Peter Wolodarski

Peter Wolodarski är sannolikt den mediemagnat som har skadat journalistiken mest i Sverige.

Anders Lindberg, Martin Aagård och Oisin Cantwell är samma sorts idékorrumperade pestråttor men Peter Wolodarski är i särklass eftersom han står vid rodret på Sveriges största nyhetsmagasin.

Det förvånar mig att en så seriös redaktör som Erik Helmerson står ut med att ha en så sanningsföraktande chef som VW (Vidrige Wolodarski)

Peter Wolodarski skulle passa bra ihop med Anne Ramberg.

De är båda två den politiska korrekthetens banérförare och försöker konsekvent sprida dimma över obekväma sanningar.

Corona del 45 – Parodi

OK!

Det räcker nu!

Coronahysterin måste bemötas med kunskap!

Den som granskar överdödligheten kopplat till corona hittar det han/hon (hen) vill.

Den som granskar den allmänna dödlighetsstatistiken kommer att bli förvånad efter jämförelser mellan dödlighet månad för månad de senaste 10 åren.

Människor som är väldigt gamla eller väldigt sjuka dör tidigare än friska människor i samma åldersgrupper.

Undantaget alla som dör av självförvållade olyckor, självmord och överdoser. 

Där är unga och friska överrepresenterade.

Dödlighetsstatistiken månad för månad är stabil över tid.

Panikslagna kyrkoledare stänger kyrkorna när

människorna behöver kyrkorna som mest!

För var det pestloppor och nu är det virus.

Effekten kopieras.

De ansvariga tiger, förtiger, vilseleder och ljuger.

Ibn rushd och myndigheternas kapitulation

Sveriges bidragsutdelande organisationer verkar ha bestämt sig för att formligen ösa pengar över islamistiska verksamheter med kopplingar till muslimska brödraskapet.

Det ser ut som en total kapitulation inför kraven från subversiva samhällskrafter!

Under de senaste 100 åren har det svenska samhället befriats från kristendomens samhällsdogmer.

Nu hjälper myndigheterna nya fundamentalistiska krafter att införa sina dogmer!

Statsstödd folkbildning för islamism, del 2

AV AJE CARLBOM, MAGNUS RANSTORP OCH PEDER HYLLENGREN • 17 JUNI 2020

I gårdagens artikel visades, i motsats till vad Folkbildningsrådet påstår, att det finns formella kopplingar mellan Muslimska brödraskapet i Europa och Studieförbundet Ibn Rushd. I den här artikeln ifrågasätts om studieförbundets verksamhet är att betrakta som en ”framgångsrik folkbildningsverksamhet”, som Folkbildningsrådets Maria Graner påstår i det brev som skickades till kommuner och regioner i slutet av april i år, skriver forskarna Aje Carlbom, Magnus Ranstorp och Peder Hyllengren.

Sedan anhängare av Muslimska brödraskapet påbörjade etableringen av organisationer i Sverige har rörelsen utvecklats till något som liknar ett skattefinansierat islamiskt bolag där affärsidén är att investera pengar i muslimers religiösa identitet. Rörelsens två ekonomiska kassakor är studieförbundet Ibn Rushd och biståndsorganisationen Islamic Relief Sverige (som är en del av Islamic Relief Worldwide).1

Mellan åren 2010 och 2019 tog Islamic Relief Sverige ensamt emot omkring 627 miljoner kronor från Sida.

En översiktlig genomgång av pengarna som betalats ut till organisationerna de senaste tio till femton åren visar att de tillsammans mottagit nästan 1 miljard kronor i statliga, regionala och kommunala bidrag. Mellan åren 2010 och 2019 tog Islamic Relief Sverige ensamt emot omkring 627 miljoner kronor från Sida.2 Ibn Rushd har, som vi skrev i den förra artikeln, erhållit 273 125 244 kronor i statligt stöd från Folkbildningsrådet under åren 2005–20.

Mest känt är att Folkbildningsrådet betalat ut ungefär 27 miljoner kronor per år i statliga bidrag till Ibn Rushd de senaste tre åren – en summa som ökat årligen sedan 2008 i samband med att studieförbundet erhöll status som självständigt studieförbund.

Kommunalt och regionalt stöd

Studieförbundet har genom åren också tagit emot bidrag från kommuner och regioner. Malmö stad är en av de mest generösa kommunerna i Sverige när det gäller att sponsra studieförbundet; 2009–19 fick Ibn Rushd 8 104 000 kronor i kommunala bidrag av Malmö. Med ett påslag för firandet av ramadan de senaste fem åren på totalt 500 000 kronor.

Även Göteborgs stad ligger i framkant när det gäller utbetalning av kommunala bidrag till Ibn Rushd. Perioden 2012–18 betalade staden ut 9 616 793 kronor till studieförbundet. För Stockholms stad handlade det om 500 000 kronor under 2018–19. Helsingborgs kommun har totalt beviljat 3 305 058 kr i kommunalt stöd till studieförbundet. Sundsvalls kommun har också betalt över miljonen kronor i stöd till Ibn Rushd.

Region Skåne är, liksom Malmö stad, en av de mer generösa regionerna då man under 2010-talet har överfört 6 703 420 kronor i stöd till studieförbundet.

Den regionala nivån har också varit en källa att ösa bidrag ur för studieförbundet. Region Skåne är, liksom Malmö stad, en av de mer generösa regionerna då man under 2010-talet har överfört 6 703 420 kronor i stöd till studieförbundet. 2018-2019 stöttade Region Stockholm studieförbundet med 2 337 000 kronor. Andra regioner har de senaste åren tillsammans utbetalat över 2 miljoner kronor till Ibn Rushd.

Trots att man nästan fördubblat personalstyrkan på fyra år har Ibn Rushd inte någon offentligt tillgänglig kurskatalog.

Den senaste årsredovisningen från 2018 visar att Ibn Rushd erhöll bidrag och intäkter från olika håll på totalt 53 601 454 kronor.3 Av detta går över 33 miljoner kronor till personalkostnader för 89 anställda varav 24 arbetar på förbundets kansli. 

De 9 401 unika deltagare i studiecirklar som man når genomförs inte bara av Ibn Rushd utan av åtta medlemsorganisationer och olika lokala samverkanspartner. Själv utför studieförbundet ensamt bara fyra (4) procent av alla studiecirkel-arrangemang. Bidragen har varit så generösa genom åren att på bankkontot och kassan står det drygt 16 miljoner kronor. Och i sin årsredovisning för 2018 redovisade man ett kapital på över 24 miljoner kronor. Ändå ger Folkbildningsrådet mer bidrag för varje år.

Det svenska samhället erbjuder sålunda en ekonomisk nisch som den svenska delen av europeiska Muslimska brödraskapet har lyckats exploatera till sin egen fördel. Sett i förhållande till andra studieförbund har Ibn Rushd en liten marknadsandel. Det måste dock ses som ett problem i sig att, likt Folkbildningsrådet, okritiskt försvara organisationer i en rörelse som lyckats få hundratals miljoner skattekronor genom att undvika tydlighet om sin ideologiska och organisatoriska förankring i det europeiska Muslimska brödraskapets nätverk.

Samfund som kallas för studieförbund

De senaste årens kraftiga inkomstökning av skattemedel är givetvis någonting som rörelsen gjort sig beroende av och vill behålla. För att detta ska lyckas är det nödvändigt att organisationerna uppfattas som legitima och trovärdiga av politiker och tjänstemän i det omgivande samhället.

Islamic Relief är öppna med att organisationen anlitade PR-byrån Westander i syfte att påverka opinionen med en positiv image av verksamheten ”för att kunna samarbeta med andra organisationer”, som formuleringen lyder i Islamic Reliefs årsrapport 2018.4

Liknande påverkan används av Ibn Rushd, något som verkar ha lyckats i förhållande till Folkbildningsrådet som uppenbarligen har köpt den succéartade bild studieförbundet har sålt in. I brevet till kommunerna hävdar Graner att Ibn Rushd står för en ”framgångsrik folkbildningsverksamhet” för att studieförbundet ”lyckas nå grupper som står långt från det etablerade samhället”. Detta låter bra och är den bild ledarna i studieförbundet sprider av verksamheten. Men det är i sig inget mått på framgång eller kvalitet.

… merparten av Ibn Rushds studiecirklar handlar om att nyanlända muslimska invandrare (den viktigaste målgruppen) studerat islamisk livsåskådning med hjälp av studiematerial som ”Lär dig läsa arabiska”, ”Islamisk finansiering” och ”Muhammadguiden”.

Frågan är vad de marginaliserade grupperna nås av? I Amnås rapport framkommer det att merparten av Ibn Rushds studiecirklar handlar om att nyanlända muslimska invandrare (den viktigaste målgruppen) studerat islamisk livsåskådning med hjälp av studiematerial som ”Lär dig läsa arabiska”, ”Islamisk finansiering” och ”Muhammadguiden”.

Det är inget fel i att stärka den ”svensk-muslimska identiteten”, men frågan är varför skattemedel ska användas till detta.

Till detta kan man lägga att studieförbundet också arrangerat kurser i islamisk lagstiftning (sharias familjerätt), kvinnans status i islam och kurser i islams historia. Ämnen som i sig kan vara allmänbildande, men som saknar relevans för nyanlända flyktingars möjligheter till delaktighet i Sverige. Ibn Rushd säger att studier i religiös livsåskådning och arabiska är viktigt för att stärka den ”svensk-muslimska identiteten”. Och så kan det vara. Det är inget fel i att stärka den ”svensk-muslimska identiteten”, men frågan är varför skattemedel ska användas till detta.

Antal arrangemang som utgör svenskundervisning är enbart en bråkdel av verksamheten i jämförelse med arrangemang i folkbildning om islam och arabiska, enligt Ibn Rushds årsberättelse för 2018. Undervisningen i svenska språket har inte heller ägt rum inom ramen för det ordinarie folkbildningsstödet utan har finansierats av ett extra anslag som kallas ”Svenska från dag ett + vardagssvenska”.

Detta extrastöd, som uppgår till 17 856 395 kronor, har betalats ut till Ibn Rushd 2015–19 utöver det ordinarie anslaget. Fördelningen av skattemedlen signalerar att studieförbundet värderar delaktighet i islams värld högre än delaktighet i majoritetssamhällets sekulära demokratiska värld.

Det återstår för Folkbildningsrådet och Ibn Rushd att formulera övertygande skäl för varför investering av miljontals svenska skattekronor i muslimers religiösa identitet är en framgångsfaktor för nyanländas integration.

Den sammantagna verksamheten ger inte bilden av ett traditionellt studieförbund, utan här framträder snarare ett religiöst samfund i ett studieförbunds maskeraddräkt. Genom att klä sig i en sådan dräkt blir det också möjligt att dra in större summor i bidrag än vad ett religiöst samfund kan få från Myndigheten för stöd till trossamfund.

Det återstår för Folkbildningsrådet och Ibn Rushd att formulera övertygande skäl för varför investering av miljontals svenska skattekronor i muslimers religiösa identitet är en framgångsfaktor för nyanländas integration. Och varför detta ska ske i studieförbundets form.

Det låter rimligare att studier i islamisk livsåskådning ombesörjs på frivillig basis av moskéer än att det sker i regi av ett mångmiljonfinansierat studieförbund som ingår i en islamistisk rörelses organisatoriska nätverk. Det ligger närmare till hands att imamer och präster står för upprätthållandet av religiösa livsåskådningar än studieförbund som genom åren tagit lätt på samverkan med antisemiter, homofober och politiska extremister.5

Bristande granskning

Enligt Ibn Rushd gör man allt för att stävja fusk då man säger sig ha en årlig kontroll över 10–20 procent av verksamheten som genomförs av medlemsorganisationer och lokala samverkanspartner.6 Således lämnas varje år 80–90 procent av verksamheten öppen för möjlig felrapportering.

Och enligt Ibn Rushd granskar Folkbildningsrådet självt bara fem procent av verksamheten, trots att man hävdar att ett av dess ”viktigaste uppdrag är att säkerställa att statsbidragen används enligt statens syften med att stödja folkbildningen”. Fullföljer Folkbildningsrådet verkligen sitt uppdrag när man lämnar så stor del av verksamheten utan kontroll? Hur redovisas i så fall misstagen?

Trots att Folkbildningsrådet är en ideell förening, med myndighetsliknande uppdrag som lyder under offentlighetsprincipen, är granskning av verksamhet på utförarnivå svår och snårig längst ute i kapillärerna.

Även om det går att följa statsbidraget från Folkbildningsrådet till Ibn Rushds förbundskansli så sipprar det finansiella flödet nedåt i två ytterligare led: från Ibn Rushds förbundskansli ut till sex olika distrikt som i sin tur får fördela ut vid behov till en mängd olika kända och obskyra lokala samverkanspartner.

Här längst ute råder ingen offentlighetsprincip vad studiecirklarna exakt innehåller, och heller ingen transparent redovisning av hur mycket stöd varje enskild samverkanspartner får eller vem som anlitas som studiecirkelledare.

Redovisning till kommuner och regioner är i många fall så fluffig och oprecis att det helt enkelt inte går att utläsa vilka lokala samarbetspartner man haft eller vad som exakt har avhandlats i studiecirklarna. Exempelvis presenterar Ibn Rushd Distrikt Mitts verksamhetsberättelse 2018 sina lokala samverkanspartner i form av ett intetsägande ‘wordcloud’ (ordmoln). Det blir omöjligt för kommuner och regioner att granska lokala partner när de serveras i form av ett oläsligt garnnystan av föreningsnamn.

Mot bakgrund av att en överväldigande majoritet av lokala samarbetspartner är religiösa föreningar och trossamfund är det svårt att få ihop hur studiecirklar i ‘Korantolkning’ eller ‘Koranrecitationsteknik’ uppfyller statens krav på att verksamhet ”stärker och utvecklar demokratin”?

När två tredjedelar av alla studiecirklar utförs av lokala samverkanspartner är det obegripligt att de inte presenteras tydligt eller överhuvudtaget i Ibn Rushds årsberättelse. Hur kan då Folkbildningsrådet hävda att de har koll på att demokratikravet respekteras ute i kapillärerna?

Tveksamma samarbeten

Mot bakgrund av att en överväldigande majoritet av lokala samarbetspartner är religiösa föreningar och trossamfund är det svårt att få ihop hur studiecirklar i ‘Korantolkning’ eller ‘Koranrecitationsteknik’ uppfyller statens krav på att verksamhet ”stärker och utvecklar demokratin”?

Vilken kvalitetssäkring tillämpade Ibn Rushd distrikt Västra när man 2017 godkände Islamiska sunnicentret i Göteborg som lokal samarbetspartner – mer känd för allmänheten som salafistiska Bellevuemoskén och runt vilken extremister verkat i årtionden?

Hur tänkte Ibn Rushd när man engagerade Al-Madinah Akademin som är en koranskola för barn? Ska skattemedel finansiera religiös påverkan som riktar sig mot barn i form av ‘folkbildningsverksamhet’? Det tycks vara en betydande andel då barn under 13 år omfattar drygt en femtedel av alla deltagare i Ibn Rushds folkbildningsverksamhet.

Varför publiceras ingen öppen information om alla lokala samverkanspartner i de sex distrikten? Vilka lokala samarbetspartner får finansiellt stöd som cirkelledare och för direkta kostnader? Hur säkerställer Ibn Rushd att alla samarbetspartner lever upp till demokratikravet? Listan av frågetecken kan göras mycket lång. Det är tydligt att Ibn Rushd inte haft koll på värdegrunden hos lokala samarbetspartner som exempelvis Salam SK och Eskilstuna unga muslimer,7 då ledande gestalter inom båda organisationerna rekryterade ungdomar till IS och själva reste ned för att ansluta sig till denna terrorsekt.8

I Ibn Rushds handbok till studiecirkelledare instrueras dessa att de inte får skada Ibn Rushd genom ”konkurrerande verksamhet, ryktesspridning” eller ”offentlig kritik.”9

Hur detta rimmar med demokratiuppdraget, transparens och individuella rättigheter krävs antagligen en ledande position inom studieförbundet för att begripa.

Frågorna handlar inte bara om lokala samarbetspartner utan även om Ibn Rushd ger någon form av finansiellt stöd till de åtta medlemsorganisationerna som utför studiecirklar. Varför är Sveriges unga muslimer (SUM), som är med och styr studieförbundet, fortsatt en medlemsorganisation i Ibn Rushd när Kammarrätten i Stockholm fastställt i en dom den 31 oktober 2019 att SUM ”har brustit i kravet på att respektera demokratins idéer” och som fastställer MUCF:s beslut om återkrav och återbetalning av statsbidrag? I stället för åtgärder lyfte i stället Ibn Rushd glatt fram SUM:s kontroversiella ordförande Rashid Musa i sin tidning Kupolen.

Kommersiell verksamhet

För varje studieförbund är jakten på nya unika deltagare avgörande då det är bidragsgrundande. Även om Muslimska familjedagarna, som årligen samlade 3 000 – 4 000 deltagare, fyllde många behov var säkert ett att få nya medlemmar till Ibn Rushd och/eller Islamiska förbundet. Man erbjöd avsevärt billigare entrébiljetter om man blev medlem än icke-medlem.

Sammanblandning av statsbidrag och aktiebolag omöjliggör vidare granskning hur dessa personnummer har använts.

Varje personnummer som uppgavs för medlemskap administrerades av företaget EventeQ AB, skapat och ägt av Ibn Rushd, vars befattningshavare är studieförbundets ordförande och vars styrelse består av ledande figurer inte bara inom Ibn Rushd men också dess medlemsorganisationer. Sammanblandning av statsbidrag och aktiebolag omöjliggör vidare granskning hur dessa personnummer har använts. Muslimska familjedagarna upphörde abrupt 2019 och alla spår har raderats från deras hemsidor.

Folkbildningsrådet borde ha ifrågasatt hur Ibn Rushds statsbidrag kunde användas i företagsform på detta sätt, då man är tydlig i sin instruktion att studieförbundens verksamheter uttryckligen inte får ”ha kommersiellt syfte” eller ”som bedrivs i vinstsyfte med avsikt att ge intäkter”.

År 2018 omsatte EventeQ AB 1,4 miljoner kronor med tillgångar och kapital på drygt en halv miljon men företaget har inga anställda.

Liknande frågetecken dök upp när en kursgård köptes av Ibn Rushd 2014 för 11 miljoner och man skapade Granhedsgården AB. Hälften av Granhedsgården AB ägdes av Islamiska förbundets stiftelse vars insyn omgärdas av striktare banksekretess. Statsbidrag blir återigen olyckligt ihopblandad med kommersiell verksamhet.

Men vi är inte ensamma om att hysa farhågor. I avrapportering av Ibn Rushds bokslutsrevision 2018 lyfter en känd revisionsfirma fram risker man upptäckt. De framförde risk för felaktig dubbelrapportering när man såg att bidragsgrundande projekt även var organiserade som studiecirkelverksamhet.

Vidare fann man att Ibn Rushds medarbetare haft bisysslor och närstående förhållanden till ”frekvent anlitade leverantörer”. Det är tydligt att tilliten prövas också i ekonomiskt hänseende.

Dags att sätta ned foten

Folkbildningsrådet borde lyfta blicken och upphöra med att så lättvindigt acceptera vad ledare i Ibn Rushd säger om sin verksamhet. Att förneka eller nedtona att studieförbundet är del av en islamistisk rörelse är en central påverkansstrategi som organisationerna utvecklat för att kunna fortsätta att investera i den skattefinansierade affärsidén att utveckla ett parallellt islamiskt civilsamhälle där muslimsk identitet ska bevaras och skyddas. 

Tyvärr är Sverige mycket sårbart för påverkan. Det tragiska är att politiker och tjänstemän har släppt igenom dessa verksamheter utan att uppmärksamma vilka de här aktörerna är …

De senaste tjugo åren har några få individer inom Islamiska förbundets innersta krets lyckats skapa en myriad av olika organisationer som sägs representera ett ‘muslimskt civilsamhälle.’ I själva verket är det en mästerlig illusion. På pappret ser det ut som många olika separata organisationer men verkligheten är den motsatta. För det tränade ögat är det lätt att se att det är en begränsad krets som sitter i varandras styrelser som är överlappande och ständigt skiftande. Överst i detta led finns kopplingar till europeiska Muslimska brödraskapet.

Tyvärr är Sverige mycket sårbart för påverkan. Det tragiska är att politiker och tjänstemän har släppt igenom dessa verksamheter utan att uppmärksamma vilka de här aktörerna är, vad de vill och gör och utan adekvat granskning samt utvärdering av verksamheterna.

Det vore välkommet om Folkbildningsrådet frigjorde sig från att upprepa Ibn Rushds talepunkter och intog en mer kritiskt granskande attityd. Det ska dock inte uteslutas att då Folkbildningsrådet varit storfinansiär av verksamheten under många år finns kanske inte riktigt viljan att se verkligheten och agera därefter. Sammantaget finns därför all anledning för den högsta politiska nivån att sätta ned foten. I väntan på det är vår bestämda uppmaning till kommuner och regioner – håll i pengarna!

Aje Carlbom är biträdande professor vid Malmö universitet samt fil.dr. i sociantropologi, specialiserad på etnisk och religiös identitet och mångkulturalism.

Magnus Ranstorp är docent i statsvetenskap vid Försvarshögskolan samt senior rådgivare vid EU:s Radicalisation Awareness Network.

Peder Hyllengren är analytiker vid Försvarshögskolan.

Statsstödd folkbildning för islamism, del 1

AV AJE CARLBOM, MAGNUS RANSTORP OCH PEDER HYLLENGREN • 16 JUNI 2020

Politikernas naivitet, godtrogenhet och ovilja att stöta sig med muslimska väljare har paralyserat beslutsfattare och öppnat dörren för Muslimska brödraskapet i Sverige, skriver forskarna Aje Carlbom, Magnus Ranstorp och Peder Hyllengren. De påpekar att Muslimska brödraskapet i nuläget agerar genom studieförbundet Ibn Rushd. Detta är den första av två artiklar. Nästa publiceras i morgon.

I slutet av april skickade Folkbildningsrådets generalsekreterare Maria Graner ett brev till svenska ”kommuner, regioner och berörda myndigheter” där hon försvarar studieförbundet Ibn Rushd från kritiken som riktats mot förbundet i samband med publiceringen av senare års forskningsrapporter.1

Brevet, som sannolikt skrivits för att det uppstått svårigheter för Ibn Rushd att få ekonomiskt stöd på kommunal och regional nivå, innehåller missförstånd om vad Muslimska brödraskapet är och hur man ska förstå rörelsens politisk-religiösa projekt i Sverige och andra europeiska länder.

I brevet hänvisar Maria Graner till statsvetaren Erik Amnås rapport När tilliten prövas som belägg för att Ibn Rushd står för en ”framgångsrik folkbildningsverksamhet”. Hon påstår också att det saknas ”formella eller organisatoriska kopplingar mellan Muslimska brödraskapet och Ibn Rushd”.

Okunskapen om Muslimska brödraskapet

Brevets innehåll tydliggör att Folkbildningsrådet saknar kunskap om vad Muslimska brödraskapet är. Därför är Folkbildningsrådet också sårbart för informationspåverkan av ledarna i Ibn Rushd. Det visas av att Graner grundar sitt försvar av Ibn Rushd på den bild som förmedlas av de aktiva i studieförbundet som intervjuats av Amnås forskargrupp.2

Sedan 2005 har Ibn Rushd mottagit en kvarts miljard kronor i skattefinansierat stöd som förmedlats av Folkbildningsrådet.

De intervjuades utsagor kan emellertid inte tas för givna som ”sanningen” om Ibn Rushd, då ledare i studieförbundet har starka ekonomiska skäl för att påstå att man varken har med islamism och Muslimska brödraskapet att göra. Sedan 2005 har Ibn Rushd mottagit en kvarts miljard kronor (273 125 244:-) i skattefinansierat stöd som förmedlats av Folkbildningsrådet.3

Till detta kan läggas de tiotals miljoner kronor som genom åren förmedlats av regioner och kommuner. För att kunna behålla dessa skattebaserade inkomster är det förstås nödvändigt att studieförbundet framstår som legitimt och trovärdigt i allmänhetens ögon genom att förneka kopplingar till Muslimska brödraskapet.

Denna världens äldsta och största moderna islamistiska rörelse saknar legitimitet i det svenska och andra europeiska samhällen då den i grunden vill förändra demokratiska system som bygger på sekulära värden.

Global islamistisk rörelse med flera ansikten

Muslimska brödraskapet är i grunden en global rörelse där aktivisterna delar grundläggande ideologiskt synsätt. Aktörerna i rörelsen är sällan politiskt aktiva under namnet Muslimska brödraskapet utan agerar istället inom ramen för olika ”frontorganisationer” med namn som klingar välbekant i den miljö de befinner sig i.4

I Mellanöstern och Nordafrika har det ofta handlat om politiska partier, medan man i Europa valt att bygga upp ett organisatoriskt nätverk som täcker in olika verksamheter. Islamiska förbundet i Sverige (IFiS) är rörelsens svenska ”huvudkontor”. Förbundet sysslar med missionerande verksamhet (dawa) och anser sig själv vara den ledande organisationen i ett svenskt nätverk av organisationer, islamiska skolor och andra verksamheter.

Islamiska Förbundet vill gärna beskriva sig själva som en svensk fristående organisation.5 På pappret kan det se ut så, men förbundet är en av de 28 medlemmarna i Muslimska brödraskapets europeiska paraplyorganisation Federation of Islamic Organizations in Europe (FIOE). I den internationella forskningen har det varit känt i många år att FIOE etablerades 1989 av studenter och politiska flyktingar som var medlemmar i och sympatisörer av Muslimska brödraskapet.6

Avgörande för om en islamisk organisation är en del av Muslimska brödraskapets nätverk i Europa handlar i första hand om organisationen ingår i FIOE:s organisatoriska nätverk.7 Det är alltså inte avgörande om europeiska organisationer har formella kopplingar till Muslimska brödraskapets ledare i Mellanöstern.  

Vilka som är medlemmar är oklart, liksom vilka de samlade inkomstkällorna är.

Detta framkom även i den omfattande brittiska granskning av Muslimska brödraskapets globala verksamhet som leddes av Storbritanniens underrättelse- och säkerhetskoordinator Charles Farr. En av utredningens slutsatser är att Islamiska förbundets brittiska systerorganisation, The Muslim Association of Britain (MAB), ingår i det av Muslimska brödraskapet i Europa etablerade organisatoriska nätverk som binds samman av FIOE. En annan slutsats i granskningen är att stora delar av verksamheten saknar transparens. Vilka som är medlemmar är oklart, liksom vilka de samlade inkomstkällorna är.8

Islamiska förbundet följer FIOE:s agenda för Europa, något som visas av att förbundet har samma målsättningar som FIOE och har publicerat texten ”Fördraget” på sin hemsida. Detta dokument – som är en översättning av FIOE:s text ”The Charter of Muslims in Europe” – kan betecknas som ett hemsnickrat ”avtal” mellan rörelsen och europeiska stater.9        

Dokumentet presenteras av FIOE/Islamiska förbundet som något ”Europas muslimer” står bakom. I själva verket är det bara organisationer som är lojala med Muslimska brödraskapet i Europa som har ställt sig bakom innehållet i texten. Det handlar sålunda om att ett litet antal islamister försöker tillskansa sig tolkningsföreträdet i frågor som handlar om muslimers integration och etableringen av islam i Europa.

Kopplingen till europeiska Muslimska brödraskapet

Islamiska förbundet står idag upptagen som en av sju medlemsorganisationer i Ibn Rushd men i grunden är Islamiska förbundet initiativtagare till etableringen av studieförbundet.

Detta betonas i studieförbundets stadgar där det påtalas att Ibn Rushd bildades ”2001 på initiativ av Islamiska Förbundet i Sverige”. I stadgarna sägs också att studieförbundet ”styrs av sina medlemsorganisationer”, något som innebär att fyra av sju styrande medlemsorganisationer ingår i det organisatoriska nätverk som kan kopplas till den svenska grenen av Muslimska brödraskapet genom personliga och organisatoriska samarbeten. Bland de styrande medlemsorganisationerna finns Sveriges unga muslimer (SUM) som i kammarrätten dömdes att återbetala statsbidrag förmedlade av Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor (MUCF) på grund av att organisationen har ”brustit i kravet på att respektera demokratins idéer”. Man kan fråga sig på vilket sätt medlemsorganisationen SUM bidrar till att ”fullborda” den svenska demokratin, som är en av Ibn Rushds målsättningar med folkbildningen.

Det är en klassisk målsättning i Muslimska brödraskapets missionsarbete (dawa) som i Europa har översatts till identitetspolitik.

Relationen mellan Islamiska förbundet och Ibn Rushd gör det rimligt att påstå att det finns ”formella kopplingar” mellan studieförbundet och det europeiska och svenska Muslimska brödraskapet. Varken Islamiska förbundet, FIOE eller Ibn Rushd är direkt styrda av Muslimska brödraskapets organisation i Egypten (eller i Turkiet, där ledarna verkar befinna sig idag). Samtliga ingår dock i ett organisatoriskt nätverk där organisationerna följer samma politisk-religiösa målsättning.

Alla organisationer i rörelsen har målet att bevara och skydda muslimers religiösa identitet från att påverkas av sekulära värderingar.10 Det är en klassisk målsättning i Muslimska brödraskapets missionsarbete (dawa) som i Europa har översatts till identitetspolitik. Rörelsen fruktar att muslimer ska absorberas av den sekulära kulturen i Europa och därigenom få sin religiösa identitet urvattnad.

Inbäddat i den identitetspolitiska strategin ligger att organisationerna i olika europeiska länder ska ta en ledande roll i frågor som berör muslimer och islam i respektive land. Målsättningen är att rörelsens organisationer ska uppfattas som den ledande muslimska ”rösten” av politiker och tjänstemän. Rörelsen hoppas att en sådan position ska göra det möjligt för organisationerna att bli den dominerande kraften i svenska och andra europeiska muslimers liv. Organisationerna vill ha det avgörande religiösa inflytandet i det som aktörerna själva kallar för ”det muslimska civilsamhället”.11 Med hjälp av omfattande skattefinansiering genom Folkbildningsrådets försorg har Ibn Rushd stärkt sitt monopol som den ”muslimska folkrörelsen” som alla blivit beroende av.

Farlig rävsax

Att Sverige har hamnat i denna rävsax är tragiskt och farligt. Politikers naivitet, godtrogenhet och ovilja att stöta sig med muslimska väljare har paralyserat beslutsfattare. Samtidigt har Ibn Rushd varit mycket smarta att positionera sig som gatekeeper mellan muslimer och majoritetssamhället.

Samtidigt har Ibn Rushd i sin samhällsorientering satsat stort på att utveckla islamofobi och antirasism som ett effektivt mobiliseringsverktyg.

Enligt Ibn Rushds egen strategi 2023 har man som ambition att totalt dominera det ”muslimska civilsamhället”. Det är Muslimska brödraskapets tillvägagångssätt i ett nötskal. Enligt deras eget strategidokument har man på nationell nivå som ambition att 80 procent av alla nationella muslimska aktörer samverkar med Ibn Rushd och att 75 procent av alla lokala muslimska föreningar är medlemmar i Ibn Rushd eller samarbetspartner.12

Samtidigt har Ibn Rushd i sin samhällsorientering satsat stort på att utveckla islamofobi och antirasism som ett effektivt mobiliseringsverktyg. Det har blivit ett sätt att tysta ner kritiker och de som lyfter fram problem inom muslimska civilsamhället och i särskilt utsatta områden. Tätt sammanflätade med identitetspolitiska aktivister och med ett välkänt akademiskt följe har man skapat ett flertal användbara friktions- och konfliktytor med majoritetssamhället genom åren.

Ibn Rushds strategidokument upplyser att de har för avsikt att skapa certifierade utbildare och en nationell enhet för kurser om islamofobi till offentliga och privata aktörer. Denna ”islamofobi-industri” kommer att förstärka offernarrativet bland minoritetsgrupper gentemot majoritetssamhället. Staten har därmed lyckats med konststycket att skattefinansiera just den polarisering man i andra sammanhang säger sig vilja bekämpa.

Förnekanden och desinformation

Ibn Rushd har gjort det till en vana att förneka alla kopplingar till Muslimska brödraskapet. Det är begripligt att ledare för studieförbundet försöker avvisa sådana kopplingar – de har bokstavligen 100-tals miljoner skäl för det – då det hotar deras legitimitet och trovärdighet på ett sätt som riskerar att urholka deras skattefinansierade imperium. Förnekandet saknar trovärdighet. Oberoende av vad ledarna säger själva, så är Ibn Rushd och Islamiska förbundet delaktiga i ett europeiskt organisatoriskt nätverk som styrs av en odemokratisk ideologi som handlar om att ersätta ett sekulärt styre med ett religiöst statsskick där lagstiftningen är grundad i Koranen.

Det får betraktas som allmänt känt bland många svenska muslimer att Islamiska förbundet och vissa moskéer är ”Ikhwan” (kopplade till Muslimska brödraskapet), medan andra följer salafistiska eller andra tolkningstraditioner.13 Det blir således något av ett löjes skimmer att gå i opposition mot verkligheten då det är den minst bevarade hemligheten.

Om en organisation ingår i kretsen kring Islamiska förbundet och FIOE så är den en del av det europeiska Muslimska brödraskapet oavsett vilka påståenden om motsatsen som formuleras.

Det är upp till politiker att ta ställning till om hundratals miljoner skattekronor ska användas för att sponsra ett studieförbund som ingår i ett nätverk av organisationer vars ledare aldrig öppet och övertygande tagit avstånd från Muslimska brödraskapets odemokratiska idéer och politiska målsättning.

Under femton år har ett litet kotteri inom Islamiska Förbundet och Ibn Rushd spenderat hundratals miljoner kronor av skattemedel med hjälp och stöd av Folkbildningsrådet för att bygga upp vad man kallar en ”svensk-muslimsk folkrörelse.”

Ibn Rushd har framgångsrikt expanderat sin verksamhet genom omfattande skattemedel som mjölkats simultant på statlig, regional och kommunal nivå.

Ibn Rushd har framgångsrikt expanderat sin verksamhet genom omfattande skattemedel som mjölkats simultant på statlig, regional och kommunal nivå.

Som vi visar i den kommande artikeln om Ibn Rushds folkbildningskoloss, där spårbarhet och transparens begränsas ju längre ner i verksamheten man kommer, väcks frågan om Folkbildningsrådet faktiskt kan säkerställa att Ibn Rushd lever upp till demokratikravet, då man saknar adekvat insyn i studiecirkelverksamheten. För detta kräver insyn i och utvärdering av Ibn Rushds många lokala samarbetspartner. Och det har Folkbildningsrådet inte.

Aje Carlbom är biträdande professor vid Malmö universitet samt fil.dr. i sociantropologi, specialiserad på etnisk och religiös identitet och mångkulturalism.

Magnus Ranstorp är docent i statsvetenskap vid Försvarshögskolan samt senior rådgivare vid EU:s Radicalisation Awareness Network.

Peder Hyllengren är analytiker vid Försvarshögskolan.

islamofobi – islamfakta

Fösvarsinlaga från ibn rushd

islamofobi.se


Kommentar till kritiken och drevet mot islamofobi.se

Vi på studieförbundet Ibn Rushd är stolta över att varje dag arbeta för demokrati och allas lika värde.

Sedan vi lanserade kunskapsplattformen islamofobi.se i slutet av januari 2018 har det kommit en strid ström av kritiska kommentarer om sajten och om studieförbundet Ibn Rushd.

Men de allvarliga anklagelser som nu riktats mot studieförbundet Ibn Rushd och sajten islamofobi.se saknar alla proportioner och kännetecknas av en rad grundlösa påhopp, lögner och generaliseringar.

De flesta av de kritiska debattörerna tycks mest arga över att vi som studieförbund överhuvudtaget anlitas som samverkanspart av en statlig myndighet och tar del av statliga bidrag.

Den rasistiska tidningen Samhällssnytt menar att vi har ”en fundamentalistisk muslimsk inriktning”. Det upprepas sedan, i andra ordalag, av Sydsvenskans Mats Skogkär som hävdar att vi är en del av en ”bokstavstroende rörelse”. Den sverigedemokratiska tidningen Samtiden menar att vi har ”islamistiska kopplingar som inte har en moderat inriktning av islam”. Ett par dagar senare går Dagens Nyheters Erik Helmerson och Expressens Sofie Löwenmark några steg längre och kopplar oss kort och gott till extremism, utan minsta antydan till bevis eller sakliga underlag. Helmerson skriver i DN: ”Ibn Rushd anklagas ofta för samröre med Muslimska brödraskapet”. Helmerson säger inte vilka källor han lutar sig mot, eller ens om han själv delar uppfattningen. Rykten och lösa anklagelser framställs som en etablerad sanning.

Drev av den här typen riskerar att få allvarliga konsekvenser. Om Ibn Rushd definieras som en extremistorganisation, och det narrativet får stå oemotsagt, så är det till slut något som sätter sig. Det gör att intressenter och makthavare som i dag har sympati för Ibn Rushd till slut tvingas distansera sig från oss. Syftet är att den muslimska organisationen eller debattören ska isoleras och tystas. I det här fallet Ibn Rushd.

De drev som riktas mot Ibn Rushd har ett förlopp vi känner igen. Påhoppen börjar som ”viskningar” i sociala medier för att sedan plockas upp i de så kallat ”Sverigevänliga” och SD-anknutna alternativmedierna. Därefter kommer kritik, gliringar och ”oroade röster” i texter från olika ledarskribenter och krönikörer i etablerade medier. Andra medieredaktioner börjar publicera texter om kritiken, vilket ger den större trovärdighet.

I det här drevet påstås det att Ibn Rushd förringar värdet av att arbeta mot hedersförtryck och terrorism. Det är helt befängda påståenden. Att kvinnor och flickor utsätts för våld, hot om våld och mentala påtryckningar för att de brutit mot familjens heder är allvarliga brott och strukturer som måste bekämpas. Men vi delar inte den förenklade analysen att hedersförtrycket kan förklaras med hänvisning till religion eller kulturell härkomst. Detsamma kan sägas om våldbejakande extremism även om många förövare gärna använder kultur och tro som svepskäl för sina brott. Vi arbetar dagligen mot dessa skadliga företeelser och deras bakomliggande tankestrukturer i vår folkbildande verksamhet.

Det går samtidigt inte, menar vi, att komma ifrån att delar av debatten om hedersförtryck och terrorism hämtar näring från rasistiska mytbildningar och islamofobiskt tankegods. Vi har sett det – och ser det – i olika diskussioner när det påstås att hedersförtryck är ett problem som är specifikt för gruppen muslimer, eller för religionen islam. Att problematisera detta påstående är inte samma sak som att påstå att hedersförtryck inte existerar. På samma sätt menar vi att det är problematiskt när somliga terroristforskare, ständigt och utan urskiljning, pekar ut muslimer i allmänhet och muslimska organisationer i synnerhet som ett hot mot samhället. Kritik mot detta innebär inte att tycka att terrorism inte är ett allvarligt samhällsproblem.

Ett återkommande inslag i den islamofoba idévärlden är övertygelsen om att muslimer har en dold agenda och i hemlighet konspirerar för att ta över västerländska länder. Muslimer går alltså inte att lita på. Uppdelningen i ”onda” och ”goda” muslimer är en del av denna tankefigur. När muslimer organiserar sig uppfattas de således som ett hot – med en dold dagordning. Tal om att regeringen borde ge uppdraget att motverka islamofobi till ”moderata muslimer” alluderar, anser vi, till denna tankevärld. Det är ett mycket farligt resonemang att sätta likhetstecken mellan icke moderata muslimer och organiserade/praktiserande muslimer. Om muslimska organisationer ogrundat ses som motpol till ”moderata” muslimer – vad har då hänt med muslimers grundlagsskyddade föreningsfrihet?

Vi ser prov på tankegångar av detta slag i Gulan Avcis och Christina Örnebjärs debattartikel i Aftonbladet: ”När människor med fundamentalistiska och extrema åsikter görs till talespersoner för alla muslimer, så kommer deras åsikter klistras på alla muslimer, vilket leder till att hatet mot muslimer ökar i stället för minskar. ”

Vem är det som är fundamentalistisk och extrem? Vem har gjort någon till talesperson för alla muslimer genom sajten islamofobi.se? Vem säger sig vara talesperson för alla muslimer? Ingen. Ingen har gjort sig själv eller någon annan till talesperson för alla muslimer. Expertrösterna på islamofobi.se talar enbart för sig själva och delar generöst med sig av sin kunskap. Det är allt.

Debatten om muslimer i Sverige präglas av ett stort ointresse för att ta reda på fakta. Inte en enda av alla de som har skrivit kritiskt om islamofobi.se har hört av sig till oss med frågor. De tycks heller inte ha brytt sig om att faktakolla sina påståenden. Resultatet blir en rundgång baserad på rykten som andra fört fram.

Ingen som anklagat studieförbundet Ibn Rushd för antisemitism, och för att ge plattform till hatpredikanter, har till exempel brytt sig om att ta reda på vad vår organisation faktiskt gör för att motverka antisemitism och för att främja dialog mellan judiska och muslimska organisationer i Sverige. Man ger sken av att det på Ibn Rushds arrangemang konsekvent och medvetet framförs antisemitiska och homofoba budskap, vilket inte är sant. Att enstaka personer som deltagit i något av våra tusentals arrangemang sagt problematiska saker i helt andra sammanhang är en fråga vi inte dröjt med att hantera. Det har vi beskrivit åtskilliga gånger, bland annat här.

Flera av dem som hoppar på oss har vi bjudit in för att besöka vår verksamhet, med egna ögon se hur vi arbetar och höra vad vi har att säga. Men intresset för att demonisera har varit större än intresset för att ta reda på fakta.

Ointresse för fakta präglar även den rapport som Myndigheten för samhällsskydd och beredskap beställt och publicerat, och som utpekar Ibn Rushd som del av Muslimska brödraskapet. Inte heller här var det någon som brydde sig om att prata med de organisationer som i rapporten anklagas för att vara ett hot mot det svenska samhället. Rapporten var så illa gjord att den sågades av forskarsamhället, och senare även av förvaltningsrätten. MSB distanserade sig från rapporten genom att öppet förklara den ovetenskaplig.

De som vill hata och misstro muslimer kommer att hitta anledningar till att hata och misstro muslimer. De som hellre vill hålla kvar vid en missuppfattning än att skaffa sig faktagrundad kunskap kommer att hålla kvar vid missuppfattningen. Under tiden fortsätter vi att arbeta för ett bättre Sverige, och för demokrati och mänskliga rättigheter för alla, inklusive muslimer.

Vi välkomnar en diskussion om islamofobins orsaker och det bästa sättet att lösa denna allvarliga samhällsutmaning. Men låt oss slå fast en sak en gång för alla. Det är inte och kan inte vara muslimers ansvar att lösa problemet med rasism mot muslimer. Det muslimer har ett ansvar för är att anmäla hatbrott och diskriminering som drabbar dem. Det är vad vår kunskapssatsning främst handlar om, och det är vad regeringens uppdrag till SST handlar om.

Studieförbundet Ibn Rushd

Alternativa fakta

"Alternativa fakta" är ett begrepp som blev följden av en felsägning.

När Lindberg & Wolodarski presenterar sina fakta handlar det sällan om misstag. Då handlar det om planerad och strategisk desinformation!

"Alternative facts" was a phrase used by U.S. Counselor to the President Kellyanne Conway during a Meet the Press interview on January 22, 2017, in which she defended White House Press Secretary Sean Spicer's false statement about the attendance numbers of Donald Trump's inauguration as President of the United State

Conway later defended her choice of words, defining "alternative facts" as "additional facts and alternative information"

På Aftonbladets ledarsida tolkas ”lyssna på experterna” som ”lyssna på de experter som tycker som regeringen”.

Det var i januari 2017 som Kellyanne Conway, rådgivare till Donald Trump, lanserade begreppet ”alternativa fakta”. Presidentens pressekreterare hade tidigare överdrivit antalet åskådare vid Trumps installation som president. En lögn alltså? Alls icke, sa Conway. Bara alternativa fakta.

Världen skrattade gott, ty detta hände innan skratten om det skämt som är Trump fastnat ordentligt i halsen.

Nu har ett liknande begrepp fått små vingar av Anders Lindberg på Aftonbladets ledarredaktion. De läkare, epidemiologer och andra experter som har en annan åsikt om den svenska smittspridningsstrategin än Folkhälsomyndigheten kallar han ”alternativa forskare”.

Det är sedan gammalt att om S visslar ”små grodorna” hoppar Aftonbladets ledarsida.

”SVD puttrar på med sina alternativa forskare. Som DN:s kampanj mot Tegnell”, skrev Lindberg nyligen på Twitter. Men i själva verket är det förstås knappast statsepidemiologen som Lindberg till varje pris vill skydda utan statsministern, som så hårt surrat sig vid masten för den svenska strategin.

Den som har en annan åsikt om regeringens hantering av smittspridningen får tydligen finna sig i att förminskas. Som om det fanns en sorts certifierad forskning, beseglad med nyckeln till Sveavägen 68, och en annan, konspiratorisk, suspekt borgerlig, ”alternativ”.

Anders Lindberg utvecklar i sitt resonemang att debatt är viktigt och att ledarsidor inte ska vara överens. Men för att debatten ska vara meningsfull krävs att deltagarna har någon form av ödmjukhet, tar in andra åsikter och är villiga att ompröva teser som visar sig stämma dåligt med det önskade utfallet.

Det är sedan gammalt att om S visslar ”små grodorna” hoppar Aftonbladets ledarsida, om Stefan Löfven säger ”strategi” svarar Lindberg ”klokt!”.

Att hånfullt avfärda, närmast trollstämpla, forskning som strider mot ens omhuldade regerings teser är motsatsen till att ”lyssna på experterna” och lika debattinbjudande som en nysning i ansiktet.

SUM Sveriges unga muslimer – MUFC Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor

Sakta sakta vaknar myndigheterna inför den subversiva verksamhet som bedrivs i de ideologiska träskmarkerna.

Rätt av MUCF att återkräva bidrag från Sveriges Unga Muslimer: ”Viktig prövning av demokratins idéer”

Organisationen Sveriges Unga Muslimer (SUM) ska återbetala tidigare utbetalt statsbidrag från MUCF eftersom organisationen brustit i kravet att respektera demokratins idéer.

Det står klart efter att Högsta förvaltningsdomstolen beslutat att inte pröva frågan.

- Det här är en av de första rättsliga prövningar av vad det innebär att verka i enlighet med demokratins idéer. Den är principiellt viktig och visar att vår tolkning av förordningen och att myndighetens beslut var rätt bedömning. Kammarrättens dom blir nu vägledande för vår och andra myndigheters bidragsgivning, säger Lena Nyberg, generaldirektör på Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor, MUCF.

MUCF beslutade i december 2016 att avslå en ansökan från Sveriges Unga Muslimer, SUM, om statsbidrag för 2017 enligt förordning (2011:65) om statsbidrag till barn- och ungdomsorganisationer.

Myndigheten bedömde att SUM inte uppfyllde kravet i förordningen på att i sin verksamhet respektera demokratins idéer, inklusive jämställdhet och förbud mot diskriminering (8 § p 3). SUM överklagade beslutet till Förvaltningsrätten i Stockholm som den 14 november 2017 undanröjde MUCF:s beslut och återförvisade ärendet till myndigheten.

MUCF valde att inte överklaga förvaltningsrättens dom utan utredde i stället ärendet på nytt. I april 2018 beslutade myndigheten igen om avslag för SUM:s ansökan och nu även om återkrav av tidigare utbetalade statsbidrag. SUM överklagade till förvaltningsrätten som undanröjde beslutet och återförvisade ärendet till myndigheten. Denna gång överklagade MUCF förvaltningsrättens dom och i februari 2019 meddelade Kammarrätten i Stockholm prövningstillstånd.

I oktober 2019 meddelade Kammarrätten sin dom (mål nr 1383-19). Kammarrätten menar att MUCF kunnat visa att SUM i sin verksamhet brustit i respekten för demokratins idéer, inklusive jämställdhet och förbud mot diskriminering.

I ett pressmeddelande skrev Kammarrätten att man ”vid sin prövning kommit fram till att myndighetens utredning visar att Sveriges unga muslimer och dess medlemsföreningar har bjudit in flera olämpliga föreläsare. Det har också funnits företrädare för organisationen som har uttalat sig i strid med demokratins idéer. Till skillnad från förvaltningsrätten anser kammarrätten att de åtgärder som organisationen har vidtagit för att åtgärda bristerna inte har varit tillräckliga.”

Kammarrätten menade att det fanns både förutsättningar och skäl att återkräva 2016 års utbetalade bidrag (1 366 741 kronor) till organisationen i enlighet med MUCF:s beslut.

SUM har velat få ärendet prövat i Högsta Förvaltningsdomstolen. I och med att prövningstillstånd inte meddelas så står Kammarrättens dom från 31 oktober 2019 fast.

A.C.A.B. – 1312 Ideologi för idioter!

Jag undrar vad de här dårfinkarna gör om de blir utsatta för ett rån.

Polishatarna spottar på oss

Den som kallar alla poliser för svin och attackerar våra män och kvinnor i uniform går till attack mot oss alla, mot vår demokrati. Att stoltsera med sin avsky för poliskåren är därmed bara korkat.

Häromdagen twittrade sångerskan Zara Larsson "ACAB" – det vill säga "all cops are bastards" (ungefär: alla poliser är svin) – med anledning av George Floyds död vid ett polisingripande. Samma budskap har setts på flera skyltar i de fredliga demonstrationstågen i Sverige.

Alla poliser är svin, alltså? Man går ner i fosterställning och håller hårt i skämskudden. Vi lever ju i en demokrati, där vi röstar fram lagar via valda politiker. Sedan anställer vi poliser som ska se till att dessa lagar följs; detta sker i syfte att skydda oskyldiga och skapa trygghet så att vi kan leva våra liv i frihet.

Är Larssons och demonstranternas lösning att vi inte har poliser alls, eftersom sådana är svin? Ska rånare, mördare och våldtäktsmän få göra som de behagar? Eller tror hon att dom dumma busarna i stället kan hejdas med en hashtag på Twitter eller ett handhjärta?

”Avskaffa polisen” stod det på en skylt, och i USA kräver många nu att polisens resurser dras ner till förmån för sociala insatser som bostäder och utbildning. Även de tycks tro att snällism biter mot själviska rånare och mördare. Vi som bor här i supergenerösa Sverige, som överöser människor med möjligheter och stöd, vet att så inte är fallet. Oavsett skola, försörjningsstöd och skattefinansierad bostad springer vissa runt på gatorna och sprider skräck, snor barns jackor och våldtar kvinnor.

Vem ska skydda oss mot dem om polisen inte är där? Bibliotekarierna och psykologerna eller fritidsgårdspersonalen med popcorn och biljardköer? Jojo, lycka till.

Det finns säkert personer i poliskåren som har fördomar – det har vi alla – men då får de individerna hanteras. Om poliser är svin eller inte beror på vilka vi anställer och hur vi utbildar och kontrollerar. Men det följer inte en radda sviniga egenskaper med uniformen; man tar inte examen i svinkunskap på polishögskolan. ALLA poliser är inte svin.

Sverige har väl snarare den gulligaste av poliskårer, som ger demonstrationstillstånd till ”Black Lives Matter”-marscher trots att det är alldeles uppenbart att folk kommer att trotsa de restriktioner från Folkhälsomyndigheten som vi andra lydigt finner oss i. Poliserna upprepar att de värnar om allas lika värde och yttrandefrihet, de använder sig av dialog, och tillåter demonstrationer trots att de hade kunnat stoppa dem genom att åberopa en paragraf i grundlagen om farsot.

Om någon är ett svin är det den som kastade föremål mot polisen i Göteborg, eller den tjejgrupp som attackerade en polis och pekade ut henne som "en svensk hora". Polisen berättade på Twitter hur hon - iklädd hjälm och skyddsutrustning – fick höra: "Titta hur hon klätt sig som en hora. En blond jävla sminkad svennehora som tror hon kan få vad hon vill".

Jag fattar att kriminella hatar polisen, eftersom snutarna hotar deras tillvaro. Ju bättre polisen är på att skydda oskyldigas liv och egendom, desto mer förbannade blir skurkarna.

Men om de som står upp emot rasism börjar härma det polishatet – om än bara i ord – ökar polariseringen och aggressionen i samhället på ett onödigt sätt.

De ”goda” polishatarna, som Zara Larsson, tycks dessutom ha missat är att de gör samma grava värderingsvurpa när de dömer ALLA poliser som rasisterna gör när de dömer ALLA av en viss hudfärg.

”Blue lives don´t matter” (ungefär: polisers liv räknas inte) stod det på ett plakat i vimlet. Men i mitt idealsamhälle räknas allas liv – oavsett färg.r framtiden”

Muslimska skolor

När jag belyste problemen med islamstyrda skolor för 10 år sedan blev jag kallad islamofob och rasist och det berodde på att inte journalisterna vågade berätta den sanning som alla nyhetsredaktioner hade men inte vågade förmedla.

Nu börjar redaktionerna släppa PK-självcensuren och visa verkligheten.

Terrormisstänkta imamer är aktiva i de muslimska skolorna och det finns kopplingar till muslimska brödraskapet.

Den politiska korrektheten släppte fram kommunism och nazism för snart 100 år sedan och vi dras fortfarande med sviter av dessa misstag.

Kanske hinner vi stoppa den nya farsoten innan det blir blodbad och fullskalig terror.

Kunskapslucka om de islamistiska skolorna

AV HENRIK HÖJER • 1 JUNI 2020

Ett antal skolor och förskolor i Sverige drivs av eller har kopplingar till muslimska extremister. Flera av dem bedriver undervisning i detta nu. Men var finns den samlade kunskapen om omfattningen av och inriktningen på de extremistiska friskolorna i Sverige? Hur länge har de funnits? Svaren är inte givna och ingen vet heller exakt hur många religiösa friskolor det finns i Sverige. Kunskapsläget är mycket oklart, konstaterar Kvartals Henrik Höjer som inleder en granskning i frågan.

Den 27 maj 2020 gick Säkerhetspolisen ut med ett pressmeddelande om att individer med kopplingar till ”våldsbejakande extremistmiljöer” driver ett antal skolor och förskolor i Sverige. Det handlar om extrema miljöer som ”vuxit mycket kraftigt i Sverige”, vilket medfört ”ökad risk för ideologiskt motiverade våldshandlingar”. Säpo varnar även för ”omfattande och långtgående radikalisering”, liksom ett ”långsiktigt hot mot det demokratiska systemet”.

Genom statliga och kommunala bidrag får dessa skolverksamheter miljontals kronor, vilket bidrar till ytterligare tillväxt i extremistmiljöerna.

Ett stort hot med andra ord.

Men vad handlar allt detta om – i klarspråk?

– Det vi jobbat med och uppmärksammat är våldsbejakande islamistiska extremister, säger Johan Olsson, operativ chef vid Säkerhetspolisen.

Han påpekar att deras arbete berör all typ av våldsbejakande extremism, men att det i nuläget handlar om just våldsbejakande islamism och ingenting annat.

Frågan är större än något enstaka fall, utan handlar om ett tiotal skol- och förskoleverksamheter i olika delar av landet, konstaterar Johan Olsson. Han vill dock inte vara mer specifik om utbredningen eller omfattningen.

Säpo är främst ett stöd för andra myndigheter som har ansvaret för tillsynen i denna fråga – det vill säga kommuner vad gäller förskolor och Skolinspektionen vad gäller grundskolor.

Hur länge har detta problem existerat?

– En tid. Det uppstod inte igår, säger Johan Olsson.

Han vet inte hur många skolor som stoppats på grund av våldsbejakande extremism, och han vet heller inte hur stort problemet med skolor som inte vilar på en demokratisk värdegrund är överlag. (”Det är en viktig fråga, men inget vi har någon information om.”)

Johan Olsson säger att han inte vet vem som sitter på den övergripande kunskapen om ansvaret för frågan. Säpos uppdrag är att skydda Sverige och demokratin.

Vet du vem ska man vända sig till om man vill ha en bild av hur utbrett och allvarligt problemet är?

– Nej, tyvärr kan jag inte hjälpa dig med det, men därför föreslår vi på Säpo att man ska inrätta ett kunskapscentrum för att bevaka denna fråga.

Har Säpo en klar bild av vad andra myndigheter har gjort i frågan?

– Nej, vi vet bara vad vi själva har gjort. Vi är bara en liten del i detta.

Tror du att problemet kommer stävjas?

– Det har kommit skärpningar av regelverken av vem som får bedriva skolverksamhet, så vi är väl optimistiska. Men det är viktigt att se till att regelverken efterlevs. Vi har som sagt framhållit behovet av ett kunskapscentrum som undersöker hur stort problemet är.

Hur har det kunnat bli så här – att våldsbejakande islamister driver skolor som kan undergräva demokratin i Sverige?

– Våra aktörer är oerhört påhittiga och drivna. De letar hela tiden efter möjligheter att utnyttja sårbarheter i samhället. Vi måste täppa till luckorna i lagstiftning och regelverk hela tiden.

Förekommer detta även i andra länder?

– Vi har ingen bild av läget i andra länder.

Hur många elever har nåtts av dessa radikala budskap?

– Det är inte vår uppgift att titta på det. Det har vi ingen uppfattning om. Men i dessa skolor går hundratals elever.

Säpo hänvisar till Skolinspektionen för mer detaljerad information.

Men först kontaktar jag Skolverket för att höra vad de vet om detta. De hänvisar till Skolinspektionen.

Jag kontaktar därför Skolinspektionen, och frågar om deras bild av läget. Skolinspektionen meddelar då att ”de behandlar alla skolor individuellt och kontrollerar att de följer regelverket, vi gör alltså inte den typen av kategoriseringar eller kartläggningar”. De påpekar dock att en (1) skola har stängts på grund av islamistisk extremism.

Inget uppdrag att undersöka

De hänvisar i stället till Brottsförebyggandet rådet, som dock inte heller vet något i frågan. Brottsförebyggande rådet hänvisar därför till sin egen inrättning Center mot våldsbejakande extremism, som enligt sig själva ”stärker och utvecklar det förebyggande arbetet mot våldsbejakande extremism.” Jag kontaktar dem – men de hänvisar dock i sin tur till Säpo: ”Vi har inget uppdrag att undersöka detta”.

Eftersom jag redan har hört med Säpo kontaktar jag i stället Segerstedtinstitutet vid Göteborgs universitet, som är ett ”nationellt resurscentrum som har till uppdrag att bidra till ökad kunskap kring förebyggande arbete mot våldsutövande ideologier, våldsutövande strukturer samt rasistiska organisationer. I detta arbete ska institutet samverka med offentliga institutioner och civilsamhällets organisationer.”

Vad vet ni om utbredningen av de extrema skolorna?

– Jag vet inte, kunskapsläget är rätt oklart, säger Christer Mattsson, som är föreståndare. Han är mycket bekymrad över läget, men konstaterar utan omsvep att det finns en ”kunskapslucka i denna fråga, definitivt”.

Jag vänder mig till slut till utbildningsdepartementet, som ju är högst ansvarigt för skolverksamheten i landet. Utbildningsminister Anna Ekströms pressekreterare meddelar per epost att ”regeringen har sett problemen med för slappa regler för vem som får driva skola. Därför drev regeringen igenom en ägar- och ledningsprövning som började gälla 1 januari 2019, där kraven skärps, vilket är bra. Bestämmelserna innebär att den som äger eller leder en skola ska ha tillräckliga resurser, tillräckliga kunskaper, inte vara kriminellt belastad eller på annat sätt ha en olämplig bakgrund.”

För övriga frågor hänvisar utbildningsdepartementet till Säpo, samtidigt som man erkänner att man idag inte vet mycket om omfattningen av extremistiska skolor. Man vet inte ens hur många religiösa friskolor det finns, eftersom det är frivilligt för friskolor att uppge en eventuellt konfessionell inriktning.

Säpo nämner ett tiotal skol- och förskoleverksamheter. Skolinspektionen har hittills stängt en sådan skola. Det betyder alltså att nästan ett tiotal skolor och förskolor med kopplingar till extremister bedriver verksamhet idag.

Men intresset för denna fråga i den svenska statsapparaten verkar rätt begränsat. Kunskapslucka var ordet.

Palmemordet – Epilog del 1

Efter en dags rapportering är det uppenbart att mordutredningen i inledningsskedet sköttes av ett rövargäng som var trogna politruker och/eller nyttiga idioter.

Hans Holmer gjorde allt för att missa målet och han var assisterad i detta av Ebbe Carlsson och Carl Lidbom.

Sten Andersson sade en gång att det blir katastrof om sanningen kommer fram.

Nyheterna 10.30 1076

Skottet som gav dimridåer och ett försvunnet vapen

Lars Olof Lampers – Planeringsredaktör, Veckans brott

ANALYS: Inget mindre än en skandal – han fanns där från dag 1

Vid tiden för mordet på Olof Palme var han en 52-årig grafiker på Skandias huvudkontor på Sveavägen i Stockholm. Nu pekas Stig Engström, avliden sedan 20 år, ut av åklagare Krister Petersson som den som låg bakom mordet på statsministern. Nu, när det ser ut som att den 34 år långa utredningen är över, kommer de besvärliga frågorna: hur kommer det sig att Palmeutredningen, med sina enorma resurser, först efter drygt 30 år tog itu med frågetecknen kring hans roll på mordplatsen?

Detta framstår som än märkligare med tanke på att Engström förekommer i utredningen sedan dag 1, efter att spaningsledaren Hans Holmér beskrivit den bortflyende gärningsman på ett sätt som uppenbarligen gjorde Engström en aning orolig. Därför tog han kontakt med polisen och förklarade att han befunnit sig på mordplatsen som vittne och att han kan ha förväxlats med mördaren.

Polisen noterade detta och förhörde därefter Engström som då väckte en del funderingar men inte om att han skulle vara gärningsmannen. Istället tyckte man att Engström påminde om sådana personer som gärna vill spela en roll och som överdriver sina insatser på en brottsplats.

Diktade ihop en historia
Detta var precis vad Engström gjorde. Palmeåklagaren Krister Petersson menar också att Engström i förbigående berättade saker som ett vanligt vittne knappast kunde ha snappat upp, men däremot en mördare. Och att han också diktade ihop en historia om att han vid ett tillfälle på mordplatsen sprang efter de poliser som jagade mördaren eftersom han ville upplysa dem om gärningsmannens klädsel. De vittnen som sedan eventuellt skulle peka ut Engström som den bortflyende mannen, kunde han avfärda med att han ju mycket riktigt sprungit in i gränden, men av ett helt annat skäl än att fly från brottsplatsen.

På så vis skulle hans plan vara att förekomma misstankar om att vara mördaren Stig Engström genom att lansera vittnet Stig Engström. Och det gick både bra och dåligt – ingen trodde att han verkligen var ett äkta vittne, men ingen kunde heller föreställa sig att han var gärningsmannen.

Oavsett vad som är sant i detta så kommer nu de besvärliga frågorna kring varför Palmeutredarna under det första året inte på allvar gick till botten med den roll som Engström spelat på mordplatsen. Det fanns visserligen misstankar mot honom hos enskilda utredare. Han hade ju bevisligen befunnit sig på mordplatsen i och med att han stämplat ut från Skandia klockan 23.19. I samarbete med Skandia gjordes vissa undersökningar – men häri ligger problematiken: det var ganska kraftlösa åtgärder som sattes in eftersom man hade intresset på helt andra håll.

Om Engström verkligen är mördaren så hade verkligen osedvanlig tur. Första gången han aktualiserades, i mars 1986, hade man nyss gripit den så kallade ”33-åringen”. Likadant var det senare på våren, då Palmeutredarna fick ett vapentips som ledde vidare till PKK-spåret som kom att dominera fram till januari 1987.

I november 1986 sa dessutom Hans Holmér att man själva inom polisen skulle gå till botten med Engström så ”innan åklagarna slår klorna i honom”. Med detta villa Holmér undanhålla Engström för åklagarna så att de inte började intressera sig för honom istället för hans PKK-spår. Åklagarna var nämligen högst kritiska mot detta och ville istället ”tillbaka till Sveavägen” – där de kunde stöta på personer som just Engström.

I början av februari 1987 gjorde Palmeutredarna vad som såg ut som en sista kraftansträngning att komma till klarhet med Engströms roll, men i det skedet rasade hela utredningen ihop efter att PKK-spåret rasat ihop några veckor tidigare.

Därefter försvann han ur sikte. Utredningen rullade på i ytterligare 30 år, kostade stora summor pengar, ledde till två rättegångar mot en person som till slut friades, föranledde mängder av spekulationer och utpekanden av oskyldiga. Tills sommaren 2017 när Palmeutredningen under Peterssons ledning ramlade över honom då de gjorde precis det som åklagarna ville göra på hösten 1986 – gå ”tillbaka till Sveavägen”.

Det får nog ändå betraktas som inget mindre än en skandal att Palmeutredningen under det första året inte borrade djupare i vem Engström egentligen var. I stället förlängdes ett redan förlamande trauma med ytterligare 34 år och nu får vi leva i en ny ovisshet – var Engström verkligen Olof Palmes mördare eller är en oskyldigt utpekad?