Före Jaffa, var våra apelsiner små runda och sura.
Jaffa var stora, ovala och obeskrivligt söta.
Nu är Jaffa i Israel förknippat med besinningslöst våld mellan muslimer och judar.
Konflikterna går i vågor med attacker på topparna och fredsförhandlingar i dalarna.
Våldsamma tv-bilder rullar än en gång in från Jerusalem och Gaza, av allt från gatukravaller till flygbombningar. I den israelisk-palestinska konflikten finns alltid ett virrvarr av stubintrådar som så lätt kan antändas. Infekterade stridsfrågor från decennier och sekler tillbaka blandas ständigt med nya sår.
Kanske började den senaste upptrappningen när judiska extremister för två veckor sedan marscherade genom palestinska kvarter i Jerusalem. Palestinier har samtidigt protesterat högljutt mot inskränkningar av deras rörelsefrihet under slutet av den heliga muslimska fastemånaden ramadan.
Parallellt har en rättsprocess gått vidare som kan leda till att ett par hundra palestinska familjer vräks från sina hem i östra Jerusalem. Enligt israelisk lag har judar som bodde där före Israels självständighet 1948, och tvingades bort under kriget som följde, rätt att flytta tillbaka.
Palestiniernas mest omöjliga krav under den numera insomnade fredsprocessen har varit rätten för alla 1948 års flyktingar att återvända. Det kan Israel aldrig gå med på. Men i östra Jerusalem blir orättvisan därför desto mer skriande.
När gummikulor och granater viner tas hur som helst föga notis om de få rösterna för försoning.
Inget blir lättare av att Tempelberget i gamla Jerusalem är heligt för både judar och muslimer (och kristna). Eller att årsdagen av Israels erövring av stadens arabiska del inföll i måndags. Eller att palestinierna på lördag minns den ”stora katastrofen”, fördrivningen 1948 av hundratusentals människor.
En polisinsats vid al-Aqsamoskén resulterade i stenkastning och tumult. Terrororganisationen Hamas svarade med hundratals missiler från Gaza in i Israel. Vedergällningen kom omedelbart, israeliska flygbombningar mot Hamas. Och så fortsätter kedjan av attacker och repressalier, tills något får dem att tillfälligt bedarra.
I fonden lurar dessutom krångliga politiska förvecklingar. Israel har just hållit sitt fjärde val på två år, återigen utan klar segrare. Premiärminister Benjamin Netanyahu kämpar desperat för att behålla sin post, enda chansen att ta sig ur den knipa av mutåtal han sitter fast i. Hans motståndare, en salig blandning av partier från yttersta vänstern till nationalisthögern, försöker bilda en koalition för att avsätta honom.
Netanyahu har i över ett decennium ignorerat den palestinska frågan. Rivalerna är inte heller intresserade, och skulle knappast kunna enas om de var det. När gummikulor och granater viner tas hur som helst föga notis om de få rösterna för försoning.
Mahmoud Abbas, den palestinske presidenten på Västbanken, har för sin del skjutit upp det val som skulle hållas i maj. Det brukar han göra. Ingen har fått rösta på 15 år, för han och den korrupta klicken omkring honom är rädd för att förlora. Hamas har inte en tanke på att släppa sin enpartistat i Gaza eller kravet att förgöra Israel. Men några dussin missiler mot judiska bostadsområden utgör ingen räddning för palestinierna, utan är bara ett verktyg i fejden med Abbas.
Palestinierna i östra Jerusalem borde inte vräkas. Netanyahu borde inte förbli premiärminister på livstid. Abbas och Hamas borde inte strypa alla demokratiska drömmar på Västbanken och i Gaza. Dessvärre finns det alltför många ”borde” som inte är i närheten av att infrias.
Extremister finns på båda sidor av den israelisk-palestinska konflikten, alltid redo att sabotera minsta antydan till fredsansträngning. De gamla ledarna blockerar alla nya idéer och initiativ. I väntan på nödvändiga maktskiften tillåts våldsverkarna regera.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar