man har med en demokrati eller inte att göra. Det betyder inte att människor inte kan uppröras, men det betyder att man inte tar till våld eller önskar förbjuda de uttryck som man av någon anledning ogillar.

Det innebär med andra ord att enkom förekomsten av en koranbränning, hur osmaklig den än månde vara och oavsett de bakomliggande motiven, bekräftar att den svenska demokratin är vid god vigör; ty såväl yttrandefriheten som religionsfriheten existerar enbart så länge som någon använder sig utav dem. En oundviklig konsekvens av att de demokratiska rättigheterna brukas blir, i praktiken, att någon kan komma att bli provocerad, kränkt eller förbannad. Den egna upprördheten blir således priset som det fria samhällets individer behöver betala för att själva kunna ta del av rättigheterna.

I dag är det koranbränningar som ska stoppas, vad blir det i morgon?

Här uppstår en konflikt som behöver adresseras, ty inget samhälle kan vara både öppet och fritt och samtidigt så reglerat att inga kränkande yttranden kan yppas. Att så många, så lättvindigt, kan dagtinga med denna för demokratin så grundläggande ingrediensen bör stämma till eftertanke. I dag är det koranbränningar som ska stoppas, vad blir det i morgon?

Att bränna böcker, oavsett om de rör sig om religiösa skrifter eller böcker av annat slag, är ett uttryck för barbarism. Samtidigt illustrerar de senaste dagarnas våldsamheter behovet av fler koranbränningar – om än rent bildligt.

Vittnesmålen från de utsatta poliserna, liksom de videosekvenser som visats i media, indikerar att det inte enbart rör sig om maskerade ungdomar; också äldre kvinnor och yngre barn deltog skrattandes i upploppen. Det bör tjäna som en påminnelse om ett Sverige i förändring, inte bara demografiskt utan också högst värderingsmässigt, som en följd av den förändrade demografin. Koranbränningarna blottar därmed diskrepansen i synen på yttrandefrihet och religionsfrihet mellan majoriteten och minoriteten i Sverige, såväl som att grovt våld och skadegörelse anses som legitima uttryck för en självupplevd kränkthet i delar av minoriteten.

Detta är särskilt illavarslande ur ett integrationsperspektiv då de svenska ansträngningarna särskilt tagit fasta på ekonomisk integration (som också till stor del misslyckats) och duckat för de kulturella och sociala dimensionerna. Utgångspunkten har varit att ett arbete leder till integration. Den som arbetar och är självförsörjande har integrerats, samtidigt som förekomsten av ett arbete betraktas som ett bevis på att integrationen de facto har uppnåtts. Självklart är arbete viktig men bör snarare ses som ett mått på etablering än på anpassning eller integration.

De våldsamma upploppen belyser ånyo att framgångsrik integration inte kan åstadkommas om synen på sådant som yttrandefrihet och religionsfrihet avviker alltför radikalt från majoritetsuppfattningen – oavsett hur mycket den invandrade arbetar och tjänar varje månad.

Att fortsätta förneka detta faktum och istället, av rädsla för konsekvenserna, beskära allas våra liberala fri- och rättigheter i syfte att undvika konflikter med en våldsbenägen minoritet är en farlig återvändsgränd som inte bör beträdas. Det är således inte majoriteten som ska anpassa sig till minoritetens ofrihetliga värderingar utan minoriteten som ska förstå att ett liv i en demokrati innebär acceptans också för andra människors rätt att häda.

På Twitter talar ambassadören Jens Odlander, som jobbat under flera socialdemokratiska statsministrar senast under Stefan Löfven, klarspråk kring vad som i praktiken behöver göras:

De som attackerar polisen, mordbränner bussar, förstör egendom ska filmas, identifieras, lagföras. Därutöver bör vräkningar ske, bostads- och andra bidrag dras in, uppehållstillstånd annulleras, familjeinvandring stoppas pga vandelsbrist. Snabblag om indragning av medborgarskap nu.

Också stora böter, ryck tv, parabol, bilar. Vid alla dessa åtgärder bör föräldrar göras medansvariga. En diskussion måste också inledas om straff, böter, utvisningar också kan gälla ”horisontellt” över storfamiljer/klaner eftersom detta är förövarnas modus operandi. Notera att sabotage mot blåljuspersonal har livstid i straffskalan. Det bör utdömas flera individer under Påskupproret.

Staten bör tillsätta en task force bestående av Polis, Skatteverk, kommuner, hyresvärdar, socialtjänst och Migrationsverket och genomföra de åtgärder som jag nämnde ovan. Kanske behövs även Säpo.

Statsminister Magdalena Andersson och hennes regering har återkommande sagt sig vilja vända på varenda sten för att komma åt segregationen. Frågan är om de vågar agera på den information de finner? Om de har mod att sätta hårt mot hårt på det vis som Odlander efterfrågar, att visa våldsverkarna vem det är som bestämmer. Att återta våldsmonopolet, och därigenom den demokratiska kontrollen, för att prata socialdemokratiska.

Det som skedde i helgen har kunnat ske för att staten låtit det ske.

Det som skedde i helgen har kunnat ske för att staten låtit det ske. Att vända skutan är ingen enkel sak, efter decennier av passivitet och relativisering, men det får numera anses oundgängligt om Sverige inte ska bli ett än mer splittrat och farligt land. Konflikträdslan och oviljan att markera vad som gäller i Sverige måste få ett slut.

De krigsliknande scenerna – med skadade poliser, kapade polisfordon, vandaliserad egendom, en buss med passagerare i brand – vittnar om en reell maktkamp, om territorium och om värderingar. Om staten, och mer exakt Polisen, inte kan upprätthålla våldsmonopolet och därigenom trygga medborgarna, vem ska då göra det? Vi är på väg att etablera ett samhälle där makt går före rätt, där människor tystnar av rädsla. Från ett sådant samhälle finns ingen återvändo.


ALICE TEODORESCU MÅWE
Alice Teodorescu Måwe är chef för samhällskontakter på Academedia. I Smedjan medverkar hon regelbundet i egenskap av fristående borgerlig skribent.

Om provokatörer som Paludan hindras av polisen från att manifestera muslimers kränkningsproblematik för att det leder till våld från muslimer blir det ett erkännande av att muslimer inte kan bemöta provokationer utan att ta till våld.

Just nu riktas det besinningslösa våldet mot poliser, brandmän, ambulanspersonal, lokaltrafikresenärer och butiksinnehavare.

Paludans koraneldning ger de här dårarna rätt att anfalla och döda poliser enligt en sjuk kränkningsmentalitet.

Expressen 20220416

Hade inte det allahuakbar-ylande slöddret attackerat poliser, brandmän och sjukvårdare, hade ingen vetat att det hade varit en koraneldning.

Kontraproduktiva våldsaktioner från koraninspirerade skitstövlar.

Aggressiva koranförsvarare är Paludans nyttiga idioter!

De bevisar Paludans teser om hur koranen inspirerar till våld mot sjukvårdare, brandmän och poliser.

Slöddret som försöker döda poliser hör inte hemma i ett civiliserat samhälle!

En präst ringde i kyrkklockorna för att störa Paludan.

Ingen präst protesterar mot att män i sin guds namn försöker döda poliser, brandmän och sjukvårdare!

En idiotisk laglig manifestation möts med våld mot sjukvårdare, brandmän och poliser men det tiger prästerna om.

Ynkligt!

Alla nyhetsmedier rapporterar konsekvent om vilka som vill bränna en koran men ingen, INGEN! rapporterar om vilka det är som anfaller poliser och bränner bilar.

Ingen rapporterar om vilddjuren som attackerar och skadar svenska poliser för sin religions skull!

Ingen vågar ifrågasätta det ociviliserade beteende som politikerna och nyhetsredaktörerna mörkar.

INGEN!

De muslimska påskupploppen 2022 dag för dag.


Minst 26 poliser har skadats och ett 40-tal personer har gripits eller anhållits.


Skäggetorp, Linköping, torsdag 14/4
Den högerextreme danske politikern Rasmus Paludan, ledare för partiet Stram Kurs, har fått tillstånd av polisen att hålla ett möte i stadsdelen Skäggetorp i Linköping. Planen är att han ska bränna en koran.


Koranbränningen äger aldrig rum och istället uppstår våldsamma upplopp som resulterar i attacker mot polis och räddningstjänst. Flera poliser skadas.


Polisen tvingas lämna området när upploppen blev för våldsamma.


Navestad, Norrköping, torsdag 14/4
Timmar senare är planen att Rasmus Paludan ska bränna en koran i Norrköping. Detta arrangemang äger heller aldrig rum. Istället sprider sig oroligheterna och även i Norrköping bryter ett våldsamt upplopp ut.


Flera poliser skadas, polisfordon skadas och utsätts för stenkastning. En civilpolisbil sätts i brand.


Rikspolischef Anders Thornberg kallar händelserna för ”ett grovt våld som riktar sig mot liv och egendom, framför allt mot poliser.”


Rinkeby, Stockholm fredag 15/4
Dagen är planen att Paludan ska fortsätta sin påskturné vidare mot Rinkeby i nordvästra Stockholm. Även där ska han bränna koranen under en manifestation.


Även där uppstår våldsamheter och poliser utsätts för bland annat stenkastning.


Sveaparken, Örebro, fredag 15/4
Rasmus Paludan har beviljats tillstånd för att bränna en koran i stadsdelen Vivalla i Örebro.


Strax innan det är dags meddelar polisen att platsen för den tänkta sammankomsten ändras – nu till Sveaparken. Över 200 personer samlas i parken och det kastas stenar och bangers mot polisen.


Våldsamma upplopp bryter ut och filmer från platsen visar kaotiska scener från platsen.


Flera poliser skadas.


Landskrona lördag 16/4
Våldsamheter uppstår i Landskrona även här till följd av att Rasmus Paludan ska bränna en koran.


Men polisen gör en blixtändring och ändrar platsen till Malmö. Trots detta bryter kaoset ut och maskerade personer bränner bland annat däck. flera bilar sattes även i brand på Koppargården.


Malmö, lördag 16/4
Sammankomsten som är tänkt att hållas i Landskrona flyttas nu till Malmö. Även här bryter våldsamheter ut under kvällen. Det kastas även sten mot polisen.


Polisen meddelar dagen efter att en 16-årig pojke som varit drivande i upploppen grips.


Linköping, söndag 17/4
Den högerextreme politikern meddelar att han planerar en ny koranbränning på söndagen – i Linköping och Norrköping. För detta har han inte fått tillstånd.


Han dyker inte upp i Linköping och på eftermiddagen bryter kaos och våldsamheter återigen ut.


Norrköping, söndag 17/4
Flera poliser utsätts för stenkastning efter att våldsamheter bryter ut i Norrköping.


Brandbomber, så kallade molotovcocktail, kastas mot poliserna och polisfordon demoleras med sten. Enligt poliser på plats handlar det om ”rena överfall”.


Polisen blir tvungen att till slut tvungen att avfyra sina tjänstevapen och skjuta. Tre personer träffas av skotten.


På måndagsförmiddagen meddelade polisen att minst 26 poliser skadats i samband med upploppen varav tre av dem skottskadade. Ett 40-tal personer har gripits eller anhållits och flera av dem minderåriga.

GAPF-länk

Antalet flickor och unga kvinnor som slår larm och ber om hjälp efter att ha förts ut ur Sverige har ökat under 2021. De gifts bort under tvång, misshandlas psykiskt, fysiskt och sexuellt och möjligheterna för UD att få hem dem är små.

En 15-årig flicka åker på semester till sina föräldrars hemland Irak. Hon vill inte resa för hon är rädd att hon aldrig får komma hem igen. På sociala medier skriver hon till sina lärare och ber om hjälp när hennes mamma säger att hon aldrig kommer att få se Sverige igen.

Flickan är en av de 16 flickor som hört av sig till organisationen GAPF (Glöm aldrig Pela och Fadime) under det första halvåret av 2021. Sabina Landstedt som är stödsamordnare på GAPF konstaterar att nu när gränserna börjar öppnas igen efter pandemin, har fallen som hör av sig till dem för att de blivit bortförda blivit fler och de som hör av sig är yngre. Under första halvåret 2019 var Gapf involverad i 12 ärenden som berörde bortförda barn och ungdomar, främst flickor. Samma siffra för första halvåret 2020 var 7 ärenden.

– De här flickorna som hört av sig är mellan 15 och 22 år. De har förs bort för att de inte följer familjens normer för hur man ska bete sig och i deras hemländer utsätts de för barn- eller tvångsäktenskap, säger Sabina Landstedt.

Bevakas av släkt

Flickorna som hör av sig ber om hjälp att komma hem igen. I samtliga fall har föräldrarna tagit ifrån dem deras pass och de bevakas ofta dygnet runt av släktingar. Den 15-åriga flickan i Irak hade berättat för socialtjänsten att hon var rädd att hon skulle bli bortförd och socialtjänsten kontaktade då föräldrarna.

– Detta är ett av huvudproblemen. De myndigheter som ska skydda de här flickorna vänder sig till föräldrarna när det är föräldrarna som är det största hoten för flickorna, säger Sabina Landstedt.

Barn som förs ut i landet har ofta haft kontakt med myndigheter innan. Enligt statistik från UD för 2020, hade de 72 ärenden gällande familjerelaterat tvång (134 individer där 88 var barn). I 50 av de 72 ärendena hade socialtjänsten haft kontakt med familjerna innan de lämnade landet.

Sedan 1 juli 2020 kan socialtjänsten ansöka om utreseförbud om det föreligger påtaglig risk för att barn förs utomlands eller lämnar Sverige i syfte att ingå äktenskap eller en äktenskapsliknande förbindelse eller könsstympas. Beslut om utreseförbud fattas av förvaltningsrätten efter ansökan av Socialnämnd. I brådskande fall kan socialnämnden besluta om ett tillfälligt utreseförbud.

Svårt för UD

Negin Amirekhtiar är utvecklingsledare och sakkunnig jurist på Nationella kompetensteamet mot hedersrelaterat våld och förtryck, som startades på Länsstyrelsen i Östergötland på uppdrag av regeringen 2014. Hon menar att vi måste bli bättre på att förstå barns utsatthet och alltid sätta barnens bästa i fokus.

– I dessa ärenden är det av avgörande betydelse, att se över andra insatser för barnen som möjligheten att gå in med ett LVU parallellt med ett utreseförbud. Vi kan se att man i en del ärenden, där det har beslutats om utreseförbud inte har vidtagits tillräckligt med andra skyddsåtgärder, det är då vanligt att barn tar tillbaka det dom tidigare har berättat, säger Negin Amirekhtiar.

Nationella kompetensteamet bedriver en stödtelefon för yrkesverksamma. Under första halvåret 2021 mottog man samtal kring 465 ärenden, 16% rörde bortföranden.

– Svenska myndigheter, socialtjänst, skola och polis, måste bli bättre på att samverka för att vi tillsammans ska kunna arbeta förebyggande och förhindra att barn och unga förs ut ur landet. När barn och unga väl är bortförda har vi begränsade möjligheter till att kunna hjälpa de hem till Sverige, säger Negin Amirekhtiar.

Nationellt center

Paulina Erwing, departementssekreterare på sektionen för ärenden gällande familjekonfliktfrågor på UD berättar att det i vissa fall tar många år att få hem en person och ofta är det nationella lagar i landet där flickorna befinner sig som ställer till det.

– I många av de länder där det här utspelar sig är kvinnor och barns ställning underordnad och det finns nationell lagstiftning och utresebestämmelser som säger att minderåriga måste ha vårdnadshavarens samtycke för att få lämna landet. Det gör situationen väldigt svår eftersom det är just vårdnadshavaren som kvarhåller flickan.

Det första UD gör när de får ett samtal om att en person är bortförd är att, om möjligt, att upprätta en säker direktkontakt med den bortförda och sedan samordna så att flickan och socialtjänsten i Sverige etablerar en kontakt. Men även om socialtjänsten faktiskt lyckas få ett samtal med flickan är hon pressad av familjen att säga att hon vill stanna.

Släpper ärendet

– Om du vaktas av din släkt dygnet runt och socialtjänsten ringer, då är det svårt att säga att man vill därifrån. Ofta säger flickorna bara det mammorna har sagt åt dem att säga och sen släpper socialtjänsten ärendet, säger Sabina Landstedt.

Hon efterfrågar ett nationellt center som jobbar med att ta hem bortförda barn och förhindrar att de blir bortförda. Ett sätt att göra detta på är att arbeta som man gör i Norge, med koordinatorer på ett antal ambassader som med hjälp av lokala nätverk möjliggör att de unga förs tillbaka.

– I dag är det frivilligorganisationerna som har detta på sina axlar. Men vi har ju inget mandat att göra något.

DEN KOMMUNALA IDIOTIN!

Bidragsberoende

Över en miljon människor i arbetsför ålder i Sverige är inte självförsörjande. För att bygga ett Sverige som håller ihop måste fler människor få ett arbete. Därför tar regeringen i dag nästa steg för att införa ett aktivitetskrav för personer som får försörjningsstöd, skriver Ulf Kristersson (M) och Anna Tenje (M).

En under många år ansvarslös migrationspolitik i kombination med kravlös integrationspolitik har lett till stora problem. Arbetslösheten är nästan tre gånger högre bland utrikes födda än inrikes födda. Förra året var också ungefär 60 procent av alla som fick ekonomiskt bistånd utrikes födda.

Situationen göder inte bara ett skuggsamhälle, utan utanförskapet riskerar också att gå i arv i generationer. Det är en utveckling som nu måste brytas en gång för alla. Vi behöver ersätta bidragslinjen med arbetslinjen och ställa betydligt högre krav.

Socialdemokraternas tid vid makten präglades av bidragslinjen. Det har cementerat utanförskapet och förvärrat problemen. Det ledde fram till det integrationsmisslyckande den här regeringen nu måste hantera.

Därför gör vi nu precis tvärtom jämfört med den tidigare regeringen. Vi lägger om migrationspolitiken och går nu mot det lägsta antalet asylansökanden sedan 1997.

Vi fokuserar på ett Sverige där fler arbetar. Vi vill att fler barn ska se sina föräldrar gå till jobbet för att försörja sig själva och sina familjer.

En grundläggande förutsättning är att det finns fler jobb att gå till. Därför har regeringen under hösten lagt en tillväxtbudget, för att få fart på svensk ekonomi igen. Vi investerar i ett rikare och tryggare Sverige där företag vågar investera och växa.

Vi genomför satsningar för att fler ska kunna ta de jobb som finns, exempelvis med 11 000 fler platser inom yrkesutbildningar för vuxna. Vi stärker också stödet till personer som står långt ifrån arbetsmarknaden.

Rätt förutsättningar och möjligheter är en bra början men inte tillräckligt – det handlar också om incitament och att ställa krav. Vi förväntar oss att den som har kommit till vårt land lever hederligt och respekterar våra grundläggande värderingar, rättigheter och skyldigheter. Och vi förväntar oss att den som kan jobba och försörja sig själv också gör det. Det gäller oavsett om man är född här eller om man är invandrad.

Dubbel vinst

Varje person som går från utanförskap till arbete innebär dubbla vinster för skattebetalarna när bidragsförsörjning ersätts med skatteintäkter till vår gemensamma välfärd.

Utöver skattesänkningar för alla som arbetar går regeringen nu fram med omfattande bidragsreformer som stärker drivkrafterna för arbete och integration.

För det första behövs ett bidragstak som gör det mer lönsamt att arbeta än att gå på bidrag. Det är en grundläggande princip att det alltid ska löna sig att ställa klockan och gå till jobbet på morgonen.

För det andra ska personer som kommer till Sverige gradvis kvalificera sig för att få ta del av den svenska välfärden. Det kan inte vara så att man har rätt till hela vårt generösa välfärdssystem från dag ett. Det handlar inte minst om rättvisa mot dem som idag arbetar och betalar skatt.

En ödesfråga

Och för det tredje behövs ett aktivitetskrav för den som får försörjningsstöd. Från att passivt ta emot bidrag till att aktivt lära sig svenska, för att ens kunna gå på en anställningsintervju. Eller på heltid göra insatser som är till nytta för samhället.

Det ska helt enkelt inte vara möjligt att göra ingenting, om man i grunden kan arbeta. I dag tar regeringen nästa steg för att införa ett sådant förslag och skickar ut det nya förslaget på remiss.

Att ställa krav är att bry sig. Alternativet är att låta människor som befinner sig i utanförskap stanna kvar där och i värsta fall att det går i arv till nästa generation. För oss är det inget alternativ.

Att arbetslinjen vinner över bidragslinjen är en ödesfråga för Sveriges framtid. Och får man samhällets hjälp med bidrag ska man också ge någonting tillbaka.

shottaz och dödspatrullen

 Allt om slödder

UPPVAKNANDETS TID!

Hederskultur

Skamsvinen som förtrycker dörrar, systrar och hustrur, har en gemensam egenskap som det är absolut tabu att nämna.

Politikerna och nyhetsredaktörerna accepterar självcensur eftersom de är rädda för att bli utpekade som rasister.

När sanningen kallas rasism är samhället ruttet.

Fler än vart tionde barn som omhändertas är hedersvåldsutsatta

UPPDATERAD IDAG 07:16

PUBLICERAD IDAG 06:17

Hedersvåldsutsatta flickor tvingas börja om med en ny identitet – livrädda för att när som helst bli hittade av sina familjer. I flera månader har SVT följt flickorna för att granska hedersförtrycket och våldet i Sverige. Bland ungdomarna som omhändertas av socialtjänsten är 15 procent hedersutsatta, och våldet börjar ofta redan i förskoleåldern.

De gömda hedersflickorna – del 1.

En tonårsflicka kommer springande längs den lugna villagatan, hon har inga skor och skriker efter hjälp. En granne släpper in henne och ringer polisen. Flickan berättar att hon låsts in och misshandlats med tillhyggen under natten, eftersom pappan hade upptäckt att hon har en pojkvän. 

”Han frågade mig om jag var rädd. Sen slog han mig mot huvudet och sa att han skulle döda mig med kökskniven”, säger hon.

Det är ingen som vet hur många barn som lever under hedersrelaterat förtryck och våld, men SVT:s granskning visar att 67 av 437 LVU-domar – 15 procent – handlar om barn som växer upp med hedersförtryck och våld. 

Oftast pappan som slår

Domarna som SVT granskat gäller 100 omhändertaga barn och tonåringar. De flesta är flickor där familjen utsatt dem för fysiskt våld. Oftast är det pappan som slår, som ensam förövare. En fjärdedel av barnen berättar att mamma också slår. 

Flera lagskärpningar har gjorts de senaste åren – mot äktenskapstvång, barnäktenskap och könsstympning, och straffskärpning för brott med hedersmotiv. Ändå har väldigt få av fallen SVT granskat lett till någon fällande dom för misshandeln, främst på grund av att barnen inte vågar vittna.

– Det är ett massivt tryck från familjen, släkten och syskonen som gör att de tar tillbaka, förminskar, bagatelliserar våldet, säger Devin Rexvid, forskare vid Stockholms universitet, som undersöker socialtjänstens insatser i hedersärenden.

Duschad i iskallt vatten 

En flicka, som inte ville bli bortgift, berättar:

”Mamma sa: 'Istället för att förstöra mitt liv kan du hellre dö'. Hon satte mig i duschen med iskallt vatten. Sedan slog hon mig med en metallslev på smalbenen. Och med en mobilsladd över ryggen som om jag var en slav”.

Ändå tar flickan tillbaka vittnesmålet innan rättegången. Tidigare studier har visat att hedersutsatta ungdomar ofta inte är beredda att söka hjälp. Men de kan tvångsomhändertas enbart baserat på orosanmälningar. 

– Vi ser att även äldre, flickor upp till 19 år, omhändertas. Det ses som ett sista försök att rädda dem från att bli bortgifta eller könsstympade, säger Devin Rexvid. 

Sara, 16, och hennes syster Sasha, 17, är två som vågat berätta om misshandel och förtryck hemma. Nu lever de skyddade i ett familjehem. Hör deras berättelse här:

Så våldsamt är hedersförtrycket – SVT läser domarna

UPPDATERAD IDAG 07:16

PUBLICERAD IDAG 07:07

Dödshot, strypgrepp och piskningar. En majoritet av barnen som levt med hedersförtryck har blivit utsatta för fysiskt våld i större omfattning, visar SVT:s granskning av hundratals domar från hela landet. Bland förövarna finns pappor, mammor och syskon.

INNEHÅLL

• Pappa dödshotade och slog med järnspett
• 19-årig slog sin lillasyster
• + Visa alla

PAPPA DÖDSHOTADE OCH SLOG MED JÄRNSPETT

Tre syskon i Hässleholm omhändertas efter att ha varit utsatta för misshandel med järnspett och knytnävar samt kontroll och dödshot från sin far under hela uppväxten. Barnen tvingades att ha slöja, fick inte ha fritidsaktiviteter eller vänner. Ena flickan tvingas låtsas att ha förlamade händer och gå på specialskola. Ingen sjukvårdspersonal talar med henne i enrum, eller får lov att undersöka henne under de tre år fadern tar emot assistansersättning. 

19-ÅRIG SLOG SIN LILLASYSTER

Flicka, 16 år, i Malmö har hört sin mamma prata i telefon med släkten om att gifta bort henne. Flickan har berättat om att hon blivit slagen av sin 19-åriga storebror, att hon inte får umgås med vänner på sin fritid, ha sin mobiltelefon eller välja sina kläder själv. Familjen styrs av ett större nätverk som präglas av ett starkt hederstänkande. 

MAMMA MISSHANDLADE MED SLEV

En mamma i Skellefteå misshandlar sin dotter för att försöka förmå den 18-årig flickan att gifta sig med en man som hon inte vill gifta sig med. Misshandeln sker med tillhyggen, såsom en slev och hon piskas med en mobilsladd. Flickan tvingas sedan att sitta under kallt rinnande vatten i timmar och hotas med döden om hon inte går med på giftermålet. 

RYMDE OCH BODDE PÅ GATAN

Från att hon fyller 14 år omhändertas en flicka i Stockholm med stöd av LVU då hon utsatts för våld av föräldrarna. Hon tvingas att flytta runt på flera jour- och familjehem under två års tid eftersom föräldrarna letar efter henne. Under hösten rymmer hon från det HVB-hem där hon är placerad. Det framkommer senare att hon befann sig hos vårdnadshavarna. Familjen går under jord. Flickan rymmer hemifrån och bor på gatan i tre dagar innan hon kontaktar socialtjänsten som placerat henne på ett skyddat boende.

UTFRYST OCH DÖDSHOTAD AV FAMILJEN

En 18-årig flicka i Karlstad blir utfryst hemma av sin pappa som inte pratat med henne sedan hon två månader tidigare tog av sig slöjan. Inte heller hennes mamma och hennes systrar pratar med henne. Flickan utsätts för allvarliga hot om våld samt dödshot från både sin familj i Sverige och släkten i Syrien. 

PAPPA SPOTTADE OCH TOG STRYPGREPP

Sex barn i Umeå omhändertas med stöd av LVU. En av de äldre flickorna, 17 år, berättar att hennes pappa spottar på henne samtidigt som han säger elaka saker. Han har tagit strypgrepp på henne. Pappa pratar mycket om religion och kultur och att hon, hennes syskon och deras mamma smutsar ner familjens heder utifrån hur de beter sig. Hon måste komma hem direkt efter skolan och har ingen frihet. Pappa är våldsam varje dag mot henne och mamma. Pappa har sagt till brodern att döda sina systrar om han ser dem umgås med en kille. 

BRÖDERNA HOTADE OCH LÄSTE ALLA MEJL

En 16-årig flicka i Östergötland har sedan länge fått ta ett stort ansvar för hushållet, inte varit fullständigt integrerad i familjegemenskapen, fått begränsat stöd från familjen vad gäller till exempel skolarbete och sina vårdbehov samt varit utsatt för hot, våld och kontrollåtgärder av sina bröder. Hon tillåts inte att gå i butiker, åka tåg eller välja kläder själv. Hennes bröder har tillgång till och går igenom hennes e-post och sociala medier. 

PAPPA TOG EMOT FRIERI TILL 16-ÅRIGA DOTTERN

En 16-årig flicka i Höganäs har varit föremål för utredning hos socialtjänsten vid fem tidigare tillfällen och vårdats med stöd av LVU. Flickan har beskrivit en livssituation där hon inte får välja kläder eller framtida partner. Hon får inte ha pojkvän eller umgås med ungdomar av motsatt kön. Enligt henne får flickorna i familjen inte flytta hemifrån förrän de har gift sig med en man. Det senaste året har två personer kommit hem till familjen och friat till flickan. Frieriet har inte gjorts personligen till henne, utan har gått genom pappan.  

PRATADE MED POJKVÄN – STRAFFADES AV PAPPA

En 17-årig flicka i Kronoberg har upprepade gånger utsatts för hot om bortgifte. Polisutredning pågår gällande misstanke om barnäktenskapsbrott. Våldet och kontrollen hon utsatts för bedöms vara hedersrelaterat. Pappan har skadat henne genom att slänga vatten i hennes ansikte, slå henne i ansiktet och dra henne i håret när han kommit på henne med att fortfarande ha kontakt med sin pojkvän. Han tog hennes mobil och dator samt raderade hennes konton på sociala medier. Hon går alltid direkt hem efter skolan och är förbjuden att träffa sina vänner, förutom en godkänd vän. Hon är lite rädd för sin pappa och rädd för sin bror som slår henne om han är arg.

DOLDE MÄRKEN FRÅN VÅLDET MED SINA KLÄDER

Två systrar och deras mamma i Kalmar län har systematiskt blivit utsatta för såväl fysiskt som psykiskt våld av pappan under många år. Våldet har utförts med nävar och handflator men även tillhyggen. Barnen har fått märken på sina kroppar från våldet som de har behövt dölja med sina kläder. Utöver våldskomponenten har de blivit starkt kontrollerade genom att inte tillåtas vistas utanför hemmet efter skoltid eller utöva några fritidsaktiviteter. De har även blivit tvingade att bära slöja mot sin vilja.

HOT OM UTFRYSNING FRÅN FAMILJEN

En 16-årig flicka i Angered är enligt socialnämnden uppvuxen och lever i en kontext som sedan generationer är präglad av hedersförtryck. Förtrycket i flickans fall yttrar sig i form av fysiskt och psykiskt våld, hot om utfrysning från familjen, kontroll och med hög risk för bortgifte mot sin vilja. Flickans hemmiljö bedöms vara farlig utifrån mammans psykiska ohälsa. Det har bland annat berättats att flickan hjälper sin mamma att ta mediciner, genomföra toalettbesök och att göra sig förstådd.

MAMMA MISSHANDLADE BARNEN I FLERA ÅR

En 12-årig flicka i Örebro har redogjort för våld inom familjen där det är modern som har slagit henne och även utsatt syskonen för våld. Misshandeln har pågått i ungefär fem till sex år och har resulterat i skador i form av rodnader, blåmärken och blödningar på armar och ben. Vidare har hon varit pålagd ett stort ansvar för skötsel av hemmet, matlagning och småsyskon och det är ofta när hennes insatser underkänts som hon blivit utsatt för våld. Hennes pappa har varit väl medveten om våldet men har inte ingripit. Flickan har under ett par år förvägrats att röra sig fritt utanför bostaden med undantag för att ta sig till och från skolan. Kompisar har hon enbart fått träffa i skolan. 

Afghanerna och Svenska Kyrkan

Aktivister som uttalar sig för Svenska Kyrkan bör betänka sina mandat.

Anställda på Svenska Kyrkan ska tjäna församlingen och de här propagandisterna har tappat fotfästet helt.

Mångkultur – Kriminalitet –Ali Khan

 

Man skjuten till döds i Hjällbo mitt på söndagseftermiddagen

GöteborgEn man i 45-årsåldern dödades i en skottlossning i Hjällbo centrum mitt på söndagen. Ytterligare fem personer fördes skadade till sjukhus. Dådet skedde trots att polisen kraftsamlat i Hjällbo efter fredagens våldsamheter i stadsdelen.

Larmet om skjutningen kom klockan 13.23, och polisen kunde relativt snabbt därefter gripa en man som under kvällen anhölls misstänkt för mord. Han uppges vara i 20-årsåldern.

Enligt uppgifter till GP ska den gripne mannen ha befunnit sig i anslutning till ett vapen.

Inledningsvis meddelade SOS Alarm att fyra personer hade förts till sjukhus. Senare på söndagskvällen uppgav Sahlgrenskas presstjänst att fem personer vårdas på sjukhuset till följd av händelserna.

Enligt uppgifter till GP hade den avlidne mannen blivit skjuten i bakhuvudet. Ytterligare två personer ska ha skottskadats: en i armen och en i benet. Övrigas skador har inte vållats av skjutvapen.

Polisen beskrev situationen på platsen som rörig efter skjutningen.

När GP:s reporter kom till Hjällbo på söndagseftermiddagen var det flera stora grupper av människor i rörelse i stadsdelen.

GP:s team på plats hade svårt att röra sig fritt i stadsdelen. Flera upprörda och maskerade personer uppmanade GP:s reporter och fotograf att gå därifrån.

Skjutningen hör ihop med fredagens händelser

Enligt polisens presstalesman Fredrik Svedemyr finns det en koppling mellan söndagens dödsskjutning och våldshändelserna i fredags, vilka polisen klassat som upplopp.

Hur kunde detta hända mitt på dagen, på en plats där ni har en pågående särskild händelse?

– Ja, olyckligtvis har detta skett ändå. Vi har så klart alltid ambitionen att förebygga brott. Men det är inte alltid vi når ända fram, säger Fredrik Svedemyr, som tillägger att de första polispatrullerna var ”väldigt snabbt” framme vid brottsplatsen:

– Vi var på plats i stort sett när det hände. Vi klev på direkt.

Efter söndagens skjutning fortsätter den särskilda händelsen tills vidare. Den polisiära åtgärden ger myndigheten speciella möjligheter att rekvirera extra personal till insatsen.

Särskild händelse tillsvidare

– Det är en händelsestyrd insats, som nu rullar vidare så länge det finns ett behov, säger Svedemyr.

Polisens hävde avspärrningarna av mordplatsen klockan 20.48, uppger presstalesman Thomas Fuxborg.

Han uppger att polisen har samma dimensionering av sin styrka i Hjällbo efter skjutningen som man hade innan. Den är betydande, men Fuxborg kan inte säga hur stor den är på söndagskvällen.

– Men just nu har vi 18 poliser som genomför dörrknackning i Hjällbo, förutom vår övriga personal på plats.

Fuxborg påpekar att polisen var i Hjällbo centrum, i omedelbar anslutning till platsen där skjutningen skedde.

– Vi var där, men inte just där skjutningen skedde. Det visar hur hänsynslösa personerna i de här nätverken är. När de ser varandra, då smäller det. Det viktigaste för dem är att få genomföra sin vendetta, säger Thomas Fuxborg.

Enligt vad GP erfar handlar upploppen i fredags mer om uppblossade schismer mellan ett flertal klanbaserade släkter i nordost, än om regelrätta konflikter mellan rena förortsgäng. De tre män som sitter anhållna efter fredagens våldsamma upplopp tillhör alla Ali Khan-sidan. En av dem, en man i 25-årsåldern, anses vara ledande kriminell i Hjällbo.

Fredrik Svedemyr kan i nuläget inte bekräfta några kopplingar till Ali Khan-släkten men säger att man tittar brett på händelsen, både upploppet i fredags och söndagens skottlossning.

Enligt GP:s källor är det en person ur det ena klanbaserade nätverket som avlossat skott mot en man från en annan stor familj i området.

Bakgrunden till striderna i Hjällbo sägs vara en händelse i fredags eftermiddag.

Då blev en 14-årig kille avsparkad eller nedknuffad från sin moped när han kom åkande. Efter detta uppstod handgripligheter.

Denna misshandel var motiv för en av grupperna att försöka hämnas på den andra.

Under fredagskvällen uppstod ett större tumult och bråket accelererade ytterligare i och med söndagens dödsskjutning i Hjällbo centrum.

Efter söndagens skottlossning skickades nio ambulansenheter till Hjällbo. En ambulanshelikopter landade nära händelsens centrum, men lyfte inte någon person från platsen.

Polisens fortsatta insatser i Hjällbo är inriktade på att förhindra ytterligare brottslighet, genomföra utredningstekniska insatser för att att lösa söndagens mord samt arbeta trygghetsskapande i stadsdelen.

Importerad kriminalitet – Klaner – Mats Löfving

Uppdaterat 1/3 2023

Det här skrev jag 20/5 2021!

Nu är Mats Löfving död och efterspelet blottlägger de högsta polischefernas ofullkomlighet.

Ja, de är ofullkomliga precis som du och jag men vi älskar att döma andra ofullkomliga för att glömma vår egen.

Senaste nytt om frosseriet i Mats Löfvings liv och död

Den första svenska polischef som vågar berätta om verkligheten



Han öppnade dörren för samtal om klaner

Polischefen Mats Löfvings utspel om släktbaserade kriminella nätverk fick stort genomslag i den offentliga debatten. Vad var det som fick honom att uttala sig så – enligt honom själv – generaliserande?

Foto: Johan Fredriksson, via Wikimedia Commons

Man kan önska sig tusen saker. Man kan önska sig att hitta den perfekta vinterjackan på rean, att solen ska skina på midsommarafton eller en resa till månen. När Mats Löfving anlände till Radiohuset vid tolvtiden lördagen den 5 september visste han vad han skulle säga, han förstod att det skulle väcka uppmärksamhet men att han fyra dagar senare skulle citeras i partiledardebatten, föranleda en särskild riksdagsdebatt och intervjuas i SVT:s Agenda var mer än han skulle ha kunnat önska.

Mats Löfving var då chef för polisens Nationella operativa avdelning, ställföreträdande rikspolischef, och det Ekots Monica Saarinen sagt när hon kontaktat honom var att intervjun skulle handla om gängkriminaliteten: ”Klarar polisen gängkriminaliteten, Mats Löfving?” Tyglarna var för övrigt fria. Sikten god. Ryggen säkrad. Han hade talat med rikspolischefen och med sakkunniga inom polisen. Han hade en rätt färsk rapport i ränseln. Han var, kort sagt, taggad.

Det var hans första framträdande i Lördagsintervju, en av hans första längre intervjuer överhuvudtaget. Han var van vid att bli avbruten, snabba frågor och snabba svar; nu skulle han få utveckla en tankegång, brodera, tala till punkt. Det var, skulle han senare säga, ”en linjeintervju”.

Han uttrycker sig gärna på det sättet.

Sexton minuter in i handlingen kom den fråga han väntat på.

Monica Saarinen:

– Jag har sett att polisen i både Malmö och Göteborg talar om att det finns sådana här släktbaserade kriminella nätverk. De bygger på familjer helt enkelt. Är det så? Och hur påverkar det ert arbete?

Mats Löfving:

– Det här är en jätteviktig fråga för …

Han avslutade inte meningen, bytte spår:

– Vi kan uppfatta att den här diskussionen om integrationen kan vara lite naiv i Sverige.

Monica Saarinen:

– Hur då?

Mats Löfving:

– För det är ju på det sättet att långt ifrån alla människor vill bli en del av det svenska samhället. Just nu har vi minst fyrtio stycken släktbaserade kriminella nätverk i Sverige. Ja, så kallade klaner. De har kommit till Sverige, påstår jag, med syfte att organisera och systematisera kriminalitet. De arbetar med att skapa makt. De har stor våldskapacitet. De vill tjäna pengar.

Han betonade orden ”makt”, ”våldskapacitet”, ”pengar” utan att höja rösten. Dialekten kunde spåras till trakten av Norrköping. Han preciserade sig: brottsligheten handlar om narkotika, våld, utpressning. Han påstod att de, som han uttryckte det, ”tar sig in i näringslivet”. Han sa:

– Det finns också exempel på att man tar sig in i det politiska livet och vill ha en roll att spela i den offentliga riktiga styrningen av en kommun eller till och med av Sverige.

Det var, naturligtvis, sensationellt det han sa.

– Det låter ju väldigt …, hann Monica Saarinen säga innan hon blev avbruten av polischefen. Han hade mer på hjärtat, mer att säga om klanerna. Nu hade han fått upp ångan.

– Det ska man göra väldigt tydligt, där är inte individen viktig. Det är till och med så att man arrangerar äktenskap med syfte att stärka släktens, klanens, varumärke och makt.

– Okej, men …, sa Monica Saarinen.

Efteråt skulle hon säga att ”hakan föll i skrivbordet” när hon hörde Löfving lägga ut texten. Hon hade intervjuat partiledare och näringslivstoppar och generaldirektörer i decennier, varit nyhetsankare och ansvarat för valvakor i televisionen, på åttonde året styrt Lördagsintervjun med stor precision och lätt hand, alltid väl förberedd, ständigt aktuell, men detta överrumplade henne.

Flera gånger hade Anders Thornberg, Mats Löfvings chef, rikspolischefen, gästat Lördagsintervjun, också med frågor kring gängkriminalitet och dödsskjutningar, och han hade talat bekymrat om den fortsatta tillväxten av unga kriminella, det ökade våldet, bristen på respekt för rättsväsendet, tystnadskulturen, men det var allmänna resonemang, dämpat tonläge, under flagg av förtröstan: Sverige är ett av de tryggaste länderna i världen. Dialogen med både regering och opposition är väldigt bra.

Mats Löfving överraskade med sin konkretion. Han överraskade med sina påståenden om klaner som kommit till Sverige för att begå brott, om arrangerade äktenskap, snart också med påståenden om barn som uppfostras till att ta över den kriminella organisationen, som inte vill bli en del av samhället. Det var som om han talade om ett annat land än det gamla och fria, det glädjerika sköna.

– Vet du, det här låter ju väldigt kontroversiellt, sa Monica Saarinen. För du påstår att du vet att det är så här.

Han visste. Han hänvisade till ”den underrättelsebild vi har”. Han nämnde Stockholm, Södertälje, Göteborg, Malmö, även Landskrona, Jönköping. Han påstod att det var en utveckling som pågått under ”många år”. Monica Saarinen kastade in en fråga om vad detta betyder för polisens arbete och Mats Löfving svarade, fortfarande utan att tveka, fortfarande utan ens en darrning på rösten, som om han satt i en intervju om pensionssparandets grunder och inte om kriminella nätverk, med att dela in skurkarna i tre kategorier, på olika nivåer: Huvudmän. Möjliggörare. Utförare.

Polisens resurser, sa han, måste sättas in på alla tre nivåer, med olika metoder för var och en. För att komma åt huvudmännen, betonade han, i samarbete med arbetsförmedling, försäkringskassan och så vidare.

Det var moderatledaren Ulf Kristersson som fyra dagar senare citerade Mats Löfving i riksdagens partiledardebatt. Ytterligare sju dagar senare initierade Liberalerna en särskild riksdagsdebatt om gängkriminaliteten. Den inleddes av partiets Johan Pehrson:

– Gängvåldet fräter sönder samhället.

Han krävde repressiva insatser, samtidigt en historisk satsning på förebyggande åtgärder, ”kalla det gärna en Marshallplan för förorten”. Inrikesminister Mikael Damberg tackade Liberalerna för en både ”angelägen och plågsamt aktuell debatt om gängvåldet”, sa sig dela människors oro och vrede och berömde den egna regeringen för att leverera fler poliser, övervakningskameror, straffskärpningar än någonsin tidigare. Moderaternas Johan Forssell var inte lika begeistrad överregeringens insatser. Sverigedemokraternas Adam Marttinen skyllde på invandringen. Centerns Johan Hedin var närmast ångerfull:

– Vi måste lägga prestigen åt sidan och inse och erkänna att vi har gjort för lite och ibland har gjort fel. Vi måste vara beredda att ompröva gamla ställningstaganden när vi förstår att världen har förändrats.

Mikael Damberg nickade i sin bänk. Det gjorde han inte när vänsterpartiets Linda Westerlund Snecker talade om ”duttande med lagstiftning” – här gjorde han en minnesanteckning – fast hon låg Löfving inte långt efter då hon avslutade med att beskriva ett gängkriminalitetens parallellsamhälle som måste tryckas åt från varje håll.

– Polisen står idag ensamma mot gängen.

Mikael Damberg avslutningsvis:

– Frågan är om de svenska partierna i riksdagen har varit mer eniga kring de här frågorna än vi är just nu.

Mats Löfving nämndes några gånger under debatten, som en auktoritet i ämnet. I SVT:s Agenda gladde han sig åt att ha öppnat dörren för ”en redig diskussion”.

– Ja, jag är nöjd med det här, säger Mats Löfving tre månader senare i Stockholmspolisens numera ödsliga pressrum på Kungsholmen – ett vitt bord, åtta grå stolar, fyra kala väggar – och han är som alltid i offentligheten klädd i polisens ljusblåa skjorta med beteckningen POLIS i gult mot svart botten, axelklaffarna i guld, två eklövsgaloner, svart slips, svarta byxor, svarta skor: 1,92 i strumplästen, slätrakad och vältränad, ger intrycket av att kunna springa ikapp vem som helst.

Sedan Lördagsintervjun har han bytt jobb. Titeln är numera Regionpolischef i Stockholm.

Löfving är nöjd över: Att bli flitigt citerad i media. Att saken togs upp i riksdagen. Att tvärpolitiska motioner skrivits. Att kommuner reagerat.

– Dörren har öppnats, säger han åter. Många är beredda att göra rediga saker. Ingen inom polisen har hört av sig och klagat.

Allt han sa i Lördagsintervjun, menar han, allt finns redan i polisens egna rapporter och analyser, i Brottsförebyggande rådets utredningar, i tidningsartiklar, alltmedan ”Sverige” undvikit att tala om saken. Sverige?

– Alla … som finns i den offentliga debatten. Man har undvikit de här frågorna.

Politiker, sa han i Lördagsintervjun, har ”åkt jojo” i sitt engagemang, anpassat sig till ”det mediala trycket”. Nu säger han att han hoppas på enighet i sak, på att politiker ute i landet vågar ta initiativ, på att politiker och myndigheter samordnar sig nationellt på det att polisen vet vad de har att förhålla sig till, ”för att kunna göra det som krävs av oss”. Nationell samling alltså?

– Vad menas med det? Det måste i alla fall vara så att det lokala och det nationella hänger ihop, att där finns en balans, även om det naturligtvis kan variera lite lokalt. Och förhoppningsvis finns en enighet om problembilden.

Boel Godner, säger han, Boel Godner är ett föredöme, ett undantag.

– Jamen titta på Boel Godner.

Boel Godner är sedan snart ett decennium kommunalråd och kommunstyrelsens ordförande i Södertälje. Som ny på posten talade hon om kriminaliteten som ”en böld” på samhällskroppen, undvek inte att uttrycka sina bekymmer över att kommuninvånare flydde staden – ”De känner inte igen sig i Södertälje” – och gav sitt fulla stöd till en hela samhällets offensiv mot brottsligheten. Människor mördades på lokal i Södertälje, polishuset besköts, flera varuhus och en skola brann; värre ändå var att kriminaliteten, en mer raffinerad sådan, uppenbarligen letat sig in i det offentliga rummet, till och med in i finrummen. Brottsligheten började bli samhällstärande.

– Det som utmärker Boel Godner kan andra ta efter, säger Mats Löfving. Hennes tålamod, hennes uthållighet och det långt över mandatperioden. Hon har respekt för att det inte kan bli klart med en gång. Hon har stark integritet. Hon har också haft motgångar men hon har förmått ta på sig kaptensbindeln, stått för ett verkligt ledarskap, en offensiv anda som visar att det här är bra för kommunen.

Han säger att polischefer ute i landet berättar för honom att politiker ringer och frågar vad de ska göra.

– Så ska det ju inte vara.

Och politiker högre upp, i riksdag och regering?

– Det här att kriminaliteten har letat sig in överallt, att den finns på olika nivåer i samhället, gör saken komplicerad. Det kräver samordning. Vi måste gå åt samma håll. Vi måste angripa kriminalitetens drivkrafter. Makt och pengar. Det handlar om makt och pengar. Man måste följa pengaflöden, se vart statens pengar tar vägen.

Lagändringar?

– Det ska inte vara en massa prat om lagändringar.

Åtgärder pratar Mats Löfving hellre om.

Den rapport på vilken Mats Löfving byggde sitt uttalande om de fyrtio familjerna är naturligtvis hemligstämplad. Den har kommit ut ändå. Av referaten att döma blandar rapporten stort och smått, äpplen med päron.© Tillhandahålls av Gazzine Den rapport på vilken Mats Löfving byggde sitt uttalande om de fyrtio familjerna är naturligtvis hemligstämplad. Den har kommit ut ändå. Av referaten att döma blandar rapporten stort och smått, äpplen med päron.

Polis blev han för att han inte hade en bättre idé och jobbet tycktes rätt häftigt: han hade pryat hos polisen i sjuan, lyckades få prya där igen i nian och sommarjobbet på landstingstvätten övertygade honom om att vika 1 400 handdukar om dagen inte var vad han ville ägna sig åt. Uppvuxen i stadsdelen Lindö i Norrköping – villor och radhus, småbåtshamn – pappa typograf på Norrköpings Tidningar och mamma personlig bankman på Nordbanken, tvåårig social linje på gymnasiet – ”värdelös” – och lumpen direkt efter studenten vilket innebar att han kunde söka till Polishögskolan nitton år gammal. Han kom in, på första försöket.

– Det är klart att jag var för ung. Jag visste ju ingenting om världen.

Löfving var en duktig, engagerad student som aldrig ägnade en tvivlande tanke över sitt yrkesval. Det var första gången han ansträngde sig i skolan. Därefter fyra år som ordningspolis i Norrköping – forna kollegor beskriver honom som: vettig, vetgirig, målmedveten, alltid korrekt mot buset, också skojig, känd för sina stora gapskratt och djupa suckar.

Han började plugga juridik i Uppsala; inte för att bli polischef, säger han själv och hänvisar till sitt examensarbete: ”Köpares skadeansvar gentemot en säljare vid köparens dröjsmål då köpet ej häves.” (Icke utan beröm godkänt.) Han funderade på att bli bolagsjurist. Han satt ting, sökte jobb, fick inga jobb, ramlade in på en polischefsutbildning och så började hans väg mot toppen: chef för kriminalavdelningen i Norrköping, sakkunnig vid justitiedepartementets polisavdelning, biträdande länspolismästare och sedan länspolismästare i Östergötland och vidare uppåt. De forna kollegorna understryker chefens ambition att ej tappa markkontakten, gärna en kväll i radiobil. Negativt? Snål. Höll hårt i statens pengar.

Den rapport på vilken Mats Löfving byggde sitt uttalande om de fyrtio familjerna är naturligtvis hemligstämplad. Den har kommit ut ändå. Aftonbladet publicerade ett referat, Acta Publica publicerade ”en fördjupad granskning”. Av referaten att döma blandar rapporten stort och smått, äpplen med päron. Det blir, för att vara konkret, problematiskt att jämföra den familj som skildras i Johanna Bäckström Lernebys bok Familjen med de tre och med varandra förbundna släkter som behandlas i den trettiosidiga interna analys med namnet ”Grov och organiserad brottslighet bland kriminella syrianer och assyrier i Södertälje” som lade grunden till den fleråriga totalinsats som gått under namnen Tore 1, Tore 2 och Tore 3. (Löfvings indelning av skurkarna i Huvudmän-Möjliggörare-Utförare har hämtats från den.) Medlemmar av familjen i Angered som Lerneby berättar om hotar och skrämmer människor, har dömts för grova våldsbrott och övergrepp i rättssak och narkotikalangning, smuggling av tårgas och springknivar, misstänks för värre brott än så; familjen har en egen moské, internationella kontakter, sysslar med detaljhandel. I Södertälje skulle problemen – enligt polisens analys – inte ta slut i och med att våldsverkarna syddes in, problemen var nämligen värre än så. Här fanns en parallell kriminell struktur, ett maffialiknande mönster, som ätit sig in i kyrkan, idrottslivet, restaurangnäringen, assistentbranschen, också den kommunala förvaltningen och kommunfullmäktige.

Familjen i Angered demonstrerade utanför stadsdelsförvaltningens sammanträde för att få den att ändra ett beslut, i Södertälje skulle familjen ha suttit med på sammanträdet.

Familjerna i Angered och Södertälje liknar varandra på så sätt att klanen ger skydd och andra fördelar, en sluten krets där individen underordnas gruppen, helheten går före delen.

Skillnaden dem emellan, om man ska tro Södertäljeanalysen, är både arten och omfattningen av brottsligheten.

Gunnar Appelgren är kritisk. Gunnar Appelgren är kriminalkommissarie, han ledde insatsen i Södertälje från första början, såg till att den kom att bygga på en grundlig analys och har visst aldrig setts i uniform – klädseln går åt jägarhållet – och i bilen på väg mellan nya uppdrag säger han sig vara skeptisk till talet om klaner:

– Min invändning är att vi hamnar i ett definitionsträsk, att vi får en diskussion om vad saker och ting betyder. Jag har ingenting emot att vi internt använder oss av de här begreppen, när vi är överens om vad vi menar, men det blir ett pedagogiskt problem när vi vänder oss utåt. Redan nu är det svårt. Man blandar ihop saker och ting. Jag menar en sak, du kan mena något annat och en tredje kanske tycker något annat. Det blir kluddigt.

Han säger:

– Sedan är det naturligtvis så att det finns kriminella nätverk som baseras på släktkontakter. Att det finns vet vi ju från Södertälje.

Mats Löfvings påstod i Lördagsintervjun att klanerna kommit till Sverige ”enbart med syfte att organisera och systematisera kriminalitet”. De släkter som beskrivs i Södertäljeanalysen tycks snarare ha glidit in i kriminalitet – det ena gav det andra – med en från hemländerna importerad och välgrundad skepsis mot staten, med släkten som livförsäkring. Mats Löfving förstår invändningen.

– Jag generaliserade. Det var hårt sagt. Men min avsikt var att angripa kriminaliteten. Mitt uppdrag är att bekämpa brott. För mig är det självklart.

Som regionpolischef i Stockholm har han kunnat konstatera att det på fem år blivit tvåhundrafemtio färre poliser i huvudstadsregionen.

– Det är så klart en stor besvikelse, säger han. Samtidigt har vi anställt cirka tusen civila experter och jag har en god dialog med rikspolischefen om de kommande årens tillväxt.

Allt färre poliser arbetar i yttre tjänst, enligt en artikel i Polistidningen, färre än hälften. Vid mitten av åttiotalet fanns två tredjedelar av styrkan på gatan.

– Det är absolut ett problem att det inte är fler i yttre tjänst, men det är framför allt helheten som måste fungera. Vi måste bli bättre på underrättelsetjänst, utredningar, förhörsteknik, it … Vi kommer inte att lösa de problem vi talar om bara med fler poliser på stan.

Hur lång tid kommer det att ta?

– Länge. Det har tagit trettiofem, fyrtio år att komma hit. Och så beror det ju på hur vi agerar också.

Svenska Dagbladet 3/1 2021