Krönikan är mycket subjektiv till kung Gustavs förmån, men eftersom den är så pass detaljerad, har litterära kvaliteter som saknas i andra krönikor och är det enda som finns tillgängligt för vissa perioder i kungens liv, har den ändå använts flitigt i historieskrivningen.
Svenska kyrkan är en evangelisk-luthersk folkkyrka med säte i Uppsala som var statskyrka i Sverige åren 1536–2000. Svenska kyrkan är med 5,8 miljoner medlemmar det största trossamfundet i Sverige och tillhör Lutherska världsförbundet. I riksdagsbeslut om separation från svenska staten 2000, lagstadgas kyrkan som rikstäckande evangeliskt-luthersk folkkyrka. Genom successionsordningen ska Sveriges statschef tillhöra Svenska kyrkan, vilket stärker sambandet med staten. Den evangeliska kyrkan leds av ärkebiskop Antje Jackelén sedan juni 2014.
Svenska kyrkan räknar sina historiska rötter till Sveriges kristnande, då den var en del av den odelade katolska kyrkan och efter den stora schismen 1054 en del av Västkyrkan. Under 1500-talet reformerade kung Gustav Vasa Uppsala kyrkoprovins till det som kom att kallas Svenska kyrkan. Kontroverser om den svenska kyrkans påvliga relationer rasade dock ännu under kung Johan III:s (1568–1592) och katolske kung Sigismunds (1592–1599) regeringsperioder. Vid Uppsala möte (1593) definierades den under dåvarande riksföreståndare hertig Karls inflytande som en evangelisk-luthersk statskyrka i enlighet med Augsburgska bekännelsen (1530). Efter hertig Karls seger i avsättningskriget mot kung Sigismund (1598–1600) ratificerades reformationen slutgiltigt, inklusive ny kyrkohandbok 1614.
Den aktuella benämningen Svenska kyrkan blev officiell i och med dissenterlagen 1860, då behovet av särskiljning från andra kristna kyrkor vilkas existens då erkändes av svenska staten uppstod.
Erkändes som kyrkans överhuvud i stället för påven…
Gustav Vasas första direkta slag mot kyrkan bestod i att genomdriva de beslut som fattades på riksdagen i Västerås 1527. Dessa beslut avsåg huvudsakligen att ställa en del av det högre prästerskapets inkomster till kungens förfogande. De tillämpades sedan så att en stor del av de gods, från vilka dessa inkomster kom, indrogs till kronan. Genom besluten i Västerås erkändes även kungen som kyrkans överhuvud i stället för påven, och åtgärder från Gustavs senare tid syftade till att ordna den kyrkliga styrelsen efter samma grunder som den världsliga.
Det finns två olika teorier om dess tillkomst. Enligt den första är den ett självständigt verk av Peder Svart, nedskrivet under de två åren mellan huvudpersonens död och hans egen, baserat på material från olika håll. Enligt den andra, som bland annat Lars-Olof Larsson håller för troligare, skall krönikan ha påbörjats då Peder var kunglig hovkaplan, och skrivit den mer eller mindre på Kung Gustavs diktamen. Tecken på detta skall vara bland annat att Erik XIV omtalas som kronarvinge, inte kung, och att krönikans språk mer påminner om kung Gustavs än annat som är bevarat av Peder Svart.
Gustav Vasa eller Gustav I (tidigare Gustav Eriksson), troligen född 12 maj 1496, död 29 september 1560 på Tre Kronor i Stockholm, var kung av Sverige 1523–1560 och riksföreståndare 1521–1523, under det pågående befrielsekriget. Hans makttillträde, inlett som ett uppror mot unionskungen Kristian II efter Stockholms blodbad, innebar slutet för Kalmarunionen. Gustav tillhörde Vasaätten, som genom honom blev den första monarkiska dynastin som regerade ett enat svenskt kungadöme som ett arvrike. Hans regering kännetecknas av införandet av ett starkt centralstyre i hela riket med en effektiv byråkrati och en evangelisk statskyrka grundad på Luthers lära.
Gustavs roll i införandet av en svensk arvmonarki ses i dag som grundandet av den moderna nationalstaten Sverige, och det är den 6 juni – datumet då han valdes till kung av riksdagen i Strängnäs 1523 – som är Sveriges nationaldag. Han har senare, särskilt från det sena 1800-talet, upphöjts till landsfader och har därmed blivit en viktig nationell symbol. I modern historiesyn har Gustav I utsatts för en mer kritisk analys där man poängterat hur han med brutala metoder och intensiv propaganda befäste sin makt och röjde motståndare ur vägen. Historikern Lars-Olof Larsson har pekat på att Gustav med hänsynslöshet och maktlystnad i kombination med politisk skicklighet i mycket uppträdde i enlighet med den italienske politiske filosofen Niccolò Machiavellis principer för en furstes befästande av sin makt, något som den svenska historieskrivningen ofta uteslutit.
Svenska kyrkan är en evangelisk-luthersk folkkyrka med säte i Uppsala som var statskyrka i Sverige åren 1536–2000. Svenska kyrkan är med 5,8 miljoner medlemmar det största trossamfundet i Sverige och tillhör Lutherska världsförbundet. I riksdagsbeslut om separation från svenska staten 2000, lagstadgas kyrkan som rikstäckande evangeliskt-luthersk folkkyrka. Genom successionsordningen ska Sveriges statschef tillhöra Svenska kyrkan, vilket stärker sambandet med staten. Den evangeliska kyrkan leds av ärkebiskop Antje Jackelén sedan juni 2014.
Svenska kyrkan räknar sina historiska rötter till Sveriges kristnande, då den var en del av den odelade katolska kyrkan och efter den stora schismen 1054 en del av Västkyrkan. Under 1500-talet reformerade kung Gustav Vasa Uppsala kyrkoprovins till det som kom att kallas Svenska kyrkan. Kontroverser om den svenska kyrkans påvliga relationer rasade dock ännu under kung Johan III:s (1568–1592) och katolske kung Sigismunds (1592–1599) regeringsperioder. Vid Uppsala möte (1593) definierades den under dåvarande riksföreståndare hertig Karls inflytande som en evangelisk-luthersk statskyrka i enlighet med Augsburgska bekännelsen (1530). Efter hertig Karls seger i avsättningskriget mot kung Sigismund (1598–1600) ratificerades reformationen slutgiltigt, inklusive ny kyrkohandbok 1614.
Den aktuella benämningen Svenska kyrkan blev officiell i och med dissenterlagen 1860, då behovet av särskiljning från andra kristna kyrkor vilkas existens då erkändes av svenska staten uppstod.
Erkändes som kyrkans överhuvud i stället för påven…
Gustav Vasas första direkta slag mot kyrkan bestod i att genomdriva de beslut som fattades på riksdagen i Västerås 1527. Dessa beslut avsåg huvudsakligen att ställa en del av det högre prästerskapets inkomster till kungens förfogande. De tillämpades sedan så att en stor del av de gods, från vilka dessa inkomster kom, indrogs till kronan. Genom besluten i Västerås erkändes även kungen som kyrkans överhuvud i stället för påven, och åtgärder från Gustavs senare tid syftade till att ordna den kyrkliga styrelsen efter samma grunder som den världsliga.
Det finns två olika teorier om dess tillkomst. Enligt den första är den ett självständigt verk av Peder Svart, nedskrivet under de två åren mellan huvudpersonens död och hans egen, baserat på material från olika håll. Enligt den andra, som bland annat Lars-Olof Larsson håller för troligare, skall krönikan ha påbörjats då Peder var kunglig hovkaplan, och skrivit den mer eller mindre på Kung Gustavs diktamen. Tecken på detta skall vara bland annat att Erik XIV omtalas som kronarvinge, inte kung, och att krönikans språk mer påminner om kung Gustavs än annat som är bevarat av Peder Svart.
Gustav Vasa eller Gustav I (tidigare Gustav Eriksson), troligen född 12 maj 1496, död 29 september 1560 på Tre Kronor i Stockholm, var kung av Sverige 1523–1560 och riksföreståndare 1521–1523, under det pågående befrielsekriget. Hans makttillträde, inlett som ett uppror mot unionskungen Kristian II efter Stockholms blodbad, innebar slutet för Kalmarunionen. Gustav tillhörde Vasaätten, som genom honom blev den första monarkiska dynastin som regerade ett enat svenskt kungadöme som ett arvrike. Hans regering kännetecknas av införandet av ett starkt centralstyre i hela riket med en effektiv byråkrati och en evangelisk statskyrka grundad på Luthers lära.
Gustavs roll i införandet av en svensk arvmonarki ses i dag som grundandet av den moderna nationalstaten Sverige, och det är den 6 juni – datumet då han valdes till kung av riksdagen i Strängnäs 1523 – som är Sveriges nationaldag. Han har senare, särskilt från det sena 1800-talet, upphöjts till landsfader och har därmed blivit en viktig nationell symbol. I modern historiesyn har Gustav I utsatts för en mer kritisk analys där man poängterat hur han med brutala metoder och intensiv propaganda befäste sin makt och röjde motståndare ur vägen. Historikern Lars-Olof Larsson har pekat på att Gustav med hänsynslöshet och maktlystnad i kombination med politisk skicklighet i mycket uppträdde i enlighet med den italienske politiske filosofen Niccolò Machiavellis principer för en furstes befästande av sin makt, något som den svenska historieskrivningen ofta uteslutit.
Gustav Vasa tillhörde den inflytelserika uppländska ätt som senare kom att kallas för Vasaätten. Hans föräldrar var riksrådet Erik Johansson och Cecilia Månsdotter (Ekaätten) som även hade tre döttrar, Margareta, Emerentia och Märta samt ytterligare fyra barn som dog unga. Föräldrarna var genom släktskap allierade med Sturepartiet, Eriks morbror var Sten Sture den äldre och Cecilias halvsyster var gift med Sten Sture den yngre. Fadern Erik Johansson hade Rydboholm utanför Stockholm som sin huvudgård och var på 1490-talet häradshövding i Danderyds och Rydbo skeppslag. Detta innebar att han var formellt ansvarig för rättsväsendet i denna del av södra Uppland. Men av Erik Johanssons meriter att döma var det förmodligen som att utnämna bocken till trädgårdsmästare, han hade redan 1490 mördat en man som hade gjort intrång på hans marker. Under unionsstriderna 1497 passade Erik på att plundra Frölunda prästgård och hotades med bannlysning, men han räddades av den amnesti som utfärdades vid kung Hans makttillträde till Sten Stures anhängare och blev rent av dubbad till riddare av den nye kungen. Efter det lyckade upproret mot kung Hans 1501 blev Erik Johansson också utnämnd till riksråd. Denna utnämning förhindrade dock inte honom från att ständigt strida om arv och med skrupelfria metoder ta det som han ansåg tillhöra honom. När en av Eriks tjänare gjorde ett inbrott i Ekerö kyrka 1516 hotades han återigen med bannlysning, men han kunde komma undan tack vare sina politiska kontakter. Det var i denna familj som Gustav Vasa växte upp i.
Den stora katastrofen i Gustavs Vasas liv var Stockholms blodbad den 8-9 november 1520 som inte bara innebar att hans far blev avrättad utan även att hans mor och systrar fördes i fångenskap till Danmark där alla utom Margareta dog 1522. Systern Margareta fick även se sin förste make Erik Brahe, som hon hade fyra barn med, bli avrättad i Stockholms blodbad. Hon fick återvända till Sverige 1524 och gifte sig året efter med Gustav Vasas betrodde man Johan av Hoya. När denne föll i onåd hos kungen 1534 följde Margareta med honom till utomlands. Även efter Johans död året efter vågade inte Margareta återvända till Sverige av rädsla för vad brodern kunde tänkas göra med de två söner som hon hade fått med Johan. Hon dog i Reval (Tallinn) 1536.
Det finns inga uppgifter om att Gustav skulle ha haft några förhållanden med kvinnor innan han gifte sig och personer i hans närhet sa rent av att han var mycket försiktig i det avseendet. Men det dröjde länge innan Gustav Vasa bildade en egen familj, han var 35 år gammal när han gifte sig med Katarina av Sachsen-Lauenburg 1531. Orsaken till detta var svårigheter att finna ett politiskt fördelaktigt giftermål. Försöken att gifta sig med Sten Sture den yngres änka Kristina Gyllenstierna ledde ingenvart. Inte heller blev det någon äktenskapsallians med Danmark, Polen, Mecklenburg eller Pommern. Gustav Vasa fick nöja sig med en hertigdotter från det relativt obetydliga hertigdömet Sachsen-Lauenburg som låg mellan Hamburg och Lübeck. Katarina födde en efterlängtad son (Erik XIV) 1533, men under en andra graviditet 1535 föll hon olyckligt under en dans och dog. Illvilliga rykten från Gustavs fiender gjorde senare gällande att Gustav Vasa hade slagit ihjäl henne, men en modern undersökning av hennes skelett har inte kunnat hitta några tecken som tyder på detta.
Erfarenheten av de tidigare svårigheterna att hitta en brud utomlands avskräckte Gustav Vasa från nya försök och han valde därför att istället gifta om sig med en svensk adelsdam 1536, det vill säga Margareta Leijonhufvud. Den traditionella historieskrivningen gör gällande att äktenskapet med Katarina av Sachsen-Lauenburg var olyckligt medan Gustav Vasas andra äktenskap med Margareta Leijonhufvud 1536-1551 var raka motsatsen. Dessvärre är källorna ytterst knapphändiga om relationerna mellan Gustav Vasa och hans drottningar, allt är därför bara spekulationer som ständigt upprepas i historieböckerna. Men ett tecken på att äktenskapet med Margareta trots allt var harmoniskt är det faktum att hon var nästan konstant gravid och födde inte mindre än tio barn, Johan (1537), Katarina (1539), Cecilia (1540), Magnus (1542), Karl (1544), Anna Maria (1545), Sten (1546), Sofia (1547), Elisabet (1549) och den blivande Karl IX (1550). Den förste sonen med namnet Karl dog samma år som han föddes och Sten dog 1549.
Efter Margaretas för tidiga död 1551 gifte Gustav Vasa om sig för andra och sista gången det följande året med den blott 17 år gamla Katarina Stenbock, själv var Gustav Vasa då 56 år. Kyrkan hade starka invändningar mot äktenskapen, dock inte på grund av ålderskillnaden, utan på grund av att hon var systerdotter till Gustav Vasas förra hustru. Ett sådant äktenskap var inte tillåtet enligt kyrklig lag, men eftersom Gustav Vasa då kontrollerade kyrkan gifte han sig med Katarina iallafall. Några barn fick inte Katarina och efter Gustav Vasas död 1560 skulle hon vara änka i över 60 år. Hennes försörjning tryggades av att hon fick ett omfattande område i förläning (ett så kallat livgeding) som hon sedan styrde från Strömsholms slott i Västmanland.
I sitt testamente garanterade Gustav Vasa sina yngre söners försörjning genom att dela ut stora ärftliga hertigdömen som i praktiken var stater i staten. Johan hade tillträtt sitt hertigdöme i Finland redan 1556 medan den äldste sonen Erik året efter tillträdde ett provisoriskt hertigdöme i Småland. Döttrarnas försörjning skulle däremot tryggas genom giftermål med tyska furstar. Gustav Vasa hann dock bara med att gifta bort den äldsta dottern Katarina med en tysk greve innan han dog 1560. Tyvärr ledde efterspelet till detta bröllop till en stor skandal, under hemresan till Tyskland firade det nygifta paret och dess sällskap jul i Vadstena och brudgummens bror blev då tagen på bar gärning under ett nattligt besök i brudens syster Cecilias rum. Det var den blivande Erik XIV som beordrade att mannen skulle fängslas och skickas till Stockholm, varmed skandalen blev offentlig till Gustav Vasa stora ilska. Han blev ursinnig på både sonen som borde ha skött affären mycket smidigare och på dottern som han skällde ut efter noter och drog av hår på. Själva skandalen har fått namnet "Vadstenabullret".
