22/8 är FN:s dag för offren för religiöst våld. En dag att vara tacksam för den svenska religionsfriheten, och se till att ingen försöker inskränka den.
I söndags högtidlighöll den katolska kyrkan Jungfru Marias upptagning i himlen, en mässa som hade speciell betydelse i Qaraqosh, Irak. Där återinvigdes kyrkan som vandaliserats av IS. Ärkebiskopen stod vid det altare som jihadisterna bränt, mellan nymålade vita väggar som för några år sedan var svarta av rök.
Andra kyrkor i staden var nedklottrade med slagfältsinstruktioner och förvandlade till ammunitionslager.
Just Qaraqosh blev för fem år sedan en symbol för IS framgångar, och den skräck terrorgruppen spred bland alla som inte delar dess blodiga tolkning av islam. Men också för hela den pågående religiösa rensningen av Mellanöstern och andra regioner. Kristna flydde för sitt liv från Qaraqosh på samma sätt som deras trossyskon fortfarande tvingas att göra från andra städer i Irak, Syrien, Egypten, Indien, Pakistan...
En brittisk rapport i våras kallade förföljelsen av kristna för ”närmast ett folkmord”. För hundra år sedan svarade de för 20 procent av befolkningen i regionen. Nu är de färre än 5 procent.
Det är passande att kyrkan i Qaraqosh återinvigdes samma vecka som FN för första gången tillägnar en dag åt offren för religiöst våld. Torsdagen den 22 augusti ska från och med i år vara minnesdag för de miljontals människor som utsätts för våld för sin tros skull.
Hur svårt kan det vara att låta människor tro på vad de vill?
De kristna är den mest utsatta gruppen. Men muslimer förföljs skoningslöst bland annat i Kina och Burma. I Indien växer hindunationalismen, som alltmer utgör ett hot för andra trosriktningar.
En rapport från ansedda Pew Research Center slog i juli fast att regeringars begränsning av religiösa rättigheter ökat de senaste tio åren, framför allt vad gäller att favorisera vissa religioner och stifta lagar som stryper friheten för andra.
Förföljelse av religiösa, i synnerhet minoriteter, innebär inte bara våld och fysiska trakasserier. I det toleranta Västeuropa, också i Sverige, lurar en växande intolerans mot människor som väljer att söka sanningar även där ingenting syns eller hörs.
Att staten ska säga blankt nej till troende som utsätter andra för religiöst tvång är självklart. Det irriterade motståndet mot fenomen som offentliga böner, kyrkklockor, utrop från avlägsna minareter och slöja på vuxna människor är något helt annat.
Attityden gentemot religiös tro är ett lackmustest för toleransen generellt i samhället. Där man förnekar religiösa rätten att synas och verka är risken stor att andra misshagliga minoriteter blir nästa offer. Hur svårt kan det vara att låta människor tro på vad de vill?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar