Om livets förgänglighet

Kanske har Döden tröttnat på mina krumbukter och parkerat en hel rad assistenter utanför min kammare.

Kanske är det så att Himlen inte välkomnar mig och kanske är det så att de styrande i Helvetet är rädda för att jag ska ta över.

I så fall är det bara limbo eller skärselden kvar.

Jag hoppas att det finns kanelbullar där. 

Länk1

Länk2

Länk3

Länk4

Länk5

Covid-19 och döden

Sveriges enfaldiga riksnyhetsjournalister (nästan samtliga) verkar tro att Covid-19 är huvudorsaken till att vi gamla människor dör.

För nonsensskribenterna är Jorden ett blågult klot med Covid-19-satelliter som dominerar tillvaron.

Den samlade riksjournalistkårens enfald är monumental!

Vi gamla människor dör för att vi har blivit gamla!

Det ska vara så!

Det är normalt!

Journalistmupparna har upphöjt Covid-19 till Nemesis!

Riksnyhetsredaktörerna enda kompetens är att skapa oro, skräck och panik.

Corona del 55 – överdödlighet / underdödlighet

Hur många dör med covid-19?

Hur många dör av covid-19?

Skillnad mellan verklighet och dumhet!

Många döda då ger färre döda nu!

2020-08-20 08:07Johan Nilsson/TT

Många av de äldre som avlider till följd av covid-19 har ofta andra sjukdomar och är så sköra att det ofta är svårt att veta vad som egentligen orsakade dödsfallet. Detta har gjort att den överdödlighet som syntes i statistiken i våras nu har förvandlats till en underdödlighet.

Det kan tyckas intuitivt konstigt, men sedan några veckor tillbaka har Sverige en underdödlighet. Det avlider alltså färre människor nu, än normalt. Detta trots att Sverige fortfarande är mitt inne i en pandemi som ett antal människor går bort av varje dag.

Förklaringen till detta kan finnas i en rapport som visar att en stor majoritet av de äldre som avlidit utanför sjukhus med bekräftad covid-19 också har andra sjukdomar som bidrar till eller är helt avgörande för att patienten skulle dö.

I den aktuella rapporten har Region Östergötland gått igenom alla fall där en person med bekräftad covid-19 avlidit i hemmet eller på särskilt boende. Bland de 122 avlidna som ingick i granskningen hade 111 personer en omfattande samsjuklighet, medan 11 hade måttlig samsjuklighet. Hälften var 88 år eller äldre.

I 15 procent av de granskade fallen bedömdes coronaviruset ha varit den direkta dödsorsaken, men för 70 procent var viruset en bidragande orsak. För 15 procent bedömdes dödsfallet bero på något annat.

– Varje dödsfall är självfallet tragiskt, men den här rapporten visar att den förväntade överlevnaden i den här gruppen inte var så väldigt lång, säger Stefan Franzén, medicinsk direktör i Region Östergötland, till TT.

Huruvida rapporten speglar situationen i landet som helhet är det ingen som vet, även om Thomas Lindén, statschefläkare på Socialstyrelsen, tror det.

– Med reservationen för att regionerna löser det här med läkarmedverkan på lite olika sätt, så är stalltipset att det är så här det ser ut. Att det här är en grupp med stor bräcklighet och samsjuklighet och som inte har så värst lång återstående förväntad livslängd, säger han.

Från och med vecka 13, i slutet av mars, har Sverige haft en omfattande överdödlighet. Fler människor har avlidit, jämfört ett medelvärde från de senaste fem föregående åren. Detta är inte så konstigt, eftersom drygt 5 800 svenskar avlidit till följd av smittspridningen.

Men i takt med att antalet dödsfall till följd av covid-19 minskat, har även överdödligheten gått ner. Från och med vecka 27, det vill säga i början av juli, har denna överdödlighet till och med förvandlats till en underdödlighet. Det avlider alltså färre människor nu, än normalt.

Den troligaste förklaringen till detta, säger Tomas Johansson, befolkningsstatistiker på Statistiska centralbyrån (SCB), är den ovan nämnda. Att en betydande andel av dem som avlidit till följd av pandemin var så gamla och sköra att flera av dem som dog i våras, hade avlidit i en nära framtid ändå.

– Ju äldre och skörare de som dör är, desto mindre blir tidsförskjutningen och desto djupare och mer koncentrerad blir underdödligheten. Just nu har vi en begynnande underdödlighet, men hur djup eller långvarig den blir är svårt att veta. Det troligaste är att den minskar och sträcks ut i tiden i stället, kanske under ett par års tid, så att den blir svår att se i statistiken, säger han.

Experter har flera gånger sagt att överdödligheten är det bästa måttet på hur många dödsfall en smittspridning som denna orsakar, eftersom det kan vara svårt att avgöra vad en människa egentligen dör av, något rapporten från Region Östergötland visar. Men att mäta en eventuell överdödlighet är inte heller alltid så lätt, menar Tomas Johansson.

– Man tycker "Hur svårt kan det vara?". Men den här pandemin har slagit väldigt olika regionalt och att fånga in det på ett bra sätt är inte helt enkelt.


Fakta: Räkna med döden

I Sverige förs statistik över hur många som avlider till följd av covid-19 i två olika register. Det sker dels genom Folkhälsomyndighetens "snabbstatistik", dels Socialstyrelsens dödsorsaksregister.

I Folkhälsomyndighetens statistik, som uppdateras varje vardag, hamnar alla som haft en covid-19 diagnos och avlidit upp till 30 dagar efter diagnostillfället. I detta register kan alltså dödsfall av personer med konstaterad covid-19, men som avlidit av helt andra orsaker, komma att registreras.

Socialstyrelsens dödsorsaksregister har sammanställts varje år sedan 1961. Detta register omfattar de dödsorsaksintyg som sjukvården är skyldiga att skicka in senast tre veckor efter dödsfallet. Det ska skrivas av en legitimerad läkare och ange "terminal dödsorsak" samt bakomliggande orsaker/sjukdomstillstånd. Men inte ens detta register kommer att kunna säga exakt hur många som avlidit på grund av viruset under coronapandemin, menar experterna.

Det mest tillförlitliga sättet, menar de, är att studera den så kallade överdödligheten. Det vill säga att jämföra det totala antalet dödsfall under en viss period, med ett genomsnitt för tidigare år.

Källa: TT

Corona del 43 – Döden

Redovisning av dödlighet för befolkningen bakom ljuset!

Utöver januari 2000, med sina 10 procent högre dödlighet än april 2020, så var det även något högre dödlighet i januari 2003 och i mars 2005 (ca 3 procent och 2 procent), samt lika hög dödlighet i mars 2002 och i januari 2009. skriver Per Becker.

Dödligheten under april våren 2020 har beskrivits som unikt hög. Men det stämmer inte. Bara under 2000-talet har fem månader haft högre eller lika hög dödlighet på grund av influensa, skriver Per Becker, docent i risk och säkerhet.

Den 18 maj lägger SCB ut en kort och informativ nyhetstext på sin hemsida, som grundad på insamlad statistik berättar att Sverige under april månad 2020 haft fler dödsfall än under någon månad sedan 1993. Det finns ingen orsak att ifrågasätta detta faktum. Sverige är som de flesta vet, och som Hans Rosling pekat ut, världsmästare i att samla statistik, och SCB är en mycket professionell expertmyndighet inom området. Denna nyhet plockas snabbt upp av ledande tidningar och görs tillgänglig för en stor del av alla människor som lever i den rådande situationen av Covid-19 i Sverige och känner oro för framtiden.

Det är ju journalisternas jobb och en central kugge i det demokratiska maskineriet att belysa vad som händer i samhället från olika vinklar. Här uppkommer dock ett problem, vilket oavsett om det är medvetet, ett misstag eller grundat i okunnighet, leder till ytterligare missinformation och underminerande av befolkningens trygghet och förtroende för Sveriges strategi för hanteringen av pågående pandemi.

DN väljer rubriken ”April dödligaste månaden i Sverige sedan 1993”, medan SvD skriver ”SCB: April dödligaste månaden sedan -93, men nu sjunker dödstal”. Dessa rubriker skickar tydliga signaler att vi genomlever något exceptionellt och fruktansvärt, vilket vi givetvis gör med tanke på alla som redan avlidit, vårdas, tillhör en riskgrupp eller har nära och kära i någon av dessa kategorier. Med andra ord, för en oerhört stor del av befolkningen. Dessa rubriker är dock missvisande och artiklarna antingen undanhåller viktig information eller innehåller rena faktafel, samt missar en viktig poäng.

Båda rubrikerna beskriver april månad som den dödligaste sedan 1993, vilket är en skrivning som även återfinns hos källan. Det är tveklöst så att vi måste gå tillbaka till december 1993 innan vi finner en månad med ett större antal dödsfall än under april 2020, men att beskriva april som den dödligaste månaden sedan dess kräver att antalet döda sätts i relation till befolkningens storlek. Annars skulle det ju betyda att vi läser global Covid-19 statistik, med alla dess olikheter i rapportering och brister, som att sjukdomen är mer än dubbelt så dödlig i Tyskland än i Sverige, fast antal döda per 100.000 invånare i dag är mindre än en tredjedel där. Det skulle även betyda att det knappt finns någon dödlighet i Covid-19 alls i Andorra, fast det landet i dag har 80 procent fler döda per 100.000 invånare än Sverige.

Det är alltså uppenbart meningslöst att jämföra antalet döda på det vis som både DN och SvD gör, och som förvånansvärt nog även SCB gör i början av sin nyhetstext. Dödlighet är istället det grundläggande begreppet här och det betyder vanligtvis antal döda per 100 000 invånare (eller 1 million invånare). Annars för jämförelsen befolkningen bakom ljuset.

Medan SvD nöjer sig med att endast behandla antal dödsfall, så tar DN ett steg till och redovisar även att dödligheten under april 2020 faktiskt var lägre per 100.000 invånare än i januari 2000. Detta samtidigt som artikelns rubrik beskriver april som den dödligaste månaden sedan 1993, vilket givetvis är det som lyfts fram som artikelns mest centrala, fast i detta fall felaktiga, budskap. Det finns flera sätt att tolka denna vinkling på, med tanke på de många artiklar i DN som ifrågasatt Sveriges strategi för hanteringen av Covid-19 på mer eller mindre informerade vis, men denna gång verkar grunden ligga hos källan. Detta då samma dubbla budskap mellan rubrik och redovisning av statistik återfinns även i SCB:s nyhetstext.

För den insatta läsaren av hela artikeln i DN eller nyhetstexten från SCB så är det tydligt att april 2020 helt enkelt inte alls är den dödligaste månaden sedan december 1993, utan det verkar som den är den dödligaste månaden sedan januari 2000. Detta är allvarligt nog, även om december 1993 hade runt 27 procent högre dödlighet per 100.000 och januari 2000 hade 10 procent högre dödlighet än vad vi nu fått erfara förra månaden. Bristerna i redovisningen av dödligheten per månad slutar dock inte här, utan en närmare analys av SCB:s statistik påvisar flera månader med liknande eller högre dödlighet sedan dess.

SCB:s uträkningar av dödlighet per månad baseras på allmänt tillgänglig statistik angående ”Döda efter kön, månad och år” och ”Folkmängden per månad efter region, ålder och månad”. Utöver januari 2000, med sina 10 procent högre dödlighet än april 2020, så var det även något högre dödlighet i januari 2003 och i mars 2005 (ca 3 procent och 2 procent), samt lika hög dödlighet i mars 2002 och i januari 2009. Detta visar tydligt att april 2020 inte ens är den dödligaste månaden sedan januari 2000, utan att det är den dödligaste månaden sedan januari 2009.

Även om dödligheten under april fortfarande är fruktansvärd, så är den inte så unik som tidningarnas rubriker vill påskina. Det är ingen tröst, men det är viktigt att människor har en så balanserad bild av det rådande läget som möjligt. Särskilt som Sveriges strategi för att hantera pandemin bygger till stor del på medborgarnas förtroende för myndigheter och varandra. Det finns även en viktig poäng i att även redovisa dödlighet per månad för tidigare årtionden, så att människor inser att december 1993 hade avsevärt högre dödlighet och att liknande dödlighet som under april 2020 var mycket vanligare på 80- och 90-talen. Samhället höll ihop och livet fortsatte efter sorgen då, vilket de kommer göra denna gång med.

Utan att förringa den kris vårt samhälle just nu genomlever, så är det alltså av oerhörd vikt att inte redovisa missvisande statistik som förvärrar en redan skrämmande bild. Här har myndigheterna ett stort ansvar. En annorlunda hållning till hur statistik presenteras förväntas från SCB under kommande månader. Särskilt när myndighetens kompetenta experter inser hur stor spridning deras förenklade nyhetstexter och pressmeddelanden får i media. Det är dock lika viktigt att journalister och redaktörer inte vinklar vare sig rubriker eller innehåll med samma verkan. Här finns det dock inte många tecken på en förändring, vilket är olyckligt med tanke på hur stor och central del av medborgarnas informationsflöde som kommer från dem.

Slutligen: Jämförelser blir endast meningsfulla om de görs i relation till befolkningens storlek och även om Sverige hade väldigt många dödsfall under april 2020, så är dödligheten inte så exceptionell som SCB och media påskiner.

Per Becker
Docent i risk och säkerhet. Lunds universitet.

Corona del 41 – Flockmentalitet

DN DEBATT 30/5.

Varje dag i livet räknas för den som är sjuk eller har hög ålder. De beslut vi som samhälle fattar i dag går inte att ställa till rätta imorgon, för döden är oåterkallelig och inget vi kan utvärdera eller förhandla med senare, skriver artikelförfattarna.

Annika Borg och Johanna Andersson: Sverige behöver en etikkommission, som granskar beslutsfattandet och återupprättar en värdig människosyn.

Coronapandemin har exponerat det eroderade folkhemmet. Människor som lever långa liv betraktas som tärande och blir sedan avhumaniserade pinnar i dödsstatistiken.

Gerd, Ingmar, Ragnar, Britta, Anna-Lisa. Dagstidningarna innehåller sida efter sida med dödsannonser denna kalla coronavår. Några månader in i pandemin är det uppenbart att Sverige misslyckats med det övergripande målet: att skydda de äldre och sårbara. Strategin att låta smittan spridas i samhället för att uppnå immunitet, och inte göra fler restriktiva åtgärder i ett tidigt skede, har inte fungerat. Facit är i stället att Sverige under maj haft dagar med flest döda i covid-19 per invånare i världen.

Men döden är ingen siffra. En människas liv är inte en pinne i statistiken, utan ett liv med värdighet och rätt till hälsa. Livet räknas i år, men också i månader, dagar och timmar. Vi vet genom såväl personliga som professionella erfarenheter att varje dag i livet räknas för den som är sjuk eller har hög ålder. De beslut vi som samhälle fattar i dag går inte att ställa till rätta i morgon, för döden är oåterkallelig och inget vi kan utvärdera eller förhandla med senare.

Berättelsen om Sverige handlar om ett land där alla människor har lika värde, där vi skyddar våra äldre och där ålder är en diskrimineringsgrund. Men den berättelsen skorrar falsk. Människovärdet har uppenbarligen en åldersgräns. Äldre människor har i allt högre grad osynliggjorts, avhumaniserats och blivit betraktade som ett kollektiv som tär på samhällskroppen. De har gjorts till anonyma representanter för en hotande och resursmässigt uppslukande demografisk utveckling: Det är äldre människors fel att välfärden och Sveriges ekonomi är under press, de lever för länge och kräver för mycket. Förskjutningen av människosynen skedde inte över en natt, utan har ägt rum under decennier. Grupp har ställts mot grupp och människor som lever långa liv har sällan rönt uppmärksamhet, status eller intresse.

I själva verket är hög medellivslängd en triumf för ett land, en konsekvens av god levnadsstandard. Men kvinnors höga medellivslängd problematiseras och i pandemins spår får mödrar, farmödrar och mormödrar, systrar, fastrar och mostrar som många gånger fött och fostrat nya generationer läsa om sig själva att de ändå ska dö snart, ett halvår eller några veckor hit eller dit av deras liv spelar ingen roll. Trots att samhällskontraktet och alla decennier av skatteinbetalningar till det gemensamma skulle garantera att du får den hjälp du behöver och inte betraktas som en belastning för att du lever ett långt liv.

I decennier har larmrapporter om ensamma och utlämnade äldre människor duggat tätt och intresse­organisationer och enskilda har försökt att få upp frågorna på såväl de politiska agendorna som in i människors, i vårt, medvetande. Avsaknaden av manifestationer, upprop och demonstrationer för äldre människors rätt till värdighet är uppseendeväckande och speglar samhällets syn.

Särskilt allvarligt är kyrkornas ointresse för att i ord och handling synliggöra den cyniska och åldersföraktande människosyn som präglar Sverige och förändra den. Svenska kyrkans ledning talar ofta om att civilsamhället har en avgörande roll, men vi ser inte kyrkan axla den rollen och det ansvaret under epidemin. De redan begränsade aktiviteterna på äldreboenden ställs in. Inga närstående får vara med sina sjuka nära och kära, ingen kyrka är där heller. Ensamheten, utsattheten ökar och de äldre blir ännu mer utlämnade.

Det vi står i och inför är ett nationellt trauma. De som har en anhörig som smittats på ett äldreboende kan inte träffa sin sjuka anhöriga. Många äldre är även hemma, isolerade utan besök. Läkare vi talat med menar att riktlinjerna med totalt stopp för anhöriga är för trubbiga. Den som har en anhörig på ett boende eller hemmaboende med hemtjänst brukade redan innan covid-19 vara försiktig i kontakterna för att inte riskera att smitta. Det behövs således inte enbart medicinska övervägningar, utan också etiska och lyhördhet inför människors önskemål och val.

Är det något pandemin blixtbelyser är det att familjen, släkten och närstående är avgörande för oss människor och att det ansvarstagandet för varandra inte kan ersättas av statens sociala ingenjörskonst.

Brytpunktssamtal, då döden närmar sig, är svåra och ofta chockartade för anhöriga även när de sker som det ska, genom ett fysiskt samtal mellan ­patient, läkare och anhörig. Det tar tid att ta in de omskakande orden, förstå och frågorna är många. Utan fysiska möten är det ännu svårare. Anhöriga behöver vara involverade och delaktiga. Uppgifter om att äldre corona­smittade börjar behandlas som döende, det vill säga inte får hjälp för att bota infektioner eller ens mat och dryck utan i stället morfinplåster, utan att anhöriga involverats tillräckligt och fått insyn är djupt oroväckande.

Tanken på att en älskad anhörig ligger för döden utan sina närstående är ångestladdad och outhärdlig för de flesta. Att vaka med den som är döende och att en människa i den stunden vill ha en välkänd eller självvald person närvarande borde utgöra en självklar del av en demokratisk stats grundvärderingar. Vården och samhället kan inte, och ska inte, ersätta detta fundament i vår tillvaro. Är det något pandemin blixtbelyser är det att familjen, släkten och närstående är avgörande för oss människor och att det ansvarstagandet för varandra inte kan ersättas av statens sociala ingenjörskonst.

I takt med att Sveriges vägval alltmer ifrågasätts behöver folkhemmets människosyn synas i ljuset av pandemin. Det är inte första gången i det svenska folkhemmets historia som grupper avhumaniseras och ställs åt sidan för det som från myndigheter och stat anses vara flockens bästa. Historien förskräcker.

Och vem är egentligen äldre i dag? Nyss var 70 år det nya 50. Men nu med covid-19 i samhället tycks dock 70 år ha blivit det nya 90 och 50 år det nya 70. Vi behöver ge akt på dessa förskjutningar i synsätt.

Vi har tre förslag för att återupprätta en människosyn som inte kompromissar med alla människors lika värdighet:


1. Det behöver omedelbart inrättas en oberoende etikkommission för covid-19 bestående av medicinska experter, filosofer, teologer, författare och konstnärer som kritiskt granskar politiska samt myndigheters beslut utifrån människosynsfrågan.


2. Svenska kyrkan och andra kyrkor behöver ofördröjligen samla sina många resurser kring hur äldres ensamhet och lidande kan lindras. Skyddsutrustning till grupper av präster och diakoner för att kunna avlasta personal inom vården och hemtjänsten genom att utföra den kristna kyrkans kärnuppdrag att lindra andlig och existentiell nöd är en väg att prova. Arbetet med traumatiserade sörjande behöver förstärkas. Kyrkan måste lyfta fram kristen människosyn för att bryta igenom och förändra de ovärdiga synsätt på människan som fått fäste i vårt samhälle. Kampanjer och aktiviteter saknas inte när det gäller andra grupper, nu är det de äldre som behöver vara i kyrkans blickfång – och självklart hade skulle ha varit det långt tidigare.


3. På väg mot så kallad flockimmunitet har Sveriges flockinhumanitet blivit synlig. Vi har alla egna ansvar för de synsätt vi förmedlar. Sverige behöver en kampanj för äldre människors värdighet och rätt till hälsa. Det kan vi alla bidra till.

Det Sverige måste uppnå är flock­humanitet!

Corona del 36 – Döden

Döden är en naturlig del av livet.

Döden är oundviklig, absolut oundviklig – gilla läget!

Tankar på att du en dag ska dö, är destruktiva om de tränger undan tankarna på alla dagar som du inte ska dö.

Du hinner inte leva om döden tar för mycket energi.

En väldigt gammal människa har ett försvagat immunsystem och kanske dör några veckor tidigare med covid-19 än utan.

Citat DN: "Slutligen bara lite om siffror och dödstal. De matematiska beräkningar som presenteras talar om 10.000 till 40.000 döda i covid-19 i Sverige. Låt säga att det landar på 25.000. Det betyder inte 25.000 plus de cirka 90.000 som årligen dör. En stor del kommer att hämtas bland de 90.000 som – utan pandemin – skulle ha dött senare under året. Ännu en del från den grupp som skulle gått ur tiden året efter."

Corona del 27 – Dagens Nyheter

Korkade Wolodarski kverulerar i sin politiskt korrekta skräpskrift igen.

Nu är han ledsen för att folk dör av virusinfektioner.

Så här är det Wolodarski; Alla dör! – Oavsett virus – Du dör! Jag dör antagligen före dig.

Jag brukar kalla dig VW – Vidrige Wolodarski och enligt min ringa mening är du en värre farsot än alla virus.

Du utnyttjar människors naturliga fallenhet att vara rädda för det okända!

Du skapar panik.

Du är vidrig!

Corona del 24 – Döden

Det är svåra tider för mänskligheten nu.

Nästan alla oroas för att de ska dö och det finns ingen tröst att ge.

Alla kommer att dö!

Ingen kan muta döden.

Korset är en obeskrivligt viktig symbol för många av oss
och för mig den viktigaste tillsammans med hjärtat och ankaret.

Den kombinationen står för tro hopp och kärlek.

Under ett långt liv med många nära-döden-upplevelser under sjukdomar och efter olyckor, har jag vant mig vid att dödens hantlangare köar utanför min dörr och nu upplever jag ofta att de knackar otåligt på dörren.

Vore det inte för all fantastisk kärleksfull gemenskap som har präglat mitt liv de senaste åren, skulle jag kanske inte be dem vänta ännu en tid.

Snart öppnar de dörren och kallar på mig.

Jag är redo. Själen är mogen.

Det är ofrånkomligt.

Det är naturligt.

Det är gott!

Om livet och döden

Blogg

Två sidor av ett ovärderligt mynt

Dödshjälp

Ansvar för livet

Döden

Döden

Döden

Döden är oundviklig och livet är en nåd!

Jag tänker ofta på döden som en befriare men lika ofta som en inkräktare.

Gestaltad kan döden vara mäktig och kraftfull.

Döden kan vara sliten och deprimerande

Döden kan vara praktfull och vidrig

Döden kan vara kuslig

Döden kan vara tilldragande och lockande

Hur döden gestaltas beror på min sinnesstämning och det viktigaste är att leva fullt ut medan det är tillåtet.

Många söker befrielse och tankeflykt i berusningen

Jag försöker leva så att mina vänner ska le när de tänker på mig.

Det är svårt, det är riktigt svårt ibland men jag vill!

Mest av allt hoppas jag att mina vänner ska kunna säga; Han hade ett stort hjärta.

Min sång ◄klicklänk