Det blev ytterligare en tung dag i går och jag tänkte så mycket på alla härliga stunder vi fick tillsammans den korta tid Jonny fick vara med oss.
Det var två år efter begravningen och jag minns från den stunden att jag ville frysa tiden. När prästen Anna inledde begravningsceremonin bröt solen genom molnen. Ljuset strålade genom kyrkans fönster och över Jonnys kista.
Det blev många starka ögonblick och jag minns särskilt när VSK-supporterklubbens medlemmar bildade ring runt kistan hållande varandras händer. Nästa minne är att prästen Anna stod och höll om mig efter ceremonin och från den stunden blev hon en ovärderlig vän som jag träffar nästan varje torsdag kväll under Taizémässan.
Det borde vara Jonny som går de tunga stegen till min grav i stället för det omvända och ofta känns livet numera bara som en transportsträcka mot det oundvikliga slutet. Ångesten över att jag kanske kunde ha gjort något kväver mig nästan ibland.
Allt om Jonny i bloggen.
Begravningen
Graven
-
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar