Corona del 11 – GAIA

Gaiateorin bygger på att hela Jorden är en organism innehållande miljarder organismer som var och en innehåller miljarder som var och en... o.s.v.

Utjämningshypotesen handlar om den svängande pendeln från extrem till jämvikt.

Mänskligheten har exploaterat naturresurserna genom rovdrift och sannolikt kommer naturen att slå tillbaka.

Kanske nu!

Daisyworld är en enkel planetmodell utformad för att illustrera påverkan av en återkoppling relaterad till obalans.

I denna enkla modell är Daisyworld en molnfri planet med en försumbar koncentration av växthusgaser i sin atmosfär. Marken är grå och bebos av två prästkragar med olika färger. En art är svart och har en låg albedo* medan den andra är vit och har en hög albedo. De svarta och vita prästkragarna är dinstinktarter och det finns därför ingen möjlighet till blandad replikation av typerna. För enkelhets skull anses Daisyworld vara en plan planet som kretsar runt en stjärna.

Modellen är applicerbar på mänsklighetens naturskövling!

*reflektionsförmåga
Allt i bloggen om covid-19

The Blacklist

I serien The Blacklist möter jag väldigt många bekanta ansikten från andra serier och filmer.

Världsvattendagen

Wiki: "Internationella vattendagen eller Världsvattendagen är en temadag instiftad av FN som uppmärksammas 22 mars varje år. Världsvattendagen är tänkt att sätta fokus på betydelsen av färskvatten och för att verka för ett hållbart hanterande av färskvatten. Dagen antogs formellt i Agenda 21 under konferensen i Rio de Janeiro 1992."

SMHI

Vatten förbrukas inte!

Vatten cirkulerar i ett kretslopp!

Vattnet konsumeras, förorenas, renas och återkonsumeras av livets organismer.

Eskulapstav och Kaducé

Kaducé (försvenskat ord från franska caducée; av grekiska κηϱύκειον (kerykeion), 'häroldsstav'; avledning av κῆρυξ (keryx), 'härold') är en stiliserad häroldsstav, symbol för fred och sedermera även för handel och ekonomi. Kaducén, som bars av guden Hermes, var ursprungligen en dubbel olivgren prydd med kransar eller band. Banden kom att tolkas som två sammanslingrade ormar i form av en dubbelhelix och ett vingpar tillfogades ibland överst.

Hermes motsvaras i den romerska mytologin av Merkurius och staven kallas även för hermesstav eller merkuriestav.

Det är vanligt att Hermes kaducé förväxlas med guden Asklepios attribut eskulapstaven. Eskulapstaven omtvinnas endast av en orm och saknar vingar. Asklepios är läkekonstens gud. I USA har flera sjukvårdsorganisationer av okunnighet valt kaducén som sin symbol.

Kaducén används i flera organisationers märken och emblem.


THE ROD OF ASCLEPIUS AND CADUCEUS: TWO ANCIENT SYMBOLS

The Rod of Asclepius is an ancient Greek symbol associated with medicine, consisting of a serpent coiled around a rod.

In ancient Greek religion and mythology, Asclepius was the god of medicine and healing.

His daughters are Hygieia (goddess of cleanliness), Iaso (goddess of recuperation from illness), Aceso (goddess of the healing process), Aglea (the goddess of splendor and adornment), and Panacea (goddess of universal remedy).


THE MYTH OF ASCLEPIUS

Asclepius is the god of Healing. He is the son of Apollo (god of healing, truth, and prophecy) and the nymph Coronis.

While pregnant with Asclepius, Coronis secretly took a second, mortal lover. When Apollo found out, he sent Artemis to kill her. While Coronis burned on the funeral pyre, Apollo felt pity and rescued the unborn child from the corpse. Asclepius was taught about medicine and healing by the wise centaur Cheiron and became so skilled in it that he succeeded in bringing one of his patients back from the dead. Zeus, king of the gods, felt that the immortality of the Gods was threatened and struck down the healer with a thunderbolt. At Apollo’s request, Asclepius was placed among the stars as Ophiuchus, the serpent-bearer.

In the Iliad, Homer mentions Asceplius only as a skillful physician and the father of two Greek doctors at Troy, Machaon, and Podalirius; in later times, however, he was honoured as a hero and eventually worshiped as a god. The cult began in Thessaly but spread to many parts of Greece. Because it was supposed that Asclepius effected cures of the sick in dreams, the practice of sleeping in his temples in Epidaurus in South Greece became common. In 293 B.C. his cult spread to Rome.

Asclepius was frequently represented standing and dressed in a long cloak with bare breast; his usual attribute was a staff with a serpent coiled around it. This staff is the only true symbol of medicine.

The Rod of Asclepius is the logo of the World Health Organization and the symbol of the American Medical Association.


THE CADUCEUS

The Rod of Asclepius symbol is often confused with the Caduceus, symbol of commerce associated with the Greek god Hermes.

The Rod of Asclepius combines the snake with a rod, a simple tool. The serpent with its change of skin symbolizes rebirth and fertility.

On the other hand, the Caduceus symbol consisted of a rod with two snakes coiled around it. The English word comes from the Latin caduceus, which echoes the ancient Greek kèrix, translated as herald.

The word was mainly used to indicate the rod assigned to the Greek god Hermes as herald (messenger) of the gods and patron of commerce.

This rod was represented with two wings on the top and two snakes to symbolize diligence and prudence, two characteristics very necessary in trading activities.

In Greek religion and mythology, Hermes was a god of transitions and boundaries. He was protector and patron of travelers, herdsmen, invention, and trade.

In the Roman adaptation of the Greek pantheon, Hermes was identified with the Roman god Mercury, who developed many similar characteristics, such as being the patron of commerce.

The Caduceus symbol alluded directly to the myth of Hermes, who saw two snakes fighting and touched them with his rod so that the two animals would stop fighting. Of course, peace is necessary for trade to flourish.

Originally, the Caduceus was a rod or olive branch ending in two shoots and decorated with garlands or ribbons. Later the garlands were interpreted as two snakes entwined in opposite directions with their heads facing each other. A pair of wings, in token of Hermes’ speed, was attached to the staff above the snakes.

As mentioned above, the Caduceus is often mistakenly used as a symbol of medicine because it is similar to the Rod of Asclepius.

Summarizing, the Caduceus has two snakes on the staff and wings at the top. The Rod of Asclepius has a single snake and no wings.

Sinnesro – Serenity

Serenity Prayer From Wikipedia, the free encyclopedia

The Serenity Prayer is a prayer written by the American theologian Reinhold Niebuhr (1892–1971). It is commonly quoted as:

God, grant me the serenity to accept the things I cannot change,
courage to change the things I can,
and wisdom to know the difference.

Niebuhr's prayer originally asked for courage first, and specifically for changing things that must be changed, not things that simply can be changed:

Father, give us courage to change what must be altered, serenity to accept what cannot be helped, and the insight to know the one from the other.

Niebuhr composed the prayer in 1932-33. The prayer spread rapidly, often without attribution to Niebuhr, through church groups in the 1930s and 1940s and was adopted and popularized by Alcoholics Anonymous and other twelve-step programs. Niebuhr himself used it in a 1943 sermon at Heath Evangelical Union Church in Heath, Massachusetts. It also appeared in a sermon of Niebuhr's in the 1944 Book of Prayers and Services for the Armed Forces, while Niebuhr himself first published it in 1951 in a magazine column.

Early versions of the prayer are given no title, but by 1955, it was being called the Serenity Prayer in publications of Alcoholics Anonymous.


Versions

The prayer has appeared in many versions. Reinhold Niebuhr's versions of the prayer were always printed as a single prose sentence; printings that set out the prayer as three lines of verse modify the author's original version. The most well-known form is a late version, as it includes a reference to grace not found before 1951


God, give me grace to accept with serenity
the things that cannot be changed,
Courage to change the things
which should be changed,
and the Wisdom to distinguish
the one from the other.


Living one day at a time,
Enjoying one moment at a time,
Accepting hardship as a pathway to peace,
Taking, as Jesus did,
This sinful world as it is,
Not as I would have it,
Trusting that You will make all things right,
If I surrender to Your will,
So that I may be reasonably happy in this life,
And supremely happy with You forever in the next.

Amen.

A version (apparently quoted from memory) appeared in the "Queries and Answers" column in The New York Times Book Review, July 2, 1950, p. 23, asking for the author of the quotation. A reply in the same column in the issue for August 13, 1950, p. 19, attributed the prayer to Niebuhr, quoting it as follows:

O God and Heavenly Father,
Grant to us the serenity of mind to accept that which cannot be changed; courage to change that which can be changed, and wisdom to know the one from the other, through Jesus Christ our Lord, Amen.

Serenity prayer on a medallion
Some twelve-step recovery programs use a slightly different version:

God grant me the serenity to accept the things I cannot change,
Courage to change the things I can,
and Wisdom to know the difference.

Svenska Kyrkan

Upphör kyrkan att existera utanför sin magiska trädgård?

Lisa Mobrand, militärpastor och präst

Institutionssjälavårdare lyfts å ena sidan fram som kyrkans närvaro i samhället, å andra sidan ges vi sällan tillräckligt med tid att göra vår uppgift, anser debattören. Foto: Johan Nilsson/TT

SJÄLAVÅRD | PUBLICERAD: 18 MARS 2020, 10:27

”Kyrkan är vi, lever i världen, hopp och glädje att ge.”

I biskop Jonas Jonsons nattvardspsalm uttrycks en rörelse från nattvardens bord ut i världen, där måltidens glädje fortsätter.

Det finns inte någon gräns för var kyrkan befinner sig, så länge vi gör Kristi verk. En uppfordrande ecklesiologi.

Detta är en debattartikel i Kyrkans Tidning. Åsikterna som uttrycks i texten är skribentens egna.

I en tid där Svenska kyrkan talar om att vara angelägen för människor mitt i livet där de är och oroar sig för vikande besökssiffror i verksamheter vill jag påminna om den dolda skatt, som många glömmer att räkna med; institutionssjälavården.

Präster och diakoner tjänstgör bland annat i kriminalvården, i räddningstjänsten, hos polisen, på flyktingförvar, flygplatser, sjukhus, i försvarsmakten och på skolor och högskolor. De flesta gör det som blott en del av sin tjänst i en församling. En del stift ger strukturbidrag, men i övrigt läggs på den lokala kyrkoherden att ha arbetsgivaransvar för den som har sin tjänst förlagd i samhället.

I en tid där mycket mäts och räknas är det ibland svårt för institutionssjälavården att få plats i kyrkans implicita ecklesiologi, ett begrepp från Jonas Ideströms bok Lokal kyrklig identitet. Det är ett begrepp som hjälper oss att se bortom visionerna om Svenska kyrkan, implicit ecklesiologi är både vad vi gör men också vår självförståelse av hur vi är. Där hamnar ofta institutionssjälavården utanför den officiella bilden av kyrkan, som om kyrkan upphör utanför sin magiska trädgård.

För en institutionssjälavårdare yttrar det sig bland annat i att vår tjänst uppfattas som något som tar tid från den ”ordinarie tjänsten”. Den implicita ecklesiologin är att endast det som sker i kyrkans lokaler är kyrkligt. GUDM, gudstjänst, undervisning, diakoni och mission sker endast innanför bogårdsmuren. Allt utanför muren räknas om man lyckas locka folk att komma till kyrkobyggnaden, som om kyrkan i den Augustinska bemärkelsen bara kan existera i fastigheter som ägs av samfundet.

Det är ecklesiologisk new public management. Är bara den verksamhet som sker i egna lokaler verklig och ska ges budgetutrymme? Finns bara det som händer där? Ibland talas om svårigheten för kyrkan att möta män i åldern 20–40, en grupp man kallar ”osynlig”. Fråga en polispräst, en präst i räddningstjänsten eller en militärpastor hur osynliga de är i deras dagliga själavårdsverksamhet.

Om vi kan vara kyrka även utan egna lokaler, hur ska vi då prioritera när vi stakar ut framtiden för Svenska kyrkan på samtliga nivåer?

”Men verksamhetsindelningen då?” Själva indelningen är omöjlig då institutionssjälavård innebär en blandning av undervisning, diakoni och mission, precis som det ska vara. Vi som firar gudstjänster i lånade lokaler, utomhus, ber vid en sjuksäng eller i en fängelsecell, undrar ibland om det enbart är gudstjänster på söndagar i kyrkolokalen som räknas? Inte att predika inför 500 personer på ett fältkorum?

Vår närvaro skapar kyrkliga handlingar, men inte alltid i den församling vi tillhör. Där talar Svenska kyrkan med kluven tunga. Å ena sidan sänds vi att vara ”deras” präst, å andra sidan kan det bli sura miner när detta leder till kyrkliga handlingar i ”fel” kyrkokommun (jag är medvetet raljant och använder det statskyrkliga begreppet). Som om det viktiga inte är att en relation med Gud finns!

Institutionssjälavårdare lyfts å ena sidan fram som kyrkans närvaro i samhället, å andra sidan ges vi sällan tillräckligt med tid att göra vår uppgift. De kyrkoherdar som fått oss i sitt arbetslag har den omöjliga uppgiften att vara arbetsmiljöansvariga för en tjänst som är i sammanhang de inte råder över.

Detta kan leda till katastrof juridiskt och försäkringsmässigt om något inträffar oss. Jag avundas inte dessa kyrkoherdar som behöver ta tungt ekonomiskt ansvar för Svenska kyrkans närvaro på regionsjukhus, fängelser eller garnisoner för att de råkar ligga inom församlingsgränsen.

Församlingsledningen tvingas ibland att ta beslut som leder till minskad eller indragen institutionstjänst, långsamt monteras Svenska kyrkans närvaro i samhället ned. Det är dags att se över institutionssjälavårdens ecklesiologi.

Lyft frågan till en strukturell nivå, låt ansvaret vara anpassat för verksamheten. För en del kan det innebära stiftsanställning, för andra att stiften genom (införda eller ökade) strukturbidrag möjliggör ordentlig effekt, samt har en tydligare styrning för institutionssjälavården. Låt inte Svenska kyrkans närvaro i samhället tvina bort.

Slutligen, den ecklesiologi som finns i institutionssjälavården är profetisk för den kyrka som kämpar med lokalförsörjningsplaner. Den är som alla profetior en smula skrämmande: Om vi kan vara kyrka även utan egna lokaler, hur ska vi då prioritera när vi stakar ut framtiden för Svenska kyrkan på samtliga nivåer? Är det dags för murarna att falla?

Lisa Mobrand
militärpastor och präst

Corona del 8

Antal smittade just nu

Allt i bloggen om covid-19

Corona del 7 – lärdomar

Krisinformation

WHO

 DNA

Bråttom 

Leprechauntrick

Allt i bloggen om covid-19

Corona del 6 – Flockimmunitet

Allt i bloggen om covid-19

Flockimmunitet enligt Wiki

Flockimmunitet (engelska:herd immunity) är en sorts indirekt skydd mot smittsamma sjukdomar som uppstår när en stor andel av populationen har blivit immun mot en sjukdom och därigenom skyddar även de som inte är immuna. I en population där en stor andel av individerna är immuna är det troligare att spridningen hindras, därför att spridningen stoppas när smittan når en immun individ. Ju större den immuna andelen är, desto mindre risk att de som inte är immuna kommer i kontakt med en smittad.

Individen kan få immunitet genom att återhämta sig från ett naturligt insjuknande eller genom artificiella metoder, till exempel vaccination. En del individer kan inte bli immuna, av medicinska skäl, och för denna grupp är flockimmuniteten ett viktigt skydd. När väl en viss tröskelnivå har nåtts kan flockimmuniteten bidra till att smittan gradvis utrotas från populationen. Sker detta globalt kan det resultera i att antalet smittade går ner till noll, alltså att sjukdomen är utrotad. Denna metod användes för att utrota smittkoppor – det sista kända fallet diagnostiserades 1977 – och för lokal utrotning av flera sjukdomar. Flockimmunitet är inte applicerbart på alla sjukdomar, bara de som är smittsamma, alltså att de kan överföras från en individ till en annan.

Den engelska termen Herd immunity dök upp 1923. Det kom att betraktas som ett naturligt förekommande fenomen på 1930-talet, då man observerade att efter att ett betydande antal barn hade blivit immuna mot mässlingen sjönk antalet nya insjuknade tillfälligt, även bland mottagliga barn. Sedan dess har massvaccinationer för att skapa flockimmunitet blivit vanligt och visat sig vara ett effektivt verktyg för att hindra spridning av många smittsamma sjukdomar.

Corona del 5 – Hamstring

Efter ett långt och privilegierat liv, känner jag ingen oro för min egen tillvaro men paniken som nu sprider sig begränsar hoppfullheten.

Enligt Wiki klarar jag mig 3 minuter utan luft. 3 timmar utan skydd mot låg eller hög temperatur. 3 dagar utan vatten. 3 veckor utan mat, men hur länge klarar jag mig utan hoppet?

Tills vidare hamstrar jag yoghurt, äpplen och korv för en vecka.

Det kommer att bli bra igen!

Allt i bloggen om covid-19

WHO via google translate:

"Coronaviruses (CoV) är en stor familj av virus som orsakar sjukdomar från vanlig förkylning till svårare sjukdomar som Mellanöstern respiratoriskt syndrom (MERS-CoV) och Severe Acute Respiratory Syndrome (SARS-CoV).

Coronavirussjukdom (COVID-19) är en ny stam som upptäcktes 2019 och har inte tidigare identifierats hos människor.

Coronavirus är zoonotiska, vilket betyder att de överförs mellan djur och människor. Detaljerade undersökningar fann att SARS-CoV överfördes från civetkatter till människor och MERS-CoV från dromedarkameler till människor. Flera kända koronavirus cirkulerar i djur som ännu inte har infekterat människor.

Vanliga tecken på infektion inkluderar andningssymtom, feber, hosta, andnöd och andningssvårigheter. I svårare fall kan infektion orsaka lunginflammation, allvarligt akut andningsyndrom, njursvikt och till och med dödsfall.

Standardrekommendationer för att förhindra spridning av infektioner inkluderar regelbunden handtvätt, täcker mun och näsa när du hostar och nyser, koka noggrant kött och ägg. Undvik nära kontakt med alla som uppvisar symtom på luftvägssjukdom som hosta och nysningar."

Knutby 10:4 – Dom i mål TR B 6654-17

Klicklänk

Analys: Att gå emot Åsa Waldau var som att trotsa Gud

ANALYS · Den fällande domen mot de tre ledande pastorerna i Knutby Filadelfia är inte bara en bekräftelse på att brott har begåtts. Den är också en bekräftelse på att ryktena om missförhållandena i församlingen var sanna. Knutby Filadelfia har varit en hierarkisk sekt, där medlemmarna styrts med skuld, skam och systematisk bestraffning.

SVT:s reporter Karin Fagerlund Jerrstedt

De kallade sig för “bordet” – den innersta kretsen i Knutby Filadelfia. I den ingick tolv personer och Kristi Brud, Åsa Waldau. Den religiösa parallellen till den laguppställningen är säkerligen ingen slump.

“Bordets” uppgift var att hålla Åsa Waldau “i frid”. Enligt deras tro skulle hon gifta sig med Jesus och få “komma hem” – alltså dö. Exakt när Jesus skulle komma visste dock ingen så det gällde att ständigt vara beredd.

Fick stryk om man var “fel”

Hölls inte Åsa Waldau “i frid” kunde vad som helst hända. En av de utsatta kvinnorna vittnar om att hon var Åsa Waldaus betjänt i princip dygnet runt i flera år. I stort sett varje dag serverade hon henne frukost på sängen. Hon gav också massage och fixade med Åsa Waldaus hår och naglar. Hela tiden fick hon höra hur värdelös hon var och att hon inte skulle tänka själv. Var hon “fel” som det kallades, så fick hon stryk.

Enligt åtalet, som tar upp händelser från 2014 och framåt, har målsäganden blivit biten i ansiktet, huggen med en gaffel i handen, sparkad i magen och upprepade gånger fått sitt huvud dunkat i väggen. Av dessa handlingar har rätten valt att döma Åsa Waldau för de två sistnämnda. Åtalet om hugg med gaffel ogillas då det inte går att styrka. Bettet i ansiktet anser rätten har skett men det är inte fastställt när och brottet skulle därmed kunna vara preskriberat.

Handlade om att fördriva onda andar

Vittnesmålen från de andra målsägandena är snarlika – alla handlar om en underdånighet till Åsa Waldau. Fick de stryk så var det mer synd om Åsa Waldau än om de själva. Även Åsa Waldau har haft den bilden. Hon har erkänt att visst våld har förekommit men menar att det handlade om att fördriva onda andar, vilket även målsäganden trott.

Men i dag har alltså Uppsala tingsrätt gjort en annan bedömning. Åsa Waldau är ensam ansvarig för det våld hon har utövat. “Hon har varit medveten om den hierarki som gällt och om uppfattningen att en protest mot henne varit detsamma som att protestera mot Gud,” skriver tingsrätten.

Sista kapitlet i fallet Knutby?

Sammanlagt döms Åsa Waldau för misshandel i åtta fall mot fem olika målsäganden. Straffet blir 120 timmars samhällstjänst och skadestånd.

Det längsta straffet får dock den före detta pastorn Urban Fält. Han döms till 160 timmars samhällstjänst för att sexuellt ha utnyttjat en 17-årig flicka i beroendeställning. Urban Fält har varit Åsa Waldaus närmaste man och i församlingen ansetts ha en nära relation till Gud. De sexuella handlingar han utförde med flickan skulle vara ett sätt att påskynda Jesus återförening med Åsa Waldau.

Den tredje pastorn som döms är Peter Gembäck. Han döms för ett fall av misshandel och ett fall av olaga tvång. Han straff blir lindrigare – villkorlig dom och dagsböter – delvis på grund av att han var den som gick till polisen och lade alla korten på bordet.

Domen mot de tre pastorerna är en plågsam läsning om en kristen sekt där människor hjärntvättats och satts i skräck. Den är också ett bevis på att människor under press är experter på att bevara hemligheter.

Grekland

Greece needs to protect the sovereignty of its soul, not just its borders
by ANGELICA TZIOTIS

We’ve spent the last six years watching refugees and economic migrants arrive in droves on the Greek mainland and islands. Statistics from UNHCR show that since 2014, when the migration crisis first began, over 1.2 million refugees have arrived in Greece. With the arrival of each wave, the line between vulnerable refugees escaping war and persecution, with those who are migrating for economic benefits, has become increasingly blurred – leaving those who are meant to sort it, in quite the conundrum.

The lack of manpower and resources managing the Greek processing centres, has left an unmanageable backlog, and a throng of dislocated people, who are turning to rioting and violence to make their point. In turn, by accepting those who are fleeing war and violence, we have seen war and violence brought to Greece. We have seen the perpetuation of a turbulent environment, which has forced our people, and our army, into a stronghold to protect its own; and the world is watching, and judging.

Since the refugee crisis began on the North-Aegean islands, the Greeks have seen increasing criticism for their supposed mismanagement and inhumane treatment of the immigrants seeking asylum. As a signatory on all related international conventions, the Greek government has held up their end of the bargain, leaving their doors open to those who have come knocking. Make no mistake; the people of Greece are not protesting in opposition of helping migrants who seek political asylum. Despite their own hardships, the local Greek people have shown warm hospitality, through the donation of clothes, food and shelter. They’ve provided subsidised transport, and in many instances cash assistance to help cover their basic needs. What the people stand against is those taking advantage of the system, and those who have, without right or reason, resorted to hostility, aggression and vandalism.

Riots are breaking out over islands such as Lesvos and Chios, who have had to resort to police, army, and MAT protection in order to try and contain the violence. We are seeing churches get vandalised, locals be assaulted, land be destroyed, and the local people have had enough. As a global community, we cannot blame the Greeks for taking a stand to protect what is their own. We cannot call them inhumane for wanting to feel safe in their own space; for wanting to protect their children, their home, and their land. When one opens up their doors to unexpected visitors to greet them with hospitality, only to be repaid with the destruction of their home, they have every right to be mad.

But herein lies the real question – with whom should we be mad? At what point did the system become so inadequate, that it resulted in a vicious conflict amongst people, across borders, and even between religions. It is at this point, we must turn our sights to the European Union, the Turkish Government, and how broken agreements, and a clash of cultures, have resulted in violent outbreaks at the Greek-Turkish border.

Late last year Greek Prime Minister, Kyriakos Mitsotakes declared that Greece had reached its limits with the migrant crisis, and called for a new EU asylum policy. Under the current ‘Dublin Agreement’, much of the strain is put on entry-point countries such as Greece and Italy. The agreement states that the state where an asylum seeker first enters the EU, is the state responsible for examining that individual’s asylum application. The system has placed a large burden on fringe countries like Greece, that are left to deal with an overpopulation of migrants who await processing. Not only has this fostered unfavourable conditions for asylum seekers, as we’ve seen with the congregations on the Greek islands, but it puts pressure on the governing bodies to manage the situation swiftly and efficiently.

The scenario playing out on the islands right now is a clear indication of what occurs when a country doesn’t have adequate resources or assistance to manage such a mass-migration crisis. Without quick intervention from the European Commission, and the implementation of a more efficient system that distributes expectations equally across states, we can only assume this situation will spiral further out of control.

Next we must set our sights on neighbouring country, Turkey, and their role in perpetuation the vehemence we are seeing play out in Evros. This to and fro-ing of power, as Greece pushes back against Turkish forces who are encouraging the influx of migrants to storm the fence, is leading to a political dispute that can only open a bigger can of worms. Turkey continues to blackmail the EU, in a plight to capitalise on further funds from the union, despite receiving billions of Euro back in 2016 in order to house migrants. We gave Turkey the keys to our border, and the opportunity to stronghold us into giving them political leverage for their operations in Syria and Libya. From where we stand, it seems Erdogan is willing to go to great lengths to achieve his perverse political fantasy of bringing back the Ottoman, and is playing his cards – the very cards handed to him four years ago – to his advantage. It’s time we started to point the finger, and put the Turkish government in their place, before they take too big a bite out of a slice they cannot chew.

The country that had made hospitality and the welcoming of strangers a deity, is still recovering from its own crisis, both economic and cultural. Greece cannot carry the weight of the human tragedy unfolding on its shores and the tensions it is creating within civil society – often pitting Greek against Greek as the volatile politics of migration have become the daily discourse.

In other words, Greece needs to also protect the sovereignty of its soul, not just its borders.

Intifada i Sverige

En bomb i integrationsdebatten 16 april 2020

De som tror att migrationsfrågan kommer att dö ut på grund av viruset tror helt fel, snarare tvärtom. Eftersom det visar sig att migranter från Somalia och Mellanöstern är överrepresenterade bland döda och smittade kommer debatten om den totala bristen på integration ta ny fart inom kort. Med rätta.

Svensk integrationspolitik har nämligen aldrig funnits.

Inga partier har haft en och ingen har varit intresserad. Några modiga enskilda politiker som Mauricio Rojas och andra har stuckit ut hakan, opinionsbildaren Thomas Gür har skrivit om det sedan tidigt 1990-tal men i politiken har det varit noll med verklig integrationspolitik.

Istället har det enda som skrivits om detta i svensk förvaltning snarare handlat om att invandrare inte ska anpassa sig utan istället få en massa av andra betalda stöd och bidrag för att fortsätta vara icke-svenskar i så stor utsträckning det är möjligt. Modersmålsstöd, frivilliga studier i svenska, livslånga tolkar och enorma bidrag till etniska föreningar är bara några av de institutionaliserad icke-integration som blivit svensk migrationspolitiks signum.

Istället har regering efter regering låtsats som att det inte finns några problem. Framför allt inte med att utlandsfödda inte jobbar. Med byråkratsvenska och för allmänheten icke bekanta arbetsmarknadsord har man gång på gång försökt sätta bilden av att invandrare visst jobba.

Genom att använda ord som sysselsättning till exempel.

Det låter ju som om folk jobbar, eller hur? Problemet är att en person som arbetat en timme en valfri mätvecka anses som sysselsatt och i detta räknas även arbetsmarknadspolitiska program och subventionerade anställningar.

Ingen har någonsin velat använda ordet heltidsarbetande helt enkelt för att siffrorna inte alls skulle visa bilden av framgång då. Själv har jag, trots att jag är i politik-branschen, inte heller under sex år lyckats bena ut hur många utlandsfödda som de facto försörjer sig genom vanliga heltidsjobb.

Men så idag kom äntligen en forskningsrapport på det. Det är Entreprenörskapsforum, som ligger vid Örebro Universitet och startades 1994, som gjort rapporten. Trots att den är gjort av forskare kan vi räkna ner tre, två, ett innan X antal etniska föreningar och etno-debattörer vars livsluft är att hitta rasister i varje buske kommer försöka göra ner den som de gjort med alla rapporter som inte stödjer deras tes – att svensken är en vidrig rasist och orsaken till de få problem de anser man kan belägga inom utlandsfödda grupper.

Rapporten heter “När blir utrikes födda självförsörjande?”.

En majoritet av utrikes födda i arbetsföd ålder har under perioden 1990-2016 inte uppnått självförsörjning.

Drygt 600 000 utlandsfödda var 2016 bidragsberoende.

Det tar 12-13 år innan ens hälften av alla utlandsfödda som kommer hit är självförsörjande.

Det andra ord – 100 % lever på bidrag den dagen de kommer hit. Efter 13 år lever 50 % fortfarande på bidrag.

Och som vi kan se är migranter från Afrika och Mellanöstern sämst i klassen. I dessa grupper är bara 38 % och 36 % självförsörjande 2016.

En annan viktig aspekt som utredningen konstaterar är att myndigheter inte säger sig ha statistik på födelseland vilket omöjliggör studier.

Dags att direkt ge Försäkringskassan et al ett myndighetsuppdrag att registerar varje individ som söker och lever på bidrag efter födelseland så att studier och fakta kan tas fram på exakt hur stor andel av våra gemensamt betalda skattesystem som går till utlandsfödda. I många fall utlandsfödda som inte betalat skatt på arbete i Sverige.

Det kallas “socialförsärkingssystem”. Men detta implicerar att det handlar om en premie som betalas in och först då kan man vid behov kräva ersättning. Vårt system bygger inte på det alls, det bygger på folkbokföring. Nästan alla sociala försäkringsförmåner är i själva verket bidrag som vem som helst kan lägga vantarna på med ett samordningsnummer och en folkbokföringsadress, och ansökningar.

Rapporten erbjöd fler intressanta saker. Som den här tabellen. Där kan man tydligt se att utbildingsnivån är låg. Bara 13 % av afrikanerna har pluggat på högskola, 14 % från Mellanöstern.

En annan intressant uppgift är att bara 41 % av folk födda i södra Europa är självförsörjande. Mycket lägre än vad jag trodde, vi pratar mycket om att de invandrare som kommit tidigare ändå jobbar men så verkar inte vara fallet. Man kan också se att de utsatta områdena förvandlats från dominerande av finländare och sydeuropéer inklusive Balkan till att nästan helt domineras av afrikaner och folk från Mellanöstern.

Äntligen har vi det svart på vitt.

Nu måste stora politiska reformer av inte skådat slag till på integrationsområdet.

Några av dem som borde införas är:

indragna bidrag till alla etniska föreningar

tolkhjälp endast två första åren i Sverige, sedan får man betala själv

överklagande av migrationsärenden i domstol får bekostas själv

anhöriga får bara tas hit om man är självförsörjande och bara egna barn och fru. Andra släktingar, som föräldrar, får söka asyl själva på egen grund.

verkliga beredskapsjobb för folk som lever på bidrag där alla som lever på andra tvingas stämpla in varje dag måndag till fredag och antingen studera eller sanera klotter/städa trottoarer/kratta löv/plantera etc.

avskaffa alla lönesubventioner som inte fungerar

avskaffa socialbidrag som försöjning för utlandslandsförra och göra en statlig etableringsersättning med Migrationsverket som kontrollstation

stifta en lag mot trångboddhet som fastighetsägare kan stödja sig på när de nekar folk att folkbokföra sig i lägenheter. Det ska inte vara möjligt att ha en hel släkt boende ihop i en liten lägenhet och fastighetsägaren har ingen möjlighet att vräka dem.

skrota hela samordningsnummersystemet och etablera ett nytt som Skatteverket ihop med polisen ansvarar för. Alla som idag har samordningsnummer får fysiskt infinna sig hos polisen för att få ett nytt inom X tid.

gör om alla socialförsäkringar så att samtliga bygger på inkomst av tjänst och inte av folkbokföring. Det måste vara en försäkring. Inga förmåner ska betalas ut om man inte först tjänat in rätten. Bidrag räknas inte.

ta bort alla förmåner i välfärdssystemet förutom akuta och rättigheter för barn för folk som inte har inkomst av tjänst. Efter 12 månaders inbetalning får man tillgång till resten av systemet.

inför en regel att uppehållstillstånd återkallas utan preskriptionstid om det framkommer under tiden man innehar det att man ljugit för att få det. Det spelar ingen roll om vad man ljugit om, om lögnen bidragit till att man fått TUT/PUT.

ta bort möjligheten helt att söka asyl vid nekande bara man undanhåller sig utvisning i fyra år. Ett nej är ett nej. Och upprätthåller man sig illegalt i landet ska utvisnings förenas med ett inresandeförbud i minst 10 år, dvs man får inte komma hit ens på semester på tio år.

gör om en meningslös myndighet till en Kontrollmyndighet för offentliga medel som ansvarar för att hitta alla bedrägerier med alla sorters offentliga medel inklusive gör fysiska besök hemma hos folk.

ta bort alla integritetsspärrar som hindrar att Skatteverket, Polisen, Försäkringskassan, Tullen, Migrationsverket, Pensionsmyndigheten, CSN, Arbetsförmedlingen och alla andra som hanterar bidrag till utlandsfödda att dela information och låt den nya Kontrollmyndigheten får se rubbet. De kan sedan kontrollera att folk som säger sig bo på en adress gör det, att folk som påstår att de är skilda är det etc.

Folk som kommer hit ska jobba och de som redan är här måste vi ställa oerhört mycket större krav på. Det mest grundläggande är att bor man här ska man kunna prata svenska. Det är grunden till allt.

Folk med uppehållstillstånd i Sverige och som lever på bidrag borde av de instanser som levererar bidraget, om de av dessa bedöms inte kunna tillräcklig svenska, avkrävas att för att få bidraget ska man sätta sig i skolbänken igen och där får man stanna tills man kan svenska på en rimlig nivå. Utan det kan ingen någonsin bli självförsörjande och vi måste sluta dalta med folk.

Det visar inte minst Covid19. Hade vi ställt stora krav på språket redan från start hade betydligt fler i utsatta områden från början känt till riskerna.

En svensk intifada

Av Annika Borg

Intifada är en nyckel till våldet och kriminaliteten i allt fler svenska städer. För att förstå vad som sker krävs nya tolkningsraster.

Följande inträffade i en svensk småstad. ”Vi omringades av ett gäng unga killar på cykel som cirklade runt oss. Stämningen var obehaglig. Hade jag och min man inte haft med oss våra två stora hundar hade vi kanske inte klarat oss.” Så beskriver en kvinna från Lysekil sin känsla av obehag och hot under en promenad i hennes hemtrakter. Av filmen på Youtube att döma har händelsen skakat om henne. Från Lysekil har flera rapporter kommit om barn och unga från stadens så kallade utsatta och invandrartäta område som stör ordningen. De ägnar sig åt stenkastning och bränder.

Efter att en septembereftermiddag ha spelat bingo i den utsatta stadsdelen Kronogården i Trollhättan möttes pensionärer av en mindre grupp barn som skrek könsord, gjorde gester och kastade sten. På videoklippet ses en av killarna svänga med en kätting och en pojke ser inte ens ut att vara i skolåldern. Under flera kvällar i december året efter sattes bilar i brand och ett stort ungdomsgäng skapade social oro och angrep polisen.

I Araby i Växjö har sedan flera år problem med blåljussabotage, våldsamt upplopp, otrygghet och social oro. Polisen har börjat använda drönare över området för att återta kontrollen.

I Uddevalla misstänktes en brand vara anlagd för att locka dit polis och räddningstjänst. Polisen utsattes vid ankomsten till grillplatsen för stenkastning av ett ungdomsgäng. Några dagar senare fick polisen åka med en avsevärd styrka till Dalaberg i Uddevalla, eftersom de var oroliga över att situationen återigen blivit orolig.

Oxhagen i Örebro skakades av ett våldsamt upplopp hösten 2016. Ett större ungdomsgäng kastade brandbomber, stenar och var beväpnade med tillhyggen av skilda slag. Flera hade maskerat sig, många var tonåringar medan andra var vuxna män. Polisen fick rekvirera en helikopter från Stockholm. Flera som deltog i insatsen undrade var föräldrarna var, varför de inte var ute och tog hand om sina barn.

Beskrivningarna ovan av ungdomsgäng och barn som attackerar såväl civila som poliser och andra yrkesgrupper är endast ett axplock av över ett decenniums liknande händelser runt om i Sverige. Händelser som har förvärrats och numera äger rum även i mindre samhällen, i småstäder och i mellanstora tätorter. I flera områden i Stockholm, Göteborg, Malmö och Uppsala har staten förlorat kontrollen. Det har inte skett över en natt, utan kan beskrivas som en successiv och nedåtgående spiral där grupperingar tagit makten och odlat sina normer och regler i det vakuum som uppstått då ordningsmakten retirerat.

Vad är det som då har hänt och vad är det som sker i Sverige och i Europa? Den som har tagit del av rapporteringarna om och satt sig in i upploppen i Paris hösten 2005 eller kravallerna i Husby och andra delar av Sverige under några tumultartade dagar 2013, kan inte undgå att associera till de mönster, metoder och den retorik som präglade den första intifadan (1987–1993) och andra intifadan (2000–2005) i Mellanöstern.

Intifada är en nyckel för att förstå de våldsutbrott och den kriminalitet där gäng av unga killar, och även barn, är inblandade. Sverige har haft och har en stor invandring från muslimska länder. Därför behövs nya utblickar och tolkningsraster för att förstå vad som sker. Ett sådant avgörande raster är händelseutvecklingen i Mellanöstern och Nordafrika.

I Sverige har ungdomar förvisso skapat kravaller tidigare. Unga har samlats på platser centralt i större städer och protesterat mot föräldragenerationer, överhöghet eller haft en specifik politisk agenda. I efteranalysen av Berzeliikravallerna i centrala Stockholm, som pågick flera kvällar under juli 1951, kunde man konstatera att en del av orsakerna fanns att finna i den rådande polisstrejken med minskad bemanning som följd samt bristen på sysselsättning för sommarlediga ungdomar. I rapporten ”Våldsamma upplopp i Sverige – från avvikelse till normalitet ”(2011) från Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB), friläggs skillnader mellan olika typer av upplopp. Rapportförfattarna menar att kunskaps- och forskningsläget när det gäller svenska kravaller och upploppsliknande händelser är relativt knapphändigt.

Förra året kom boken Den bråkiga staden. Ungdomsupplopp och ungdomspolitik i efterkrigstidens Stockholm av forskarna Andrés Brink Pinto och Martin Eriksson, båda historiker som bland annat arbetat med rasismens historia. Boken kretsar kring ungdomsupplopp i huvudstaden mellan åren 1948 och 1987 och behandlar inte de upplopp som sker i samtidens segregerade Sverige. För den analysen behövs fler tolkningsnycklar och raster än enbart nationella och socioekonomiska.

När jag såg de första bilderna från upploppen i Paris förorter 2005 slungades jag tillbaka femton år i tiden. År 1989 besökte jag Gaza City och då hade den första intifadan pågått i två år. Hemma i Sverige debatterades att det spreds en felaktig bild av att barn sändes ut för att kasta sten. Att barn utnyttjades av äldre på det sättet och att föräldrarna inte beskyddade sina barn och höll dem inomhus kolliderade fullständigt med det svenska folkhemmets normer och ideologi.

Det jag såg i Gaza City var brinnande bildäck och unga killar och barn med stenar i händerna, rök och misär. Jag minns än idag smällen som hördes när den första stenen träffade bussen jag färdades i. Det går givetvis att förstå frustrationen hos befolkningen över att vi kom dit för att beskåda deras elände – vi kunde resa därifrån och ägde friheten. Men deras frustration hade många bottnar.

Verklighetens bild i Gaza med stenkastande barn och unga etsade sig fast och långt senare skulle jag förstå att det jag upplevde då var en nyckel för att förstå det som händer i mitt eget land nu. Fast 1989 kunde jag inte föreställa mig att liknande scener skulle äga rum i svenska småstäder runt om i hela Sverige.

När Paris skakades av upplopp, bränder, stenkastning, skadegörelse och våld rasade den andra intifadan i Mellanöstern. Under samma period drabbades Frankrikes judar av ökade trakasserier och våld. Det skedde en explosionsartad stegring av rasistiska attacker mot judar och judiska institutioner under den andra intifadan, beskriver den franska statsvetaren Nonna Mayer i en artikel i Guardian i januari 2015. Samma sak skedde under Gazakriget år 2014. Sociologen Pierre-André Taguieff menar i samma artikel att mediernas systematiska stigmatisering av Israel uppmuntrar utbrott av den judeofobi som har sin upprinnelse i den muslimska världen. Den brittiske forskaren Alan Johnson har dragit liknande slutsatser av sin forskning: den anti-israeliska diskursen inom västvärldens politiska vänsterrörelser bidrar till att legitimera antisemitism.

Kravallerna i Paris – och även upplopp på andra håll i Frankrike – beskrevs redan när de pågick som den franska intifadan eller Parisintifada. Benämningarna användes såväl av de aktiva i upploppen som av polis och andra aktörer. De som deltog i kravallerna använde händelserna i Mellanöstern som legitimering av hat, upplopp, våld och annan kriminalitet. Men upploppen var även en spegelbild av ingredienserna i en intifada. Kampen man förde i Frankrike var dock mot Europa och mot västvärlden. Förorten sågs som det egna territoriet och polis, myndigheter och staten betraktades som ockupanter som skulle bekämpas. Majoritetssamhället ses som ockupanter av förortens fysiska territorium när dess representanter träder in där.

Stenkastning, bilbränder och andra anlagda bränder, en retorik mot polis/väst (ockupationsmakt) och en uppfattning om heder och kränkningar är ett mönster som präglar Mellanösterns intifador. En signifikant i upploppen och bråken är att vårdnadshavarna är osynliga när de sker och att gängen även består av barn.

Upploppen och bråken är i olika grad organiserade. Här finns en glidande skala och det är inte så att varje individ är en medveten aktör. Intifador är inte folkliga uppror, utan organiserade eller inspirerade av små radikaliserade grupper som har våld och splittring som drivkrafter, med motiv som är såväl politiska som religiöst färgade. I Mellanöstern går inte religion och politik att åtskilja, utan är sammanflätade. Radikalisering behöver även den förstås utifrån en glidande skala, från islamism till militant islamism och jihadism.

En annan stark minnesbild dyker upp när jag tar del av de omfattande rapporteringarna om stenkastning, glåpord och bilbränder i Sverige. Det är en händelse i samband med ett besök i ett palestinskt flyktingläger utanför Amman i Jordanien, även det under den första intifadan. Vi hade träffat en jordansk läkare, utbildad på Kuba, som visade oss den svåra situationen i flyktinglägret. När han skulle behandla en manlig patient bad han mig sätta mig på cementtrappan utanför den enkla läkarmottagningen. Det började bli kväll och mörkret sänkte sig snabbt. Enstaka gatlyktor med neonsken lyste upp grusvägen och de fyrkantiga, nedgångna husen framför mig. En grupp barn och ungdomar kom fram. Snabbt samlades fler och fler. Det tog en stund för mig att förstå att det inte var av nyfikenhet de närmat sig, mitt leende stelnade och jag avbröt mina försök till dialog.

En äldre kille tog några steg framåt och bokstavligen spottade ur sig några ord, om och om igen. Situationen blev obehaglig och jag reste mig upp. Nu var de ganska många som slutit upp och situationen kändes hotfull, trots att de flesta framför mig var barn. När jag skulle gå tillbaka in, och tänkte ignorera förhållningsordern om att inte befinna mig därinne då jag är kvinna, steg läkaren ut genom mottagningens dörr. Han hade hört oväsendet och röt något till barnen och ungdomarna.

När jag frågade vad de hade sagt till mig var han till en början motvillig att berätta, men jag insisterade. ”Hora”, sade han, ”och andra ord jag inte tänker delge dig.”

Frågan om hur Europa ska möta en allt större population invandrad från Mellanöstern, och från muslimska länder i andra delar av världen, och de värderingskollisionerna som oundvikligen uppkommer är inte ny, utan har upprepat ställts i flera decennier. År 2011 publicerade professor Boaz Ganor, verksam vid International Institute for Counter-Terrorism (ICT) utanför Tel Aviv, en komparativ analys av radikaliseringsprocessen bland palestinier och muslimska immigranter i Europa. I rubriken formulerar han frågan om det sker en intifada i Europa. De processer som gav upphov till den första intifadan 1987, där radikalisering bland mindre grupper inom den palestinska befolkningen, kan ge oss lärdomar om vad som sker i Europa, menar han. De som i huvudsak utövade våldet var mellan 15 och 25 år.

Ganor är mån om att även lyfta fram de avsevärda skillnader som finns mellan Europa och Västbanken och Gaza vad gäller livsbetingelser. I Europa kan människor fritt uttrycka sina åsikter och lever inte under förtryck. I vår del av världen kan man inte berättiga upploppsvåldet genom att hävda att handlingarna är en konsekvens av att man inte har haft möjlighet att uttrycka sin mening eller visa sitt missnöje. En annan skillnad är att den palestinska befolkningen generellt sett är etniskt homogen, medan den muslimska diasporan i Europa utgörs av människor med skilda etniciteter.

Men det finns flera likheter, visar Boaz Ganor. Precis som i de palestinska samhällena ser vi i Europa och Sverige fickor av individer som radikaliserats i sin syn på västvärlden och på den egna uppgiften i livet. Mellan Sverige och Mellanöstern existerar idag endast ett geografiskt avstånd.

När forskare uppmärksammar den muslimska invandringen till Europa och analyserar dess konsekvenser har således särskilt fokus lagts på den andra och tredje generationens invandrare och hur deras frågor om identitet, utanförskap och alienation påverkar de europeiska samhällen där de växer upp. Deras föräldragenerationer och mor- och farföräldragenerationer kom i huvudsak till Europa för att arbeta. Dessa generationer uppfattade ofta att deras liv förbättrades, även om många av dem inte klättrade på den socioekonomiska stegen på samma sätt som majoritetsbefolkningen. De yngre generationerna anser istället att deras föräldrar och tidigare generationer nöjt sig med för lite då de accepterat sin socioekonomiska situation.

Hos de yngre generationerna riskerar deras upplevelse av missnöje och alienation att göra dem mottagliga för radikalisering. En sårbarhet som effektivt utnyttjas av radikala islamistiska grupper. Identitetsskapandet är en avgörande faktor, menar Ganor. Alienation, frustration och generationsklyftor ökar mottagligheten hos unga för radikaliseringens identitetsbyggande kraft.

De yngre generationernas sökande öppnar dem för identitetsstärkande islamistisk propaganda och för våld som metod att markera mot en västvärld som kolliderar mot deras normsystem, ideologi och framväxande självbild.

Det finns andra avsevärda likheter mellan utvecklingen i de palestinska områdena och i Europas utsatta områden. En avgörande punkt är att fäder och andra äldre män i dessa patriarkala kulturer förlorat sin auktoritet och status. Bland de unga existerar även uppfattningen att de äldre generationernas förhållande till islam är för ljumt. Denna generationskollision och den förlorade fadersmakten får stora konsekvenser såväl i Gaza och på Västbanken som i muslimska kommuniteter i segregerade områden i Sverige. Kvinnor och flickors egenmakt och makt är redan starkt beskuren. Pojkar och unga män har en helt annan frihet. När fadersrollen och de äldre männens auktoritet imploderar växer grogrunden för de gängbildningar, de ordningsstörningar och den kriminalitet vi ser bland barn och unga. Flera svenska forskare, som Amir Rostami, Magnus Ranstorp och Magnus Norell, har visat att det även finns kopplingar och nätverkskontakter mellan radikaliserade grupper och kriminella nätverk.

Det är för endimensionellt att endast tolka fenomenen vi ser runt om i Sverige utifrån socioekonomiska faktorer. Händelseutvecklingen behöver även förstås utifrån vad som sker inom dessa grupper. Religionen, skeenden i Mellanöstern, kriminalitet och organisering är starka inslag. Vi ser en farlig segregerande logik och retorik bland de unga och även hos barnen som deltar i gängen och aktiviteterna. Det är viktigt att betrakta dem som deltar som aktörer och förstå kraften i det normsystem, de nätverk och det identitetsskapande som upploppen är ett uttryck för.

Den cocktail som definitivt kommer att resultera i fler och våldsammare intifador i Europa är blandningen av alienerade och segregerade enklaver, fickor av radikala element i den muslimska kommuniteten, ytterligare försvagning av den äldre generationens auktoritet och dålig integration med bristande jämställdhet för kvinnor. Fortsätter vårt samhälle dessutom att odla religiösa och etniska gruppers särintressen och därmed förstärka ett särartstänkande, blir drycken riktigt giftig.

I det ivriga mångfaldstänkandet har inte våra västerländska demokratier förstått att mångfald faktiskt konkret innebär diversitet. Världen, kulturer och religioner innehåller skilda normer och värderingar, vårt universalistiska synsätt på människan, på frihet och på livet förändrar inte detta faktum.

An Intifada in Europe? frågade sig Boaz Ganor i rubriken till sin forskningsessä. Frågetecknet behövs inte längre. Vi kan inte förstå Europa om vi inte förstår Mellanösterns logik och normsystem. Från statens sida krävs en ökad repression och kontroll, kraftfulla åtgärder mot segregation samt ett kompromisslöst krav på föräldraansvar för att möta och få bukt med Sveriges intifador. Värderingskollisioner och normsystem behöver synliggöras och ett flertal ingredienser i dem aktivt motarbetas. Det kommer inte att bli enkelt, men är heller inte omöjligt. Alternativet är ökad social oro, fortsatta våldsspiraler, misstro och ytterligare cementerad segregation.

Knutby 10:3 epilog?

Den fällande domen mot de tre ledande pastorerna i Knutby Filadelfia är inte bara en bekräftelse på att brott har begåtts. Den är också en bekräftelse på att ryktena om missförhållandena i församlingen var sanna. Knutby Filadelfia har varit en hierarkisk sekt, där medlemmarna styrts med skuld, skam och systematisk bestraffning.

De kallade sig för “bordet” – den innersta kretsen i Knutby Filadelfia. I den ingick tolv personer och Kristi Brud, Åsa Waldau. Den religiösa parallellen till den laguppställningen är säkerligen ingen slump.

“Bordets” uppgift var att hålla Åsa Waldau “i frid”. Enligt deras tro skulle hon gifta sig med Jesus och få “komma hem” – alltså dö. Exakt när Jesus skulle komma visste dock ingen så det gällde att ständigt vara beredd.

Hölls inte Åsa Waldau “i frid” kunde vad som helst hända. En av de utsatta kvinnorna vittnar om att hon var Åsa Waldaus betjänt i princip dygnet runt i flera år. I stort sett varje dag serverade hon henne frukost på sängen. Hon gav också massage och fixade med Åsa Waldaus hår och naglar. Hela tiden fick hon höra hur värdelös hon var och att hon inte skulle tänka själv. Var hon “fel” som det kallades, så fick hon stryk.

Enligt åtalet, som tar upp händelser från 2014 och framåt, har målsäganden blivit biten i ansiktet, huggen med en gaffel i handen, sparkad i magen och upprepade gånger fått sitt huvud dunkat i väggen. Av dessa handlingar har rätten valt att döma Åsa Waldau för de två sistnämnda. Åtalet om hugg med gaffel ogillas då det inte går att styrka. Bettet i ansiktet anser rätten har skett men det är inte fastställt när och brottet skulle därmed kunna vara preskriberat.

Vittnesmålen från de andra målsägandena är snarlika – alla handlar om en underdånighet till Åsa Waldau. Fick de stryk så var det mer synd om Åsa Waldau än om de själva. Även Åsa Waldau har haft den bilden. Hon har erkänt att visst våld har förekommit men menar att det handlade om att fördriva onda andar, vilket även målsäganden trott.

Men i dag har alltså Uppsala tingsrätt gjort en annan bedömning. Åsa Waldau är ensam ansvarig för det våld hon har utövat. “Hon har varit medveten om den hierarki som gällt och om uppfattningen att en protest mot henne varit detsamma som att protestera mot Gud,” skriver tingsrätten.

Sammanlagt döms Åsa Waldau för misshandel i åtta fall mot fem olika målsäganden. Straffet blir 120 timmars samhällstjänst och skadestånd.

Det längsta straffet får dock den före detta pastorn Urban Fält. Han döms till 160 timmars samhällstjänst för att sexuellt ha utnyttjat en 17-årig flicka i beroendeställning. Urban Fält har varit Åsa Waldaus närmaste man och i församlingen ansetts ha en nära relation till Gud. De sexuella handlingar han utförde med flickan skulle vara ett sätt att påskynda Jesus återförening med Åsa Waldau.

Den tredje pastorn som döms är Peter Gembäck. Han döms för ett fall av misshandel och ett fall av olaga tvång. Han straff blir lindrigare – villkorlig dom och dagsböter – delvis på grund av att han var den som gick till polisen och lade alla korten på bordet.

Domen mot de tre pastorerna är en plågsam läsning om en kristen sekt där människor hjärntvättats och satts i skräck. Den är också ett bevis på att människor under press är experter på att bevara hemligheter.

Pi-dagen 2020

Pi Day

Erinyerna – Furierna

Alekto den oeftergivliga, outtröttliga lever tillsammans med sina två systrar, Megära den avundsamma, fientliga och Tisifone mordhämnerskan, bodde i underjorden hos Erebos.

De uppstod ur Uranos blod och Jorden (Gaia) när Uranos kastrerades av Kronos. De har avbildats med vingar, ormar som hårslingor och med facklor och piskor i händerna. De har sin motsats i gracerna.

Erinyerna ◄klicklänkar ► Furierna

Corona del 4

Allt i bloggen om covid-19

Krisinformation.se

WHO

Folkhälsomyndigheten

Den som kommer på ett botemedel mot coronavirusangrepp, kommer att bli sjukligt förmögen men den som äger Corona-bryggeriet är nog sämre lottad.

Födelsedag 28K

Knutby 10:2 – Sammanfattning av sektmupparnas stolligheter

 SVT  ◄Klicklänkar► Åsas förklaring

“Det var roligt, det var mycket humor. Vi skrattade mycket, vi hade kul. Vi var ett jättehärligt gäng. Så jag var jättelycklig att jag fick flytta hit.” / Anonym, före detta församlingsmedlem

“Det vi såg då var att en liten församling växte. Det kom mycket goda musiker och sångare, vi kunde ha saker vi aldrig kunnat ha tidigare. Gospelkör, konserter, musikcaféer.“ / Kim Wincent, föreståndare i församlingen

“Man talade varmt till varandra. Det var kärleksuttryck, och det var kramar. Det fängslade, absolut.” / Daniel Bromander, före detta församlingsmedlem

“Känslan var att jag är i paradiset på jorden här. Det här är en fantastisk plats.“ / Peter Gembäck, tidigare pastor i församlingen

Anonyma före detta medlemmar berättar om läran att Åsa Waldau var Jesus fru

“Hon har gång på gång refererat till sig själv som bruden. Vi runt omkring ska förbereda Jesu ankomst. Om vi lever ett perfekt liv, om vi gör saker och ting klart, så blir jorden så pass bra så att Jesus kan komma tillbaka.“

“Församlingen var delad mitt itu, jag var med i den delen som var en del av hennes rike. Jag var med i hennes rike och skulle få vara nära henne i evighet. De andra kom till himlen, men det fanns olika nivåer där med. Vissa kom inte heller ens till himlen.“

“Vi som var runt omkring henne, framför allt de som var närmast, var ju tvungna att vara bäst. De skulle ju äta vid samma bord som Jesus. De skulle vara nära henne i himlen och vi andra skulle också få plats runt omkring. Hon pratade om vilka som skulle styra vissa världsdelar. De skulle få ansvar för olika saker i hennes rike.”

“Det var därför hon reste så mycket. Hon sa att Jesus ville visa henne världen, det rike som hon skulle få styra sedan. Hon måste ju vara van vid de olika kulturerna, hon måste ju ha sett saker och ting för att vara förberedd. Hon skulle ju styra över alla folk på jorden.“

“Det som utvecklades med åren var att hon blev den absolut högsta människan på jorden för oss, och då kan du tänka vad man gör för den människan.“

Anonyma före detta medlemmar berättar om Åsa Waldaus roll i den inre kretsen

“Det har varit ett väldigt skyddande av Åsa. Det har varit ett helvete i många många år. Det har inte folk vetat om i församlingen. Vi blev experter på att inte berätta någonting som kunde vara negativt mot henne.”

“Allt handlade om Åsa. Vi hade fått nåden att komma nära henne. Det handlade om att vi skulle dö bort från oss själva, våra egna personligheter, för att vi skulle kunna stå helt i hennes tjänst och för att hon skulle kunna komma in i himlen.“

”Det var därför vi blev så hårt tuktade, så att vi skulle få ordning på allt i våra liv. Så att hon inte skulle behöva hålla på med oss, utan ägna sig helt åt den hon skulle vara.”

“Hon var inte alls nöjd med mig som person. Jag gjorde inte vad hon sa i hemmet. Saker kom fram till henne. Systemet var uppbyggt så att de som var lite högre i hiearkin skulle tukta de som var ett steg längre ner. Det var ju ens vänner, men samtidigt så skulle man bli så tuktad hela tiden.”

“Jag fick åka från jobbet några gånger för att Åsa sa att jag höll på att försvinna ur hennes åsyn. Jag fick alltid höra att det var på grund av mig som Åsa mådde dåligt. För att mina böner var så svaga mot henne.”

– Hon sa att hon har makt att ta min röst ifrån mig.

Daniel och Cecilia Bromander, före detta medlemmar i församlingen

“Det var örfilar och jag blev dragen i håret. Det var ett sätt att skrämma upp oss. Ett sätt att få oss att göra rätt.”

“Åsa, hon utdelade örfilar titt som tätt. Man var lärd att man fick inte rygga tillbaka. Man fick inte skydda sig, för det var samma sak som att säga att hon gjorde fel. Åsa kunde inte göra fel, hon har alltid rätt. Behöver hon slå, då är det så illa att hon behöver slå.”

“Jag kommer ihåg att Åsa stod framför mig, tryckte upp mig mot väggen och de andra stod i en halvcirkel bakom. Då slog hon upprepade gånger över kinderna, det började komma blod ur näsan. Jag kommer inte ens ihåg vad hon sa, hon bara fortsatte slå.”

”När en grupp människor tittar på och inte säger ifrån, till exempel när man blir utskälld eller fysiska tilltag, och alla säger sitt ja. Då är det svårt att tänka att alla ni har fel, inte jag.”

– Jag har själv blivit slagen.

Henrik Grimborg, före detta medlem i församlingen

Anonyma före detta medlemmar berättar om den sociala underkastelsen

”Vi satt i kvinnogrupper och vi skulle lära oss hur man blir den bästa kvinnan på jorden. Vi skulle ödmjuka oss och skämmas för att vi var så fel.”

”Mot slutet kunde jag inte ta egna beslut om jag skulle vara hemma eller åka. Jag fick kolla av, ska jag vara hemma ikväll eller vem ska jag vara med. Jag kunde inte tänka själv. Jag fick fråga de andra kvinnorna som i sin tur frågade sina män eller min man.”

“Allt var styrt. Vi fick lära oss vilket sköljmedel vi skulle använda, hur man är som kvinna, vilket pålägg vi skulle ha, allt. Som Åsa var – så skulle vi vara. Så vi fick gå en vikkurs, lära oss hur man skulle stryka och vika, hänga lakan.“

“Vi hade möten och kvinnoträffar. De översta kvinnorna skulle få oss lägre ner att komma in i lydnaden. Vi skulle bekänna alla våra svagheter. Man blev ofta utskälld inför de andra om hur fruktansvärd man var. Ju mer utskälld man blev, desto mer fel gjorde man.”

– Jag var rädd att förlora barnen.

Anonym, före detta medlem i församlingen

Guldet

Anonyma före detta medlemmar berättar om gåvorna till Åsa Waldau

“Jag gav länge i kuvert, kontant, senare direkt in på bankkonto. Jag och min fru hade två inkomster, vi gav mellan 5.000 och 6.000 i månaden.“

“Jag vet att jag gett oerhört mycket gåvor till henne. Allt möjligt. Mycket guld och smycken. Blommor och presenter var jag tvungen att ha med mig varje gång.”

“När jag erkänt det, att hon var Kristi Brud, då blev det annorlunda. Jag hade handlat presenter till henne på second hand för jag tyckte om henne, och skickat grejer. Men då blev det: Nu kan ni inte längre köpa saker från second hand, nu måste ni köpa finare grejer. Ni kan inte handla vanliga smycken, nu är det guld som gäller. En drottning vill ju ha riktiga diamanter”.

“Det var ett sätt för henne att förstå vem hon var, att hon var viktig. Så hon behövde få gåvor, framför allt guld.”

”Hon hade flera hyllor med guld och i varje hylla satt det typ tio fack. Sedan hade hon flera smyckesskrin och massor av ringar. Hon har väldigt mycket guld. Jag tog ut fack för fack och tog kort, för alla tjejer som fanns hos henne skulle veta var alla smycken låg.”

– Då gav jag ungefär 1.000 kronor i månaden.

Anonym, före detta medlem i församlingen

Utanför nåden

Anonyma före detta medlemmar berättar om att vara “fel” och behöva tuktas

“Man var ju väldigt rädd för att göra fel. Det har stegrats enormt mycket de senaste åren. Det var en kulmen 2004 och så vart det lite lugnare, sedan har det bara blivit värre och värre. Det handlar mycket om att man var rädd för att göra fel. Det blev sådana enorma konsekvenser av det.“

“När man var fel skulle man ju komma rätt inför Gud och framförallt inför Åsa. Och jag vet att Åsa sa, när jag var fel, att 'hur tror du Gud ser på dig nu? När jag är arg på dig, hur tror du Jesus ser på dig?'“

”De sista två åren var allt fel. Jag blev aldrig förlåten. Jag gick ut i skogen och skrek, jag hade sådan ångest.”

“Man fick inte vara med, total sågning av mig som person med ord: Du är fruktansvärd, du är oren, om du gör ett enda fel. Man var utanför nåden. Om man gör ett enda fel, då var det kört."

“Hon fick aldrig ordning på mig. Hon var tvungen att se till någon skulle tukta mig dygnet runt, få ordning på mig för att jag skulle komma rätt. Det höll på att bli kört för mig, jag höll på att komma till helvetet.”

– Till slut fick jag inte gå in i vårt hus.

Anonym, före detta medlem i församlingen

Före detta medlemmar och ledare berättar om ansvaret för kulturen i församlingen

”Det var ett system där vi skulle korrigera varandra, vi har alla varit både offer och förövare. Det är det som gör det så svårt att prata om det här idag. Vi har alla dåligt samvete över vad vi själva gjort. Jag skulle vilja be alla om förlåt, samtidigt är det svårt att minnas allt man sagt och gjort, det flyter ihop. Jag var så rädd att själv bli fel.” / Anonym, före detta församlingsmedlem

”Jag kan inte se mig själv i ögonen och säga att jag var tvingad till precis allting. Jag har trott så här. Men det är klart att vi har ett stort ansvar. Jag i alla fall, för min egen del, vill se det där. Jag vill se att jag själv faktiskt har valt att uppmuntra det här.” / Patrik Waldau, tidigare gift med Åsa Waldau och medlem i församlingen

”Jag blev slagen av andra ledare för att jag var fel. De var mina vänner. Samtidigt, när det hände, visste jag att jag hade gjort precis samma sak om det var jag som var rätt och de som var fel. Det var så det var.” / Anonym, före detta församlingsmedlem

”Alla har ett ansvar. Jag har ett ansvar. Och jag visste inte vad jag skulle göra mer än att bryta upp och försvinna ur deras liv. Det var så jag såg på det, jag skulle kunna be om förlåtelse för resten av livet för det jag har gjort personligt mot enskilda människor, men det är klart jag har ett ansvar och mitt ansvar var ju att inte bli lurad. Jag bekräftar att det blev missförhållanden, men vi trodde att det var för det bästa och det är det jag är så ledsen över att människor inte kan stå för i dag.” / Åsa Waldau, tidigare pastor i församlingen

”Det är klart vi upphöjde och vi gjorde det intensivt. Det är klart att vi upphöjde och jag står för det till 100 procent, för jag hade inget val, det fanns inget val.” / Anonym, före detta församlingsmedlem

– Jag har haft fel, jag är ledsen för det.

Patrik Waldau, tidigare gift med Åsa Waldau och medlem i församlingen

– Jag trodde att jag skulle stå där och vara deras svar.

Åsa Waldau, tidigare pastor i församlingen

Den 5 februari informerades Åsa Waldau i detalj om kritiken som framförts mot henne. Hon meddelade då genom sin advokat att hon inte kunde ge någon kommentar. Uppdrag granskning har dessutom vid ett flertal tillfällen, utan framgång, erbjudit henne möjligheten att kommentera kritiken i intervjuform. När vårt team sökte upp henne svarade hon sedan på de anklagelser som riktats mot henne, bland annat om misshandel och att ha tagit emot gåvor från andra medlemmar. Du kan se delar av den intervjun i klippet nedan.

Slutet

Anonyma före detta medlemmar berättar om när församlingen rasade samman

“Först kom en lättnad. Sedan kom ilska, besvikelse och sorg. En sorg över alla år som gått. Hur man har agerat, vad man trodde på. Hur kunde man vara så dum?”

“Det är väldigt skrämmande vad en människa kan drivas till, till vad som är så emot ens grundprinciper från början. Men under så lång tid kan man drivas till vansinnigheter.“

“Jag har gått och lyssnat på det här, nickat till det här och känt 'wow, är det så det är'. Samtidigt har jag haft ett vanligt jobb. Det är så skumt när man får distans till det.”

”Det kan man tycka, att vi var dumma och svaga idioter som gick med på det där. Men ja, det var så hårt. Och när man blir så pressad också under så lång tid, så blir man ju till slut någon form av kärl som man kan fylla med vad som helst nästan. Det är skrämmande.”

“Jag har förlorat 20 år av mitt liv.”

– Människors liv har blivit mer eller mindre förstörda.

Kim Wincent, nuvarande föreståndare i församlingen