I dag skulle mitt barnbarn Jonny ha fyllt 24

▼Dagen efter▼

Allt om Jonny här
-

Han - Hon - Hun - Hin - Hen

Lånat av Karl Af Hällström

Egen design

Pastafarianismen

Klicka på bilderna så blir de större

Pastafarianismen är sannolikt den snabbast växande religionen även om den inte i kvantitet kan hota primitiva våldsideologier som islam när det kommer till antalet anhängare ännu. Senare i bloggen

Dock är det många som väntar på sin pasteliga beröring och kanske kommer de vidskepliga att omvändas till ett sundare dyrkande. Hemsidan

Det här är första gången jag skriver något positivt om nyhetsförmedlingens dynggrop aftonbladet men det var fint av dem att lyfta fram den traditionsbrytande nyheten om hur durkslaget kom med på en ID-handling.

I den heliga skrift antyds att urpastan hade dinosaurierna som förhoppningsfulla elever i livets skolas avdelning för världshärskare, men att något gick snett på vägen.

Dekorativa fönstermosaiker är typiska för kristendomens kyrkor men pastafarianer kan också lysa upp det heliga rummet.

Footprints in the sand, känner de flesta till men få anar att det handlar om en travestering av dikten Noodles in the sand som här återges i originalskick. Ramen!

Åttafalt Ramen!

De åtta heliga budorden

Budordslänk

-

Själen, medvetandet och hjärnan

Efter mitt barnbarn Jonnys bortgång har mina tankar kommit att beröra vad som händer efter döden. Prästen Anna Bäcklund som vigde Jonny till sista vilan, blev och är min vän. Hon hjälpte mig genom paniken och fick mig att överleva. Snart tre år efter mitt livs värsta dag, är hon klippan i min tillvaro.

Änglarna i hennes Taizégrupp ger mig livslust och alla andra nya vänner i Kyrkan, skickar ljusglimtar i mörkret men smärtan och ångesten kan inte dämpas.

Jag har fått sår som aldrig kan läkas och jag vill inte att de ska läka. Nästan varje dag går jag till kyrkogården och sitter en stund på en bänk nära Jonnys minnesplats

Ett par hundra gånger har jag de senaste åren suttit i kyrkan och tänkt på vad som kommer att hända när jag dör. Finns det något mera eller är det bara slut? Kommer jag att på något sätt få möta Jonny och Anders igen?

Jag har fått uppleva fantastiska saker under mitt långa liv. Jag har fått göra alla resor jag har velat göra men jag har aldrig fått frid i mitt inre.

På nätterna har jag försökt bringa ordning i myllret av tankar och jag har begrundat anledningen till att jag trivs så bra i Kyrkan numera. Det beror inte bara på Jonny utan har också att göra med de existensiella frågorna.

Jag har inte fått några tydliga svar på alla mina frågor men jag har försonats med all andlig skepsis som har gjort det omöjligt att delta i vanliga gudstjänster.

Jag behöver inte tro på Jesus som en autentisk gestalt. Det räcker med att jag tror på de positiva värden som omger Jesuslegenden.

Jag behöver inte rabbla med i alla rituella bekännelser och böner eftersom jag inte tror att det finns en allsmäktig god och kärleksfull gud. Det skulle nämligen innebära att Gud är partisk och visar kärlek bara till oss i länder med fred och välstånd.

När jag släppte alla måsten så fann jag min plats i Kyrkan och fick många vänner bland prästerna, diakonerna och övriga Kyrkans funktionärer.

Nu sitter jag som regel på kyrkbänken varje söndag klockan elva och intill mig sitter det ofta någon av änglarna som gör mig sällskap.

Jag är rikt priviligierad!

I går eftermiddag hörde jag radioprogrammet Kropp och själ som handlade om döden, själen och medvetandet Lyssna här

Hjärnan och döden ur Arvid Carlssons synvinkel

Vad händer i hjärnan vid dödsögonblicket?

-

Döden min nye vän

Dagens program i radioserien Kropp & Själ handlar om döden och döden har blivit min ständigt närvarande partner sedan mitt barnbarn Jonny lämnade oss.

Jag visste att jag inte skulle bli 70 år och när det ändå blev så, hände en massa saker såväl positivt som negativt.

Det negativa är att det inte längre finns ett definierat mål med återstoden av livet. Det har blivit en transportsträcka och transporttiden fylls i stor utsträckning av tankar på döden och på Jonny.

Det positiva är att jag har börjat leva intensivt och detaljskådande samt att mina närmaste kära vänner har blivit ännu viktigare medspelare i varandets skådespel.

Klicka på bilderna så blir de större och lyssna på programmet!

Fram till för ett år sedan var döden skrämmande och svår att acceptera utan obehagskänslor.

Många gånger under ett liv med olyckshändelser och sjukdomar har det verkat som att dödens gestalter har köat utanför mitt livsrum men jag har snabbt lagt tankarna åt sidan och intalat mig att döden hinner jag tänka på när det blir mera aktuellt igen och varje gång har det grämt mig att jag inte städat upp fysiskt och psykiskt innan jag lade mig på dödsbädden.

Nu är den städningen nästan avklarad och varje dag är en bonusdag som jag inte har planerat.

Nästan varje dag sitter jag vid Jonnys gravsten och för samtal med någon som jag inte vet något om annat än att det är en oundviklig gestalt men ändå känns samtalen meningsfulla och berikande.

Döden är inte längre skrämmande utan ett spännande möte som jag har kvar

Mina tankar om meningen med livet -

Den vita stenen och Naturmorgon med ylande vargar

Klicka på bilderna så blir de större

Den här lördagens två första timmar fylldes av själsberikande radiolyssnande.

Först elva minuter med Anna Gryningstjerna som berättade om ditt riktiga namn som står skrivet på en vit sten. Lyssna

"“Det är inget smeknamn, inget släktnamn, inget dopnamn. Det är ett namn, ett ord som är identiskt med oss. Det sammanfaller med oss. Det är oss. Vi kan också säga att det är ett ord, som Gud uttalade, när han ville att vi skulle bli till...”

- När jag läser de raderna föds en oändlig längtan efter det namnet, efter att vara ett med namnet. Efter att få vara den jag egentligen är.

- Jag längtar efter den stunden när den vita stenen läggs i min hand. Jag tänker mig att den är sval och slät. Och där står mitt namn, det namn som är jag."

Programmmet Vid dagens början följdes av Naturmorgon med insekter och ylande vargar.

Naturmorgon fylldes i huvudsak av ämnet som jag länge har vädjat till dem om att få höra. Småkrypens värld är fantastisk och avgörande för människans överlevnad. Lyssna på hela programmet

Allt i bloggen om Naturmorgon här

-