måndag, september 11, 2006

Walentines Värld

Klicka på rubriken och läs Åke Greens skogstokiga predikan med Walles utmärkta recension.

I kommentarerna återfinns förutom ovantecknad, även en maranatahojtare som ofta spyr galla över "HBT personer", som han kallar sina hatobjekt.

Förutom att denne fanatiker särskriver och blandar versaler med gemener utan förankring i språkreglerna, verkar han uppleva en stark känsla av skräck inför allt som inte stämmer med hans trånga mall.

Varför är så många rädda för homosexuella medmänniskor?

Det måste ju vara rädsla eftersom de ständigt intygar att det inte handlar om hat eller fobi.

Omsorg kan det knappast vara som driver dem att ständigt ta vara på varje tillfälle att uttrycka sin mening om synd och skam.

De som hänvisar till Bibeln är ute på riktigt djupt vatten eftersom de inte har en susning om vad deras yrande innebär.

Ur min outsinliga godhets källor ska jag nu dela med mig av den visdom jag inhämtat hos dem som kan mer än jag om exegetik.

Jag inleder med ett svar från ärkebiskopskansliet på min fråga om Kyrkoordningens §1.

Hej!

Jag besvarar din mail på ärkebiskopens uppdrag.

Eftrsom du inleder din fråga med att citera den första paragrafen i kyrkoordningen vill jag gärna börja med att hänvisa till en bok som heter Kyrkoordning för Svenska kyrkan - med kommentarer och angränsande lagstiftning.

Där finns förklarande texter till de olika paragrafernas innehåll.

När det gäller bibeltexterna vet vi ju att dessa sammanställts under en process som tog flera hundra år. Det började med muntlig tradering som så småningom skrevs ner och kompletterades med nya texter. Alla texter har sedan i olika omgångar skrivits av för hand, innan det fanns möjlighet att trycka texter, och översatts till olika språk.

Att allt detta har gjorts av människor som levat var och en i sin specifika historiska situation är viktigt att komma ihåg. Såväl inom bibelforskningen som i övrigt bibelarbete inom Svenska kyrkan finns medvetenheten om att man måste reflektera över vad kontexten/den historiska situationen betyder för den specifika texten.

När vi säger att Bibeln är Guds ord är det ett sätt att uttrycka att i de bibliska skrifterna finns grunden för det som kyrkan tror och lär.

Det finns texter som är svårare än andra att förstå och det finns texter som vi kan tycka är svåra att försvara att de finns med. Men eftersom kyrkan förvaltar sin tro och tradition från urkyrkan får texterna finnas med och förstås utifrån den historiska situation och den begreppsvärld och det bildspråk som var gällande då.

Med vänlig hälsning

Gamla testamentet består av släktkrönikor, sagor, poesi, myter och skrönor.

Väldigt mycket av det som finns i GT, återfinns i berättelser från sumerer och babylonier. Gilgamesheposet visar tydliga likheter och min absoluta övertygelse är att det mesta i GT kommer från historieberättare som vandrade omkring i Mellanöstern för mellan 6000 och 4000 år sedan och berättade historier för sitt uppehälle.

De fick antagligen kost och logi mot att de samlade ris och hämtade vatten samt berättade sagor på kvällarna.

Historierna förankrades i traditionen och blev till sist nedskrivna av de få skrivkunniga som fanns på den tiden

Eftersom varje kopia handskrevs med allt vad det innebar av tolkningssäkerhet när originalet var slitet av många upprullningar, tror jag att det material som till slut kom att utgöra Bibeln, knappast överensstämmer med de traderade berättelserna.

Vilket är då Guds ord?

Är det de ursprungliga berättelserna, de första originalbokrullarna eller de boktryckta bibelsidorna som vi kan läsa år 2006?

Vem svarar för att hebréiskans vokalfria ord alltid tolkades korrekt?

Gud kanske?

Inga kommentarer: