Det första världskriget slog det gamla Europa i stycken. Spelet störtades över ända och gränserna ritades om. Men spelpjäserna var kända. Polacker, finnar, rumäner, tjecker och litauer hade inte funnits på kartan, men de hade funnits i verkligheten. I Mellanöstern var förändringen ännu mer omfattande.
Där var det inte bara gränserna, utan också de nya nationerna, som var nya. De osmanska turkarna, som styrt i fyra sekler, utträdde ur världshistorien. De hade inte varit älskade, och deras ständiga krig hade krävt en tung tribut av skatter och tvångsvärvningar.
Få av de syriska och palestinska bondpojkar som sattes i uniform för att slåss för det osmanska riket i Jemen eller Serbien återvände hem. Men sultanen i Konstantinopel (Istanbul) var också kalif, profeten Muhammeds efterträdare på jorden. Det gav honom en legitimitet som få fromma muslimer kunde bortse från. Om sultanen inte var Guds man – varför hade då han fått i sin hand de heliga städerna Mecka, Medina och Jerusalem?
Och så, hux flux, var de kristna tillbaka. Julen 1917 föll Jerusalem till engelsmännen – åtta sekler efter att de sista korsfararna drivits från Palestina till Rhodos. Fransmän och engelsmän ritade den nya kartan – ibland i samråd men oftare under intriger och ömsesidiga spratt.
Mellanösterns nya ”folk” var rena ateljékonstruktioner.
I dag är vi vana att läsa om libaneser, syrier, irakier och jordanier; vi tycker att vi vet ungefär vilka de är. Men den gången kunde ingen – allra minst de berörda själva – ta dessa artificiella identiteter på allvar. Ingen jordansk folksjäl och inget jordanskt språk drev fram den nya staten – utan en oreda som krävde en paniklösning. Och ändå: I dag är strateger och experter eniga om att det rangliga kungariket Jordanien till varje pris måste hållas under armarna, annars rubbas regionens jämvikt. Så fort går det: På några decennier blir ett provisorium till en bärande vägg som inte får rubbas.
Regionens autentiska folk, perser, armenier och egyptier, smålog åt det plötsliga vimlet av nya grannfolk. Med den egyptiske diplomaten Tahsin Bashirts ord:
– Det finns bara en verklig nation i arabvärlden och det är Egypten. De andra är stammar och klaner som skaffat sig flaggor.
Med tiden skulle de nya staterna kompensera sitt underskott av äkta nationell historia med storstilade härkomstfantasier: Irakierna – bestämde Saddam Hussein – var i själva verket de gamla babylonierna som kommit tillbaka. Libaneserna var de gamla fenicierna, syrierna var araméerna, israelerna var de gamla kananéerna och palestinierna var jebusiterna som drevs från Jerusalem av Kung David för tretusen år sen.
Historien om det nya Mellanösterns tillkomst är rafflande, upprörande och ofta komisk. Vore den en film skulle den nog ha börjat en råkall decembermorgon 1915 på Downing Street 10 i London. Premiärminister H.H. Asquiths regering hade kommit för att höra den unge politiske rådgivaren Mark Sykes förslag om hur regionen skulle delas efter segern över turkarna. Det liknade att sälja skinnet långt innan björnen skjutits, för just då satt brittiska styrkor fast trettio mil öster om Konstantinopel och turkarna visade inga tecken att hissa vit flagg.
Det stora brittiska bekymret var tvånget att dela regionen med Frankrike. Fransmännen hade knappt några styrkor lediga för kampanjerna i Mellanöstern, men de blödde och dog vid Västfronten i större utsträckning än britterna och propsade på sin andel av krigsbytet. En livaktig kolonialistisk lobby, ”Kommittén för ett franskt Asien”, med förgreningar inom press, förvaltning och partier, var över politikerna som iglar.
Gentlemännen runt bordet frågade Sykes, ”Nå, vad föreslår Ni?”. Han svarade:
– Vi behöver områdena söder om Haifa.
– Och vad skall fransmännen få? undrade marinministern Arthur Balfour.
Sykes stegade fram till kartan och pekade. Hans ord har gått till historien:
– Jag vill gå från e-et i ”Acre” (på svenska Akko, en stad i norra änden av Haifa-bukten) till det sista k-et i ”Kirkuk” (i dag i Irak).
Denna linje, som fortlever i den spikraka gränsen mellan Syrien, Jordanien och Irak, betydde att fransmännen fick (nuvarande) Libanon och Syrien, områden som de ansåg sig ha historiska band till sedan korfararna.
Sykes motspelare i Paris blev François Georges-Picot, som varit fransk konsul i Beirut och visste mycket mer om regionen än Sykes. Picot var medlem i Kommittén för ett franskt Asien och hans uppgift, som han såg det, var inte bara att hålla ett vakande öga på britterna, utan att – via listiga läckor till pressen – övervinna den franska regeringens stora likgiltighet för Syrien och Libanon.
I det hemliga avtal som Sykes och Picot signerade våren 1916 fick Frankrike Syrien och delar av (dagens) Turkiet, men parterna kunde inte enas om Palestinas framtida öde. För att kunna gå vidare beslöts att Palestina skulle bli ett franskt-brittiskt-ryskt protektorat efter kriget.
Engelsmän och fransmän var fiender sedan sekler. Hotet från det rustade Tyskland hade tvingat dem samman, men misstron gick djupt, och de bägge vakade svartsjukt varandra. Misstänksamheten var väl grundad. Bakom ryggen på fransmännen hade britterna skickat trevare till en ny och exotisk allierad: Hussein ibn Ali, sherifen av Mecka. Om han kunde förmås resa sig mot turkarna och öppna en andra front i söder skulle det på ett strålande vis underlätta den brittiska insatsen.
Sherifen – förvaltaren av Mecka – var den enda person vars ställning inom islam kunde mäta sig med den osmanske sultanens. Osmanerna hade erövrat islams heliga platser med vapenmakt och utropat sig själva till kalifer. Men sherifens klan, hashemiterna, var ättlingar av blodet till profeten.
Sherifen var långt ifrån någon naturlig rebell. Men ungturkarnas statsvälvning 1908 hade tärt på hans lojalitet. Ungturkarna, som reducerat sultanen till en marionett, var inte i Husseins smak: de var nationalister, moderniserare och – vissa av dem – rent av ateister. Allra minst uppskattade sherifen den nya järnvägen tyskarna byggt åt turkarna tvärs genom hans rike.
Flera månader innan Sykes och Picot började ackordera om Syrien, Irak och Palestina inledde den brittiske ståthållaren i Kairo Henry McMahon och sherifen Hussein en hemlig brevväxling. London lovade hashemiterna kontrollen över Mecka och Medina. Men för att resa sig mot turkarna – och sätta sina huvuden på spel – krävde Hussein och hans söner mycket mer. De ville återupprätta forna tiders arabisk-islamska stormakt med säte i Damaskus, samma område fransmännen tingat. McMahon lovade araberna någon sorts självständighet, men antydde att Jerusalem, Beirut och Damaskus – de bästa bitarna – skulle ligga under brittiskt eller franskt mandat. Men det skulle nog ordna sig, lovade McMahon sherifen, bara turkarna först kastades ur sadeln.29 april 1918. Turkiska soldater ger upp under en engelsk offensiv i det som i dag är Irak. Foto: Mary Evans/IBL
Hösten 1915 började britterna skicka guld och vapen till sherifen. Hans söner trummade ihop krigare bland Arabiens ökenstammar. I juni 1916 drev beduinerna turkarna från Mecka. Tärningen var kastad. Men sherifens hoprafsade styrkor lyckades inte pressa turkarna från halvön.
Den brittiske sambandsofficer som i en hast skickades från Kairo, arkeologen T.E. Lawrence, såg att den gamle sherifen inte var någon boren gerillaledare. Lawrences plan var att kringå honom och ge befälet åt hans söner Feisal och Abdullah. Det blev en succé. Lawrence, Feisal och deras män intog den ena turkiska ställningen efter den andra. Sommaren 1917 tog de Akaba. Järnvägen som skulle föra turkiska trupper till Arabien sprängde de i bitar. Legenden om Lawrence av Arabien började ta form och hänförde samtiden.
Motgångarna gick hårt åt turkarnas moral och resurser. Engelsmännen, som slagits tillbaka under två blodiga attacker mot Gaza, gjorde nu ett nytt försök. I början av november 1917 intog de Gaza och Beersheba. Det var de första stora brittiska segrarna i världskriget. Vägen låg öppen mot Jerusalem. Men segeryran hade en förarglig baksida. Sykes-Picot-avtalet definierade Palestina som ett franskt-ryskt-brittiskt protektorat. Framryckningen genom det heliga landet hade kostat samväldet tjugotusen stupade. Tanken på att dela den världshistoriska marken med ryssar och fransmän kändes outhärdlig i London, i synnerhet som tsarväldet verkade på fallrepet. Den 7 november 1917, samma dag bolsjevikerna tog Sankt Petersburg, citerade London Times ett brev från Arthur Balfour, som nu var utrikesminister, till zoologen Walter Rothschild. I brevet lovade ”Hans Majestäts regering att i Palestina upprätta ett nationellt hem för det judiska folket”.
Avsikten med Balfour-deklarationen var inte att britterna skulle överlämna Palestina till judarna och åka hem. Syftet var i första hand att trolla fram argument för att blockera franska krav på landet. Om tanken på ett judiskt nationalhem vann gehör hos brittisk opinion skulle detta hjälpa diplomaterna att parera de franska protesterna över att snuvas på Jerusalem.
Den 9 december 1917 föll staden. Erövringen fick en oerhörd symbolbetydelse i det dåtida kristna Europa. Den tolkades som ett tecken på att högre makter stod bakom Englands krigsinsats. Befälhavaren Edmund Allenby gjorde sitt intåg i staden till fots, för att markera kontrasten till den högfärdige tyske kaisern, som under sitt besök 1898 insisterat på att rida in i Jerusalem och tvingat turkarna att riva ett parti av stadsmuren.
Fantastiskt nog var det inte förrän en god bit in på 1917 som T.E. Lawrence hörde talas om Sykes-Picot avtalet och förstod att hans kolleger lovat bort till fransmännen det han trott var vikt för hans beduinvänner. Men, menade han, bara den hashemitiske prinsen Feisal nådde Damaskus före fransmännen fanns det hopp. När sedan USA gav sig in i kriget såg det ännu ljusare ut: president Woodrow Wilson avskydde koloniala kombinationer av Sykes-Picot-typ. I september 1918 tog Allenby Haifa och Nablus, medan Feisal och Lawrence tog Dar’a (i dag i södra Syrien). I ett brev till Feisal skrev Allenby att han ”… inte har några invändningar mot att Ers Höghet intar Damaskus”.
Beduinerna hissade hashemiternas flagga över den turkiske ståthållarens palats och proklamerade ett fritt arabiskt välde. Feisal regerade från Damaskus i två år, men fransmännen godtog aldrig arrangemanget. Att London svikit dem ifråga om Palestina gjorde dem desto mer omedgörliga när det gällde Syrien.Thomas Edward Lawrence (1888–1935), känd som Lawrence av Arabien. Foto: Rue des Archives/IBL
Britterna betalade Feisals räkningar, men de var inte redo att gå i krig med Frankrike för hans skull. I juni 1920 landsatte Frankrike stora förband senegaleser och nordafrikaner i Beirut, och i juli nedgjorde de beduinierna vid Maysalun strax väster om Damaskus. Några veckor senare bröt fransmännen loss södra Syriens kust och skapade en separat stat, Libanon. Woodrow Wilson, som Lawrence och Feisal hade hoppats på, var ur leken efter ett slaganfall.
Samtidigt som fransmännen vräkte Feisal bröt ett uppror ut mot britterna i Irak. Lawrence, som vid det här laget var världsberömd, kastade sig i pressdebatten och skapade opinion mot regeringen. Lawrence gjorde det oerhörda: han tackade nej då kung George V ville adla honom, så indignerad var han över den sjaskiga behandlingen av beduinerna.
Upproret i Irak blev en verklig huvudvärk för krigsminister Winston Churchill, som förväntades leda hemförlovningen av trupperna efter kriget – inte kräva pengar och män för nya krig. I sitt beråd anställde han sin värsta kritiker, Lawrence, som rådgivare.
Lawrence smed medan järnet var varmt. Den nya staten Irak gjordes till ett kungarike under Feisal våren 1921. Strax efteråt bröts Transjordanien (i dag Jordanien) loss från Palestina och gavs som emirat åt Feisals storebror Abdallah, på villkor att denne slutade konspirera mot franska styret i Syrien.
1924–1925 drevs hashemiterna från Mecka och Medina av klanen Sauds fanatiska wahhabiter.
Osmanernas värld var därmed utsuddad och dagens karta – i stort sett – ett faktum.
Carl Johan von Seth: Han förutsåg att freden skulle bli ett ekonomiskt giftpiller.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar