Alf Henrikson

Alfs hemsida

Ingen annan författare har lyckats stimulera vetgirigheten och spänningen som Alf Henrikson.

Under cirka 30 år har jag följt med i hans fantastiska utflykter på historiens vingar och humorns rullskridskor.

Hastma, En tidssjukdom.

Vi fyller tiden tätt med hast och id och brukar livet till att spara tid.
Men när med tiden livets tid har varat – var har vi då den tid som vi har sparat?

Om orden

Ett ord som en människa fäster sig vid kan verka i oberäknelig tid Det kan framkalla glädje till livets slut det kan uppväcka obehag livet ut Ja, det påverkar livet på jorden, så slarva inte med orden!

Dan Andersson

Wiki:

Daniel "Dan" Andersson, född 6 april 1888 i Skattlösberg, Grangärde socken (i nuvarande Ludvika kommun), Dalarna, död 16 september 1920 i Stockholm, var en svensk författare och poet. Andersson tonsatte själv några av sina dikter, bland annat "Till min syster", "Jungman Jansson" och "Per Ols Per Erik". Han gifte sig den 19 juni 1918 med småskollärarinnan Olga Turesson, syster till trubaduren Gunnar Turesson.

Dan Andersson räknas till proletärförfattarna, men hans diktning är inte begränsad till denna genre. Ibland skrev han under pseudonymen Black Jim. I synnerhet i tidningen Ny Tid, Göteborg, 1917-1918 kallade han sig så. Han översätte bland andra Rudyard Kipling och använde sig sedan ofta i sin diktning av dennes balladrytmer.

Dan Andersson föddes 1888 i skolhuset i Skattlösberg och döptes måndagen den 16 april i samband med examen i skolhuset. Han hade tre bröder, Gustaf och Anders, som var tre, respektive fem år äldre, samt Simon som var två år yngre. En syster Anna föddes 1892, men dog ett halvt år senare. Nästa syster som föddes 1899 fick också namnet Anna och var den som tillägnades dikten "Till min syster" vid sin 18-årsdag.

Andersson växte upp under knappa förhållanden i byn Skattlösberg där fadern, folkskolläraren Adolf Andersson (1854−1931) och hans fru Augusta Scherp, tidigare lärarinna, arbetade i skolhuset. Byn ligger i de så kallade finnmarkerna i södra Dalarna, dit svedjefinnar flyttade för att bryta bygd. Dan Andersson hade på faderns sida anor från dessa finska nybyggare. Modern stammade från valloner.

År 1893, som femåring, lärde han sig att läsa. 1896, vid åtta års ålder, slog han på beting vid en gård i Lövberget, fick en fiol, lärde sig spela själv, och lärde sig också engelska. 1901 blev han blåbandist och medlem i logen Skogsblomman, senare i godtemplarlogen i byn Flen i Floda socken. 1902, vid 14 års ålder, tog Dan på egen hand tåget till Göteborg, båten till Grimsby, tåget till Liverpool, båten till New York och slutligen tåget till Minnesota, till faster Sara och Carl Petter Anderssons farm i Forest Lake norr om Minneapolis, där han bodde och arbetade i deras jordbruk. I början av sommaren åkte han till Sandy Lake, 15 km norr om Tamarack i Aitkin County i norra Minnesota där farbrodern Simon Andersson bodde. Tanken var att undersöka om hela familjen skulle följa efter, men han skrev i ett brev hem till Sverige att det inte var mycket bättre förutsättningar för familjen i USA än hemma, varpå fadern skrev tillbaka att han skulle åka hem. Han återvände till Sverige och var tillbaka i Skattlösberg den 16 december.

Anderssons första publikation, han var då bara 14 år gammal, blev ”Brefkort från Grangärde finnmark” som trycktes den 24 januari 1903 i Bärgslagsposten. Dåvarande chefredaktören, J Fr Nelson, menade kort och koncist: "Tack och välkommen åter". Det skulle bli många ”brefkort” i vilka Andersson beskrev finnmarkens befolkning och storslagna natur.

Familjen Andersson flyttade från Skattlösberg 1905. Åren 1911–1915 bodde Dan Andersson med föräldrar och syskon åter i Skattlösberg, i Luossastugan. Dan Andersson skrev en hel del berättelser och dikter under denna tid. Med säkerhet har stora delar av Kolarhistorier och Kolvaktarens visor kommit till här.

Efter Luossastugan flyttade familjen till byn Gräsberg strax norr om Ludvika. Stugan i Gräsberg var under en kortare tid även hemvist för Dan Andersson, som bodde här mellan 1915 och 1918. Sommaren 1915 hjälpte han sin far att resa stugan. Till sig själv gjorde han i ordning en kammare på vinden, där han skrev, mest nattetid. Här skapade han flera av novellerna som ingick i Det kallas vidskepelse samt vissa av dikterna i Svarta Ballader. År 1918 återvände han till Gräsberg för att gifta sig den 19 juni 1918 med sin fästmö, Olga Turesson.

Kestina är en gård i Grangärde finnmark i Ludvika kommun, södra Dalarna. Platsen är uppkallad efter Dan Anderssons faster ”Stina” Christina Andersdotter. Flera av Anderssons noveller och dikter har stark anknytning till gården, bland dem ”Sista natten i Paindalen” (1915), ” Vaggsången vid Kestina” (1917) och ”En trogen tjänarinna” (postumt 1930). År 1911 var han själv med på slåttern i Kestina, just som Karl-Ludvig Jansson avled. Byggnaden, dess omgivning och inte minst den boende, Ragnar Fredriksson, spelade en viktig roll i Nina Hedenius uppmärksammade dokumentärfilm ”Gubben i stugan” från 1996.

Under åren 1914–1915 läste Dan Andersson vid Brunnsviks folkhögskola, tillsammans med bland andra Harry Blomberg och Ragnar Jändel. Han var även god vän med Karl Lärka. Från denna tid blev han verksam som författare, skrev dikter och visor om bland annat sin hembygd, som nästan ett sekel senare ännu läses och sjunges i svenska stugor. Till hans främsta tolkare hör Gunde Johansson och Thorstein Bergman, men han tonsatte själv även några av sina dikter – de kanske mest kända är Till min syster och Jungman Jansson.

Tonsättaren och professorn Gustaf Nordqvist tonsatte två av Dan Anderssons dikter. Den ena av dem är "Men jag hörde en sång" i en sättning för solist och kör. Inspelad på skiva med bl.a. Kyrkosångaren Einar Ekberg och KFUM-kören i Stockholm. Även Nordqvist tonsättning av "Det är något bortom bergen" finns insjungen på skiva av bl.a. Einar Ekberg och Göran Stenlund. Dan Andersson behärskade dragspel och fiol. Han var medarbetare i Ny Tid i Göteborg 1917–1918 och dessutom översättare till svenska av texter skrivna av Rudyard Kipling och Charles Baudelaire.

Dan Andersson omkom i rum 11 på Hotell Hellman, beläget i Klarakvarteren i Stockholm, den 16 september 1920, där han befann sig för att söka arbete på tidningen Social-Demokraten. Hotellpersonalen hade rökt med vätecyanid mot vägglöss och inte vädrat enligt föreskrifterna. Klockan 15 på eftermiddagen hittades Andersson död. Vid samma tillfälle omkom även försäkringsinspektören Elliot Eriksson från Bollnäs.

Vid Anderssons död var hans hustru Olga (1889−1948) gravid i sjätte månaden och födde senare dottern Monika (1921−2009)

Dan Andersson är begravd på Lyvikens kyrkogård i Ludvika.

Max von Sydow – Det sjunde inseglet

Det sjunde inseglet är en film från 1957, skriven och regisserad av Ingmar Bergman.

Filmen utspelar sig i mitten av 1300-talet under digerdöden. En riddare, Antonius Block (Max von Sydow), och hans väpnare, Jöns (Gunnar Björnstrand) återkommer till Sverige efter att ha deltagit i ett korståg till det heliga landet. Digerdöden sprids genom landet, och människor lever i skräck för att drabbas av den fruktade epidemin. Riddaren anfräts av religiösa grubblerier och när Döden (Bengt Ekerot) dyker upp för att hämta honom ber han om att få spela ett parti schack för att skjuta upp det oundvikliga.

Riddaren och Jöns kommer så småningom fram till en liten gråstenskyrka där Albertus Pictor (Gunnar Olsson) själv är i full färd att måla dödsdansen på en av kyrkans väggar. Jöns diskuterar pesten med målaren, men Riddaren Block vänder sig till en präst i biktstolen. Riddaren berättar för prästen om hur han spelar schack med Döden och avslöjar sin strategi, bara för att upptäcka att prästen är döden själv, gömd i skuggorna. Kort därefter beger sig Jöns till en övergiven gård för att leta efter vatten. Den enda överlevande på gården är en piga (Gunnel Lindblom). Han får pigan att följa med honom och riddaren på deras färd.

Ett ungt skådespelarpar, Jof och Mia (Nils Poppe och Bibi Andersson), drar från by till by tillsammans med sin lille son, Mikael, och den vresige teaterdirektören Skat (Erik Strandmark). Jof får syner och uppenbarelser som hans hustru inte alltid tror på. Skat lämnar dock sällskapet för en kvinnas skull. Hon visar sig vara gift med byns smed, Plog (Åke Fridell), som blir rasande när han inser vart hans hustru har försvunnit.

I en by där de båda sällskapen hamnar har prästerna funnit en ung kvinna skyldig till den härjande farsoten. De menar att hon har haft kontakt med Djävulen och därför ska brännas för häxeri. Riddaren försöker få kontakt med henne – han tror att om han bara kan få kontakt med Djävulen kan han även få kontakt med Gud och på så sätt få vetskap om Guds existens. Riddaren önskar utföra en god gärning innan döden hinner upp honom. I mötet med skådespelarfamiljen får han också chansen.


Riddaren Block möter Döden


Antonius Block: Vem är du?

Döden: Jag är Döden.

Antonius Block: Kommer du för att hämta mig?

Döden: Jag har redan länge gått vid din sida.

Antonius Block: Det vet jag.

Döden: Är du beredd?

Antonius Block: Min kropp är rädd, inte jag själv.

[Döden närmar sig Block]

Antonius Block: Vänta ett ögonblick.

Döden: Så säger ni alla. Men jag lämnar inga uppskov.

Antonius Block: Du spelar ju schack, inte sant?

Döden: Hur vet du det?

Antonius Block: Åh, jag har ju sett det på målningar och hört det i visorna.

Döden: Ja, jag är verkligen en ganska skicklig schackspelare.

Antonius Block: Du kan ändå inte vara skickligare än jag.

Döden: Varför vill du spela schack med mig?

Antonius Block: Det är min sak.

Döden: Det har du rätt i.

Antonius Block: Villkoret är att jag får leva så länge jag står dig emot. Spelar jag dig matt, friar du mig.

[Block räcker fram båda sina händer. Döden pekar på en av dem och får svart.]

Antonius Block: Du fick svart.

Döden: Det passar ju bäst så. Inte sant?




Antonius Block: Visade han vägen?

Jöns: Inte precis.

Antonius Block: Vad sa han?

Jöns: Ingenting just

Antonius Block: Var han stum?

Jöns: Nej herre, det kan man inte säga. Jag skulle snarare vilja påstå att han var högeligen vältalig.

Antonius Block: Jaså.

Jöns: Ja vältalig. Men talet han höll var dystert. Det måste man säga.




Antonius Block: De säger att du varit i lag med djävulen.

Flickan: Varför frågar du det?

Antonius Block: Det är inte av nyfikenhet, utan av högst personliga skäl. Jag vill också möta honom.

Flickan: Varför?

Antonius Block: Jag vill fråga honom om Gud. Han måste ju veta. Han om någon.

Flickan: Du kan se honom när du vill.

Antonius Block: Hur?

Flickan: Men då måste du göra som jag säger. Se in i mina ögon. Nå, vad ser du? Ser du honom?

Antonius Block: Jag ser en stel skräck, i dina ögon. Ingenting annat.

Flickan: Ingen? Ingenting? Ingen?

Antonius Block: Nej.

Flickan: Står han inte heller bakom din rygg?

Antonius Block: Nej, här är tomt.

Flickan: Men han är med mig överallt. Jag behöver bara räcka ut handen, så kan jag känna hans hand. Han är hos mig nu också. Elden kommer inte att göra mig illa.

Antonius Block: Har han sagt det?

Flickan: Jag vet det!

Antonius Block: Men har han sagt det!?

Flickan: Jag vet det, jag vet det! Du måste se honom någonstans, du måste! Prästerna hade inga svårigheter att se honom, och inte knektarna heller! De är så rädda för honom att de inte ens vågar ta i mig!




Antonius Block: Vad har du gjort med flickan?

Döden: Slutar du aldrig att fråga?

Antonius Block: Nej, jag slutar aldrig!

Döden: Men du får ju inget svar...



Döden: Du ser ängslig ut. Döljer du något?

Antonius Block: Ingenting undgår dig, eller hur?

Döden: Ingenting undgår mig. Ingen undgår mig.

Antonius Block: Jag är ängslig, det är sant.

Döden: Du är rädd.

Antonius Block: [Välter ett stort antal av pjäserna på schackbrädet] Jag har glömt hur pjäserna stod.

Döden: [Skrattar roat] Men jag har inte glömt. Så lätt ska du inte slippa undan! [Ställer i ordning pjäserna] Nu ser jag något intressant.

Antonius Block: Vad ser du?

Döden: Du är matt...i nästa drag.

Antonius Block: Det är sant.

Döden: Hade du glädje av ditt uppskov?

Antonius Block: Ja, det hade jag.

Döden: Det glädjer mig. Nu går jag ifrån dig. När vi möts nästa gång är din och dina följeslagares tid ute.

Antonius Block: Och du uppenbarar dina hemligheter?

Döden: Jag bär inte på några hemligheter.

Antonius Block: Så du vet ingenting?

Döden: Jag är ovetande. [Spänner ögonen i Block]



Karin: "Och när Lammet bröt det sjunde inseglet uppstod i himlen en tystnad som varade vid pass en halv timme. Och de sju änglarna som hade de sju basunerna gjorde sig redo till att stöta i sina basuner…"

[Det knackar på porten och Jöns går för att öppna]

Karin: "Och den första stötte i sin basun. Då kom hagel och eld blandat med blod och det kastades ner på jorden, och tredjedelen av jorden brändes upp och tredjedelen av träden brändes upp, och allt gräs brändes upp. Och den andra ängeln stötte i sin basun. Då var det som om ett stort brinnande berg hade blivit kastat i havet, och tredjedelen av havet blev blod…"

[Jöns kommer tillbaka]

Antonius Block: Var det någon där?

Jöns: Nej herre, jag såg ingen.

Karin: "Och den tredje ängeln stötte i sin basun. Då föll från himmelen en stor stjärna, brinnande såsom ett bloss, och stjärnans namn var Malört…"


Jof: Mia! Jag ser dem Mia! Jag ser dem! Där borta på den mörka ovädershimlen. De är där allihop. Smeden och Lisa och Riddaren och Raval och Jöns och Skat. Och den stränge Herren Döden bjuder dem till dans. Han vill att de ska hålla varandra i händerna och så ska de träda dansen i en långan rad. Och först går den stränge Herren med lie och timglas, men Skat han slinker på sladden med sitt strängaspel. De träder bortåt, bort från gryningen i en högtidlig dans, bort mot de mörka landen, medan regnet sköljer över deras ansikten, tvättar deras kinder från tårarnas salt…

Råttfångaren i Hameln – ThePied Piper of Hamelin

Råttfångaren i Hameln – The Pied Piper of Hamelin

Råttfångaren i Hameln (tyska: Der Rattenfänger von Hameln; plattyska: De Röttenfanger vun Hameln) är en tysk medeltida sägen och folksaga, som bland annat har bevarats och spridits i bröderna Grimms tolkning från 1816. Det finns olika teorier kring verkliga händelser som kan ligga bakom sägnens uppkomst, som i sin ursprungliga version saknar delen om råttor, och är belagd från tidigt 1300-tal via sekundära källor.

Sagan utspelar sig 1284 i staden Hameln, som har drabbats av råttangrepp. En man som påstår sig vara råttfångare erbjuder ortsbefolkningen sina tjänster. Råttfångaren tar fram sin flöjt och lurar med sitt flöjtspel ner råttorna i floden Weser, där alla råttorna dör. Han vägras dock betalning, och han lämnar staden full av vrede. Flera dagar senare, den 26 juni, återvänder han. Medan ortsbefolkningen är i kyrkan spelar han åter på sin flöjt och lurar med sig stadens barn in i en grotta utanför staden, där de försvinner.

I bröderna Grimms version kom endast två barn tillbaka tack vare att de hade varit något sena. Dock var ett av dem blint och kunde därför inte utpeka platsen, det andra var stumt och kunde inte berätta. En liten gosse, som hade vänt hemåt för att hämta sin rock, hade undgått olyckan.

Berättelsen är känd sedan 1300-talet. Råttorna introducerades dock inte i berättelsen förrän i slutet av 1500-talet.

Det finns flera teorier om verkliga händelser som kan ligga till grund för den ursprungliga sägnen. Barnen kan ha råkat ut för en olycka, kanske drunknat i floden Weser eller begravts under ett jordskred. De kan också ha drabbats av en epidemisk sjukdom och förvisats från staden i ett försök att stoppa smittan; det kan röra sig om pest (en tidig variant av digerdöden) eller chorea (danssjuka). I dessa fall skulle råttfångaren stå som en symbol för liemannen.

Det finns också teorier om att barnen har gjort en pilgrimsfärd eller rest österut att kolonisera (en upprepning av barnkorståget). I dessa fall skulle råttfångaren ha varit en vuxen ledare. Koloniseringsteorin hålls i dag som den mest troliga.

Råttfångaren i Sverige

Råttfångaren i Sverige är en skicklig regissör som leder en viljelös ensemble.

Följarna (hela väljarkåren inklusive alla journalister) är bara statister – entourage.

Skådespelet är levande och dirigenten ändrar manus efter interagerande med väljarkåren.

Hela den svenska politiken är en happening – en spontanföreställning, en improvisation, en lek med marionetter.

Sverigedemokraternas ledare är en skicklig performanceartist.

Övriga politiker, medieredaktörerna, samhällsanalytikerna och övriga väljare lajvar med utan reflektion.

Alice i Underlandet – Alice in Wonderland

Wiki: Boken handlar om sjuåriga Alice som sitter och har tråkigt, då helt plötsligt en vit kanin dyker upp. Han plockar upp en klocka ur sin västficka och säger "Kära nån, jag är sen!". Kaninen skuttar vidare och Alice, som blir nyfiken på kaninen, springer efter honom. Han skuttar ner i ett kaninhål, och när Alice tittar ner faller hon. Hon faller flera mil. Efter det är ingenting sig likt. Alice hittar en nyckel till en dörr som är för liten, äter kakor med förvånande resultat, simmar i ett hav av sina egna tårar och får vara med om en kommitté-kapplöpning.

Alice kommer bland annat till den vita kaninens hus, där kaninen misstar henne för sin hushållerska och ber henne hämta hans handskar. Inne i huset dricker hon från en flaska vilket får henne att växa så att hon fyller hela huset. Några djur, bland annat Ödlan Bill, samlas för att hitta på ett sätt att få ut "monstret" ur huset, men Alice lyckas äta några kakor som får henne att krympa till några få centimeters storlek.

I detta miniformat träffar hon sedan en larv som röker vattenpipa och som ger henne meningslösa råd, men även visar att hon kan få tillbaka sin vanliga storlek genom att äta av svampen han sitter på. Vid första försöket får hon dock en flera meter lång hals och skrämmer slag på en fågel som tror att hon är en orm. När Alice återfått sin normala storlek kommer en kurir med fiskhuvud och ger henne en inbjudan till hertiginnan, där hon får se en bebis förvandlas till gris och får råd av den flinande Cheshirekatten.

Katten visar henne vägen till Hattmakaren och Påskharen, där hon får vara med om ett förvirrat tekalas. Alice tröttnar och ger sig iväg. Hon hittar en dörr i ett träd som leder till en slottsträdgård, där hon möter soldater i form av spelkort, varav några är sysselsatta med att måla om vita rosor i rött, och därefter även den stränga och pompösa drottning Hjärter Dam. Drottningen bjuder in Alice till en märklig krocketmatch med flamingor som klubbor och igelkottar som klot. Alice tröttnar eftersom drottningen bara fuskar och träffar istället en falsk sköldpadda – det är en sådan man lagar falsk sköldpaddssoppa av – och en grip, som berättar om sin skolgång.

Sedan tar gripen med Alice tillbaka till Hjärter Dams hov där hon måste närvara vid en rättegång. Hjärter Knekt är nämligen anklagad för att ha stulit bakelser ur Hjärter Dams kök (episoden är inspirerad av en engelsk barnramsa). Under den kaotiska rättegången får drottningen ett raseriutbrott och spelkortssoldaterna överfaller Alice, som därefter vaknar under det träd hon satt vid i början av boken. Spelkorten var bara löv som fallit på henne.

Det här är (enligt min ringa mening) ett av litteraturens mest fascinerande samtal:

“`Cheshire Puss,’ [Alice] began, rather timidly, as she did not at all know whether it would like the name: however, it only grinned a little wider. `Come, it’s pleased so far,’ thought Alice, and she went on. `Would you tell me, please, which way I ought to go from here?’
`That depends a good deal on where you want to get to,’ said the Cat.
`I don’t much care where–‘ said Alice.
`Then it doesn’t matter which way you go,’ said the Cat.
`–so long as I get SOMEWHERE,’ Alice added as an explanation.
`Oh, you’re sure to do that,’ said the Cat, `if you only walk long enough.'”
“`But I don’t want to go among mad people,’ Alice remarked.
`Oh, you can’t help that,’ said the Cat: `we’re all mad here. I’m mad. You’re mad.’
`How do you know I’m mad?’ said Alice.
`You must be,’ said the Cat, `or you wouldn’t have come here.’
Alice didn’t think that proved it at all; however, she went on `And how do you know that you’re mad?’
`To begin with,’ said the Cat, `a dog’s not mad. You grant that?’
`I suppose so,’ said Alice.
`Well, then,’ the Cat went on, `you see, a dog growls when it’s angry, and wags its tail when it’s pleased. Now I growl when I’m pleased, and wag my tail when I’m angry. Therefore I’m mad.'”

Labyrinten – Labyrinth

Det är fascinerande med labyrinter och den här boken är en fullträff.

kulturprofilen Jean-Claude Arnault

Kuhnke som kategoriskt gullar med knäppgökar

Svenska Akademien säsong 1 avsnitt 2

Den korrumperade elitens skyddsrum.

Fortsättning följer.....

Svenska Akademien Säsong 1 avsnitt 1

Tage Danielsson

Klicklänk med Tages sagor

-

-

Hasse Alfredsson

Alf & Tage

Tomas Tranströmer

Nobelpriset i litteratur till Terry Pratchett tack!

I morgon är det dags för nobelpriset i litteratur och nu bör Terry Pratchett bli hedrad för sina fantastiska historier om skivvärlden. Hemsidan

Sannolikt blir det någon med helt andra ambitioner att roa sina medmänniskor, som erhåller priset, men Terry Pratchett är mer än värd priset.

Jag blir nog besviken som vanligt men tills vidare har jag hoppet om att kommittén ska lämna sina trista boxar och öppna sig för fantasins omtumlande extas.

Tidigare i bloggen om Terry Pratchett
-

Arto Paasilinna

Klicka på bilderna så blir de större

För ett par år sedan hörde jag Radioteatern sända första avsnittet av Den ljuva giftkokerskan. Jag blev omedelbart beroende och njöt av alla de följande avsnitten.

Ett år senare låg jag några dagar på sjukhuset och upptäckte att sex böcker av Arto Paaslinna fanns i sjukhusbiblioteket. Jag läste dem på två dagar och sedan trodde jag att jag hade avverkat denne enastående författare tills i går när jag var på huvudbiblioteket för att leta nya böcker av Terry Pratchett.

Det fanns inga, men av en händelse fick jag syn på "En lycklig man" av Arto Paasilinna. På rätt hylla fann jag sedan åtta böcker till och alla fick följa med hem. "En lycklig man" lästes i går kväll och nu blir det sträckläsning tills alla 20 Paasilinna har avnjutits.

Aarto Paasilinna skriver så att man får känslan av att han vet lika lite som läsaren om vad som ska hända på nästa sida. Överraskning på överraskning och en fantasi som är i klass med Pratchetts.

Adlibris

Snart ska jag fylla en termos med starkt kaffe bryggt på nymalda bönor. Sedan blir det soffan med en tjock filt och "Åskgudens son". Kiitos Arto!
-

Skräplitteratur

Varför blir vänsterträskets bokskriverier succé?

Kanske för det enkla språket samt de lättidentifierade onda och goda

Jan Guillou, Liza Marklund, Henning Mankell och Stieg Larsson är exempel på författare som har blivit stormrika på förutsägbara intriger.

Ett försök till förklaring:

"Vad betyder dessa böckers enorma genomslag för bilden av Sverige utomlands? Till skillnad från exempelvis den brittiska kriminalgenren präglas de svenska deckarna av ideologisk ensidighet. Här finns ingen lågmält borgerlig författare som PD James, kvinnan bakom detektiven och poeten Adam Dalgliesh. Allt är ett slags vänster. Skildringen av Sverige ständigt densamma, och alltid utförd på samma torftiga ”sa han”-svenska. De svaga utnyttjas i ett samhälle som på ytan är en välmående välfärdsstat, men som på djupet har kommit att präglas av en allians av korrumperade socialdemokrater och omoraliska politisk-ekonomiska eliter. Redan Roman om ett brott, författarparet Maj Sjöwalls och Per Wahlöös framgångsrika deckarserie om Martin Beck, handlade ytterst om ”Socialdemokraternas svek mot arbetarklassen” (SvD 19/6)."

Under den tiden när min kalender var trång på grund av jobb och politik, sträckläste jag allt i genren och när jag fick gott om tid, stod jag inte ut med smörjan.

Då skänkte jag nästan 2000 böcker till Brödet och Fiskarna i Enköping. Nu finns det kvar i bokhyllorna bara god spänningslitteratur som deckare av Agatha Christie (36 st) och liknande samt Science Fiction och Fantazy av Asimov, DNA, Clarke, Henlein med flera (cirka 300) och Fantazy av Pratchett, Tolkien och andra (cirka 100). I övrigt fylls hyllorna mest av facklitteratur.