Jag hade svårt att tänka mig en kampanj som riktas mot hederskultur när Antje var ärkebiskop. Varje kritik mot hennes tystnad inför hederskultur och kristnas förföljelse, fick henne att dra på offerkoftan och börja yra om att hon som kvinna inte fick full respekt.
Den nye ärkebiskopen ser än så länge ut att vilja lyssna på kritik utan att bli kränkt och han verkar förstå Svenska Kyrkans uppbyggnad.
Det är inte ärkebiskopskansliet som talar för Svenska Kyrkans åsikter och vilja; det gör församlingarna och de talar aldrig med en röst!
Svenska Kyrkan är inte ärkebiskopskansliet och ärkebiskopens politiska utspel är inte förankrade i Svenska Kyrkan eftersom Svenska Kyrkan är dess församlingar!
Öppna dörren till folkyrkan och vädra ut hot och förtryck 18 mar 2022
Det fanns en tid då åsiktsfrihet rådde i Svenska kyrkan och då det var fullt naturligt att präster engagerade sig politiskt, från höger till vänster. Åtskilliga har suttit i riksdagen och där gett Svenska kyrkan ett positivt ansikte. Andra har gjort sig kända som goda lokalpolitiker.
Tillsammans har de visat att Svenska kyrkan är större än partierna och rymmer människor av samma grundvärderingar som dragit olika slutsatser.
Denna viktiga öppenhet har numera förbytts i en totalitär kyrklig agenda, där de som utnyttjar sina demokratiska rättigheter att uttrycka åsikter och engagera sig i olika sammanhang riskerar att utsättas för mobbning, utfrysning och trakasserier. Ja, till och med att stå upp för kristna värden och ideal kan nu ses som oacceptabelt.
Respekten och den goda gemenskapen i kyrkan har ersatts av en tystnadskultur, där maktspråk talas och där rädslan för repressalier förlamar verksamheten. Den fria kyrkan har utvecklats till en sluten, politiskt styrd sammanslutning, där tidigare självklara värderingar ersatts av militanta vänsterståndpunkter.
Nyligen blev det känt att ärkebiskopen Antje Jackelén i ett brev läxat upp en moderat politiker som på nätet fällt en kort kommentar i samband med att kyrkomötet fattat beslut om att utreda Israel för folkrättssbrott. Jackeléns maktspråk får en god illustration av att hon skickade brevet för kännedom till partiledaren och partiledningen.
Så går det, var det tydliga hotet, för den som uttrycker ens ett uns av kritik mot Svenska kyrkan.
Huvudsakligen sker dock åsiktsförtrycket inom själva kyrkan. Åtskilliga präster har under den nya kyrkoordningen tvingats bort från sina tjänster på grund av föregivna samarbetsproblem. I många fall har samarbetsproblemen handlat om att det politiskt tillsatta kyrkorådet haft andra uppfattningar om kyrkans lära än prästen.
Några präster har råkat riktigt illa ut. Redan för tio år sedan kallades prästen Annika Borg till förhör i Stockholms domkapitel, efter anmälan av kollegan Anna-Karin Hammar, en person som starkt bidragit till den åsiktsbegränsning som nu präglar kyrkan. Under åren som gått har Annika Borg även kallats upp till ärkebiskopen, där hon kunnat konstatera att artiklar som hon skrivit och initiativ som hon varit delaktig i funnits samlade i en dossier.
Men åsiktsregistrering och åsiktsförföljelse är väl förbjudet i svensk lag?
Också prästen Helena Edholm har vittnat om de trakasserier hon utsatts för, bland annat sedan hon tillsammans med Annika Borg tog initiativ till Facebook-gruppen Mitt kors, som ett sätt att stödja förföljda kristna runt om i världen. Initiativet fick stort folkligt gensvar men ogillades av ärkebiskopen och de vänsterpolitiker som tagit kontroll över Svenska kyrkan.
En öppen folkkyrka – det var så Svenska kyrkan förr med stolthet beskrev sig, en kyrka där alla var välkomna. I dag har Svenska kyrkan stängt dörren.
Men den stängda dörrens kyrka kommer att få uppleva att många väljer att stanna utanför. Att kliva in i en kyrka som präglas av hot och åsiktsterror är inte lockande. Öppna dörren och vädra ut!
Carin Stenström
ledarsidan@varldenidag.se
Annika Borg är präst, teologie doktor och skribent. Hon har blivit känd som en stark kritiker av den nuvarande ledningen för Svenska kyrkan. I en debattartikel i SVD (19/2) krävde Borg till exempel att den ärkebiskopsroll som infördes på 1990-talet måste skrotas.
I förra veckan offentliggjorde Borg också ett mejl som ärkebiskop Antje Jackelén skrivit till en politiker som gillat Borgs inlägg i sociala media. Men trots konflikten med kyrkans ledning uppmanar Annika Borg kritiska medlemmar att stanna i kyrkan. SNB har träffat henne.
Varför vill du ta bort ärkebiskopsrollen?
Därför att den under de senaste tre ärkebiskoparna har utvecklats till en plattform för politiska utspel. Det är varumärkesbyggnaden som har accelererat under Antje Jackelén. Kring ärkebiskopen finns det centrala Kyrkokansliet som håller på med kommunikation och har olika policyavdelningar. Så har det inte alltid varit och det är egentligen ingenting som Svenska kyrkan behöver.
Du har blivit motarbetad för dina åsikter men är det verkligen något som är nytt? Har kyrkan inte alltid slagit ned på dissidenter?
Jag skulle säga att det är nytt. Dels att man systematiskt samlar på åsikter som människor ger uttryck för inom ramen för fri åsiktsbildning. Men också om vad det är man slår ned på, nämligen kritik mot ärkebiskopen. Och sedan anklagas man för att vara illojal bara för att man har en annan åsikt. Det skapar en rädslans kultur. Man kan bli uppkallad på samtal och de tar kontakt med makthavare ute i samhället. Tidigare har präster kunnat ha en annan åsikt än sin biskop.
Om du fick nystarta kyrkan – hur hade du gjort?
Jag skulle ha fullföljt skilsmässan mellan kyrka och stat. Kyrkomötet skulle få vara just kyrkomöte - inte ett politiskt ombudsmöte som det är idag. De kvarvarande politiska partierna; Socialdemokraterna, Sverigedemokraterna och Centerpartiet måste sluta ställa upp i kyrkovalen. Sedan skulle jag banta den nationella nivån av kyrkan som har svällt. Svenska kyrkan har blivit som en upp och nedvänd triangel. Men det är ju i församlingen som det goda sker. Det är där kärnan är. Det finns en andlig nöd i Sverige och det är den vi ska hålla på med. Kyrkan ska ge människor nycklar att förstå sina liv utifrån kristen tro. Till det behövs inga politiska tjänstemän.
Upplever du att du har stöd för de här idéerna?
Jag märker att det finns en enorm trötthet inom Svenska kyrkan på politiseringen, på de ständiga utspelen, på centraliseringen och att man kör över församlingarna. När jag kritiserat utvecklingen har jag fått stöd som överraskat mig – från personer som normalt inte håller med mig
Vad säger du till dem som vill lämna av kyrkan av politiska orsaker?
Jag förstår dem men jag vill uppmana dem att stanna kvar i kyrkan. Jag tycker de ska engagera sig i sin egen församling. Stanna kvar och var ett stöd för oss som vill förändra.
Har du själv aldrig funderat på att lämna?
Mitt engagemang och mina prästlöften är något som är mycket större än några tillfälliga politiska biskopar. Jag har inte avlagt löften som handlar om att vara lakej till någon politisk åsikt. Det jag har gått in i är mycket större. Det handlar om Gud och om Jesus Kristus. Jag tror på Svenska kyrkan, att den kan förändras och att den har en viktig roll att fylla.
Intervjun gjord av Mathias Bred/ SNB
Anna Karin Hammar (S), Lisa Tegby (Posk), Roberth Krantz (S) och Daniel Tisell (C).
Fyra politiker som är besatta av att detaljgranska en liten del av Mellanöstern medan de blundar för övriga Mellanösterns diktaturers övergrepp mot folkrätt och Mänskliga Rättigheter.
Den här kvartetten vill inte se, de vill inte höra och de vägrar att säga något om brutaliteten i Mellanösterns diktaturer.
Demokrati, folkrätt, mänskliga rättigheter, jämställdhet, tryckfrihet, religionsfrihet och rätt till samkönad kärlek, är begrepp som kvartetten är ointresserad av.
Ytterst få betalar sin kyrkoavgift för att driva politiska kampanjer mot Mellanösterns enda demokrati.
Lagom till adventstid blir vi påminda om de antisemitiska tendenserna i Svenska kyrkan. Kyrkomötet förra veckan biföll ett förslag från kyrkostyrelseledamoten Daniel Tisell (C), Göteborgs stift, där kyrkan ska granska huruvida Israel är en apartheidstat.
Man kan undra varför ett trossamfund ska utreda andra länder. Kommer Svenska kyrkan sedan fortsätta med att utreda Kina, Venezuela eller någon av alla de arabiska diktaturer som ligger i samma region som Israel?
Det kommer den förstås inte. Precis som flera debattörer vid kyrkomötet påpekade handlar det om en ensidig fixering vid Israel. Ändå gick förslaget igenom, tack vare röststarka Centern och Socialdemokraterna. Även POSK ställde sig av någon anledning bakom den antisemitiska motionen.
För det handlar om en form av antisemitism. Att försöka beskriva Israel som en rasistisk statsbildning och att avkräva landet ett annat uppträdande än andra demokratier ingår bland de definitioner av modern antisemitism som International Holocaust Remembrance Alliance, IHRA, har tagit fram, och som Sverige har ställt sig bakom.
Just det är intressant för på regeringens hemsida lovar Stefan Löfven ”att som statsminister och människa” föra kampen mot antisemitismen. Som en viktig punkt jämte Malmökonferensen lyfter Löfven fram att Sverige fått förtroendet att nästa år vara ordförande för just IHRA. Löfvens linje verkar inte helt förankrad i det egna partiet.
Två dagar efter beslutet att utreda apartheid i Israel avslog samma kyrkomöte en motion från Kristdemokraterna om att kyrkan skulle uppmärksamma förintelsens minnesdag. Socialdemokraterna var emot förslaget.
Svenska kyrkan borde kunna ha en positiv och fredlig roll i Israel-Palestina. Men i stället har kyrkans företrädare under de senaste årtiondena deltagit i bojkottningskampanjer, spridit material som talar om judisk lobbyism och till och med besökt Hamasledare i Gaza. Däremot problematiserar Svenska kyrkan så gott som aldrig extremismen eller korruptionen på den palestinska sidan.
Det finns något ojämnt och ensidigt som skaver. Här hemma är relationerna till den judiska minoriteten en del av historien som kyrkan ogärna konfronterar. I onsdags hölls en försoningsgudstjänst i Uppsala där ärkebiskopen bad samerna om ursäkt för förtryck i historien. Ett gott initiativ. Men varför gör man inte något liknande om antisemitismen?
Till Svenska kyrkans fördel ska sägas att motståndet mot apartheidmotionen på kyrkomötet var kraftfullt. Två talare som utmärkte sig var göteborgarna Jerker Schmidt (Borgerligt Alternativ) och Fredrik Sidenvall (Frimodig Kyrka). Även biskopen i Karlstads stift, Sören Dalevi, röt ifrån mot ensidigheten. Men trots protesterna kunde Centerpartiet och Socialdemokraterna driva igenom motionen.
Det visar ytterst på det olyckliga i att Svenska kyrkan styrs av politiska partier. Genom att utnyttja kyrkan som arena kan Centern och Socialdemokraterna vinna en och annan väljare med starka uppfattningar om Israel. Men förlorarna är kyrkans vanliga medlemmar. Ytterst få av dem betalar sin kyrkoavgift för att driva politiska kampanjer mot Mellanösterns enda demokrati.
Ända från att romarriket gjorde kristendomen till sin officiella religion har judarna utsatts för förföljelse och diskriminering. Den förföljelsen spred sig över hela Europa och fick som tragiskt resultat Adolf Hitlers och nazismens försök att utrota den judiska folkspillran. Denna antisemitism har också haft ett starkt fotfäste i Sverige och begränsade t.ex var judar fick bo i vårt land och vilka yrken de fick utöva. Åren kring andra världskriget blev även i Sverige ett mörkt kapitel då starka krafter försökte försvåra för judar att söka skydd undan Nazitysklands förföljelse.
På senare år har judehat och antisemitism börjat gro igen via invandringen från muslimska länder och svenska extremister som börjat dyrka nazismens idéer. Judar som är utsatta för antisemitism har börjat fråga sig om de längre kan bo kvar i Sverige. Det är inte tryggt att ute i offentligheten skylta med sin judiska identitet, vilket resulterat i att en del har tagit steget att fly till Israel, en utveckling som också synts i bland annat Frankrike där flera blodiga attentat mot judar har skett.
I en tid när ånyo judar förföljs och det i delar av den muslimska världen pågår en etnisk rensning så valde majoritet på Kyrkomötet förra veckan att rösta ja till ett yrkande om att ”lyfta frågan” om att granska folkrättens tillämpning i Israel och Palestina, även utifrån” FN:s apartheidkonvention och Romstadgans skrivningar om apartheid.”
Palestinierna har under mycket lång tid levt i en trängd situation i konflikten med Israel. Men det har till avgörande del varit självförvållat genom ständiga attacker mot judar från gangsterregimen Hamas och proklamationer om att utrota den judiska staten och driva judarna ut i Medelhavet. Konflikten har också försvårats genom palestiniernas upprepade vägran att acceptera flera konstruktiva fredsförslag som USA tagit fram.
Att hävda att Israel är en apartheidstat som nu en majoritet i kyrkomötet ger uttryck för är sakligt sett fel. Det är en skamfläck för den svenska kyrkan, men också för de fyra personer som drev fram förslaget – Anna Karin Hammar (S), Lisa Tegby (Posk), Roberth Krantz (S) och Daniel Tisell (C) – och för den knappa majoritet som tog beslutet och därmed sällar sig till en antisemitisk historisk tradition som borde ha nått vägs ände. Extra illa är det också eftersom den svenska kyrkan grundades av en antisemit, Luther.
Världen av idag har en rad länder där människor utsätts för förföljelse, diskrimineras och vill fly. Men dessa lyfts inte fram på kyrkomötet fastän det finns många att välja på. Till staten Israel vill däremot palestinier flytta, vilket visas av kalla fakta. Den arabiska befolkningen har ökat från 1.2 miljoner till nästan 1.9 sedan staten Israel bildades, vilket knappast vore möjligt om denna magnet på araber med muslimsk tro är en apartheidstat. Men antisemitiskt anfäktade personer på kyrkomötet väljer att ensidigt peka ut det land som utgör den enda demokratin i denna del av världen och dessutom det tryggaste landet att leva i.
Heder åt de biskopar bl.a Sören Dalevi, Andreas Holmberg och Åke Bonnier som gått ut och protesterat mot kyrkomötets vansinniga beslut. Nu måste också de politiska partier som nominerat personer med antisemitiska reflexer till kyrkomötet tydligt ta avstånd från dessa företrädare och de åsikter de står för. För inte är det väl Socialdemokraternas och Centerpartiets uppfattning att Israel är en apartheidstat?
Fyra politiker som är besatta av att detaljgranska en liten del av Mellanöstern medan de blundar för övriga Mellanösterns diktaturers övergrepp mot folkrätt och Mänskliga Rättigheter.
Den här kvartetten vill inte se, de vill inte höra och de vägrar att säga något om brutaliteten i Mellanösterns diktaturer.
Demokrati, folkrätt, mänskliga rättigheter, jämställdhet, tryckfrihet, religionsfrihet och rätt till samkönad kärlek, är begrepp som kvartetten är ointresserad av.
Ytterst få betalar sin kyrkoavgift för att driva politiska kampanjer mot Mellanösterns enda demokrati.
Lagom till adventstid blir vi påminda om de antisemitiska tendenserna i Svenska kyrkan. Kyrkomötet förra veckan biföll ett förslag från kyrkostyrelseledamoten Daniel Tisell (C), Göteborgs stift, där kyrkan ska granska huruvida Israel är en apartheidstat.
Man kan undra varför ett trossamfund ska utreda andra länder. Kommer Svenska kyrkan sedan fortsätta med att utreda Kina, Venezuela eller någon av alla de arabiska diktaturer som ligger i samma region som Israel?
Det kommer den förstås inte. Precis som flera debattörer vid kyrkomötet påpekade handlar det om en ensidig fixering vid Israel. Ändå gick förslaget igenom, tack vare röststarka Centern och Socialdemokraterna. Även POSK ställde sig av någon anledning bakom den antisemitiska motionen.
För det handlar om en form av antisemitism. Att försöka beskriva Israel som en rasistisk statsbildning och att avkräva landet ett annat uppträdande än andra demokratier ingår bland de definitioner av modern antisemitism som International Holocaust Remembrance Alliance, IHRA, har tagit fram, och som Sverige har ställt sig bakom.
Just det är intressant för på regeringens hemsida lovar Stefan Löfven ”att som statsminister och människa” föra kampen mot antisemitismen. Som en viktig punkt jämte Malmökonferensen lyfter Löfven fram att Sverige fått förtroendet att nästa år vara ordförande för just IHRA. Löfvens linje verkar inte helt förankrad i det egna partiet.
Två dagar efter beslutet att utreda apartheid i Israel avslog samma kyrkomöte en motion från Kristdemokraterna om att kyrkan skulle uppmärksamma förintelsens minnesdag. Socialdemokraterna var emot förslaget.
Svenska kyrkan borde kunna ha en positiv och fredlig roll i Israel-Palestina. Men i stället har kyrkans företrädare under de senaste årtiondena deltagit i bojkottningskampanjer, spridit material som talar om judisk lobbyism och till och med besökt Hamasledare i Gaza. Däremot problematiserar Svenska kyrkan så gott som aldrig extremismen eller korruptionen på den palestinska sidan.
Det finns något ojämnt och ensidigt som skaver. Här hemma är relationerna till den judiska minoriteten en del av historien som kyrkan ogärna konfronterar. I onsdags hölls en försoningsgudstjänst i Uppsala där ärkebiskopen bad samerna om ursäkt för förtryck i historien. Ett gott initiativ. Men varför gör man inte något liknande om antisemitismen?
Till Svenska kyrkans fördel ska sägas att motståndet mot apartheidmotionen på kyrkomötet var kraftfullt. Två talare som utmärkte sig var göteborgarna Jerker Schmidt (Borgerligt Alternativ) och Fredrik Sidenvall (Frimodig Kyrka). Även biskopen i Karlstads stift, Sören Dalevi, röt ifrån mot ensidigheten. Men trots protesterna kunde Centerpartiet och Socialdemokraterna driva igenom motionen.
Det visar ytterst på det olyckliga i att Svenska kyrkan styrs av politiska partier. Genom att utnyttja kyrkan som arena kan Centern och Socialdemokraterna vinna en och annan väljare med starka uppfattningar om Israel. Men förlorarna är kyrkans vanliga medlemmar. Ytterst få av dem betalar sin kyrkoavgift för att driva politiska kampanjer mot Mellanösterns enda demokrati.
Ända från att romarriket gjorde kristendomen till sin officiella religion har judarna utsatts för förföljelse och diskriminering. Den förföljelsen spred sig över hela Europa och fick som tragiskt resultat Adolf Hitlers och nazismens försök att utrota den judiska folkspillran. Denna antisemitism har också haft ett starkt fotfäste i Sverige och begränsade t.ex var judar fick bo i vårt land och vilka yrken de fick utöva. Åren kring andra världskriget blev även i Sverige ett mörkt kapitel då starka krafter försökte försvåra för judar att söka skydd undan Nazitysklands förföljelse.
På senare år har judehat och antisemitism börjat gro igen via invandringen från muslimska länder och svenska extremister som börjat dyrka nazismens idéer. Judar som är utsatta för antisemitism har börjat fråga sig om de längre kan bo kvar i Sverige. Det är inte tryggt att ute i offentligheten skylta med sin judiska identitet, vilket resulterat i att en del har tagit steget att fly till Israel, en utveckling som också synts i bland annat Frankrike där flera blodiga attentat mot judar har skett.
I en tid när ånyo judar förföljs och det i delar av den muslimska världen pågår en etnisk rensning så valde majoritet på Kyrkomötet förra veckan att rösta ja till ett yrkande om att ”lyfta frågan” om att granska folkrättens tillämpning i Israel och Palestina, även utifrån” FN:s apartheidkonvention och Romstadgans skrivningar om apartheid.”
Palestinierna har under mycket lång tid levt i en trängd situation i konflikten med Israel. Men det har till avgörande del varit självförvållat genom ständiga attacker mot judar från gangsterregimen Hamas och proklamationer om att utrota den judiska staten och driva judarna ut i Medelhavet. Konflikten har också försvårats genom palestiniernas upprepade vägran att acceptera flera konstruktiva fredsförslag som USA tagit fram.
Att hävda att Israel är en apartheidstat som nu en majoritet i kyrkomötet ger uttryck för är sakligt sett fel. Det är en skamfläck för den svenska kyrkan, men också för de fyra personer som drev fram förslaget – Anna Karin Hammar (S), Lisa Tegby (Posk), Roberth Krantz (S) och Daniel Tisell (C) – och för den knappa majoritet som tog beslutet och därmed sällar sig till en antisemitisk historisk tradition som borde ha nått vägs ände. Extra illa är det också eftersom den svenska kyrkan grundades av en antisemit, Luther.
Världen av idag har en rad länder där människor utsätts för förföljelse, diskrimineras och vill fly. Men dessa lyfts inte fram på kyrkomötet fastän det finns många att välja på. Till staten Israel vill däremot palestinier flytta, vilket visas av kalla fakta. Den arabiska befolkningen har ökat från 1.2 miljoner till nästan 1.9 sedan staten Israel bildades, vilket knappast vore möjligt om denna magnet på araber med muslimsk tro är en apartheidstat. Men antisemitiskt anfäktade personer på kyrkomötet väljer att ensidigt peka ut det land som utgör den enda demokratin i denna del av världen och dessutom det tryggaste landet att leva i.
Heder åt de biskopar bl.a Sören Dalevi, Andreas Holmberg och Åke Bonnier som gått ut och protesterat mot kyrkomötets vansinniga beslut. Nu måste också de politiska partier som nominerat personer med antisemitiska reflexer till kyrkomötet tydligt ta avstånd från dessa företrädare och de åsikter de står för. För inte är det väl Socialdemokraternas och Centerpartiets uppfattning att Israel är en apartheidstat?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar