tisdag, juni 16, 2020

islamofobi – islamfakta







Fösvarsinlaga från ibn rushd


islamofobi.se


Kommentar till kritiken och drevet mot islamofobi.se

Vi på studieförbundet Ibn Rushd är stolta över att varje dag arbeta för demokrati och allas lika värde.

Sedan vi lanserade kunskapsplattformen islamofobi.se i slutet av januari 2018 har det kommit en strid ström av kritiska kommentarer om sajten och om studieförbundet Ibn Rushd.

Men de allvarliga anklagelser som nu riktats mot studieförbundet Ibn Rushd och sajten islamofobi.se saknar alla proportioner och kännetecknas av en rad grundlösa påhopp, lögner och generaliseringar.

De flesta av de kritiska debattörerna tycks mest arga över att vi som studieförbund överhuvudtaget anlitas som samverkanspart av en statlig myndighet och tar del av statliga bidrag.

Den rasistiska tidningen Samhällssnytt menar att vi har ”en fundamentalistisk muslimsk inriktning”. Det upprepas sedan, i andra ordalag, av Sydsvenskans Mats Skogkär som hävdar att vi är en del av en ”bokstavstroende rörelse”. Den sverigedemokratiska tidningen Samtiden menar att vi har ”islamistiska kopplingar som inte har en moderat inriktning av islam”. Ett par dagar senare går Dagens Nyheters Erik Helmerson och Expressens Sofie Löwenmark några steg längre och kopplar oss kort och gott till extremism, utan minsta antydan till bevis eller sakliga underlag. Helmerson skriver i DN: ”Ibn Rushd anklagas ofta för samröre med Muslimska brödraskapet”. Helmerson säger inte vilka källor han lutar sig mot, eller ens om han själv delar uppfattningen. Rykten och lösa anklagelser framställs som en etablerad sanning.

Drev av den här typen riskerar att få allvarliga konsekvenser. Om Ibn Rushd definieras som en extremistorganisation, och det narrativet får stå oemotsagt, så är det till slut något som sätter sig. Det gör att intressenter och makthavare som i dag har sympati för Ibn Rushd till slut tvingas distansera sig från oss. Syftet är att den muslimska organisationen eller debattören ska isoleras och tystas. I det här fallet Ibn Rushd.

De drev som riktas mot Ibn Rushd har ett förlopp vi känner igen. Påhoppen börjar som ”viskningar” i sociala medier för att sedan plockas upp i de så kallat ”Sverigevänliga” och SD-anknutna alternativmedierna. Därefter kommer kritik, gliringar och ”oroade röster” i texter från olika ledarskribenter och krönikörer i etablerade medier. Andra medieredaktioner börjar publicera texter om kritiken, vilket ger den större trovärdighet.

I det här drevet påstås det att Ibn Rushd förringar värdet av att arbeta mot hedersförtryck och terrorism. Det är helt befängda påståenden. Att kvinnor och flickor utsätts för våld, hot om våld och mentala påtryckningar för att de brutit mot familjens heder är allvarliga brott och strukturer som måste bekämpas. Men vi delar inte den förenklade analysen att hedersförtrycket kan förklaras med hänvisning till religion eller kulturell härkomst. Detsamma kan sägas om våldbejakande extremism även om många förövare gärna använder kultur och tro som svepskäl för sina brott. Vi arbetar dagligen mot dessa skadliga företeelser och deras bakomliggande tankestrukturer i vår folkbildande verksamhet.

Det går samtidigt inte, menar vi, att komma ifrån att delar av debatten om hedersförtryck och terrorism hämtar näring från rasistiska mytbildningar och islamofobiskt tankegods. Vi har sett det – och ser det – i olika diskussioner när det påstås att hedersförtryck är ett problem som är specifikt för gruppen muslimer, eller för religionen islam. Att problematisera detta påstående är inte samma sak som att påstå att hedersförtryck inte existerar. På samma sätt menar vi att det är problematiskt när somliga terroristforskare, ständigt och utan urskiljning, pekar ut muslimer i allmänhet och muslimska organisationer i synnerhet som ett hot mot samhället. Kritik mot detta innebär inte att tycka att terrorism inte är ett allvarligt samhällsproblem.

Ett återkommande inslag i den islamofoba idévärlden är övertygelsen om att muslimer har en dold agenda och i hemlighet konspirerar för att ta över västerländska länder. Muslimer går alltså inte att lita på. Uppdelningen i ”onda” och ”goda” muslimer är en del av denna tankefigur. När muslimer organiserar sig uppfattas de således som ett hot – med en dold dagordning. Tal om att regeringen borde ge uppdraget att motverka islamofobi till ”moderata muslimer” alluderar, anser vi, till denna tankevärld. Det är ett mycket farligt resonemang att sätta likhetstecken mellan icke moderata muslimer och organiserade/praktiserande muslimer. Om muslimska organisationer ogrundat ses som motpol till ”moderata” muslimer – vad har då hänt med muslimers grundlagsskyddade föreningsfrihet?

Vi ser prov på tankegångar av detta slag i Gulan Avcis och Christina Örnebjärs debattartikel i Aftonbladet: ”När människor med fundamentalistiska och extrema åsikter görs till talespersoner för alla muslimer, så kommer deras åsikter klistras på alla muslimer, vilket leder till att hatet mot muslimer ökar i stället för minskar. ”

Vem är det som är fundamentalistisk och extrem? Vem har gjort någon till talesperson för alla muslimer genom sajten islamofobi.se? Vem säger sig vara talesperson för alla muslimer? Ingen. Ingen har gjort sig själv eller någon annan till talesperson för alla muslimer. Expertrösterna på islamofobi.se talar enbart för sig själva och delar generöst med sig av sin kunskap. Det är allt.

Debatten om muslimer i Sverige präglas av ett stort ointresse för att ta reda på fakta. Inte en enda av alla de som har skrivit kritiskt om islamofobi.se har hört av sig till oss med frågor. De tycks heller inte ha brytt sig om att faktakolla sina påståenden. Resultatet blir en rundgång baserad på rykten som andra fört fram.

Ingen som anklagat studieförbundet Ibn Rushd för antisemitism, och för att ge plattform till hatpredikanter, har till exempel brytt sig om att ta reda på vad vår organisation faktiskt gör för att motverka antisemitism och för att främja dialog mellan judiska och muslimska organisationer i Sverige. Man ger sken av att det på Ibn Rushds arrangemang konsekvent och medvetet framförs antisemitiska och homofoba budskap, vilket inte är sant. Att enstaka personer som deltagit i något av våra tusentals arrangemang sagt problematiska saker i helt andra sammanhang är en fråga vi inte dröjt med att hantera. Det har vi beskrivit åtskilliga gånger, bland annat här.

Flera av dem som hoppar på oss har vi bjudit in för att besöka vår verksamhet, med egna ögon se hur vi arbetar och höra vad vi har att säga. Men intresset för att demonisera har varit större än intresset för att ta reda på fakta.

Ointresse för fakta präglar även den rapport som Myndigheten för samhällsskydd och beredskap beställt och publicerat, och som utpekar Ibn Rushd som del av Muslimska brödraskapet. Inte heller här var det någon som brydde sig om att prata med de organisationer som i rapporten anklagas för att vara ett hot mot det svenska samhället. Rapporten var så illa gjord att den sågades av forskarsamhället, och senare även av förvaltningsrätten. MSB distanserade sig från rapporten genom att öppet förklara den ovetenskaplig.

De som vill hata och misstro muslimer kommer att hitta anledningar till att hata och misstro muslimer. De som hellre vill hålla kvar vid en missuppfattning än att skaffa sig faktagrundad kunskap kommer att hålla kvar vid missuppfattningen. Under tiden fortsätter vi att arbeta för ett bättre Sverige, och för demokrati och mänskliga rättigheter för alla, inklusive muslimer.

Vi välkomnar en diskussion om islamofobins orsaker och det bästa sättet att lösa denna allvarliga samhällsutmaning. Men låt oss slå fast en sak en gång för alla. Det är inte och kan inte vara muslimers ansvar att lösa problemet med rasism mot muslimer. Det muslimer har ett ansvar för är att anmäla hatbrott och diskriminering som drabbar dem. Det är vad vår kunskapssatsning främst handlar om, och det är vad regeringens uppdrag till SST handlar om.

Studieförbundet Ibn Rushd

Inga kommentarer: