Svenska Kyrkan

Jag hade svårt att tänka mig en kampanj som riktas mot hederskultur när Antje var ärkebiskop. Varje kritik mot hennes tystnad inför hederskultur och kristnas förföljelse, fick henne att dra på offerkoftan och börja yra om att hon som kvinna inte fick full respekt.

Den nye ärkebiskopen ser än så länge ut att vilja lyssna på kritik utan att bli kränkt och han verkar förstå Svenska Kyrkans uppbyggnad.

Det är inte ärkebiskopskansliet som talar för Svenska Kyrkans åsikter och vilja; det gör församlingarna och de talar aldrig med en röst!

Först måste det klarläggas följande:

Svenska Kyrkan är inte ärkebiskopskansliet och ärkebiskopens politiska utspel är inte förankrade i Svenska Kyrkan eftersom Svenska Kyrkan är dess församlingar!

Öppna dörren till folkyrkan och vädra ut hot och förtryck 18 mar 2022

Det fanns en tid då åsiktsfrihet rådde i Svenska kyrkan och då det var fullt naturligt att präster engagerade sig politiskt, från höger till vänster. Åtskilliga har suttit i riksdagen och där gett Svenska kyrkan ett positivt ansikte. Andra har gjort sig kända som goda lokalpolitiker.

Tillsammans har de visat att Svenska kyrkan är större än partierna och rymmer människor av samma grundvärderingar som dragit olika slutsatser.

Denna viktiga öppenhet har numera förbytts i en totalitär kyrklig agenda, där de som utnyttjar sina demokratiska rättigheter att uttrycka åsikter och engagera sig i olika sammanhang riskerar att utsättas för mobbning, utfrysning och trakasserier. Ja, till och med att stå upp för kristna värden och ideal kan nu ses som oacceptabelt.

Respekten och den goda gemenskapen i kyrkan har ersatts av en tystnadskultur, där maktspråk talas och där rädslan för repressalier förlamar verksamheten. Den fria kyrkan har utvecklats till en sluten, politiskt styrd sammanslutning, där tidigare självklara värderingar ersatts av militanta vänsterståndpunkter.

Nyligen blev det känt att ärkebiskopen Antje Jackelén i ett brev läxat upp en moderat politiker som på nätet fällt en kort kommentar i samband med att kyrkomötet fattat beslut om att utreda Israel för folkrättssbrott. Jackeléns maktspråk får en god illustration av att hon skickade brevet för kännedom till partiledaren och partiledningen.

Så går det, var det tydliga hotet, för den som uttrycker ens ett uns av kritik mot Svenska kyrkan.

Huvudsakligen sker dock åsiktsförtrycket inom själva kyrkan. Åtskilliga präster har under den nya kyrkoordningen tvingats bort från sina tjänster på grund av föregivna samarbetsproblem. I många fall har samarbetsproblemen handlat om att det politiskt tillsatta kyrkorådet haft andra uppfattningar om kyrkans lära än prästen.

Några präster har råkat riktigt illa ut. Redan för tio år sedan kallades prästen Annika Borg till förhör i Stockholms domkapitel, efter anmälan av kollegan Anna-Karin Hammar, en person som starkt bidragit till den åsiktsbegränsning som nu präglar kyrkan. Under åren som gått har Annika Borg även kallats upp till ärkebiskopen, där hon kunnat konstatera att artiklar som hon skrivit och initiativ som hon varit delaktig i funnits samlade i en dossier.

Men åsiktsregistrering och åsiktsförföljelse är väl förbjudet i svensk lag?

Också prästen Helena Edholm har vittnat om de trakasserier hon utsatts för, bland annat sedan hon tillsammans med Annika Borg tog initiativ till Facebook-gruppen Mitt kors, som ett sätt att stödja förföljda kristna runt om i världen. Initiativet fick stort folkligt gensvar men ogillades av ärkebiskopen och de vänsterpolitiker som tagit kontroll över Svenska kyrkan.

En öppen folkkyrka – det var så Svenska kyrkan förr med stolthet beskrev sig, en kyrka där alla var välkomna. I dag har Svenska kyrkan stängt dörren.

Men den stängda dörrens kyrka kommer att få uppleva att många väljer att stanna utanför. Att kliva in i en kyrka som präglas av hot och åsiktsterror är inte lockande. Öppna dörren och vädra ut!

Carin Stenström

ledarsidan@varldenidag.se

Annika Borg är präst, teologie doktor och skribent. Hon har blivit känd som en stark kritiker av den nuvarande ledningen för Svenska kyrkan. I en debattartikel i SVD (19/2) krävde Borg till exempel att den ärkebiskopsroll som infördes på 1990-talet måste skrotas.

I förra veckan offentliggjorde Borg också ett mejl som ärkebiskop Antje Jackelén skrivit till en politiker som gillat Borgs inlägg i sociala media. Men trots konflikten med kyrkans ledning uppmanar Annika Borg kritiska medlemmar att stanna i kyrkan. SNB har träffat henne.

Varför vill du ta bort ärkebiskopsrollen?

Därför att den under de senaste tre ärkebiskoparna har utvecklats till en plattform för politiska utspel. Det är varumärkesbyggnaden som har accelererat under Antje Jackelén. Kring ärkebiskopen finns det centrala Kyrkokansliet som håller på med kommunikation och har olika policyavdelningar. Så har det inte alltid varit och det är egentligen ingenting som Svenska kyrkan behöver.

Du har blivit motarbetad för dina åsikter men är det verkligen något som är nytt? Har kyrkan inte alltid slagit ned på dissidenter?

Jag skulle säga att det är nytt. Dels att man systematiskt samlar på åsikter som människor ger uttryck för inom ramen för fri åsiktsbildning. Men också om vad det är man slår ned på, nämligen kritik mot ärkebiskopen. Och sedan anklagas man för att vara illojal bara för att man har en annan åsikt. Det skapar en rädslans kultur. Man kan bli uppkallad på samtal och de tar kontakt med makthavare ute i samhället. Tidigare har präster kunnat ha en annan åsikt än sin biskop.

Om du fick nystarta kyrkan – hur hade du gjort?

Jag skulle ha fullföljt skilsmässan mellan kyrka och stat. Kyrkomötet skulle få vara just kyrkomöte - inte ett politiskt ombudsmöte som det är idag. De kvarvarande politiska partierna; Socialdemokraterna, Sverigedemokraterna och Centerpartiet måste sluta ställa upp i kyrkovalen. Sedan skulle jag banta den nationella nivån av kyrkan som har svällt. Svenska kyrkan har blivit som en upp och nedvänd triangel. Men det är ju i församlingen som det goda sker. Det är där kärnan är. Det finns en andlig nöd i Sverige och det är den vi ska hålla på med. Kyrkan ska ge människor nycklar att förstå sina liv utifrån kristen tro. Till det behövs inga politiska tjänstemän.

Upplever du att du har stöd för de här idéerna?

Jag märker att det finns en enorm trötthet inom Svenska kyrkan på politiseringen, på de ständiga utspelen, på centraliseringen och att man kör över församlingarna. När jag kritiserat utvecklingen har jag fått stöd som överraskat mig – från personer som normalt inte håller med mig

Vad säger du till dem som vill lämna av kyrkan av politiska orsaker?

Jag förstår dem men jag vill uppmana dem att stanna kvar i kyrkan. Jag tycker de ska engagera sig i sin egen församling. Stanna kvar och var ett stöd för oss som vill förändra.

Har du själv aldrig funderat på att lämna?

Mitt engagemang och mina prästlöften är något som är mycket större än några tillfälliga politiska biskopar. Jag har inte avlagt löften som handlar om att vara lakej till någon politisk åsikt. Det jag har gått in i är mycket större. Det handlar om Gud och om Jesus Kristus. Jag tror på Svenska kyrkan, att den kan förändras och att den har en viktig roll att fylla.

Intervjun gjord av Mathias Bred/ SNB

Anna Karin Hammar (S), Lisa Tegby (Posk), Roberth Krantz (S) och Daniel Tisell (C).

Fyra politiker som är besatta av att detaljgranska en liten del av Mellanöstern medan de blundar för övriga Mellanösterns diktaturers övergrepp mot folkrätt och Mänskliga Rättigheter.


Den här kvartetten vill inte se, de vill inte höra och de vägrar att säga något om brutaliteten i Mellanösterns diktaturer.



Demokrati, folkrätt, mänskliga rättigheter, jämställdhet, tryckfrihet, religionsfrihet och rätt till samkönad kärlek, är begrepp som kvartetten är ointresserad av.

Ytterst få betalar sin kyrkoavgift för att driva politiska kampanjer mot Mellanösterns enda demokrati.

Lagom till adventstid blir vi påminda om de antisemitiska tendenserna i Svenska kyrkan. Kyrkomötet förra veckan biföll ett förslag från kyrkostyrelseledamoten Daniel Tisell (C), Göteborgs stift, där kyrkan ska granska huruvida Israel är en apartheidstat.

Man kan undra varför ett trossamfund ska utreda andra länder. Kommer Svenska kyrkan sedan fortsätta med att utreda Kina, Venezuela eller någon av alla de arabiska diktaturer som ligger i samma region som Israel?

Det kommer den förstås inte. Precis som flera debattörer vid kyrkomötet påpekade handlar det om en ensidig fixering vid Israel. Ändå gick förslaget igenom, tack vare röststarka Centern och Socialdemokraterna. Även POSK ställde sig av någon anledning bakom den antisemitiska motionen.

För det handlar om en form av antisemitism. Att försöka beskriva Israel som en rasistisk statsbildning och att avkräva landet ett annat uppträdande än andra demokratier ingår bland de definitioner av modern antisemitism som International Holocaust Remembrance Alliance, IHRA, har tagit fram, och som Sverige har ställt sig bakom.

Just det är intressant för på regeringens hemsida lovar Stefan Löfven ”att som statsminister och människa” föra kampen mot antisemitismen. Som en viktig punkt jämte Malmökonferensen lyfter Löfven fram att Sverige fått förtroendet att nästa år vara ordförande för just IHRA. Löfvens linje verkar inte helt förankrad i det egna partiet.

Två dagar efter beslutet att utreda apartheid i Israel avslog samma kyrkomöte en motion från Kristdemokraterna om att kyrkan skulle uppmärksamma förintelsens minnesdag. Socialdemokraterna var emot förslaget.

Svenska kyrkan borde kunna ha en positiv och fredlig roll i Israel-Palestina. Men i stället har kyrkans företrädare under de senaste årtiondena deltagit i bojkottningskampanjer, spridit material som talar om judisk lobbyism och till och med besökt Hamasledare i Gaza. Däremot problematiserar Svenska kyrkan så gott som aldrig extremismen eller korruptionen på den palestinska sidan.

Det finns något ojämnt och ensidigt som skaver. Här hemma är relationerna till den judiska minoriteten en del av historien som kyrkan ogärna konfronterar. I onsdags hölls en försoningsgudstjänst i Uppsala där ärkebiskopen bad samerna om ursäkt för förtryck i historien. Ett gott initiativ. Men varför gör man inte något liknande om antisemitismen?

Till Svenska kyrkans fördel ska sägas att motståndet mot apartheidmotionen på kyrkomötet var kraftfullt. Två talare som utmärkte sig var göteborgarna Jerker Schmidt (Borgerligt Alternativ) och Fredrik Sidenvall (Frimodig Kyrka). Även biskopen i Karlstads stift, Sören Dalevi, röt ifrån mot ensidigheten. Men trots protesterna kunde Centerpartiet och Socialdemokraterna driva igenom motionen.

Det visar ytterst på det olyckliga i att Svenska kyrkan styrs av politiska partier. Genom att utnyttja kyrkan som arena kan Centern och Socialdemokraterna vinna en och annan väljare med starka uppfattningar om Israel. Men förlorarna är kyrkans vanliga medlemmar. Ytterst få av dem betalar sin kyrkoavgift för att driva politiska kampanjer mot Mellanösterns enda demokrati.

Ända från att romarriket gjorde kristendomen till sin officiella religion har judarna utsatts för förföljelse och diskriminering. Den förföljelsen spred sig över hela Europa och fick som tragiskt resultat Adolf Hitlers och nazismens försök att utrota den judiska folkspillran. Denna antisemitism har också haft ett starkt fotfäste i Sverige och begränsade t.ex var judar fick bo i vårt land och vilka yrken de fick utöva. Åren kring andra världskriget blev även i Sverige ett mörkt kapitel då starka krafter försökte försvåra för judar att söka skydd undan Nazitysklands förföljelse.

På senare år har judehat och antisemitism börjat gro igen via invandringen från muslimska länder och svenska extremister som börjat dyrka nazismens idéer. Judar som är utsatta för antisemitism har börjat fråga sig om de längre kan bo kvar i Sverige. Det är inte tryggt att ute i offentligheten skylta med sin judiska identitet, vilket resulterat i att en del har tagit steget att fly till Israel, en utveckling som också synts i bland annat Frankrike där flera blodiga attentat mot judar har skett.

I en tid när ånyo judar förföljs och det i delar av den muslimska världen pågår en etnisk rensning så valde majoritet på Kyrkomötet förra veckan att rösta ja till ett yrkande om att ”lyfta frågan” om att granska folkrättens tillämpning i Israel och Palestina, även utifrån” FN:s apartheidkonvention och Romstadgans skrivningar om apartheid.”

Palestinierna har under mycket lång tid levt i en trängd situation i konflikten med Israel. Men det har till avgörande del varit självförvållat genom ständiga attacker mot judar från gangsterregimen Hamas och proklamationer om att utrota den judiska staten och driva judarna ut i Medelhavet. Konflikten har också försvårats genom palestiniernas upprepade vägran att acceptera flera konstruktiva fredsförslag som USA tagit fram.

Att hävda att Israel är en apartheidstat som nu en majoritet i kyrkomötet ger uttryck för är sakligt sett fel. Det är en skamfläck för den svenska kyrkan, men också för de fyra personer som drev fram förslaget – Anna Karin Hammar (S), Lisa Tegby (Posk), Roberth Krantz (S) och Daniel Tisell (C) – och för den knappa majoritet som tog beslutet och därmed sällar sig till en antisemitisk historisk tradition som borde ha nått vägs ände. Extra illa är det också eftersom den svenska kyrkan grundades av en antisemit, Luther.

Världen av idag har en rad länder där människor utsätts för förföljelse, diskrimineras och vill fly. Men dessa lyfts inte fram på kyrkomötet fastän det finns många att välja på. Till staten Israel vill däremot palestinier flytta, vilket visas av kalla fakta. Den arabiska befolkningen har ökat från 1.2 miljoner till nästan 1.9 sedan staten Israel bildades, vilket knappast vore möjligt om denna magnet på araber med muslimsk tro är en apartheidstat. Men antisemitiskt anfäktade personer på kyrkomötet väljer att ensidigt peka ut det land som utgör den enda demokratin i denna del av världen och dessutom det tryggaste landet att leva i.

Heder åt de biskopar bl.a Sören Dalevi, Andreas Holmberg och Åke Bonnier som gått ut och protesterat mot kyrkomötets vansinniga beslut. Nu måste också de politiska partier som nominerat personer med antisemitiska reflexer till kyrkomötet tydligt ta avstånd från dessa företrädare och de åsikter de står för. För inte är det väl Socialdemokraternas och Centerpartiets uppfattning att Israel är en apartheidstat?

Sydamerikas indianer

klicka på bilderna så blir de större. Högerklicka och öppna i ny flik så blir de ännu större.

Inka, Azteker och Maya är namnen på de mest mytomspunna indianerna i Sydamerika och här följer en sammanfattning från Wikipedia.

Inkaimperiet

Bildades 1438 Upphörde 1533

Areal 3 miljoner km²
Folkmängd cirka 20 miljoner (1527)

Inkariket, eller Inkaimperiet (quechua: Tawantinsuyu), var den största statsbildningen i västra Sydamerika under förcolumbiansk tid. Det administrativa, politiska och militära centrumet för riket var staden Cusco i dagens Peru. Inkacivilisationen växte fram i Perus högländer någon gång under tidigt 1200-tal. Från 1438 till 1533 inkorporerade Inkafolket genom att använda en rad olika metoder, från erövring till fredlig assimilation, en stor del av västra Sydamerika till en stat jämförbar med de historiska imperierna i Gamla världen. Under Inkarikets höjdpunkt sträckte det sig från det som i dag är Colombia, Ecuador, Peru och Bolivia till Chile och Argentina. Det var mer än 4 000 km långt och täckte ett territorium på mer än 3 miljoner kvadratkilometer.

Det officiella språket i riket var quechua, även om hundratals lokala språk och dialekter av quechua talades.


Sacsayhuamán, inkafolkets fäste i Cusco.

Inkafolket refererade till sitt rike som Tawantinsuyu, quechua för tawa = fyra, suyu = område, provins eller rike, vars centrum var huvudstaden Cusco. Namnet Tawantinsuyu var därför en beskrivande text, som syftade på en union av provinser. Spanjorerna translittererade namnet som Tahuantinsuyo eller Tahuantinsuyu', vilket fortfarande används idag.


Historia

Med inkan Pachakutiqs (nionde inkan) styre börjar Inkarikets eller Tawantinsuyus egentliga historia. Under Pachakutiq, som man brukar räkna som Inkarikets förste historiske härskare, inte bara erövrades och inkorporerades en rad områden och samhällen utan framförallt organiserades landet på ett sådant sätt, inte minst militärt, att det möjliggjorde Inkarikets expansion och starka ställning under de kommande åren fram tills de spanska erövrarna – conquistadorerna – anlände 1532.


Mittpunkten i Inkariket var soltemplet Inti-Huasi på tempelområdet Coricancha i Cusco, som var världens navel. Därifrån strålade gränslinjerna för de fyra områdena ut, inte exakt enligt väderstrecken men på ett ungefär.

Vägar och andra anläggningar

Inkariket är känt för sina anläggningar: tempel, palats, fästningar, terrasserade sluttningar, breda vägar för militärens behov, akvedukter (vattenledningssystem) och andra offentliga byggnadsverk.

Deras vägar är mest anmärkningsvärda och det återstår tillräckligt för att man skall inse hur magnifika de var. Det fanns många sådana huvudvägar, som genomkorsade landet i olika riktningar; men de mest betydande var två mellan Quito och Cusco. Från huvudstaden utgick de i två riktningar söderut, en av dem i riktning mot det som i dag är Chile. En av dessa gick över höglandet, en annan genom lågländerna vid oceanen. Kustvägen var delvis konstruerad som en vall över myrar, kärr och andra hinder.

Längs vägarna byggdes små hus på cirka åtta km avstånd från varandra. I varje sådan station (tambo) fanns budbärare kallade chasquis: deras uppgift var främst att vidarebefordra meddelanden från regeringen. Budskapen var antingen muntliga, eller också var de så kallade quipus, meddelanden gjorda med det system av olikfärgade snören och knutar, som i deras kultur motsvarade vårt skriftspråk. Om budskapet inte var avsett att vara offentligt var det omknutet med garn av samma karmosinröda färg som man använde vid inkornas tempel och betraktades med stor vördnad.

Personer vilka tjänstgjorde som chasquis var klädda i en särskild uniform. Deras löpning möjliggjorde att budskapen framfördes i upp emot 250 km per dygn. Chasquisernas uppgift var inte enbart att framföra budskap utan de förde också olika slags varor och artiklar till hovet.

Vägsystemet användes också för militära ändamål, för att bibehålla härskarnas kontroll över det vidsträckta riket. Det är också anmärkningsvärt att både aztekerna och inkorna, oberoende av varandra, hade utvecklat liknande system för kommunikation och transport.



Azteker

Azteker (mēxihcah) var ett indianfolk i centrala Mexikos högland som från 1300-talet och framåt byggde ett rike som bestod tills det erövrades av spanjorer och fientliga indianfolk år 1519.

Det dominerande folket i Aztekerriket var mēxihcah, även kallade tenōchcah (efter den mytologiske grundaren av Tenochtitlan, Tenoch). De kallade sig själva Culhua-Mexica då de av Mexicaindianerna kuvade Culhuaindianerna var med och utvecklade Aztekriket. Ordet aztek användes aldrig av aztekerna själva. Det kommer från Aztlan, aztekernas mytologiska ursprung i norr. Allteftersom imperiet expanderade började alltfler folk i de aztekiska kärnområdena tala nahuatl och tro på detta mytologiska ursprung, vilket gör att man under Aztekerrikets storhetstid även kan tala om dessa assimilerade grupper som azteker.
Aztekerrikets förhistoria

Mexicaindianerna

Mexicaindianerna var ett nahuatl-talande nomadiserande indianfolk som under 1000- och 1100-talen norrifrån invaderade centrala Mexiko och Mexicodalen. Till en början tjänade de andra indianfolk i olika stadsstater i regionen, men 1325 (alternativt) 1345 grundade de Tenochtitlán, den stad som skulle bli huvudstad i Aztekerriket, på en ö i Texcocosjön i Mexicodalen. Enligt detta folks tro skulle man bygga sin stad på en plats där man först skymtade en fågel med en orm i munnen, sittande på en kaktus. Denna stad blev Tenochtitlán och var placerad där dagens Mexico City ligger. På Mexikos flagga finns idag symbolen med en örn som har en orm i munnen sittande på en kaktus.

Culhuaindianerna

Culhuaindianerna var ett nahuatlatalande folk som emigrerade till Mexicodalen som ett resultat av toltekkulturens förfall under 1200-talet. De slog sig ner i Colhuacán (dagens Coyoacán) vid Texcocosjön där de effektivt jordbrukade på så kallade chinampas. Även om de blev inflytelserika i regionen kom de att underordnas mexica-folket och sedan bidra till att bygga upp Aztekerriket.



Aztekerna löd den första tiden i Mexiko under Tepanek-riket. Den fjärde Aztek-kungen Itzcóatl startade ett uppror mot Tepanekerfolket tillsammans med två andra städer, Texcoco och Tlacopán (på nahuatl var härskartiteln tlahtoani - den som talar (väl) ). Ur denna allians började sedan på 1400-talet aztekerna avancera mot positionen som det mäktigaste riket i Mellanamerika. Deras främsta konkurrenter Tlaxkaltekerna, som från början var betydligt starkare militärt, blev successivt tillbakaträngda genom ett slags grundligt genomtänkt avancerad terrortaktik (xochiyaoyotl = ”blomsterkrig”). Den gick ut på att man gradvis medvetet ökade hotbilden tills motståndaren var övertygad om att ett fullskaligt anfall var nära förestående. Medan motståndarna fokuserade på hotet passade aztekerna på att genom verkliga anfall mot de städer som var underkastade Tlaxkaltekerna och överta dem en efter en. Vid tiden för spanjorernas ankomst stod Tlaxkaltekerna inför sitt slutliga nederlag och de med moderna eldvapen och hästar utrustade nykomlingarna uppfattades av dem närmast bokstavligen som en skänk från ovan.

Aztekriket.

Storhetstiden

Den egentliga aztekiska statsbildningen började ta fart först under den åttonde kungen Ahuitzotl som härskade 1486–1502 och den nionde, hans brorson Motecuzoma Xocoyotzin (1502-20), även känd som Montezuma II (eg. Moctezuma). Deras regeringstider karakteriseras av en snabb övergång från ett huvudsakligen släktbaserat maktfördelningssystem (calpulli), med inslag övertagna av toltekerna, till ett system med en byråkratisk statsapparat. Makten övergick snabbt från de ledande calpullisläkterna till ett råd, bestående av tempelpräster och krigarelit och en ”talman” som ledare.

När riket var som störst 1519, omfattade det cirka fem miljoner invånare varav nästan 250 000 i Tenochtitlán, ytterligare 500 000 kring Texcocosjön och fyra miljoner runt om övrigt i riket. Befolkningen var koncentrerad till stora städer som Tlacopán, Tenochtitlán och Texcoco. Själva Tenochtitlán var uppbyggd på pålar och flottar i vattnet. En smärre del stod på en ö och man tog sig till och från staden med långa broar/bryggor (eng: causeways). Tenochtitlán kunde själv föda omkring 170.000-180.000 av sin befolkning med sitt eget jordbruk, åkrar som flöt omkring staden (chinampas). Själva huvudstaden var tätt befolkad och därför var dess areal per invånare inte så stor. Åkrarna låg omkring den flytande staden och man hade höghus, offentliga masstoaletter, avlopp, etc.

När spanjorerna nådde Tenochtitlan år 1519 var staden den största stad som någonsin funnits i den nya världen och en av de största i världen; den var rikare och mer storslagen än något de spanska soldaterna någonsin sett i sitt hemland.

Aztekriket med vasallriken under dess storhetstid.

Rikets undergång

Aztekerrikets utveckling fick ett abrupt slut genom att en tlaxkaltekisk-spansk allians (200.000 tlaxkaltekiska krigare och ca 900 spanjorer mot 100.000-300.000 azteker) besegrade aztekerna och spanjorena kunde inta Tenochtitlán. Aztekernas huvudarmé kapitulerade för Hernan Cortés den 13 augusti 1521. Den elfte och siste kungen Cuauhtémoc tillfångatogs av spanjorerna och avrättades av dem 1525.

Spanjorernas erövring av Tenochtitlán och det aztekiska riket underlättades avsevärt av den smittkoppsepidemi som dödade mellan 5-8 miljoner azteker i samband med spanjorernas ankomst. Mellan 1545-50 dog ytterligare 15 miljoner människor i allvarliga febersjukdomar (av aztekerna kallade cocoliztli), som tyfus. När samma sjukdom 30 år senare härjade igen så dog hälften av den kvarvarande befolkningen i det forna aztekiska riket[6]. Såväl smittkoppsepidemin som cocolitzi-utbrotten räknas bland världshistoriens värsta epidemier.[7]

Samhällsstruktur

Det aztekiska samhället var indelat i klasser. Högst upp stod hueyi tlatoani, den store talaren, Aztekerrikets härskare. Han fick makten av ett råd och kunde avsättas, men detta skedde sällan och han hade nästintill oinskränkt makt även om hans barn inte kunde räkna med att ärva den. På så sätt var det aztekiska styrelsesystemet mest likt den polska monarkin. Talaren var en i romersk definition livstidsdiktator. Under honom stod pilli, adeln. Inte heller de hade några speciella privilegier som gick i arv, utan adeln var mer som en ekonomiskt stark aristokrati (pengaadel). Givetvis var det få "vanliga" som lyckades bli adliga, bara de som gjorde ekonomisk karriär. Fler var pilli och ruinerade sig.

Den vanliga klassen var macehualli, "bönder". Dock ska endast omkring 20% av Tenochtitlans över 200 000-hövdade befolkning ha sysslat med jordbruk; resten var verksamma inom armén, hantverk och handel. Man använde kakaofrön som mynt.

Längst ner stod slavarna. Slavhandeln gick till ungefär som i Romarriket, men födde slavar barn i fångenskap blev barnen fria. Slavarna togs främst från Tlaxcala och många av dem förvaltades statligt tills de offrades till solgudens ära. Men som i romarriket kunde privatpersoner äga slavar i hushållen och leva på slavhandeln.

Skriftsamlingen "Codex Mendoza" innehåller detaljerade beskrivningar om aztekernas vardagsliv, kultur och sociala regler.

Religion

Offer i templen

Det var människooffren som mer än allt annat förskräckte de första européer som besökte Tenochtitlan innan staden förstördes. Människooffer har en gammal tradition i Mexikos historia och förekom hos de flesta stammar i Mellanamerika, men aztekerna drev det längre än några andra. Det berättas att år 1487, när templet till Huitzilopochtli invigdes, offrades inte mindre än 20 000 fångar till guden. År 1518 räknade en av Cortés följeslagare till 136 000 människokranier längs detta tempel. En del av offren var slavar och brottslingar, men de allra flesta var krigsfångar.

När det under de sällsynta perioderna av fred uppstod brist på krigsfångar som kunde offras, arrangerade aztekerna och deras allierade ett slags ”tornerspel” mot grannstaternas krigare. Båda sidor försökte ta så många fångar som möjligt och när man fått ihop tillräckligt många för sina offerritualer avslutades ”kriget” och de stridande parterna återvände hem med sina offer. I spanjorernas ögon var dessa blodbad naturligt nog både brutala och hädiska, men för aztekerna var blodutgjutelse en helig akt och ingick som en viktig del i deras religion.

Gudarna hade kontroll över allting och var allsmäktiga. Det var de som hade skapat hela världen och som styrde människornas öden; de beslutade om det skulle regna eller bli solsken; de vakade över dygnets alla timmar och hade inflytande över de mest triviala ting i människans vardagsliv. Liksom alla folkslag i Mellanamerika dyrkade också aztekerna flera gudar och gudinnor, av vilka några var kända redan tidigare i Mexicodalen under Teotihuacanperioden, medan andra hade övertagits från underkuvade stammar.

Aztekernas nationalgud, Huitzilopochtli, var son till jordgudinnan och en krigsgud och han identifierades med solen. Varje natt kämpade han mot mörkrets makter för att solen skulle återfödas nästa morgon. Om Huitzilopochtli någonsin skulle bli besegrad skulle mörkret triumfera, solen skulle aldrig gå upp och hela världen skulle upphöra att existera. Det var därför av största vikt att Huitzilopochtli förblev stark och oövervinnelig, och det var människans plikt att hjälpa till genom att förse honom med föda. Den allra bästa föda människan hade att erbjuda var livet självt--människohjärtan och blod—och det var denna tro som rättfärdigade de enorma människooffren.

Mexikanerna trodde att världen en gång skulle gå under eftersom detta hade förutsagts i deras skapelsemyter. De två ursprungliga gudomligheterna sades ha varit ett par som stod högt över jordiska angelägenheter. Deras söner var de fyra mäktiga skaparegudarna: Huitzilopochtli, krigsguden; Xipe totec, vårens och den nya grödans gud, Quetzalcoatl, den befjädrade ormen, och hans fiende Tezcatlipoca– ”rykande spegeln”–krigaren från norr, natthimlens gud, den som tog och gav allt liv på jorden.

Enligt aztekernas legender hade universum skapats fyra gånger, och varje gång blivit ödelagt med alla sina invånare. Aztekerna trodde att de levde i den femte skapelseperioden, solguden Tonatiuhs era, och att deras nuvarande existens hade offrat sig själva. För att än en gång skapa solen och ge den styrka att vandra över himlen hade gudarna offrat sig själva vid massceremoni. Uppgiften att skapa mänsklighet hade anförtrotts Quetzalcoatl, som gjorde en resa till underjorden för att samla ihop benen efter tidigare generationer. Han doppade benen i sitt eget blod för att ge dem liv. Människooffren återspeglar således på ett symboliskt sätt gudarnas ursprungliga offer av sig själva. Myterna förutspådde också att den femte skapelseperioden skulle gå en våldsam undergång till mötes.

Aztekernas två kalendrar

Aztekerna använde två kalendrar samtidigt. –Den ena var en kalender på 365 dagar och var baserad på solens förmenta rörelse runt jorden. Detta var den kalender man rättade sig efter när det gällde årstider, sådd och skörd, och den tycks ha varit mer pålitlig än den solkalender man använde i 1500-talets Europa. –Den andra kalendern, som bara användes för religiösa och rituella ändamål, var baserade på en period av 260 dagar. Årets alla dagar var på så sätt fixerade i två olika system, och eftersom solåret och det rituella året hade olika längd var 52 år mellan varje gång en bestämd datumkombination inträffade. Dessa 52-årsperioder hade den allra största betydelse, ty vid slutet av någon av dem var jorden förutbestämd att gå under i samband med stora jordbävningar. Men ingen kunde förutsäga vilken period som skulle bli den sista. Den sista dagen i en sådan 52-årsperiod emotsågs därför med fruktan och onda aningar eftersom ingen kunde vara säker på att solen någonsin skulle gå upp igen.

På kvällen gick prästerna upp på en bergstopp nära Tenochtitlan för att observera stjärnorna. När Plejadernas stjärnbild långsamt nådde zenit visste de att världen var räddad för ännu en period. En krigsfånge lades genast utsträckt på ett altare, hans bröst öppnades med en offerkniv med ett blad av kalcedon (ett kvartsmineral) och ett skaft av trä, inlagt med turkos, snäckskal och lignit, figuren på träet var en örn–krigare, och den präst som var medlem i en särskild orden vigd till solguden handlade i astronomiska frågor tände en eld i offrets brösthåla. Budbärare tände då sina facklor i flammorna och förde sedan den nya elden till varje tempel och varje hus i hela Mexicodalen. Livet skulle fortsätta – men det var bara 52 år till nästa kris.

Tortyr till regngudens ära

Aztekernas filosofi är full av symbolik och deras smak för det symboliska avspeglas i de ceremonier och festligheter som hölls med jämna mellanrum under hela året. Vid den högtid som hölls till majsgudinnans ära halshöggs unga kvinnor medan de dansade. Detta skulle symbolisera skörden av majskolvar. Och vid en av ceremonierna för regnguden torterades små barn tills deras tårar föll likt de regndroppar som gav liv åt grödan. Men det var inte alla gudar som krävde krig eller blodutgjutelse. Där fanns också gudar för fest och lekar, ja till och med en berusningens gud, och festerna till dessa gudars ära liknade karnevaler med idrottstävlingar, skämtsamma upptåg och offer av blommor och matvaror. Samma slags symbolism avspeglas i aztekernas måleri och skulptur. Konstnärer visade ibland prov på realism och skapade en del naturlistiska avbildningar av människor och djur, till och med av insekter och växter, men när det gällde gudarna var det viktigt att få med så många upplysningar och symboliska detaljer som möjligt. I de illustrerade böcker framställs Tezcatlipoca som krigare med en sköld och en bunt kastspjut. Hans ansikte har målats svart för att visa att han är nattens gud och vågrätta ränder på hans kinder anger att han är en av de fyra skapargudarna. På huvudet eller i stället för fötterna finns spegeln av svart vulkanisk glasmassa i vilken han kan se allt som händer i världen.

Aztekerna under spanskt styre

Då spanjorerna kom till Mellanamerika hade mayakulturen redan passerat sin höjdpunkt. Men längre mot väst, uppe i Mexikos högland, var aztekerna relativt nyanlända när den spanska erövringen ägde rum. Efter den period av kaos som följde sedan barbariska stammar omkring år 750 hade ödelagt Teotihuacan skapade ett krigiskt folk, som kallades tolteker, ett nytt rike i Mexikos högland.

Dess huvudstad, Tula, grundlades på 900-talet av en ledare vid namn Topiltzin. Han dyrkade guden Quetzalcoatl (Den befjädrade ormen), och som ett tecken på sin vördnad fogade han gudens namn till sitt eget. Enligt inhemska sägner präglades Topiltzin–Quetzalcoatls regeringstid av religiösa och politiska tvister, och han blev till slut tvungen att fly från Tula. Han flydde tillsammans med sina anhängare till östkusten där han, enligt en av legenderna, seglade bort på en flotte av ormar men lovade att en gång i framtiden återvända till sitt folk. Kort tid därefter dök det plötsligt upp en ny grupp angripare–bland vilka det kan ha funnits Toltekiska flyktingar–i mayaområdet. Den anfördes av en hövding vid namn ”Den befjädrade ormen”, och dess skulpturer och arkitektur påminde starkt om toltekernas.

Topiltzin–Quetzalcoatls löfte om att återvända hölls levande, legenden blandade samman människa och gud. Tron på myten var så stark att Montezuma, den siste av aztekernas härskare, först trodde att spanjorerna var guden Quetzalcoatl och hans följeslagare som efter århundraden hade kommit tillbaka för att återta makten.

Staden Tula förstördes år 1168 av barbariska stammar, och i och med att toltekernas rike gick under inleddes i det centrala Mexiko ännu en period av omvälvningar. Halvciviliserade stammar strömmade in i området och grundade små riken som sinsemellan förde ständiga krig. Den sista av dessa stammar var den som i historien skulle bli känd under namnet aztekerna, även om de själva kallade sig mexica eller tenochca. Deras ursprung är fortfarande höljt i dunkel. Deras sägner berättar att de på 1100-talet lämnade sin hemtrakt (som senare aldrig har kunnat lokaliseras) och tillbragte 100 år med att ströva omkring över hela Mexico, följande ett påbud från sin stamgud, Huitzilopochtl, vars namn betyder ”Kolibrin från söder”.

När de till sist nådde fram till den stora dalen i det centrala Mexiko fann de att alla de bästa markområdena redan hade tagits av tidigare invandrare. Aztekerna betraktades som inkräktare, och under många år levde de under miserabla förhållanden som vasaller under de mäktigare stammarna. År 1345 fick de tillåtelse att slå sig ner för gott, och som plats för sin framtida huvudstad valde prästerna en obebodd ö i den stora sjö som då låg i dalen. Tenochtitlan, ”den stickande fikonkaktusens plats”. År 1428 uppnådde Tenochtitlan självständighet och sedan dess invånare ingått allianser med grannstäderna Texcoco och Tlacopan blev det snart den dominerande makten i Mexiko. År 1519 ingick 489 stadsstater i det förbund som de aztekiska härarna hade bildat.

Under sin långa vandringstid hade aztekerna levt i en ganska enkel stamorganisation men på 1500-talet hade de efter hand blivit allt mindre demokratiska. De hade infört en sträng klassindelning, och den som påträffades iförd tecken på en högre rangvärdighet än han hade rätt till kunde bli avrättad. Högst upp på den sociala stod härskaren, och under honom kom de högsta ämbetsmännen, medlemmar av rådet, domare, officerare och de erövrade provinsernas styresmän. Dessa män hade stora jordegendomar och var de enda som tilläts bära kläder av bomull, sandaler, mönstrade plagg och smycken av guld eller ädla stenar. Vanligt folk fick nöja sig med enfärgade kläder gjorda av kaktusfibrer och med billiga smycken av trä, halvädelstenar och snäckskal. Alla medborgare som var födda fria var indelade i klaner, calpullier. Varje klan ägde den jord som odlades av dess medlemmar, och dessa var också ansvariga för underhållet av de lokala templen och skolorna, som alla barn måste gå i. Under de fria medborgarna – och helt utanför calpulli-systemet - stod de egendomslösa bönderna, som inte var av aztekiskt ursprung, samt slavarna. Prästerna, som bara i Tenochtitlan uppgick till flera tusen, bildade också en klass för sig.



Mayafolket


Mayafolket eller Maya, tidigare även mayaindianer, syftar på befolkningen i den mest framträdande av de historiska mesoamerikanska civilisationerna, Mayakulturen, och syftar fortfarande på de mayatalande folk som i dag lever i samma områden. Maya var egentligen en rad olika folk med samma religiösa föreställningar och kultur som talade något av de 31 olika mayaspråken. De bodde i delar av vad som i dag är södra Mexiko, El Salvador, Belize, Honduras och Guatemala i Centralamerika.

Historisk översikt

Mayafolkets utbredning täckte ett brett område i södra Mexiko: delstaterna Chiapas, Campeche, Yucatan, Quintana Roo och Tabasco och vidare i centralamerikanska länder som Belize, Guatemala, Nicaragua, Honduras. Mayafolket var inte ensamma om makten i Mesoamerika, utan delade den med manguer och Huastec, azteker och olmeker samt flera andra mesoamerikanska folk. Dessa folkslag kom troligtvis från Sibirien bland de migrerande asiatiska nomadfolk, som mellan 15000 och 8000 år f.Kr. utnyttjade den dåvarande landbryggan över Berings sund mellan dagens Ryssland och Alaska.

Ett ursprungligt mayafolk hade under århundraden kommit att isoleras i olika stammar, som ofta levde under i övrigt skiftande betingelser. Maya hade sin storhetstid under åren 250–950. Då hade man uppnått ett storslaget civiliserat samhälle med mäktiga tempel och pyramider.

För att förstå vad som hände med mayafolket och "mysteriet" bakom deras mystiska försvinnande gör man lättare genom att åtskilja två slags mayas: De arkaiska arkitektoniska mayas som byggde de monumentala pyramider som fortfarande finns som mayaruiner, och de senare "historiska" mayas d.v.s. de mayas som Hernan Cortez och andra conquistadorer "erövrare" träffade på vid Yucatans kust.

Mayafolket byggde monumentala pyramider från den förklassiska perioden (ca 1000 f.Kr.–320 e.Kr.) som Nakbé, San Bartolo i Norra Petén Guatemala, och vidare genom den klassiska perioden åren 320–1000. De byggde även städerna Tikal, Palenque, Copán, Uaxactún, Rio Azul och Ceibal. I den postklassiska perioden (1000–1687) började en stor utveckling av navigation till havs bland mayafolket. Städer som Tulúm, Xel-Há, Polé (Xcaret) fungerade som huvudhamnar och kopplade en stor del av Karibiska havet till Yucatahalvön samt Belize, Guatemala och det fruktbara området Sula i norra Nicaragua. En avgörande faktor i denna utveckling var det inflytande den indiangruppen "putunes" gjorde. De var maya-chontales från södra Tabasco i ett område fullt av insjöar och floder som Grijalva och Usumacinta. Detta betydde att mayas blev duktiga navigatörer. En gren av putunes kallade Itzáer bosatte sig i Polé, Qintana Roo och 918 erövrade de staden Chichén i Yucatán för att bli Chichén Itzá.

Mayafolken försörjde sig på jordbruk, biodling och fiske. Nationalgrödan var majs, men även bönor, tomat, paprika och squash odlades. Majsen var den viktigaste basfödan och hade även en stor kulturell och religiös betydelse. De odlade alla grödor på ett och samma ställe för att undvika att jorden utarmades i det ohälsosamma klimatet.

Mayafolket levde under flera tusen år och deras ättlingar finns som sagt kvar än i dag, men det löst sammanhållna mayanska "riket" tog definitivt slut i och med den spanska erövringen av Centralamerika på 1500-talet. Det sista mayanska kungadömet, Itzáernas vid Flores, intogs dock så sent som 1697.

Mayafolket drabbades i stor utsträckning av spanjorernas tvångskristnande. Missionärerna brände deras skrifter och förstörde många gamla tempel för att bygga katolska kyrkor av och ovanpå ruinerna, ett paradexempel är Cholula.

Modern tid

Det andliga spelar fortfarande en stor roll och gamla mayanska traditioner lever vidare än idag hos ättlingar till det gamla mayafolket. I Guatemala utgör de 60 procent av befolkningen. I Mexiko lever dessa kvar på Yucatánhalvön och i Chiapas, där många bor i små byar som ser ut ungefär som för tusen år sedan i kommuner med en mer stadsliknande centralort, till exempel tzotzil-talande i San Juan Chamula och Zinacantán. Dessa har kvar delar av sin gamla religion, men den har fått en stark katolsk prägel med helgon, träkors och messianska föreställningar förmedlade av cargo-företrädare som arrangerar riterna. I Chiapas rapporteras (2005) spanska muslimer ha bedrivit framgångsrik mission bland mayafolket.[1]

Dessa urinvånare har under åren protesterat och gjort uppror emot kolonisatörerna - ett exempel är det så kallade Kastkriget på Yucatánhalvön i mitten av 1800-talet.

Många urinvånare känner sig fortfarande förtryckta och diskriminerade. Deras levnadsvillkor är generellt sett mycket sämre än hos den övriga befolkningen. I Guatemala är till exempel deras barnadödlighet mycket högre, 20 procent emot hela landets 5,6 procent. Deras medellivslängd är 45 år mot hos hela befolkningen, 63 år.

År 1992 mottog mayan Rigoberta Menchú Nobels fredspris för sin kamp för mayaättlingarnas rättigheter i Central- och Sydamerika.

Comandanta Ramona (1959-2006)

I januari 1994 startade EZLN, Zapatistarmén för nationell befrielse, sin väpnade aktion i Chiapas med Comandanta Ramona och Subcomandante Marcos i ledningen och krav på jämlikhet, rättvisa, demokrati och frihet för alla mexikaner enligt sin "Första deklarationen från Lacandóndjungeln". Efter två veckor föreslog den mexikanska regeringen en vapenvila som godtogs av EZLN. EZLN:s synpunkter beaktades och fortfarande 2014 betraktas aktionen som framgångsrik.[2]

Mayansk mytologi

Tungt utskuret kalkstenslock till Pacals sarkofag i Inskriptionspyramidens krypta, Palenque, Mexiko. Här skildras hur härskaren K'inich Janaab' Pakal (Skölden 603-683) sjunker ned till underjorden, Xibalba via världsträdet i centrum. Efter att ha besegrat dödsgudarna fem nivåer ned och fyra upp, stiger Pacal åter som Solen efter en lång tid i mörkret.

Mayansk mytologi syftar på den förkolumbianska mayacivilisationens polyteistiska trosföreställningar.

Dessa trosuppfattningar var troligen etablerade redan 1000 år före vår kronologis början, långt tidigare än de första kända monumenten med tydlig mayaarkitektur hade byggts och inskriptioner, som avbildade deras gudar blivit utförda. Under följande årtusenden blev detta intrikata och mångfasetterade system av trosföreställningar breddat, med gradskillnader mellan regioner och tidsperioder. Hela tiden upprätthölls likväl en nedärvd tradition och sedvänjor.

Mayaindianerna delade många traditioner och ritualer med grannkulturerna i den mesoamerikanska regionen, både föregående och samtida samhällen. Hela regionen utgjorde en sammanhållen mosaik av trossystem och begrepp om världens sanna natur och mänsklig tillvaro. Likväl utvecklade de olika mayafolken med tiden en unik och fortlöpande uppsättning traditioner, som är särskilt knutna till deras samhällen och deras bedrifter.

Kosmologi

Maya ansåg att världen var indelad i fem huvudriktningar, av vilka fyra var knutna till färger: nord/vitt, syd/gult, öst/rött, väst/svart plus mitten som var associerad med livets träd, Whack Chan, symboliserat av ett väldigt ceibaträd i kosmos’ centrum. Mayagudar uppvisade skiftande aspekter i relation till dessa fem riktningar liksom för olika naturliga cykler som mayafolken räknade med. Gudarna hade också dualistiska naturer med avseende på dag eller natt, liv eller död. Det fanns en speciell gud för var och en av de tretton nivåerna i mayas himmel och nio gudar för lika många nivåer i underjorden, Xibalba. Mellan himlens ovanvärldar och de undre av natt och död fanns jordytans plan, vilket i mayakonsten ofta avbildas som en tvåhövdad kajman eller en sköldpadda i en stor sjö.

Planeter och stjärnor, naturens element, siffror, grödor, kalenderns dagar och tidsperioder hade alla sina egna gudar. Gudarnas egenskaper, illvilja eller välvilja och förbindelser förändrades i takt med dygnens gång i mayakalendern och efter solens , Venus, månens och stjärnornas positioner (astrometri. Till mayaprästernas uppgifter hörde därför att kunna göra mycket exakta astronomiska observationer.

Skapelsemyt

Quichémayas skapelseberättelse skissas i Popol Vuh. I denna skapas världen från intet endast genom mayas samlade pantheon av gudar. Mayafolket såg Tepeu och Gucumatz som anfäder och man sa att det var de som hade skapat allt; dock med vissa förhinder i att finna lämpligt råmaterial till dugliga människor. Först med majs hade de framgång. Initialt hade de misslyckats med att göra människor av lera och därefter av trä, innan varelser gjorda av majs kunde tilldelas uppdrag som prisade gudarna. Vissa forskare hävdar att denna berättelse ökar trovärdigheten till uppfattningen att mayafolket inte trodde på konst per se; allt deras arbete syftade till att få gudarna på gott humör.

Utöver skapelsemyten innehåller Popol Vuh den mellanliggande berättelsen om de i mesoamerikanskt bollspel legendariskt skickliga tvillinghjältarnas, Hunahpu och Xbalanque, kamp med att besegra underjordens, Xibalba, "lorder". Tvillingarna stiger ned i underjorden, förlorar en bollmatch och avrättas. Hunaphus huvud sätts upp i ett träd, vilket lockar dit en nyfiken gudinna, Xquik. Huvudet spottar i hennes hand, varpå hon blir gravid och de två på så vis till slut mirakulöst återfödda. Än en gång förlorar de båda en match mot Xibalbas elakingar, som maler sönder dem och strör resterna i en flod. Tvillingarna återföds dock åter igen, nu som kringvandrande artister och de beger sig ytterligare en gång till Xibalba med en listig plan, vilken äntligen lyckas få bukt med underjordsmonstren. Myten tillhandahåller en metafor för jordbrukets cykliska förlopp och grödornas årliga återfödelse. Dessa två berättelser är brännpunkter i mayafolkets mytologi och ses ofta avbildade i mayakonsten.

Centerpartiet

Centerextremistens blogg

Uppdaterat 2023-02-25

Annie Lööf och hennes väldresserade partistämma ville ha Demirok som ordförande. Den lika väldresserade valberedningen ville också ha Demirok.

Centerpartiets kärnväljare hade föredragit Helena Lindahl eller Emil Källström men de kom inte ens med i diskussionerna.

Nu sitter vi i skiten!

Ett parti som har styrts mot vänsterträsket och en ordförande som ingen tror på.

Bland journalister ingår Centerpartiet nu i det rödgröna gänget!

Det är sämre än Socialdemokraternas experiment med Sahlin & Juholt.

Annie Lööf drev Centerpartiet bort från landsbygden och in till Stureplan med muppar som Martin Ådahl. Michael Arthursson och Fredrick Federley.

Det enda kloka val som partistämman presterade var Ulrika Liljeberg som andre vice ordförande.

För några år sedan åkte jag runt med den frispråkige integrationspolisen Ulf Boström i Göteborgs utanförskapsområden. ”Vi har ett 60-tal icke-demokratiska områden i Sverige”, sade han under vårt samtal som pågick i flera timmar.

Först ryggade jag tillbaka inför uttalandet. Men efter ett besök hos en rädd kyrkoföreträdare i ett av de utsatta områdena samma dag klarnade bilden. Råder det verkligen religionsfrihet i detta område? På papperet ja, men i verkligheten?

När polisen presenterar sin lägesbild över de utsatta områdena ligger fokus på kriminaliteten. Det är naturligt med tanke på att mycket av gängbrottsligheten utgår därifrån. Men dessa områden präglas också av frihetsinskränkningar av olika slag.

Det är här våra demokratiska rättigheter stresstestas på riktigt: yttrandefriheten, religionsfriheten, föreningsfriheten, pressfriheten, kvinnors rättigheter och så vidare.

Reportrar som åker in i dessa områden stöter inte sällan på motstånd eller blir i värsta fall angripna, som under påskupploppen. Judar löper stor risk att bli trakasserade. HBTQ-personer är inte synliga i stadsbilden och vilka reaktioner ett Pridetåg skulle mötas av kan vi mest spekulera kring. När SVT gjorde ett reportage om en kvinna som konverterat från islam till kristendomen för ett antal år sedan blev tv-teamet bortjagat från Rinkeby.

Att vi inte pratar mer om detta demokratiunderskott beror på att så få känner sig manade att testa gränserna. I stället sker en lokal anpassning. Det är bäst att hålla låg profil – hålla tyst inför polisen, ta av sig judiska symboler, smyga med sin sexuella läggning, anpassa klädseln och så vidare.

Högerextremisten Rasmus Paludans koranbränning ställer allt detta på sin spets genom att provocera maximalt inom lagens gränser. Frågan är vilka slutsatser samhället bör dra av de våldsamma kravaller som följde.

Centerledaren Annie Lööf sade i en SvD-intervju i veckan att politikerna borde hjälpa poliserna att komma med tydligare direktiv: ”Ja, du får demonstrera, men du får inte göra det i det här utsatta området eller under ramadan.”

Det är ett uppseendeväckande uttalande. Polisen skulle alltså begränsa yttrandefriheten med hänvisning till den religiösa kalendern och undanta vissa områden där invånarna kan tänkas reagera med våldsamheter.

Skulle det även gälla en feministisk demonstration eller ett Pridetåg i så fall?

I stället för att backa undan borde samhället se behovet av en demokratisk offensiv i de utsatta områdena. Det är en ingen quick fix, där det räcker med lite projekt och mer bidrag till diverse föreningar, som säger sig företräda förorten. Det riskerar tvärtom att stärka de bakåtsträvande krafterna.

Det kräver samhällets närvaro i form av områdespoliser, bovärdar, socialsekreterare, lärare med flera som alla strävar mot samma mål – att skapa ett tryggt område där de goda krafterna stärks.

Moralpoliser utövar en ”starkt negativ social kontroll” i området, och tillrättavisar flickor som anses för lättklädda eller inte bär slöja.
I det särskilt utsatta området Norrby i Borås försöker kommunen nu sig på en sådan offensiv. Utmaningen är enorm, vilket bland annat beskrivs i ”Lägesbild Norrby” och Försvarshögskolans senaste rapport ”Salafism och salafistisk jihadism 2.0”.

Området har problem med parallella samhällstrukturer, kriminella nätverk och religiös extremism. Totalt har 13 personer rest från Borås för att ansluta sig till IS i Syrien och Irak. Men numera håller de våldsbejakande islamisterna en låg profil utåt; i stället bedöms hederskulturen vara ett mer akut demokratiproblem i området.

Moralpoliser utövar en ”starkt negativ social kontroll” i området, och tillrättavisar flickor som anses för lättklädda eller inte bär slöja. Enligt Peder Englund vid CKS (Centrum för kunskap och säkerhet) uppsöks även föräldrar av de självutnämnda moralpoliserna: ”Din flicka går olämpligt klädd” eller ”Din son har setts ihop med en svensk flicka.” För invånarna är det svårt att stå emot; många är rädda för att hamna utanför samhällsgemenskapen.

– Det är en liten klick med individer som inte vill ha någon förändring i Norrby och det påverkar majoriteten negativt. Man gör sig till talespersoner för invånarna, motarbetar politiska beslut och söker konfrontation. Det är oerhört påfrestande. Denna otillbörliga påverkan pågår på en daglig basis och den begränsar friheten enormt mycket för invånarna, säger Peder Englund.

Enligt Englund vill de odemokratiska krafterna att Norrby ska förbli en egen bubbla, där invånarna lever avskilt från det västerländska samhället. Deras inflytande är synligt på många sätt. Kvinnocaféer har exempelvis blivit utsatta, och i rapporten beskrivs hur en drejarverkstad tappade alla kvinnliga deltagare efter att en man uppsökt lokalen och markerat sitt missnöje.

Inte ens skolan är en frizon. I Försvarshögskolans rapport konstaterar en av de intervjuade att ”på 10 år har skolan gått från en fristad till en övervakningscentral”. Det är mycket tal om vad som är ”haram” – förbjudet enligt islam – när det gäller exempelvis mat och kläder. Många studiemotiverade flickor tyngs av dagliga hushållsplikter och hindras från att studera vidare på en annan ort.

Ändå vill Peder Englund vara optimist. Han tycker sig se ljuspunkter i Norrby när Borås nu kraftsamlar för att lyfta de utsatta områdena. Målet är att stärka de goda, demokratiska krafterna och skapa delaktighet i förändringsresan.

Skolresultaten har vänt uppåt. Bostadsbolaget har anställt boende för att städa och fräscha upp i området och genomföra enkätundersökningar. Man har även börjat ta itu med den olovliga andrahandsuthyrningen.

Än så länge har man lyckats stävja oroligheter i samband med Paludans planerade koranbränning i Borås. Polisen har avslagit hans ansökan, men på nätet har han redan iscensatt en fejkad koranbränning där han hävdade att han befann sig i Borås.

För att förebygga eventuella upplopp mobiliserar kommunen efter bästa förmåga. Områdespoliser, fritidsledare, stadsdelsvärdar med flera – alla är ute och pratar med Norrbys invånare om Paludans koranbränningar.

– Blir det upplopp har vi verkligen gjort allt vi har kunnat för att förhindra det, konstaterar Peder Englund.

Det är inte bara högerextremister som vill polarisera det svenska samhället; även i utanförskapsområdena finns det starka krafter som vill piska upp stämningarna och förstärka uppdelningen i ett ”vi och dem”. Mycket talar för att det även finns utländska intressen i bakgrunden.

Samhällets svar måste vara att flytta fram positionerna. Varför inte komplettera polisens lägesbild över de utsatta områdena med en lägesbild över tillståndet för den liberala demokratin i de utsatta områdena?

För tystnadskulturen, hederskulturen, den religiösa intoleransen med mera är inte bara ett polisiärt problem. Det är ett demokratiproblem.

Jag kommer att rösta på Centerpartiet i årets val trots att partiledaren har spårat ur och hamnat i det politiskt korrekta åsiktsträsket.

Det gjorde för övrigt hennes företrädare också. Maud alltså. Båda har mantrat "Nämen så här är det"

Jag är en centerextremist som står stadigt på Fälldins ideologiska bas

Vi ska inte ha särrättigheter för muslimer, Annie Lööf!

Du antyder att muslimer inte klarar av kritik utan att bli våldsamma!

Centerledaren vill inskränka rätten till islamkritiska demonstrationer under den islamiska högtiden Ramadan. GP

Det är inget annat än ett uttryck för muslimska särrättigheter.

Påskupploppen borde ha väckt en större debatt om hur det står till med yttrandefriheten i vårt land och hur vi måste förhålla oss till våldsamma grupperingar som avskyr vår rättsordning. Men tyvärr har polisledningen börjat kapitulera för den våldsamma pöbeln.

Rasmus Paludan nekades häromveckan demonstrationstillstånd i Borås. Beslutet har dock inte väckt någon större reaktion från det politiska och mediala etablissemanget. Politiker och debattörer har i stället tävlat om vem som kan framstå som allra mest förskräckt av KD-ledaren Ebba Buschs uttalande om att det hade varit bättre med 100 skadade islamister än poliser.

Under tiden har en intervju med Centerpartiets partiledare Annie Lööf gått de flesta förbi. I Svenska Dagbladets podcastutfrågning av partiledarna får Lööf frågan om hur hon ser på Paludans koranbränning och de upplopp som bröt ut (SvD Utfrågningen 21/4). Centerledaren ger då beskedet att polisen borde begränsa demonstrationer av Paludans slag med stöd av de ordningsbestämmelser som tillåter att polisen ger avslag på demonstrationer eller flyttar runt dem.

Men Annie Lööf vill gå längre än så. Under intervjun ger Centerledaren uttryck för att vilja förbjuda demonstrationer i utsatta områden och under den muslimska högtiden Ramadan. Enligt Annie Lööf är det nämligen två faktorer som polisen borde iaktta vid beslut om att begränsa demonstrationstillstånd. Det är ett högst anmärkningsvärt uttalande från en partiledare som säger sig vara liberal och värna yttrandefriheten.

I praktiken skulle Annie Lööfs förslag leda till att utsatta områden med en majoritet av muslimska invånare blir fredade zoner där yttrandefrihet inte ska råda på grund av religiös hänsyn. Det vore en förödande kapitulation inför den pöbel av islamska fanatiker och brutala gängkriminella som försökte mörda poliser med syftet att stoppa islamkritiska yttranden.

Centerledarens uttalande väcker ett antal frågor: Vilka fler manifestationer och yttranden ska en våldsam mobb kunna stoppa i framtiden genom att misshandla poliser och elda upp fordon? Tänk om någon vill ordna en provokativ demonstration undan Ramadan för att uppmärksamma den utbredda och systematiska homofobin i den islamska världen, Ska den kunna stoppas med hänvisning till risken för reaktioner?

Annie Lööfs önskemål om att begränsa demonstrationstillståndet avslöjar att centerledaren som inte klarar av att skilja på muslimer som enskilda människor och islam som ett bärande kitt av idéer och symboler.

När Lööf efterfrågar att landets polismakt tar i beaktande vad muslimska invånare i utsatta områden kan komma att tycka eller känna inför en koranbränning har hon låtit begränsa det fria ordet till förmån för kränkta gruppers känslor. Men att elda upp en koran är inte ett angrepp på muslimer, utan hädande av en islamsk symbol och något som bör vara tillåtet om man verkligen står upp för yttrandefriheten.

I Svenska Dagbladets utfrågning av partiledarna får Lööf frågan om hur hon ser på Paludans koranbränning och de upplopp som bröt ut (SvD Utfrågningen 21/4). Centerledaren ger då beskedet att polisen borde begränsa demonstrationer av Paludans slag med stöd av de paragrafer i Ordningslagen som tillåter att polisen ger avslag på demonstrationer eller flyttar dessa. Detta är fullt möjligt men, menar polisen själva, är svårt i praktiken eftersom medborgarnas grundlagsfästa demokratiska rättigheter, som mötesfrihet och yttrandefrihet, är så pass centrala och hårt reglerade.

Vidare öppnar Lööf för att införa en partiell blasfemilagstiftning i Sverige. En lagstiftning som skulle göra hädande eller kränkning av religion förbjuden i delar av landet vid olika tidpunkter år från år.

Som under Ramadan som infaller på olika tidpunkter varje år och i utanförskapsområden som även de skiljer sig vartefter polisen återvinner kontrollen över våldsmonopolet eller förlorar det lokalt. En lagstiftning som då skulle innebära att i områden polisen inte har ett tillräckligt gott våldsmonopol införs en annan form av lagstiftning än den som råder i övriga landet.

I praktiken förespråkar Centerpartiet en formell ghetto-lagstiftning och i förlängningen en ghetto- och enklavisering av Sverige. Partiledarens funderingar över hur det kan lösas vilar sannolikt på en för partiet stabil juridisk grund då Lööf är utbildad jurist.

För andra utbildade jurister är denna form av lagstiftning främmande då den har uppenbara brister i förutsägbarhet och att den inte träffar alla medborgare lika eller likartat.

Det har varit många stolliga muslimer som har verkat i Centerpartiet och frågan är om det är grunden för Lööfs blasfemikrumbukter.

Är det här viktigt Annie Lööf?

I så fall; Vakna!

Regeringen

Tage Erlander samlade kompetenta statsförvaltare och Olof Palme gjorde dem till statsmaktkonserverare.

Ingvar Carlsson förädlade strukturen och Göran Persson kamouflerade den.

Eferföljarna styrs av kodex som syftar till att behålla makten oavsett vilka partier som officiellt bildar regering.

Statsmakten finns hos tjän(S)temännen och journali(S)terna!

Inget oppositionsparti kan detronisera den verkliga Stat(S)makten!

Jens Ganman fick fel!

SD-M-L-KD bildade regering och nu kommer kodex att omöjliggöra uppfyllandet av deras vallöften.

S-regeringen föll tack vare en lång rad inkompetenta ministrar och främst de två twittertrollen Strandhäll & Johansson.

Deras inlägg föreföll oftast vara resultatet av alkoholfördumning.

Jens Ganman 2022-01-10

KÄRA SOCIALDEMOKRATER

Ni kommer att vinna höstens Riksdagsval. Jag lovar. Inte för att ni är bra utan för att oppositionen är så urbota usel. Och för att landets samlade journalistkår, med SR och SVT i spetsen, inte skulle kunna fälla er om ni så begick mord mitt på ljusan dag och livesände det på Facebook.

Ni kommer undan med allt.

Trots att ert ledarskap de senaste åren är ett smörgåsbord av fatala missbedömningar, infantila bortförklaringar, skändliga försummelser, hårresande senfärdighet, klavertramp, blundrar, misshugg, malörer och inte minst: iskalla lögner.

Och märk väl, jag säger inte det för att vara elak utan för att det är sant. Ni vet det själva. Ni är inte dumma. Bara fräcka. Och vad värre är: arroganta, på ett sätt som blir mer och mer obehagligt för varje dag som går.

Ställda inför rättfärdig kritik och sakliga påpekanden gömmer ni er bakom argument om rasism och högerpopulism. Ingen av er har ryggrad nog att ställa er upp och erkänna när ni gör fel; allt beror alltid på nån annan och det blir allt pinsammare att se, speciellt för de av oss som kommer från en socialdemokratisk bakgrund.

Magdalena Anderssons senaste debacle med svart/efterlyst/illegal/kollektivavtalslös städhjälp är bara den senaste i raden av vansinnigheter som passat bäst i en nyårsrevy tillsammans med Anders Ygemans jakt på säkra rum, Morgan Johanssons uppmaning till bibliotekarier att extraknäcka som ordningsvakter, Ida Karkiainens kopplingar till högerextrema miljöer och Thomas Eneroths flyktiga beröringar.

Får ni aldrig nog?

Av er eget hyckleri? Av er egen inkompetens? Kan ni ärligt säga att den senaste tidens skandaler inte får er att rodna i djupet av er själ? Har ni blivit så avtrubbade?

I så fall är det det fulländade självbedrägeriet.

Ni har – på riktigt – blivit de grisar som Orwell beskriver i ”Djurfarmen". De som är lite mer jämlika än alla andra. De som i kraft av sin systemviktighet står över alla principer – inklusive de egna.

Men som sagt: nästa val vinner ni utan problem. Ni vinner det med ena handen på ryggen. Ebba är en instagramjunkie, Ulf är en fjant och Jimmie Åkesson är… tja, Jimme Åkesson.

Ni behöver bara kalla dem för blåbruna så kissar de på sig av lika delar nervositet och förtrytelse. Ni har dem som i en liten ask. Det är som att stjäla godis från ett barn. Och skulle borgarnas inkompetens mot förmodan inte räcka har ni Annie och Nooshi som nyttiga idioter i bakgrunden.

Så, grattis.

Grattis till makten och härligheten.

Jag hoppas att ni nån gång vaknar upp ur er generande självgodhet. Jag hoppas att ni inser att ni leker med elden. Ert sätt att söndra befolkningen skapar ett monster. Ett Frankensteins monster, slarvigt ihoptråcklat av kulturellt och socialt helt inkompatibla delar.

Ni skapar ett delat land. Och med detta ett grundmurat politikerförakt hos folket – ett förakt mina banala pajdiagram inte är i närheten av att åstadkomma.

I mina välvilliga stunder intalar jag mig att allt detta beror på att ni inte förstår bättre. När jag drabbas av svartsyn tror jag att ni vet precis vad ni gör och att ni struntar i resultatet bara ni får behålla passerkorten till Rosenbad.

Det hela är bottenlöst beklämmande.

Skäms.

Kortspelsregler

Kortspelsregler

Ensamkommande del 12

Det kom 36000 unga män från Afghanistan 2015. En stor del av dem kallades ensamkommande barn vilket framkallade berättigat löje utanför regeringen och nyhetsredaktionerna.

Normalt kallas oväntade kostnader för oroväckande när det handlar om miljarder men när det gäller de unga männen från Afghanistan mörkades kostnaderna av politiker och nyhetsredaktörer.

Det handlar om mer än 50 miljarder kronor!

Bilderna i tidigare inlägg talar för sig själva.

Kalkyl

Ann-Sofie Hermansson del 5 – Finalen

Del 4

Mitt Kors

Allt om Mitt Kors




Att stå upp för kristna räcker för att få sparken från Svenska kyrkan.

Skrivet av prästen Helena Edlund.


”You’re fired!” En bister chef, en brun kartong att plocka ner sina tillhörigheter i, en förnedrande promenad hem och en tillvaro i ekonomisk och social ruin. Det är en klassisk scen i amerikanska filmer. Hittills har jag trott att det inte kunde ske i Sverige – här finns starka fackföreningar och en arbetslagstiftning som skyddar den anställde. Jag har dock blivit varse om motsatsen. Det går alldeles utmärkt för en arbetsgivare att avskeda en anställd på grund av påhittade och motbevisade skäl, utan att det kostar arbetsgivaren en krona och utan att facket kommer att protestera. I alla fall om arbetsgivaren heter Svenska kyrkan.

Det hände mig i fredags.

I slutet på juli 2016 lanserade jag, tillsammans med två kollegor, Facebook-gruppen Mitt Kors för att visa solidaritet med världens förföljda kristna.

Gruppen blev en enorm succé och fick inom några veckor runt 15 000 medlemmar. Men inte alla var positiva. Mitt Kors fick skarp kritik av vissa personer i Svenska kyrkans ledning, och delar av media hängde på. Jag fick uppleva hur gruppen och dess medlemmar smutskastades och beskylldes för att ha dolda och politiskt extremistiska avsikter.

Konsekvenserna blev enorma.

Inledningsvis blev jag sjukskriven. När jag kom tillbaka till min arbetsplats fick jag höra att jag var en duktig och omtyckt präst, men att mitt vikariat var uppsagt. Den fasta tjänst jag utlovats skulle annonseras ut externt. Orsaken var att media skrivit om mig i negativa ordalag.

När jag påpekade att jag efter mer än två år som vikarie i församlingen de facto var fast anställd, hävdade man att anställningsavtalen daterats ”fel” och därför inte skulle gälla. När jag sökte ”min” utannonserade tjänst och åberopade förtur enligt LAS, drog församlingen tillbaka tjänsten. Man slutade betala ut lön och plockade ihop alla mina ägodelar i fyra flyttkartonger.

Fackföreningen Kyrk-A, där jag och majoriteten präster i Svenska kyrkan är organiserade, inledde en tvist med församlingen, men krävde inte att församlingen skulle följa lagen och betala min lön under tvisten. Ekonomin blev lidande. När församlingen två dagar innan julafton erbjöd mig en ekonomisk kompensation, var summan så ytterst symbolisk att fackets jurist inte ens vidarebefordrade erbjudandet till mig.

En annan församling började tjata för att få mig att börja arbeta åt dem istället. Eftersom jag inte fick någon lön längre så började jag, med fackets skriftliga godkännande, att tjänstgöra i den andra församlingen. Enligt fackets jurist skulle det inte påverka min möjlighet till skadestånd.

Men det var precis vad det gjorde.

Det var fredag när den första församlingen menade att jag, genom att börja tjänstgöra i den andra församlingen, varken var berättigad till skadestånd eller avgångsvederlag.

Facket meddelade att man inte tänkte driva fallet till Arbetsdomstolen (AD) eftersom jag varit medlem för kort tid.

Två dagar senare, på måndagen, blev jag, efter sex veckors anställning, via mail varslad om avsked från den andra församlingen. Jag fick inte veta orsaken, men upplystes om att jag kunde säga upp mig själv för att undvika att avskedet skulle påverka utgången av den vårdnadstvist jag just då befann mig i. När jag kom till min arbetsplats var mina privata tillhörigheter och min arbetsdator inlåsta. Jag fick veta att jag kunde få tillbaka dem – förutsatt att jag lämnade in min avskedsansökan…

Skälen till mitt avsked presenterades när Kyrk-A inledde en ny tvist. Det visade sig handla om rena lögner. Lyckligtvis hade jag dokumentation för att rentvå mig på exakt varje anklagelsepunkt.

Då presenterade församlingen nya orsaker. Jag motbevisade även dem. Då kom nya. Som motbevisades.

Så har det hållit på i över ett halvår. Det som bevisats är att samtliga anklagelser församlingen riktat mot mig varit felaktiga, samt att arbetsgivaren inte uppfyllt något av de moment som måste föregå ett avsked eller en uppsägning. På köpet har jag kunnat visa upp att mina sex veckor i församlingen kantats av idel lovord från arbetsgivaren.

Jag trodde att det skulle bli en enkel match. Det finns ju lagar som måste följas? Men jag hade fel.

När facket skulle besluta om att fortsätta i AD, valde man ännu en gång att backa.

”Bara för att man har rätt, betyder det inte att man får rätt och vi vill inte riskera ett för oss negativt prejudikat” förklarade fackföreningens representant. På min fråga om en arbetsgivare får avskeda någon utan orsak i Sverige, fick jag höra att ”man får inte stjäla heller, men folk stjäl ju ändå”.

Det jag fick med mig efter tolv års tjänst inom Svenska kyrkan och som tack för Mitt Kors, var ett peppigt mail från mitt fackförbund: ”Hoppas att du någonstans hittar styrka och mod att finna en väg ur den [jobbiga situationen] trots de upplevelser du varit med om.”

Ja, det kommer jag att göra. Det har redan öppnats nya vägar, kantad med friskare grönska.

PS. Just det, ja. Mina tillhörigheter. De levererades inte i en flyttkartong denna gång, utan i ett blått, vadderat kuvert från Postnord. DS.


2 thoughts on “Att stå upp för kristna räcker för att få sparken från Svenska kyrkan”

Nisse skriver:

4 januari, 2018 kl. 10:52

När jag läser Helenas berättelse, tackar jag min Skapare för mitt beslut för ett par år sedan att gå ur Svenska Kyrkan.

Då var orsaken min kristna tro. Nu skulle händelser som exv Helenas öde ha utgjort ännu ett skäl.

Den därmed inbesparade medlemsavgiften hos SvK styr jag istället över till det ekonomiskt svaga, men ärliga, Kristensamfundet.


Svara

Bengt Sareld skriver:

22 mars, 2020 kl. 21:41

”Mitt kors” var en strålande idé. Det blev en viktig markering. Initiativet väckte hopp och glädje, det var något av ”äntligen” över hela företeelsen. ”Mitt kors” gjorde det som kyrkan själv spontant borde ha gjort sedan länge, men försummat. Den försummelsen är egentligen obegriplig. Kanske stavas den feghet? Kanske handlar det om en oro att en sekulariserad omgivning ska ogilla? Kanske upplevdes den som provocerande gentemot den i Sverige växande skaran muslimska bekännare, varav många ser rött så snart de ser ett kors? Jag var inte så nära, så jag kan bara gissa. Kanske ska man inte tänka att det var en försummelse från kyrkans sida, kanske snarare en ovilja?

Helena, när du startade ”Mitt kors” gav du en röst åt många som längtade efter att uttrycka sin identifikation med just detta kors. En av dessa var min idag avlidna hustru. Jag blir varm om hjärtat när jag tänker på hennes iver att vara med.

Helena, du gjorde det som var rätt. Du följde ditt hjärta, och hjärtat ledde dig att följa din mästare. Du har fått betala ett ohyggligt pris för detta. Men jag tror att du aldrig kommer att hamna i ett läge där du ångrar dig. Man brukar inte ångra sig när man har gjort det som man vet är rätt. Glöm dina belackare, ta till dig av den djupa glädje som ligger i att vara trogen den inre rösten! Och den nya friskare grönska som du antyder har kommit dig till del efter allt detta, må den slå ut i full blom!