Max von Sydow – Det sjunde inseglet

Det sjunde inseglet är en film från 1957, skriven och regisserad av Ingmar Bergman.

Filmen utspelar sig i mitten av 1300-talet under digerdöden. En riddare, Antonius Block (Max von Sydow), och hans väpnare, Jöns (Gunnar Björnstrand) återkommer till Sverige efter att ha deltagit i ett korståg till det heliga landet. Digerdöden sprids genom landet, och människor lever i skräck för att drabbas av den fruktade epidemin. Riddaren anfräts av religiösa grubblerier och när Döden (Bengt Ekerot) dyker upp för att hämta honom ber han om att få spela ett parti schack för att skjuta upp det oundvikliga.

Riddaren och Jöns kommer så småningom fram till en liten gråstenskyrka där Albertus Pictor (Gunnar Olsson) själv är i full färd att måla dödsdansen på en av kyrkans väggar. Jöns diskuterar pesten med målaren, men Riddaren Block vänder sig till en präst i biktstolen. Riddaren berättar för prästen om hur han spelar schack med Döden och avslöjar sin strategi, bara för att upptäcka att prästen är döden själv, gömd i skuggorna. Kort därefter beger sig Jöns till en övergiven gård för att leta efter vatten. Den enda överlevande på gården är en piga (Gunnel Lindblom). Han får pigan att följa med honom och riddaren på deras färd.

Ett ungt skådespelarpar, Jof och Mia (Nils Poppe och Bibi Andersson), drar från by till by tillsammans med sin lille son, Mikael, och den vresige teaterdirektören Skat (Erik Strandmark). Jof får syner och uppenbarelser som hans hustru inte alltid tror på. Skat lämnar dock sällskapet för en kvinnas skull. Hon visar sig vara gift med byns smed, Plog (Åke Fridell), som blir rasande när han inser vart hans hustru har försvunnit.

I en by där de båda sällskapen hamnar har prästerna funnit en ung kvinna skyldig till den härjande farsoten. De menar att hon har haft kontakt med Djävulen och därför ska brännas för häxeri. Riddaren försöker få kontakt med henne – han tror att om han bara kan få kontakt med Djävulen kan han även få kontakt med Gud och på så sätt få vetskap om Guds existens. Riddaren önskar utföra en god gärning innan döden hinner upp honom. I mötet med skådespelarfamiljen får han också chansen.


Riddaren Block möter Döden


Antonius Block: Vem är du?

Döden: Jag är Döden.

Antonius Block: Kommer du för att hämta mig?

Döden: Jag har redan länge gått vid din sida.

Antonius Block: Det vet jag.

Döden: Är du beredd?

Antonius Block: Min kropp är rädd, inte jag själv.

[Döden närmar sig Block]

Antonius Block: Vänta ett ögonblick.

Döden: Så säger ni alla. Men jag lämnar inga uppskov.

Antonius Block: Du spelar ju schack, inte sant?

Döden: Hur vet du det?

Antonius Block: Åh, jag har ju sett det på målningar och hört det i visorna.

Döden: Ja, jag är verkligen en ganska skicklig schackspelare.

Antonius Block: Du kan ändå inte vara skickligare än jag.

Döden: Varför vill du spela schack med mig?

Antonius Block: Det är min sak.

Döden: Det har du rätt i.

Antonius Block: Villkoret är att jag får leva så länge jag står dig emot. Spelar jag dig matt, friar du mig.

[Block räcker fram båda sina händer. Döden pekar på en av dem och får svart.]

Antonius Block: Du fick svart.

Döden: Det passar ju bäst så. Inte sant?




Antonius Block: Visade han vägen?

Jöns: Inte precis.

Antonius Block: Vad sa han?

Jöns: Ingenting just

Antonius Block: Var han stum?

Jöns: Nej herre, det kan man inte säga. Jag skulle snarare vilja påstå att han var högeligen vältalig.

Antonius Block: Jaså.

Jöns: Ja vältalig. Men talet han höll var dystert. Det måste man säga.




Antonius Block: De säger att du varit i lag med djävulen.

Flickan: Varför frågar du det?

Antonius Block: Det är inte av nyfikenhet, utan av högst personliga skäl. Jag vill också möta honom.

Flickan: Varför?

Antonius Block: Jag vill fråga honom om Gud. Han måste ju veta. Han om någon.

Flickan: Du kan se honom när du vill.

Antonius Block: Hur?

Flickan: Men då måste du göra som jag säger. Se in i mina ögon. Nå, vad ser du? Ser du honom?

Antonius Block: Jag ser en stel skräck, i dina ögon. Ingenting annat.

Flickan: Ingen? Ingenting? Ingen?

Antonius Block: Nej.

Flickan: Står han inte heller bakom din rygg?

Antonius Block: Nej, här är tomt.

Flickan: Men han är med mig överallt. Jag behöver bara räcka ut handen, så kan jag känna hans hand. Han är hos mig nu också. Elden kommer inte att göra mig illa.

Antonius Block: Har han sagt det?

Flickan: Jag vet det!

Antonius Block: Men har han sagt det!?

Flickan: Jag vet det, jag vet det! Du måste se honom någonstans, du måste! Prästerna hade inga svårigheter att se honom, och inte knektarna heller! De är så rädda för honom att de inte ens vågar ta i mig!




Antonius Block: Vad har du gjort med flickan?

Döden: Slutar du aldrig att fråga?

Antonius Block: Nej, jag slutar aldrig!

Döden: Men du får ju inget svar...



Döden: Du ser ängslig ut. Döljer du något?

Antonius Block: Ingenting undgår dig, eller hur?

Döden: Ingenting undgår mig. Ingen undgår mig.

Antonius Block: Jag är ängslig, det är sant.

Döden: Du är rädd.

Antonius Block: [Välter ett stort antal av pjäserna på schackbrädet] Jag har glömt hur pjäserna stod.

Döden: [Skrattar roat] Men jag har inte glömt. Så lätt ska du inte slippa undan! [Ställer i ordning pjäserna] Nu ser jag något intressant.

Antonius Block: Vad ser du?

Döden: Du är matt...i nästa drag.

Antonius Block: Det är sant.

Döden: Hade du glädje av ditt uppskov?

Antonius Block: Ja, det hade jag.

Döden: Det glädjer mig. Nu går jag ifrån dig. När vi möts nästa gång är din och dina följeslagares tid ute.

Antonius Block: Och du uppenbarar dina hemligheter?

Döden: Jag bär inte på några hemligheter.

Antonius Block: Så du vet ingenting?

Döden: Jag är ovetande. [Spänner ögonen i Block]



Karin: "Och när Lammet bröt det sjunde inseglet uppstod i himlen en tystnad som varade vid pass en halv timme. Och de sju änglarna som hade de sju basunerna gjorde sig redo till att stöta i sina basuner…"

[Det knackar på porten och Jöns går för att öppna]

Karin: "Och den första stötte i sin basun. Då kom hagel och eld blandat med blod och det kastades ner på jorden, och tredjedelen av jorden brändes upp och tredjedelen av träden brändes upp, och allt gräs brändes upp. Och den andra ängeln stötte i sin basun. Då var det som om ett stort brinnande berg hade blivit kastat i havet, och tredjedelen av havet blev blod…"

[Jöns kommer tillbaka]

Antonius Block: Var det någon där?

Jöns: Nej herre, jag såg ingen.

Karin: "Och den tredje ängeln stötte i sin basun. Då föll från himmelen en stor stjärna, brinnande såsom ett bloss, och stjärnans namn var Malört…"


Jof: Mia! Jag ser dem Mia! Jag ser dem! Där borta på den mörka ovädershimlen. De är där allihop. Smeden och Lisa och Riddaren och Raval och Jöns och Skat. Och den stränge Herren Döden bjuder dem till dans. Han vill att de ska hålla varandra i händerna och så ska de träda dansen i en långan rad. Och först går den stränge Herren med lie och timglas, men Skat han slinker på sladden med sitt strängaspel. De träder bortåt, bort från gryningen i en högtidlig dans, bort mot de mörka landen, medan regnet sköljer över deras ansikten, tvättar deras kinder från tårarnas salt…