Ensamkommande del 12

Det kom 36000 unga män från Afghanistan 2015. En stor del av dem kallades ensamkommande barn vilket framkallade berättigat löje utanför regeringen och nyhetsredaktionerna.

Normalt kallas oväntade kostnader för oroväckande när det handlar om miljarder men när det gäller de unga männen från Afghanistan mörkades kostnaderna av politiker och nyhetsredaktörer.

Det handlar om mer än 50 miljarder kronor!

Bilderna i tidigare inlägg talar för sig själva.

Kalkyl

Ensamkommande del 11

Det är mycket märkligt att begreppet ensamkommande inte granskas av grävande journalister men kanske beror det på att ämnet är tabubelagt för att det är politiskt inkorrekt.

Märkligt är det i alla fall eftersom det handlar om ofattbart stora summor för en grupp unga män från Afghanistan och Iran.

Kostnadssammanställningen till höger i bilden kan jag inte verifiera men den verkar orimligt korrekt och ska ställas i relation till statens totala budget.

Källa

Batikhäxor

Allt om gruppen i bloggen

När de kom kallades de ensamkommande barn vilket snabbt fick ett löjets skimmer över sig.

Migration

Det införs ett undantag för särskilt ömmande omständigheter i migrationslagstiftningen. Tillfälliga uppehållstillstånd blir huvudregel och försörjningskraven stramas upp för anhöriginvandring. Det är några punkter i det nya regelverk som regeringen föreslår.

Regeringen kallade på torsdagen med kort varsel till pressträff om den framtida migrationspolitiken. Pressträffen hölls av justitieminister Morgan Johansson (S) och nya språkröret Märta Stenevi (MP) som är jämställdhetsminister med ansvar även för bostäder, segregation och diskriminering.

– Min bedömning är att det här förslaget här förutsättningar att passera genom riksdagen, säger Morgan Johansson.

En huvudpunkt är att tillfälliga uppehållstillstånd blir huvudregel, vilket har gällt även under den tillfälliga lagen. Förslaget till ny lag innehåller också en särskild prövning för den som ansöker om permanent uppehållstillstånd. Det handlar om egen försörjning, kunskaper i svenska och samhällskunskap samt vandel.

Ett beslut måste tas innan sommaren om ett mer långsiktigt regelverk för migrationen. Den tillfälliga lag som infördes efter den stora flyktingvågen 2015, och innebar en kraftig åtstramning, löper ut i juli.

På senare tid har debatten kretsat mycket kring frågan om en humanitär skyddsgrund. Det handlar om en säkerhetsventil för dem som saknar skyddsskäl men av humanitära skäl ändå bör ges uppehållstillstånd, exempelvis för att man hunnit skaffa sig en stark personlig anknytning till Sverige.

Liberalernas Nyamko Sabuni har hotat med att hennes parti kan lämna Januariavtalet om regeringen går vidare med den utformning som varit ute på remiss. Bland andra Migrationsverket varnade för att skyddsgrunden inte var tillräckligt precist formulerad utan öppnade för rättsosäkerhet.

Morgan Johansson uppger att regeringen har varit i kontakt med Liberalerna under beredningen. Han gör bedömningen att förslaget i sin nuvarande utformning tar hänsyn till Liberalernas invändningar. Särskilt pekar han på att säkerhetsventilen endast ska gälla dem som befinner sig i Sverige legalt.

Miljöpartiet har slagits hårt för att få med en humanitär skyddsgrund som inte är alltför snäv. Språkröret Märta Stenevi betonar att detta också ger en ny chans för de ensamkommande flyktingungdomarna

– Jag är inte minst glad för att vi nu får en möjlighet för dem som har omfattats av gymnasielagen, som är här legalt men också har lagakraftvunna beslut emot sig, att de ska kunna få sin sak prövad mot den humanitära skyddsgrunden, säger Märta Stenevi.

Försöken att lösa frågan i en parlamentarisk kommitté med alla riksdagspartierna havererade i somras. Istället för bred enighet blev resultatet 26 förslag med olika majoriteter. Endast Socialdemokraterna stod bakom alla 26. Miljöpartiet ställde sig bara bakom tre av dem.

Innan förslagen gick på remiss gick Socialdemokraterna Miljöpartiet till mötes med några lättnader som gällde bland annat den humanitära skyddsgrunden och gymnasielagen för ensamkommande flyktingungdomar.

Regeringen presenterar ny migrationsöverenskommelse

På torsdagen gav regeringen besked om den framtida migrationspolitiken.

– Vi går över till tidsbegränsade uppehållstillstånd som huvudregel, säger justitie- och migrationsminister Morgan Johansson (S) vid en pressträff.

Vid pressträffen gav regeringen besked om de förslag till nya migrationslagar som nu ska granskas av Lagrådet.

Syftet med den nya lagstiftningen är att få till en bättre balans mellan rättigheter och skyldigheter, säger Märta Stenevi (MP).

– Jag är väldigt glad att vi kan lägga fram den här migrationslagstiftningen.

Ny huvudregel

Sedan presenterade Morgan Johansson de nya lagförslagen, som han menar kommer att göra att Sverige ligger i linje med andra EU-länder.

– Vi går över till tidsbegränsade uppehållstillstånd som huvudregel.

För den som har flyktingstatus kommer uppehållstillstånden gälla för tre år. Efter det kan man ansöka om permanent uppehållstillstånd.

Försörjningskraven för anhöriginvandring behålls, vilket innebär att du måste ha en bostad och en inkomst som lever upp till kraven.

”Rimligt krav”

För att få permanent uppehållstillstånd ska man kunna försörja sig själv. Det ska krävs också krävas grundläggande kunskaper i svenska och samhällskunskap.

-  Det är ett rimligt krav att ställa, säger Morgan Johansson.

Det ska också göras en vandelsprövning, där man bland annan tar hänsyn till om den som söker har begått något brott.

Märta Stenevi gick sedan igenom de kompletterande förslagen och sa att man kommit överens om en humanitär grund. Där föreslås att man ska kunna ge tillfälliga uppehållstånd till barn och vuxna när det finns särskilt ömmande omständigheter.

– Det här är en undantagsbestämmelse och personer som befinner sig här illegalt omfattas inte av bestämmelsen, säger Märta Stenevi.

Ensamkommande som omfattas av den så kallade gymnasielagen ska kunna prövas enligt den humanitära skyddsgrunden.

Migration – Elefanten i rummet

Det har gått så långt nu så att nästan all debatt om migration resulterar i "klapp på ryggen" eller "Är du rasist?" från de politiskt korrekta.

Att hanteringen av de så kallade ensamkommande barnen kostade cirka 26 miljarder (26.000.000.000) kronor bara det första året förträngs nästan hysteriskt. Vad det har kostat till idag vill ingen veta.

Det kan bli farligt verklighetsfrånvänt att tycka tvärtemot bara för att Sverigedemokraterna har en åsikt. Migration utan integration kan faktiskt leda till frustration. Utanförskap och arbetslöshet kan få enskilda att bli farliga. Blunda inte för sambanden bara för att SD ser dem, Löfven!

Efter den förfärliga händelsen i Vetlanda häromdagen skrev SD på Twitter att Sverige behöver ett totalstopp för invandring (4/3). Det fick statsminister Stefan Löfven (S) att reagera med: ”Att Sverigedemokraterna är ute och spekulerar, det får stå för dem”, apropå en fråga från TT (Expressen 5/3). ”Sedan är det här inte en migrationsfråga som Sverigedemokraterna vill göra det till.”

Nog har han rätt i att en enskild persons agerande får stå för honom, att det är mannen som högg som ska beskyllas för gärningen. Jag förstår också att man kan reagera på att SD så ofta ser invandringen som roten till allt ont. Men seriösa politiker behöver även kunna se samband. Insikt är första steget till förbättring.

Tyvärr tycks många tvärtom vilja tona ner, släta över och inte vilja se.

När Aftonbladets Peder Kadhammar besökte Vetlanda träffade han Åselotte Andersson, enhetschefen för integration i kommunen. ”Det flesta går det bra för”, berättade hon. ”På det stora hela har invandringen inte varit något bekymmer” (5/3). Hon fortsatte: ”Världen har kommit hit. Det är berikande” och menade att hon hade ”svårt att se att vi har förlorat på invandringen.”

Kadhammar konstaterade att Vetlanda kanske till och med är lite mer framgångsrikt än resten av landet. Arbetslösheten är bara tre procent. Via etableringsersättningen hade mycket av invandringen blivit en vinst för kommunen, och att ”de flesta flyktingar är i produktiv ålder och bidrar till samhället” borde tas med i beräkningen.

Men faktum är att arbetslösheten bland utrikes födda i Vetlanda är hög och stigande; i januari var den 22 procent. Skillnaden mellan utlandsfödda och hela befolkningen var 14,4 procentenheter. Jämfört med resten av landet var arbetslösheten bland utlandsfödda högre. Hur produktiva flyktingarna är om arbetslösheten i gruppen är så hög kan ifrågasättas.

Dessutom är man inte automatiskt fullt sysselsatt eller självförsörjande bara för att man inte är arbetslös. I den positiva statistiken kan en person hamna även om hen får lön av skattebetalarna via olika subventionerade jobb, eller bara jobbar lite grand.

Och att staten betalar kommuner under ett par år för mottagande betyder fortfarande att det är skattebetalarna som står för notan. Det kan alltså inte kallas för ”vinst”, som Kadhammar beskrev det.

För ett år sedan konstaterades att kommunerna betalar ut mer och mer ekonomisk hjälp (SKR 7/2 -20). Det var främst biståndet till nyanlända som lämnat etableringsprogrammet som hade ökat. ”Vi ser också att många är aktuella i försörjningsstödet väldigt länge”, kommenterade Leif Klingensjö, sektionschef vid SKR (Ekot 7/2 -20).

Andel bidragsförsörjda i Vetlanda var år 2019 13,9, jämfört med snittet i landet på 12,7, enligt Ekonomifakta. Utbetalningarna för socialbidrag till utrikesfödda gick från 984 000 till 1 494 000 mellan 2015 och 2021 (Socialstyrelsen).

Skattesatsen i kommunen är 33,77 jämfört med snittet om 32,27. I en artikel i Vetlanda-Posten uttryckte politiker att kommunens olika utmaningar kan göra att man behöver höja skatten ytterligare framöver (2/3).

Jag tycker personligen att det är berikande med nya kulturer och att möta människor som kommer från andra länder. Men invandringens betydelse för Sverige är bredare än att det är kul att resa och träffa folk. Det måste man våga se.

Om makthavare har en alltför trallande inställning kan vi tyvärr landa i ett läge där invandringen fortsätter att vara kostsam. Det skrämmer därför hur en tjänsteman i kommunen försöker få migrationen att framstå som enbart superduper. Det är allvarligt när en statsminister är så rädd för att låta som SD att han blundar.

Även om många migranter klarar sig väl är invandringen även ett bekymmer, och att inse det är sunt. Vem kan på allvar vinna på att vi förskönar sådant som utanförskap, arbetslöshet och bidragsberoende?

Önsketänkande sätter inte mat på bordet.

TEXT: CAROLIN DAHLMAN Krönikör i Bulletin carolin@bulletin.nu





Efter nästa val är det sannolikt att Sveriges statsminister heter Ulf Kristersson. Även om inte det händer kommer Moderaternas migrationspolitik att påverka Sveriges framtida politik på området. Det kan ske inom ramen för en borgerlig regering men också i blocköverskrivande förhandlingar med Socialdemokraterna.

Så vad får vi med Moderaternas migrationspolitik?

Ledordet i Moderaternas migrationspolitiska program är att politiken ska vara "genomtänkt och långsiktigt hållbar". Det är positivt. Länge har politiken varit den rakt motsatta. Temporära lösningar och en avsaknad av långsiktig förutsägbarhet i mottagandet. Följden har blivit segregationsproblem och överbelastade kommuner.

Men trots att Moderaterna har förstått problemen med den nuvarande politiken verkar något ha gått snett när partiet funderade över hur en alternativ politik ska genomföras i praktiken. Moderaterna vill ersätta dagens asylsystem med ett "EU-gemensamt kvotflyktingsystem, med asylprövning utanför EU:s gräns där människor i störst behov av skydd beviljas uppehållstillstånd och en säker resväg in i Europa".

I teorin låter det som en rimlig ordning. Men Moderaterna glömmer att samtliga försök på EU-nivå att enas om kvoter har misslyckats.

Olika länder har olika förutsättningar och inrikespolitiska möjligheter att få igenom en eller annan migrationspolitik. Hur ska Portugals socialdemokratiska regering kunna komma överens med Ungerns nationalkonservativa om en inrikespolitisk angelägenhet av detta slag?

Svensk migrationspolitik har byggt på den lite märkliga utgångspunkten att mängden människor man tar emot aldrig kan eller bör regleras i Sverige. Det har motiverats med hänvisning till humanitära skäl eller att det går emot internationella avtal som Sverige har tecknat. I stället har man, via omvägar, reglerat mottagandet via skärpta försörjningskrav.

Oviljan att ställa upp årligen politiskt, och därmed demokratiskt, överenskomna volymmål har skapat ett lapptäcke av undantagsregler och tillfälliga gränskontroller. Behovet av ett från år till år förutsägbart och för väljarna begripligt system är stort.

Eftersom den svenska staten och i förlängningen kommunerna har ett mottagandeansvar är det fullt rimligt att en svensk regering lägger fram en plan för kapaciteten som sedan diskuteras och beslutas i riksdagen. Förfarandet är varken ovanligt eller märkligt. Kanada har gjort precis så i flera decennier. Det kan till viss del förklara varför man inte har en infekterad migrationsdebatt där.

Det som utmärker Kanadas migrationspolitik är att regeringen från år till år avgör kvoten för de olika migrantkategorierna. Under åren 2021-2023 har parlamentet beslutat om ett totalmottagande på omkring 400 000 personer årligen. Av dessa kommer 100 000 årligen bestå av arbetskraftsmigranter. Därefter finns ett par specialkvoter där enskilda provinser har möjlighet att besluta om extra mottagandekvoter. Därutöver finns en rad olika kvoter för flyktingar som fördelas via FN:s flyktingorgan UNHCR, samt anhöriginvandrare.

Systemet är både humanitärt rimligt, anpassat till provinsernas mottagandekapacitet och inte minst är det demokratiskt legitimt eftersom det är politiskt framförhandlat.

Att på EU-nivå besluta om en liknande välavvägd och för lokala villkor anpassad migrantmottagning är otänkbart. Det borde Moderaterna också inse.

Det finns i Sverige en stor opinion för ett långsiktigt fungerande, förutsägbart och samtidigt humanitärt system. Moderaterna har stort stöd för sin linje. Svenskarna är inte uppdelade i ett läger som önskar fri invandring och ett som vill se invandringsstopp.

Det finns en gyllene mittpunkt som gör upp med tidigare års oförutsägbara och fullkomligt orättvisa system, som premierade de som hade ork, pengar och kontakter nog att företa den långa och farliga resan till Sverige. Det finns en annan väg att gå. Det har Moderaterna insett. Nu fattas bara att de vågar stå för ett realistiskt alternativ och skippar villfarelsen att EU kan trolla fram lösningarna.

Ensamkommande Del 10

Moderaterna rasar mot förslag om ensamkommande

Regeringen vill lätta på kraven på ensamkommande vad gäller uppehållstillstånd, genom tillfälliga ändringar i gymnasielagen.

Ensamkommande unga som studerar ska få ett år på sig att hitta arbete efter studier, från i sommar. Nu gäller sex månader. De ska också få räkna in studiemedel på halvtid som försörjning.

Regeringen föreslår också att så kallade anställningar med yrkesintroduktion ska kunna ge rätt till permanent uppehållstillstånd.

”Regeringen smular steg för steg sönder den reglerade invandringen och det förslag Socialdemokraterna stod bakom i migrationskommittén”, säger Maria Malmer Stenergard, Moderaternas migrationspolitiska talesperson och ordförande i riksdagens socialförsäkringsutskott.

Regeringen motiverar förslagen, som ska vara tillfälliga lättnader i gymnasielagen, med att läget på arbetsmarknaden har blivit kärvare under pandemin och att det därmed är svårare att hitta arbete.

TT: Är det inte rimligt att lätta på kraven med anledning av pandemin?
”Nej, det finns ingen rimlighet i det. Vi kan inte anpassa invandringslagstiftningen efter pandemin eller ekonomin”, anser Maria Malmer och hävdar att det heller inte är rimligt gentemot de ensamkommande.

De behandlas i en mening riktigt illa, påtalar hon.

”Gång på gång har man (regeringen) tänt ett hopp som bara leder till, i många fall, en lång utdragen utvisning eftersom de ändå inte klarar att leva upp till kraven.”

Detaljerna i övrigt är inte kända i förslaget eftersom regeringen hittills endast har skickat ut ett kortfattat pressmeddelande, sent på tisdagskvällen. Promemorian som regeringen uppger har skickats ut på remiss finns ännu inte tillgänglig på regeringens hemsida.

Migrationsminister Morgan Johansson (S) aviserade förslagen redan i början av oktober, men sade då också att förslagen skulle finnas klara att skicka ut på remiss inom kort.

Moderaterna är mycket kritiska även till hanteringen av förslagen. Regeringen har utlovat en proposition i frågan senast den 8 april. Det är två månader dit, vilket innebär att regeringen omöjligen kommer att kunna leva upp till grundlagen om hur förslag ska beredas och att berörda måste ha rimlig tid att studera det och komma med synpunkter.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 20 juli 2021 och gälla till utgången av juni 2023.

Från 2018

Nya lagförslaget ger dem rätt att stanna • Expressen har undersökt: Vad vet vi om de 9000 afghanerna?

De 9 000 afghanerna – vilka är de egentligen?

9 000 unga afghaner har blivit en av valrörelsens mest laddade frågor.

Regeringens nya lagförslag om ensamkommande ger dem rätt att stanna i Sverige, trots att de saknar skyddsskäl.

Men vilka är de? Vad vet vi om dem?

Expressens granskning visar bland annat:

• 99,4 procent är män.

• 49 procent har själva uppgett att de bott i Iran i minst ett år innan de kom till Sverige. I snitt uppgav dessa personer att de bott i Iran i 10 år.

• 2 procent av dem som uppgav att de bott i Iran säger att de någon gång rekryterats av den iranska krigsmakten till kriget i Syrien.

• 78 procent har fått sin ålder uppskriven av Migrationsverket.

Lagförslaget om de 9 000 ensamkommande är det hetaste debattämnet i svensk politik just nu.

Den ena sidan talar om vuxna män som borde skickas tillbaka till Afghanistan. Den andra vädjar om medmänsklighet, och beskriver hur Sverige sänder unga afghaner i döden.

Frågan kompliceras ytterligare av att många av afghanerna har levt hela eller delar av sina liv som flyktingar i Iran, men att deras skyddsskäl ändå prövas mot Afghanistan.

LAGFÖRSLAGET SPLITTRAR ALLIANSEN

Lagförslaget går rakt emot Socialdemokraternas nya, strama migrationslinje, och lades fram efter att Miljöpartiet hotat lämna regeringen. Samtidigt har Centerpartiet sagt att de kommer rösta för förslaget, och har därmed för första gången öppet splittrat alliansen.

Åsikterna är många – men vad vet vi egentligen om den grupp som lagförslaget handlar om?

DE OMFATTAS AV NYA LAGFÖRSLAGET

• För att omfattas av det nya lagförslaget ska man ha fått vänta minst 15 månader på beslut från Migrationsverket, och under den tiden hunnit fylla 18 år.

• Man ska ha sökt asyl före den 25 november 2015, då den tillfälliga asyllagen utlystes, och fått sin prövning efter den 22 juni 2016, då den tillfälliga lagen trädde i kraft.

• Regeringen beräknar att ungefär 9 000 personer uppfyller kriterierna, varav de flesta är från Afghanistan. Ingen vet dock exakt hur många som kommer att omfattas av lagen. Enligt Migrationsverkets statistikenhet kommer 97 procent av de berörda från Afghanistan, men detta går heller inte att veta helt säkert.

• För begriplighetens skull har vi valt att hänvisa till gruppen som de ”9 000 ensamkommande afghanerna”. I alla våra räkneexempel utgår vi från att förslaget rör 9 000 afghanska medborgare, men reserverar oss för att en liten andel kan vara av annan nationalitet, och att förslaget kan komma att beröra både fler eller färre än 9 000 – förmodligen något färre.

Expressen har genomfört den största undersökningen hittills av de 9 000 ensamkommande afghanerna.

• 78 procent fick åldern uppskriven till 18 år av Migrationsverket vid beslutstillfället.

• 0 procent hade giltiga ID-handlingar när de sökte asyl.

• 99,4 procent är män.

• 49 procent har själva uppgett att de bott i Iran i minst ett år innan de kom till Sverige. I snitt uppgav dessa personer att de bott i Iran i 10 år.

• 5 procent har själva uppgett att de bott i Pakistan i minst ett år innan de kom till Sverige. I snitt uppgav dessa personer att de bott i Pakistan i 13 år.

• Av hela urvalsgruppen uppgav 13,5 procent att de var födda i och hade bott hela livet i antingen Iran eller Pakistan.

I augusti 2017 samlades omkring tusen afghaner på Medborgarplatsen i Stockholm för att protstera mot utvisningarna. Foto: Christoffer Hjalmarsson

SÅ GJORDE VI GRANSKNINGEN

• Vi bad Migrationsverket ta fram en lista över alla de beslut som omfattas av det nya lagförslaget. Eftersom lagen aldrig tillämpats, och kriterierna för vem som omfattas är komplicerade, finns ingen exakt siffra på hur många som kommer att beröras.

• För perioden 1 januari till och med 24 november 2015 hittade vi totalt 8 357 relevanta beslut, och av dem är 8 100 afghanska medborgare (för att undvika förvirring skriver vi i artikeln att gruppen ensamkommande är 9 000 och att samtliga kommer från Afghanistan).

• Dessa 8 100 beslut är grunden till vår undersökning. Med hjälp Dan Hedlin, professor i statistik vid Stockholms Universitet, gjorde vi ett systematiskt urval om fem procent av de 8 100 besluten. Vi bad Migrationsverket välja exakt var 20:e relevant beslut, och fick fram totalt 402 beslut.

– Det här är ett systematiskt urval med goda egenskaper. Urvalet är draget systematiskt över kalendertid, säger Dan Hedlin.

• Av dessa 402 beslut var 20 stycken för personer som bedömts uppenbart vuxna vid anländandet. Eftersom dessa personer i de allra flesta fall inte omfattas av lagförslaget plockade vi bort dem ur urvalet.

• Kvar blev då 386 beslut, och av dem fick vi våra resultat. Samtliga procentsatser är giltiga för hela gruppen om 8 100 asylbeslut, med en verifierad felmarginal på högst ±5. Felmarginalen är även verifierad för målpopulationen 9 000, vilket är den siffra vi använder i artikeln.

46 PROCENT LEVDE I AFGHANISTAN INNAN DE KOM TILL SVERIGE

• 46 procent har själva uppgett att de levt i Afghanistan innan de kom till Sverige. Av dessa bedömdes 2,6 procentenheter som inte trovärdiga i beskrivningen av sin hemvist.

• 21 procent av dem som uppgav att de bott minst ett år i Iran uppgav att de någon gång deporterats till Afghanistan.

• 2 procent av dem som uppgav att de bott minst ett år i Iran uppgav att de någon gång rekryterats till kriget i Syrien, men eftersom den här procentsatsen är så låg och baseras på ett så litet antal beslut, är den här siffran inte lika statistiskt tillförlitlig som övriga poster.

Regeringen hävdar att de 9 000 ensamkommande hade haft större chans att få stanna i Sverige om Migrationsverkets handläggningstider varit normala. De hade då inte hunnit fylla 18 år i väntan på beslut, och hade därför prövats som barn i stället för som vuxna.

Men stämmer det?

Expressens granskning visar att 78 procent av de 9 000 ensamkommande fick sin ålder uppskriven till 18 år av Migrationsverket vid beslutstillfället.

Så – har dessa personer verkligen fyllt 18 år i väntan på beslut, som regeringen säger att de gjort? Vad innebär det egentligen att få sin ålder ”uppskriven”?

"När man som minderårig kommer och söker asyl så registrerar vi det födelsedatum som den sökande uppger – om det inte är ”uppenbart för alla och envar” att personen är vuxen", säger Anna Lindblad, jurist och rättslig expert på Migrationsverket.

Anna Lindblad är jurist och rättslig expert på Migrationsverket. Hon har bland annat representerat verket i en process i Migrationsöverdomstolen, vars utfall blev prejudicerande för hur man gör åldersbedömningar.

– När man som minderårig kommer och söker asyl så registrerar vi det födelsedatum som den sökande uppger – om det inte är ”uppenbart för alla och envar” att personen är vuxen, säger Anna Lindblad.

DE UPPENBART VUXNA SORTERAS BORT

Allra först görs alltså en enklare åldersbedömning. Här sorterar man bara bort dem som är uppenbart vuxna. Dessa personer omfattas inte av det nya lagförslaget, så de 9 000 har i alla fall inte bedömts vara uppenbart vuxna – så mycket vet vi.

Men ungefär 7 000 av de 9 000 har fått åldern ”uppskriven” till 18 år vid beslutstillfället, visar vår undersökning.

Här kan det bli förvirrande, menar Anna Lindblad:

– Det som är svårt att greppa ibland är att vi använder oss av konstruerade födelsedatum. När vi fattar beslut om en ensamkommande som inte gjort sin ålder sannolik så sätter vi 18-årsdagen till beslutsdatumet, säger hon.

Ett exempel: en ensamkommande som inte lyckats visa att han är under 18 år, och som får sitt beslut från Migrationsverket den 1 juni 2018, kommer då att registreras med den 1 juni 2000 som födelsedatum. På så vis blir hans registrerade 18-årsdag samma som beslutsdatumet – och han prövas som vuxen.

Att man fått åldern uppskriven till 18 år har alltså ingenting med en persons faktiska ålder att göra – det betyder bara en sak: att man inte lyckats ”göra sannolikt” att man är under 18.

HUR MAN GÖR SIN ÅLDER SANNOLIK

• Asylsökande som saknar pass eller annan giltig ID-handling måste använda annan typ av bevisning för att göra sin ålder sannolik. Den bevisningen kan delas in i tre olika kategorier:

1. SKRIFTLIGA HANDLINGAR

En skriftlig handling kan vara ett enklare ID-kort som saknar giltighet i Sverige, men det kan också vara exempelvis ett betygsdokument, ett vaccinationskort eller en födelseattest.

2. MUNTLIGA UPPGIFTER

Muntlig bevisning är den sökandes egna berättelser och uppgifter om sin ålder. Det kan exempelvis vara minnen av en viss födelsedag eller en världshändelse, som kan kopplas ihop med en viss ålder eller fas i livet.

3. MEDICINSK ÅLDERSBEDÖMNING

En så kallad medicinsk ålderbedömning erbjuds alla asylsökande som inte lyckats göra sin ålder sannolik med hjälp av skriftliga och muntliga uppgifter. Bedömningen görs av Rättsmedicinalverket, och resulterar i en sannolikhetshalt för att den sökande är över eller under 18 år.

De som berörs av lagförslaget fick vänta i snitt 23 månader på beslut från Migrationsverket, alltså i snitt åtta månader längre än lagförslagets gräns på 15 månader. Foto: Samuel Unéus

Av de 9 000 ensamkommande fick ungefär 7 000 åldern uppskriven till 18 år vid beslutstillfället. De kan i praktiken fortfarande vara under 18 år i dag, men de kan även ha varit över 18 år redan när de kom till Sverige.

Det var inte på grund av att de faktiskt fyllt 18 år som dessa personer prövades som vuxna, utan för att de inte lyckades ”göra sannolikt” att de var barn.

SPELADE HANDLÄGGNINGSTIDERNA NÅGON ROLL?

Frågan är då – hade dessa 7 000 personer haft större chans att göra sannolikt att de var under 18 år om Migrationsverket varit snabbare?

De som berörs av lagförslaget fick vänta i snitt 23 månader på beslut från Migrationsverket – alltså i snitt åtta månader längre än lagförslagets gräns på 15 månader.

Så – hade dessa 7 000 personer haft större chans att visa att de var under 18 år om de fått sin prövning åtta månader tidigare, eller hade de ändå fått åldern uppskriven till 18 år? För det betyder i så fall att de ändå hade prövats som vuxna – och ändå hade utvisats.

Med andra ord: stämmer regeringens påstående om att de 9 000 ensamkommande har fått en orättvis prövning på grund av långa handläggningstider?

HADE SANNOLIKT FÅTT AVSLAG ÄVEN TIDIGARE

Enligt Anna Lindblad är det en fråga som är svår att svara på i generella termer:

– Det här är personer som inte kunnat göra sin ålder sannolik, så det är inte säkert att de hade fått bifall om vi hade gjort bedömningen tidigare, säger hon.

Är det sannolikt att de hade fått avslag även om ni gjort bedömningen tidigare?

– Ja, det är nog en hög sannolikhet att det hade blivit så.

Finns det något tänkbart scenario där de hade kunnat göra sin underårighet sannolik åtta månader tidigare?

– Hade vi gjort bedömningen två år tidigare hade det kanske haft betydelse. Men nej, de hade inte enklare kunnat uppfylla sin bevisbörda åtta månader tidigare, säger Anna Lindblad.

Protesterna mot utvisningarna började på Mynttorget i Gamla Stan den 6 augusti 2017, men flyttades sedan till Medborgarplatsen i Stockholm. Foto: Christoffer Hjalmarsson

"ENSTAKA UNDANTAG – MEN SÅDANA FALL ÄR OVANLIGA"

Flera dagar efter intervjutillfället återkommer Anna Lindblad, efter att ha funderat ytterligare på frågan. Hon utvecklar sitt svar så här:

– Om det under hela ärendets gång är samma uppgifter som ligger till grund för vårt beslut, så skulle den sökande inte ha kunnat göra sin ålder sannolik tidigare under asylprocessen heller. Sedan kan det såklart förekomma enstaka undantag av olika slag, men sådana fall är ovanliga, säger Anna Lindblad.

Kirsi Laakso Utvik är chefsrådman vid Migrationsdomstolen i Stockholm. Hon kan inte heller säkert svara på om kortare handläggningstider faktiskt hade hjälpt de 7 000 som fått sin ålder uppskriven av Migrationsverket.

Hade det spelat någon roll om prövningen skett exempelvis åtta månader tidigare?

(Lång tystnad)

– Oj, jag kan faktiskt inte svara på det.

Hade man kunnat komma med bättre skriftlig bevisning för att man var under 18 år om prövningen skett tidigare?

– Nej, det skulle man ju inte.

Hade man kunnat komma med bättre muntlig bevisning för att man var under 18 år om prövningen skett tidigare?

– Nej, det lär ju inte ha påverkats av handläggningstiden på något sätt.

Det är alltså långt ifrån säkert att kortare handläggningstider hos Migrationsverket hade resulterat i bättre chanser till uppehållstillstånd för de 9 000 ensamkommande afghanerna – framförallt inte för de 7 000 som fått åldern uppskriven.

DE RESTERANDE 2 000 ENSAMKOMMANDE

• I vår undersökning har vi tittat närmare på omständigheterna för de 7 000 ensamkommande som fått åldern uppskriven. Så hur såg det för resterande 2 000?

• Gemensamt för dessa personer är att de enligt egen uppgift hunnit fylla 18 år i väntan på asylbeslut. I de allra flesta fall har inte heller dessa personer kunnat göra sin ålder sannolik, men eftersom de själva sagt att de hunnit fylla 18 år har Migrationsverket inte sett någon anledning att närmare utreda deras ålder.

• Det är fullt möjligt att även dessa 2 000 ensamkommande hade fått åldern uppskriven om prövningen skett före den uppgivna 18-årsdagen. Det är dock omöjligt att ta reda på i efterhand.

"Det finns ingen metod som kan fastställa en biologisk ålder. Det är sannolikheten man laborerar med, inte den exakta åldern", säger Kirsi Laakso Utvik på Migrationsdomstolen i Stockholm. Foto: Privat

"DET FINNS INGEN METOD SOM KAN FASTSTÄLLA BIOLOGISK ÅLDER"

Den som inte lyckas göra sin ålder sannolik med skriftliga eller muntliga uppgifter erbjuds att genomgå en medicinsk ålderbedömning.

– Det finns ingen metod som kan fastställa en biologisk ålder. Det är sannolikheten man laborerar med, inte den exakta åldern, säger Kirsi Laakso Utvik på Migrationsdomstolen i Stockholm.

– De här åldersbedömningarna är ju också väldigt kritiserade i olika sammanhang, men även om man skulle bortse från dem helt och hållet så finns det ju ofta inget annat stöd för den enskildes uppgifter, säger hon.

Den medicinska åldersbedömningen erbjuds bara en person som inte lyckats göra sin ålder sannolik med hjälp av muntliga eller skriftliga uppgifter. De 7 000 som fått sin ålder uppskriven har i många fall genomgått medicinska åldersbedömningar, men även om de hade valt att inte göra det, så skulle deras ålder ha skrivits upp. Detta på grund av att de inte lyckats göra sin ålder sannolik med någon annan form av bevisning. Bevisbördan ligger hos den som söker asyl.

MEDICINSKA ÅLDERSBEDÖMNINGAR – DETTA HAR HÄNT

• I maj 2016 gav regeringen i uppdrag till Rättsmedicinalverket, RMV, att börja genomföra medicinska åldersbedömningar på asylsökande.

• Det hade tidigare varit möjligt för en asylsökande att själv inkomma med resultatet från en medicinsk åldersbedömning som bevisning i sitt ärende, men många läkare vägrade utföra undersökningarna.

• I regeringsuppdraget till RMV stod bland annat att metoden skulle vara ”rättssäker” – och just rättssäkerheten i de medicinska åldersbedömningarna har i efterhand blivit starkt ifrågasatt. Både svenska och internationella rättsläkare har riktat hård kritik mot tillförlitligheten i RMV:s åldersbedömningar.


ÄR DET MÖJLIGT FÖR EN AFGHANSK MEDBORGARE ATT GÖRA SIN ÅLDER SANNOLIK?

• I Expressens urvalsgrupp om 402 personer kunde ingen uppvisa giltiga ID-handlingar när de sökte asyl.

• I Afghanistan är det dock ovanligt att man har ett pass, så frågan är om det ens är möjligt för en afghansk medborgare att göra sin ålder sannolik i Sverige?

• Enligt Anna Lindblad på Migrationsverket är det möjligt, men svårt:

– För normalfallet i den här ärendekategorin så är det svårt att göra sin födelsetid sannolik med bara muntliga uppgifter – men det förekommer, säger hon.

Hur svårt är det?

– Det beror på vad man har för kunskap. Om man kommer från kultur där åldern har varit viktig, då kan man kanske göra sin ålder sannolik lättare än om man kommer från en kultur där den inte är viktig. Det kan också vara lättare att göra sannolikt att man är under 18 än att göra den exakta födelsetiden sannolik.

Kan du ge ett konkret exempel på bevis som en 17-åring från Afghanistan kan lägga fram för att göra sannolikt att han är underårig?

– Ett exempel är just den muntliga berättelsen. Vi har haft sökanden som har kunnat lämna en sammanhängande berättelse, där man har kunnat redogöra för olika skeden i livet och exempelvis koppla dem till kända händelser.

– Sedan har vissa mycket stödbevisning. Ibland har de enklare ID-kort, skolbetyg eller vaccinationskort, till exempel. Sen har vi medicinska ålderbedömningar som talar för att den sökande är underårig också, förstås.

Av de ensamkommande som Migrationsverket fattade beslut om 2017, så fick 73 procent uppehållstillstånd – och lyckades alltså göra sannolikt att de var under 18 år. Majoriteten kom från Afghanistan.

54 PROCENT LEVDE INTE I AFGHANISTAN

En asylsökandes rätt till skydd prövas mot det land där han eller hon är medborgare – även om personen aldrig har varit där.

Expressens undersökning visar att 54 procent av de 9 000 ensamkommande afghanerna inte levde i Afghanistan innan de kom till Sverige.

49 procent har själva uppgett att de bodde i Iran, och fem procent att de bodde i Pakistan, två av Afghanistans grannländer.

De som levt i Iran har i snitt sagt att de bott där i tio år innan de kom till Sverige, och för dem från Pakistan är motsvarande siffra 13 år.

Ungefär hälften av de 9 000 ensamkommande har alltså levt större delen av sina liv utanför Afghanistan, och den övervägande majoriteten av dem i Iran.

"MAJORITETEN AV AFGHANSKA FLYKTINGAR I IRAN BOR I STADSMILJÖER"

Så – hur ser situationen ut för afghanska flyktingar i Iran?

FN:s flyktingorgan UNHCR har insatser över hela världen, och afghaner i Iran är den enskilt största flyktinggruppen de arbetar med. Organisationen beräknar att det finns ungefär en miljon registrerade afghanska flyktingar i landet, och ytterligare 650 000 med pass och giltigt visum. Därutöver bedömer man att fler än en och en halv miljon afghaner befinner sig i Iran illegalt.

Charlie Yaxley är talesperson för UNHCR i Europa och Asien. Han är positiv till Irans flyktingmottagande:

– Iran har i många årtionden haft en väldigt generös inställning till asylrätten. Den övervägande majoriteten av afghanska flyktingar i Iran bor i stadsmiljöer, sida vid sida med iranierna själva, säger Charlie Yaxley.

Han berättar om flyktingarnas tillgång till sjukvård.

– Alla afghanska flyktingar har tillgång till grundläggande sjukvård, oavsett om de är registrerade flyktingar eller inte, säger han.

SJUKVÅRDENS RESURSER RÄCKER INTE ALLTID TILL

I oktober 2015 valde den iranska staten att ytterligare förbättra situationen för landets flyktingar, genom att tillåta dem att registrera sig i landets nationella sjukförsäkringssystem.

– Det här är oerhört viktigt, eftersom det ger flyktingar tillgång till all sjukvård de behöver – även utöver grundläggande vård, säger Yaxley.

Gäller det här även papperslösa flyktingar?

– Oavsett vilken dokumentation du har, så har du som minst tillgång till grundläggande sjukvård.

Satsningarna till trots understryker Charlie Yaxley att afghanska flyktingar i Iran är utsatta, och att det fortfarande finns stora utmaningar. Han menar att den iranska befolkningen fortfarande prioriteras, och att sjukvårdens resurser ibland inte räcker till.

– Ramverket är på plats, och det är välkomnande på många vis. Men det finns behov av större internationellt stöd till Iran och till afghanska flyktingar, säger han.

Av de ensamkommande som Migrationsverket fattade beslut om 2017, så fick 73 procent uppehållstillstånd – och lyckades alltså göra sannolikt att de var under 18 år. Majoriteten kom från Afghanistan. Foto: Christoffer Hjalmarsson

"IRAN HAR TAGIT ENORMA STEG FRAMÅT"

Den iranska staten har även gjort stora insatser för att tillåta flyktingbarn att gå i skolan, säger Yaxley:

– Återigen är detta ett område där Iran har tagit enorma steg framåt, och även har statuerat exempel i många år. Grundskole- och gymnasieutbildning har varit tillgänglig för afghanska flyktingar i Iran i nästan 40 år.

Tidigare har det dock bara varit registrerade flyktingar som haft rätt att gå i skolan, men 2015 deklarerade landets religiösa ledare Ayatolla Khamenei att även papperslösa afghanska barn har rätt till utbildning.

Charlie Yaxleys uppgifter om flyktingars tillgång till sjukvård och skola bekräftas av en ny rapport om afghaner i Iran, gjord av Lifos – expertorganet som tar fram Migrationsverkets landinformation.

Terje Torvik från Migrationsverket var med och skötte mottagandet av de afghanska flyktingar som utvisats från Sverige. Foto: Björn Bjarnesjö/Pressbild

MÅNGA UTNYTTJAS OCH BEHANDLAS ILLA

Under 2017 var Terje Torvik Migrationsverkets utsände i Afghanistans huvudstad Kabul. Tillsammans med den svenska polisens sambandsman skötte han mottagandet av de afghanska flyktingar som utvisats från Sverige.

Han vet att många afghanska flyktingar i Sverige i själva verket kommer från Iran, och att vissa väljer att återvända dit när de utvisas till Afghanistan.

– Vi kan inte riktigt veta hur stor andel som rör sig vidare. Men antingen kan man ta sig legalt in i Iran, alltså att man skaffar sig ett afghanskt pass och sen söker upp iranska ambassaden för att få ett visum – annars är det den illegala vägen som gäller, säger Terje Torvik.

HAZARER UTGÖR MAJORITETEN AV DE 9000

• De flesta afghanska flyktingar i Iran tillhör folkgruppen hazarer, och Expressens undersökning visar att hazarer även utgör majoriteten av de 9 000 ensamkommande.

• Hazarer är i regel shiamuslimer, till skillnad från majoriteten av Afghanistans befolkning som är sunnimuslimer. Även talibanerna och Islamiska staten är sunnimuslimer, vilket är en av anledningarna till att hazarer är extra utsatta i Afghanistan. Det är också en av anledningarna till att så många hazarer väljer att fly till just Iran – världens mest fundamentalt shiamuslimska stat.

• De flesta av dem bor i Irans storstadsområden – framförallt i huvudstaden Teheran och i den nordöstra miljonstaden Mashhad, nära den afghanska gränsen. Detta beror till stor del på att flyktingar inte får bo överallt i Iran, och de är samtidigt bara tillåtna att ha enklare jobb, inom exempelvis jordbruk.

Torvik har själv varit i Iran, och känner till de afghanska flyktingarnas situation. Han menar att många utnyttjas och behandlas illa, framförallt de mängder av säsongsarbetare som tar sig in i landet som arbetskraft varje år.

Flyktingar som bor i Iran permanent kan också vara utsatta, menar han, även om situationen är bättre än i Afghanistan:

– Vissa lämnar Iran på grund av risken för tvångsrekrytering till kriget i Syrien, men det är ganska stor skillnad mellan förhållandena i Afghanistan och Iran, säger Terje Torvik.

Miljöpartiets språkrör Gustav Fridolin vid en demonstration anordnad av #vistårinteut på Raoul Wallenbergs torg i Stockholm den 29 april. Foto: Ludde Hellberg

TVÅNGSREKRYTERINGAR TILL KRIGET I SYRIEN

Uppgiften att afghanska flyktingar i Iran tvångsrekryteras till kriget i Syrien har förekommit i svenska medier flera gånger. Organisationen #vistårinteut, som kämpar för ensamkommandes rätt till uppehållstillstånd i Sverige, nämner tvångsrekryteringarna i sitt remissvar om det nya lagförslaget.

Charley Yaxley på UNHCR känner inte till uppgiften om tvångsrekryteringar i Iran, och i Lifos landrapport finns heller ingenting som styrker den.

Många i Expressens undersökning har vittnat om rädslan för att tvångsrekryteras, men det är bara två procent av alla från Iran som säger sig faktiskt ha rekryterats och skickats till Syrien vid något tillfälle (eftersom just den här siffran är så låg, är den inte lika tillförlitlig som övrig statistik i undersökningen). Av dessa säger sig samtliga ha getts möjligheten att i stället lämna landet.

I början av juni väntas riksdagen rösta igenom det nya lagförslaget, som föreslås träda i kraft den 1 juli.

Fotnot: Migrationsverket har själva gjort en sökning på antalet åldersuppskrivningar i gruppen, som visar att andelen är 70 procent. Deras sökning inkluderar dock vissa personer som inte omfattas av lagförslaget. I vår undersökning har vi sorterat bort sådana asylbeslut, för att få ett så korrekt underlag som möjligt. Därför är vår siffra högre än Migrationsverkets. De bortsorterade besluten rör personer som bedömts vara uppenbart vuxna vid ankomsten. Dessa personer berörs inte av lagförslaget.

Fotnot 2: Siffran för andelen män kommer från Migrationsverkets egen statistikenhet, och är alltså helt säkerställd, utan felmarginal.

DN mörklägger

Mörkade DN omfattande sexövergrepp mot unga flickor?

AV JONATHAN LUNDBERG | 29 DECEMBER 2020

I centrala Stockholm blir unga flickor omringade av män som tafsar på deras bröst och rumpor, men i medierna är det knäpptyst. Ett halvår senare exploderar en allvarlig anklagelse på nätet – att Dagens Nyheter känt till övergreppen, men mörkat dem.

Vad hände egentligen, den där augustiveckan 2015? Kvartal publicerar ett kapitel ur journalisten Jonathan Lundbergs bok ”Sverigevänner”, där Dagens Nyheter bemöter anklagelserna i en lång intervju – och medger att det blev fel.

I början av augusti 2015 arrangerar Stockholms stad sin musikfestival We Are Sthlm. Det ska vara ett tryggt, alkoholfritt event som avslutar barnens sommarlov. Det är också ett sätt för stadens vuxna att komma i kontakt med de unga, bygga förtroende och visa att man finns där för dem. Därför är festivalen fylld av ordningsvakter, poliser och fältassistenter.

Det är varmt, barnen är sommarklädda, det serveras sockervadd. Men tryggheten är bara en dimridå. Sedan flera år tillbaka har festivalen präglats av grova sexuella övergrepp. I stället för att varna barnens föräldrar har man diskuterat övergreppen på interna möten. Med fler poliser, mer bevakning och mer värdegrundsarbete ska festivalen bli trygg igen.1

Men under de fem kvällarna i augusti 2015 blir övergreppen värre än tidigare år. Attackerna börjar redan första dagen. I publiken framför festivalens stora scen omringas unga flickor och barn utav grupper av okända män. Majoriteten av offren är mellan tretton och sexton år gamla. Flickor kommer gråtande ur folkmassan, letar upp polistältet och berättar att männen tagit på deras bröst, rumpor och försökt kyssa dem mot deras vilja. Några av dem har fått fingrar nedstoppade i sina trosor. De berättar att de protesterat och gråtit, men att övergreppen fortsatt.

Trakasserierna är så omfattande att polisen ger upp försöken att fånga männen efter att de tafsat. I stället försöker man avvisa män som beter sig misstänkt, redan innan överfallen sker. Under de fem dagar som festivalen pågår avlägsnas nästan trehundra personer från området.2

Men efter festivalen är det knäpptyst. Ingen tidning skriver om vad som hänt. Sveriges Radio gjorde ett inslag om festivalens kamp mot sexövergrepp en vecka tidigare, men nu görs ingen uppföljning. Polisen släpper en sammanfattning av festivaldagarna. Där står:

“Det har varit förhållandevis få brott och få omhändertaganden med tanke på deltagarantalet.”

Världen snurrar vidare och barnen går tillbaka till skolbänken.

Fyra månader senare, under nyårsnatten, sker en rad liknande övergrepp runt om i Europa. Unga kvinnor omringas av män i de folkmassor som bildats vid tolvslaget. Männen för in händerna i deras underkläder, tafsar och försöker kyssa dem. Rapporterna kommer från så skilda platser som Helsingfors, Hamburg och Kalmar. I Köln är problemen som värst, med rapporter om hundratals kvinnor som utsatts för sexuella övergrepp och blivit rånade av män vid stadens centralstation.

Berättelser om vad som hänt dyker först upp på facebooksidan Nettwerk-Köln. Därefter sprids filmer på Youtube. De är skakiga och suddiga. Telefonen som filmar tappas i marken. Den plockas upp och tappas igen. Man ser händer som tvingar sig in under kläderna, en hand griper tag om en kvinnas bröst, hon gråter.

Men i medierna är det tyst i flera dygn. Trots att bilder och filmer av övergreppen finns överallt i sociala medier rapporterar ingen redaktion om vad som hänt. Även polisen lägger locket på. Någonting gör dem särskilt försiktiga.

Dagen efter är SVT först av de svenska medierna med att rapportera om övergreppen. Rubriken är “Stökigt i Köln”.

Tre dagar senare, den 4 januari, skriver tyska medier om övergreppen. I Sverige gör de så kallade “alternativa medierna” Avpixlat och Fria Tider detsamma. Fria Tider skriver att tyska kvinnor “fick löpa sexgatlopp mellan upp till 1.000 arabiska män som ropade ‘hora’ och ‘knulla, knulla’”.3

Rubriken är “Jättelik asylmobb gick till sexattack mot minst 35 kvinnor på tågstation”.

Några av de utsatta kvinnorna beskriver män med ett “nordafrikanskt utseende”. Uppgifterna får stor spridning på internet. Där beskylls de traditionella medierna för att skydda gärningsmännen.

Dagen efter är SVT först av de svenska medierna med att rapportera om övergreppen. Rubriken är “Stökigt i Köln”. Vid det här laget har läsarna av alternativa medier fått uppgifter om “upp till tusen män” med “nordafrikanskt utseende” som låtit tyska kvinnor “löpa sexgatlopp”. Kritiken mot SVT:s rubrik blir dräpande. Det tolkas som ännu ett bevis för att de traditionella medierna försöker skydda gärningsmännen.

Samma dag skriver nyhetsbyrån TT en artikel om övergreppen, då de bekräftas av Kölns borgmästare. I samband med det rapporterar resten av Sveriges större medier samma nyhet, med skarpare rubriker än SVT.

Den 7 januari ryter Dagens Nyheter ifrån i en huvudledare:

“Både polis och traditionella medier väntade ovanligt länge med sin rapportering om händelserna. Polisens tystnad är, med den kunskap vi har i dag, svårförklarlig.”4

Ledarskribenten riktar en känga mot SVT:s rubrik. Det finns en tendens hos medier att vara extra försiktiga med nyheter som kan “slå mot utsatta grupper” – men i Köln var det de kvinnliga offren som var utsatta, menar skribenten. Texten fortsätter:

“Tystnad är nästan aldrig ett svar. Nyheter kommer fram ändå. Om de traditionella medierna inte gör sitt jobb bra kommer någon annat att göra det – mycket sämre. Tystnaden, om än aldrig så välvillig, öppnar fältet för ryktesspridning, lögner och fördomar som florerar fritt.”

Ledarskribenten riktar också hård kritik mot de alternativa medierna, som beskrivit tusen gärningsmän utan att ha fått detta bekräftat. Det ska senare visa sig handla om cirka hundrafemtio misstänkta män.5

Två dagar senare skriver DN:s kriminalreporter Lasse Wierup en kommentar till attackerna. Han kopplar samman övergreppen i Köln med attackerna mot unga flickor under festivalen We Are Sthlm 2015.6

Det väcker en diskussion på nätet. Vad hände på We Are Sthlm? Vad vet DN om detta? Det är nämligen första gången dessa övergrepp nämns i svensk press.

I sin text beskriver Wierup hur flickor i centrala Stockholm attackerats av grupper av män och pojkar som omringat, tafsat och gnidit sig mot dem. Under en enda kväll avlägsnades ett nittiotal män från festivalen, skriver han.

Uppgifterna kommer från en poliskälla.

“En av de poliser som deltog i insatsen, och fick lägga mycket tid på att stötta de drabbade tjejerna, säger att saken betraktades som känslig. Killarna som skickades iväg bedömdes nämligen till övervägande del vara ensamkommande nyanlända”, skriver Lasse Wierup.

Polisen ska alltså ha tystat ner brotten av hänsyn till den utsatta grupp som gärningsmännen bedömdes tillhöra.

“Varför de omfattande sextrakasserierna mitt i centrala Stockholm, med något litet undantag, hamnade i medieskugga är för mig oklart. Men blotta misstanken om att övergreppen ansetts som besvärliga att beskriva innebär ett svek mot de drabbade”, skriver Lasse Wierup.

Övergreppen blev aldrig en artikel i Dagens Nyheter. Sedan skulle det ta nästan fem månader innan psykologens tips visade sig stämma.

Dagen efter får Chang Frick, chefredaktör för sajten Nyheter Idag, ett tips. Det kommer från en psykolog som besökt We Are Sthlm under sommaren. Han är upprörd över Lasse Wierups text. Han tipsade nämligen DN:s ledarskribent Hanne Kjöller om övergreppen redan i augusti.

Måndagen den 17 augusti 2015, två dagar efter festivalen, talade psykologen med Kjöller i telefon. Han sa att unga flickor blivit utsatta för trakasserier och att ett stort antal män blivit omhändertagna.

– Hon blev mycket intresserad och lyssnade, tills jag berättade att samtliga omhändertagna killar och män var ensamkommande från Afghanistan och Syrien. Jag uppfattade att hon ändrade tonläget. Men hon sa också att hon skulle kontakta polisen, berättar han för Nyheter Idag.

Eftersom psykologen arbetat med polismyndigheten, lämnade han numret till en polis som varit på plats. Chang Frick får tag i denna polis, som berättar att han och hans kollegor “fick omhänderta ett stort antal unga män som förgripit sig sexuellt på tjejer, till stor del ensamkommande flyktingbarn från Afghanistan”. Detta ville han berätta för DN:s reporter Hanne Kjöller, som inte ville lyssna, menar han.

– Hon skickade ett sms till mig en gång, det var precis i början där hon skrev att hon söker mig, att hon gärna pratar. Efter det försökte jag få kontakt med henne och det var då det liksom inte funkade. Hon svarade någon gång, sa att hon skulle återkomma, men det blev aldrig något. Hon var intresserad av det i en halv dag eller en dag, sen bara var hon inte på längre, säger polisen till Chang Frick.

Övergreppen blev aldrig en artikel i Dagens Nyheter. Sedan skulle det ta nästan fem månader innan psykologens tips visade sig stämma.

Efter att ha talat med psykologen och polisen bestämmer sig Chang Frick för att själv ringa Hanne Kjöller. Han berättar att psykologen upplever att hon mörkat nyheten om övergreppen. Frick frågar hur hon ställer sig till en sådan anklagelse.

– Det tänker inte jag svara på. Nej, nej, nej, jag vill inte prata med dig, säger Kjöller i det inspelade telefonsamtalet.

Lördagskvällen den 9 januari 2016, klockan 23:40, publiceras ett långt reportage i Nyheter Idag:

Så mörkade Dagens Nyheter omfattande sexövergrepp i centrala Stockholm7

Det slår ner som en bomb på internet.

Sverigedemokraterna delar Chang Fricks artikel på partiets Facebooksida. Under det första dygnet har texten en halv miljon unika läsare, en siffra som vore hög även för Sveriges största tidningar. Under natten startas en tråd på Flashback som på kort tid får fler än tretusen inlägg.8

Chang Frick är själv aktiv i tråden under användarnamnet NyheterIdag. Där svarar han på frågor om publiceringen och lovar att mer ska komma. Fria Tider följer efter Fricks publicering med sin egen artikel “DN mörkade sexmobb i Kungsträdgården”. Avpixlat gör detsamma.

På Flashback diskuteras huruvida Opitz, eller rent av DN:s chefredaktör Peter Wolodarski, själva har varit inblandade i en komplott för att mörka nyheten.

Dagen efter har anklagelserna mot DN spridit sig långt utanför den alternativmediala sfären. På sociala medier kräver etablerade debattörer och politiker att tidningen ska svara på anklagelserna. Caspar Opitz, redaktionschef för Dagens Nyheter, skriver därför en kolumn. Han nämner inte Nyheter Idag vid namn, utan skriver istället “i en text som sprids på internet”.9

Han ställer frågor till sig själv, som han därefter besvarar.

– Uppgifterna om att DN skulle ägna sig åt mörkläggning är lögnaktiga: en så viktig sak som att unga kvinnor utsätts för systematiska övergrepp är en självklar nyhet för DN att rapportera om, skriver Opitz.

Varför skrev ni inte om det i somras då?

– I våra regelbundna kollar med polisen och andra kanaler och källor fick vi i somras ingen bekräftelse på dessa ofredanden. Tvärtom lät polisen meddela att det varit relativt lugnt på festivalen – i stark kontrast till de rapporter som vi fått fram nu.

Caspar Opitz hävdar att tidningen bara hade kontakt med en källa, psykologen, som ville vara anonym. I stället för att lugna kritikerna på internet, får det motsatt effekt. Chang Frick har ju pratat med en polis, som menar att DN varit i kontakt med honom och att han bekräftat övergreppen på festivalen. Det går inte ihop med det som Caspar Opitz påstår.

Nu går anklagelserna från att handla om Hanne Kjöller, till att handla om en större konspiration. På Flashback diskuteras huruvida Opitz, eller rent av DN:s chefredaktör Peter Wolodarski, själva har varit inblandade i en komplott för att mörka nyheten.

Samtidigt publicerar Dagens Nyheter en egen artikel om We Are Sthlm:

Polisen mörkade övergrepp på festivalen10

Rubriken liknar Chang Fricks, men är nu riktad mot polismyndigheten. Uppgifter till DN visar att polisen känt till de omfattande sexattackerna, men tystat ner dem i kontakten med media. I artikeln publiceras polisens interna rapporter från festivalen, som reportern Lasse Wierup kommit över. Där skriver polisens insatschef, onsdagskvällen den 12 augusti 2015:

“Problematiken med yngre män som gnuggar sig mot småflickor i publikhavet återkom som tidigare år.”

Dagen efter tvingas fyrtiotre personer bort från området. Insatschefen skriver:

“Trots det förhållandevis lilla publikhavet ofredades flera flickor genom att pojkar och män gjorde sexuella antastningar i skydd av publikhavet.”

Han fortsätter:

“En stor problemgrupp under kvällen har varit ett ungdomsgäng om ca 50 personer. Dessa är så kallade ensamkommande flyktingungdomar, företrädesvis från Afghanistan. Flera ur gänget greps för sexuella ofredanden. Gänget stod också för merparten av bråken under kvällen, bland annat då en målsägande fick armen avslagen. Gänget återkommer varje kväll och de gripna släpps ut ganska snabbt efter införandet.”

Problemen är nu så stora att polisen överväger att dela upp publiken i två, där den ena halvan består av killar och den andra av tjejer. De avstår, eftersom de vill att flickorna ska kunna stå tillsammans med sina pojkvänner.11

Under fredagen fortsätter övergreppen:

“Även denna kväll var det många yngre män som uppträdde dåligt i publikhavet.”

På lördagen, då festivalen avslutas, är läget lika illa:

“Som det varit tidigare kvällar när det var stora publiksamlingar framför den stora scenen anmäldes flera sexuella ofredanden.”

Under veckan polisanmäls tjugo fall av sexuellt ofredande. Polisen bedömer att det bara är en liten del av de övergrepp som ägde rum. I ett av dem beskrivs en äldre, svensk man som fotograferat lättklädda flickor i smyg. I de andra nitton är tillvägagångssättet identiskt. Flickor mellan tretton och sexton år har angripits av män som tafsat på deras bröst, rumpor, underliv och i några fall försökt knäppa upp deras byxor. I samtliga fall, utom två där det saknas signalement och ett där förövaren beskrivs som “svart kort hår, ljus i hyn”, uppger flickorna att gärningsmännen var av utländsk härkomst.12

När DN konfronterar polisen med dessa uppgifter står myndigheten svarslös. De står i bjärt kontrast till det pressmeddelande som släppts, där festivalen beskrivits som lugn.

– Vi borde absolut ha skrivit och berättat om det här, tveklöst. Varför det inte skedde vet jag inte, säger Stockholmspolisens presschef Varg Gyllander.

Poliser som Dagens Nyheter talar med menar att de utpekade gärningsmännen är orsaken till att brotten tystats ner.

– Det här är en öm punkt, vi vågar ibland inte säga som det är för att vi tror att det spelar Sverigedemokraterna i händerna. Vi får ta på oss det här inom polisen, säger Södermalms polischef Peter Ågren till DN.

Senare förnekar Ågren att han sagt så, i en intervju med Nyheter Idag.13

Nyheten om polisens mörkande toppar alla stora svenska tidningar. Aftonbladet, Expressen och Svenska Dagbladet ställer sina egna frågor till polisen, pratar med de utsatta flickorna, intervjuar festivalens arrangörer och talar med ideella organisationer som varit på plats. Alla har känt till övergreppen.

Det får Staffan Dopping, då känd som tidigare SR-reporter och senare medarbetare hos Kvartal, att rikta en hård känga mot medierna. Med stöd i Nyheter Idags anklagelser mot DN säger han till Dagens Media:

– Polisens mörkande som argument faller ganska platt när uppföljningsartiklar visar hur kända och utbredda händelserna varit. Det går inte ihop helt enkelt.

Han konstaterar att journalister måste fråga efter information, inte lita på att polisen ger den till dem.

– Det är inget annat än pinsamt att medierna nu står fast vid att polisen inte serverade en bekräftelse på silverfat, säger Dopping.14

Fältassistenten Martin Eidensten kritiserar såväl polis som medier. Han menar att trakasserierna varit välkända bland dem som jobbat med festivalen.

“Att ingen tidning skrev om detta redan i somras trodde jag (sorgligt nog) berodde på att det var för vanligt. Att de inte prioriterades. Som det sällan gör. (…) Inte att polisen mörkade. Det känns så orimligt. Det. Var. Inte. Hemligt”, skriver han i en debattartikel i Aftonbladet.15

Den som får sina nyheter från internet kommer inte förstå världsbilden hos den som får sina nyheter från traditionell media och tvärtom.

Under dessa stökiga dagar i januari 2016 skriver svensk press nästan fyrahundra artiklar som handlar om We Are Sthlm. Bara två handlar om Nyheter Idags anklagelser mot DN. Ytterligare några nämner rykten på sociala medier och “hatsajter”, där Nyheter Idags artikel indirekt nämns.

Men på sociala medier, Flashback och i de alternativa medierna kretsar det mesta kring DN:s skuld, mycket lite kring polisens. Det är som två separata världar. Den som får sina nyheter från internet kommer inte förstå världsbilden hos den som får sina nyheter från traditionell media och tvärtom.

En del av dem som upprörs väljer att fokusera direkt på DN:s Hanne Kjöller som tog emot tipset om övergreppen. I kommentarsfält på Facebook angriper de henne:

“Ni ser ju hur fanskapet ser ut på utsidan! Hur fan ser det då ut innanför!?”

“Rape her and then ask”

“Hoppas att en skägging sätter på henne ordentligt!!”

“Jävla Pk idiot skulle behöva träffa några negrer så hon fick vad hon har saknat att bli berikt påsatt.JÄVLA subba”

“Varför har vi inte dödsstraff längre!? Sådana här Dumhuvuden är ju inget vi behöver ha!”

Mängden hat leder till att Hanne Kjöller tvingas fly utomlands med sin familj, flytta från sin bostad och skaffa skyddad identitet.

Chang Frick tar avstånd från hatet och hoten, men står fast vid att hans anklagelser mot Dagens Nyheter är riktiga. Han ber det svenska journalistförbundets tidning Journalisten att granska källorna i hans artikel. Där får han ingen respons. Det får han däremot hos den norska motsvarigheten, som även den heter Journalisten.

Den norske reportern Helge Ögrim går igenom Chang Fricks material och talar med den psykolog och den polisman som Dagens Nyheter ska ha talat med i augusti. Han beskriver deras vittnesmål som trovärdiga. Det borde ha varit mycket lätt för DN att bekräfta övergreppen, berättar polisen för Ögrim. När Helge Ögrim ber Dagens Nyheter berätta sin sida av historien, svarar Caspar Opitz att han inte har tid. Han avslutar mejlväxlingen med Ögrim: “du får själv välja om du vill citera anklagelser från en högerpopulistisk hatsajt eller inte”.

Några dagar senare publiceras artikeln om DN:s “mörkande” i norska Journalisten:

Övergrepp mot unga flickor – ett halvt års tystnad i svenska medier16

Granskningen ger stöd åt Chang Fricks anklagelser. Trots det nämns de fortfarande inte i svensk press, mer än som “rykten på nätet”. Däremot får artikeln stort genomslag i den alternativa nätmiljön. Nyheter Idag går i bräschen genom ytterligare publiceringar:

DN lägger skulden för mörkläggning på polisen – Polisman: “Det är ju bullshit”

SMS:et avslöjar: Så ljuger Dagens Nyheter om mörkläggningen av sexövergreppen

Okänd poliskälla lämnade ut interna dokument om sexövergreppen till DN

Nyheter Idag skriver åtta artiklar om anklagelserna mot DN. Fria Tider skriver fjorton. Avpixlat skriver ytterligare fler.

På internet etableras bilden av att de traditionella medierna nu gått samman i en gemensam krishantering mot Nyheter Idag. Annars borde de konkurrerande tidningarna ställa kritiska frågor till Dagens Nyheter såsom norska Journalisten gjort, resonerar man.

I de etablerade medierna beskrivs Nyheter Idags rapportering som ett drev. Där tas anklagelserna mot DN bara upp i åsiktstexter, inte i journalistiskt material.

Expressens chefredaktör Thomas Mattsson skriver att “det är rätt sorgligt att hatsajter och främlingsfientliga opinionsbildare försöker kidnappa en så allvarlig sak som kvinnovåld och sexövergrepp.”17

Under rubriken “Ryska propagandametoder sprider sig i Sverige” skriver hon att “vanliga borgerliga, tyckare och politiker” nu länkar till “en av högerpopulistkretsarnas stora propagandasajter”.

I Sydsvenskan sågar tidningens politikreporter Olle Lönnaeus Nyheter Idags artikel. “Till skillnad från skvallersajter på nätet rapporterar seriösa medier inte om lösa rykten”, skriver han.18 Aftonbladets Oisín Cantwell instämmer i att DN:s förklaring är trovärdig.19 Aftonbladets Fredrik Virtanen skriver om Nyheter Idag på ledarplats och konstaterar att “drevet är ett demokratihot”.20

Svenska Dagbladets Isobel Hadley-Kamptz tar ett strypgrepp på Chang Frick och Nyheter Idag. Under rubriken “Ryska propagandametoder sprider sig i Sverige” skriver hon att “vanliga borgerliga, tyckare och politiker” nu länkar till “en av högerpopulistkretsarnas stora propagandasajter”. Hon menar att Nyheter Idags anklagelser mot Dagens Nyheter påminner om hur Ryssland skakar om demokratiska samhällen genom ryktesspridning på nätet.21

I svenska Journalisten intervjuas DN:s Caspar Opitz. Han får frågan om hur svenska redaktioner ska bete sig när “högerextrema/alternativsajter sätter igång sådana här drev”.22 Journalistens chefredaktör Helena Giertta skriver en egen åsiktstext på ämnet, under rubriken “DN-drevet är en attack mot oss alla”.23 Hon skriver att påståendet om DN:s mörkande är ett exempel på hur högerextrema och invandringsfientliga krafter arbetar för att slå mot de oberoende medierna.

“Drevet mot Dagens Nyheter var ett typexempel på hur de arbetar. Genom att misstänkliggöra tidningen för att mörka, kan man sedan attackera alla journalister. Att det sedan visade sig att det snarare var polisen som mörkat, hindrade inte konspirationerna.”

I kommentarsfältet under artikeln skriver hon att Nyheter Idag är att beteckna som en propagandasajt. När SVT arrangerar paneldebatt om anklagelserna mot DN, är Chang Frick inte inbjuden. Där kallas hans artikel för en konspirationsteori.

Uppslutningen är total. I de traditionella medierna tar man totalt avstånd från Nyheter Idags publicering. På andra sidan ifrågasätts den inte. Den som läser alternativmedier får istället fler rubriker i stil med:

Kritiken växer mot DN efter avslöjandet

Funktionären: Politiker och media mörkade sexbrotten – inte polisen

SVT:s attack på Nyheter Idag efter DN-avslöjandet: “Konspirationsteori”

Kanske mest anmärkningsvärt är att dessa världar inte vidrör varandra. Chang Frick blir inte intervjuad av någon tidning, som ställer kritiska frågor om hans text. Om Hanne Kjöller var ointresserad av berättelsen på grund av gärningsmännens bakgrund, varför sms:ade hon då polismannen fyra dagar efter att ha fått tipset? Polismannen som påstår sig ha sökt Hanne Kjöller, varför har han inte svarat på hennes sms i den chattruta som visas upp hos Nyheter Idag?

Det var snyggt krishanterat av DN. Jag hade inte väntat mig att de skulle sno min vinkel och skylla på polisen, säger Chang Frick.

Inom polisen görs under den kommande månaden en internutredning. Utifrån de uppgifter som myndigheten samlar in “går det inte att komma till någon annan slutsats än att påståendet om en polisiär mörkläggning i samband med We Are Sthlm är grundlöst”, skriver polisen i den avslutande rapporten.24

Övergreppen fanns inom räckhåll för medierna, menar man. De rapporter som insatschefen skrev varje kväll skickades till polisens mediecenter. Informationen fanns där, för de journalister som hade bett om den.

Så medierna har slagit sig fria från sitt ansvar eftersom polisen varit alltför lugnande i sina pressmeddelanden, polisen från sitt eftersom medierna kunde ha bett om mer information. Kvar står de unga brottsoffren vars historier försvunnit i bruset.

Att polisen slagit sig fria från ansvar i februari 2016 är en nyhet som går tyst förbi, då är storyn redan död – bara en månad efter att den toppat alla medier, då polisens skuld beskrivits som självklar. Vem som faktiskt burit ansvar för att flickornas historier tystats ner utreds aldrig.

Den 6 juli samma år anordnar Institutet för mediestudier en debatt under Almedalsveckan. Där diskuteras Chang Fricks anklagelser mot Dagens Nyheter och de alternativa mediernas betydelse, under parollen “Mörkar medierna? Om migration, misstro och mörkning”.

Längst fram i publiken sitter Chang Frick och lyssnar. Han har inte blivit inbjuden att delta i samtalet.

När jag nu, några år senare, frågar Chang Frick om hans publicering, står han fast vid den. Den var vattentät, menar han.

– Men det var snyggt krishanterat av DN. Jag hade inte väntat mig att de skulle sno min vinkel och skylla på polisen, säger han.

Frick är fortfarande övertygad om att DN mörkade historien på grund av politisk korrekthet. Några veckor senare intervjuar jag Hanne Kjöller och DN:s redaktionschef Caspar Opitz. I efterhand ser de att tipset borde ha hanterats annorlunda. Samtidigt är de kritiska till den vinkel som Frick valde.

– Hade han skrivit att DN har slarvat med ett tips, fine. Hade han skrivit att DN fick ett tips som vi hanterade dåligt, att vi borde gjort vårt jobb bättre, fine. Men anklagelserna om att det skett en aktiv mörkläggning är… jag vänder mig emot det kraftigt, säger Caspar Opitz.

Grunderna i historien är DN och Nyheter Idag överens om. Kort efter We Are Sthlm 2015 mejlades ett tips till Hanne Kjöller, som då var ledarskribent hos DN. Dagen efter ringde Kjöller upp tipsaren, som senare kallas “psykologen”.

Under ett åtta minuter och femtionio sekunder långt samtal berättade psykologen om de sexuella övergrepp som han sett på festivalen. Han beskrev också de utpekade gärningsmännens etniska ursprung.

Här går berättelserna isär. Enligt psykologen blev Hanne Kjöller då kall i rösten. Hon verkade plötsligt ointresserad, hävdar han. Caspar Opitz, som lyssnat på det inspelade samtalet, håller inte med.

– Om det finns en anklagelse om att journalister i Sverige inte vågar ta upp ämnen som berör invandring så måste jag säga att Hanne är den sista som väjer för svåra ämnen. Hon är minst PK av oss alla i så fall. Det pratades om att hon lät ointresserad så fort det nämndes afghaner. Det tycker jag är en tolkning som är helt… den känner jag inte igen överhuvudtaget.

I samtalet hänvisade psykologen till en bekant, en högt uppsatt polis, som varit på plats och kunde bekräfta hans uppgifter. Det är den polis som Nyheter Idag och norska Journalisten slår fast att Hanne Kjöller har pratat med. Här går berättelserna återigen skilda vägar.

Alla är överens om att Hanne Kjöller skickade ett sms till denna polis, fyra dagar efter att hon fått tipset:

“Söker dig. Ring gärna. Med vänlig hälsning, Hanne Kjöller, DN”

Till Nyheter Idag säger polisen att de sedan talade med varandra, han var angelägen om att berätta om övergreppen, men Hanne Kjöller var ointresserad. Sedan försökte han ringa Kjöller flera gånger under ett par dagars tid utan att få svar.

Till norska Journalisten säger han att medierna inte vill berätta sanningen om problem kopplade till invandringen.

– Man vill inte beskriva verkligheten som den är. Den är obekväm och överensstämmer inte med vad man har bestämt sig för. Det är som om propaganda rullas ut, säger polisen.

Men enligt Kjöller ljuger mannen. Hon lyckades aldrig få tag i honom. Polisen ringde henne inte efter sms:et och de har inte talats vid, säger hon. Som bevis har hon de loggar som förs från hennes arbetstelefon. När hon ringer ett samtal ut, spelas det in automatiskt. När ett samtal kommer in, registreras det i en databas. Även missade samtal syns där.

Där finns inget samtal från polisens nummer. När Kjöller några år senare ringer polisen och frågar varför han ljuger om att de pratat lägger han på luren i hennes öra.

– Sedan lyfts det fram som “beviset” hos Nyheter Idag. Beviset för vad då? Att jag fortfarande efter fyra dagar var intresserad? Visar det någonting så är det att den här polisen inte hörde av sig till mig. Mitt sms till polisen är avfotat nästan ett halvår efter att det är skickat, och där finns fortfarande inget svar från honom under det.

Hanne Kjöller menar att hon var intresserad av tipset, men lämnade ifrån sig det när polisen inte svarade. Hon lämnade det då till tidningens allmänredaktion, drygt en vecka efter att tipset om övergreppen kommit in.

Redaktionen ringde upp polismyndigheten i en rutinkoll efter festivalen, där de kontrollerade några av de saker som psykologen berättat om. Bland annat att det skett mellan åttio och hundra omhändertaganden under de dagar då festivalen pågick.

– Polisen säger nej, att det knappt har gjorts ett enda. Det är väl då någonstans vi känner att detta inte stämmer. Då kan man tycka att vi borde gjort mer, vi borde ringt fler. Det gjorde vi då inte. Men det borde vi ha gjort, med facit i hand, säger Caspar Opitz.

Både Hanne Kjöller och Caspar Opitz antyder att det fanns delar av psykologens tips som väckte frågetecken.

– Grunden i tipset visade sig senare stämma, men det var mycket detaljer som inte stämde. Jag vet att det var fler detaljer som var lite konstiga och fick oss att tveka lite också, säger Caspar Opitz.

I samband med Nyheter Idags publicering bad Hanne Kjöller sin källa om att få publicera delar av samtalet. Psykologen sa nej:

– Det som liksom plågar mig… det är dels att jag inte får säga saker som skulle… jag får inte referera till det här samtalet med källan. Tre gånger har jag bett den här källan om att få släppa en transkription av bandet, med alla saker som kan identifiera källan borttagna. Jag får inte det.

Hon fortsätter:

– Om den här källan ringt en mer luttrad reporter som får mycket mer tips… då tror jag att det möjligen finns saker i det samtalet som gjort att man hade lagt ner tidigare. Det var flera saker som var märkliga i historien.

Bedömde du psykologen som en trovärdig källa?

– Ja, men det gjorde jag nog. Däremot sa han själv att han hade andrahandsuppgifter, och det var såklart besvärande. Och det var besvärande att han inte ville framträda med namn, och att polisen han hänvisade till inte heller ville framträda med namn. Så det fanns många saker som var besvärande, säger Hanne Kjöller.

Därefter lade redaktionen inte mer energi på att bekräfta tipset.

– Det var ingen mörkläggning eller en medveten förvanskning. Ett tips kom in, det kollades halvdant, det fick ingen bekräftelse. Vi gick vidare med alla andra hundratals grejer vi håller på med, säger Caspar Opitz.

Att DN medvetet skulle ha tystat ner historien stämmer inte, menar han.

– Sen är jag den första att erkänna… tipset som kom in till oss var i stora delar korrekt. Det borde vi givetvis kollat bättre.

Även polisen tar avstånd från att ha mörkat övergreppen. Vem bär då ansvaret för att de inte berättades om?

– Jag vet att vi i någon rubrik skrev “polisens mörkläggning”. Där är min bedömning att det inte var en medveten mörkläggning av polisen. Det var snarare dålig och slarvig kommunikationsgivning. De hanterade det här dåligt, på samma sätt som vi hanterade tipset på ett sätt vi inte borde ha gjort, säger Caspar Opitz.