Klicka på bilderna så blir de större
Världens mest hatade flygplats är utsedd och det blev Paris-Charles de Gaulle.
Första gången jag såg den flygplatsen var under intrimningsprocessen 1975 och det var följden av en incheckningskollaps på Orly.
Jag skulle åka hem och hela incheckningsapparaten hade havererat. Det var dagen då de franska semesterfirarna skulle spridas över världen och hundratusentals fransoser irrade runt under högljudda protester eftersom inga plan kunde lyfta.
Jag sökte upp den högst ansvarige som fanns på plats och förklarade att jag och 21 andra svenskar tänkte visa vad vikingar kan göra om inte han såg till att få hem oss på direkten.
Han uppfattade allvaret i förhandlingsbudet och ringde några samtal.
Sedan visades vi till en buss som efter en timme i kaotisk paristrafik körde in på en gigantisk byggplats. Det var den nya flygplatsen Paris-Charles de Gaulle som körde testflygningar till några europeiska flygplatser.
Vi skulle bjudas på lunch före avfärd till Sverige och medan kökspersonalen samlades, fick vi studera start- och landningsövningar med det nya flygplanet Concorde vilket var en öronbedövande erfarenhet.
En sak som jag minns speciellt var de inglasade rulltrapporna som gick kors och tvärs i hallen.
Det blev lunchdags och vi visades in i en magnifik VIP-matsal där vi 22 svenskar passades upp av minst dubbelt så många servitörer.
Eftersom jag är allergisk mot ägg hade jag, innan min första resa till Frankrike, övat in några fraser som skulle rädda mig från matförgiftning.
Det ingick oeuf i alla maträtter och min konversation med den tillkallade kocken, bestod av "non oeuf" från min sida och hundraordsharanger från kockens sida innan han sken upp, nickade och försvann.
Efter ett tag kom min servitris med något som liknade äggröra och jag kallade åter på "chef".
Kocken dök upp och jag upprepade mitt mantra "non oeuf" medan jag pekade på matsedeln.
Även denna gång lyste hedersmannens anlete upp av belåtenhet och efter ytterligare lite väntan kom servitrisen med ett stort silverfat där det låg nio små äggrätter av skilda slag.
Jag tappade behärskningen och röt något om att jag ville ha biff och pommes frites vilket alla förstod och jag fick en utsökt måltid.
Efter kaffe och cognac bordade vi en super-Caravelle som antagligen användes som flygande lyxbordell av inredningen att döma.
Resan var fantastisk med ett överskott av vänliga flygvärdinnor.
När vi närmade oss Danmark frågade piloten om vi ville snurra ett par varv över Öresund och när vi tittade nedåt såg vi att Tall Ship Race just passerade.
Piloten gjorde några överflygningar så att vi fick fotografera de ståtliga fartygen och naturligtvis glömde jag filmrullen på planet vid ankomsten till Arlands.
Jag ringde hustrun för att meddela ankomsten och hon frågade vad jag hade köpt till döttrarna.
Jäklar!
Det blev ett rusande mellan Arlandas butiker för att hitta något typiskt franskt och till slut fann jag två underbara små hundar som var tillverkade i frankrike och döttrarnas glädje var påtaglig när de fick sina franska hundar.
Många år senare avslöjade jag historien för mina vuxna döttrar och det höll på att förstöra ett ömsint familjeförhållande.
Äldsta dottern har ännu traumatiska problem med franska hundar.
Det blev lunchdags och vi visades in i en magnifik VIP-matsal där vi 22 svenskar passades upp av minst dubbelt så många servitörer.
Eftersom jag är allergisk mot ägg hade jag, innan min första resa till Frankrike, övat in några fraser som skulle rädda mig från matförgiftning.
Det ingick oeuf i alla maträtter och min konversation med den tillkallade kocken, bestod av "non oeuf" från min sida och hundraordsharanger från kockens sida innan han sken upp, nickade och försvann.
Efter ett tag kom min servitris med något som liknade äggröra och jag kallade åter på "chef".
Kocken dök upp och jag upprepade mitt mantra "non oeuf" medan jag pekade på matsedeln.
Även denna gång lyste hedersmannens anlete upp av belåtenhet och efter ytterligare lite väntan kom servitrisen med ett stort silverfat där det låg nio små äggrätter av skilda slag.
Jag tappade behärskningen och röt något om att jag ville ha biff och pommes frites vilket alla förstod och jag fick en utsökt måltid.
Efter kaffe och cognac bordade vi en super-Caravelle som antagligen användes som flygande lyxbordell av inredningen att döma.
Resan var fantastisk med ett överskott av vänliga flygvärdinnor.
När vi närmade oss Danmark frågade piloten om vi ville snurra ett par varv över Öresund och när vi tittade nedåt såg vi att Tall Ship Race just passerade.
Piloten gjorde några överflygningar så att vi fick fotografera de ståtliga fartygen och naturligtvis glömde jag filmrullen på planet vid ankomsten till Arlands.
Jag ringde hustrun för att meddela ankomsten och hon frågade vad jag hade köpt till döttrarna.
Jäklar!
Det blev ett rusande mellan Arlandas butiker för att hitta något typiskt franskt och till slut fann jag två underbara små hundar som var tillverkade i frankrike och döttrarnas glädje var påtaglig när de fick sina franska hundar.
Många år senare avslöjade jag historien för mina vuxna döttrar och det höll på att förstöra ett ömsint familjeförhållande.
Äldsta dottern har ännu traumatiska problem med franska hundar.
SvD - AB -
-
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar