fredag, januari 01, 2021

Corona – Covid-19 – Somalier




Döden i Rinkeby vill man helst inte låtsas om

1 JAN 2021 06:00 ‧ PER GUDMUNDSON

De med låga inkomster löper högre risk att dö i covid än rika. Men det finns en riskfaktor som spelar ännu större roll.

”Inkomst är mest avgörande för dödlighet i corona”. Det rapporterade en rad nyhetsredaktioner nyligen (exempelvis SVT 19/11). Men riktigt så enkelt är det inte.

Region Stockholms Centrum för epidemiologi och samhällsmedicin (CES) har granskat regionens svåra fall av covid-19 fram till och med sista juni 2020. Syftet har varit att identifiera bakgrundsfaktorer, utöver ålder och kön, som kan förklara smittans ojämlika spridning. Studien mäter exempelvis betydelsen av utbildningsnivå, möjligheten till distansarbete och bostadsområde.

Precis som väntat spelar de olika socioekonomiska faktorerna roll. Möjlighet att arbeta hemifrån, exempelvis, reducerar risken att drabbas allvarligt av smitta. För den som måste vara på plats på jobbet är risken 1,24 gånger större, jämfört med den som jobbar hemifrån. Personal i vård och omsorg är ännu mer utsatt, med en risk på 1,68.

CES finner att disponibel inkomst har en mycket tydlig effekt på risken att dö. Den femtedel av populationen som har lägst inkomster har 2,71 gånger högre risk än femtedelen med högst inkomster, när man justerat för skillnader i kön, ålder, bostadsområde, utbildning och yrke. Skillnaden mellan inkomstnivåerna är iögonenfallande. Men knappast förvånande. Att hälsa är intimt förknippat med välstånd är väl känt och noga studerat. Hellre rik och frisk än sjuk och fattig, heter det ju.

Men att döma av tabellerna i CES-studien finns det en ännu större riskfaktor. Det finns något som är värre än att vara fattig. Men det har varken Region Stockholm eller nyhetsredaktionerna velat framhäva.

Det som inte har lett till rubriker är att granskningen också mäter risken att dö beroende på födelseland. Och det är här den största skillnaden finns.

De som är födda i Somalia löper 3,63 gånger högre risk att dö än svenskar. Detta alltså efter att hänsyn tagits till kön, ålder, bostadsområde, inkomst, utbildning, förekomst av kroniska sjukdomar etcetera. Det är den största överrisken som framkommer i rapporten.

Men det blev inga specialavsnitt i Sveriges Radio Vetenskapsradion om den.

Frågan om somaliernas särskilda utsatthet för covid-19 saknar annars inte relevans. Den väcktes redan tidigt i våras. Nyhetsredaktioner på besök i Rinkeby och Tensta kunde berätta om att smittan tycktes mer utbredd där, på Järvafältet, än i innerstaden. Behovet av riktade informationsinsatser för språkliga minoriteter påtalades. Skillnaderna i människors olika möjligheter till distansarbete diskuterades. Trångboddheten lyftes fram. Det var en välgörande debatt. Tyvärr begränsades den. Förklaringsmodellerna skulle helst passa in i ett välbekant narrativ. Obekväma perspektiv var inte välkomna.

Ebba Busch, partiledare för Kristdemokraterna, försökte. I en debattartikel efterlyste hon klarspråk om smittan. Hon befarande att regeringens unika och uttalat svenska coronastrategi – med få restriktioner, relativt hög grad av smittspridning och betoning på personligt ansvar – skulle drabba somalier och andra minoriteter som möjligen hade avvikande levnadsmönster extra hårt. Regeringen hade inte tagit tillräcklig hänsyn till att Sverige inte längre var ett homogent land, och riskerade därmed ”att kasta en stor del av befolkningen under bussen” (Aftonbladet 2/4).

Kritiken mot Busch blev stenhård. Jag vet, för jag jobbade i hennes stab då. Den allmänna debatten kunde bara hantera väletablerade förklaringsmodeller, som trångboddhet eller ekonomisk situation.

Vi har ännu i dag ingen vettig förklaring till somaliernas särskilda utsatthet. Det politiska priset är kanske för högt. Den journalistiska verktygslådan för liten. Hur många somaliska liv som kunde ha räddats vet vi inte.

En välkänd gammal anekdot handlar om den berusade mannen som letar efter sina nycklar. Men inte där han förlorat dem. Han letar i stället under gatlyktan, där det är upplyst. Inom vetenskapen har man i åtminstone ett halvsekel talat om en ”streetlight effect” eller ”the principle of the drunkard’s search”. Valet av undersökningsområde påverkar resultatet, och ger en skev förståelse av verkligheten.

Kanske borde vi uppfinna motsvarande begrepp för politiken och journalistiken.

Inga kommentarer: