Enköping

Enköpings stad (Enköpings uppstad) grundades nära Enköpingsåns utlopp i Svingarnsfjärdens innersta hörn, Stadsviken. Enköpingsåsen och den vik i Mälaren som möttes här i förhistorisk tid tros ha varit ett hinder i handels- och transportledet ännu under medeltiden. De omlastningar som troligen skedde här har antagits vara upphov till en handelsplats där människor till slut också började bosätta sig. Anledningen till denna bosättning kan dock ha föranletts av andra orsaker och Enköpings tidigaste historia är fortfarande till större delen okänd.

Afzeliiplan tros ha varit en marknadsplats under vikingatiden och ungefär där Stora Torget idag ligger, tros ha varit dåtidens plats för en hamn. Under århundraden har strandlinjen flyttats söderut på grund av den postglaciala landhöjningen. För att visa på denna historiska och geografiska utveckling av strandlinjen, har gatukontoret i kommunen tillsammans med Enköpings museum, låtit rista in och måla linjer över gator och trottoarer i centrala delar av staden, med årtal för den aktuella strandlinjen. Omkring 1100- och 1200-talet låg strandlinjen nästan ett helt kvarter längre söderut i höjd med Westerlundska gården och ytterligare några sekler senare nästan i nivå med nuvarande Ågatan. Landhöjningen gjorde successivt att sundet eller den så kallade Stadsviken krympte allt mer och utgjorde på 1500- och 1600-talet förlängningen av Enköpingsån som då nätt och jämnt var segelbar. Ån var i nedre delen av staden tidigare delad i två grenar, varav den västligare numera endast är en bäck som från Munksundskällan rinner ut i ån.[7]

1100- och 1200-talet

En prost i Enköping vid namn Walterus omnämns i ett av ärkebiskop Stefan utfärdat förlikningsbrev från 1164-1167 (Walterus prepositus de enescopinge). Denna handling är för övrigt Sveriges äldsta bevarade skrifthandling. Det äldsta bevarade brevet med stadsprivilegier för Enköping utfärdades först den 14 april 1413 av kung Erik av Pommern men möjligen kan privilegier ha tilldelats staden tidigare då ärkebiskop Jarler i ett brev skrivet i början av 1250-talet nämner borgare i Enköping. Dessa privilegier kan ha förstörts vid någon av de bränder som härjat staden. Enköping härjades av stadsbränder 1389 (vitaliebröderna härjade staden), 1572, 1609 och den sista 1799.

På Tryggön, senare Klosterön, kom omkring 1250 ett franciskanerkonvent att bildas, det första i Sverige. I ett kungligt brev från 1530 uppmanar Gustav Vasa franciskanermunkarna att klostret skulle skötas som ett hospital för fattiga spetälska. Hospitalet i Enköping omtalas första gången 1278. Hospitalets funktion flyttades administrativt mellan Stockholm och Enköping beroende på var man ansåg att det behövdes bäst och under 1430-talet slutligen med placering i Stockholm och klosterverksamheten kan ha upphört helt omkring 1540 möjligen beroende på reformationen. Byggnationen kom att rivas under 1600-talet och hade under denna tid hade använts som krutbruk och innan dess salpetersjuderi och tegelbruk och ön har även kallats Salpeterholmen. En större undersökning med många fynd gjordes här 1929-1931 och är idag en plats som fått namnet Klosterparken.

1400- och 1500-talet

Under denna period var Enköping en viktig handelsstad. Man bedrev handel med Västmanland och Dalarnas bergslager vilkas produkter sedan skeppades vidare till Stockholm och Södertälje och var av stor vikt för den svenska krigsindustrin. Enköping var då gynnsamt som utskeppningshamn i Mälaren då en vik gick från sagda sjö långt upp i staden. Handeln med järnvaror blev mindre och mindre gynnsam under senare delen av 1500-talet då landhöjningen gjort att stadsviken krympt och till slut gjort den knappt segelbar.

År 1406 grundades Enköpings första skola.

I slutet av 1500-talet drabbades Enköpings stad och landsförsamlingen hårt av pestens framfart. Vid denna tid kan folkmängden varit rätt ansenlig. En anteckning från äldre tid uppger att pesten år 1580 skulle ha tagit livet av sammanlagt 6000 människor i staden och landsförsamlingen tillsammans. Denna siffra ger skäl att vara kritisk mot detta då siffran var dubbelt det antal personer som staden och landsförsamlingen tillsammans inhyste i mitten av 1800-talet och 3/5 av vad själva huvudstaden förlorade vid samma tid.

År 1572 drabbades staden av en eldsvåda som skall ha förstört en del av staden samt Sankt Ilians kyrka. Kyrkan låg från år 1548 tillsammans med Sankt Olofs kyrka öde efter att Gustav Vasa i ett påbud bestämt att Vårfrukyrkan skulle betjäna utöver landsförsamlingen även själva staden. Vid denna tid var husen i staden ännu täckta med halm. Under reformationen drogs många av kyrkans gamla besittningar in till kronan, däribland franciskanerklostret som ombildades till sjukhus och sedermera till salpetersjuderi.

1600- och 1700-talet

I början av 1600-talet skulle Enköping uppleva sin sista tid som viktig handelsstad med Bergslagens järnprodukter. Under Karl IX:s tid sattes våg- och tullhus upp i staden och efter en ny eldsvåda 1609 skänkte samma kung sex lodjor från Stockholms flottstation för att liva upp handeln. Trots detta är det klart att järnhandelns betydelse minskade under denna period på grund av att stadsvikens bredd och djup minskade och hindrade många fartyg från att komma in till staden. Istället anlades en ny lastbrygga nedanför viken vid Haga slott och drog således bort näringen från själva staden. Efter 1611 inskränkte också Gustav II Adolf utförseln till huvudstaden och försökte dra om bergslagstrafiken till Västerås istället.

Borgarna i staden började istället utveckla agrara näringar såsom åkerbruk, boskapsskötsel och fiske. Under Drottning Kristinas tid 1632-1654 uppläts tomter och ny jord till dessa borgare. Bland de grödor som såldes till andra städer som Stockholm, Uppsala och Västerås kan nämnas morötter, bönskidor, kålrötter och persiljerötter. Vid början av 1700-talet kom också tobaksplanteringen till stånd och ett tobaksspinneri privilegierades år 1728. Enköpings första manufaktur kom till år 1753. Det var i november 1752 som fabriksgesällen Sahlström fick kungligt privilegium att anlägga ett ylleväveri i staden. Första året hade väveriet 8 lärgossar och 20 spinnerskor men minskade snabbt och Sahlström hade problem att rekrytera ny personal vilket gjorde att väveriet levde en tynande tillvaro. År 1766 upphörde, i och med mössornas maktövertagande, det statliga manufakturstödet och med det yllefabriken.

Stadsbranden 1799

Stadens sista stora brand inträffade år 1799. Enligt bevarade vittnesmål utbröt branden klockan fyra den 23 augusti i arvingarnas till rådman Relund gård vid Stora gatan. Den förödande branden kom att jämna stora delar av staden med marken och medförde att stora ekonomiska värden för staden och dess invånare gick upp i rök. Handelsmannen Ekstedt som bodde på gården misstänktes snabbt för att ha orsakat branden. Han hade trassliga affärer och var försatt i konkurs. Han hade också innan branden gjort ohyggliga och rysvärda yttranden som ökade misstankarna mot honom som pyroman. Detta kunde aldrig bevisas men han bötfälldes ändå efter branden för att inte ha larmat om den i tid.

Branden orsakade materiella skador på drygt 36 000 riksdaler på fastigheter och nästan 17 000 riksdaler för annan egendom och flera skadades mer eller mindre allvarligt. Ingen skall dock ha mist sitt liv på grund av branden som ödelade hela 67 gårdar i framförallt Källroten och Bäckroten som drabbades allra hårdast.

Orsaken till att branden spreds så snabbt var att de flesta av husen var byggda i trä med tak av torv som brann väl om det väl fick fäste. Husen var också byggda tätt inpå varandra och på varje tomt fanns oftast även inklämda fähus, stall, brygghus, lider och bodar av olika slag. Man hade vid denna tid inte något effektiv brandförsvar att tala om, visserligen var egentligen hela stadens befolkning engagerad i den brandsläckningsorganisation som för varje rote leddes av en brandmästare och med yttersta ansvar av borgmästaren. Denna organisation skulle i olycksfall av brand ta hand om problemen men de verktyg man hade att tillgå, exempelvis enkla handsprutor, var oerhört primitiva.

Man var dock medveten om riskerna med en brand och man tog många försiktighetsåtgärder för att förhindra att en brand uppstod. Det fanns förbud emot att uppföra brandfarliga byggnader i staden såsom exempelvis badstugor och all hantering av eld var mycket reglerad. Bl.a. förbjöd man tobaksrökning på öppen gata och blev man påkommen med detta var straffet böter.

Många blev givetvis hemlösa men hjälpen fanns till hands efter branden. De allra flesta var mycket hjälpsamma och de rotar som hade klarat sig bäst, däribland Backroten, tog in och fyllde sina bostäder med hemlösa så ingen skulle behöva leva utan tak över huvudet. Man fick också ekonomiska bidrag genom insamlingar som gjordes i landets övriga städer och närbelägna herrgårdar och bondbyar försåg staden med säd, bröd, hö, ved och byggnadsmaterial. Totalt samlade man in 6000 riksdaler som skulle fördelas på de drabbade. Man tillsatte för detta en kommitté som skulle utreda var och ens behov av ersättning. Denna kommitté leddes av landshövdingen Wetterstedt.

Konsekvenserna av denna brand blev minst lika omfattande som själva branden. I september år 1799 på inrådan av landshövdingen drog man upp nya riktlinjer om hur de nedbrunna rotarna skulle återuppbyggas med ett nytt rätlinjeformat gatusystem. Man bestämde även att varje tomt skulle bebyggas med ett bestämt antal gårdar. Man ville bredda gatorna och minska trängseln och på så sätt fick man bukt med brandspridningsrisken och även de hälsoriskerna som fanns i och med trångboddhet. Man började nu också bygga husen av lera istället för trä. En ny stadsplan stadfästes i ett kungligt brev av Gustav IV Adolf i februari år 1800. Tack vare den nya stadsplanen fick nu staden ett mycket modernare utseende, likt en stad, som sedan flera århundraden och inpå 1700-talet mestadels liknat en förvuxen bondby.

Under senare delen av 1800-talets första hälft påbörjades ett muddringsarbete av Enköpingsån som stod klart 1843. Detta möjliggjorde för mindre fraktfartyg att nå Enköping och lasta säd från spannmålsmagasinen vid hamnen. Muddringsarbeten har utförts även in på senare delen av 1900-talet.

Förebyggande sjukvård och industrialisering

Den ökning som skedde därefter i den så kallade konstitutionella ståndsförfattningens tid (1809-1866) och åren därefter kan härledas till två faktorer. Den första var att dödstalen sjönk från 1820-talet och framåt, som säkerligen var en direkt effekt av att fler barn överlevde smittkoppornas framfart, som mellan åren 1749-1800 tog 270 000 svenskars liv. Ett vaccin mot smittan hade tagits fram 1796 i England och den första vaccinationen gjordes i Sverige den 23 oktober 1801. År 1816 lagstiftade man som första land i världen att alla barn under två års ålder skulle vaccineras mot smittkoppor.

Den andra faktorn för befolkningsökningen var givetvis den industriella revolutionen i Sverige. Från 1840-talet och framåt ökade själva flyttningsöverskottet i Enköping och man räknar att industrialiseringen tog fart vid 1850-talet i Sverige. Allt fler flyttade in till staden och kunde här försörja sig på handel i och med den ökade efterfrågan av olika varor. Inflyttningen från annat än angränsande socknar var dock begränsad.

Järnvägen kom till staden

Från år 1875 till 1880 ökade befolkningen med nästan 24 procent som var klart avvikande från årsgenomsnittet sedan tidigare. Enköping var tidigare beroende av ångbåtstrafiken som var den enda möjligheten att ta sig relativt snabbt till eller ifrån andra orter vid Mälaren exempelvis Västerås och Stockholm. Denna trafik kunde användas mer effektivt från 1843 och framåt, tack vare muddringen av Enköpingsån, men var helt stängd under vinterhalvåret då isen låg på Mälaren.

Det stora genombrottet kom givetvis med järnvägen mellan Stockholm och Västerås som invigdes den 12 december 1876. På denna sträcka fanns Enköping med en ny och ståtlig järnvägsstationsbyggnad. Detta gav möjlighet för godstrafik och resande att snabbt ta sig mellan orterna utmed banan. Man byggde även utmed banan en ny telegraflinje till Stockholm och postgången till och från huvudstaden förbättrades i och med att de nya stationshusen utmed banan fungerade såsom postkontor.

Pepparrots- och industristaden

Enköping kallades under många år pepparrotsstaden, av den anledningen att Enköping var en av de städer där mest pepparrot odlades. Från början var inte pepparroten känd utan man kunde istället läsa i gamla dokument om alla grönsaker som odlades i Enköping, till exempel kål, lök, morötter, palsternacka, persiljerötter, rödbetor och även pepparrot. År 1865 kom skörden av pepparrot igång. Det sägs att det ska ha gått upp till närmare 30 000 kg. Pepparrotsodlingen upptog nästan 2/3 av grönsaksodlingen.

Det fanns två sätt att odla pepparrot. Det ena var att gräva ner en planka en bit under jorden så att pepparroten skulle stanna där och inte växa ner längre, för då bli den bara lång och smal. Det andra sättet var att man först låter den växa ett tag, och efter en tid drar man upp roten och lägger den horisontellt. Det var alltså en krävande växt att odla.

Det mesta av pepparroten fraktades med ångfartyg till Stockholm. Efter att järnvägen byggts såldes den även i Uppsala, Sala, Västerås och Örebro.

I början på 1900-talet började pepparrotsodlingen avta. Det var på grund av alla industrier som kommit till Enköping. Den sista stora pepparrotsodlingen låg vid Korsängen omkring 1930. Josef Wallin anses vara den sista pepparrotsodlaren i Enköping.

I Enköping hade Bahco Verktyg tillverkning av skiftnycklar fram till 2008 då produktionen flyttades till Spanien. Tidigare företag innefattar Bahco Ventilation (sedermera Stratos Ventilation) och ABB Fläkt Produkt, Nordströms Linbanor.

Militärstaden

Enköping blev garnisonsstad 1943 när Göta livgarde (P 1) återuppsattes och förlades till Stenvreten i stadens norra delar. 1974 beslöt riksdagen om en ny inriktning varvid konsekvensen blev att Göta Livgarde las ner och Upplands Signalregemente skulle flytta till Enköping. Under perioden 1980-1982 etablerades Upplands Signalregemente i Enköping och samtidigt organiserades Arméns stabs- och sambandsskola i ett nybyggt fastighetskomplex norr om den nybyggda motorvägen. Sedan den 1 januari 2007 återfinns Ledningsregementet (LedR) inom garnisonen.

Göta livgarde (P 1) 1943-1980

Göta livgarde förlades 1943-1945 till nybyggda kaserner intill Stockholmsvägen, dit även Blåa brigaden (PB 6) och Pansartruppernas kadett- och aspirantskola (PKAS) var förlagda. 1980 avvecklades regementet med brigad medan skolan omlokaliserades till Skövde garnison.

Upplands regemente (S 1) 1982-2006

Upplands regemente förlades 1982 till garnisonen genom den så kallade mälarkarusellen, där regementet omlokaliserades från Uppsala till Enköping och övertog Göta livgardes kaserner. Regementet avvecklades den 31 december 2006.

Ledningsregementet (Ledr) 2007-

Ledningsregementet är ett av Försvarsmaktens nya förband och grundades den 1 januari 2007. Förbandet är ett så kallat Försvarsmaktsgemensamt förband. Inom förbandet ingår även Ledningsstridsskolan (LedSS).

Upplands- och Västmanlandsgruppen (UVG) 2000–

I samband med att försvarsområdena avvecklades i Sverige den 30 juni 2000, bildades den 1 juli 2000 en militärdistriktsgrupp under namnet Upplandsgruppen, för att utbilda hemvärn och stödja frivilligverksamheten inom Uppsala län. År 2005 gick gruppen samman med Västmanlandsgruppen och bildade en hemvärnsgrupp under det nuvarande namn.

Nordic Battlegroup

Nordic Battlegroup är Sveriges bidrag till EU: s snabbinsatsstyrkor och har sitt högkvarter i Enköping. Stridsgruppen har funnits i tre skepnader, Nordic Battlegroup 08, Nordic Battlegroup 11 och Nordic Battle Group 15.

Enköpings stad ombildades vid kommunreformen 1862 till en stadskommun och bebyggelsen låg därefter i denna kommun med en mindre del i Vårfrukyrka socken/landskommun som omgärdade staden i söder och norr. 1952 uppgick en del av Våfrukyrka socken/landskommun i Enköpings stad, som fortfarande till största delen bestod av ortens bebyggelse. 1971 uppgick Enköpings stad i Enköpings kommun och orten är sedan dess centralort i kommunen.

Enköping hörde och hör till Enköpings församling.

Orten ingick till 1963 i domkretsen för Enköpings rådhusrätt, för att därefter till 1971 ingå i Trögds tingslag. Från 1971 till 2005 ingick Enköping i Enköpings domsaga och den ingår från 2005 i Uppsala domsaga.

Q

Q-bloggen

Likt Don Quijote angriper jag ofta sådant som jag aldrig kan besegra men vägrar att kapitulera inför.

Quincunx – uttal

Open doors – Annandag Påsk

Kvarkar – Quarks

Observera att följande artikel absolut inte representerar sanningen om materien och energin!

Det är bara en intressant teori anser bloggare Germund.

Quarks Are the Building Blocks of All Matter

Quark are the fundamental constituents of all matter, but don't seem to have any structure and appear to be indivisible. BLACKJACK3D/GETTY IMAGES

Protons and neutrons, the particles that form the nuclei of atoms, might seem to be really tiny. But scientists say that those subatomic particles themselves are made up of something even smaller — particles called quarks.

"Well, I think the simplest way of stating it is that quarks are the fundamental constituent of matter, of all the stuff that's around us," explains Geoffrey West. He's a theoretical physicist who founded the high energy physics group at the Los Alamos National Laboratory and now is Shannan Distinguished Professor at the Santa Fe Institute. (He's also author of the 2017 bestseller "Scale," about how the mathematical laws governing the structure and growth of the physical world apply to biological life and to human society.)

Like electrons and other leptons, quarks don't seem to have any structure and appear to be indivisible, as explained by University of Melbourne particle physicist Takaski Kubota in The Conversation.

Quarks are so tiny that it's mind-boggling to even try to express their estimated size. University College London physics professor Jon Butterworth explained that the radius of a quark is roughly 2,000 times smaller than that of a proton, which in turn is 2.4 trillion times as small as a grain of sand.

Existence of Quarks First Proposed in 1964

The existence of quarks was first proposed in 1964 by California Institute of Technology theoretical physicist Murray Gell-Mann, one of the key figures in the development of the Standard Model of particle physics. Gell-Mann, winner of the of the 1969 Nobel Prize in Physics, figured out that explaining the properties of protons and neutrons required that they be made up of smaller particles. At the same time, another CalTech physicist, Georg Zweig, also independently came up with the idea as well.

The existence of quarks was confirmed by experiments conducted from 1967 to 1973 at the Stanford Linear Accelerator Center.

One of the odd things about quarks, as West explains, is that they can be observed, but they can't be isolated. "There's a subtle difference," he says. "They're like electrons in that electrons are fundamental, but with electrons we can observe and also isolate them. You can point to an electron. With quarks, you can't take one out of the nucleus and put it on the table and examine it."

Instead, by using gigantic particle accelerators, scientists speed up electrons and use them to probe the depth of the nucleus. If they go deep enough within, the electrons will scatter off the quarks, which can be measured using very sophisticated detectors. "We reconstruct what's in the target that protons and neutrons are made up of," West says. "You see these little point objects that we identify as quarks."

There Are Six Types of Quarks

Quarks have fractional charges compared to the protons that they form. There are six types of quarks based upon mass, and the particles also have a quality called color, which a way of describing how the strong force holds them together. Color is carried by gluons — a sort of messenger for the strong force that bind quarks together. (They're analogous to photons.)

A team of University of Kansas physicists plan to use a device installed at the Large Hadron Collider, a massive particle accelerator located in a 17-mile (27-kilometer) tunnel between France and Switzerland, to investigate the strong interaction between quarks and gluons.

"The idea is to get a better understanding of the proton and the heavy ion structure — such as Lead for instance — and to study a new phenomenon called saturation," Christophe Royon, a University of Kansas physics professor who is leading the research, explains in an email. "When two proton or two ions collide at very high energy, we are sensitive to their substructure — quarks and gluons — and we can probe some region where the density of gluons gets very large."

Corona del 24 – Döden

Det är svåra tider för mänskligheten nu.

Nästan alla oroas för att de ska dö och det finns ingen tröst att ge.

Alla kommer att dö!

Ingen kan muta döden.

Korset är en obeskrivligt viktig symbol för många av oss
och för mig den viktigaste tillsammans med hjärtat och ankaret.

Den kombinationen står för tro hopp och kärlek.

Under ett långt liv med många nära-döden-upplevelser under sjukdomar och efter olyckor, har jag vant mig vid att dödens hantlangare köar utanför min dörr och nu upplever jag ofta att de knackar otåligt på dörren.

Vore det inte för all fantastisk kärleksfull gemenskap som har präglat mitt liv de senaste åren, skulle jag kanske inte be dem vänta ännu en tid.

Snart öppnar de dörren och kallar på mig.

Jag är redo. Själen är mogen.

Det är ofrånkomligt.

Det är naturligt.

Det är gott!

Påskafton – Påskdagen

Matthew 28:6

Långfredag

Kyrkans hemsida

Dagens böcker

Uniti 10:4 – Allt beror på covid-19

Det svenska elbilsföretaget Uniti har ansökt om rekonstruktion, utan att ha levererat ett enda fordon på fem år. Hårdast drabbade blir de ägare som haft skulder på bolaget – som nu inte kan räkna med att få alla pengar tillbaka.

I dagarna kunde Di Digital rapportera att det svenska bolaget Uniti, som sedan 2015 haft en ambition om att börja tillverka små elbilar, ansökt om företagsrekonstruktion.

Orsaken var att en planerad kapitalrunda ställde in på grund av marknadsoron i spåren av corona, enligt vd:n och grundaren Lewis Horne, samt att viruset orsakat störningar i bolaget leverantörskedja i Kina.

”Vi har gått igenom en mognadsfas. Jag har varit självkritisk hela tiden, det har varit tufft. Därför är det nog bra att krascha ned till jorden nu och ställa om verksamheten”, sa Lewis Horne till Di Digital.

Läs mer: Skånska elbilsföretaget ansöker om rekonstruktion: ”Bra att krascha ned till jorden”

Bolaget startades som ett avknoppningsprojekt från Lunds universitet. Men ännu har det inte blivit någon verkstad av Unitis flera gånger utlovade serieproduktion av små elbilar.

Det lär också dröja ett tag till innan den första bilen eventuellt rullar ut från fabriken, nu när Lundabolaget har kastat in handduken och bekräftat sin oförmåga att betala sina skulder.

Under den inledningsvis tre månader långa företagsrekonstruktionen får bolagets uppåt tio anställda fortsatt månadslön genom den statliga lönegarantin.

Beskedet kommer dock inte som en blixt från klar himmel. Redan i höstas befann sig bilbolaget i ekonomisk kris. Då upprättade man en kontrollbalansräkning – vilket i regel innebär att bolagets kassa sinar rejält eller redan har tömts – som visade att det egna kapitalet låg på minus 9,4 miljoner kronor. Samtidigt hoppade Unitis revisor av sitt uppdrag.

Nu blottläggs även det digra skuldsaldot som Uniti Sweden har samlat på sig. I borgenärsförteckningen till Lunds tingsrätt listas 37 olika aktörer som kräver sammanlagt cirka 34 Mkr. I den senare ackordsuppgörelsen kommer borgenärerna dock att få nöja sig med betydligt mindre belopp.

I det här fallet är de flesta borgenärerna oprioriterade fordringsägare. Bland annat Uniti Swedens ägarbolag: Team U Holding AB och Uniti Holding UK Ltd, som tillsammans svarar för drygt 26 Mkr av det samlade fordringsbeloppet.

”Ägarna kommer helt enkelt att bli av med en stor del av sina medel. Ett vanligt ackord för oprioriterade fordringsägare ligger på 25-50 procent som de får tillbaka av sina fordringar”, säger rekonstruktören Marcus Wenner.

Det är fortsatt uppförsbacke för det en gång hajpade bolaget vars vd och grundare, Lewis Horne, för bara några år sedan delgav planer på en elbilsfabrik i Landskrona som skulle ge plats för uppåt 1 000 anställda. Men kort efter det storslagna uttalandet bommade bolaget igen sina lokaler där det aldrig hann ske något av produktionsvärde.

Senare meddelade företagsledningen sin stundande flytt till England där bolaget istället skulle bygga upp sin tilltänkta produktion. Men där har det heller inte hänt något som lett till fabriksnya bilar.

Nu räknar Uniti med att rekonstruktionen kommer att pågå i minst tre månader, och redan nu tar man höjd för en ansökning om förlängning med ytterligare tre månader.

I handlingar till Lunds tingsrätt framhåller bolaget att man har sålt bilar på förhandsorder till ”vissa enskilda individer”, och att ”individer har betalat en summa för att ställa sig i kö för en bil”. De planerade bilarna menar Uniti i första hand är tänkta att säljas till kommersiella aktörer, för att användas till leveranser av mat eller andra varor.

Men några av Lundabolagets främsta intäktskällor på kort sikt uppges vara fysiska annonstavlor som ska monteras på bilar för kommersiell trafik, samt laddare med tillhörande annonsplats.

”Det handlar om en samverkan mellan olika produkter som ger bolaget en säkrare grund att stå på. Både bilar, annonstavlor, laddställen samt annonsering från de två senare kategorierna”, säger Marcus Wenner.

Samtidigt menar han att bolaget inte har stora möjligheter att tjäna pengar på just elbilar:

”Man kommer inte att få störst marginal på bilarna. Rent krasst finns det inte förutsättningar för det i deras affärsplan när man inte har större volymer. Därför behövs det kompletterande affärsområden”, säger Marcus Wenner.

Uniti säger sig redan ha en producent för leverans av en mindre serie elbilar, närmare bestämt i Hubei-provinsen i Kina. Men i handlingarna till tingsrätten har Lundabolaget inte uppgett namnet på den tilltänkta producenten.

”Jag vet faktiskt heller inte vem det är, det får jag ta reda på”, säger Marcus Wenner.

Fordringsägarna har kallats till borgenärssammanträde 24 april vid Lunds tingsrätt. På sammanträdet ska rätten pröva frågan om syftet med rekonstruktionen kan förväntas uppnås, och om rekonstruktionen ska få fortsätta under den första tremånadersperioden.

Artikeln är skriven av Dagens industris och HD Sydsvenskans gemensamma ekonomiredaktion i Skåne.

Skärtorsdag

Skärtorsdag Nordiska Museet

Uniti 10:3

Det blir stolligare och stolligare!

 
 

 


Uniti vill rekonstruera sig ur krisen – med annonstavlor

2020-04-08 15:11Johan Kristensson

Planen var att rädda elbilstillverkaren Uniti med hjälp av annonstavlor på bilar och laddare. Men Covid-19 kom emellan.

Uniti grundades 2016 med målet att bygga en liten elbil för urbana persontransporter. I november stod det klart att företaget hamnat i rejäl ekonomisk knipa sedan det egna kapitalet förbrukats och revisorn valt att kliva av efter en ”kundutvärdering”.

Nu rapporter Breakit att Uniti har ansökt om företagsrekonstruktion. Om tingsrätten godkkänner åtgärden blir det möjligt för företaget att bland annat söka nytt kapital utan att riskera konkurs.

Annonstavlor ska finansiera utvecklingen av Uniti One

I rekonstruktionsansökan inlämnad till tingsrätten framgår att företaget har långt framskridna planer på ett helt nytt sätt att finansiera den fortsatta utvecklingen av fordonet. Det handlar inte om att sälja fordon utan annonsutrymme.

Företaget har utvecklat en annonstavla som ska kunna monteras på taket på egentillverkade fordon, på en egenutvecklad laddare alternativt vilken bil som helst.

Uniti har redan fått en laddare levererad men eftersom effekten av annonsering är liten i rådande coronaläge vill företaget vänta med att sätta upp den. Om annonstavlorna, både fasta och sådana som kan vara rörliga i trafiken, kan levereras i slutet av april räknar bolaget med att intäkterna från annonseringen ska täcka verksamhetens löpande kostnader i maj eller juni, står det i ansökan.

– På det här sättet kan vi vinna tid för att komma igång med produktionen av bilen, säger Lewis Horne.

Tror att Uniti One kan levereras i slutet av året

Han tror fortfarande att bilen kan börja levereras i slutet av året, men påpekar att det i så fall kommer att ske med rejäl förlust per enhet. Utvecklingsteamet i Storbritannien har signalerat att bilen så som den är tänkt att byggas just nu är alldeles för dyr. Bilen ska kosta från 224 000 kronor. Men tillverkningskostnaden i rådande läge ligger på omkring 600 000 kronor.

– Det vi nu gör är en plan för volymtillverkning och att skapa en bättre finansiell grund så att vi kan ta en ekonomisk smäll för de första leveranserna, säger Lewis Horne.

Vissa har köpt bilen genom en förhandsorder, andra har betalt en mindre summa för att ställa sig i kö. Det huvudsakliga målet är att fordonen ska användas "on-demand" för exempelvis matleveranser inom gig-ekonomin, enligt ansökan.

Enligt vd Lewis Horne finns det omkring 6–7 miljoner kronor i depositioner och köavgifter. Men de hålls separerade och påverkas inte av rekonstruktionen, lovar han.

– Jag har fått rådet och känt trycket att använda de pengarna. Jag vet andra företag som har tagit den risken. Men sådan är inte jag, säger han till Ny Teknik.

Finansieringsrunda gick i stöpet

Under sista kvartalet i fjol jobbade Uniti på en finansieringsrunda på cirka 6 miljoner pund (motsvarande 75 miljoner kronor) tillsammans med en brittisk investmentbank. Men i samband med att coronaviruset utvecklades till en pandemi så drog sig banken ur, enligt Lewis Horne.

– Den rundan var tänkt att utgöra basen för en ännu större finansieringsrunda med syftet att minska kostnaderna för de ingående komponenterna, säger han.

Hans förhoppning är nu att kunna göra rundan i augusti i stället.

I rekonstruktionsansökan står att bolaget har vidtagit flera åtgärder för att förbättra sin lönsamhetspotential men att det nu står klart att de löpande skulderna inte kan hanteras. Därför har företaget ställt in sina betalningar från den 1 april.

Har du funderat på om det är värt att fortsätta?

– Tanken finns i bakhuvudet. Men Elon Musk, Steve Jobs och Jeff Bezos säger alla samma sak: Det som skiljer dem som lyckas från dem som inte gör det handlar endast om uthållighet. Jag lägger gärna tio år på att lyckas. Visst hade det varit enklare med venturebolag som finansiärer. Men jag har 3 500 personer som tror på bolaget och på mig. Så nej, jag är fortsatt optimistisk och tänker fortsätta att kämpa, säger han.

Corona del 23 – Kungens tal

Hela talet

Slutet:
"Stilla veckan leder oss som sagt fram till påsken. För mig, och för många i vårt land, är den en viktig och efterlängtad helg. Det är en tid då man gärna vill resa och kanske umgås med släkt och vänner. Många går i kyrkan.

Men – en del av detta kommer inte att vara möjligt denna påsk. Det måste vi acceptera. Vi måste tänka om, ställa in oss på att stanna hemma.

Det kan kännas tråkigt. Men det kommer fler påskhelger! För de flesta av oss handlar det trots allt om ganska små uppoffringar. Inte minst om man jämför med att bli allvarligt sjuk, att förlora en vän eller en familjemedlem.

Jag tänker i dag särskilt på alla barn i vårt land som nu riskerar att förlora far- och morföräldrar. Och att gå miste om den trygghet och erfarenhet som de kan erbjuda.

För deras skull måste vi agera ansvarsfullt och osjälviskt. Den skyldigheten har vi alla i vårt land. Var och en av oss.

Det är fortfarande mycket som är ovisst. Men en sak är säker: Vi kommer alla att minnas den här tiden, och se tillbaka på den.

Tänkte jag på mina medmänniskor? Eller satte jag mig själv i första rummet? De val vi gör i dag ska vi leva med, länge. De kommer att påverka många.

Snart kommer påsken. Och oavsett om vi firar den eller inte, tror jag att vi alla kan ta till oss av dess budskap: Vandringen är lång och mödosam. Men i slutet segrar ljuset över mörkret, och vi kan åter känna hopp.

Om några veckor fyller jag 74 år. Det är ganska mycket! Men det betyder också att jag hunnit uppleva många av de kriser som vårt land har gått igenom.

Jag har sett hur kriser hjälper oss att omvärdera; att skilja mellan viktigt och oviktigt. Hur rädsla omvandlas till insikt om problemens allvar och hur de kan lösas.

Och en sak har jag lärt mig: oavsett hur djup eller långvarig krisen blir, så tar den förr eller senare slut.

Och när den gör det, ja, då kommer vi alla att ha nytta av den omtanke och den kraft som svenska folket nu uppbådar. Den kraften kommer att vara en tillgång för vårt land – i den framtid som vi längtar efter.

Med de orden önskar jag Dig och alla i Sverige en fin påskhelg – trots allt.

Och även om det kan kännas svårt, så kom ihåg: Du är inte ensam."

Palmsöndagen

Wiki:

"Palmsöndagen är söndagen före påsk, som i kyrkoåret inleder stilla veckan. Palmsöndagen är ägnad minnet av Jesu intåg i Jerusalem, då han red på en åsna in till Jerusalem och hyllades av folket. Åsnan lät han hämta i Betfage på sin väg från Betania.

Inom Romersk-katolska kyrkan, men även på andra håll och även inom Svenska kyrkan, företas palmsöndagsprocession, då de troende vandrar med palmkvistar i händerna. Innan processionen uttalar prästen en välsignelse och stänker vigvatten på kvistarna och processionen med hjälp av en aspergil. När palmsöndagen infaller finns i Sverige inte mycket annat utslaget än vide och sälg, så här och i andra nordeuropeiska länder användes i stället för palmkvistar kvistar av antingen vide eller sälg som då kallades för palmer. I Svenska kyrkan är den liturgiska färgen violett, och på altaret står sälgkvistar och två tända ljus. Temat är "Vägen till korset".

Söndagen åminner om Jesu intåg i Jerusalem då folket hälsade honom med palmkvistar i händerna. Episoden återberättas i Bibeln i Markusevangeliet 11:1-11, Matteusevangeliet 21:1-11, Lukasevangeliet 19:28-44, Johannesevangeliet 12:12-19. Intåget finns också i predikotexten för första advent. Jesu intåg i Jerusalem inträffade veckan innan hans död och återuppståndelse, och räknas därför som inledningen till stilla veckan. Evangelierna berättar att Jesus red in i Jerusalem på en åsna, vilket av kristna betraktas som ett profetiskt tecken eftersom detta anspelar på en judisk tradition om Messias som bygger på profetian i Sakarja 9:9, "Fröjda dig storligen, du dotter Sion; höj jubelrop, du dotter Jerusalem. Se, din konung kommer till dig; rättfärdig och segerrik är han. Han kommer fattig, ridande på en åsna, på en åsninnas fåle". Evangelierna berättar att när Jesus så red in på åsnan i Jerusalem, hälsade folket honom med tillropet "Hosianna, Davids son, välsignad vare han som kommer i Herrens namn", samt lade ner sina mantlar, kvistar och löv på marken framför åsnans fötter. Innan intåget hade Jesus med lärjungarna varit i Betania hos Lasaros, som Jesus väckt från de döda, och Maria hade smort hans fötter med olja.

Corona del 22 – Paniken

Landsfader Löfven tror på mer än tusen döda av Covid-19.

Hur många dör av säsonginfluensa? mycket mer än tusen. Var är paniken då?
Hur många dör av hedersvåld? Hur många dör av cancer?
Hur många dör av olyckor? Hur många dör av ålderssvaghet?

Dagsaktuell statistik

Allt i bloggen om Covid-19

Moses – Den brinnande busken

I AM!


BIBLE:

Exodus 3:1-17 New International Version (NIV)

Moses and the Burning Bush

1 Now Moses was tending the flock of Jethro his father-in-law, the priest of Midian, and he led the flock to the far side of the wilderness and came to Horeb, the mountain of God.

2 There the angel of the Lord appeared to him in flames of fire from within a bush. Moses saw that though the bush was on fire it did not burn up.

3 So Moses thought, “I will go over and see this strange sight—why the bush does not burn up.”

4 When the Lord saw that he had gone over to look, God called to him from within the bush, “Moses! Moses!”

And Moses said, “Here I am.”

5 “Do not come any closer,” God said. “Take off your sandals, for the place where you are standing is holy ground.”

6 Then he said, “I am the God of your father,[a] the God of Abraham, the God of Isaac and the God of Jacob.” At this, Moses hid his face, because he was afraid to look at God.

7 The Lord said, “I have indeed seen the misery of my people in Egypt. I have heard them crying out because of their slave drivers, and I am concerned about their suffering.

8 So I have come down to rescue them from the hand of the Egyptians and to bring them up out of that land into a good and spacious land, a land flowing with milk and honey—the home of the Canaanites, Hittites, Amorites, Perizzites, Hivites and Jebusites.

9 And now the cry of the Israelites has reached me, and I have seen the way the Egyptians are oppressing them.

10 So now, go. I am sending you to Pharaoh to bring my people the Israelites out of Egypt.”

11 But Moses said to God, “Who am I that I should go to Pharaoh and bring the Israelites out of Egypt?”

12 And God said, “I will be with you. And this will be the sign to you that it is I who have sent you: When you have brought the people out of Egypt, you[b] will worship God on this mountain.”

13 Moses said to God, “Suppose I go to the Israelites and say to them, ‘The God of your fathers has sent me to you,’ and they ask me, ‘What is his name?’ Then what shall I tell them?”

14 God said to Moses, “I am who I am.[c] This is what you are to say to the Israelites: ‘I am has sent me to you.’”

15 God also said to Moses, “Say to the Israelites, ‘The Lord, the God of your fathers—the God of Abraham, the God of Isaac and the God of Jacob—has sent me to you.’

“This is my name forever,
the name you shall call me
from generation to generation".

16 “Go, assemble the elders of Israel and say to them, ‘The Lord, the God of your fathers—the God of Abraham, Isaac and Jacob—appeared to me and said: I have watched over you and have seen what has been done to you in Egypt.

17 And I have promised to bring you up out of your misery in Egypt into the land of the Canaanites, Hittites, Amorites, Perizzites, Hivites and Jebusites—a land flowing with milk and honey.’


På svenska:

2 Moseboken 3 1-17

Den brinnande busken

1 En dag när Mose vaktade fåren åt sin svärfar Jetro, prästen i Midjan, drev han dem bortom öknen i närheten av Horeb[a], Guds berg.

2 Då visade sig Herrens ängel för honom i en brinnande törnbuske. När Mose såg att busken brann utan att brinna upp,

3 tänkte han gå närmare för att undersöka detta märkliga att busken inte brann upp. 

4 Då Herren såg att han gick närmare för att titta, ropade han på honom från törnbusken: ”Mose! Mose!” ”Ja, här är jag”, svarade han.

5 ”Kom inte närmare”, sa Gud. ”Ta av dig skorna, för du står på helig mark!

6 Jag är din faders Gud, Abrahams, Isaks och Jakobs Gud.” Då slog Mose händerna för ansiktet, för han var rädd för att se på Gud.

7 Herren talade till honom igen: ”Jag har sett mitt folks förtryck i Egypten, och jag har hört hur de ropar under slavdrivarnas förtryck. Jag vet hur de lider.

8 Nu har jag kommit ner för att befria mitt folk från egypterna och föra det ut ur Egypten till ett mycket gott land, ett stort land som flyter av mjölk och honung. Där bor nu kanaanéer, hettiter, amoréer, perisséer, hivéer och jevuséer.

9 Ja, ropet från Israels folk har stigit upp till mig, och jag har själv sett hur egypterna förtrycker dem.

10 Gå! Jag sänder dig till farao för att du ska leda mitt folk, israeliterna, ut ur Egypten.”

11 ”Vem är jag, att jag skulle gå till farao och leda israeliterna ut ur Egypten?” sa Mose till Gud.

12 ”Jag är[b] med dig”, sa Gud till honom. ”Och det här ska vara tecknet på att det är jag som sänder dig: när du har fört folket ut ur Egypten, ska ni tjäna mig på det här berget.”

13 ”Men”, sa Mose till Gud, ”om jag nu går till israeliterna och talar om för dem att deras förfäders Gud har sänt mig, så kommer de att fråga: ’Vad är hans namn[c]?’ Vad ska jag svara då?”

14 ”Jag är den jag är”, sa Gud. ”Säg till israeliterna att han som heter jag är har sänt dig.”

15 Vidare sa Gud: ”Tala om för dem att Herren[e], deras förfäders Gud, Abrahams, Isaks och Jakobs Gud, har sänt dig till dem.

Detta är mitt eviga namn och så ska alla generationer kalla mig.

16 Samla nu ihop alla de äldste i Israel och tala om för dem att Herren, deras förfäders Gud, Abrahams, Isaks och Jakobs Gud, har uppenbarat sig för dig, och att han sa: ’Jag har besökt er och sett hur ni har det i Egypten.

17 Jag lovar att rädda er från förtrycket i Egypten och leda er till det land där nu kanaanéer, hettiter, amoréer, perisséer, hivéer och jevuséer bor, ett land som flyter av mjölk och honung.’


WIKI:

The burning bush is an object described by the Book of Exodus[3:1–4:17] as being located on Mount Horeb. According to the narrative, the bush was on fire, but was not consumed by the flames, hence the name. In the biblical narrative, the burning bush is the location at which Moses was appointed by God to lead the Israelites out of Egypt and into Canaan.

The Hebrew word in the narrative that is translated into English as bush is seneh (סנה səneh), which refers in particular to brambles; seneh is a biblical dis legomenon, only appearing in two places, both of which describe the burning bush. It is possible that the reference to a burning bush is based on a mistaken interpretation of Sinai (סיני Sînāy), a mountain described in Exodus 19:18 as being on fire. Another possibility is that the use of seneh (סנה) may be a deliberate pun on Sinai (סיני), a feature common in Hebrew texts.

In the narrative, an angel of the Lord is described as appearing in a bush, and God is subsequently described as calling out from it to Moses, who had been grazing Jethro's flocks there. When Moses starts to approach, God tells Moses to take off his sandals first, due to the place being holy ground, and Moses hides his face. Some Old Testament scholars regard the account of the burning bush as being spliced together from the Yahwist and Elohist texts, with the Angel of Yahweh and the removal of sandals being part of the Yahwist version, and the Elohist's parallels to these being God and the turning away of Moses's face, respectively.

When challenged on his identity, Yahweh replies that he is the God of the Patriarchs – Abraham, Isaac, and Jacob – and that he is Yahweh. The text derives Yahweh (יהוה) from the Hebrew word hayah (היה) in the phrase ehyeh ašer ehyeh, meaning "he who is he", or "I am that I am".

TRIS – Tjejers Rätt I Samhället

▼Klicklänkar

TRIS Hemsida
TRIS Facebook
UNT-artikel

Sverige hade nästan befriats från könsdiskriminering när nya vindar började blåsa.

Friskolor könsdiskriminerar i klassrummen utan att feministerna börjar demonstrera.

Diskuterar man frågan med någon av dem, blir argumentet "det är komplicerat".

Hur kan det vara komplicerat att fördöma könsdiskriminering i alla former?

En svensk intifada

Artikeln

En svensk intifada
Av Annika Borg

Intifada är en nyckel till våldet och kriminaliteten i allt fler svenska städer. För att förstå vad som sker krävs nya tolkningsraster.

Följande inträffade i en svensk småstad. ”Vi omringades av ett gäng unga killar på cykel som cirklade runt oss. Stämningen var obehaglig. Hade jag och min man inte haft med oss våra två stora hundar hade vi kanske inte klarat oss.” Så beskriver en kvinna från Lysekil sin känsla av obehag och hot under en promenad i hennes hemtrakter. Av filmen på Youtube att döma har händelsen skakat om henne. Från Lysekil har flera rapporter kommit om barn och unga från stadens så kallade utsatta och invandrartäta område som stör ordningen. De ägnar sig åt stenkastning och bränder.

Efter att en septembereftermiddag ha spelat bingo i den utsatta stadsdelen Kronogården i Trollhättan möttes pensionärer av en mindre grupp barn som skrek könsord, gjorde gester och kastade sten. På videoklippet ses en av killarna svänga med en kätting och en pojke ser inte ens ut att vara i skolåldern. Under flera kvällar i december året efter sattes bilar i brand och ett stort ungdomsgäng skapade social oro och angrep polisen.

I Araby i Växjö har sedan flera år problem med blåljussabotage, våldsamt upplopp, otrygghet och social oro. Polisen har börjat använda drönare över området för att återta kontrollen.

I Uddevalla misstänktes en brand vara anlagd för att locka dit polis och räddningstjänst. Polisen utsattes vid ankomsten till grillplatsen för stenkastning av ett ungdomsgäng. Några dagar senare fick polisen åka med en avsevärd styrka till Dalaberg i Uddevalla, eftersom de var oroliga över att situationen återigen blivit orolig.

Oxhagen i Örebro skakades av ett våldsamt upplopp hösten 2016. Ett större ungdomsgäng kastade brandbomber, stenar och var beväpnade med tillhyggen av skilda slag. Flera hade maskerat sig, många var tonåringar medan andra var vuxna män. Polisen fick rekvirera en helikopter från Stockholm. Flera som deltog i insatsen undrade var föräldrarna var, varför de inte var ute och tog hand om sina barn.

Beskrivningarna ovan av ungdomsgäng och barn som attackerar såväl civila som poliser och andra yrkesgrupper är endast ett axplock av över ett decenniums liknande händelser runt om i Sverige. Händelser som har förvärrats och numera äger rum även i mindre samhällen, i småstäder och i mellanstora tätorter. I flera områden i Stockholm, Göteborg, Malmö och Uppsala har staten förlorat kontrollen. Det har inte skett över en natt, utan kan beskrivas som en successiv och nedåtgående spiral där grupperingar tagit makten och odlat sina normer och regler i det vakuum som uppstått då ordningsmakten retirerat.

Vad är det som då har hänt och vad är det som sker i Sverige och i Europa? Den som har tagit del av rapporteringarna om och satt sig in i upploppen i Paris hösten 2005 eller kravallerna i Husby och andra delar av Sverige under några tumultartade dagar 2013, kan inte undgå att associera till de mönster, metoder och den retorik som präglade den första intifadan (1987–1993) och andra intifadan (2000–2005) i Mellanöstern.

Intifada är en nyckel för att förstå de våldsutbrott och den kriminalitet där gäng av unga killar, och även barn, är inblandade. Sverige har haft och har en stor invandring från muslimska länder. Därför behövs nya utblickar och tolkningsraster för att förstå vad som sker. Ett sådant avgörande raster är händelseutvecklingen i Mellanöstern och Nordafrika.

I Sverige har ungdomar förvisso skapat kravaller tidigare. Unga har samlats på platser centralt i större städer och protesterat mot föräldragenerationer, överhöghet eller haft en specifik politisk agenda. I efteranalysen av Berzeliikravallerna i centrala Stockholm, som pågick flera kvällar under juli 1951, kunde man konstatera att en del av orsakerna fanns att finna i den rådande polisstrejken med minskad bemanning som följd samt bristen på sysselsättning för sommarlediga ungdomar. I rapporten ”Våldsamma upplopp i Sverige – från avvikelse till normalitet ”(2011) från Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB), friläggs skillnader mellan olika typer av upplopp. Rapportförfattarna menar att kunskaps- och forskningsläget när det gäller svenska kravaller och upploppsliknande händelser är relativt knapphändigt.

Förra året kom boken Den bråkiga staden. Ungdomsupplopp och ungdomspolitik i efterkrigstidens Stockholm av forskarna Andrés Brink Pinto och Martin Eriksson, båda historiker som bland annat arbetat med rasismens historia. Boken kretsar kring ungdomsupplopp i huvudstaden mellan åren 1948 och 1987 och behandlar inte de upplopp som sker i samtidens segregerade Sverige. För den analysen behövs fler tolkningsnycklar och raster än enbart nationella och socioekonomiska.

När jag såg de första bilderna från upploppen i Paris förorter 2005 slungades jag tillbaka femton år i tiden. År 1989 besökte jag Gaza City och då hade den första intifadan pågått i två år. Hemma i Sverige debatterades att det spreds en felaktig bild av att barn sändes ut för att kasta sten. Att barn utnyttjades av äldre på det sättet och att föräldrarna inte beskyddade sina barn och höll dem inomhus kolliderade fullständigt med det svenska folkhemmets normer och ideologi.

Det jag såg i Gaza City var brinnande bildäck och unga killar och barn med stenar i händerna, rök och misär. Jag minns än idag smällen som hördes när den första stenen träffade bussen jag färdades i. Det går givetvis att förstå frustrationen hos befolkningen över att vi kom dit för att beskåda deras elände – vi kunde resa därifrån och ägde friheten. Men deras frustration hade många bottnar.

Verklighetens bild i Gaza med stenkastande barn och unga etsade sig fast och långt senare skulle jag förstå att det jag upplevde då var en nyckel för att förstå det som händer i mitt eget land nu. Fast 1989 kunde jag inte föreställa mig att liknande scener skulle äga rum i svenska småstäder runt om i hela Sverige.

När Paris skakades av upplopp, bränder, stenkastning, skadegörelse och våld rasade den andra intifadan i Mellanöstern. Under samma period drabbades Frankrikes judar av ökade trakasserier och våld. Det skedde en explosionsartad stegring av rasistiska attacker mot judar och judiska institutioner under den andra intifadan, beskriver den franska statsvetaren Nonna Mayer i en artikel i Guardian i januari 2015. Samma sak skedde under Gazakriget år 2014. Sociologen Pierre-André Taguieff menar i samma artikel att mediernas systematiska stigmatisering av Israel uppmuntrar utbrott av den judeofobi som har sin upprinnelse i den muslimska världen. Den brittiske forskaren Alan Johnson har dragit liknande slutsatser av sin forskning: den anti-israeliska diskursen inom västvärldens politiska vänsterrörelser bidrar till att legitimera antisemitism.

Kravallerna i Paris – och även upplopp på andra håll i Frankrike – beskrevs redan när de pågick som den franska intifadan eller Parisintifada. Benämningarna användes såväl av de aktiva i upploppen som av polis och andra aktörer. De som deltog i kravallerna använde händelserna i Mellanöstern som legitimering av hat, upplopp, våld och annan kriminalitet. Men upploppen var även en spegelbild av ingredienserna i en intifada. Kampen man förde i Frankrike var dock mot Europa och mot västvärlden. Förorten sågs som det egna territoriet och polis, myndigheter och staten betraktades som ockupanter som skulle bekämpas. Majoritetssamhället ses som ockupanter av förortens fysiska territorium när dess representanter träder in där.

Stenkastning, bilbränder och andra anlagda bränder, en retorik mot polis/väst (ockupationsmakt) och en uppfattning om heder och kränkningar är ett mönster som präglar Mellanösterns intifador. En signifikant i upploppen och bråken är att vårdnadshavarna är osynliga när de sker och att gängen även består av barn.

Upploppen och bråken är i olika grad organiserade. Här finns en glidande skala och det är inte så att varje individ är en medveten aktör. Intifador är inte folkliga uppror, utan organiserade eller inspirerade av små radikaliserade grupper som har våld och splittring som drivkrafter, med motiv som är såväl politiska som religiöst färgade. I Mellanöstern går inte religion och politik att åtskilja, utan är sammanflätade. Radikalisering behöver även den förstås utifrån en glidande skala, från islamism till militant islamism och jihadism.

En annan stark minnesbild dyker upp när jag tar del av de omfattande rapporteringarna om stenkastning, glåpord och bilbränder i Sverige. Det är en händelse i samband med ett besök i ett palestinskt flyktingläger utanför Amman i Jordanien, även det under den första intifadan. Vi hade träffat en jordansk läkare, utbildad på Kuba, som visade oss den svåra situationen i flyktinglägret. När han skulle behandla en manlig patient bad han mig sätta mig på cementtrappan utanför den enkla läkarmottagningen. Det började bli kväll och mörkret sänkte sig snabbt. Enstaka gatlyktor med neonsken lyste upp grusvägen och de fyrkantiga, nedgångna husen framför mig. En grupp barn och ungdomar kom fram. Snabbt samlades fler och fler. Det tog en stund för mig att förstå att det inte var av nyfikenhet de närmat sig, mitt leende stelnade och jag avbröt mina försök till dialog.

En äldre kille tog några steg framåt och bokstavligen spottade ur sig några ord, om och om igen. Situationen blev obehaglig och jag reste mig upp. Nu var de ganska många som slutit upp och situationen kändes hotfull, trots att de flesta framför mig var barn. När jag skulle gå tillbaka in, och tänkte ignorera förhållningsordern om att inte befinna mig därinne då jag är kvinna, steg läkaren ut genom mottagningens dörr. Han hade hört oväsendet och röt något till barnen och ungdomarna.

När jag frågade vad de hade sagt till mig var han till en början motvillig att berätta, men jag insisterade. ”Hora”, sade han, ”och andra ord jag inte tänker delge dig.”

Frågan om hur Europa ska möta en allt större population invandrad från Mellanöstern, och från muslimska länder i andra delar av världen, och de värderingskollisionerna som oundvikligen uppkommer är inte ny, utan har upprepat ställts i flera decennier. År 2011 publicerade professor Boaz Ganor, verksam vid International Institute for Counter-Terrorism (ICT) utanför Tel Aviv, en komparativ analys av radikaliseringsprocessen bland palestinier och muslimska immigranter i Europa. I rubriken formulerar han frågan om det sker en intifada i Europa. De processer som gav upphov till den första intifadan 1987, där radikalisering bland mindre grupper inom den palestinska befolkningen, kan ge oss lärdomar om vad som sker i Europa, menar han. De som i huvudsak utövade våldet var mellan 15 och 25 år.

Ganor är mån om att även lyfta fram de avsevärda skillnader som finns mellan Europa och Västbanken och Gaza vad gäller livsbetingelser. I Europa kan människor fritt uttrycka sina åsikter och lever inte under förtryck. I vår del av världen kan man inte berättiga upploppsvåldet genom att hävda att handlingarna är en konsekvens av att man inte har haft möjlighet att uttrycka sin mening eller visa sitt missnöje. En annan skillnad är att den palestinska befolkningen generellt sett är etniskt homogen, medan den muslimska diasporan i Europa utgörs av människor med skilda etniciteter.

Men det finns flera likheter, visar Boaz Ganor. Precis som i de palestinska samhällena ser vi i Europa och Sverige fickor av individer som radikaliserats i sin syn på västvärlden och på den egna uppgiften i livet. Mellan Sverige och Mellanöstern existerar idag endast ett geografiskt avstånd.

När forskare uppmärksammar den muslimska invandringen till Europa och analyserar dess konsekvenser har således särskilt fokus lagts på den andra och tredje generationens invandrare och hur deras frågor om identitet, utanförskap och alienation påverkar de europeiska samhällen där de växer upp. Deras föräldragenerationer och mor- och farföräldragenerationer kom i huvudsak till Europa för att arbeta. Dessa generationer uppfattade ofta att deras liv förbättrades, även om många av dem inte klättrade på den socioekonomiska stegen på samma sätt som majoritetsbefolkningen. De yngre generationerna anser istället att deras föräldrar och tidigare generationer nöjt sig med för lite då de accepterat sin socioekonomiska situation.

Hos de yngre generationerna riskerar deras upplevelse av missnöje och alienation att göra dem mottagliga för radikalisering. En sårbarhet som effektivt utnyttjas av radikala islamistiska grupper. Identitetsskapandet är en avgörande faktor, menar Ganor. Alienation, frustration och generationsklyftor ökar mottagligheten hos unga för radikaliseringens identitetsbyggande kraft.

De yngre generationernas sökande öppnar dem för identitetsstärkande islamistisk propaganda och för våld som metod att markera mot en västvärld som kolliderar mot deras normsystem, ideologi och framväxande självbild.

Det finns andra avsevärda likheter mellan utvecklingen i de palestinska områdena och i Europas utsatta områden. En avgörande punkt är att fäder och andra äldre män i dessa patriarkala kulturer förlorat sin auktoritet och status. Bland de unga existerar även uppfattningen att de äldre generationernas förhållande till islam är för ljumt. Denna generationskollision och den förlorade fadersmakten får stora konsekvenser såväl i Gaza och på Västbanken som i muslimska kommuniteter i segregerade områden i Sverige. Kvinnor och flickors egenmakt och makt är redan starkt beskuren. Pojkar och unga män har en helt annan frihet. När fadersrollen och de äldre männens auktoritet imploderar växer grogrunden för de gängbildningar, de ordningsstörningar och den kriminalitet vi ser bland barn och unga. Flera svenska forskare, som Amir Rostami, Magnus Ranstorp och Magnus Norell, har visat att det även finns kopplingar och nätverkskontakter mellan radikaliserade grupper och kriminella nätverk.

Det är för endimensionellt att endast tolka fenomenen vi ser runt om i Sverige utifrån socioekonomiska faktorer. Händelseutvecklingen behöver även förstås utifrån vad som sker inom dessa grupper. Religionen, skeenden i Mellanöstern, kriminalitet och organisering är starka inslag. Vi ser en farlig segregerande logik och retorik bland de unga och även hos barnen som deltar i gängen och aktiviteterna. Det är viktigt att betrakta dem som deltar som aktörer och förstå kraften i det normsystem, de nätverk och det identitetsskapande som upploppen är ett uttryck för.

Den cocktail som definitivt kommer att resultera i fler och våldsammare intifador i Europa är blandningen av alienerade och segregerade enklaver, fickor av radikala element i den muslimska kommuniteten, ytterligare försvagning av den äldre generationens auktoritet och dålig integration med bristande jämställdhet för kvinnor. Fortsätter vårt samhälle dessutom att odla religiösa och etniska gruppers särintressen och därmed förstärka ett särartstänkande, blir drycken riktigt giftig.

I det ivriga mångfaldstänkandet har inte våra västerländska demokratier förstått att mångfald faktiskt konkret innebär diversitet. Världen, kulturer och religioner innehåller skilda normer och värderingar, vårt universalistiska synsätt på människan, på frihet och på livet förändrar inte detta faktum.

An Intifada in Europe? frågade sig Boaz Ganor i rubriken till sin forskningsessä. Frågetecknet behövs inte längre. Vi kan inte förstå Europa om vi inte förstår Mellanösterns logik och normsystem. Från statens sida krävs en ökad repression och kontroll, kraftfulla åtgärder mot segregation samt ett kompromisslöst krav på föräldraansvar för att möta och få bukt med Sveriges intifador. Värderingskollisioner och normsystem behöver synliggöras och ett flertal ingredienser i dem aktivt motarbetas. Det kommer inte att bli enkelt, men är heller inte omöjligt. Alternativet är ökad social oro, fortsatta våldsspiraler, misstro och ytterligare cementerad segregation.