Efter en dags rapportering är det uppenbart att mordutredningen i inledningsskedet sköttes av ett rövargäng som var trogna politruker och/eller nyttiga idioter.
Hans Holmer gjorde allt för att missa målet och han var assisterad i detta av Ebbe Carlsson och Carl Lidbom.
Sten Andersson sade en gång att det blir katastrof om sanningen kommer fram.
Nyheterna 10.30 1076
Skottet som gav dimridåer och ett försvunnet vapen
Lars Olof Lampers – Planeringsredaktör, Veckans brott
ANALYS: Inget mindre än en skandal – han fanns där från dag 1
Vid tiden för mordet på Olof Palme var han en 52-årig grafiker på Skandias huvudkontor på Sveavägen i Stockholm. Nu pekas Stig Engström, avliden sedan 20 år, ut av åklagare Krister Petersson som den som låg bakom mordet på statsministern. Nu, när det ser ut som att den 34 år långa utredningen är över, kommer de besvärliga frågorna: hur kommer det sig att Palmeutredningen, med sina enorma resurser, först efter drygt 30 år tog itu med frågetecknen kring hans roll på mordplatsen?
Detta framstår som än märkligare med tanke på att Engström förekommer i utredningen sedan dag 1, efter att spaningsledaren Hans Holmér beskrivit den bortflyende gärningsman på ett sätt som uppenbarligen gjorde Engström en aning orolig. Därför tog han kontakt med polisen och förklarade att han befunnit sig på mordplatsen som vittne och att han kan ha förväxlats med mördaren.
Polisen noterade detta och förhörde därefter Engström som då väckte en del funderingar men inte om att han skulle vara gärningsmannen. Istället tyckte man att Engström påminde om sådana personer som gärna vill spela en roll och som överdriver sina insatser på en brottsplats.
Diktade ihop en historia
Detta var precis vad Engström gjorde. Palmeåklagaren Krister Petersson menar också att Engström i förbigående berättade saker som ett vanligt vittne knappast kunde ha snappat upp, men däremot en mördare. Och att han också diktade ihop en historia om att han vid ett tillfälle på mordplatsen sprang efter de poliser som jagade mördaren eftersom han ville upplysa dem om gärningsmannens klädsel. De vittnen som sedan eventuellt skulle peka ut Engström som den bortflyende mannen, kunde han avfärda med att han ju mycket riktigt sprungit in i gränden, men av ett helt annat skäl än att fly från brottsplatsen.
På så vis skulle hans plan vara att förekomma misstankar om att vara mördaren Stig Engström genom att lansera vittnet Stig Engström. Och det gick både bra och dåligt – ingen trodde att han verkligen var ett äkta vittne, men ingen kunde heller föreställa sig att han var gärningsmannen.
Oavsett vad som är sant i detta så kommer nu de besvärliga frågorna kring varför Palmeutredarna under det första året inte på allvar gick till botten med den roll som Engström spelat på mordplatsen. Det fanns visserligen misstankar mot honom hos enskilda utredare. Han hade ju bevisligen befunnit sig på mordplatsen i och med att han stämplat ut från Skandia klockan 23.19. I samarbete med Skandia gjordes vissa undersökningar – men häri ligger problematiken: det var ganska kraftlösa åtgärder som sattes in eftersom man hade intresset på helt andra håll.
Om Engström verkligen är mördaren så hade verkligen osedvanlig tur. Första gången han aktualiserades, i mars 1986, hade man nyss gripit den så kallade ”33-åringen”. Likadant var det senare på våren, då Palmeutredarna fick ett vapentips som ledde vidare till PKK-spåret som kom att dominera fram till januari 1987.
I november 1986 sa dessutom Hans Holmér att man själva inom polisen skulle gå till botten med Engström så ”innan åklagarna slår klorna i honom”. Med detta villa Holmér undanhålla Engström för åklagarna så att de inte började intressera sig för honom istället för hans PKK-spår. Åklagarna var nämligen högst kritiska mot detta och ville istället ”tillbaka till Sveavägen” – där de kunde stöta på personer som just Engström.
I början av februari 1987 gjorde Palmeutredarna vad som såg ut som en sista kraftansträngning att komma till klarhet med Engströms roll, men i det skedet rasade hela utredningen ihop efter att PKK-spåret rasat ihop några veckor tidigare.
Därefter försvann han ur sikte. Utredningen rullade på i ytterligare 30 år, kostade stora summor pengar, ledde till två rättegångar mot en person som till slut friades, föranledde mängder av spekulationer och utpekanden av oskyldiga. Tills sommaren 2017 när Palmeutredningen under Peterssons ledning ramlade över honom då de gjorde precis det som åklagarna ville göra på hösten 1986 – gå ”tillbaka till Sveavägen”.
Det får nog ändå betraktas som inget mindre än en skandal att Palmeutredningen under det första året inte borrade djupare i vem Engström egentligen var. I stället förlängdes ett redan förlamande trauma med ytterligare 34 år och nu får vi leva i en ny ovisshet – var Engström verkligen Olof Palmes mördare eller är en oskyldigt utpekad?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar