måndag, september 16, 2019

Svensk politik 1999-2019



Politiken kan inte fly undan!


WIDAR Tänk dig att du och några kompisar satt och framtidsspekulerade på nyårsaftonseftermiddagen 1999: Hur skulle Sverige se ut om tjugo år? Vad skulle ha förändrats, vad skulle ha varit ungefär likadant, vad skulle vara bättre och vad skulle vara sämre där framme i det diffusa och avlägsna år 2019?

Tänk dig att en av dina kompisar lagt upp en svensk framtidsspaning på bordet av ungefär det här slaget:

”Jag tror att det sitter tiggare utanför i stort sett varje affär i Sverige, att kriminella gäng i förorterna mördar runt 40 personer om året, att ungefär 300 svenskar lämnar Sverige för att kriga med en islamistisk mördarsekt i Mellanöstern, att en kvarts miljon utomeuropeiskt födda människor är inskrivna som öppet arbetslösa på den svenska Arbetsförmedlingen, att det eldas bilar i stort sett varje natt i någon stad och att barnäktenskap växer i antal.”

Tänk dig hur du och dina kompisar skulle ha reagerat inför en sådan häpnadsväckande dyster profetia? Min bedömning är att de allra flesta ganska tvärt och rakt av skulle ha hållit en sådan svensk utveckling för ytterst osannolik. För tjugo år sedan fanns det nämligen ytterst få – om ens några – tecken som talade för vad som komma skulle.

Att se bakåt kan ibland vara en fruktbar metod för att få syn på inslag i nuet som vi borde uppleva som mer omskakande än vad vi gör.

Wilhelm Agrell är seniorprofessor i underrättelseanalys vid Lunds universitet. På debattplats i Svenska Dagbladet (13/9) resonerar han klokt och allvarligt om riskerna med att nya normaltillstånd etableras där det grova och väpnade våldet vävs in i samhällsväven som företeelser som väl ”alltid varit där.”

Agrell skriver: ”Samhällets våldsmonopol, själva kännetecknet för en suverän fungerande statsmakt, har bit för bit gröpts ur och finns inte längre. Samhällets institutioner har reducerats till en av många våldsutövande aktörer. Det väpnade kriminella våldet får i detta avseende effekter som alltmer liknar terrorismens och muterar i värsta fall i en sådan riktning där gränsen mellan de två suddas ut. Allt detta är djupt oroande och ohållbart, landet brister sönder i ett mycket fundamentalt avseende.”

Berättelsen om vårt här och nu i Sverige 2019 är väldigt fragmentiserad och polariserad. Händelseutvecklingen riskerar att bli smått obegriplig och abstrakt eftersom de ledande berättarna i samhället – styrande politiker, redaktörer i stora medier, kulturpersonligheter med genomslagskraft – inte ger oss berättelser som hänger ihop.

Sedan långa tider tillbaka vet vi att en god berättelse kräver tre delar:

Varifrån kommer vi? Var står vi? Vart går vi?

Många makthavare av olika kategorier vill gärna hoppa över det första ledet i berättelsen; varifrån kommer vi? Därför går berättandet i baklås. Därför växer misstroendet och därför polariseras samhällsdebatten och politiken alltmer.

Problemen i vårt här och nu behöver knytas samman med det som i vårt nära då starkt har bidragit till problemen. Det stora och samhällspåverkande som hänt under det senaste dryga decenniet är att Sveriges befolkning har vuxit mycket snabbt genom en omfattande och mycket bristfälligt genomförd utomeuropeisk invandring. Detta har i hög utsträckning påverkat Sverige på många sätt.

Kort sagt så har klyftor, ojämlikhet, fattigdom, trångboddhet, färdighetsbrister, låga utbildningsnivåer och arbetslöshet drivits fram i rask takt när invandringen från Mellanöstern och Afrika på kort tid har tillåtits öka till historiskt höga nivåer.

Man behöver inte vara någon framstående sociolog eller kriminolog för att förstå och inse sambanden mellan å ena sidan klyftor, ojämlikhet, fattigdom, trångboddhet, färdighetsbrister, låga utbildningsnivåer, arbetslöshet och å den andra sidan utvecklingen av gatunära våldskriminalitet.

Det är därifrån vi kommer. En förhållandevis lång epok av misskött invandring är den enskilt största förklaringen till att delar av vårt här och nu ser ut som det gör.

Det krävs ingen större fantasi eller politisk empati för att förstå varför ledande politiker gärna inte vill tala om det första ledet – varifrån vi kommer – i berättelsen om samhällsutvecklingen. De tänker väl som så att om det ska hållas på och ältas och tjatas om invandringens omfattning så kommer vi att ansättas av frågor om varför vi inte förde en bättre politik. Sådana frågor har vi allt att förlora på – eftersom svaren inte är så värst lysande kanske – och därför hoppas vi att saken ska ”blåsa över” och att vi istället ska prata om till exempel klimat och utsläpp där ju Sverige är en kanonaktör.

Problemet är bara att de där frågorna om varför den politiken fördes som fördes; de är redan sedan länge ute på banan och driver på polariseringen i politiken. Skadan är så att säga redan skedd och det är inte mycket som talar för att ont skulle kunna göras värre genom att ta sig an alla tre stegen i samhällsberättelsen. Tvärtom är det nog så att möjligheten att vinna något större förtroende i breda medborgargrupper för det man vill göra här och nu och för den riktning på samhället man tänker sig framåt; den möjligheten står nog och faller med att man tar sig an även det första ledet.

Moderaternas nya partiledning har tagit ett kliv i den riktningen. Partiledaren Ulf Kristersson har sedan den dag han blev vald varit tydlig med att ”vi gjorde fel” som lät oss förblindas av rädsla för Sverigedemokraternas framgångar och därför underlät att argumentera för Sveriges klassiska behov av en ordnad invandring i relativt begränsad omfattning.

När klok politik stämplades som rasism och fascism och gud vet vad så for det iväg. Det minns vi och det vet vi, alla som var med. Och dit vill få av oss tillbaks.

Ansvaret för att lindra och mildra den tillitsätande polariseringen i samhället faller tungt på regeringen.

De som gör anspråk på att leda landet framöver har därför i mina ögon ett (också egennyttigt) ansvar att kunna stå för en samhällsberättelse som inte stöter bort stora delar av befolkningen.

En förtroendemätning från Novus som publicerades i Dagens Nyheter lördagen den 14 september visar övertydligt på ett allvarligt läge. Förtroendet är rekordlågt för det politiska ledarskapet. Otryggheten med politikens förmåga att förvalta landet på ett klokt sätt är djup och bred.

På lördagen kom också Novus med en undersökning om vilka frågor som väljarna anser vara viktigast. SVT redogjorde för innehållet som i sammanfattning visar att sjukvård, lag och ordning och migration/integration befäster sina toppositioner vad gäller politisk uppmärksamhet. Sådant som många politiker hellre talar om - klimat och jämställdhet – rasar däremot på listan.

På fredagen 13 september visade Sifo i Göteborgsposten/Svenska Dagbladet att Sverigedemokraterna nu nått sin högsta siffra hos Sifo någonsin; över 20 procent.

Alla dessa mätningar av medborgarnas förtroende, trygghet och partisympatier kan samfällt till stor del som förstås som en växande protest mot politikens undermåliga ord och åtgärder.

Politik är nämligen en mix mellan ord och åtgärder. När en stor majoritet av riksdagens partier anser att det är en viktig åtgärd att få ner invandringen på lägre nivåer så krävs också ord som förklarar vad som är problemet med hög invandring. Hänger inte åtgärder och orden ihop så hänger inte den politiska berättelsen ihop. Och då vänder politiken ryggen åt stora delar av befolkningen.

Jag är optimist. Sverige är ett rikt land. Problemen i rättsstaten, den växande sociala och ekonomiska ojämlikheten och bristerna i kunskap och studiero i skolorna går att åtgärda givet att invandringen hålls på en mycket låg nivå under de kommande åren. Vilket krävs om samhället ska ges en chans att komma igen. Det finns också en uppsjö av bra och anständiga och funktionella ord för att på ett rakt och ärligt sätt berätta om vad som har skett, vad som sker och om vad som borde ske.

De som om några månader på nyårsafton 2019 sitter och framtidsspekulerar om Sverige 2039 har därför flera hyggliga alternativa gissningar och spåningar. Lärdomen från 1999 är framförallt att saker och ting inte behöver fortsätta som de är nu. Tjugo år är en kort tid men också en tillräckligt lång tid för att förändra samhället i grunden. Det gick åt ena hållet mellan 99 och 19. Det kan gå åt andra hållet mellan 19 och 39.

Men det går inte av sig själv. Politiken kan inte fly undan sitt ansvar.

Inga kommentarer: