Noaord – Noanamn i PK-riket

Nog med noaord – vargen finns vad vi än kallar den
24 JAN 2021 CARL LINDSTRAND

Inom juridiken är det centralt att hålla reda på ords betydelse. Under dryga två decennier har jag som affärsjurist med avtalsförfattande som en av de dagliga sysslorna lagt ned otaliga timmar på att definiera termer. Det är centralt för att undvika onödiga tvistigheter och för att det inte för en utomstående skall råda någon tvekan om vad termen avser att beskriva. Jag är därför den förste att hålla med om att det är viktigt att förstå vad som egentligen menas när någon använder ett ord. Det sagda gäller inte bara juridiken utan de allra flesta discipliner. Även inom samhällsdebatten är det således centralt att de begrepp man använder sig av ringas in. Det är alltså inte på något sätt fel att exempelvis ställa frågan om upploppen vid Kapitolium rätteligen skall betecknas som ett ”kuppförsök” eller som något annat. Och den som lyfter den frågan skall inte behöva löpa gatlopp för att man gör det.

Men syftet med att nagelfara termer kan vara något annat än det goda i att fånga en företeelse så exakt som möjligt. Istället kan det handla om att man tar överdriven hänsyn till om någon kan ta illa vid sig (det finns det förstås alltid någon som kan) eller om att man vill undertrycka företeelsernas blotta existens. I värsta fall är man ute efter att misstänkliggöra avsändaren av ett budskap genom att hävda att vederbörande i illvilliga syften använder förbjudna – eller tabubelagda - ord.

”Tabu” är ett polynesiskt begrepp som innebär att något är förbjudet eller alltför heligt för vanliga dödliga att befatta sig med. Ett annat polynesiskt koncept som letat sig in i svenskan, men som för många kanske är mindre bekant, är dess motsatsord ”noa”. ”Noaord” eller ”noanamn” tjänar alltså till att tvätta bort tabustämpeln från ett ord så att det kan yttras och så att man kan diskutera den företeelse det syftar på. Noaord är med andra ord en särskild form av eufemism.

De klassiska svenska noaorden har handlat om alternativa beteckningar på farliga eller skadliga djur eller laddade religiösa företeelser. Gemensamt för dessa var att man var rädd för att frammana sådana företeelser genom att kalla dem vid deras rätta namn (jämför hur den magiska befolkningen i Harry Potter-böckerna räds att yttra namnet ”Voldemort” för att istället tala om ”Han som inte får nämnas vid namn”). Istället hittade man på nya ord som ofta var insmickrande eller harmlösa: ”varg” istället för ”ulv” (och sedermera ”gråben” istället för ”varg” när det ordet till slut blev för känsligt), ”Mickel” istället för ”räv”, ”Hin håle” istället för ”djävulen”, osv.

I svensk offentlig debatt och nyhetsrapportering finns på motsvarande sätt en tendens att hitta på nya ord för farliga företeelser i stället för gängse tydliga beteckningar. Det är särskilt påtagligt när det rör sig om organiserad brottslighet och då inte minst om det förekommer etniska förtecken.

Man pratar således ogärna om etniska och/eller klanbaserade gäng som drabbar samman eller ägnar sig åt våldsamma upplopp, utan det får heta ”grupperingar” och att det har varit ”stökigt”. En upprörd metadebatt uppstod när termen ”no go-zon” nämndes i sammanhang som behandlade det som nu får heta ”utsatta områden”. Det offentliga samtalet har således sina egna noaord, och ve den som dristar sig till att använda andra termer, särskilt sådana som närmare kan tänkas träffa den hårda verklighet man så gärna vill täcka in med språkliga krockkuddar.

Men magiskt tänkande hör hemma i mänsklighetens forntid och den enskilda människans barndom. De kriminella klaner som nu opererar i den bistra svenska verkligheten slutar inte att ägna sig åt sin samhällshotande verksamhet därför att man istället benämner dem ”släktbaserade nätverk”. Definitioner i all ära, men syftet med nya ord måste vara att med större exakthet beskriva verkligheten. Och valet av term spelar i realiteten mindre roll så länge det är rimligt klart för alla vad avsändaren menar. Där Sverige nu befinner sig är det således centralt att vi prioriterar ett samtal om de angelägna sakfrågorna istället för att fastna i en meningslös metadebatt om vilka ord som är lämpliga att använda. Ty vargen finns vad vi än kallar den.