Israel - Palestina del 666

När jag var barn på 1950-talet kom Jaffa-apelsinerna till Sverige från Israel och svenska ungdomar reste dit för att arbeta i Kibbutz som var ett slags jordbrukskollektiv.

Före Jaffa, var våra apelsiner små runda och sura.

Jaffa var stora, ovala och obeskrivligt söta.

Nu är Jaffa i Israel förknippat med besinningslöst våld mellan muslimer och judar.

Konflikterna går i vågor med attacker på topparna och fredsförhandlingar i dalarna.

Varje gång de naiva förhandlarna ser freden randas kommer en tokreligiös jude eller muslim med en attack som raserar fredsansträngningarna.

Bara extremisterna tjänar på våldet mellan israeler och palestinier

Våldsamma tv-bilder rullar än en gång in från Jerusalem och Gaza, av allt från gatukravaller till flygbombningar. I den israelisk-palestinska konflikten finns alltid ett virrvarr av stubintrådar som så lätt kan antändas. Infekterade stridsfrågor från decennier och sekler tillbaka blandas ständigt med nya sår.

Kanske började den senaste upptrappningen när judiska extremister för två veckor sedan marscherade genom palestinska kvarter i Jerusalem. Palestinier har samtidigt protesterat högljutt mot inskränkningar av deras rörelsefrihet under slutet av den heliga muslimska fastemånaden ramadan.

Parallellt har en rättsprocess gått vidare som kan leda till att ett par hundra palestinska familjer vräks från sina hem i östra Jerusalem. Enligt israelisk lag har judar som bodde där före Israels självständighet 1948, och tvingades bort under kriget som följde, rätt att flytta tillbaka.

Palestiniernas mest omöjliga krav under den numera insomnade fredsprocessen har varit rätten för alla 1948 års flyktingar att återvända. Det kan Israel aldrig gå med på. Men i östra Jerusalem blir orättvisan därför desto mer skriande.

När gummikulor och granater viner tas hur som helst föga notis om de få rösterna för försoning.
Inget blir lättare av att Tempelberget i gamla Jerusalem är heligt för både judar och muslimer (och kristna). Eller att årsdagen av Israels erövring av stadens arabiska del inföll i måndags. Eller att palestinierna på lördag minns den ”stora katastrofen”, fördrivningen 1948 av hundratusentals människor.

En polisinsats vid al-Aqsamoskén resulterade i stenkastning och tumult. Terrororganisationen Hamas svarade med hundratals missiler från Gaza in i Israel. Vedergällningen kom omedelbart, israeliska flygbombningar mot Hamas. Och så fortsätter kedjan av attacker och repressalier, tills något får dem att tillfälligt bedarra.

I fonden lurar dessutom krångliga politiska förvecklingar. Israel har just hållit sitt fjärde val på två år, återigen utan klar segrare. Premiärminister Benjamin Netanyahu kämpar desperat för att behålla sin post, enda chansen att ta sig ur den knipa av mutåtal han sitter fast i. Hans motståndare, en salig blandning av partier från yttersta vänstern till nationalisthögern, försöker bilda en koalition för att avsätta honom.

Netanyahu har i över ett decennium ignorerat den palestinska frågan. Rivalerna är inte heller intresserade, och skulle knappast kunna enas om de var det. När gummikulor och granater viner tas hur som helst föga notis om de få rösterna för försoning.

Mahmoud Abbas, den palestinske presidenten på Västbanken, har för sin del skjutit upp det val som skulle hållas i maj. Det brukar han göra. Ingen har fått rösta på 15 år, för han och den korrupta klicken omkring honom är rädd för att förlora. Hamas har inte en tanke på att släppa sin enpartistat i Gaza eller kravet att förgöra Israel. Men några dussin missiler mot judiska bostadsområden utgör ingen räddning för palestinierna, utan är bara ett verktyg i fejden med Abbas.

Palestinierna i östra Jerusalem borde inte vräkas. Netanyahu borde inte förbli premiärminister på livstid. Abbas och Hamas borde inte strypa alla demokratiska drömmar på Västbanken och i Gaza. Dessvärre finns det alltför många ”borde” som inte är i närheten av att infrias.

Extremister finns på båda sidor av den israelisk-palestinska konflikten, alltid redo att sabotera minsta antydan till fredsansträngning. De gamla ledarna blockerar alla nya idéer och initiativ. I väntan på nödvändiga maktskiften tillåts våldsverkarna regera.

Antisemitism – Elefanten i rummet

 

Judehatet i Malmös skolor är en skamfläck för Sverige!

Judiska skolelever i Malmö vittnar om antisemitisk jargong och lärare som inte griper in. Det är dags att sätta lärarna i skolbänken.

Det är elva år sedan kommunalrådet Ilmar Reepalu sade i Skånska Dagbladet att den utbredda antisemitismen i Malmö var något som ”judiska individer och församlingen” måste ta sitt ansvar för. Exempelvis genom att ta avstånd från Israels politik i Gaza.

Med tanke på det ramaskri som utlöstes borde mycket ha gjorts under åren för att mota antisemitismen, kan man tycka. Men utvecklingen har gått hemskt långsamt.

År 2019 beslutade emellertid Malmö stad att ”fördjupa samarbetet” med den judiska församlingen och ”förstärka arbetet” mot antisemitism i Malmös skolor.

En frukt av detta är den nya rapporten ”Skolgårdsrasism, konspirationsteorier och utanförskap” av Mirjam Katzin, samordnare mot antisemitism i Malmö.

Katzin har bland annat djupintervjuat 14 judiska elever. Samtliga har hört skämt om judar, Förintelsen och Hitler, och kommentarer som ”Hitler gjorde rätt” och ”Det var synd att han inte lyckades bättre”.

Både lärare – 26 intervjuade – och elever menar att det ofta handlar om en jargong som bottnar i okunskap snarare än judehat. Uttryck som ”snåla jude” och ”jag ska gasa dig” kan, hör och häpna, sägas i skämtsam ton.

Alla 14 judiska elever har någon gång råkat ut för verbala eller fysiska angrepp.

Men kommentarerna skapar ett rasistiskt ”bakgrundsbrus” för judiska elever, skriver Katzin; en ständig påminnelse om de negativa bilder och stereotyper som finns om den egna minoriteten. Skolan blir en otrygg plats.

Dessutom normaliseras antisemitismen. Vägen kan vara kort mellan ”skämt” och aggression och det finns elever som på riktigt hatar judar. De får näring, och kan dra sig med sig kamrater, med hjälp av jargongen.

Alla 14 judiska elever har någon gång råkat ut för verbala eller fysiska angrepp.

Det borde vara en självklarhet att det ska råda nolltolerans för rasistiskt språkbruk i skolan. I stället berättar eleverna om lärare som inte ingriper ens när det ”heilas” i klassrummet. En intervjuad lärare berättar att kollegerna trubbas av, låter gränserna tänjas och själva kan säga, småskrattande, ”Jamen vi vet ju att X inte gillar judar”.

Om vilken annan minoritet går sådant an?

De intervjuade eleverna vågar inte självklart vara öppna med sin judiska identitet, exempelvis bära Davidsstjärna i skolan. Judiska elever väljer också bort vissa skolor på grund av antisemitismen. Bland gymnasierna är det bara några få som anses trygga nog.

Så mycket för den svenska skolans honnörsord värdegrund, inkludering och valfrihet.

Alla 14 judiska elever har någon gång råkat ut för verbala eller fysiska angrepp.

Mirjam Katzin menar att kunskapsnivån måste höjas hos lärare. Och det är förvisso mycket de behöver bli bättre på.

Många elever med rötter i Mellanöstern sätter likhetstecken mellan Israel och judar. Malmös lärare måste se till att freda elever med judisk bakgrund från att den israelisk-palestinska konflikten spiller över i skolvardagen. Det finns absolut ingenting som sker i Mellanöstern som på minsta sätt kan legitimera antisemitiska utfall i Sverige.

Konspirationsteorier. De flödar på nätet och har ofta en antisemitisk klangbotten. Lärare måste kunna tyda de försåtliga koderna och myterna i klassdebatter.

Judiskt liv i Sverige. I skolan skildras judar antingen som korkskruvslockiga ortodoxa i Jerusalem eller som offer för Förintelsen. Dagens svenska judar blir osynliga, påtalar de judiska eleverna. Om dem må skolan också berätta.

Antisemitismen i Malmö har redan fått många judar att lämna sin hemstad. Denna nationella skandal måste få ett slut.

Antisemitism

Vänsterextremister, islamister och nazister förenas i ett gemensamt intresse: Judehatet – Antisemitismen!

Det är samma sadistiska och våldsbejakande primitiva människor i de tre ideologierna!

Det är 75 år sedan andra världskriget avslutades men trefrontskriget mot judarna fortsätter!

Hamas

Wikipedia

Hamas stadgar

Hamas stadgar utgavs 1988 och anger huvuddragen i organisationens ståndpunkter. Stadgarna identifierar Hamas som Palestinas Muslimska brödraskap och uppger att medlemmarna är muslimer som "fruktar Gud och hissar Jihads fana framför ögonen på förtryckarna". Stadgarna manar till ett slutgiltigt skapande av en islamisk stat i Palestina, istället för Israel och de palestinska territorierna samt utplånandet och upphävandet av Israel.

Stadgarna anför: "vår kamp mot judarna är mycket viktig och mycket allvarlig", och innehåller hänvisningar till antisemitiska vandringssägner som påståendet att judarna, genom att slugt manipulera imperialistiska länder och med hemliga föreningar, låg bakom vitt skilda händelser och katastrofer så långt tillbaka i historien som den franska revolutionen. Bland stadgarnas kontroversiella påståenden finns följande: "Tiden är ej kommen innan muslimer bekämpar judarna [och dödar dem]; tills judarna gömmer sig bakom stenar och träd som vill skrika: Å muslim! Det gömmer sig en jude bakom mig, kom och döda honom!" För att rättfärdiga kampen mot och dödandet av israels judar citerar stadgarna också islamiska religiösa texter som framställer palestinakonflikten som en naturligt oförenlig strid mellan judar och muslimer och mellan judendom och islam, och att det enda sättet att verka i kampen mellan "sanning och falskhet" är genom islam och med jihad ända till seger eller martyrskap. Stadgarna tillägger att "inte kännas vid delar av Palestina innebär att avsäga sig delar av religionen" islam.

Khaled Meshaal, en av Hamas ledare, sade 2010 att stadgarna är "historia och inte längre relevanta, men de kan inte ändras av interna skäl." Hamas har distanserat sig från sina stadgar sedan de började verka politiskt. 2008 sade Ismail Haniyeh, en annan av Hamas ledare, att rörelsen kan acceptera en palestinsk stat baserad på 1967 års gränser, och han erbjöd en långvarig vapenvila med Israel. I kontrast till detta har dock en annan av Hamas ledare, Mahmoud al-Zahar, sagt att 1967 års gränser skulle vara "bara en fas" tills att palestinierna har återtagit hela landet.

Israel versus resten av Mellanöstern