tisdag, november 26, 2019

Ål



Ål – Wikipedia  WWF Artdata

Europeisk ål (Anguilla anguilla), ofta benämnd enbart ål, är en långsträckt strålfenig fisk inom familjen Anguillidae. Ålfiskar har en säregen anatomi och livscykel. Som adult är den långsträckt, med en cylindrisk ormlik kropp. Till skillnad från de flesta andra sötvattensfiskar har de inte bukfena, och rygg-, anal-, och stjärtfena är sammanvuxna. I sitt sötvattenhabitat är den mörkfärgad, men under lekperiodens början, inför migrationen till havet, ändras dess färg till silverglänsande.

Man har länge vetat att europeisk ål vandrar från de sötvattenhabitat där de lever stora delar av sitt liv, ut i havet men var reproduktionen sker eller hur reproduktionen går till har varit ett mysterium i hundratals år. Det var först i början av 1900-talet som forskare lyckades lokaliserades ålens lek till Sargassohavet.

Mänsklig aktivitet har gjort att populationen av europeisk ål minskat kraftigt. Detta beror bland annat på byggen som hindrar ålar på deras vandringar, föroreningar, spridning av sjukdomar och överfiske, då dess kött är mycket uppskattat och ingår i traditionell mat i ett flertal kustländer. Europeisk ål kategoriseras, över hela sitt utbredningsområde som akut hotad på grund av den dramatiska minskningen.

Larvstadiet.
Larven, som kallas leptocephalus-larv, är genomskinlig och färglös, endast ögat är svart. Kroppen, som inledningsvis mäter cirka 75 mm, är pilbladsformad och tillplattad och den har ett extremt litet huvud. Den har inte några utvecklade fiskfjäll och skelettet är mjukt. När den på sina vandring närmar sin kontinentalsockeln börjar de växa och omvandla från att vara tillplattad till att få en rundare form och når en en längd på upp till 8 cm och en höjd på 1 cm. I detta stadium kallas de för "glasålar". Fortfarande i slutet av 1800-talet betraktades detta stadium som den separata arten Leptocephalus brevirostri.
Sötvattenstadiet
Ålens livscykel.

Som fullvuxen har ålen en slangliknande, cylindrisk och slingrande ormlik kropp. Ryggfenan, analfenan och stjärtfenan är sammanvuxna, med 245-275 mjuka strålar i ryggfenan och 176-249 mjuka strålar i analfenan. Den saknar helt bukfenor medan bröstfenorna är placerade strax bakom huvudet. Huden är jämn och avger mycket slem. Fjällen är små, ovala och ligger djupt i huden. Till skillnad från de flesta andra fiskarter överlappar inte fjällen varandra. Gälarna är relativt små. Ålen har även en väl utvecklad hudandning som gör det möjligt för den att tillfälligt lämna vattnet. Munnen är ganska djupt kluven och når fram i nivå med ögonen, som är relativt små. Ålen nyttjar först och främst sitt goda luktsinne för att finna föda. Ålarnas käkar har olika bredd, förmodligen beroende på vilken föda som de främst lever av.

Ålens färg förändras under hela livet. De yngsta, så kallade glasålarna har ingen pigmentering, men en kamouflagefärg uppträder under tillväxten och när de närmar sig kusten vid vårkanten då vattentemperaturen ökar blir de gulaktiga bruna, varför de då kallas för "gulålar".

 Adulta ålar har en mörk, brunaktig rygg som skiftar till ljusare gulaktigt på buken. När ålen börjar närma sig könsmognad och påbörjar migreringen till havet blir hela kroppen ljusare och får en metallisk glans, med en silverglänsande mage. I detta stadium, då de bland annat kallas för "silverål", blir ögonen också betydligt större och matsmältningsorganet börjar tillslutas.

I slutet av det första levnadsåret når ålen 15–30 cm med en vikt på upp till 20 gram, medan det under det tredje året kan nå längder på 40–45 cm och vikter upp till 400 gram. Under lekperioden har de nått en längd på cirka 100 cm, men kan också vara större i storlek beroende på levnadsförhållanden och ålder. Hanar är betydligt mindre än honor.

Inga kommentarer: