Ibn Rushd och muslimska brödraskapet

Statsstödd folkbildning för islamism, del 2

I gårdagens artikel visades, i motsats till vad Folkbildningsrådet påstår, att det finns formella kopplingar mellan Muslimska brödraskapet i Europa och Studieförbundet Ibn Rushd. I den här artikeln ifrågasätts om studieförbundets verksamhet är att betrakta som en ”framgångsrik folkbildningsverksamhet”, som Folkbildningsrådets Maria Graner påstår i det brev som skickades till kommuner och regioner i slutet av april i år, skriver forskarna Aje Carlbom, Magnus Ranstorp och Peder Hyllengren.
Sedan anhängare av Muslimska brödraskapet påbörjade etableringen av organisationer i Sverige har rörelsen utvecklats till något som liknar ett skattefinansierat islamiskt bolag där affärsidén är att investera pengar i muslimers religiösa identitet. Rörelsens två ekonomiska kassakor är studieförbundet Ibn Rushd och biståndsorganisationen Islamic Relief Sverige (som är en del av Islamic Relief Worldwide).1

Mellan åren 2010 och 2019 tog Islamic Relief Sverige ensamt emot omkring 627 miljoner kronor från Sida.

En översiktlig genomgång av pengarna som betalats ut till organisationerna de senaste tio till femton åren visar att de tillsammans mottagit nästan 1 miljard kronor i statliga, regionala och kommunala bidrag. Mellan åren 2010 och 2019 tog Islamic Relief Sverige ensamt emot omkring 627 miljoner kronor från Sida.2 Ibn Rushd har, som vi skrev i den förra artikeln, erhållit 273 125 244 kronor i statligt stöd från Folkbildningsrådet under åren 2005–20.

Mest känt är att Folkbildningsrådet betalat ut ungefär 27 miljoner kronor per år i statliga bidrag till Ibn Rushd de senaste tre åren – en summa som ökat årligen sedan 2008 i samband med att studieförbundet erhöll status som självständigt studieförbund.

Studieförbundet har genom åren också tagit emot bidrag från kommuner och regioner. Malmö stad är en av de mest generösa kommunerna i Sverige när det gäller att sponsra studieförbundet; 2009–19 fick Ibn Rushd 8 104 000 kronor i kommunala bidrag av Malmö. Med ett påslag för firandet av ramadan de senaste fem åren på totalt 500 000 kronor.

Även Göteborgs stad ligger i framkant när det gäller utbetalning av kommunala bidrag till Ibn Rushd. Perioden 2012–18 betalade staden ut 9 616 793 kronor till studieförbundet. För Stockholms stad handlade det om 500 000 kronor under 2018–19. Helsingborgs kommun har totalt beviljat 3 305 058 kr i kommunalt stöd till studieförbundet. Sundsvalls kommun har också betalt över miljonen kronor i stöd till Ibn Rushd.

Region Skåne är, liksom Malmö stad, en av de mer generösa regionerna då man under 2010-talet har överfört 6 703 420 kronor i stöd till studieförbundet.

Den regionala nivån har också varit en källa att ösa bidrag ur för studieförbundet. Region Skåne är, liksom Malmö stad, en av de mer generösa regionerna då man under 2010-talet har överfört 6 703 420 kronor i stöd till studieförbundet. 2018-2019 stöttade Region Stockholm studieförbundet med 2 337 000 kronor. Andra regioner har de senaste åren tillsammans utbetalat över 2 miljoner kronor till Ibn Rushd.

Trots att man nästan fördubblat personalstyrkan på fyra år har Ibn Rushd inte någon offentligt tillgänglig kurskatalog.

Den senaste årsredovisningen från 2018 visar att Ibn Rushd erhöll bidrag och intäkter från olika håll på totalt 53 601 454 kronor.3 Av detta går över 33 miljoner kronor till personalkostnader för 89 anställda varav 24 arbetar på förbundets kansli. Trots att man nästan fördubblat personalstyrkan på fyra år har Ibn Rushd inte någon offentligt tillgänglig kurskatalog.

De 9 401 unika deltagare i studiecirklar som man når genomförs inte bara av Ibn Rushd utan av åtta medlemsorganisationer och olika lokala samverkanspartner. Själv utför studieförbundet ensamt bara fyra (4) procent av alla studiecirkel-arrangemang. Bidragen har varit så generösa genom åren att på bankkontot och kassan står det drygt 16 miljoner kronor. Och i sin årsredovisning för 2018 redovisade man ett kapital på över 24 miljoner kronor. Ändå ger Folkbildningsrådet mer bidrag för varje år.

Det svenska samhället erbjuder sålunda en ekonomisk nisch som den svenska delen av europeiska Muslimska brödraskapet har lyckats exploatera till sin egen fördel. Sett i förhållande till andra studieförbund har Ibn Rushd en liten marknadsandel. Det måste dock ses som ett problem i sig att, likt Folkbildningsrådet, okritiskt försvara organisationer i en rörelse som lyckats få hundratals miljoner skattekronor genom att undvika tydlighet om sin ideologiska och organisatoriska förankring i det europeiska Muslimska brödraskapets nätverk.

De senaste årens kraftiga inkomstökning av skattemedel är givetvis någonting som rörelsen gjort sig beroende av och vill behålla. För att detta ska lyckas är det nödvändigt att organisationerna uppfattas som legitima och trovärdiga av politiker och tjänstemän i det omgivande samhället.

Islamic Relief är öppna med att organisationen anlitade PR-byrån Westander i syfte att påverka opinionen med en positiv image av verksamheten ”för att kunna samarbeta med andra organisationer”, som formuleringen lyder i Islamic Reliefs årsrapport 2018.4

Liknande påverkan används av Ibn Rushd, något som verkar ha lyckats i förhållande till Folkbildningsrådet som uppenbarligen har köpt den succéartade bild studieförbundet har sålt in. I brevet till kommunerna hävdar Graner att Ibn Rushd står för en ”framgångsrik folkbildningsverksamhet” för att studieförbundet ”lyckas nå grupper som står långt från det etablerade samhället”. Detta låter bra och är den bild ledarna i studieförbundet sprider av verksamheten. Men det är i sig inget mått på framgång eller kvalitet.

… merparten av Ibn Rushds studiecirklar handlar om att nyanlända muslimska invandrare (den viktigaste målgruppen) studerat islamisk livsåskådning med hjälp av studiematerial som ”Lär dig läsa arabiska”, ”Islamisk finansiering” och ”Muhammadguiden”.

Frågan är vad de marginaliserade grupperna nås av? I Amnås rapport framkommer det att merparten av Ibn Rushds studiecirklar handlar om att nyanlända muslimska invandrare (den viktigaste målgruppen) studerat islamisk livsåskådning med hjälp av studiematerial som ”Lär dig läsa arabiska”, ”Islamisk finansiering” och ”Muhammadguiden”.

Det är inget fel i att stärka den ”svensk-muslimska identiteten”, men frågan är varför skattemedel ska användas till detta.

Till detta kan man lägga att studieförbundet också arrangerat kurser i islamisk lagstiftning (sharias familjerätt), kvinnans status i islam och kurser i islams historia. Ämnen som i sig kan vara allmänbildande, men som saknar relevans för nyanlända flyktingars möjligheter till delaktighet i Sverige. Ibn Rushd säger att studier i religiös livsåskådning och arabiska är viktigt för att stärka den ”svensk-muslimska identiteten”. Och så kan det vara. Det är inget fel i att stärka den ”svensk-muslimska identiteten”, men frågan är varför skattemedel ska användas till detta.

Antal arrangemang som utgör svenskundervisning är enbart en bråkdel av verksamheten i jämförelse med arrangemang i folkbildning om islam och arabiska, enligt Ibn Rushds årsberättelse för 2018. Undervisningen i svenska språket har inte heller ägt rum inom ramen för det ordinarie folkbildningsstödet utan har finansierats av ett extra anslag som kallas ”Svenska från dag ett + vardagssvenska”.

Detta extrastöd, som uppgår till 17 856 395 kronor, har betalats ut till Ibn Rushd 2015–19 utöver det ordinarie anslaget. Fördelningen av skattemedlen signalerar att studieförbundet värderar delaktighet i islams värld högre än delaktighet i majoritetssamhällets sekulära demokratiska värld.

Det återstår för Folkbildningsrådet och Ibn Rushd att formulera övertygande skäl för varför investering av miljontals svenska skattekronor i muslimers religiösa identitet är en framgångsfaktor för nyanländas integration.

Den sammantagna verksamheten ger inte bilden av ett traditionellt studieförbund, utan här framträder snarare ett religiöst samfund i ett studieförbunds maskeraddräkt. Genom att klä sig i en sådan dräkt blir det också möjligt att dra in större summor i bidrag än vad ett religiöst samfund kan få från Myndigheten för stöd till trossamfund.

Det återstår för Folkbildningsrådet och Ibn Rushd att formulera övertygande skäl för varför investering av miljontals svenska skattekronor i muslimers religiösa identitet är en framgångsfaktor för nyanländas integration. Och varför detta ska ske i studieförbundets form.

Det låter rimligare att studier i islamisk livsåskådning ombesörjs på frivillig basis av moskéer än att det sker i regi av ett mångmiljonfinansierat studieförbund som ingår i en islamistisk rörelses organisatoriska nätverk. Det ligger närmare till hands att imamer och präster står för upprätthållandet av religiösa livsåskådningar än studieförbund som genom åren tagit lätt på samverkan med antisemiter, homofober och politiska extremister.5

Enligt Ibn Rushd gör man allt för att stävja fusk då man säger sig ha en årlig kontroll över 10–20 procent av verksamheten som genomförs av medlemsorganisationer och lokala samverkanspartner.6 Således lämnas varje år 80–90 procent av verksamheten öppen för möjlig felrapportering.

Och enligt Ibn Rushd granskar Folkbildningsrådet självt bara fem procent av verksamheten, trots att man hävdar att ett av dess ”viktigaste uppdrag är att säkerställa att statsbidragen används enligt statens syften med att stödja folkbildningen”. Fullföljer Folkbildningsrådet verkligen sitt uppdrag när man lämnar så stor del av verksamheten utan kontroll? Hur redovisas i så fall misstagen?

Trots att Folkbildningsrådet är en ideell förening, med myndighetsliknande uppdrag som lyder under offentlighetsprincipen, är granskning av verksamhet på utförarnivå svår och snårig längst ute i kapillärerna.

Även om det går att följa statsbidraget från Folkbildningsrådet till Ibn Rushds förbundskansli så sipprar det finansiella flödet nedåt i två ytterligare led: från Ibn Rushds förbundskansli ut till sex olika distrikt som i sin tur får fördela ut vid behov till en mängd olika kända och obskyra lokala samverkanspartner.

Här längst ute råder ingen offentlighetsprincip vad studiecirklarna exakt innehåller, och heller ingen transparent redovisning av hur mycket stöd varje enskild samverkanspartner får eller vem som anlitas som studiecirkelledare.

Redovisning till kommuner och regioner är i många fall så fluffig och oprecis att det helt enkelt inte går att utläsa vilka lokala samarbetspartner man haft eller vad som exakt har avhandlats i studiecirklarna. Exempelvis presenterar Ibn Rushd Distrikt Mitts verksamhetsberättelse 2018 sina lokala samverkanspartner i form av ett intetsägande ‘wordcloud’ (ordmoln). Det blir omöjligt för kommuner och regioner att granska lokala partner när de serveras i form av ett oläsligt garnnystan av föreningsnamn.

Mot bakgrund av att en överväldigande majoritet av lokala samarbetspartner är religiösa föreningar och trossamfund är det svårt att få ihop hur studiecirklar i ‘Korantolkning’ eller ‘Koranrecitationsteknik’ uppfyller statens krav på att verksamhet ”stärker och utvecklar demokratin”?

När två tredjedelar av alla studiecirklar utförs av lokala samverkanspartner är det obegripligt att de inte presenteras tydligt eller överhuvudtaget i Ibn Rushds årsberättelse. Hur kan då Folkbildningsrådet hävda att de har koll på att demokratikravet respekteras ute i kapillärerna?

Mot bakgrund av att en överväldigande majoritet av lokala samarbetspartner är religiösa föreningar och trossamfund är det svårt att få ihop hur studiecirklar i ‘Korantolkning’ eller ‘Koranrecitationsteknik’ uppfyller statens krav på att verksamhet ”stärker och utvecklar demokratin”?

Vilken kvalitetssäkring tillämpade Ibn Rushd distrikt Västra när man 2017 godkände Islamiska sunnicentret i Göteborg som lokal samarbetspartner – mer känd för allmänheten som salafistiska Bellevuemoskén och runt vilken extremister verkat i årtionden?

Hur tänkte Ibn Rushd när man engagerade Al-Madinah Akademin som är en koranskola för barn? Ska skattemedel finansiera religiös påverkan som riktar sig mot barn i form av ‘folkbildningsverksamhet’? Det tycks vara en betydande andel då barn under 13 år omfattar drygt en femtedel av alla deltagare i Ibn Rushds folkbildningsverksamhet.

Varför publiceras ingen öppen information om alla lokala samverkanspartner i de sex distrikten? Vilka lokala samarbetspartner får finansiellt stöd som cirkelledare och för direkta kostnader? Hur säkerställer Ibn Rushd att alla samarbetspartner lever upp till demokratikravet? Listan av frågetecken kan göras mycket lång. Det är tydligt att Ibn Rushd inte haft koll på värdegrunden hos lokala samarbetspartner som exempelvis Salam SK och Eskilstuna unga muslimer, då ledande gestalter inom båda organisationerna rekryterade ungdomar till IS och själva reste ned för att ansluta sig till denna terrorsekt.

I Ibn Rushds handbok till studiecirkelledare instrueras dessa att de inte får skada Ibn Rushd genom ”konkurrerande verksamhet, ryktesspridning” eller ”offentlig kritik.”

Hur detta rimmar med demokratiuppdraget, transparens och individuella rättigheter krävs antagligen en ledande position inom studieförbundet för att begripa.

Frågorna handlar inte bara om lokala samarbetspartner utan även om Ibn Rushd ger någon form av finansiellt stöd till de åtta medlemsorganisationerna som utför studiecirklar. Varför är Sveriges unga muslimer (SUM), som är med och styr studieförbundet, fortsatt en medlemsorganisation i Ibn Rushd när Kammarrätten i Stockholm fastställt i en dom den 31 oktober 2019 att SUM ”har brustit i kravet på att respektera demokratins idéer” och som fastställer MUCF:s beslut om återkrav och återbetalning av statsbidrag? I stället för åtgärder lyfte i stället Ibn Rushd glatt fram SUM:s kontroversiella ordförande Rashid Musa i sin tidning Kupolen.

För varje studieförbund är jakten på nya unika deltagare avgörande då det är bidragsgrundande. Även om Muslimska familjedagarna, som årligen samlade 3 000 – 4 000 deltagare, fyllde många behov var säkert ett att få nya medlemmar till Ibn Rushd och/eller Islamiska förbundet. Man erbjöd avsevärt billigare entrébiljetter om man blev medlem än icke-medlem.

Sammanblandning av statsbidrag och aktiebolag omöjliggör vidare granskning hur dessa personnummer har använts.

Varje personnummer som uppgavs för medlemskap administrerades av företaget EventeQ AB, skapat och ägt av Ibn Rushd, vars befattningshavare är studieförbundets ordförande och vars styrelse består av ledande figurer inte bara inom Ibn Rushd men också dess medlemsorganisationer. Sammanblandning av statsbidrag och aktiebolag omöjliggör vidare granskning hur dessa personnummer har använts. Muslimska familjedagarna upphörde abrupt 2019 och alla spår har raderats från deras hemsidor.

Folkbildningsrådet borde ha ifrågasatt hur Ibn Rushds statsbidrag kunde användas i företagsform på detta sätt, då man är tydlig i sin instruktion att studieförbundens verksamheter uttryckligen inte får ”ha kommersiellt syfte” eller ”som bedrivs i vinstsyfte med avsikt att ge intäkter”.

År 2018 omsatte EventeQ AB 1,4 miljoner kronor med tillgångar och kapital på drygt en halv miljon men företaget har inga anställda.

Liknande frågetecken dök upp när en kursgård köptes av Ibn Rushd 2014 för 11 miljoner och man skapade Granhedsgården AB. Hälften av Granhedsgården AB ägdes av Islamiska förbundets stiftelse vars insyn omgärdas av striktare banksekretess. Statsbidrag blir återigen olyckligt ihopblandad med kommersiell verksamhet.

Men vi är inte ensamma om att hysa farhågor. I avrapportering av Ibn Rushds bokslutsrevision 2018 lyfter en känd revisionsfirma fram risker man upptäckt. De framförde risk för felaktig dubbelrapportering när man såg att bidragsgrundande projekt även var organiserade som studiecirkelverksamhet.

Vidare fann man att Ibn Rushds medarbetare haft bisysslor och närstående förhållanden till ”frekvent anlitade leverantörer”. Det är tydligt att tilliten prövas också i ekonomiskt hänseende.

Folkbildningsrådet borde lyfta blicken och upphöra med att så lättvindigt acceptera vad ledare i Ibn Rushd säger om sin verksamhet. Att förneka eller nedtona att studieförbundet är del av en islamistisk rörelse är en central påverkansstrategi som organisationerna utvecklat för att kunna fortsätta att investera i den skattefinansierade affärsidén att utveckla ett parallellt islamiskt civilsamhälle där muslimsk identitet ska bevaras och skyddas.

Tyvärr är Sverige mycket sårbart för påverkan. Det tragiska är att politiker och tjänstemän har släppt igenom dessa verksamheter utan att uppmärksamma vilka de här aktörerna är …

De senaste tjugo åren har några få individer inom Islamiska förbundets innersta krets lyckats skapa en myriad av olika organisationer som sägs representera ett ‘muslimskt civilsamhälle.’ I själva verket är det en mästerlig illusion. På pappret ser det ut som många olika separata organisationer men verkligheten är den motsatta. För det tränade ögat är det lätt att se att det är en begränsad krets som sitter i varandras styrelser som är överlappande och ständigt skiftande. Överst i detta led finns kopplingar till europeiska Muslimska brödraskapet.

Tyvärr är Sverige mycket sårbart för påverkan. Det tragiska är att politiker och tjänstemän har släppt igenom dessa verksamheter utan att uppmärksamma vilka de här aktörerna är, vad de vill och gör och utan adekvat granskning samt utvärdering av verksamheterna.

Det vore välkommet om Folkbildningsrådet frigjorde sig från att upprepa Ibn Rushds talepunkter och intog en mer kritiskt granskande attityd. Det ska dock inte uteslutas att då Folkbildningsrådet varit storfinansiär av verksamheten under många år finns kanske inte riktigt viljan att se verkligheten och agera därefter. Sammantaget finns därför all anledning för den högsta politiska nivån att sätta ned foten. I väntan på det är vår bestämda uppmaning till kommuner och regioner – håll i pengarna!

Aje Carlbom är biträdande professor vid Malmö universitet samt fil.dr. i sociantropologi, specialiserad på etnisk och religiös identitet och mångkulturalism.

Magnus Ranstorp är docent i statsvetenskap vid Försvarshögskolan samt senior rådgivare vid EU:s Radicalisation Awareness Network.

Peder Hyllengren är analytiker vid Försvarshögskolan.