Att stå upp för kristna räcker för att få sparken från Svenska kyrkan.
Skrivet av prästen Helena Edlund.
”You’re fired!” En bister chef, en brun kartong att plocka ner sina tillhörigheter i, en förnedrande promenad hem och en tillvaro i ekonomisk och social ruin. Det är en klassisk scen i amerikanska filmer. Hittills har jag trott att det inte kunde ske i Sverige – här finns starka fackföreningar och en arbetslagstiftning som skyddar den anställde. Jag har dock blivit varse om motsatsen. Det går alldeles utmärkt för en arbetsgivare att avskeda en anställd på grund av påhittade och motbevisade skäl, utan att det kostar arbetsgivaren en krona och utan att facket kommer att protestera. I alla fall om arbetsgivaren heter Svenska kyrkan.
Det hände mig i fredags.
I slutet på juli 2016 lanserade jag, tillsammans med två kollegor, Facebook-gruppen Mitt Kors för att visa solidaritet med världens förföljda kristna.
Gruppen blev en enorm succé och fick inom några veckor runt 15 000 medlemmar. Men inte alla var positiva. Mitt Kors fick skarp kritik av vissa personer i Svenska kyrkans ledning, och delar av media hängde på. Jag fick uppleva hur gruppen och dess medlemmar smutskastades och beskylldes för att ha dolda och politiskt extremistiska avsikter.
Konsekvenserna blev enorma.
Inledningsvis blev jag sjukskriven. När jag kom tillbaka till min arbetsplats fick jag höra att jag var en duktig och omtyckt präst, men att mitt vikariat var uppsagt. Den fasta tjänst jag utlovats skulle annonseras ut externt. Orsaken var att media skrivit om mig i negativa ordalag.
När jag påpekade att jag efter mer än två år som vikarie i församlingen de facto var fast anställd, hävdade man att anställningsavtalen daterats ”fel” och därför inte skulle gälla. När jag sökte ”min” utannonserade tjänst och åberopade förtur enligt LAS, drog församlingen tillbaka tjänsten. Man slutade betala ut lön och plockade ihop alla mina ägodelar i fyra flyttkartonger.
Fackföreningen Kyrk-A, där jag och majoriteten präster i Svenska kyrkan är organiserade, inledde en tvist med församlingen, men krävde inte att församlingen skulle följa lagen och betala min lön under tvisten. Ekonomin blev lidande. När församlingen två dagar innan julafton erbjöd mig en ekonomisk kompensation, var summan så ytterst symbolisk att fackets jurist inte ens vidarebefordrade erbjudandet till mig.
En annan församling började tjata för att få mig att börja arbeta åt dem istället. Eftersom jag inte fick någon lön längre så började jag, med fackets skriftliga godkännande, att tjänstgöra i den andra församlingen. Enligt fackets jurist skulle det inte påverka min möjlighet till skadestånd.
Men det var precis vad det gjorde.
Det var fredag när den första församlingen menade att jag, genom att börja tjänstgöra i den andra församlingen, varken var berättigad till skadestånd eller avgångsvederlag.
Facket meddelade att man inte tänkte driva fallet till Arbetsdomstolen (AD) eftersom jag varit medlem för kort tid.
Två dagar senare, på måndagen, blev jag, efter sex veckors anställning, via mail varslad om avsked från den andra församlingen. Jag fick inte veta orsaken, men upplystes om att jag kunde säga upp mig själv för att undvika att avskedet skulle påverka utgången av den vårdnadstvist jag just då befann mig i. När jag kom till min arbetsplats var mina privata tillhörigheter och min arbetsdator inlåsta. Jag fick veta att jag kunde få tillbaka dem – förutsatt att jag lämnade in min avskedsansökan…
Skälen till mitt avsked presenterades när Kyrk-A inledde en ny tvist. Det visade sig handla om rena lögner. Lyckligtvis hade jag dokumentation för att rentvå mig på exakt varje anklagelsepunkt.
Då presenterade församlingen nya orsaker. Jag motbevisade även dem. Då kom nya. Som motbevisades.
Så har det hållit på i över ett halvår. Det som bevisats är att samtliga anklagelser församlingen riktat mot mig varit felaktiga, samt att arbetsgivaren inte uppfyllt något av de moment som måste föregå ett avsked eller en uppsägning. På köpet har jag kunnat visa upp att mina sex veckor i församlingen kantats av idel lovord från arbetsgivaren.
Jag trodde att det skulle bli en enkel match. Det finns ju lagar som måste följas? Men jag hade fel.
När facket skulle besluta om att fortsätta i AD, valde man ännu en gång att backa.
”Bara för att man har rätt, betyder det inte att man får rätt och vi vill inte riskera ett för oss negativt prejudikat” förklarade fackföreningens representant. På min fråga om en arbetsgivare får avskeda någon utan orsak i Sverige, fick jag höra att ”man får inte stjäla heller, men folk stjäl ju ändå”.
Det jag fick med mig efter tolv års tjänst inom Svenska kyrkan och som tack för Mitt Kors, var ett peppigt mail från mitt fackförbund: ”Hoppas att du någonstans hittar styrka och mod att finna en väg ur den [jobbiga situationen] trots de upplevelser du varit med om.”
Ja, det kommer jag att göra. Det har redan öppnats nya vägar, kantad med friskare grönska.
PS. Just det, ja. Mina tillhörigheter. De levererades inte i en flyttkartong denna gång, utan i ett blått, vadderat kuvert från Postnord. DS.
2 thoughts on “Att stå upp för kristna räcker för att få sparken från Svenska kyrkan”
Nisse skriver:
4 januari, 2018 kl. 10:52
När jag läser Helenas berättelse, tackar jag min Skapare för mitt beslut för ett par år sedan att gå ur Svenska Kyrkan.
Då var orsaken min kristna tro. Nu skulle händelser som exv Helenas öde ha utgjort ännu ett skäl.
Den därmed inbesparade medlemsavgiften hos SvK styr jag istället över till det ekonomiskt svaga, men ärliga, Kristensamfundet.
Svara
Bengt Sareld skriver:
22 mars, 2020 kl. 21:41
”Mitt kors” var en strålande idé. Det blev en viktig markering. Initiativet väckte hopp och glädje, det var något av ”äntligen” över hela företeelsen. ”Mitt kors” gjorde det som kyrkan själv spontant borde ha gjort sedan länge, men försummat. Den försummelsen är egentligen obegriplig. Kanske stavas den feghet? Kanske handlar det om en oro att en sekulariserad omgivning ska ogilla? Kanske upplevdes den som provocerande gentemot den i Sverige växande skaran muslimska bekännare, varav många ser rött så snart de ser ett kors? Jag var inte så nära, så jag kan bara gissa. Kanske ska man inte tänka att det var en försummelse från kyrkans sida, kanske snarare en ovilja?
Helena, när du startade ”Mitt kors” gav du en röst åt många som längtade efter att uttrycka sin identifikation med just detta kors. En av dessa var min idag avlidna hustru. Jag blir varm om hjärtat när jag tänker på hennes iver att vara med.
Helena, du gjorde det som var rätt. Du följde ditt hjärta, och hjärtat ledde dig att följa din mästare. Du har fått betala ett ohyggligt pris för detta. Men jag tror att du aldrig kommer att hamna i ett läge där du ångrar dig. Man brukar inte ångra sig när man har gjort det som man vet är rätt. Glöm dina belackare, ta till dig av den djupa glädje som ligger i att vara trogen den inre rösten! Och den nya friskare grönska som du antyder har kommit dig till del efter allt detta, må den slå ut i full blom!
”You’re fired!” En bister chef, en brun kartong att plocka ner sina tillhörigheter i, en förnedrande promenad hem och en tillvaro i ekonomisk och social ruin. Det är en klassisk scen i amerikanska filmer. Hittills har jag trott att det inte kunde ske i Sverige – här finns starka fackföreningar och en arbetslagstiftning som skyddar den anställde. Jag har dock blivit varse om motsatsen. Det går alldeles utmärkt för en arbetsgivare att avskeda en anställd på grund av påhittade och motbevisade skäl, utan att det kostar arbetsgivaren en krona och utan att facket kommer att protestera. I alla fall om arbetsgivaren heter Svenska kyrkan.
Det hände mig i fredags.
I slutet på juli 2016 lanserade jag, tillsammans med två kollegor, Facebook-gruppen Mitt Kors för att visa solidaritet med världens förföljda kristna.
Gruppen blev en enorm succé och fick inom några veckor runt 15 000 medlemmar. Men inte alla var positiva. Mitt Kors fick skarp kritik av vissa personer i Svenska kyrkans ledning, och delar av media hängde på. Jag fick uppleva hur gruppen och dess medlemmar smutskastades och beskylldes för att ha dolda och politiskt extremistiska avsikter.
Konsekvenserna blev enorma.
Inledningsvis blev jag sjukskriven. När jag kom tillbaka till min arbetsplats fick jag höra att jag var en duktig och omtyckt präst, men att mitt vikariat var uppsagt. Den fasta tjänst jag utlovats skulle annonseras ut externt. Orsaken var att media skrivit om mig i negativa ordalag.
När jag påpekade att jag efter mer än två år som vikarie i församlingen de facto var fast anställd, hävdade man att anställningsavtalen daterats ”fel” och därför inte skulle gälla. När jag sökte ”min” utannonserade tjänst och åberopade förtur enligt LAS, drog församlingen tillbaka tjänsten. Man slutade betala ut lön och plockade ihop alla mina ägodelar i fyra flyttkartonger.
Fackföreningen Kyrk-A, där jag och majoriteten präster i Svenska kyrkan är organiserade, inledde en tvist med församlingen, men krävde inte att församlingen skulle följa lagen och betala min lön under tvisten. Ekonomin blev lidande. När församlingen två dagar innan julafton erbjöd mig en ekonomisk kompensation, var summan så ytterst symbolisk att fackets jurist inte ens vidarebefordrade erbjudandet till mig.
En annan församling började tjata för att få mig att börja arbeta åt dem istället. Eftersom jag inte fick någon lön längre så började jag, med fackets skriftliga godkännande, att tjänstgöra i den andra församlingen. Enligt fackets jurist skulle det inte påverka min möjlighet till skadestånd.
Men det var precis vad det gjorde.
Det var fredag när den första församlingen menade att jag, genom att börja tjänstgöra i den andra församlingen, varken var berättigad till skadestånd eller avgångsvederlag.
Facket meddelade att man inte tänkte driva fallet till Arbetsdomstolen (AD) eftersom jag varit medlem för kort tid.
Två dagar senare, på måndagen, blev jag, efter sex veckors anställning, via mail varslad om avsked från den andra församlingen. Jag fick inte veta orsaken, men upplystes om att jag kunde säga upp mig själv för att undvika att avskedet skulle påverka utgången av den vårdnadstvist jag just då befann mig i. När jag kom till min arbetsplats var mina privata tillhörigheter och min arbetsdator inlåsta. Jag fick veta att jag kunde få tillbaka dem – förutsatt att jag lämnade in min avskedsansökan…
Skälen till mitt avsked presenterades när Kyrk-A inledde en ny tvist. Det visade sig handla om rena lögner. Lyckligtvis hade jag dokumentation för att rentvå mig på exakt varje anklagelsepunkt.
Då presenterade församlingen nya orsaker. Jag motbevisade även dem. Då kom nya. Som motbevisades.
Så har det hållit på i över ett halvår. Det som bevisats är att samtliga anklagelser församlingen riktat mot mig varit felaktiga, samt att arbetsgivaren inte uppfyllt något av de moment som måste föregå ett avsked eller en uppsägning. På köpet har jag kunnat visa upp att mina sex veckor i församlingen kantats av idel lovord från arbetsgivaren.
Jag trodde att det skulle bli en enkel match. Det finns ju lagar som måste följas? Men jag hade fel.
När facket skulle besluta om att fortsätta i AD, valde man ännu en gång att backa.
”Bara för att man har rätt, betyder det inte att man får rätt och vi vill inte riskera ett för oss negativt prejudikat” förklarade fackföreningens representant. På min fråga om en arbetsgivare får avskeda någon utan orsak i Sverige, fick jag höra att ”man får inte stjäla heller, men folk stjäl ju ändå”.
Det jag fick med mig efter tolv års tjänst inom Svenska kyrkan och som tack för Mitt Kors, var ett peppigt mail från mitt fackförbund: ”Hoppas att du någonstans hittar styrka och mod att finna en väg ur den [jobbiga situationen] trots de upplevelser du varit med om.”
Ja, det kommer jag att göra. Det har redan öppnats nya vägar, kantad med friskare grönska.
PS. Just det, ja. Mina tillhörigheter. De levererades inte i en flyttkartong denna gång, utan i ett blått, vadderat kuvert från Postnord. DS.
2 thoughts on “Att stå upp för kristna räcker för att få sparken från Svenska kyrkan”
Nisse skriver:
4 januari, 2018 kl. 10:52
När jag läser Helenas berättelse, tackar jag min Skapare för mitt beslut för ett par år sedan att gå ur Svenska Kyrkan.
Då var orsaken min kristna tro. Nu skulle händelser som exv Helenas öde ha utgjort ännu ett skäl.
Den därmed inbesparade medlemsavgiften hos SvK styr jag istället över till det ekonomiskt svaga, men ärliga, Kristensamfundet.
Svara
Bengt Sareld skriver:
22 mars, 2020 kl. 21:41
”Mitt kors” var en strålande idé. Det blev en viktig markering. Initiativet väckte hopp och glädje, det var något av ”äntligen” över hela företeelsen. ”Mitt kors” gjorde det som kyrkan själv spontant borde ha gjort sedan länge, men försummat. Den försummelsen är egentligen obegriplig. Kanske stavas den feghet? Kanske handlar det om en oro att en sekulariserad omgivning ska ogilla? Kanske upplevdes den som provocerande gentemot den i Sverige växande skaran muslimska bekännare, varav många ser rött så snart de ser ett kors? Jag var inte så nära, så jag kan bara gissa. Kanske ska man inte tänka att det var en försummelse från kyrkans sida, kanske snarare en ovilja?
Helena, när du startade ”Mitt kors” gav du en röst åt många som längtade efter att uttrycka sin identifikation med just detta kors. En av dessa var min idag avlidna hustru. Jag blir varm om hjärtat när jag tänker på hennes iver att vara med.
Helena, du gjorde det som var rätt. Du följde ditt hjärta, och hjärtat ledde dig att följa din mästare. Du har fått betala ett ohyggligt pris för detta. Men jag tror att du aldrig kommer att hamna i ett läge där du ångrar dig. Man brukar inte ångra sig när man har gjort det som man vet är rätt. Glöm dina belackare, ta till dig av den djupa glädje som ligger i att vara trogen den inre rösten! Och den nya friskare grönska som du antyder har kommit dig till del efter allt detta, må den slå ut i full blom!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar