Allt om ärkebiskopen
JAG FICK INTE TJÄNSTEN PÅ STI PGA MIN KRITIK MOT ÄRKEBISKOPEN
Ni som läst mina tidigare inlägg (Facebook 26/10 och 19/11) vet att jag sökte tjänsten som direktor på Svenska teologiska institutet i Jerusalem, men att jag inte blev kallad till intervju. Sex timmar efter mitt inlägg på Facebook (19/11), om att jag trots meriter och internationella och nationella vitsord inte blev intervjuad, så mejlade utrikeschefen Erik Lysén, vid kyrkokansliet i Uppsala, att jag nu skulle kallas.
Delar av intervjun som sedan ägde rum hade karaktären av ett ”förhör”, liknande det jag var med om när jag för ett antal år sedan kallades upp till ärkebiskop Antje Jackelén. Vid sin sida hade hon en pappersbunt med sådant jag skrivit, i huvudsak i sociala medier, och jag skulle stå till svars. Hon menade att jag var illojal mot kyrkan och mot henne när jag framförde kritik.
Samma metod användes under intervjun med Lysén. Jag tillät det, jag till och med välkomnade det och förstod det denna gång, för jag tänkte att vi måste tala om ”elefanten i rummet”, lägga korten på bordet och vara uppriktiga. Det kunde vara läkande och var viktigt, ansåg jag.
Mina akademiska och yrkesmässiga meriter och erfarenheter, mina nätverk och mina visioner för STI var enligt arbetsgivaren på topp. Orsaken till att jag inte är aktuell för tjänsten är en helt annan. Det finns, enligt Erik Lysén, ett ”förtroendeunderskott”. Det ”förtroendeunderskottet” exemplifierades av honom under intervjun, och det uppföljande samtalet, med att jag kritiserat ärkebiskop Antje Jackelén på Twitter/sociala medier på följande punkter:
- Hennes stöd för utspel med antisemitiska och antijudiska tankefigurer och konnotationer.
- Hennes Israelfientlighet.
- Hennes samarbete med och legitimering av Muslimska brödraskapet.
- Att hennes (och Lyséns) bakgrund är reformert och inte svenskkyrklig.
Jag får således inte tjänsten på STI på grund av min kritik mot ärkebiskopen. Men om jag i framtiden visade mig lojal och hjälpte till att läka kyrkoledningens trasiga relationer med Israel och stora delar av den judiska kommuniteten, kunde jag kanske komma i fråga för någon annan tjänst längre fram, menade Lysén.
Jag hade sträckt ut en hand och var beredd att göra allt som står i min makt att läka, värna och vårda de uppbyggda relationerna vid STI samt bidra till att skapa nya relationer och att göra alla ansträngningar jag förmår för att värna och utveckla ett gott samarbete, och lojalitet, med min arbetsgivare i rollen som direktor. Jag – och alla dem som gett mig sina vitsord – fick en örfil tillbaka.
Min yttersta lojalitet som präst är evangeliet. Min yttersta lojalitet som präst och människa är sanningen. Präster har inte alltid varit – och kan inte och ska inte alltid vara – lojala med den kyrkliga överheten. Hela fundamentet för en evangelisk-luthersk kyrka är att Luther till slut vände sig mot kyrkans maktsfär.
Det som hänt är större än tjänsten på STI. Det som skett handlar ytterst om evangelisk frihet, om prästämbetets helgd och om den enskilda människans samvete. En kristen människas frihet är även denna: att lyssna till sitt samvetes röst.
Biskop Krister Stendahl – som gett namn till den tidigare Krister Stendahl-professuren på STI och vars namn den nuvarande stiftelsen vid Lunds universitet lånar – var ”min” biskop och mentor. Han uppmuntrade mig genom hela min väg till prästämbetet, han uppmuntrade mig att forska, och var mitt akademiska bollplank, och han uppmanade mig att aldrig sluta debattera i offentligheten. Det var hans stipendium jag hade tilldelats för mina studier på STI 1989. Hans ande och anda känns väldigt långt borta.
Det ska bli intressant att studera de meriter de som gått vidare i processen har och vilka den nya direktorn för STI kommer att ha – och hur lojaliteten med ärkebiskop Antje Jackelén har tagit sig uttryck.
Under det uppföljande samtalet tydliggjordes det för mig att om jag nu offentligt berättar om STI-processen, så kommer kyrkoledningen att se det som ytterligare ett bidrag till att öka på ”förtroendeunderskottet”.
Det finns mer att säga. To be continued.
”Kyrkan bör skrota ärkebiskopens roll” Publicerad 2022-02-19
Det är dags att avskaffa den oklara ärkebiskopsroll som infördes så sent som på 1990-talet, skriver prästerna Johanna Andersson och Annika Borg.
Ärkebiskop Antje Jackelén avgår senare i år och processen med att välja en efterträdare är i gång. Så sent som år 1990 beslutades det att Uppsala stift – ärkestiftet – ska ha två biskopar: en stiftsbiskop och en ärkebiskop, den senare med oklara arbetsuppgifter. Fram till år 1990 var således biskopen i ärkestiftet både stiftsbiskop och ärkebiskop och ansvarade för biskopsvigningarna. Den nyordning som infördes på 1990-talet behöver nu utvärderas.
Innan 90-talets förändring fanns ett minimalt administrativt kansli till ärkebiskopens förfogande. I dag består den nationella nivån av ett svällande kyrkokansli i Uppsala, där ärkebiskopens kansli ingår. Kyrkokansliet har expanderat till drygt femhundra medarbetare. Det finns exempelvis en enorm kommunikationsavdelning med över femtio medarbetare samt olika policyavdelningar. När en tung överbyggnad växer, men inte ägnar sig åt kärnverksamheten, vet vi från andra samhällssektorer vad som sker. Resultatet är alltid detsamma: förödande.
Konsekvenserna av det på 90-talet införda och otydliga ärkebiskopsuppdraget har blivit att tid och resurser har funnits för att bygga upp en annan plattform. Fram har mejslats en arena utifrån vilken den frikopplade ärkebiskopen tagit sig olika mandat. Successivt har varumärket ”ärkebiskopen” och en personfixering etablerats.
Felaktigt har det kommit att uppfattas som om ärkebiskopen är politisk talesperson för Svenska kyrkan och chef över de andra biskoparna. Det är i själva verket främmande för kyrkans lutherska teologi och tradition, där församlingarna är kärnan. I Svenska kyrkan har inte ärkebiskopen mandat att lägga sig i övriga stifts och biskopars angelägenheter. I andra lutherska kyrkor, exempelvis i norra Tyskland, ställer man sig frågande till att alls ha en ärkebiskop.
De tre decennierna med denna 90-talsnyordning har präglats av en kyrklig utveckling som kan sammanfattas med fyra p:n: politisering, polarisering, positionering och pengar.
• Politisering. Politiseringen har accelererat genom den oklara roll som skapades när ärkebiskopen slutade att vara kopplad till de konkreta biskopliga uppgifterna i stift och församlingar.
De tre ärkebiskopar som verkat enligt nyordningen, K G Hammar, Anders Wejryd och Antje Jackelén, har alla drivit på för en politisering av Svenska kyrkan. Ärkebiskopsrollen har de använt till att ta ställning i sakpolitiska frågor.
Exempel på dagspolitiska utspel, som återkommande skett från ärkebiskopsstolen, är de migrationspolitiska för ökad invandring. Men, om migration finns det en mångfald av åsikter bland Svenska kyrkans medlemmar.
Andra politiska ställningstaganden har handlat om klimatfrågor, där även tidigare språkrör för Miljöpartiet kritiserat ärkebiskoparna för att sakna teologisk grund. Ytterligare exempel är aktiviteter tillsammans med LO mot dåvarande borgerliga regeringens socialförsäkringspolitik samt utrikespolitiska ställningstaganden mot Israel med uppmaningar till bojkotter.
Det senast uppmärksammade utspelet från ärkebiskopsstolen gällde ett tvärsäkert fördömande av den planerade gruvan i Kallak (Jokkmokk).
Sakpolitiska ställningstaganden står i motsatsförhållande till en biskops uppdrag: att verka för enhet och sammanhållning. För att med integritet kunna fullgöra sina uppgifter är det en förutsättning för alla biskopar att de står fria från politiska bindningar.
• Polarisering. Politiseringen har bidragit till en polarisering på flera sätt: dels mellan Svenska kyrkans medlemmar och dels mellan den nationella nivån och kyrkans stift och församlingar.
De politiska utspelen har fjärmat människor från kyrkan och människor med olika åsikter från varandra. Alarmerande många kyrkomedlemmar har lämnat Svenska kyrkan i protest.
Nationell nivå har initierade kampanjer och politiska initiativ som påförts församlingarna uppifrån, utan att församlingarna efterfrågat dem eller har intresse av och resurser för att ansluta sig. Makten har således flyttats från församlingar och stift till den nationella nivåns tjänstemän och ärkebiskopen. En sådan struktur gynnar otillbörlig maktutövning.
Svenska kyrkans roll som en sammanhållande kraft i samhället behöver återupprättas.
• Positionering. Församlingarnas och stiftens egenmakt har således tunnats ut samtidigt som den nationella nivåns och kyrkopolitikens inflytande expanderat. Den förändring av kyrkomötet som inträdde år 1982 förvandlade i praktiken kyrkomötet till att vara ett ombudsmöte för politiska nomineringsgrupper. Kyrkan styrs av ett politiskt utsett kyrkomöte som väljer en kyrkostyrelse där ärkebiskopen är ordförande.
Om ärkebiskopsuppdraget återgick till att ingå i uppgifterna för biskopen i ärkestiftet kommer den nationella nivån att bantas ned avsevärt. Positionerna återställs därmed. Den nationella nivån kommer då att fungera som stödverksamhet för stift och församlingar, inte tvärtom. Det skulle även få en dämpande effekt på den maktposition det politiskt tillsatta kyrkomötet har.
• Pengar. Svenska kyrkan skulle slippa en kostsam valprocess med tillhörande hearingar, politiska mobiliseringar och personkampanjer inför ett ärkebiskopsval.
Kostnaden för den enorma överbyggnaden på nationell nivå kommer att minska. Det skulle automatiskt bli en ökande kostnadskontroll över ärkebiskopens resor, konferenser och andra aktiviteter – och stramare bedömningar av behovet av dessa verksamheter.
Avslutningsvis: Sveriges internationellt mest kände ärkebiskop Nathan Söderblom (1866–1931) kunde kombinera ärkebiskopsuppdraget med att vara stiftsbiskop i Uppsala och med sitt breda ekumeniska engagemang. Nuvarande och kommande biskopar i ärkestiftet skulle självklart kunna klara av sitt uppdrag på samma vis.
En återgång till den tidigare ärkebiskopsrollen, förankrad i stifts- och församlingsliv, skulle bromsa politiseringen och polariseringen. Det skulle återställa rimliga proportioner mellan de olika kyrkliga nivåernas positioner och minska utflödet av pengar. Det är förtroendet för Svenska kyrkan det handlar om.
Avstavning Antje
Att ha Antje Jackelén som ärkebiskop var ungefär som att ha Donald Trump som president i USA.
Hennes faktaresistens handlade bland annat om utsatta kristna på svenska asylboenden.
Under galgen medgav hon att kristna förföljs för sin tro i resten av världen men om svenska förhållanden teg hon.
Hennes agerande inför Facebookgruppen "Mitt Kors" blev en ren katastrof när hon började yra om islamofobi, antimuslimska tankekomplexet och störningar i "den interreligiösa diskursen".
Antje utgav sig ofta för att vara Svenska Kyrkans talesperson eftersom hon inte förstod att det är församlingarna som är Svenska Kyrkan och församlingarna talar aldrig med en röst!
Antje försökte vara Svenska Kyrkans högsta chef i stället för att vara dess högsta tjänare.
Hon förstod aldrig den upp-och-nedvända pyramidens organisation.
Hennes svar på frågan om vem som gav den bästa bilden av Gud, Jesus eller Muhammed borde ha diskvalificerat henne från uppdraget!
Hon vägrade svara!
Intervjun i UNT bekräftade megalomanin.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar