DN mörklägger

Mörkade DN omfattande sexövergrepp mot unga flickor?

AV JONATHAN LUNDBERG | 29 DECEMBER 2020

I centrala Stockholm blir unga flickor omringade av män som tafsar på deras bröst och rumpor, men i medierna är det knäpptyst. Ett halvår senare exploderar en allvarlig anklagelse på nätet – att Dagens Nyheter känt till övergreppen, men mörkat dem.

Vad hände egentligen, den där augustiveckan 2015? Kvartal publicerar ett kapitel ur journalisten Jonathan Lundbergs bok ”Sverigevänner”, där Dagens Nyheter bemöter anklagelserna i en lång intervju – och medger att det blev fel.

I början av augusti 2015 arrangerar Stockholms stad sin musikfestival We Are Sthlm. Det ska vara ett tryggt, alkoholfritt event som avslutar barnens sommarlov. Det är också ett sätt för stadens vuxna att komma i kontakt med de unga, bygga förtroende och visa att man finns där för dem. Därför är festivalen fylld av ordningsvakter, poliser och fältassistenter.

Det är varmt, barnen är sommarklädda, det serveras sockervadd. Men tryggheten är bara en dimridå. Sedan flera år tillbaka har festivalen präglats av grova sexuella övergrepp. I stället för att varna barnens föräldrar har man diskuterat övergreppen på interna möten. Med fler poliser, mer bevakning och mer värdegrundsarbete ska festivalen bli trygg igen.1

Men under de fem kvällarna i augusti 2015 blir övergreppen värre än tidigare år. Attackerna börjar redan första dagen. I publiken framför festivalens stora scen omringas unga flickor och barn utav grupper av okända män. Majoriteten av offren är mellan tretton och sexton år gamla. Flickor kommer gråtande ur folkmassan, letar upp polistältet och berättar att männen tagit på deras bröst, rumpor och försökt kyssa dem mot deras vilja. Några av dem har fått fingrar nedstoppade i sina trosor. De berättar att de protesterat och gråtit, men att övergreppen fortsatt.

Trakasserierna är så omfattande att polisen ger upp försöken att fånga männen efter att de tafsat. I stället försöker man avvisa män som beter sig misstänkt, redan innan överfallen sker. Under de fem dagar som festivalen pågår avlägsnas nästan trehundra personer från området.2

Men efter festivalen är det knäpptyst. Ingen tidning skriver om vad som hänt. Sveriges Radio gjorde ett inslag om festivalens kamp mot sexövergrepp en vecka tidigare, men nu görs ingen uppföljning. Polisen släpper en sammanfattning av festivaldagarna. Där står:

“Det har varit förhållandevis få brott och få omhändertaganden med tanke på deltagarantalet.”

Världen snurrar vidare och barnen går tillbaka till skolbänken.

Fyra månader senare, under nyårsnatten, sker en rad liknande övergrepp runt om i Europa. Unga kvinnor omringas av män i de folkmassor som bildats vid tolvslaget. Männen för in händerna i deras underkläder, tafsar och försöker kyssa dem. Rapporterna kommer från så skilda platser som Helsingfors, Hamburg och Kalmar. I Köln är problemen som värst, med rapporter om hundratals kvinnor som utsatts för sexuella övergrepp och blivit rånade av män vid stadens centralstation.

Berättelser om vad som hänt dyker först upp på facebooksidan Nettwerk-Köln. Därefter sprids filmer på Youtube. De är skakiga och suddiga. Telefonen som filmar tappas i marken. Den plockas upp och tappas igen. Man ser händer som tvingar sig in under kläderna, en hand griper tag om en kvinnas bröst, hon gråter.

Men i medierna är det tyst i flera dygn. Trots att bilder och filmer av övergreppen finns överallt i sociala medier rapporterar ingen redaktion om vad som hänt. Även polisen lägger locket på. Någonting gör dem särskilt försiktiga.

Dagen efter är SVT först av de svenska medierna med att rapportera om övergreppen. Rubriken är “Stökigt i Köln”.

Tre dagar senare, den 4 januari, skriver tyska medier om övergreppen. I Sverige gör de så kallade “alternativa medierna” Avpixlat och Fria Tider detsamma. Fria Tider skriver att tyska kvinnor “fick löpa sexgatlopp mellan upp till 1.000 arabiska män som ropade ‘hora’ och ‘knulla, knulla’”.3

Rubriken är “Jättelik asylmobb gick till sexattack mot minst 35 kvinnor på tågstation”.

Några av de utsatta kvinnorna beskriver män med ett “nordafrikanskt utseende”. Uppgifterna får stor spridning på internet. Där beskylls de traditionella medierna för att skydda gärningsmännen.

Dagen efter är SVT först av de svenska medierna med att rapportera om övergreppen. Rubriken är “Stökigt i Köln”. Vid det här laget har läsarna av alternativa medier fått uppgifter om “upp till tusen män” med “nordafrikanskt utseende” som låtit tyska kvinnor “löpa sexgatlopp”. Kritiken mot SVT:s rubrik blir dräpande. Det tolkas som ännu ett bevis för att de traditionella medierna försöker skydda gärningsmännen.

Samma dag skriver nyhetsbyrån TT en artikel om övergreppen, då de bekräftas av Kölns borgmästare. I samband med det rapporterar resten av Sveriges större medier samma nyhet, med skarpare rubriker än SVT.

Den 7 januari ryter Dagens Nyheter ifrån i en huvudledare:

“Både polis och traditionella medier väntade ovanligt länge med sin rapportering om händelserna. Polisens tystnad är, med den kunskap vi har i dag, svårförklarlig.”4

Ledarskribenten riktar en känga mot SVT:s rubrik. Det finns en tendens hos medier att vara extra försiktiga med nyheter som kan “slå mot utsatta grupper” – men i Köln var det de kvinnliga offren som var utsatta, menar skribenten. Texten fortsätter:

“Tystnad är nästan aldrig ett svar. Nyheter kommer fram ändå. Om de traditionella medierna inte gör sitt jobb bra kommer någon annat att göra det – mycket sämre. Tystnaden, om än aldrig så välvillig, öppnar fältet för ryktesspridning, lögner och fördomar som florerar fritt.”

Ledarskribenten riktar också hård kritik mot de alternativa medierna, som beskrivit tusen gärningsmän utan att ha fått detta bekräftat. Det ska senare visa sig handla om cirka hundrafemtio misstänkta män.5

Två dagar senare skriver DN:s kriminalreporter Lasse Wierup en kommentar till attackerna. Han kopplar samman övergreppen i Köln med attackerna mot unga flickor under festivalen We Are Sthlm 2015.6

Det väcker en diskussion på nätet. Vad hände på We Are Sthlm? Vad vet DN om detta? Det är nämligen första gången dessa övergrepp nämns i svensk press.

I sin text beskriver Wierup hur flickor i centrala Stockholm attackerats av grupper av män och pojkar som omringat, tafsat och gnidit sig mot dem. Under en enda kväll avlägsnades ett nittiotal män från festivalen, skriver han.

Uppgifterna kommer från en poliskälla.

“En av de poliser som deltog i insatsen, och fick lägga mycket tid på att stötta de drabbade tjejerna, säger att saken betraktades som känslig. Killarna som skickades iväg bedömdes nämligen till övervägande del vara ensamkommande nyanlända”, skriver Lasse Wierup.

Polisen ska alltså ha tystat ner brotten av hänsyn till den utsatta grupp som gärningsmännen bedömdes tillhöra.

“Varför de omfattande sextrakasserierna mitt i centrala Stockholm, med något litet undantag, hamnade i medieskugga är för mig oklart. Men blotta misstanken om att övergreppen ansetts som besvärliga att beskriva innebär ett svek mot de drabbade”, skriver Lasse Wierup.

Övergreppen blev aldrig en artikel i Dagens Nyheter. Sedan skulle det ta nästan fem månader innan psykologens tips visade sig stämma.

Dagen efter får Chang Frick, chefredaktör för sajten Nyheter Idag, ett tips. Det kommer från en psykolog som besökt We Are Sthlm under sommaren. Han är upprörd över Lasse Wierups text. Han tipsade nämligen DN:s ledarskribent Hanne Kjöller om övergreppen redan i augusti.

Måndagen den 17 augusti 2015, två dagar efter festivalen, talade psykologen med Kjöller i telefon. Han sa att unga flickor blivit utsatta för trakasserier och att ett stort antal män blivit omhändertagna.

– Hon blev mycket intresserad och lyssnade, tills jag berättade att samtliga omhändertagna killar och män var ensamkommande från Afghanistan och Syrien. Jag uppfattade att hon ändrade tonläget. Men hon sa också att hon skulle kontakta polisen, berättar han för Nyheter Idag.

Eftersom psykologen arbetat med polismyndigheten, lämnade han numret till en polis som varit på plats. Chang Frick får tag i denna polis, som berättar att han och hans kollegor “fick omhänderta ett stort antal unga män som förgripit sig sexuellt på tjejer, till stor del ensamkommande flyktingbarn från Afghanistan”. Detta ville han berätta för DN:s reporter Hanne Kjöller, som inte ville lyssna, menar han.

– Hon skickade ett sms till mig en gång, det var precis i början där hon skrev att hon söker mig, att hon gärna pratar. Efter det försökte jag få kontakt med henne och det var då det liksom inte funkade. Hon svarade någon gång, sa att hon skulle återkomma, men det blev aldrig något. Hon var intresserad av det i en halv dag eller en dag, sen bara var hon inte på längre, säger polisen till Chang Frick.

Övergreppen blev aldrig en artikel i Dagens Nyheter. Sedan skulle det ta nästan fem månader innan psykologens tips visade sig stämma.

Efter att ha talat med psykologen och polisen bestämmer sig Chang Frick för att själv ringa Hanne Kjöller. Han berättar att psykologen upplever att hon mörkat nyheten om övergreppen. Frick frågar hur hon ställer sig till en sådan anklagelse.

– Det tänker inte jag svara på. Nej, nej, nej, jag vill inte prata med dig, säger Kjöller i det inspelade telefonsamtalet.

Lördagskvällen den 9 januari 2016, klockan 23:40, publiceras ett långt reportage i Nyheter Idag:

Så mörkade Dagens Nyheter omfattande sexövergrepp i centrala Stockholm7

Det slår ner som en bomb på internet.

Sverigedemokraterna delar Chang Fricks artikel på partiets Facebooksida. Under det första dygnet har texten en halv miljon unika läsare, en siffra som vore hög även för Sveriges största tidningar. Under natten startas en tråd på Flashback som på kort tid får fler än tretusen inlägg.8

Chang Frick är själv aktiv i tråden under användarnamnet NyheterIdag. Där svarar han på frågor om publiceringen och lovar att mer ska komma. Fria Tider följer efter Fricks publicering med sin egen artikel “DN mörkade sexmobb i Kungsträdgården”. Avpixlat gör detsamma.

På Flashback diskuteras huruvida Opitz, eller rent av DN:s chefredaktör Peter Wolodarski, själva har varit inblandade i en komplott för att mörka nyheten.

Dagen efter har anklagelserna mot DN spridit sig långt utanför den alternativmediala sfären. På sociala medier kräver etablerade debattörer och politiker att tidningen ska svara på anklagelserna. Caspar Opitz, redaktionschef för Dagens Nyheter, skriver därför en kolumn. Han nämner inte Nyheter Idag vid namn, utan skriver istället “i en text som sprids på internet”.9

Han ställer frågor till sig själv, som han därefter besvarar.

– Uppgifterna om att DN skulle ägna sig åt mörkläggning är lögnaktiga: en så viktig sak som att unga kvinnor utsätts för systematiska övergrepp är en självklar nyhet för DN att rapportera om, skriver Opitz.

Varför skrev ni inte om det i somras då?

– I våra regelbundna kollar med polisen och andra kanaler och källor fick vi i somras ingen bekräftelse på dessa ofredanden. Tvärtom lät polisen meddela att det varit relativt lugnt på festivalen – i stark kontrast till de rapporter som vi fått fram nu.

Caspar Opitz hävdar att tidningen bara hade kontakt med en källa, psykologen, som ville vara anonym. I stället för att lugna kritikerna på internet, får det motsatt effekt. Chang Frick har ju pratat med en polis, som menar att DN varit i kontakt med honom och att han bekräftat övergreppen på festivalen. Det går inte ihop med det som Caspar Opitz påstår.

Nu går anklagelserna från att handla om Hanne Kjöller, till att handla om en större konspiration. På Flashback diskuteras huruvida Opitz, eller rent av DN:s chefredaktör Peter Wolodarski, själva har varit inblandade i en komplott för att mörka nyheten.

Samtidigt publicerar Dagens Nyheter en egen artikel om We Are Sthlm:

Polisen mörkade övergrepp på festivalen10

Rubriken liknar Chang Fricks, men är nu riktad mot polismyndigheten. Uppgifter till DN visar att polisen känt till de omfattande sexattackerna, men tystat ner dem i kontakten med media. I artikeln publiceras polisens interna rapporter från festivalen, som reportern Lasse Wierup kommit över. Där skriver polisens insatschef, onsdagskvällen den 12 augusti 2015:

“Problematiken med yngre män som gnuggar sig mot småflickor i publikhavet återkom som tidigare år.”

Dagen efter tvingas fyrtiotre personer bort från området. Insatschefen skriver:

“Trots det förhållandevis lilla publikhavet ofredades flera flickor genom att pojkar och män gjorde sexuella antastningar i skydd av publikhavet.”

Han fortsätter:

“En stor problemgrupp under kvällen har varit ett ungdomsgäng om ca 50 personer. Dessa är så kallade ensamkommande flyktingungdomar, företrädesvis från Afghanistan. Flera ur gänget greps för sexuella ofredanden. Gänget stod också för merparten av bråken under kvällen, bland annat då en målsägande fick armen avslagen. Gänget återkommer varje kväll och de gripna släpps ut ganska snabbt efter införandet.”

Problemen är nu så stora att polisen överväger att dela upp publiken i två, där den ena halvan består av killar och den andra av tjejer. De avstår, eftersom de vill att flickorna ska kunna stå tillsammans med sina pojkvänner.11

Under fredagen fortsätter övergreppen:

“Även denna kväll var det många yngre män som uppträdde dåligt i publikhavet.”

På lördagen, då festivalen avslutas, är läget lika illa:

“Som det varit tidigare kvällar när det var stora publiksamlingar framför den stora scenen anmäldes flera sexuella ofredanden.”

Under veckan polisanmäls tjugo fall av sexuellt ofredande. Polisen bedömer att det bara är en liten del av de övergrepp som ägde rum. I ett av dem beskrivs en äldre, svensk man som fotograferat lättklädda flickor i smyg. I de andra nitton är tillvägagångssättet identiskt. Flickor mellan tretton och sexton år har angripits av män som tafsat på deras bröst, rumpor, underliv och i några fall försökt knäppa upp deras byxor. I samtliga fall, utom två där det saknas signalement och ett där förövaren beskrivs som “svart kort hår, ljus i hyn”, uppger flickorna att gärningsmännen var av utländsk härkomst.12

När DN konfronterar polisen med dessa uppgifter står myndigheten svarslös. De står i bjärt kontrast till det pressmeddelande som släppts, där festivalen beskrivits som lugn.

– Vi borde absolut ha skrivit och berättat om det här, tveklöst. Varför det inte skedde vet jag inte, säger Stockholmspolisens presschef Varg Gyllander.

Poliser som Dagens Nyheter talar med menar att de utpekade gärningsmännen är orsaken till att brotten tystats ner.

– Det här är en öm punkt, vi vågar ibland inte säga som det är för att vi tror att det spelar Sverigedemokraterna i händerna. Vi får ta på oss det här inom polisen, säger Södermalms polischef Peter Ågren till DN.

Senare förnekar Ågren att han sagt så, i en intervju med Nyheter Idag.13

Nyheten om polisens mörkande toppar alla stora svenska tidningar. Aftonbladet, Expressen och Svenska Dagbladet ställer sina egna frågor till polisen, pratar med de utsatta flickorna, intervjuar festivalens arrangörer och talar med ideella organisationer som varit på plats. Alla har känt till övergreppen.

Det får Staffan Dopping, då känd som tidigare SR-reporter och senare medarbetare hos Kvartal, att rikta en hård känga mot medierna. Med stöd i Nyheter Idags anklagelser mot DN säger han till Dagens Media:

– Polisens mörkande som argument faller ganska platt när uppföljningsartiklar visar hur kända och utbredda händelserna varit. Det går inte ihop helt enkelt.

Han konstaterar att journalister måste fråga efter information, inte lita på att polisen ger den till dem.

– Det är inget annat än pinsamt att medierna nu står fast vid att polisen inte serverade en bekräftelse på silverfat, säger Dopping.14

Fältassistenten Martin Eidensten kritiserar såväl polis som medier. Han menar att trakasserierna varit välkända bland dem som jobbat med festivalen.

“Att ingen tidning skrev om detta redan i somras trodde jag (sorgligt nog) berodde på att det var för vanligt. Att de inte prioriterades. Som det sällan gör. (…) Inte att polisen mörkade. Det känns så orimligt. Det. Var. Inte. Hemligt”, skriver han i en debattartikel i Aftonbladet.15

Den som får sina nyheter från internet kommer inte förstå världsbilden hos den som får sina nyheter från traditionell media och tvärtom.

Under dessa stökiga dagar i januari 2016 skriver svensk press nästan fyrahundra artiklar som handlar om We Are Sthlm. Bara två handlar om Nyheter Idags anklagelser mot DN. Ytterligare några nämner rykten på sociala medier och “hatsajter”, där Nyheter Idags artikel indirekt nämns.

Men på sociala medier, Flashback och i de alternativa medierna kretsar det mesta kring DN:s skuld, mycket lite kring polisens. Det är som två separata världar. Den som får sina nyheter från internet kommer inte förstå världsbilden hos den som får sina nyheter från traditionell media och tvärtom.

En del av dem som upprörs väljer att fokusera direkt på DN:s Hanne Kjöller som tog emot tipset om övergreppen. I kommentarsfält på Facebook angriper de henne:

“Ni ser ju hur fanskapet ser ut på utsidan! Hur fan ser det då ut innanför!?”

“Rape her and then ask”

“Hoppas att en skägging sätter på henne ordentligt!!”

“Jävla Pk idiot skulle behöva träffa några negrer så hon fick vad hon har saknat att bli berikt påsatt.JÄVLA subba”

“Varför har vi inte dödsstraff längre!? Sådana här Dumhuvuden är ju inget vi behöver ha!”

Mängden hat leder till att Hanne Kjöller tvingas fly utomlands med sin familj, flytta från sin bostad och skaffa skyddad identitet.

Chang Frick tar avstånd från hatet och hoten, men står fast vid att hans anklagelser mot Dagens Nyheter är riktiga. Han ber det svenska journalistförbundets tidning Journalisten att granska källorna i hans artikel. Där får han ingen respons. Det får han däremot hos den norska motsvarigheten, som även den heter Journalisten.

Den norske reportern Helge Ögrim går igenom Chang Fricks material och talar med den psykolog och den polisman som Dagens Nyheter ska ha talat med i augusti. Han beskriver deras vittnesmål som trovärdiga. Det borde ha varit mycket lätt för DN att bekräfta övergreppen, berättar polisen för Ögrim. När Helge Ögrim ber Dagens Nyheter berätta sin sida av historien, svarar Caspar Opitz att han inte har tid. Han avslutar mejlväxlingen med Ögrim: “du får själv välja om du vill citera anklagelser från en högerpopulistisk hatsajt eller inte”.

Några dagar senare publiceras artikeln om DN:s “mörkande” i norska Journalisten:

Övergrepp mot unga flickor – ett halvt års tystnad i svenska medier16

Granskningen ger stöd åt Chang Fricks anklagelser. Trots det nämns de fortfarande inte i svensk press, mer än som “rykten på nätet”. Däremot får artikeln stort genomslag i den alternativa nätmiljön. Nyheter Idag går i bräschen genom ytterligare publiceringar:

DN lägger skulden för mörkläggning på polisen – Polisman: “Det är ju bullshit”

SMS:et avslöjar: Så ljuger Dagens Nyheter om mörkläggningen av sexövergreppen

Okänd poliskälla lämnade ut interna dokument om sexövergreppen till DN

Nyheter Idag skriver åtta artiklar om anklagelserna mot DN. Fria Tider skriver fjorton. Avpixlat skriver ytterligare fler.

På internet etableras bilden av att de traditionella medierna nu gått samman i en gemensam krishantering mot Nyheter Idag. Annars borde de konkurrerande tidningarna ställa kritiska frågor till Dagens Nyheter såsom norska Journalisten gjort, resonerar man.

I de etablerade medierna beskrivs Nyheter Idags rapportering som ett drev. Där tas anklagelserna mot DN bara upp i åsiktstexter, inte i journalistiskt material.

Expressens chefredaktör Thomas Mattsson skriver att “det är rätt sorgligt att hatsajter och främlingsfientliga opinionsbildare försöker kidnappa en så allvarlig sak som kvinnovåld och sexövergrepp.”17

Under rubriken “Ryska propagandametoder sprider sig i Sverige” skriver hon att “vanliga borgerliga, tyckare och politiker” nu länkar till “en av högerpopulistkretsarnas stora propagandasajter”.

I Sydsvenskan sågar tidningens politikreporter Olle Lönnaeus Nyheter Idags artikel. “Till skillnad från skvallersajter på nätet rapporterar seriösa medier inte om lösa rykten”, skriver han.18 Aftonbladets Oisín Cantwell instämmer i att DN:s förklaring är trovärdig.19 Aftonbladets Fredrik Virtanen skriver om Nyheter Idag på ledarplats och konstaterar att “drevet är ett demokratihot”.20

Svenska Dagbladets Isobel Hadley-Kamptz tar ett strypgrepp på Chang Frick och Nyheter Idag. Under rubriken “Ryska propagandametoder sprider sig i Sverige” skriver hon att “vanliga borgerliga, tyckare och politiker” nu länkar till “en av högerpopulistkretsarnas stora propagandasajter”. Hon menar att Nyheter Idags anklagelser mot Dagens Nyheter påminner om hur Ryssland skakar om demokratiska samhällen genom ryktesspridning på nätet.21

I svenska Journalisten intervjuas DN:s Caspar Opitz. Han får frågan om hur svenska redaktioner ska bete sig när “högerextrema/alternativsajter sätter igång sådana här drev”.22 Journalistens chefredaktör Helena Giertta skriver en egen åsiktstext på ämnet, under rubriken “DN-drevet är en attack mot oss alla”.23 Hon skriver att påståendet om DN:s mörkande är ett exempel på hur högerextrema och invandringsfientliga krafter arbetar för att slå mot de oberoende medierna.

“Drevet mot Dagens Nyheter var ett typexempel på hur de arbetar. Genom att misstänkliggöra tidningen för att mörka, kan man sedan attackera alla journalister. Att det sedan visade sig att det snarare var polisen som mörkat, hindrade inte konspirationerna.”

I kommentarsfältet under artikeln skriver hon att Nyheter Idag är att beteckna som en propagandasajt. När SVT arrangerar paneldebatt om anklagelserna mot DN, är Chang Frick inte inbjuden. Där kallas hans artikel för en konspirationsteori.

Uppslutningen är total. I de traditionella medierna tar man totalt avstånd från Nyheter Idags publicering. På andra sidan ifrågasätts den inte. Den som läser alternativmedier får istället fler rubriker i stil med:

Kritiken växer mot DN efter avslöjandet

Funktionären: Politiker och media mörkade sexbrotten – inte polisen

SVT:s attack på Nyheter Idag efter DN-avslöjandet: “Konspirationsteori”

Kanske mest anmärkningsvärt är att dessa världar inte vidrör varandra. Chang Frick blir inte intervjuad av någon tidning, som ställer kritiska frågor om hans text. Om Hanne Kjöller var ointresserad av berättelsen på grund av gärningsmännens bakgrund, varför sms:ade hon då polismannen fyra dagar efter att ha fått tipset? Polismannen som påstår sig ha sökt Hanne Kjöller, varför har han inte svarat på hennes sms i den chattruta som visas upp hos Nyheter Idag?

Det var snyggt krishanterat av DN. Jag hade inte väntat mig att de skulle sno min vinkel och skylla på polisen, säger Chang Frick.

Inom polisen görs under den kommande månaden en internutredning. Utifrån de uppgifter som myndigheten samlar in “går det inte att komma till någon annan slutsats än att påståendet om en polisiär mörkläggning i samband med We Are Sthlm är grundlöst”, skriver polisen i den avslutande rapporten.24

Övergreppen fanns inom räckhåll för medierna, menar man. De rapporter som insatschefen skrev varje kväll skickades till polisens mediecenter. Informationen fanns där, för de journalister som hade bett om den.

Så medierna har slagit sig fria från sitt ansvar eftersom polisen varit alltför lugnande i sina pressmeddelanden, polisen från sitt eftersom medierna kunde ha bett om mer information. Kvar står de unga brottsoffren vars historier försvunnit i bruset.

Att polisen slagit sig fria från ansvar i februari 2016 är en nyhet som går tyst förbi, då är storyn redan död – bara en månad efter att den toppat alla medier, då polisens skuld beskrivits som självklar. Vem som faktiskt burit ansvar för att flickornas historier tystats ner utreds aldrig.

Den 6 juli samma år anordnar Institutet för mediestudier en debatt under Almedalsveckan. Där diskuteras Chang Fricks anklagelser mot Dagens Nyheter och de alternativa mediernas betydelse, under parollen “Mörkar medierna? Om migration, misstro och mörkning”.

Längst fram i publiken sitter Chang Frick och lyssnar. Han har inte blivit inbjuden att delta i samtalet.

När jag nu, några år senare, frågar Chang Frick om hans publicering, står han fast vid den. Den var vattentät, menar han.

– Men det var snyggt krishanterat av DN. Jag hade inte väntat mig att de skulle sno min vinkel och skylla på polisen, säger han.

Frick är fortfarande övertygad om att DN mörkade historien på grund av politisk korrekthet. Några veckor senare intervjuar jag Hanne Kjöller och DN:s redaktionschef Caspar Opitz. I efterhand ser de att tipset borde ha hanterats annorlunda. Samtidigt är de kritiska till den vinkel som Frick valde.

– Hade han skrivit att DN har slarvat med ett tips, fine. Hade han skrivit att DN fick ett tips som vi hanterade dåligt, att vi borde gjort vårt jobb bättre, fine. Men anklagelserna om att det skett en aktiv mörkläggning är… jag vänder mig emot det kraftigt, säger Caspar Opitz.

Grunderna i historien är DN och Nyheter Idag överens om. Kort efter We Are Sthlm 2015 mejlades ett tips till Hanne Kjöller, som då var ledarskribent hos DN. Dagen efter ringde Kjöller upp tipsaren, som senare kallas “psykologen”.

Under ett åtta minuter och femtionio sekunder långt samtal berättade psykologen om de sexuella övergrepp som han sett på festivalen. Han beskrev också de utpekade gärningsmännens etniska ursprung.

Här går berättelserna isär. Enligt psykologen blev Hanne Kjöller då kall i rösten. Hon verkade plötsligt ointresserad, hävdar han. Caspar Opitz, som lyssnat på det inspelade samtalet, håller inte med.

– Om det finns en anklagelse om att journalister i Sverige inte vågar ta upp ämnen som berör invandring så måste jag säga att Hanne är den sista som väjer för svåra ämnen. Hon är minst PK av oss alla i så fall. Det pratades om att hon lät ointresserad så fort det nämndes afghaner. Det tycker jag är en tolkning som är helt… den känner jag inte igen överhuvudtaget.

I samtalet hänvisade psykologen till en bekant, en högt uppsatt polis, som varit på plats och kunde bekräfta hans uppgifter. Det är den polis som Nyheter Idag och norska Journalisten slår fast att Hanne Kjöller har pratat med. Här går berättelserna återigen skilda vägar.

Alla är överens om att Hanne Kjöller skickade ett sms till denna polis, fyra dagar efter att hon fått tipset:

“Söker dig. Ring gärna. Med vänlig hälsning, Hanne Kjöller, DN”

Till Nyheter Idag säger polisen att de sedan talade med varandra, han var angelägen om att berätta om övergreppen, men Hanne Kjöller var ointresserad. Sedan försökte han ringa Kjöller flera gånger under ett par dagars tid utan att få svar.

Till norska Journalisten säger han att medierna inte vill berätta sanningen om problem kopplade till invandringen.

– Man vill inte beskriva verkligheten som den är. Den är obekväm och överensstämmer inte med vad man har bestämt sig för. Det är som om propaganda rullas ut, säger polisen.

Men enligt Kjöller ljuger mannen. Hon lyckades aldrig få tag i honom. Polisen ringde henne inte efter sms:et och de har inte talats vid, säger hon. Som bevis har hon de loggar som förs från hennes arbetstelefon. När hon ringer ett samtal ut, spelas det in automatiskt. När ett samtal kommer in, registreras det i en databas. Även missade samtal syns där.

Där finns inget samtal från polisens nummer. När Kjöller några år senare ringer polisen och frågar varför han ljuger om att de pratat lägger han på luren i hennes öra.

– Sedan lyfts det fram som “beviset” hos Nyheter Idag. Beviset för vad då? Att jag fortfarande efter fyra dagar var intresserad? Visar det någonting så är det att den här polisen inte hörde av sig till mig. Mitt sms till polisen är avfotat nästan ett halvår efter att det är skickat, och där finns fortfarande inget svar från honom under det.

Hanne Kjöller menar att hon var intresserad av tipset, men lämnade ifrån sig det när polisen inte svarade. Hon lämnade det då till tidningens allmänredaktion, drygt en vecka efter att tipset om övergreppen kommit in.

Redaktionen ringde upp polismyndigheten i en rutinkoll efter festivalen, där de kontrollerade några av de saker som psykologen berättat om. Bland annat att det skett mellan åttio och hundra omhändertaganden under de dagar då festivalen pågick.

– Polisen säger nej, att det knappt har gjorts ett enda. Det är väl då någonstans vi känner att detta inte stämmer. Då kan man tycka att vi borde gjort mer, vi borde ringt fler. Det gjorde vi då inte. Men det borde vi ha gjort, med facit i hand, säger Caspar Opitz.

Både Hanne Kjöller och Caspar Opitz antyder att det fanns delar av psykologens tips som väckte frågetecken.

– Grunden i tipset visade sig senare stämma, men det var mycket detaljer som inte stämde. Jag vet att det var fler detaljer som var lite konstiga och fick oss att tveka lite också, säger Caspar Opitz.

I samband med Nyheter Idags publicering bad Hanne Kjöller sin källa om att få publicera delar av samtalet. Psykologen sa nej:

– Det som liksom plågar mig… det är dels att jag inte får säga saker som skulle… jag får inte referera till det här samtalet med källan. Tre gånger har jag bett den här källan om att få släppa en transkription av bandet, med alla saker som kan identifiera källan borttagna. Jag får inte det.

Hon fortsätter:

– Om den här källan ringt en mer luttrad reporter som får mycket mer tips… då tror jag att det möjligen finns saker i det samtalet som gjort att man hade lagt ner tidigare. Det var flera saker som var märkliga i historien.

Bedömde du psykologen som en trovärdig källa?

– Ja, men det gjorde jag nog. Däremot sa han själv att han hade andrahandsuppgifter, och det var såklart besvärande. Och det var besvärande att han inte ville framträda med namn, och att polisen han hänvisade till inte heller ville framträda med namn. Så det fanns många saker som var besvärande, säger Hanne Kjöller.

Därefter lade redaktionen inte mer energi på att bekräfta tipset.

– Det var ingen mörkläggning eller en medveten förvanskning. Ett tips kom in, det kollades halvdant, det fick ingen bekräftelse. Vi gick vidare med alla andra hundratals grejer vi håller på med, säger Caspar Opitz.

Att DN medvetet skulle ha tystat ner historien stämmer inte, menar han.

– Sen är jag den första att erkänna… tipset som kom in till oss var i stora delar korrekt. Det borde vi givetvis kollat bättre.

Även polisen tar avstånd från att ha mörkat övergreppen. Vem bär då ansvaret för att de inte berättades om?

– Jag vet att vi i någon rubrik skrev “polisens mörkläggning”. Där är min bedömning att det inte var en medveten mörkläggning av polisen. Det var snarare dålig och slarvig kommunikationsgivning. De hanterade det här dåligt, på samma sätt som vi hanterade tipset på ett sätt vi inte borde ha gjort, säger Caspar Opitz.